publicerad: 1993
STRÄCKA sträk3a2, v. -er, -te, -t, -t (pr. sg. akt. -ar SvD(A) 13/6 1925, s. 1 (i bet. II 7, om fågel, rimmande med bäckar); -er FörsprRom. 4 a (NT 1526: strecker .. vth) osv. — pr. sg. pass. -es LReg. 248 (1648: sträckes .. vth) osv.; -s Nordenflycht QT 1748—50, s. 79, osv. — sup. -t BtFinlH 6: 38 (1528: forstrect) osv.; -tet 2SthmTb. 8: 113 (1589: förstrechtet). — p. pf. stract KyrkohÅ 1920—21, s. 279 (1616; möjl. felaktigt för sträct); sträckt BtFinlH 3: 30 (1534: vtstrecte, pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, G1R 4: 111 (1527: handtstreckilses, gen.), Lind 1: 674 (1749)), -ING (†, G1R 15: 228 (1543: hondstrecking), Därs. 16: 304 (1544: förstrecking)), -NING (se d. o.), -UNG (†, G1R 27: 69 (1557: förstrechung)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(strech- c. 1535 (: vthstrecht, sup.)—1678 (: förstrecht, sup.). streck- 1526—1977 (: streckfågelräkning). streek- i ssg 1573 (: streekmuuren). -streg- 1535 (: forstregt, sup.)—1633 (: förstregt, sup.). -stregg- 1589 (: förstreggt, sup.). strek-(-ec-) 1528 (: forstrect, sup.)—1718 (: strekt, sup.). -strick- 1541 (: fförstricke, inf.). -strig- 1633 (: förstrigt, sup.). sträch- 1561 (: strächt, sup.)—1691 (: Sträch-Wallerna). sträck- (-kk-) 1526 (: försträckiom, 1:a pers. pl. ind.) osv. sträk- (-äc-) 1557 (: försträcte, p. pf.)—1897 (: sträkte upp, ipf.). -a (-e) 1526 osv. -ia (-ie) 1526 (: försträckiom, 1:a pers. pl. ind.)—1741)
Etymologi
[fsv. sträkkia, liksom fd. strækkes, dep., om bergskedja: sträcka sig (d. strække), nor. strekke, nor. dial. strekkja, sannol. av mlt. strecken (lt. strecken), motsv. mnl. strecken (nl. strekken), fht. stre(c)chen (t. strecken), feng. streccan (eng. stretch), avledn. av det adj. som föreligger i mlt. strak, hårt spänd, styv, rak o. d. (se STRAK); i bet. II 6, 7 (delvis) av t. streichen (se STREICHGARN) i motsv. anv., med anslutning till STRÄCKA, v. — Jfr ANSTRÄCKA, STRECKVERS, STRETCHA, v.1, STRÄCK, sbst.6, STRÄCKA, sbst.1, STRÄCKT]
Översikt
Översikt över betydelserna.
I. tr. 1) spänna (ut); töja o. d. Härunder bl. a. med avs. på läder: räcka (c). 2) med avs. på metall l. glas: räcka o. d. 3) räta ut (ngt krokigt l. böjt); räta upp (ngt som står snett l. i krokig linje). 4) med avs. på kropp l. kroppsdel: (tänjande) räta l. spänna ut; lägga raklång o. d. 5) med avs. på sena l. muskel l. led l. lem: försträcka; äv. i uttr. sträcka ur led. 6) tortera (ngn) gm att tänja l. dra ut lemmarna på sträckbänk. 7) slå l. fälla (ngn) till marken. 8) räcka l. räcka fram (hand) o. d. Härunder bl. a. (gymn.) i uttr. armar uppåt (nedåt, framåt) sträck! (a). 9) med avs. på ngt som man håller i: med hand o. arm föra fram l. ut från sig, räcka. 10) försträcka (ngn pengar). 11) bringa (häst) att sträcka ut. 12) ge (ngt) den l. den riktningen l. sträckningen o. d. Härunder bl. a. med avs. på köl: (på stapelbädd) utlägga o. hopfoga materialet till (a). 13) ss. tecken på kapitulation lägga ned gevär (l. annat vapen) på marken o. d. 14) ge (ngt) l. låta (ngt) få den l. den rumsliga, i sht geografiska utsträckningen o. d.; äv. i icke rumslig anv. 15) ställa l. styra (sin färd l. resa) o. d. 16) få att växa på längden; dels med avs. på skott (a), dels i fråga om fiskyngel (b), i ssgn STRÄCK-DAMM.
II. intr. 1) i det bildl. uttr. sträcka efter ngt, sträcka sig efter ngt, sträva efter ngt. 2) galoppera l. springa med (mycket) väl uttagna steg. Härunder bl. a. den särsk. förb. STRÄCKA UT (a) o. i p. pr., om språng l. lopp o. d. (c). 3) i p. pf., om hästs galopp l. trav o. d.: som sker i högsta möjliga fart l. i fyrsprång o. d. 4) ss. vbalsbst. sträckande, i fråga om häst; särsk. i uttr. i full l. fullaste sträckande. 5) segla utan att kryssa l. seglande ge sig i väg (med god fart l. i rak kurs). 6) styra kosan l. i rak riktning fara fram (över en yta l. ett område o. d.); (snabbt l. utan avbrott) tåga l. färdas. 7) om fåglar: flyga i sträck o. d. 8) om fiskar l. smådjur: dra fram (i stim resp. svärm(ar) l. kryllande mängd). 9) om geografiskt område l. ngt långsmalt o. d.: sträcka sig. 10) räcka till.
III. refl. 1) bli längre, förlängas; breda ut sig. 2) råka ut för en sträckning, sträcka sena l. muskel l. ledband o. d. 3) om person (l. djur): räta ut sig l. ligga l. lägga sig i sin fulla längd, sträcka på sig; ligga o. dra sig l. lata sig. 4) fälla sig (själv) till marken. 5) om kroppslem: sträckas ut från kroppen. 6) tänja sig för att nå ngt; särsk. i uttr. sträcka sig efter l. mot ngt. 7) om trupp: tåga; om djur: sträcka ut l. ila, skynda. 8) om geografiskt område l. yta l. väg l. dyl.: ha sin utsträckning l. gå l. löpa o. d. Härunder bl. a. oeg. l. bildl. om ngt immateriellt (g); äv.: nå (g β), uppgå till (g γ), gå så l. så långt i fråga om pris- l. lönesumma o. d. (g δ). 9) räcka till, förslå.
IV. dep. 1) sträcka (ut) sig, lägga sig raklång. 2) om geografiskt område o. d.: sträcka sig.
V. ss. förled i vissa ssgr. a) som (sammanhållande l. stabiliserande) sträcker sig l. löper längs ngt l. rakt över ngt; som (utan avbrott) sträcker sig l. löper runt ngt l. en lång sträcka; se STRÄCK-ANKARE, -ARMERING, -BALK, -BJÄLKE, -MUR, -STEN m. fl. b) med måttsbetecknande efterled: löpande, löp- (se STRÄCK-ALN, -FAMN, -FOT, -METER); äv. dels: som följer efter varandra (se -MASKA), dels (i fråga) om mätning l. längd: som gäller l. avser löpande mått o. d. (se STRÄCK-LÄNGD, sbst.2, -MÄTA).
