publicerad: 1932
HUND hun4d, vard. äv. hun4, sbst.1, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||ig., i bet. 3—7 r. l. m.; best. -en, vard. (utom i bet. 4 icke i södra Sv.) äv. = (uttalat hun4) (Lucidor (SVS) 126 (1669), Östergren (1928)); pl. -ar ((†) -er ÄARäfst 149 (1596), Bolinus Dagb. 61 (1674)).
Ordformer
(hund(h) 1521 osv. hun(n) 1638 (: Hunsdill), 1662—1919 (: hunnbär). huundh 1676. hundher 1594 (i bet. 2 b))
1) benämning på alla former av rovdjurssläktet Canis Lin., hundsläktet, som av människan hållas ss. husdjur, sammanförda till en art, Canis familiaris Lin., tamhunden, ofta karakteriserad ss. å ena sidan vaksam, trogen o. tillgiven, å andra sidan ss. glupsk, skamlös, lömsk, krypande, opålitlig o. osnygg; stundom (zool.) om (individ l. art av) familjen Canidæ, hunddjur, särsk. om djur tillhörande hundsläktet; i sistnämnda bet. i sht i pl., sammanfattande, om hela familjen resp. släktet. Drivande hund, jakthund som vädrar upp o. förföljer villebrådet. Stående hund, jakthund som uppsöker villebrådet o. förblir stående orörlig framför detsamma, varigm dess läge utvisas för jägaren. Hunden morrar, gnäller, gläfser, skäller, tjuter. Han .. loot thera liik .. liggia paa gathunne för hund oc Rampn (dvs. korp). G1R 1: 28 (1521). Thet är icke got tagha brödhit frå barnen, och kasta thet för hundana. Mat. 15: 26 (NT 1526). Hwarföre föde wij en hundh, uthan att han skall achta uppå osz. Rudbeckius KonReg. 321 (1616). Okynnes hund, som biter folck eller fä, bör ej lös vara. BB 22: 6 (Lag 1734). Bondfåren .. vallas med tillhjelp af hundar. QLm. I. 3: 47 (1833). Hunden har i alla tider och hos alla folk varit använd till jagt. Nilsson Fauna II. 1: XXI (1835). En hund skällde då och då, men annars var det tyst. Melin VikSaga 213 (1910). I de arktiska trakterna har hunden fått en egendomlig uppgift som dragare. Nilsson PrimKult. 85 (1923). — jfr AND-, BAND-, BERNHARDINER-, BLOD-, DALMATINER-, DINGO-, DOGG-, DREV-, DVÄRG-, ESKIMÅ-, FAVORIT-, FÅGEL-, FÅR-, FÄ-, GRYT-, GRÅ-, GÅRDS-, HUS-, HYEN-, HÖNS-, JAKT-, JÄMT-, KNÄ-, KRIGS-, LAPP-, LED-, LYX-, LÖS-, MJÖ-, MOPS-, OKYNNES-, POLIS-, RAPPHÖNS-, RAS-, RÅTT-, RÄV-, SCHÄFER-, SKEPPS-, SPETS-, SPÅR-, SÄLLSKAPS-, TAM-, TAX-, ULL-, VAKT-, VALL-, VARG-, VINT-, ÄLG-HUND m. fl. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) hanne av hund, motsatt: hynda, tik; förr äv. om hanne av varg l. andra till hundsläktet hörande djur. Balck Es. 75 (1603). Twenne gamble Wargar een hundh och een Tijk. GullbgDomb. 17/10 1648. Två stövare (hund och tik). UNT 1918, nr 1, s. 8.
b) i jämförelser; i allm. med tanke på hundens beteende l. på den hårda behandling som en hund ofta får utstå l. det eländiga liv han ofta får leva; i uttr. som en hund anslutet till adj. l. verb (i sht med bet. av ngt obehagligt l. svårt o. d.) ofta (vard.) övergående i bet. av ett förstärkande adv.: i hög grad, ofantligt, förskräckligt, ”gräsligt”. Trogen, tillgiven som en hund. Må som en hund, dvs. mycket illa. Våt som en hund. The (dvs. munkarna) kunna wäll weghen tijtt som the fornimma nogor rijck man eller qwinna ligger siwk, tijtt sökia the som hunden epter Aszet. OPetri Clost. E 2 b (1528). Folket .. drenchtes som hundar. G1R 14: 395 (1542). De suenskes art är .. såsåm hunderne att falle alle öffuer en. Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 142. (Lapparna) suelte .. stundom som hundar. ONiurenius (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 427. Jag skäms som en hund. Bellman 1: 129 (1770). Jag fryser som en hund. Bergman JoH 52 (1926). I åtskilliga år slet Fisher som en hund på jordklotets alla hav. Hagberg VärldB 156 (1927); jfr e α γ'. — särsk.
α) i uttr. leva l. vara som hund och katt, komma överens som hund och katt o. d., leva i ständig fiendskap o. träta. Echtafolck .. som wärre än hundar och kattor tilsamman leffua. NJacobi ENilsdr C 1 b (1623). De äro sams som hund och katt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Leva som hund och katt. Auerbach (1909). jfr: Peer i Docketorp lefuer illa mz sin hustru, och dhe ryffues som hunder och katter. ÄARäfst 149 (1596).
β) [jfr d. være som en hund i l. ved en høstak] (†) i uttr. (vara) som hunden på hötappen l. vid l. på höstacken l. som (en) hund på hö o. d., (vara) avundsjuk l. snål om ngt som man själv icke har nytta av, missunna ngn ngt som man själv icke kan ha glädje av. Grubb 9 (1665). Afwundsiuk som hund på höö. Runius Dud. 2: 78 (c. 1710). Vi, som sådan prydnad mista / På de Giftolösas Lista, / Ha väl sörgt som hund på hö. Dalin Vitt. II. 4: 156 (1754). Han är, som hunden på hö-tappen. Rhodin Ordspr. 60 (1807).
γ) [jfr d. som en hund i et spil kegler, fr. comme un chien dans un jeu de quilles] (numera knappast br.) i uttr. som en hund i (ett) kägelspel o. d., för att beteckna ngn l. ngt ss. kommande mycket olägligt l. ss. mycket ovälkommen (-et) l. ss. alls icke på sin rätta plats o. d. Han skal bli där emottagen som en hund uti kägelspel. MontLouis FrSpr. 294 (1739). Crusenstolpe Mor. 6: 395 (1844). Han har det lika bra som en hund i ett kägelspel. Östergren (1928).
c) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: ngt bekommer ngn som gräset hunden o. d.; se GRÄS 1 a δ. När hunden soffuer, gör han ingen skada. LPetri 2Post. 168 a (1555). Thett är ickie gott (: pleghar man säÿa:) lära gammall hundh kutha. Dens. Œc. 45 (1559); jfr: Thet är svårt at lära en gammal hund sittja. Lind (1749). Nödhen driffwer hunden j bandet. Helsingius Z 1 b (1587). Jag er her (bland upproriska dalkarlar) såsom ifron alla goda vener affskilt och råder så mökett som ”kiör utt hunden och gå sielff effter”. OxBr. 11: 4 (1611). Then Hunden bijter intet Diur, som twinges til Skogs. Botvidi 3Pred. 14 (1621, 1627). Arga Hundar få rifwit Skinn. Grubb 32 (1665); jfr: Galna hundar få refvit skinn, när de bli betna löpa de hem. Rhodin Ordspr. 54 (1807). Man fåår intet skåda hunden effter håret. Törning 106 (1677); jfr: Man får ej döma hund efter håren. Topelius Fält. 5: 233 (1867). Många hundar äro harens död. Nordforss (1805). Han gör sig till hund för ett bens skull. Dens.; jfr e α. Bind intet korfven vid hunden; du kan väl ändå mistan. Rhodin Ordspr. 7 (1807). Det äro väl flere brokiga hundar än prestens. Därs. 31. Presten och hunden förtjena födan med munnen. Därs. 107. Det är gott att ha en hund att skjuta skulden på. Landsm. XI. 2: 17 (1896).
d) (numera föga br.) i allittererande förb. med hane; bl. i nekande sats för att angiva fullständig frånvaro av levande varelser. Aldrig effter then dagh skulle ther höras hund eller hane. Svart G1 171 (1561; yttrande tillagt Gustav Vasa vid hans möte med de upproriska dalkarlarna år 1533). KKD 10: 261 (1702). En vildmark, där varken hund eller hane hördes. Böök ResSv. 120 (1924).
e) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. — särsk.
α) (i sht vard.) i vissa uttr. syftande på hundens ringaktade ställning l. på den hårda behandling o. d. som en hund ofta får utstå; jfr b. Det är sådant väder, at man ej vill köra ut sin hund. Rhodin Ordspr. 31 (1807). En föda, som .. en hund ej skulle velat äta. Ekelund 1FädH II. 2: 48 (1831). Slikt lif kan pina en hund till döden! Rydberg Faust 16 (1876). — särsk.
α') i numera obr. anv. Så bana (dvs. bannade) hon mig hela dagen igönom och for så vt mädh mig at en hundh icke wile taga it styke bröd af mig. Horn Lefv. 67 (c. 1657; rättat efter hskr.) [jfr t. so verachtet, dass nicht einmal ein hund ein stück brot von ihm annimmt]. Det till skulle M:r Abraham sagdt sig intet achta dhe förre protocoller eller dommar mer än gamble hundar. VDAkt. 1683, nr 202.