I. tr.
A. spänna; tänja; räta o. d.
1) dra ut (ngt) i dess fulla längd o. till mer l. mindre spänt tillstånd, spänna (ut); äv.: sträcka (i ovan angivna bet.) o. fästa, spänna ut l. upp; äv.: göra mera spänd, töja, äv.: töja l. dra ut (ngt) till bestående större längd l. omfång (jfr 2); äv. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av i; äv. abs. Sträck linan. Låt inte linan bli det minsta slapp utan sträck allt vad du kan. SkeppsgR 1544. Försällia widh Stycke- och Alnetaal något sådant Kläde, som sträckt är och krymper, wid Godzets confiscation. Stiernman Com. 3: 158 (1663). (Revningen) sker med ett snöres sträckande tvärt och längs över åkrarna allenast. SvLantmät. 1: 159 (i handl. fr. 1695). Feta kycklingar .. sättas up lika som fogel med wingarne afhuggne, men sträckas något långliga, så at de likna kalkoner. Warg 192 (1755). Vimpeln sträcks, och med en år / Olle på en Höbåt står. Bellman (BellmS) 1: 155 (c. 1771, 1790); jfr b. Då taklingen skall tillverkas af hamptross bör denna före taklingens tillkapning tillräckligt sträckas. Frick o. Trolle 56 (1872). Genom tillmötesgående från kronolotsens sida fingo vi sträcka våra kojer på hans vind. TurÅ 1913, s. 231. Tjuderpålarna stodo så långt ifrån varann, att ingen hund kunde nå den andra, sträckte han än aldrig så i sin kedja. Nordström Byn 143 (1930). Ett tunt snöre, som hålls sträckt av små vikter. Bergholm Fys. 4: 53 (1957). Sträcka en kabel, telefontrådar. SvHandordb. (1966). — jfr EFTER-, FÖR-, IN-, SÄR-, UT-STRÄCKA o. RAK-STRÄCKT. — särsk.
a) med avs. på grimskaft; särsk. bildl. (jfr GRIM-SKAFT slutet). Thu skalltt lathe haffwe godt acht och tillsynn på honum, att han ingelunde motte komme wäg, vthan strecker någett grimeskafftedt medt honum, så att han motte bliffwe till städe. G1R 18: 403 (1547).
b) med avs. på ngt med (relativt sett) avsevärd utsträckning i så väl längd som bredd l. ngt med tredimensionell form: spänna ut l. upp; äv. allmännare l. bildl.: utbreda (hinna l. dimma o. d.). Ær onth ath strecke skinkiortelen lenger æn han recker. G1R 3: 181 (1526). Man i it Egg seer Bloman öfwertäkkas / Med sega hwjtans Skum, och öfwer Skumet sträkkes / Een Hinna. Spegel GW 166 (1685). Kring rymden nya Himlar sträcktes, / Och Jorden nya skrudar drog, / Och Bildningen och Snillet väcktes, / Och Skönheten stod up och log. Kellgren (SVS) 2: 304 (1790). (Vinden) Förskingrar, hviftande, den dimma, / Som sträcktes af den våta qväll. JGOxenstierna 1: 21 (1805). Som alla anstalter för att motstå en arktisk vinter redan voro vidtagna, hade man endast att sträcka vintertältet. VFl. 1905, s. 40. Mätningskartorna ritas på ritpapper som under mätningen är sträckt på särskilda för ändamålet tillverkade mätbräden. GBlix o. EFärnström hos Dahlgren o. Richter SvSjökart. 331 (1944).
c) med avs. på läder l. skinn: räcka (se RÄCKA, v. 1 d). Möller (1790). (Hudarna läggas) 4 dagar i blöt, upptagas åter, utslås och befrias på skafträet från allt kött, sträckas väl i alla riktningar och (osv.). AHB 52: 31 (1871). Ferdinand hade .. sagt åt honom, att han var märkligt lik ett mårdskinn, som dels sträckts för hårt på tanan, dels fått sitta där, tills det möglat sönder. Rosendahl Lojäg. 43 (1956).
d) sjöt. med avs. på segel: hissa gm att dra stående liken styva; äv. dels betecknande att ngn ger sig ut på segling: hissa segel, dels bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngn dör. Ekbohrn NautOrdb. (1840; med avs. på märssegel). Hon hörde ropen, när männen sträckte seglen. Geijerstam YttSkär. 115 (1898). Innan nådeåret var tillända, hade Nellas Johan sträckt segel för sin sista seglats. Wieland UttAnd. 193 (1942). Sträcka segel och sticka till havs. SvHandordb. (1966). — särsk. i uttr. sträcka märsefall, se MÄRS-FALL slutet.
e) med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av prep. på; äv. om ngt sakligt, i uttr. sträcka på sig (jfr III 1); äv. bildl. (Somliga människor) vilja icke präcis slita bandet med Gud, endast sträcka på det så mycket som möjligt. Beskow Pred. 125 (1901). Artisterna gick omkring och prövade räcken och sträckte på stagen. Göth Rall. 117 (1932). Slaka rep (t. ex. tältstag) sträcker på sig (före regn). Östergren (cit. fr. 1937).
f) (i sht i fackspr.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om verkan l. kraft: som sträcker ngt, som åstadkommer sträckning. Fock 1Fys. 202 (1853; om verkan). Westin Hållf. 40 (1888; om krafter).
g) oeg. l. bildl.: ge (ngt) utdragen l. avlång form; göra långsträckt; särsk. ss. förled i vissa ssgr (se STRÄCK-MOLN, -NATE); förr äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: avlång l. långsträckt. 1 större rosensten .. ovanligt hög, mera sträckt och mindre gulaktig. RiksdRevStatsv. 1900, s. 243.
2) [eg. specialanv. av 1] med avs. på metall l. glas: räcka o. d.
a) metall. med avs. på (föremål av) metall: (i varmt tillstånd) tänja l. dra l. pressa l. slå ut till större längd l. yta; äv. med avs. på järn l. stål: räcka (se RÄCKA, v. 1 b, b β); äv. abs. Sahlstedt (1773: Sträcka järn). Det i passande gjöten utgjutne stålet, sträckes .. till stänger. Almroth Kem. 535 (1834). Sedan .. ämnesjern .. blifwit, ett i sender, uti machinen insatte, sträckas de, till desz de afspringa. Bergv. 4: 926 (1835). Almroth Karmarsch 169 (1838; abs., om hammare). (Man söker) i regel att afhjelpa en för knapp ingripning genom att sträcka hjulet, d. v. s. göra det större. Ericsson Ur. 187 (1897). Sträcka (dvs.) uttänja sågklingas mittparti. TNCPubl. 43: 213 (1969).
b) (förr) framställa (fönsterglas) gm att den på pipan framställda cylindern l. valsen av glasmassa insattes i en ugn (sträckugn) där glaset upprullades (med sträckklots). Hyttan där fönsterglasen sträckas .. har tvänne sträck ugnar så at tvänne arbetare på 1 gång där kunna sträcka glas. FoU 25: 128 (c. 1786). Det .. så kallade sträckta fönsterglaset. Eidem ÄGlasH 121 (1912).
3) (†; se dock b) med avs. på ngt krokigt l. böjt l. snett: räta ut l. upp.
b) med avs. på böjd l. vinkelformig l. krokig linje: räta ut; numera bl. (mera tillf.) med prägel av bildl. anv. av 1; förr särsk. i uttr. sträckt vinkel, rak vinkel. NF 17: 1121 (1893). 2NF 32: 688 (1921).
c) med avs. på stolpar som står snett l. i icke rät linje: räta upp. Class Byggemest(er) annamad att streckia pålar m(edh) vtha(n) för Slott(et) Hÿssing 2 bund. SkeppsgR 1541.
4) med avs. på kropp l. kroppsdel: tänjande räta ut l. räta på; äv. dels utan (nämnvärd) tanke på tänjning: räta ut i dess fulla längd l. lägga raklång (ngnstädes), dels: spänna ut. (Han) wardt .. på korset streckter. LPetri ChrPina A 5 a (1572); jfr 6. Then som i sin Ålders-Wåhr / Från uszle Wärlden tags, ok streckes på en Båår. Lucidor (SVS) 306 (1673). Ledsagarn henne räcker / Enkla strängaspelet opp, / Och en sällsam tjusning sträcker / Våldsamt hennes lilla kropp. PoetK 1820, 2: 146. Nyfikenheten .. påskyndade de vandrandes gång och sträckte deras halsar. Crusenstolpe Mor. 6: 492 (1844). Hyndan hade .. stigit upp till sträckande morgongymnastik. Högberg Baggböl. 2: 186 (1911). Senorna på hennes fågelhals sträcktes. Gustaf-Janson Gubb. 275 (1934). — särsk.
a) om person (äv. om djur), med avs. på kropp l. kroppslem: gm utdragning l. uttänjning förlänga l. dra l. tänja l. räta ut till större längd l. i sin fulla längd; ngn gg äv. abs.; ofta dels i fråga om att lägga sig l. ligga på sådant sätt, dels betecknande att ngn på så sätt sträcker sin kropp osv. ss. ett uttryck för välbehag l. lättja o. dyl. l. då man mornar sig (se MORNA 3). Sträcka hals, dra l. räta l. tänja ut halsen o. sålunda förlänga den. Hela publiken sträckte hals för att kunna se den berömde skådespelaren. Han sträkker sina trötta lemmar. Schultze Ordb. 5096 (c. 1755). Med myndigt ögonbryn, / Herr Hans som Inspector i Byn, / Sin lata rygg på bänken sträckte. Bellman Gell. 62 (1793). (Sv.) Sträcka .. kroppen i fäktning: (lat.) retrahere; revocare. Lindfors (1824). Flugorna sträckte sina ben och begynte promenera i solskenet. Bremer Strid 94 (1840). Nog man ser, att bördan känns: / sena sträcks och muskel spänns. Rydberg Dikt. 2: 69 (1891). (Kommendering vid florettfäktning:) Förste män lämna blotta, andre män passa på att sträcka, när känningen är förlorad. Hellsten Florettf. 48 (1922); jfr 8. Det var en strålande klar morgon när vi vaknade och sträckte våra styva lemmar i hängmattorna. Forss Tropik 120 (1941). Han hade krupit upp ur sovsäcken, gned och masserade sina lårmuskler, sträckte benen. Sundman AndréeLuftf. 325 (1967). särsk. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av på (ofta i uttr. sträcka på benen, betecknande att man, efter att en längre tid ha varit stilla rör på sig l. går för att övervinna trötthet l. stelhet); ofta refl., i uttr. sträcka på sig ((jfr I 1 e, II 2 b β, o. III 3); särsk. ss. uttryck för välbehag l. lättja); äv. bildl., om ngt sakligt. Wollimhaus Ind. (1652). Der blomklasarne (på lingonen) ännu ej hunnit sträcka på sig gick .. frosten förbi utan nämnvärdt inflytande. Fennia XII. 4: 21 (1896). Jag minnes ännu, hur allvarligt och högtidligt vi sträckte på halsarna, då vi första dagarna buro (skolmärket i mössan). Laurin Minn. 1: 131 (1929). Förstestyrman Jonsson på svenska motorfartyget Wirea flyttade sin däcksstol och sträckte på sig. VFl. 1936, s. 194. Doktor Floor hade stigit ur bilen för att sträcka på benen. Fagerberg VitmålHj. 18 (1966). jfr (sannol. ordlekande): Märsseglet sträcker på sig. Sehlstedt 4: 120 (1871).
b) gm att sträcka på arm l. ben (i bet. a slutet) föra ut (hand resp. fot); jfr 8; särsk. i ordspr. Sträck footen effter fällen. Grubb 768 (1665). Leeff sparsamt, och sträck intet footen uthom fällen. Celsius Ordspr. 11: 301 (c. 1710). Sträcka händer och fötter. Dalin (1854). Jag får icke sträcka fötterna längre än fällen räcker, jag är bonde under excellensen. Wrangel HerrgHerr. 100 (1927).
c) (†) med avs. på kroppsställning: öka sträckningen l. spänningen i. Hästen tillärdes att sträcka ståndet. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 82 (1836).
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: utsträckt o. d.; i sht om person: (liggande) rak i hela sin längd, raklång; äv. med inbegrepp av l. tanke på uttänjning. (Achillas till Ptolemæus:) Bäst öfwerfallen då, när han (dvs. Cæsar) som gladast är, / Wid bordet ligger sträckt, halfdrucken, sömnig, kiär. ÖB 113 (c. 1712). Bellman (BellmS) 1: 158 (c. 1771, 1790; i pl., om ben). Hand och fot man genombårat; / Sträckt och plågad är hwar led. Ps. 1819, 92: 2. Nu låg han stel, på samma drifva sträckt, / Der nyss Bulatows eldar djerft han släckt. Runeberg 5: 46 (1860). Forna dar jag minnes, / då här jag vid insjöns stränder dröjde. / Sorglöst sträckt i skuggan / med vattnet och grönskan min blick jag förnöjde. Larsson KinD 100 (1894). Fagerberg VitmålHj. 114 (1966; i pl., om halsar hos änder). — särsk. i överförd l. oeg. anv., om hållning l. ställning o. d.: kännetecknad av att kroppen hålles rak o. spänd (l. utdragen i hela sin längd); äv. om steg: förlängd; äv. med tanke (delvis) på klädedräkt: uppsträckt (i viss klädsel). Somlige spatserade på tilljan med Sträckta Steg. CAEhrensvärd Brev 2: 307 (1799). Den militäriskt sträckta och eleganta hållning, som tillhör svenska gardesregementena. Mellin Nov. 3: 440 (1848, 1867). Mannen var .. / .. I strid en Pajas, sträckt i uniform. CVAStrandberg 5: 25 (1862). Stå i sträckt givakt. Andersson Amér 84 (1918). En arm stel i armbågen i sträckt (rak) ställning. Haglund HållnRörOrg. 2: 26 (1924). — jfr UPP-STRÄCKT.
5) [jfr 4] med. med avs. på sena l. muskel l. led l. lem o. d.: sträcka (i bet. 4) över elasticitetsgränsen (så att skada uppstår), försträcka (se d. o. 1); äv. (med avs. på lem l. led) i uttr. sträcka ur led, sträcka muskel l. ledband l. bindhinna o. d. (i lem osv.) så hårt att lemmen osv. går ur led; jfr 6. Jag glömde att fråga Herren hvilken sena som är sträckt. Granberg Dram. 232 (1811). Klint (1906; med avs. på fot). Jag fortsatte ej (med proven för idrottsmärket), då jag sträckt en muskel vid ljumsken. Henning HbgMinn. 1: 277 (1950). Sträcka armen ur led. SvHandordb. (1966). — jfr FÖR-, SEN-STRÄCKA.
6) (förr) tortera (ngn) gm att medelst draganordning dra l. tänja ut hans lemmar för att åstadkomma olidlig smärta; i sht i fråga om sådan tortyr på sträckbänk (se d. o. 2); äv. i fråga om låtsad sådan tortyr vid pennalism. RA I. 2: 330 (1569). Den dagen som Blasius Brijta i Ala i Wassunda strektes för thet hon hade sagt sigh waridt i Himelen och helfwetet. Bureus Suml. 85 (1602). The wille i förstonne intet synnerlighit bekenna, in til thes han lät sträckia them. Schroderus Liv. 332 (1626). Novitiers eller Penalers allmänna sträckande och höflande i Academie Huset. Hwalström SpecPaid. 220 (1773). — jfr PIN-STRÄCKA.
7) i fråga om strid: slå l. fälla l. nedlägga (ngn) så att han faller (raklång) ned l. till marken (äv. i fråga om att på sådant sätt döda ngn); äv. med obj. betecknande villebråd; i sht i uttr. sträcka ngn till marken o. d.; äv. oeg. l. bildl. Döden sträkker människan. Schultze Ordb. 5097 (c. 1755). En försåtlig Ulf, af jägarspjuten skrämd, / Se'n han en oxe sträckt .. / .. Flyr borrt med slokad svans. Wallin (SVS) 1: 423 (1805). Ekens hufvud molnen räcker: / Stormen sträcker / Seklets son i en minut. Franzén Skald. 4: 185 (1810, 1832). Tala först, det må han. / Ty hvad han ock säger, jag sträcker dock straxt / Honom bums till marken med nyaste ord / Och pilar af nyaste tänkspråk. Thomander 3: 294 (1826). Den sträcker jag till mina fötter död, / Som med en ryckning ens på ögonlocket / Fortsätter fejden. Fahlcrantz 3: 256 (1864). Han sträckte (lejonet) .. till marken med ett skott. LfF 107 (1890). Sträcka ngn till marken. SvHandordb. (1966). — jfr NED-, UT-STRÄCKA.