β') i uttr. som beteckna att ingen (icke ens en hund) skulle kunna l. vilja göra det varom det är fråga. Det må väl en hund vara nattvakt, då man kan slippa. Wetterbergh SamhKärna 1: 217 (1857). Det kan inte en hund stå ut med deras oväsen. Hallström Sagodr. 58 (1910).
γ') i uttr. slita en hund (äv. med pluralt subj.) l. slita hund, eg.: slita som en hund (jfr b); hava ett hårdt o. mödosamt arbete, leva ett mödosamt liv, slita ondt. Jag sliter en hund. Fahlcrantz 2: 40 (1826, 1864). Jag grubblar och jag sliter hund. Rydberg Faust 75 (1876). Våra rallare .. ha slitit hund för att förtjäna pengar. SvD(B) 1927, nr 183, s. 6.
β) (föga br.) i uttr. (både) hund och katt, Per o. Pål, kreti och pleti, alla möjliga; varken hund eller katt, ingen hund eller katt, ingen enda, vem det än må vara, ingen levande varelse, ”ingen själ”. CIHallman 96 (1777). De vilja nu föra barnen till Martois torp ..; der skall ingen hund eller katt få veta något om dem. Topelius Vint. I. 2: 57 (1867, 1880). Både hund och katt ha fått koncessioner på likt och olikt i dessa .. tider. Högberg Vred. 2: 342 (1906). jfr: (Den gudfruktige behöver) intet frukta hvarken för hundar eller kattor, hvarken för djeflar eller människor. Boëthius Vitt. 210 (1698).
γ) [anledningen till uttr. är oviss; jfr StModSpråkv. 4: 207 f. (1908)] i uttr. där ligger hunden l. en hund begraven o. d.
α') [liksom d. der ligger hunden begravet efter t. da liegt der hund begraben; jfr äv. HARE 1 d] (†) i uttr. där ligger hunden begraven, det är just knuten, just saken, just det som det kommer an på, där är förklaringen; äv. i uttr. veta l. få reda på var hunden ligger begraven o. d., veta osv. hemligheten med ngt, veta osv. ”var skon klämmer”. (Sv.) Där ligger hunden begraven, (lat.) Hinc illæ lacrymæ. Schultze Ordb. 1986 (c. 1755). Jag vet väl hvar hunden ligger begrafven. Edman SpökEnk. 20 (1770). Der ligger hunden begrafven. Sundén (1885). jfr: De hafva väder af hunden, men veta ändå ej hvar han ligger begrafven. Crusenstolpe Mor. 6: 138 (1844).
β') [jfr d. dial. her ligger en hund begravet] (vard.) i uttr. här l. där ligger en l. någon hund begraven o. d., här osv. ligger ngt under l. bakom (som vederbörande icke gärna vill ut l. fram med), det är ngt misstänkt med saken. (Sv.) Där under ligger en hund begraven, (lat.) Aliquid monstri alunt. Schultze Ordb. 1986 (c. 1755). Reuterswärd trodde sig finna, att ”en hund låg begrafven” bakom Rosenblads förslag. Liljecrona RiksdKul. 220 (1840). Wilson Twain Huckl. 265 (1906).
δ) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (starkt bygdemålsfärgat) eufemistiskt för: djävul; i uttr. giva ngn hundarna, ”ge ngn djävulen”, ”ge ngn tusan”; jfr HUNDAN. Horn Lefv. 101 (c. 1657). — jfr AVGRUNDS-HUND.
ε) (vard., föga br.) i uttr. pressa l. taga hunden ur (ngn) o. d., göra (ngn) spak, lära (ngn) veta hut. Vår Herre förstår att pressa hunden äfven ur sjögastarna. Sander (o. Flodman) 6 (1871). (Det) är .. ej omöjligt att ”taga hunden” ur en störkamp. Wrangel HbHästv. 319 (1885).
ζ) [jfr d. sagde hunden] (†) i uttr. sade hunden, ss. ett slags skämtsam ursäkt för att man nämner sig själv. Så ähra och 4 styken skänkiunkrar, som skulla skänka för hennes majestät, nämligen Göstaf Duwalt, svennen som var försnidare, Haral Oxe och iagh sedan, sade hunden. Ekeblad Bref 1: 215 (1653; rättat efter hskr.).
ϑ) [anledningen till uttr. är oviss] (†) i uttr. hålla hunden, hålla god min, låta sig nöja. Horn Lefv. 26 (c. 1657).
f) i utvidgad o. oeg. anv., om djur som i ngt avseende erinrar om hunden; i sht i ssgrna FLADDER-, FLYG-, FLÄDER-, PRÄRIE-, SJÖ-, SÄL-HUND. — särsk. i uttr. flygande hund(en), om individ l. art l. släkte av familjen Pteropodidæ bland flädermössen; särsk. om arten Pteropus vampyrus Lin. Thorell Zool. 2: 128 (1861). Siwertz Lat. 76 (1924).
g) (†) i uttr. lilla hunden, om biribispelet. Wetterstedt Sthm 1: 41 (1823). Sparre Sjökad. 204 (1850).
2) bildl. om person. — jfr BLOD-, BOND-, BÄLG-, DYNG-, FALSK-, FYLL-, FÄ-, HEDNA-, LAT-, LORT-, LUS-, LÖGN-, MORD-, SKAM-, SKULE-, SNÅL-, SOVEL-, SVIN-HUND m. fl. — särsk.
a) (†) dum l. enfaldig l. inskränkt person. Hela regimenters decertioner kunde befrucktas (om tyskarna droge mot Frankrike), inom en tysk armée (då så många gränsbor tala både tyska o. franska), men den Svänska hund som hvarken kan tala eller förstå är lika pålitelig som OranUtan. CAEhrensvärd Brev 1: 208 (1791). Almqvist Går an 111 (1839).
b) (numera i sht i vitter stil) moraliskt undermålig l. föraktlig l. gemen människa, kanalje, usling. Wacter idher för hundanar, Wacter idher för the oonda arbetare. Filipp. 3: 2 (NT 1526; Bib. 1917: Given akt på de hundarna; Vulg.: canes; gr. κύνας). Far nu well, din hundher, Gudh giffue du får skam. SkrGbgJub. 6: 326 (1594). Tu äst en Hednisk Hund. Peringskiöld Hkr. 1: 285 (1697). En liderlig hund. Linné Diet. 1: 140 (c. 1750). Otacksam hund. Backman Dickens Pickw. 2: 223 (1871). Ha, I hundar! Lagerlöf HomOd. 267 (1908). jfr: De ”otrogna hundarnas” kränkningar av det kalifliga majestätet. SvD(A) 1924, nr 65, s. 11.
c) (i sht arkaiserande) tarvlig l. eländig l. kuvad l. undergiven person; äv.: person av låg härkomst l. i låg ställning. Hwadh är tin tienare then hunden, at han sådana stoor ting göra skal? 2Kon. 8: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Schultze Ordb. 1986 (c. 1755). Du är en slaf som lyckan aldrig famnat / Med huldrik arm; du är till födseln hund. Hagberg Shaksp. 7: 85 (1849). Jag är väl en fattig hund, men se intet tager jag någonting för det här, intet. Ridderstad Samv. 2: 245 (1851).
d) (vard.) person som är barbarisk l. sträng l. hård (mot ngn). Han är en hund emot sitt folk. Nordforss (1805). Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt. Essén HExc. 131 (1916).
e) (vard.) person som i ngt avseende (i sht i dåligt avseende) utmärker sig l. framstår framför andra, baddare, bjässe; äv. om sak l. djur. Jag var en hund i Svenska lag-practiken, / Jag kunde balk för balk distinct. CIHallman 136 (1776). Det var en hund att stå och ljuga, den der borgmästaren. Strindberg SvÖ 1: 373 (1883). En hund till koffert att vara tung. Schulthess (1885). En hund till begåfning. PRosenius i 1LundagKron. 303 (1918). — särsk.
α) [jfr d. en hund paa en (bas)fiol] (numera knappast br.) i uttr. en hund på en basfiol (jfr g), eg.: person som är mycket skicklig i att spela basfiol; i utvidgad anv.: person som är (l. anser sig vara) en riktig ”överdängare” l. ”huggare” i vad han företager sig. Mina snille-alster / Sjungas då från Falster / Hela backen opp mot Avasaxas sol. / Sjelf kritikens penna / Nödgas då erkänna, / Att det var en hund uppå en basfiol. Sehlstedt 3: 157 (1867).
β) [efter motsv. anv. i d.] (föga br.) i uttr. en hund efter ngt, person som är mycket lysten efter ngt. Han hade varit en hund efter kvinfolk i sin ungdom. Geijerstam FattFolk 1: 69 (1884).
f) [efter Jes. 56: 10] (†) i uttr. tyst l. stum hund, person som (av feghet) tiger, då det hade varit hans moraliska plikt att tala. Sådana Practika är fast otilbörligh och ochristelig, til hwilka ändogh wij andre icke kunne, som oss icke heller börr, wara stumme hundar. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 1 b (1587). Jag har .. aldrig varit tyst hund, utan talat ofta cum periculo. Linné SvArb. 1: 76 (1770).
g) [jfr gr. ὄνος πρὸς λύραν, lat. asinus ad lyram; jfr äv. HARPA, sbst.1 1 b] (numera knappast br.) i uttr en hund på basfiol (jfr e α), eg.: klåpare i att spela basfiol; i utvidgad anv.: klåpare i allm. En blir doktor, och en annan / Blir en hund på basfiol. Sehlstedt 1: 114 (1861).