8) med avs. på kroppsdel (i sht med avs. på hand): föra ut från kroppen i mer l. mindre rak ställning (o. i hela dess längd), räcka (se RÄCKA, v. 3), sträcka l. räcka fram l. ut; särsk. i fråga om att på sådant sätt räcka fram handen (till hälsning l. till bekräftelse av ngt l. för att nå l. gripa ngt o. d.; jfr RÄCKA, v. 3 a α); numera bl. i förb. med riktningsangivande adverbial; i sht förr äv. i uttr. sträcka ngn sin famn l. famnen, sträcka ut armarna mot ngn för att ta honom i famn. På sträckta vingar seglade örnen vidare. Hästen sträckte (alla fyra) benen i vädret. Sträcka händerna mot himlen. Sträcka ngn handen till avsked. Hon sträckte huvudet genom fönstret för att se vad som pågick. Han sträckte handen efter glaset. Iagh skal streckia mina hand offuer tigh, och welta tigh nedher aff berghena. Jer. 51: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: uträcka). Partterne blefue wenner och strächte huar andre hand. ÅngermDomb. 1646, fol. 16. (Gubben) sträckte .. matta armar om sina barn. Lidner (SVS) 2: 32 (1783). Leopold 2: 193 (1801, 1815: sin famn). Strandberg 116 (1858: Sträck oss famnen). Icke allenast Konungen, utan jämwäl drottningen och .. (Frankrikes) högsta ämbetsmän måste sträcka sin hals under bödelsyxan. Afzelius Sag. X. 2: 349 (1866). Småflickorna sträckte händerna för att hålla kvistarna och hjälpa till. Heidenstam Karol. 1: 71 (1897). Under dagens flesta timmar (var jag) en lojal brun borgare, som sträckte armen uppåt heil. Heerberger NVard. 7 (1936). (Sonen) sträckte ett par stora labbar emot henne. Spong Sjövinkel 49 (1949). — jfr FRAM-, HAND-, NED-, UT-STRÄCKA. — särsk.
a) gymn. i imper., ss. kommandoord, i sådana uttr. som armar uppåt (nedåt, framåt) sträck! Hufvud uppåt—sträck! IGymnInf. 1872, s. 15. Gör knäna böj, uppåt sträck, tåhävningar. Essén KessGen. 151 (1915). Armar uppåt sträck! Östergren (1948).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr 4 a.
α) (numera bl. tillf.) om sekund (se SEKUND, sbst.1 8): utförd med sträckt arm. KrigsmSH 1802, s. 109.
β) (om ä. l. utländska förh.) om marsch: utförd med sträckta knän o. fotleder o. med hela fotens isättande i marken, noggrann (se d. o. 2 a). Verd. 1891, s. 108.
c) mer l. mindre bildl.; i sht i uttr. betecknande att ngn erbjuder sig att hjälpa l. hjälper ngn. BraheBrevväxl. II. 1: 122 (1658; i fråga om hjälp). Hui ströös här Aska kring förr luktand Cyper-Sand? / Wist hafwer Atropos hijt sträkt sin grymme Hand? Lucidor (SVS) 269 (1672). Så skall fosterlandet dig begråta, / Som en afton gråter dagg om sommarn, / Full af glädje, ljus och lugn och sånger, / Och med famnen sträckt mot morgonrodnad. Runeberg 2: 29 (1835). Skiljemärket emellan våra trosbekännelser, som vi böra bibehålla i helgd, fastän med deröfver åt hvarandra sträckt trofast hand till gemensam strid mot rationalism och gudlöshet. KyrkohÅ 1927, s. 240 (1842). Sömnen sträcker vingen / för lampans ljus och öppnar drömmens port. Hallström Sagodr. 130 (1910). Jakob De la Gardie .. hade .. med en svensk armé överskridit gränsen till de stora viddernas och den stora oredans land, med order att sträcka en hjälpande hand mot bojartsaren Vasilij Sjujskij i hans .. kamp med den nye falske Dimitrij. Ahnlund AOxenstierna 79 (1940). — jfr HAND-STRÄCKA, -STRÄCKNING. — särsk.
α) om träd l. växt l. torn o. d., med avs. på gren l. krona l. rot l. spira o. d. Ek, hvars hjessa sträckes / Til granskapet med himlens sky. Kellgren (SVS) 1: 199 (1777). Nyss växte denna blomma lågt, och sträckte sin rot ned i jorden. Runeberg (SVS) 7: 227 (1837). Tornspiran sträcker sin smäckra topp / mot mulnande rymd. Gellerstedt Efters. 13 (1891). Stora träd kantade planen, sträckande sina tunga vida grenar över den. Krusenstjerna Pahlen 1: 49 (1930).
β) (mera tillf.) i uttr. sträcka fram halsen, ta en risk gm att hävda l. göra ngt mer l. mindre uppseendeväckande (varigm man öppnar sig för kritik l. ”ger hugg på sig”), sticka ut hakan, sticka fram hakan. SvD 4/8 1982, s. 20.
γ) (†) i uttr. sträcka handen för ngn l. ngt, gå i god för ngn l. ngt. Thet smör then köpsuen fiick a domino, benempd Vlriick, som Per Suenske strecte honden fore. G1R 11: 19 (1536).
δ) (†) [jfr motsv. uttr. i t.] i uttr. sträcka sin sko över (en plats), lägga (en plats) under sig, underkuva (en plats). Moab är mitt twättokaar. mina skoo wil iach streckia offuer Edom. Psalt. 60: 10 (öv. 1536).
ε) (numera mindre br.) i uttr. sträcka sin hand l. sina händer (äv. sin arm) efter (förr äv. till) ngt, betecknande att ngn söker nå l. fikar efter l. åtrår ngt; jfr III 6. De .. sträckia sine händer till gamble förnähme griffters demolierande. Schück VittA 2: 3 (i handl. fr. 1666). Då ni er tappra arm til envålds-spiran sträcker. Kellgren (SVS) 3: 345 (1792). En del af rikets store sträckte sina händer efter kronan. Svedelius i 2SAH 41: 190 (1866). (Reuterholm hade) sträckt sin hämnande arm efter den, som .. vågade trotsa hans myndighet. Tegnér Armfelt 2: 222 (1884). Björkman (1889: sin hand efter).
9) (numera bl. mera tillf.) med avs. på ngt som man håller i: med hand o. arm föra fram l. ut från sig, framsträcka, sträcka ut, sträcka fram, räcka (se RÄCKA, v. 4); särsk. i uttr. sträcka ngn ngt, på sådant sätt ge ngn ngt. På pelarn som där står syns Venus i sin snäcka, / Och öfverst syns Neptun sin gyldne gaffel sträcka. Bellman (BellmS) 4: 161 (1771). (Han) sträcker henne åter penningpungen. Björn Pap. 75 (1794). Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem, / men med spjutet sträckt framför sig är Valkyrian efter dem. Tegnér (WB) 5: 128 (1820). — särsk.
a) (tillf.) i uttr. sträcka cigarett, betecknande att man håller cigaretten (mer l. mindre elegant) i utsträckt hand. Munkås-Nicklas' pojke, konfirmerad jämt och rätt, / han går i bror sins byxor nu och sträcker cigarett. Ferlin DöddansV 77 (1930).
b) (mera tillf.) i uttr. sträcka (vapen) efter ngn, rikta (vapen) mot ngn. Han sträcker fogdars och drängars bössor och värjor efter de tredskande. Moberg Rid 260 (1941).
c) bildl. Ho är den, som icke wet, / Hur wida obeständighet / Kring jorden Spiran sträcker? Brenner Dikt. 1: 145 (1700, 1713). Det straff som Sveriges vaksamma Regering säkert håller sträckt öfver dit hufvud. Nordforss Fisk. 4 (1798). Ack, låt mig resignera med den dryck, / den sorgens bäska dryck, mitt lif mig sträckte. Levertin Leg. 109 (1891).
10) (numera bl. vard.) försträcka (ngn pengar; se FÖRSTRÄCKA 5); äv. utan indirekt obj.: låna ut; äv. i utvidgad anv., i fråga om att bistå l. hjälpa ngn (i ssgn FÖRE-STRÄCKA). Tesliges haff(w)e wij strächt honum tolfftusendh daler. RR 1561, s. 63 b. RP 7: 298 (1638; utan indirekt obj.). Sadhe Enckian honom emoth sin willia hafwa sträckt till Skohlor och Klåckor 18 .. (daler) dhem hon Disputeradhe. BoupptSthm 1673, s. 809 b. En halva, säjer Jompa till servitrisen. Och till Svenne: kan du sträcka mej en blejd (dvs. en 25-öring) te brö? Fogelström Vakna 14 (1949). — jfr BI-, FÖR-, FÖRE-, HAND-STRÄCKA o. HAND-STRÄCKNING.
B.