3) [ytterst efter gr. κύων; jfr d. den store resp. lille hund, t. der Grosse resp. Kleine Hund, eng. the Greater resp. Lesser Dog, fr. le Grand resp. Petit Chien, lat. Canis major resp. minor] astr. benämning på tvenne stjärnbilder i närheten av himmelsekvatorn: Stora hunden, äv. kallad bl. Hunden (sydväst om Orion), vars mest framträdande stjärna är Sirius, o. Lilla, förr äv. Mindre hunden (nordost om Orion), vars mest framträdande stjärna är Procyon. Luth Astr. 7 b (1584). Melanderhjelm Astr. 1: 59 (1795). 3NF (1929). — särsk. (†) i uttr. Hundens stjärna, Sirius, Hundstjärnan. Tegnér (1841) i 2Saml. 35: 23.
4) [jfr d. røde hunde, holl. roodehond, t. roter hund] i uttr. röda hund(en)10 4(0), sjukdom med röda utslag; numera bl. om en infektionssjukdom som i sht angriper barn o. som karakteriseras av utslag bestående av ljusröda, ofta ngt upphöjda smärre, mestadels runda l. ovala fläckar, först uppträdande i huvudet o. sedan hastigt spridande sig över hela kroppen. Ibland vanliga åkommor (i Västindien) räknas den så kallade röda hunden. Den består i et utslag öfver hela kroppen. Oldendorp 1: 219 (1786). Tholander Ordl. (c. 1870). I äldre tider sammanblandades den (dvs. mässlingen) .. med å ena sidan smittkoppor, å andra sidan scharlakansfeber och röda hund. Petrén EpidSj. 30 (1926).
a) [efter t. hund] bärgv. ett slags lådformig, med små hjul försedd (på spår löpande) vagn för transport av malm, slagg o. d. (särsk. använd för transport av slagg vid masugn l. för uppfordring av malm ur donlägig gruva); förr äv. om vagn för transport av bärg i horisontala orter i gruva; jfr BJÖRN 4. (Vagnar) hwilka effter Storleken kallas Hundar, Suggor eller Biörnar. Hiärne Berghl. 442 (1687). Berget .. (fraktas) i hundar, som löpa med hjul på spårvägar eller med rullar på plankbanor. Wetterdal Grufbr. 259 (1878). Från kolhusen forslas träkolen på en vagn, ”björn” l. ”hund”, upp på masugnen i ”kolkorgar” l. ”kolfat”. 2NF 14: 569 (1910). — jfr GRUV-, KALK-, KOL-, MALM-, SLAGG-, TRANSPORT-, UPPFORDRINGS-, UTFORDRINGS-HUND.
b) [efter fr. chien] (förr) benämning på den del av ett gevärslås (hjullås, luntlås) som utgjorde hållare för antändningsmedlet (luntan, flintan), hane. Jochnick Handgev. 117 (1854). 2NF 10: 1377 (1909).
7) (vard.) sjöt. elliptiskt för HUND-VAKT 1. Ha hunden. Sparre Sjökad. 101 (1850). Melander Långtur 186 (1896).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. I de flesta av här anförda växtnamn angiver förleden att växten i fråga är av oäkta slag l. av sämre beskaffenhet; jfr Laurell Växtn. 26 f. (1904)): A: HUND-ANSIKTE~020. (hund- 1786. hunde- 1698) särsk. oeg. om människoansikte som mer l. mindre liknar en hunds ansikte. Rudbeck Atl. 3: 124 (1698). Oldendorp 1: 82 (1786). —
-APA, f.||ig. l. r. apa tillhörande familjen Cercopithecidæ bland de smalnäsiga aporna; äv., i inskränktare bem.: babian (se d. o. 1). 2VittAH 11: 19 (1822). VerdS 141: 20 (1906). —
(jfr 1 b, e α) -ARBETE~020, äv. ~200. bildl.: hårdt o. mödosamt arbete; jfr -GÖRA. SvTyHlex. (1851). —
-ART. (hund- 1832 osv. hunde- 1691)
-BEN. (hund- 1819 osv. hunde- 1597—1703. hunds- c. 1645) ben av hund; jfr BEN, sbst.1 I 1 o. II 1. SthmTb. 14/11 1597. —
-BETT. (hund- 1740 osv. hunda- 1586—1757 (: hundabets-ört). hunde- 1635—1752. hunds- 1628) [fsv. hundbit, hunda-, hundsbit] jfr BETT 2 o. 3. SynodA 2: 51 (1586).
Ssg: hundbetts-ört. (†) växten Marrubium Alyssum Lin. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Serenius Iiii 4 b (1757). —
(jfr 1 b, e α) -BIT. (hund- 1912. hunda- 1784) (numera föga br.) matbit så liten o. tarvlig att den kunde passa för en hund (men icke för en människa). Thorild (Hans.) 1: 194 (1784; i bild). Högberg Utböl. 1: 207 (1912). —
-BLOD. (hund- 1883 osv. hunda- c. 1645. hunde- 1727) [fsv. hunda blodh] IErici Colerus 2: 328 (c. 1645). —
-BLOMMA, r. l. f. (hund- 1749. hunda- 1638) (†) = -KAMILL. Franckenius Spec. B 3 b (1638; i pl.). Lind 1: 1492 (1749). —
-BLÅBÄR. (†) bär av växten Myrtillus uliginosa Drej., odon; i pl. äv. om själva växten. Ihre DialLex. 19 (1766). Hof DialVg. 91 (1772; fr. Dalarna). —
-BOD. (hund- 1840—1926. hunda- 1676—1678. hunde- 1741—1807) (knappast br.) hundkoja. VDAkt. 1676, nr 72. Wulff 80År 81 (1926). —
-BOKSTAV. [ytterst efter lat. littera canina. Benämningen beror på r-ljudets likhet med hundens morrande läte] (†) om bokstaven r; äv. om r-ljudet. Weise 1: 171 (1769). BL 10: 106 (1844). —
-BOMB. ett slags bomb, liknande en ”rysk smällare”, som användes att skrämma hundar med. VaruförtTulltaxa 1: 457 (1912). 2NF 38: 99 (1925). —
-BRÖD. (hund- 1787 osv. hunda- c. 1645. hunde- 1633—1833. hunds- 1644) [fsv. hunda brödh]
1) koncentrerad hundföda bestående av hårda kakor av mjöl med inbakat kött; jfr -KAKA, -KÄX, sbst.2 NF 7: 77 (1883). VaruförtTulltaxa 1: 78 (1912).
2) (förr) sämre slags bröd, bakat huvudsakligen av kli. BL 8: 57 (cit. fr. 1642). IErici Colerus 1: 163 (c. 1645).
3) (†) bildl., i fråga om levebröd l. underhåll o. d.: liten, obetydlig smula; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Migh (dvs. änkedrottningen Maria Eleonora) är sagdt, att när Konungen dör, skulle jagh och min dotter med en hvijt ståck och hundebröd gåå der ifrån. RP 3: 270 (1633). Manifest 16/1 1644. —
-BRÖLLOP. (hund- 1813—1904. hunda- 1593) (föga br.)
2) [jfr lat. caninæ nuptiæ] bildl., i fråga om otrohet i äktenskapet o. d. PJGothus Luther Sät I 3 a (1593). Strindberg GötR 139 (1904). —
-BÄR. (hund- 1732 osv. hunda- 1579—1640. hunde- 1659—1757) [fsv. hunda bär] bär av vissa växter; äv. om själva växterna.
1) (†) växten Bryonia alba Lin., hundrova. VarRerV 59 a (1579). Deleen 600 (1829; med hänv. till hundrova).
2) växten Actæa spicata Lin., trollbär, trolldruva. Linné Skr. 5: 43 (1732). Dens. Fl. nr 431 (1745; fr. Västerb.). Fries Ordb. (c. 1870).
3) växten Myrtillus uliginosa Drej., odon; jfr -BLÅBÄR. Johansson Noraskog 1: 39 (i handl. fr. 1785). Keyland Allmogekost 1: 72 (1919; fr. Dalarna).
-BÄRS-BUSKE.
-DAGAR, pl. (hund- 1788 osv. hunda- 1578—1742. hunde- 1579—1771. hundes- 1620. hunds- 1588—1848)
1) [jfr d. hundedage, t. hundstage; efter lat. dies caniculares; jfr gr. κυνοκαύματα. Perioden har erhållit detta namn, emedan vid dess början solen befinner sig i närheten av Sirius, hundstjärnan] (numera föga br.) till 3, i sht best., om årets varmaste tid, oftast angiven ss. tiden mellan den 22 juli o. den 23 augusti, rötmånaden. BOlavi 179 b (1578). MNilsson i StEsTegnér 178 (1918). Dens. FestdVard. 24 (1925).
2) [utvecklat gm motsättning till 1] (†) i uttr. de kalla hunddagarna, om årets kallaste tid. IErici Colerus 1: 5 (c. 1645). Voigt Alm. 1687, s. 25.
3) (numera bl. tillf.) om tunga o. mödosamma (arbets)dagar; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Jag .. skall .. ännu njuta några af ungdomens vårdagar, innan jag går in i embetsmannalifvets hunddagar. CLivijn (1804) hos Hjärne DagDrabbn. 157; jfr 1. Hunddagar och sötebrödsdagar växla, man måste taga dem som de komma. Karlfeldt i 3SAH 24: 98 (1909). —
-DILL. (hund- 1824 osv. hunda- 1640. hunde- 1659—1757. hunds- 1638—1752)
1) (†) = -KAMILL. Linc. (1640; under cotula). Franckenius Spec. B 3 a (1659). Serenius Kkkk 1 b (1757).
2) växten Sisymbrium Sophia Lin., stillfrö, dillsenap. Franckenius Spec. C 3 a (1638). Lyttkens Ogräs 56 (1885; fr. Närke). —
-DJUR. i sht zool. djur tillhörande rovdjursfamiljen Canidæ; i sht i pl. Lilljeborg Däggdj. 575 (1874). —
-DÖDA, r. l. f. (hund- 1757. hunde- 1685—1694) (†)
-FATT, adj. [sv. dial. hundfatt; jfr FATT, adj.2] eg.: beskaffad ss. en hund; bl. bildl.; numera bl. (vard., föga br.) i bet.: oförskämd l. oblyg l. orimlig i sina anspråk, särsk. i fråga om betalning; äv. övergående i bet.: oerhörd, ofantlig; ss. adv., i sht vid adj.: oerhört, orimligt, ”gräsligt”. Verelius 98 (1681). Hvem kan nu banna och träta hundfatt på honom derföre. VDAkt. 1795, nr 468. (Sv.) Preja hundfatt, (fr.) écorcher. Weste (1807). Man hundfatt är på hyra / För rum, fast små. Sehlstedt 3: 92 (1867). Det är hundfatt kallt. Berndtson (1880). Han måste vara hundfatt dyr med provisionen. Hedenstierna Vett 229 (1887). Hundfatta priser. Björkman (1889). —
-FETT. (hund- 1698 osv. hunda- 1578—c. 1645. hunde- 1578—1852. hunds- c. 1645) fett av hund; jfr -ISTER. BOlavi 125 b (1578). AHB 128: 40 (1887). —
(jfr 1 b, e α) -FILA ~fi2la, v. -ade; -ning. [ombildning av sv. dial. (Smål.) hundfyla, av HUND, sbst.1, o. FYLA] (vard., numera föga br.) (gm klander o. d.) gå illa åt (ngn), läxa upp (ngn), snäsa till (ngn). SP 1780, s. 366. Herr Petré hundfilar på helt annat sätt (än herr Silverstolpe) representanter af andra åsigter än hans. Crusenstolpe Ställn. 11: 14 (1845). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.). —
-FISK.
1) (†) fisk tillhörande familjen Carchariidæ (gråhajar). Hiärne 2Anl. 97 (1702). Fiskar större ock mindre, ofantelige store Hvalar, .. carcharier eller Hund-fisk (m. m). Œdman Bahusl. 24 (1746). Linné MusReg. 53 (1754).
-FLOKA, i vissa trakter äv. -FLOK, förr äv. -FLOCK l. -FLOCKA. (-flo(o)k 1819—1915. -floka 1755 osv. -flock 1638 (: -Flocker, pl.)—1798. -flocka 1806) (i sht i Norrl. o. Finl.)
2) bot. växt tillhörande släktet Chærophyllum Lin.; jfr -LOKA 2. Kalm VgBah. 107 (1746). Hartman ExcFl. 41 (1846). Svensson Kulturv. 272 (1893).
5) växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench., mossrot, mjölkrot. ASFFlF XL. 4: 25 (1915; fr. Åland).
6) växten Aconitum Lycoctonum Lin., alpstormhatt, fjällstormhatt. Linné Fl. nr 476 (1755; fr. Jämtl.). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Norrl.). —
-FLUGA. (hund- c. 1730—1872. hunda- 1538—1700. hunde- c. 1580) [fsv. hunda flugha] (†) om vissa flugor l. liknande insekter av vilka hunden besväras. Hundaflogha som biter hunden j öronen. VarRerV 53 (1538). SvTyHlex. (1872). —
-FOGDE. (hund- 1769. hunde- 1746) (†) person vilken det ålåg att driva ut hundar som kommit in i kyrkan; jfr -GUBBE. (Han) vardt Hundefogde, den man nu kallar Spö-Gubbe, uti S. Claræ Kyrckia. Werwing Hist. 1: 231 b (1746; efter handl. fr. 1594). Ihre (1769; angivet ss. brukligt c. 200 år tidigare). —
-FRÖJD. (vard., numera föga br.) bildl., om nöje av sämre slag; särsk. om dålig varieté o. d., ”tingeltangel”; äv. konkret, om förlustelselokal av sämre slag o. om där uppträdande artistsällskap; jfr FRÖJD 2 c. ”Hundfröjden” i Humlegårdens rotunda. SöndN 1866, nr 34, s. 2. Det är en hundfröjd, ett klingkling, ett klangklang, / det är ett kvinnfolk som dansar på tå. Fröding Eftersk. 1: 127 (1894, 1910). De så kallade ”hundfröjderna”, kringresande musiksällskap af mycket tvetydig beskaffenhet (förbjödos 1861 i Uppsala). Wieselgren Upps. 131 (1907). Didring Malm 2: 114 (1915).
-GALENSKAP~002 l. ~200. (i sht i icke fackmässigt spr.) om vattuskräck, i sht hos hund. Dalin (1852). BonnierKL 12: 505 (1928). —
-GALOPP. (numera knappast br.) hippol. visst slags felaktigt utförd galopp; jfr -LOPP 1. Hundgalopp uppkommer derigenom, att den falskt öfverslående hästen ömsar bakbenen. Billing Hipp. 158 (1836). RidI 1914, s. 75. —
1) gläfsande av en hund l. av hundar. Månan i tystheet går sin gång, och achtar ey Hund-glafs. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Moodigh Häst, achtar intet hundeglaffz. Grubb 530 (1665). Östergren (1928).
2) (vard.) bildl.; särsk. om ovettigt tal l. om ovettigt l. småaktigt smädande o. d.; jfr GLÄFS, sbst.1 2. HdlCollMed. 1697, s. 969. Beckman Amer. 2: 77 (1883). —
-GRÄS. (hund- 1700—1912. hunda- 1640. hunde- 1638—1716)
1) gräset Agropyrum repens Lin., kvickrot; jfr -ÄXING 2. Franckenius Spec. C 2 b (1638). Bolin Åkerogr. 76 (1912; fr. Dalarna).
3) (†) gräset Agrostis stolonifera Lin., krypven. Rudbeck HortBot. 50 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 17 (1716).
4) (†) gräset Agrostis canina Lin., brunven, hundven? Smalbladigt liggiande Hundegräs. Rudbeck CampElys. 1: 3 (1702). —
-GUBBE. (hund- 1681—1784. hunde- c. 1675—1690) (†) person vilken det ålåg att driva ut hundar som kommit in i kyrkan; äv.: person vilken det ålåg att avliva hundar o. förrätta andra ss. nesliga betraktade sysslor, ”rackare”; jfr -FOGDE. Spöö- eller hunnegubben uthi S:t Claræ kyrckia. Lindschöld Vitt. 222 (c. 1675). BL 1: 292 (cit. fr. 1681). Dähnert (1784). —
-GÄDDA. (i vissa trakter) fisken Phoxinus phoxinus (Lin.) Agassiz, alkula, alkuva, elritsa; jfr -ÄLING. Rothof 137 (1762). VerdS 98: 31 (1901). —
(jfr 1 b, e α) -GÖRA, n. (vard.) sysselsättning som kunde anstå en hund, mödosam l. otrevlig sysselsättning; jfr -ARBETE. Rydqvist SSL 1: 500 (1852). Sahlin SkånFärg. 57 (1928). —
-HAJ, m. l. r. (föga br.) om vissa hajar; särsk.
2) haj av släktet Scylliorhinus; särsk. om arten Scylliorhinus canicula (Lin.), småfläckig rödhaj. Sundström Huxley 120 (1874). 1Brehm III. 1: 331 (1876). Nathorst JordH 861 (1893).