11) (†) bringa (häst) att sträcka ut (se II 2 a o. STRÄCKA UT II 1) (i galopp l. trav). JGOxenstierna 5: 164 (c. 1817).
C. ge (ngt) den l. den sträckningen l. utbredningen o. d.
12) ge (ngt) den l. den riktningen l. sträckningen l. bygga l. uppföra (ngt) med den l. den riktningen osv.; dra (se DRAGA 25 a β); lägga (ngt) så att det i längdriktningen löper (där l. där l. så l. så), lägga. Ascheberg .. sträcker under fiendtlig eld en skeppsbrygga öfver strömmen Wibris. Nordin i 1SAH 3: 442 (1790, 1802). I hotellet .. arbetade tvenne simple dagsverkare .. på att sträcka ett glastak öfver den lilla gården. Topelius 24: 127 (1857). Om tvistigt är, hur diket (för marks torrläggning) skall sträckas, bör det (osv.). Juhlin-Dannfelt 5 (1886). I en ränna på marken sträcktes en lång järnaxel (till vandringen i tröskverket). Langlet Ryssl. 147 (1898). Häradsdomare Lundbergs förslag om att sträcka vägen från Vännäs station ovanför kyrkogården ned till (osv.). VästerbK 15/7 1927, s. 3. — särsk.
a) sjöt. med avs. på köl: (på stapelbädd l. annat underlag) utlägga o. hopfoga materialet till; äv. bildl.; jfr KÖL 1 a. Mång köl til Örlog sträcks. Nordenflycht QT 1748—50, s. 79. Nu på stund sträckes köln till ett skådespel. Thomander 3: 340 (1826). Så hade han en dag sträckt kölen till en eka. Skärgårdshist. 54 (1945).
b) (numera föga br.) med avs. på långsträckt byggnadsverk (särsk. mur): bygga l. uppföra så att det (den) sträcker sig (i bet. III 8) långt; utsträcka. En Stad jag bygger opp och stålta murar sträcker. Lenngren (SVS) 1: 113 (1778). Nit ger lif åt Tyrernas värf: här sträcka de murar; / Resa växande torn; framvälta med händerna quadern. Adlerbeth Æn. 15 (1804). Sträcka muren ända till sjön. Cannelin (1939).
c) (†) i förening med väderstrecksangivelse: uppföra (ngt) så att det ligger (i det l. det väderstrecket); anträffat bl. i p. pf. (i adjektivisk anv.). (Flisby kyrka) är sträckt på det mindre wanliga sättet i norr och söder. Allvin Mo 173 (1857).
13) [jfr t. das gewehr strecken] i uttr. sträcka gevär (äv. vapen, ngn gg äv. sitt gevär l. pliten o. d.), lägga (l. kasta) ned gevär (l. vapen osv.) på marken ss. tecken på kapitulation; vanl. oeg.: ge sig, kapitulera; äv. bildl.: falla till föga l. ge sig l. ge upp sitt (icke fysiska) motstånd l. dö; jfr GEVÄR 1 e, LÄGGA NED 1 b δ β', NEDLÄGGA 2. Nicander VirgÆn. 59 (1751: gevär). Gyllenborg Bält 128 (1785: sit). Innan i morgon har han sträckt gevär .. Han har redan förlorat sansningen. Granberg Dram. 194 (1811). General Roth, som i oktober 1848 icke kunde förena sig med Jellachich, utan nödgades med 6 000 man sträcka gevär. KrigVAT 1851, s. 548. Heidenstam Svensk. 2: 203 (1910: pliten). Resterna af Alcostas infanteri sträckte vapen. Janson CostaN 2: 252 (1910). (S. Lindroth) gör .. Linnés underbara iakttagelseförmåga rättvisa och sträcker vapen inför hans gåspenna. DN(A) 23/7 1964, s. 3. — särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. sträcka biskopskräklan, gm att dö nedlägga biskopsstaven. Weibull LundLundag. 200 (1898).
14) ge (ngt) l. låta (ngt) få den l. den rumsliga, särsk. geografiska utsträckningen o. i anv. som ansluter sig härtill. — jfr ER-, UT-STRÄCKA o. VID-STRÄCKT.
a) i fråga om rumslig, särsk. geografisk utsträckning, med tanke helt l. väsentligen på längd: låta (ngt, t. ex. ett område l. en färd) gå l. sträcka sig (se III 8) (över ett område) l. förlängas tills det når (en viss plats l. så l. så långt), utsträcka (till ngt osv.). Aristoteles delar wädret i try kretzar .. Then öfuerste kretzen begynner han ifrå the högste berghkullar, och sträcker honom alt inn till Eldzkretzen. Forsius Phys. 111 (1611). Han sträcker sitt välde öfver många länder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ju nordligare träden sträcka sin vexegräns, desto förr slå de ut. Agardh Bot. 1: 232 (1830). (Estland) sträcker mot hafvet en öppen, sandig kust. Topelius Lb. 2: 132 (1875). Den stora kvällsoln sträckte deras skuggor långt ut öfver öknen. Heidenstam Vallf. 8 (1888). XII. armékåren framryckte mot S:te Marie aux Chênes och sträckte sin vänstra flygel vidare norr ut. IllMilRevy 1898, s. 131. — särsk. (†) övergående i bet.: utspärra (ngt); anträffat bl. i ssgn STRÄCK-STARR.
b) i icke rumslig anv., betecknande att ngn låter ngt mer l. mindre abstrakt få en utökning l. förlängning l. en utökad l. utvidgad giltighet l. att ngn låter ngt gälla i större l. så l. så stor utsträckning l. att ngn låter ngt gå l. nå så l. så långt l. längre än förut o. d.; stundom liktydigt med: utvidga l. (ut)öka l. formera l. utbreda (ngt). För långt sträckt gästfrihet. Jag tycker att du sträcker dina påståenden allt för långt. Så är thett ondt att strecke machten lenger än hon kan nå. G1R 14: 395 (1542). The Påfweske sträckia the (för äktenskap) förbudne (släktskaps)Ledherna wijdha öfwer Gudz Lagh. Schroderus Os. III. 2: 133 (1635). De här i Riket anlagde Tobaks-Spinnerier, hwilka .. icke förmått sträcka sistnämde slags tilwärkningar (dvs. av snus o. karduser) til den myckenhet, som Inrikes behofwet fordrat. PH 8: 7295 (1766). Sträcktes slutledningarne oförskräckt framåt, skulle man slutligen nödsakas erkänna, att allt komiskt vore ett fult. Palmær Eldbr. 56 (1838). (Han) torde ha sträckt sina ungdomsdrömmar längre än till att avlägga organistexamen. Olsson Herdam. 4: 74 (1951). En insats som .. sträcker sina verkningar mycket långt. Espmark i 3SAH LXXXIX. 1: 63 (1981). — jfr FULL-STRÄCKA. — särsk.
α) med avs. på blick, förr äv. syn l. öga: låta nå fram (till ngt l. så l. så långt); rikta (mot ngt o. d.); förr äv. med avs. på ngns syn: låta nå l. sträcka sig längre. Satan hade lärdt, at med ord upfylla bristen, och gifwa tankarna tilfälle at skåda längre, än ögonen kunde sträcka sin syn. Bælter Christen 57 (1743, 1748). Min Grefve! sträck er syn, att eder tid förstå. Bergklint Vitt. 97 (1766). Ur jordens grus mitt öga sträcks / Mot höjden. Stagnelius (SVS) 1: 256 (1813). Sträcka sina blickar mot el. till ngn el. ngt. SvHandordb. (1966).
β) med avs. på omsorg l. omtanke l. uppmärksamhet o. d. som ngn ägnar ngt: låta gå l. fortsätta tills den når fram (till ngt o. d.). Erik Jedvardson .. lät predika Christendomen med mycken nit .. Han sträckte äfven denna omsorg intil diupaste Norden bland Fiäll-Finnar och Lappar. Dalin Hist. 2: 103 (1750). Til landswägarnes underhållande omkring Slottet sträcker Ståthållaren ständig upmärksamhet. PH 12: 136 (1781). Den ihärdiga och noggranna öfver alla grenar af styrelsen sträckta tillsyn. Franzén Minnest. 2: 165 (1823). Sträcka sin omsorg till (ngn l. ngt). Harlock (1944).
γ) (numera föga br.) med obj. betecknande hopp l. åtrå l. begär o. d., betecknande att ngn låter detta gå l. sträcka sig (se III 8 g) så långt att det når fram till ngt l. uppnår ngt; i sådana uttr. som sträcka sin förhoppning efter ngt l. sitt hopp till ngt. Min hog upwäcktes, / Min åtrå sträcktes, / At pröfwa denna allmänt walda sinnes ro. Nordenflycht QT 1744, s. 22. Det är .. icke menniskan owärdigt att sträcka sitt hopp äfwen till jordiska fördelar och timlig glädje. Hagberg Pred. 1: 91 (1822). Himmelen (är för hedningen) en tillsluten port .. efter hvilken han aldrig sträcker sin förhoppning. Rundgren Minn. 2: 217 (1870, 1883). Sträck ej dina begär för långt. Cannelin (1939).
δ) (numera föga br.) i uttr. sträcka på ngt, utöka området för l. giltigheten av ngt, tänja på. (Frihetstidens regenters) försök att sträcka på sin rätt. Hildebrand Statsförf. 472 (1896).
ε) (mera tillf.) med avs. på pengar: (gm sparsamhet l. ekonomisk klokhet) få att räcka l. räcka till (en längre tid o. d.). SDS 17/1 1984, s. 19.
ζ) (†) med avs. på ngns resurser l. maktmedel: bruka l. nyttja l. använda i så stor utsträckning som möjligt. Schroderus Os. III. 1: 93 (1635).
η) (†) i fråga om tidslängd, dels om ngns levnad: förlänga så att den uppgår (till visst antal år), dels om seger: förlänga så att den pågår (så l. så lång tid). Sträkka sin levnad til många år. Schultze Ordb. 5097 (c. 1755). Från Warschau deras (dvs. tyska furstars) namn man redan lärt at känna, / Der Carl en seger sträckt i trenne dar å rad. Gyllenborg Bält 30 (1785).
ι) (†) i uttr. räcka och sträcka (pris), förhandla sig fram till (pris) l. dyl. Runius (SVS) 2: 17 (1699, 1724).
15) [jfr 12, 14] med avs. på resa l. färd o. d.: styra l. ställa l. utsträcka; i sht [möjl. delvis utgående från II 6] med reflexivt syftande obj.: ställa l. styra l. utsträcka (o. ställa) (sin färd l. resa l. kosa l. flykt l. sina steg till en plats o. d.). (Männen) ränna .. til Saaris .. / Sträcka sin gång gerada wägen. TÅbo 1777, s. 75. Visse Äfventyrare .. sträkte .. (från Archangelsk) sina handelsfärder genom Ryssland till Persien. 2VittAH 1: 136 (1786, 1789). In genom trägården skull' tåget (dvs. en hönas gång med sina kycklingar) nu bli sträckt. Bellman Gell. 120 (1793). I blommande lindar, / Der nästet vi byggt, / Balsamiska vindar / Oss vaggade tryggt. / Nu sträckes mot okända rymder vår flykt. Stagnelius (SVS) 2: 436 (1821). Långt ner i dalen en hydda han ser, / Till henne sin kosa han sträcker. Widström Vitt. 68 (1840). Reinhold .. sträckte sina steg öfver gården ned åt alléen. De Geer Hjertkl. 102 (1841). Då .. det nu blifvit bestämdt, att den utländska resan skulle sträckas äfven till Paris och London, nödgades han (osv.). Wirsén i 3SAH 2: 222 (1887). Harlock (1944: sin flykt).
D.
16) [jfr t. sich strecken, växa på längden] i fråga om växande på längden.
a) (numera föga br.) skogsv. med avs. på skott: få att växa (så l. så); särsk. i pass. närmande sig dep.; jfr STRÄCKNING, sbst.1 10. År 1901 blefvo skotten .. trots värmen och nederbördsbristen, väl sträckta och i allmänhet starkare sträckta än under de följande somrarne. SkogsvT 1904, s. 89.
II. intr.
A.
1) i det bildl. uttr. sträcka efter ngt, sträcka sig (se III 6) efter ngt, söka uppnå ngt, sträva efter (att uppnå) ngt; numera bl. (mindre br.) ss. vbalsbst., anslutande sig till den refl. anv. i III 6. Så är .. Christus satt oss allom .. for itt exempel som haffuer all fulkomeligheet, epter samma exempel eller eptersyn skole wij alle streckia. OPetri 1: 487 (1528). Hoppet, sträckandet efter Guds löftens fullbordan skall först och främst vara det egna hjärtats sak. Billing 1År 201 (1916).
B. ta ut stegen i galopp l. trav l. löpning; löpa ut; galoppera (i väg); tåga, dra, ila.
2) (i förb. med bet.:) galoppera l. springa med (mycket) väl uttagna steg (o. med benen o. kroppen l., i fråga om person, enbart benen mycket sträckta i språnget l. stegen) o. d.
b) (numera mindre br.) utan förb. med ut: sträcka ut; fara (iväg) l. sätta iväg i galopp l. fyrsprång l. snabbt lopp. Willeuj at tw sendher .. (hästarna) vp til oss med någen troen karl som icke strecker för fast med thom at the förderffues. G1R 6: 207 (1529). Redh han som fortast hästen kunde sträcka. Peringskiöld Wilk. 272 (1715). (Ryttaren) i sporrsträck utåt fältet sträckte. Nicander 1: 42 (1822). De ridande .. hörde bakom sig de snabba hofslagen af en sträckande häst. Mellin Nov. 1: 103 (1833, 1865). Skrämda sjakaler, som sträcka öfver slätten. Cavallin Kipling Emir. 112 (1898). SD(L) 1903, nr 333, s. 2 (: i väg). Det är Staffans fålar / som sol'n ur djupet draga. / Tungt och trögt de svarta gå, / de hvita sträcka ystra. Hallström Skogsl. 30 (1904). Nu tog jag inga svajiga ytterskär, jag bara sträckte allt vad tygen höllo. Acke OsannH 40 (1919). — jfr EFTER-STRÄCKA. — särsk.
α) (numera mindre br.) med obj., i uttr. sträcka språnget, ta språnget, sträcka ut. Flyg, Windur (dvs. en häst), sträck språnget! — sträck starkare än! Leopold 2: 222 (1810, 1815).
β) (numera föga br.) i uttr. sträcka på sig (jfr I 1 e, 4 a slutet), om häst i galopptävling: öka farten gm att ta ut galoppsprången, sträcka ut (se STRÄCKA UT II 1). TIdr. 1887, s. 115.
c) (numera mindre br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i oeg. l. utvidgad anv., om löpares l. ryttares l. djurs lopp l. fyrsprång o. dyl. l. om djurs flykt: som sker i hög l. full fart l. i fyrsprång l. i full karriär o. d.; äv. dels om fart: som har full energiutveckling, full, dels om språng: utförd med full utsträckning av benen, mycket kraftfull l. dyl. Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot Hararne springa. Bellman (BellmS) 2: 159 (1775, 1791). Sedan ett eller annat (exemplar av renarna) blifvit skjutet, vänder hela skocken om i sträckande flykt. Palmblad Norige 32 (1846). En som kom ridande i sträckande fyr. Almqvist Ekols. 3: 185 (1847). Så kom en wacker hjort flåsande och swettig i sträckande språng. Afzelius Sag. X. 1: 66 (1864). Nästa ögonblick kom haren tillbaka i .. sträckande fart. FrSkog. 217 (1892). — särsk. (numera föga br.) om galopp l. trav l. karriär: sträckt (se 3); äv. ss. adv. Wallin (SVS) 1: 421 (1805; om galopp). Fändriken, .. kunde i sträckande carriere på hästen hoppa öfver en handske, hållen mellan fingrarna. Wingård Minn. 1: 28 (1846). Efter timmar i sträckande traf nådde .. (ulven) fram till stranden. Högberg Vred. 1: 196 (1906). Sträckande snabb galopp. Hallström El. 158 (1906). I sträckande trav. Östergren (1948).