3) haj av släktet Mustelus; särsk. om arten Mustelus canis (Mitchill). FoFl. 1907, s. 292. 3NF 9: 285 (1928). —
(jfr 2 b) -HEDEN. [efter isl. hundheiðinn, fullständigt hednisk] (bl. ngn gg arkaiserande) hednisk; med starkt bibegrepp av avsky l. förakt. Valgöter .. var en så ifrig hedning, att han däraf blef kallad Hundheden. Botin Hist. 1: 275 (1789). Heidenstam Svensk. 1: 91 (1908). —
(jfr 2 b) -HEDNING. (föga br.) hedning; med starkt bibegrepp av avsky l. förakt. Olof (Tryggvesson) .. reste sig upp och kastade sin handske i ansiktet på .. (Sigrid), i det han sade: ”Hvarför skulle jag äkta en hundhedning?” LbFolksk. 394 (1892). Ja' ä' välan ingen kines eller nå'n ann hundhedning heller. SvD 24/5 1931, Söndagsbil. s. 22. —
-HIRS. gräset Setaria viridis (Lin.) P. B. (Panicum viride Lin.), grönhirs. Linné Fl. nr 54 (1745). 2NF 25: 210 (1916). —
-HOP, r. l. m. (hund- 1693—1906. hunda- 1712. hunde- 1681—1863) [fsv. hunda hoper] Verelius 128 (1681). —
-HUNGER. (hund- c. 1825—1848. hunds- c. 1755) (†) bildl., om våldsam o. häftig hunger; särsk. om sjuklig känsla av hunger, hetshunger. Schultze Ordb. 1993 (c. 1755). Dannström Hering 20 (1848). —
-HUS. (hund- 1749 osv. hunde- 1561—1665) hus för (jakt)hundar; förr äv.: hundkoja. Svart G1 156 (1561). Lundell (1893). —
-HUVUD. (hund- 1597 osv. hunda- 1541—1732. hunde- 1543—1668. hunds- 1769) [fsv. hunda hovudh]
2) [jfr HUND, sbst.1 2 b] (numera bl. i bibliskt spr.) föraktlig person, ”hund”. Tå wardt Abner ganska wreedh .. och sadhe, Är iagh tå itt hunda hoffuud? 2Sam. 3: 8 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Det finns folk) som räkna mig för et afskrap, et hundhufvud. Dalin Arg. 2: 57 (1734, 1754).
3) [sannol. efter mnt. dat hundshöuet dragen. Uttr. bära hundhuvud torde eg. betyda: hava, vara försedd med hundhuvud, dvs. vara en hund, en föraktad varelse som får bära skuld för allt möjligt (jfr det ovan under HUND, sbst.1 1 c, anförda ordspråket från 1896); se StEsTegnér 56 ff. (1918)] (ngt vard.) i uttr. bära hundhuvudet, förr äv. bära hundhuvud, få bära skulden l. skammen l. klandret, vara ”syndabocken”. Fåå sådene wåldzuerckere bedrifue gerningen men alle skole seden bäre hund hufuudh. UrkFinlÖ I. 2: 129 (1597). Borgmästerne måste altid bära hundehufvudet. RP 2: 201 (1632). Didring Malm 1: 117 (1914). jfr (†): Iagh .. (skall) inthit annat till lön hafua .. ähn (som man säia plägar) it hundehufudh medh förtaal och förtreet. Wivallius (1648) hos Schück Wivallius 1: 253. särsk.
a) (mindre br.) i uttr. bära hundhuvudet osv. för ngn, bära skulden osv. för ngns fel. Ihre (1769). Han ville bära hundhufvudet för sin vän. Stenhammar Riksd. 2: 99 (1840). Auerbach (1909).
b) i uttr. bära hundhuvudet osv. för ngt, få bära skulden för ngt. Leopold (SVS) II. 1: 13 (1775). Jag måste för allt bära hundhufvud. BL 2: 258 (1836; efter handl. fr. c. 1658). Han bär hundhufvud för ngt. Meurman (1846). De få bära hundhuvudet för mycket nog ändå. DN(A) 1930, nr 4, s. 22.
4) [anv. sannol. utvecklad ur 3; se StEsTegnér 61 (1918)] (†) i uttr. hänga hundhuvudet (in) på (ngn), giva (ngn) skulden. G1R 15: 7 (1543). Därs. 17: 151 (1545).
5) (†) växten Antirrhinum orontium Lin., lejongap. Linc. X 1 a (1640). Franckenius Spec. A 3 b (1659). ApotT 1739, s. 35.
-HÅL.
2) bildl.
a) (mindre br.) usel bostad, eländigt näste; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Är det fason at spärra mig i det fördömda hundhålet? Envallsson TokrolNatt. 67 (1791). Östergren (1928).
b) (†) om serveringslokal l. affär där man håller oblygt höga priser. Serenius M 1 b (1734). Schultze Ordb. 1758 (c. 1755). —
-HÅR. (hund- 1745 osv. hunda- 1596—1665. hunde- 1544—1807. hunds- 1621) [y. fsv. hunda har; jfr mnt. hundehar, t. hundshaar]
a) i uttr. hundsår botas o. d. med hundhår, se under -SÅR. jfr (†): I supande säga några, då man vil fördrifva ruset dermed, at man super å nyo: man måste lägga hund-hår derpå, emedan hår af rasande hundar skola hela deras bett. Möller (1745, 1755; under bête).
b) [jfr motsv. uttr. i y. fsv., mnt. o. t.] (†) bildl., i uttr. hacka hundhår i ngt, ställa till förargelse l. osämja. G1R 16: 533 (1544). Om bonden eller hans hustru hacka någott hunda håår här i och göra dhäm osämia emellom, skole the gifua 5 dall och mista ryghuden. ÄARäfst 193 (1596).
2) (i fackspr., föga br.) bildl., om styva hårstrån som stundom finnas i fårull o. förminska dess värde. Tidén Bosk. 21 (1841). Sjöstedt Husdj. 1: 284 (1860). —
-KAMILL. (hund- 1757—1779. hunda- 1638. hunde- 1659—1736) växten Anthemis cotula Lin., surkulla, surtuppa. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Fischerström 1: 126 (1779). —
-KAX, förr äv. -KAXA l. -KAXE. (hund- 1745 osv. hunda- c. 1645. hunde- 1683—1736) [fsv. hunda kaxe] hundkäx (se -KÄX, sbst.1 1). IErici Colerus 1: 361 (c. 1645). Engström Kryss 171 (1912). —
-KEDJA, r. l. f. (hund- 1684 osv. hunda- 1539. hunde- 1636—1658) kedja varmed hund hålles bunden l. ledes. VaruhusR 1539, s. 71 a. BtÅboH I. 8: 230 (1636). 2UB 6: 256 (1904). —
-KOJA.
2) (tillf.) bildl., om ett litet o. tarvligt hus; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Waldenström Österl. 489 (1896). —
-KONST. konststycke som utföres av dresserade hundar; äv. bildl.: knep, skälmstycke. Landsm. 1: 424 (1880). När Metkunen har sådana hundkonster för sig, så kan han gärna få betala. Lindberg FinNov. 1: 62 (1894). —
-KOPPEL.
2) två l. flera hundar som jaga tillsammans (o. som föras sammankopplade till o. från jakten). Dalin (1852). Böök 4Sekl. 141 (1928). —
-KREATUR~002, äv. ~200. (numera bl. skämts.) hund. Et litet Hundkreatur är tilvaratagit, som ägaren kan återfå. SP 1792, nr 297, s. 4. Laurin 1Minn. 142 (1929). —
-KRÄK. (hund- 1807 osv. hunda- 1888) (vard.) hund. Hennes lilla Rose, det vackraste hundkräk, jag någonsin sett, låg vid hennes fötter. Crusenstolpe Mor. 2: 292 (1840). Högberg Vred. 1: 269 (1906). bildl., om person: ”kräk”; jfr HUND, sbst.1 2 b. Låt mig veta particulariteterna af landstigningen och bombardemanget af Köpenhamn af hundkräken. KMyhrman (1807) hos Wrangel Räm. 55 (i fråga om engelsmännens bombardemang av Köpenhamn). —
-KUMMIN, förr äv. -KUMMIL. (hund- 1729—1896. hunde- 1736)
-KUPÉ. å järnväg: för transport av hundar avsedd kupé l. avbalkning (vanl. anordnad i resgodsvagn, numera sällan förekommande); äv. (vard.): avdelning i personvagn som är upplåten för resande som medför hund. PT 1898, nr 178, s. 2. SJ 3: 122 (1906). Hundkupeer i alla persontåg (från 1 juni 1922). SvD(A) 1922, nr 140, s. 6. —
-KURBITS. (hund- 1732—1757. hunda- 1638. hunde- 1654 (: Hundekyrbis Root)—1739)
2) (†) växten Momordica Elaterium Lin., springgurka. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Serenius Kkkk 3 b (1757). —
-KÅL. (hund- 1757 osv. hunde- 1639—1716. hunds- 1643)
1) (†) växten Brassica campestris Lin., åkerkål?, l. växten Raphanus raphanistrum Lin., åkerrättika? Schroderus Comenius 136 (1639).
3) växten Lampsana communis Lin., harkål. Bromelius Chl. 53 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 20 (1716). Lyttkens Ogräs 27 (1885). SmåskrLandtbr. 14: 45 (1903).
5) (†) växt tillhörande släktet Aconitum Lin., snarast A. napellus Lin., stormhatt, blåduvor. Hudzkåll. Månsson Trääg. 26 (1643; säkerligen fel för Hundzkåll).
-KÄX, sbst.1, r., äv. -KÄXA, förr äv. -KÄXE. (hund- 1741 osv. hunda- c. 1550—1745. hunde- 1638—1762) [fsv. hunda käxe]
1) växten Anthriscus silvestris (Lin.) Hoffm. (Cerefolium silvestre Bess.), hundloka (se d. o. 1), hundkummin (se d. o. 1). Helsingius P 5 b (1587). Krok o. Almquist Fl. 1: 182 (1919).
2) växten Anthriscus cerefolium (Lin.) Hoffm. (Cerefolium sativum Bess.), körvel, körvelkäx. Aspegren BlekFl. 23 (1823).
-KÖP.
1) inköp av hund.
2) (föga br.) till 1 b, e α: ”oförskämt” lågt pris, ”rövarpris”. Spanmål sälies för hund kiöp. Serenius F 4 b (1734). Lind (1738). Björkman (1889; med hänv. till röfvarköp). —
-KÖRVEL. (hund- 1749—1901. hunde- 1694—1716)
2) bot. växten Chærophyllum temulum Lin., hårfloka; jfr -LOKA 2 slutet. Krok o. Almquist Fl. 1: 158 (1893). Därs. 164 (1901). —
-LEVERNE. (hund- 1807. hunda- 1674. hunde- 1635) (föga br.) skamlöst liv. Schroderus Os. 2: 642 (1635). Weste (1807). —
-LIK, adj. (hund- 1692 osv. hunde- 1665) Grubb 223 (1665). Djuret lade sig med hundlik smeksamhet vid hans fötter. 2NF 1: 993 (1903). —
-LIV. (hund- 1851 osv. hunda- 1831) (vard.)
1) (det) liv som en hund lever; bildl.: eländigt o. mödosamt liv; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Fjell-Lappens vanliga hunda-lif, som på öppna fjellet måste kläda skott för allt slags oväder. Læstadius 1Journ. 226 (1831). Hundliv i U. S. A. Ericsson (1923; boktitel).
-LOKA, i vissa trakter äv. -LUKA. (hund- 1729 osv. hunde- 1587—1764. -loka 1651 osv. -luka 1587—1915. -luke 1638)
2) bot. växt tillhörande släktet Chærophyllum Lin. Fries Ordb. 43 (c. 1870). Hartman Fl. 1: 140 (1879). särsk. om arten Chærophyllum temulum Lin.; jfr -KÖRVEL; särsk. i uttr. giftig hundloka. Gosselman BlekFl. 53 (1865). Björkman (1889).
3) växten Heracleum spondylium Lin., björnfloka, björnklo, björnloka. Linné Fl. nr 243 (1755; fr. Dalarna). Lyttkens Ogräs 50 (1885). —
-LOPP. (†)
-LOPPA. den på hundar parasiterande lopparten Ctenocephalus canis Curt. Schultze Ordb. 2822 (c. 1755). 2NF 16: 1101 (1912). —
-LUS. (hund- 1738—1889. hunde- 1639) på hund parasiterande lus; särsk. benämning dels på den till pälsätarnas familj hörande insekten Trichodectes canis De Geer, dels på den till de egentliga lössen hörande insekten Linognathus piliferus Burm. Schroderus Comenius 218 (1639). 1Brehm III. 2: 160 (1876). —
-LÄNK. (hund- 1907. hunde- 1549—1763) = -KEDJA. BtFinlH 3: 239 (1549). Lagerlöf Holg. 2: 179 (1907). —
-LÖK. (hund- 1745 osv. hunda- 1638—1838)
2) växten Allium scorodoprasum Lin., skogslök. Lilja SkånFl. 143 (1838). ASFFlF XL. 4: 14 (1915; fr. Åland).
-MASK. [jfr t. hundswurm] (†) benämning på en utväxt under tungan på hundar, vilken förr troddes förorsaka vattuskräck o. därför bortskars. Lind 1: 1846 (1749). Schultze Ordb. 3057 (c. 1755). —
-MAT. föda för hund; äv. bildl.: usel mat; jfr HUND, sbst.1 1 b o. e α. Möller (1807). Östergren (1928). —
-MOLLA. (hund- 1698—1879. hunde- 1638—1694) växten Chenopodium bonus Henricus Lin., god Henrik, stolt Henrik, lungrot, mjölkrot. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Rebau NatH 2: 89 (1879). —
-MÅL. (vard., föga br.) bildl.: kraftigt tilltagen måltid, skrovmål; i sht i uttr. taga l. få sig ett hundmål, (få) äta sig grundligt mätt. Weste (1807). Cederström Minn. 111 (1913). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl. o. vard.). —
-MÄNNISKA.
1) om enligt äldre tiders föreställning existerande människor med hundansikte. Dagen 1897, nr 237, s. 3.
2) (i fackspr.) person med abnormt utvecklad hårväxt på under normala förh. icke hårbeklädda ställen av kroppen. VerdS 141: 14 (1906). 3NF 10: 78 (1928). —
-NOS. (hund- 1754—1889. hunda- 1711) nos på en hund l. liknande en hunds. Swedberg Dödst. 53 (1711). Babianer och andra djur med utstående hundnos. Linné MusReg. 4 (1754). —
-PERSILJA. (hund- 1867—1891. hunde- 1659) växten Aethusa cynapium Lin., vildpersilja. Franckenius Spec. A 3 b (1659). Post Ogräsv. 88 (1891). —
-POJKE. (hund- 1621—1891. hunde- 1682)
2) (förr) bärgv. till 6 a: pojke som skjuter gruvvagnar (”hundar”). UB 3: 126 (1873; i fråga om t. förh.). WoJ (1891). —
-PRIS, n.
1) försäljningspris för hund.
2) (föga br.) till 1 b, e α, = -KÖP 2. Nu .. kan man ej mera komma sig til en stor egendom för et hundpris. Posten 1769, s. 1078. Arkadius Pakkala 2 (1895). —
-PUNG. (hund- 1685—1734. hunda- 1640. hunde- 1659—1775) (†)
1) i pl.: viss art av växtsläktet Orchis Lin. Linc. (1640; under cynosorchis). Serenius Iiii 3 b (1757).
2) i pl.: växten Orobanche major (Lin.) Fr., snyltrot. Franckenius Spec. C 4 b (1659). Ugla PræfNæsg. 42 (1734).
-PYNT. (hund- 1807—1889. hunds- 1829) [jfr holl. hondepunt, t. hundenpünt] (†) sjöt. å tåg: spetsigt utlöpande ända, pynt. Deleen 2: 310 (1807). Björkman (1889). —
-PÄNNING. (hund- 1708 osv. hunda- 1541. hunde- 1706—1792) [jfr t. hundegeld]
1) (numera bl. i bibliskt spr.) i pl., bildl.: betalning för otukt; äv. allmännare: skamlig vinst. Tu skalt icke bära skökio löön eller hundapenningar vthi Herrans tins Gudz hws. 5Mos. 23: 18 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Lindfors (1815). Dalin (1852).
2) (vard., numera knappast br.) till 1 b, e α, i sg.: obetydlig summa, spottstyver; jfr -KÖP 2, -PRIS 2. I otijd och för en hundepenning .. försällia sin spanmåhl. Hiärne 2Anl. 318 (1706). Östergren (1928; angivet ss. sälls. o. vard.). —
-RACKA, i bet. 1 f.||ig. l. r., i bet. 2 f.||ig.
1) (vard.) hund, i sht om mindre, simplare hund. Serenius Qqq 1 a (1734). SvD(A) 1929, nr 140, s. 11.
2) (starkt vard., föga br.) ss. skymford till person; jfr HUND, sbst.1 2. Hagberg Shaksp. 4: 22 (1848). —
-ROS. (hund- 1868 osv. hunde- 1640—1659) (föga br.) växten Rosa canina Lin., nyponbuske; jfr -TÖRNE. Linc. X 1 a (1640). Löwegren Hippokr. 2: 72 (1910). —
-ROVA. (hund- 1749 osv. hunda- 1638. hunde- 1659—1777) växten Bryonia alba Lin. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Krok o. Almquist Fl. 1: 54 (1919). —
-RUMPA. (hund- 1640—1896. hunde- 1604—1636) (starkt vard.) hundsvans. SvOrds. B 5 b (1604). Landsm. XI. 2: 16 (1896). —
-RÄTTIKA. växten Bunias orientalis Lin., långrova, ryssrova, ryssgubbe. Nyman VäxtNatH 1: 345 (1867). 2NF 4: 590 1905). —
-SJUKA. (hund- 1807 osv. hunde- 1771. hunds- 1790—1807) (numera mindre br.) hundsjukdom; särsk. om vattuskräck (även då den angripit andra än hundar); förr äv. om valpsjuka. DA 1771, nr 127, s. 2. Auerbach (1909). —
-SJUKDOM~20 l. ~02. sjukdom som angriper hundar. Greiff Jagt 53 (1821). Bergström HbJagt 157 (1872). —
-SKAK. (hund- 1650. hunde- 1652—1672) [sv. dial. hundeskak; senare ssgsleden är besläktad med SKAKEL] (†) hundkedja. GullbgDomb. 12/1 1650. BoupptSthm 19/7 1652. Därs. 15/3 1672. —
-SKARN. (hund- 1698—1759. hunde- 1567—1726) (†) om hundens exkrementer. Grimberg SvFolk. 2: 310 (cit. fr. 1567). Haartman Sjukd. 30 (1759). —
-SKATT. skatt som erlägges för hund. Ehrencreutz Hund. 4 (1856). SöndN 1862, nr 3, s. 4. BonnierKL (1924).
Ssgr (i fackspr.): hundskatte-medel, pl. -register. Över de hundar, som .. anmälts till beskattning, skall föras särskilt .. register (hundskatteregister). SFS 1923, s. 151. —
-SKINN. (hund- 1556 (: Hundskindz fell) osv. hunda- 1677. hunde- 1673) [fsv. hunds skin] skinn av hund, beredt l. oberedt; äv. ss. ämnesnamn. BoupptSthm 6/6 1673. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 86.
-SLÄDE. (i arktiska trakter använd) släde som drages av hundar. BotN 1865, s. 172. SkånAB 1928, nr 89, s. 6. —
-SLÄKTE. (hund- 1807 osv. hunda- c. 1645. hunde- 1759) [fsv. hunda släkte]
1) (†) ras l. slag av hund. Hunda-Slächte äro, Bandhundar, Fäähundar, Jägarehundar (osv.). IErici Colerus 2: 156 (c. 1645).
2) zool. i sg. best., om släktet Canis Lin., vars mest bekanta representant är hunden. Weste (1807). —
-SLÄPP. jäg. sammanfattande benämning på de hundar som vid drevjakt på en gång släppas efter villebrådet. Lindholm Sibbo 1: 57 (1890). 2NF 10: 1068 (1909). —
-SNUS. (vard.) skarp tillrättavisning, ovett, bannor. Giva ngn hundsnus. Få hundsnus. HH XXV. 2: 170 (1815). TIdr. 1896, s. 145. —
-SOMMARGLÖD. (enst.) till 3: rötmånadsglöd. Han drog sig uppåt bergen, / då solen rann röd / i sin hundsommarglöd. Karlfeldt FlPom. 27 (1906). —
-SPANN, n. spann av hundar (som draga släde o. d.); äv.: släde o. d. med framför densamma spända hundar. Nordenskiöld Vega 1: 471 (1880). Hedin Pol 2: 512 (1911). —
-SPILLNING. —
-SPÅR. —
-STAGG.
-STARR. halvgräset Carex vulgaris Fr. (Carex Goodenoughii Gay.), vanlig starr, småstarr. NormFört. 34 (1894). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 707 (1901). —
(3) -STJÄRNA. (hund- 1538 osv. hunda- 1640—1700. hunde- 1587—1723. hunds- 1640—1784) (numera icke i fackspr.) i sg. best., om stjärnan (dubbelstjärnan) Sirius i stjärnbilden Stora hunden. VarRerV 3 (1538). Thenna Hetan (i juli) förökas och storligen aff Hundstiernans heta Natur, som vpgår tillijka medh Solen. IErici Colerus 1: 268 (c. 1645). Nilsson FestdVard. 24 (1925). —
(jfr 1 b, e α) -STYVER. (†) spottstyver; jfr -PÄNNING 2. Wetterbergh Sign. 306 (1843). Dens. Penning. 248 (1847). —
-SÅR. (hund- 1845. hunda- 1665—c. 1710. hunde- 1807) sår som förorsakas av hundbett; bl. (knappast br.) i uttr. hundsår läkas l. botas med hundhår, hundbett läkas gm att man lägger hundhår därpå; äv. bildl.: man måste taga bot där man fått sot. Grubb 337 (1665). Rhodin Ordspr. 75 (1807). BL 12: 76 (1845). —
-TAND. (hund- 1743 osv. hunda- 1604—1824. hunde- 1654—1850. hunds- c. 1645—1829) [fsv. hunda tan]
1) en hunds tand. Man skal icke tro hundatannen. SvOrds. B 6 b (1604). Nilsson PrimKult. 192 (1923).
2) bildl., om tand som i ngt avseende erinrar om en hundtand (i bet. 1).
a) (†) hörntand, ögontand. Linné i VetAH 1747, s. 287. Westerdahl Häls. 122 (1764). Meurman (1846; med hänv. till ögontand).
3) i växtnamn.
a) (†) växten Coronopus squamatus Asch. (Senebiera coronopus (Lin.) Poir.), kråkklor, kråkkrasse. Wahlenberg FlSv. 409 (1824).
b) växten Erythronium dens canis Lin. Rudbeck HortBot. 38 (1685; i pl.). Svensson Kulturv. 79 (1893).
-TASS. —
(1 b, e α) -TJÄNST. (vard.) = -GÖRA. Det är en hundtjenst, att vara vaktmästare vid laboratorium. Almqvist Ekols. 2: 166 (1847). Cavallin (1875). —
-TROGEN. trogen som en hund. EBäckström (1885) i SnoilskyVänn. 2: 219. Hundtrogna, svärmiska blickar. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 174 (1920). —
-TRÄCK. (hund- 1804—1872. hunda- 1728. hunde- c. 1645—1712. hunds- 1578—1621) (numera bl. i skriftspr.) om hundens exkrementer. BOlavi 35 b (1578). AHB 52: 32 (1871). —
-TRÄD, äv. -TRÄ. (hund- 1734—1764. hunde- 1757) (†)
1) växten Cornus sanguinea Lin., rödkornell, hårdved? (Eng.) Dog-berry-Tree, (sv.) hund-trä. Serenius P 1 b (1734).
-TUNGA. (hund- 1741 osv. hunda- 1538—1700. hunde- c. 1600 (: hundetunga root), c. 1638—1757. hunds- 1642—1807) [fsv. hunda tunga] särsk. bildl. ss. namn på örten Cynoglossum officinale Lin., munklöss, munkfnat. VarRerV 58 (1538). BonnierKL 2: 1519 (1923). —
-TUNGE-ROT. (-tunga- c. 1600—1642. -tunge- 1690 osv.) rot av örten hundtunga. OMartini Läk. 37 (c. 1600). SFS 1922, s. 494. —
-TUNGE-ÖRT. (-tung- 1867. -tunga- 1642. -tunge- 1628—1919) örten hundtunga. Nyman VäxtNatH 1: 113 (1867). särsk. om örten ss. drog. Månsson Ört. 328 (1628). Lindgren Läkem. (1902, 1919). —
(jfr 2 b) -TURK. [jfr d. hundetyrk, nyisl. hundtyrki. Anledningen till benämningen torde vara att söka i gamla föreställningar om monströsa människor med hundhuvuden, som hade sitt hemvist långt borta i Asien. Jfr Dania 2: 93 f. (1893)]
1) (numera bl. skämts. o. vard.) skymflig benämning på turk; oftast i sg. best. ss. beteckning för den turkiska nationen l. turkarna i allm. l. deras härskare, i äldre folktro uppfattad(e) ss. människoätande vidunder. Dalin Arg. 1: 290 (1733, 1754). Hundturkar, som äta Folk. Dens. Vitt. 3: 241 (1736). Ingen af allmogen vågade sig in till staden med sina produkter, af fara att bli bortsnappad (av frimurarna), grymt slagtad och sedermera såld till hundturken. Ekström Vandr. 79 (1871). Det var särskilt Österrike och Ryssland som drevo ”hundturken” tillbaka. Essén Eur. 77 (1926).
2) (vard., föga br.) i bildl. anv. av 1.
a) ohyfsad l. rå människa; äv.: barbar, tyrann. (Klockaren) svor som en ”hundturk”. Lovén Folkl. 17 (1847). 2NF 36: 500 (1924).
b) person som utmärker sig i ngt avseende, ”baddare”; jfr HUND, sbst.1 2 e. Dalin (1852). Det var mig en hundturk att äta limpa. Norrman Bellm. 242 (1907). —
-TÖRNE. (hund- 1824 osv. hunde- 1757) växten Rosa canina Lin., nyponbuske. Serenius Iiii 3 b (1757). Laurell Växtn. 27 (1904). —
(jfr 7) -VAKT. (hund- 1807 osv. hunds- 1829) [jfr d. hundevagt, holl. hondenwacht, t. hundenwache; jfr äv. eng. dog watch, å fartyg, om vakterna kl. 4—6 o. 6—8 på eftermiddagen] om viss vakt(tjänstgöring), eg. om den svåraste vakten under dygnet; i sht i sg. best.
1) sjöt. vakt ombord å fartyg mellan midnatt o. kl. 4 på morgonen; äv.: tid för denna vakt; äv. konkret: personal som fullgör dylik vakt. Weste (1807). Rydberg Frib. 360 (1857). Wrangel SvFlBok 347 (1898).
2) (tillfällig användning) om militär vakttjänst kl. 2—4 på morgonen. 1LundagKron. 225 (1918; i fråga om studentexercisen på Lundagård på 1860-talet). —
-VAKTARE. person som har tillsyn över hundar. Grubb Ber. 56 (1721). särsk. (†): person som det ålåg att driva ut hundar som kommit in i kyrkan; jfr -FOGDE, -GUBBE. BtÅboH I. 1: 113 (c. 1630). —
-VIOL. (hund- 1685 osv. hunde- 1638—1694. hunds- 1694—1716) växten Viola canina Lin. Franckenius Spec. F 1 a (1638). BonnierKL 12: 874 (1928). —
-VIS, n. (hund- 1874. hunde- c. 1645) i uttr. på hundvis, på hundars sätt. IErici Colerus 1: 16 (c. 1645). Böttiger i 2SAH 50: 259 (1874). —
(jfr 1 b, e α) -VÄDER. (hund- 1852 osv. hunda- 1797) (vard.) mycket svårt o. ruskigt väder. Vi ha ett hunda väder. Rängn och blåst. CAEhrensvärd Brev 2: 149 (1797). Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder! Strindberg Hems. 99 (1887). Larsson Solsid. 16 (1910). —
(jfr 1 b, e α) -ÅR. bildl.: tungt o. arbetsamt år; i sht i pl. om hårda år som ngn får genomgå, innan han kan komma till en bättre ställning. Mina hundår i Amerika. Wærnér (1900; boktitel). SvD(A) 1929, nr 188, s. 6. —
-ÄGARE. —
-ÄNDA, r. l. f. [jfr d. hundende, holl. hondenend, hondsend, t. hundenende] (numera knappast br.) sjöt. om den yttersta ändan av en ny tross med samtliga garnändar hopböjda o. inslagna i tåget. DA 1771, nr 68, s. 4. Smitt NautOrdb. (1916). —
-ÄXING.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gräset Agropyrum repens Lin., kvickrot, kvickvete, vitrot, kvicka; jfr -GRÄS 1. Fries Ordb. (c. 1870; angivet ss. förekommande i allmogespråket). —
-ÖGA. (hund- 1716 osv. hunde- 1638—1683) särsk.
1) bildl., i fråga om människoögon; jfr SoS 1912, s. 5 f. Edgren Lifv. 2: 36 (1883). Hans breda, hvardagliga drag adlades af ögonen, ett par sådana där vackra hundögon, i hvilka man läser trohet, ödmjuk tillgifvenhet (osv.). Fahlcrantz Kyrkoh. 139 (1907). En .. ganska gammal lymmel, redan gråspräcklig i skäggstubben och med elaka hundögon. Koch Arb. 16 (1912).
2) (†) ss. växtnamn.
a) växten Inula pulicaria Lin. (Pulicaria vulgaris Gærtn.), loppört. Franckenius Spec. B 3 b (1638).
b) i uttr. lilla hundöga, om växten Erigeron acer Lin., gråbinka, rödbinka; jfr Linné FlLapp. nr 308 (1737). Tillandz A 4 b (1683). Juslenius 47 (1745). —
-ÖRA. [fsv. hunda öra] särsk. bildl., om ngt som i ngt avseende liknar ett hundöra; särsk.
a) om vikt hörn på blad i en bok l. på pappersblad överhuvud. Serenius Q 2 a (1734). Strindberg TrOtr. 2: 258 (1890).
b) (†) byggn. om utsvängning i valv, valvöra. Öfversta våningen (i Kärnan i Hälsingborg) betäckes med ett tunnhvalf, som har såkallade hundöron eller lågspända utsvängningar. Brunius SkK 409 (1850).
B (numera bl. bygdemålsfärgat): HUNDA-BETT, -BIT, se A. —
-BLOD, -BLOMMA, -BOD, -BRÖD, -BRÖLLOP, se A. —
-BÅT. (hunda- 1541—1544. hunde- 1545) [sannol. efter mnl. dogboot, visst slags fiskefartyg] (†) ett slags mindre fartyg. SkeppsgR 1541. Därs. 1545. —
-BÄR, -DAGAR, -DILL, -FETT, -FLUGA, -GLÄFS, se A. —
-GRÄS, se A. —
-HOP, -HUVUD, -HÅR, -KAMILL, -KAX, -KEDJA, se A. —
-KRÄK, -KURBITS, -KÄX, -KÖTT, -LEVERNE, -LIV, se A. —
-LUKT. (†) i uttr. inom hundalukt, inom det avstånd som en hunds väderkorn räcker. Ingen bof (hade) .. dristat sig nalkas Rusthållet, inom hunda-lukt. Tessin Bref 1: 72 (1751). —
-LÖK, se A. —
-NOS, -PUNG, -PÄNNING, -ROVA, -SKALL, -SKINN, se A. —
-SKÄLLANDE, n. (hunda- c. 1740. hunde- 1635) (†) hundskall. Schroderus Os. 2: 177 (1635). Broman Glys. 3: 450 (c. 1740). —
-SLÄKTE, -STJÄRNA, -SVANS, -SÅR, -TAND, -TRÄCK, -TUNGA, -VÄDER, se A. —
C (†): HUNDE-ANSIKTE, -ART, se A. —
-BEN, -BETT, -BITEN, -BLOD, -BOD, -BRÖD, se A. —
-BÅT, se B. —
-BÄR, -DAGAR, -DILL, se A. —
-DRÄNG. = HUND-POJKE 1. Prästerna skole icke wara Adelens Bödelsknechtar och Hundedränger: Ey heller Jägare och Fougdar. Schroderus Os. 2: 496 (1635). —
-DÖDA, se A. —
-FETT, -FLUGA, -FOGDE, -GLÄFS, -GRÄS, -GUBBE, -HOP, -HUS, -HUVUD, -HÅR, -KAMILL, -KAX, -KEDJA, -KUMMIN, -KURBITS, -KÅL, -KÄX, -KÖRVEL, -LEVERNE, -LIK, -LOKA, -LUS, -LÄNK, -MOLLA, -PERSILJA, -POJKE, -PUNG, -PÄNNING, -ROS, -ROVA, -RUMPA, se A. —
-SJUKA, -SKAK, -SKALL, -SKARN, se A. —
-SKEPPARE. [eg. elliptiskt för HUNDA-BÅTS-SKEPPARE] skeppare på ”hundabåt”. SkeppsgR 1546. Därs. 1547. —
-SKINN, se A. —
-SKÄLLANDE, se B. —
-SLÄKTE, -STJÄRNA, -SÅR, -TAND, -TJUV, -TRÄCK, -TRÄD, -TUNGA, -TÖRNE, se A. —
-VIOL, -VIS, -ÖGA, se A.
D (†): HUNDES-DAGAR, se A.
E (†): HUNDS-BEN, -BETT, -BRÖD, -DAGAR, -DILL, -FETT, se A. —
-FOTT, se d. o. —
-HUNGER, -HUVUD, -HÅR, -KÅL, -LEVER, -PYNT, -SJUKA, -STJÄRNA, se A. —
-TAND, -TRÄCK, -TUNGA, -VAKT, -VIOL, se A.
Avledn. (i allm. till 1): HUNDAKTIG, adj. [jfr d. hundeagtig] som liknar en hund, som är egendomlig(t) l. utmärkande för l. erinrar om en hund; i sht bildl. Linc. L 1 a (1640). Hundaktig .. (om sak) Oanständig, gemen, svinaktig, snuskig. Dalin (1852). EHTegnér i UVTF 26: 134 (1880). särsk.
b) undergiven, ödmjuk; jfr HUND, sbst.1 2 c. Hallström VilsnF 85 (1894). Hon bara överöste Georg med tacksägelser och var hundaktigt inställsam mot honom. Siwertz Sel. 2: 166 (1920). —
1) (föga br.) hundaktig. En hundisk devotion, långt under den fria mannens värdighet. Cygnæus 1: 190 (1852). Med en hundisk trohet som (osv.). Gripenberg Leino Kvinn. 70 (1911).
2) [efter lat. cynicus (se CYNISK)] (enst.) cynisk (se d. o. 1). Mannen är utan tvifvel en filosof, en af de hundiske, att döma af den grofva manteln. Rydberg Ath. 98 (1859). —
HUNDSK, adj. [fsv. hundsker, motsv. sv. dial. hundsk; jfr d. hundsk, nt. hundsch o. hundsk, holl. hondsch; jfr HUNDISK] (vard., föga br.) eg.: lik en hund; bl. bildl.; särsk.
b) mycket svår o. besvärlig; äv. övergående i bet.: oerhörd, ofantlig, ”gräslig”; ss. adv.: oerhört, ofantligt, ”gräsligt”; jfr HUND, sbst.1 1 b. Weste (1807). Ett hundskt väder. Dalin (1852). Ett hundskt fiskafänge. Dens. Det regnar alldeles hundskt. Dens. Östergren (1928; angivet ss. förekommande i skriftspr., mindre vanl.).
c) brutal, grym, barbarisk; jfr HUND, sbst.1 2 d. Fahlcrantz Schiller 61 (1821). Det hörde ännu till tidens översåtarseder att vara möjligast hundsk mot menige man, då minsta skymt till lagligt grepp förefanns. Högberg Baggböl. 1: 12 (1911).
hundskeligen, adv. (†) grymt, barbariskt. (Den ene gästen har) hundzskeligen bittitt ett stycke af för:te Jochim Lijpstorfz haku. BtÅboH I. 4: 5 (1626). —
HUNDSLIG, adj.; adv. -a [fsv. hundsliker] (†) hundaktig. Linc. L 1 a (1640). särsk.: barbarisk, grym; jfr HUND, sbst.1 2 d. Dett hundslige mord deras ryter (dvs. ryttare) utij förledene söndagh, upå en af mina capitener, .. beginge upå vägen. OxBr. 6: 47 (1629).
Spoiler title
Spoiler content