3) (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel; i sht hippol.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om hästs, i sht ridhästs galopp l. trav: som sker i högsta möjliga fart l. i fyrsprång l. karriär (o. med stark utsträckning av benen framåt o. bakåt); flygande (se FLYGA 5 a α β'); ngn gg äv. i superl.; äv. i uttr. i sträckt karriär l. lopp, i full karriär. Det sträcktaste traf. KrigsmSH 1798, s. 194. Sträckt eller Flygande Traf, som äger den största hastigheten. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 58 (1836). I sträckt lopp ilade spannen tillbaka. Johansson HomIl. 23: 375 (1848). Så gångaren raskt han vänder / och så bär det af i sträckt carrière. Sturzen-Becker 5: 95 (1862). När Parridius Gratus red tillbaka till lägret på morgonen, i sträckt galopp, rev han (osv.). Strömholm Fält. 213 (1977).
4) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ande, betecknande förhållandet att ngn kör l. rider l. att häst travar l. galopperar i hög fart l. högsta fart o. d.; särsk. dels i uttr. i fullt l. fullaste sträckande, i full karriär, i sporrsträck, dels i uttr. köra i sträckande, köra i hög l. full fart, dels i utvidgad anv. [delvis utvidgning av STRÄCK, sbst.5] i uttr. i ett sträckande, i ett sträck (se STRÄCK, sbst.5 2), utan uppehåll l. paus o. d. Schroderus Liv. 419 (1626). Med de twå hundrade .. rycker han i fullt sträckande emot Norrmännerna. Lagerbring 1Hist. 4: 489 (1783). Den ene tog strax flykten i fullaste sträckande. Ödmann MPark 93 (1800). (Hästarna) få ej pusta ut någonsin, då backarne komma bort; det blir se'n att köra i ett sträckande. Hellberg Samtida 2: 3 (i handl. fr. 1843). Orolig, befallte han kusken vända om och köra hem i sträckande. Blanche Bild. 2: 140 (1864).
5) [efter motsv. anv. av eng. stretch] sjöt. i fråga om segling: utan att kryssa segla (en längre sträcka i taget) till en punkt i lovart; äv. allmännare: seglande ge sig iväg (med rak kurs o. i god fart; jfr 6); i p. pr. äv. om vind: som ger möjlighet att sträcka, gynnsam. Kryssande sträckte vi kl. 3 e. m. genom Kapsingmun-rännan. Skogman Eug. 2: 97 (1855). Flyttfåglarna samlas i kulen höst. / Ett ensamt segel sträcker mot öst. Melin Dikt. 2: 21 (1904); jfr 6. I väntan på sträckande bris genom Kanalen. Hornborg Antip. 47 (1915). Sträcka .. är att på en bidevindsbog ligga upp till målet. Smith (1918). Med god vind sträcker vi dit upp på en dag. Siwertz Tråd. 242 (1957).
6) [delvis utgående från I 15, delvis av t. streichen (se STREICHGARN) med anslutning till STRÄCKA, v.] styra kosan l. i rak riktning (o. snabbt) fara fram (över en yta l. ett område o. d.); förr äv. allmännare: (snabbt l. utan avbrott) tåga l. färdas (äv. med innehållsobj.). (Trots svåra förhållanden) streckte .. (trupperna) än nw dag frå dag, epter som them mest mögligit är. G1R 9: 171 (1534). Hertigh Mauritz hade intaghit Augszburg, och .. Furstarna sträckte ginaste Wäghen åt Alpbergen, til at intagha alle Pasz. Schroderus Os. III. 2: 25 (1635). J tÿsklandh kring, / Fämhundrat mill at sträckia, / mig tÿcktesz mödha ring. Visb. 3: 189 (1651). Kronoskjuts, egenteligen så kallad, då krigsmagten sträcker genom landet. Rabenius Kam. § 339 (1825). (Vi) framträngde .. till Virijaures sydöstra hörn genom att .. sträcka öfver Hildomvares sterila högplatå. TurÅ 1897, s. 119. (Flygaren) sträcker rätt österut öfver dalen och försvinner borta i det blå fjärran. Berg Krig. 52 (1915). Semesterfirare, som dröjt sig kvar så länge som möjligt i Norrland och .. i ilmarscher sträckte söder ut igen. Schulze DrängSvBönd. 287 (1933). — jfr FRAM-STRÄCKA.
7) [efter motsv. anv. av t. streichen (se STREICHGARN)] (i sht jäg. o. zool.) i fråga om vissa fåglars (vanl. flockvisa, äv. enskilda) flykt i rak o. mer l. mindre bestämd riktning l. över ett mer l. mindre bestämt område l. på mer l. mindre bestämd(a) tid(er); utom i a särsk. dels i fråga om sådan flykt morgon o. kväll mellan rast- o. foderplatser, dels i fråga om flyttfåglars flykt mellan vinter- o. sommarviste samt vice versa; jfr DRAGA, v. I 4, STRÄCK, sbst.4 Skaror af sjöfoglar .. sträckte under muntert skri utåt hafvet. Gumaelius Bonde 104 (1828). Dunlätt uggla ensam sträckte / Öfver bäckens mörka våg. Sätherberg Blom. 2: 49 (1844). Andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön. Lagerlöf Holg. 1: 211 (1906). En skara flyttfåglar syntes sträcka mot norden. Melin VikSaga 4 (1910). Sträckande tranor. SvHandordb. (1966). — jfr FRAM-STRÄCKA. — särsk.
a) om morkulla; äv. i fråga om morkullehanes flykt fram o. tillbaka över ett bestämt område under parningstiden. På våren, då paren åtskilt sig och (morkull)hanarne ensamme sträcka. Svederus Jagt 206 (1831). Vårkvällarnas talrika ”sträckande” kullor gör det antagligt att den häckar på åtskilliga platser. FoFl. 1949, s. 252. Morkullan är i vårt land en flyttfågel, som i sept.—nov. sträcker ned till v. och s.v. Europa. DjurVärld 9: 430 (1961).
b) (mera tillf.) med innehållsobj. (jfr I 15) betecknande färd. Sander (o. Flodman) 175 (1871; om svanar).
c) mer l. mindre bildl. Tankens svalor, hvilka i seklets början .. förirrat sig ut i lufttomma rymder — de sträckte nu tätt utmed marken. Vetterlund StDikt. 133 (1896, 1901). Längtan, som ingen fast punkt fann att sträcka mot, fällde vingarna i känslotom väntan. Lundegård DrMarg. 1: 80 (1905).
8) (†) om fiskar l. smådjur (särsk. råttor): dra fram (i stim resp. svärm(ar) l. kryllande mängd).
a) om fiskstim. Då något stim sträcker åt stranden .. börja de fiskare, som (osv.). Ekström AfhFiska 67 (1845). UB 3: 570 (1873; om makrillstim).
b) om smådjur på land, särsk. råttor: dra fram (i kryllande mängd) l. krylla fram. När .. Rottor eller annan ohyra kommer sträckiande igenom skogar, åkrar och ängiar .. hålles för ett ondt betydande teckn. Isogaeus Segersk. 1042 (c. 1700).
C. ha den l. den (ut)sträckningen; räcka till.
9) om geografiskt område l. om ngt långsmalt o. d.: sträcka sig (se III 8); utom i fackspr. l. i poesi numera bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. ss. senare led i ssgr (förr äv. i uttr. vitt sträckt, vidsträckt); förr äv. i uttr. sträcka nord och syd, sträcka sig i nordlig o. sydlig riktning. Vma Lapmark .. sträckier till västre hafuet i Norrige i Wester, Norr och Söder. KyrkohÅ 1914, s. 424 (1631). Willa skogar, widt sträckte Finnemarker, stora öknar och allmänningar, som mycket få inbyggare kunna nära och föda. Linné Bref I. 1: 129 (1746). Montan Segl. 14 (1787: sträcker N:d och S:d). Seirs .. höga bergsrygg går, / I öster sträckande, den helga Staden nära. JGOxenstierna 5: 27 (c. 1817). I kalla skuggor ligger / den bleka vida sjö. / Mot solen ändlöst sträcker / ett kornfält hvitt som snö. Ekelund Eleg. 29 (1903). — jfr FÖR-STRÄCKA o. KORT-, LÅG-, LÅNG-, VID-STRÄCKT. — särsk.
a) om väg l. resa (resas längd) l. allé o. d.: sträcka sig (så l. så långt), gå. Frå Niniue, haffuer wår reesa streckt. TobCom. D 3 b (1550). Almenninge wägen, som Streckier ifrå hellesta, och ått wånga. HellestadDomb. 14/9 1605. Alléernas träd sträckte i smalnande perspektiv ända ned till floden. Berger Ysaïl 91 (1905). Tom och tyst / sträcker vägen / månbelyst. Ekelöf Köp 57 (1938).
b) fisk. om nät o. d., liktydigt med: mäta l. ha en längd av (så l. så mycket). Ett enkelgarn (för makrillfiske) sträcker omkring 40 meter på telnen. Hasslöf SvVästkustf. 136 (1949).
c) mer l. mindre bildl.: sträcka sig (se III 8 g). Hwad fiärran lägit land dijtt hännes (dvs. Roms) macht äy sträcker. LejonkDr. 18 (1689). Jag ser wel då vara sant .. at Er broderl(iga) kierlek sträcker bara til mina plåtar. Lindahl Tanckef. 50 (1740). Rundtikring mig, så långt ögat sträckte, såg jag den omätliga skogen. Gottlund Dagb. 1817 120 (c. 1873). Frihetens verkningar sträckte .. till förhållandet mellan vår mor och oss barn. Lundegård Stormf. 87 (1893).
10) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) räcka (se RÄCKA, v. 7), räcka till; äv. bildl. Effter alles förmögenheet icke så widt sträker, att the store bryggninger .. kunna åstadkomma. RA II. 2: 224 (1617). Ty wille jag wäl blifwa, wid Jorden tyst och Still, / Och intet högre klijfwa, än machten sträckia will. Wivallius Dikt. 99 (c. 1643). Strijdh ström sträcker så länge roghsäcken räcker. Törning 143 (1677); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr FÖR-, TILL-STRÄCKA.
III. refl.
A. bli längre; försträckas; räta ut sig; tänja sig (för att nå ngt) o. d.
1) bli längre l. förlängas; utökas i längden, växa på längden; äv. i fråga om utvidgning av yta: bli större, få större yta, breda ut sig. Om .. (ålen) ähr heel, när Elden begynner at baka eller steeke honom, så strecker han sigh. Salé 143 (1664). De flästa Metaller .. sträcka sig i wärma. SvSaml. 1: 42 (1763). Som alla segel under brukandet sträcka sig något, är det (osv.). Frick o. Trolle 83 (1872). (Ett sätt att tillverka fönsterglas var att) en fritt blåst cylinder skränktes (skars upp) utmed längdaxeln och bringades därefter medelst lämplig behandling och placering i särskild sträckugn att rulla upp sig, sträcka sig, till en plan skiva. Seitz Glas. 97 (1933). Linan har sträckt sig. SvHandordb. (1966). — jfr FÖR-STRÄCKA.
2) motsv. I 5: sträcka sena l. muskel l. ledband o. d. på sig själv, råka ut för en sträckning (se STRÄCKNING, sbst.1 4); äv. med bestämning inledd av prep. i angivande i vilken kroppsdel sträckningen skett. Han hade sträckt sig i foten och måst vara inne en tid. Solnedg. 4: 58 (1914). Jag har sträckt mig [i foten]. SvHandordb. (1966).
3) om person (äv. om djur, i sht katt): räta ut sig i l. till sin fulla längd, sträcka på sig (se I 4 a slutet); i sht: ligga l. lägga sig i sin fulla längd; ofta i fråga om att ligga osv. så ss. ett uttryck för välbehag l. lättja l. sömnighet o. d.; vanl. med inbegrepp av att uträtningen äv. innefattar en tänjning av kroppen (o. att armarna sträcks ut; se 6); stundom liktydigt med: dra sig (se DRAGA, v. I 22 a) l. lata sig l. vara lättjefull. Gespa och reckia sig, Som then gör som sömnigher är, och strecker sigh. VarRerV 9 b (1579). De krökte sig, de sträkte sig; De buckade sig, de reste sig åter up igen uti bråttandet. Ehrenadler Tel. 652 (1723). Rikeligt har smeden badat, / Öfversköljt sig efter önskan, / Sträcker sig vid jungfruns sida / På den dunuppfyllda bädden. Collan Kalev. 2: 176 (1868). (Jag) tänker nu ligga och sträcka mig till kl. 11. Engström Brevbok 101 (1894). Katten, som sträckte sig i solskenet. Krusenstjerna Pahlen 1: 76 (1930). Hon låg och sträckte sig i sängen. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. En Man den sig ey sträcker mer / än dit han täcket hinna ser. Brenner Dikt. 1: 257 (1712, 1713). Man ska inte sträcka sig längre än skinnfällen räcker. Östergren (1948).
b) (numera bl. tillf.) i fråga om att vid gång placera l. hålla kroppen rak (t. ex. utefter marken). En grå rad av helt och hållet järnklädda män (strök) fram .. De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen. Heidenstam Svensk. 1: 166 (1908). särsk.
α) (†) i p. pr. (med utelämnat sig): som är l. ligger utsträckt. I stelhet sträckande hans (dvs. den dödades) lemmar lösas opp, / Utaf en iskall svett vid dödens krampning sköljda. JGOxenstierna 5: 80 (c. 1817).
β) bildl.; förr äv.: återhämta sig, bli bättre (efter feber). Han sträcker sig efter febren. Sahlstedt (1773). De mörkgråa husen (satte) armbågarna i hvarandras sidor, sträckte sig med smala dystra gaflar. Hallström Purpur 5 (1895).
4) (tillf.) fälla sig (själv till marken); särsk. bildl. Sedan dess (dvs. sedan jag lärt att älska) har lyckan sjelfmant räckt sig, / hvarje tvifvel sjelft till marken sträckt sig. Tavaststjerna NVers 55 (1885).
5) motsv. I 8, om kroppslem: skjutas ut l. föras fram från kroppen; äv. mer l. mindre bildl. (motsv. I 8 c α), om trädgren o. d. (Yppighetens) grenar sträkja sig .. widt ut. Höpken PVetA 1740, s. 15. Kellgren (SVS) 3: 155 (1786; bildl., om hämnande arm). Vajande syrenkvistar sträckte sig över planket. Krusenstjerna Pahlen 1: 19 (1930). Knät i den blöta grå kjolen sträckte sig framåt. Trotzig Sjukd. 93 (1972).
6) (i fråga om att söka) göra sin kropp så lång som möjligt gm att sträcka (i bet. I 4 a) arm(ar) l. arm(ar) o. ben samt tänja den l. dem (o. bålen) i avsikt att nå fram till (o. få tag i) ngt; särsk. i uttr. sträcka sig efter l. mot (förr äv. till) ngt; äv. bildl.; jfr 3, I 4 a, 8 c ε, II 1. Iach förgäter thet till ryggia är, och strecker migh till thet som fram ååt är. Filipp. 3: 13 (NT 1526). Min siäl .. sträcker sig till sitt sällhetsmål, utan at få njuta det. Nordenflycht (SVS) 3: 142 (1759). Man sträcker sig inte längre än armen räcker. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han fick lof att sträcka sig för att nå det. Björkman (1889). Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig. Filipp. 3: 13 (NT 1981). Äntligen gjorde hon en kort paus för att sträcka sig efter några vindruvor på nattygsbordet. Jersild 50Fräls. 109 (1984).
B.
7) (†) om trupp: tåga; äv. om djur: sträcka ut l. ila (över ett område), skynda, hasta; jfr II 6. The dalekarlar böria sig sträckie / alt öfuer then Tuna heedh. PolitVis. 167 (c. 1650); jfr 8 b. Wid slutet af wintren (år 1521) war Gustaf i stånd, at sträcka sig utom Dalarne til flera orters räddning. Dalin Hist. III. 1: 25 (1761). Se! hvar den snabba Ren sig öfver fältet sträcker / Beprydd med stolta horn, dem han ur drifvan räcker. Gyllenborg Bält 27 (1800; i fråga om avbildad ren på troppfana).
8) om geografiskt område l. bebyggelse l. yta l. väg l. hav o. d., betecknande att det l. den uppnår l. täcker ett visst avstånd l. har ett visst omfång l. en viss vidd i en viss (längd)riktning, gå l. löpa l. ha sin utsträckning; med bestämning angivande riktning l. sätt på vilket utsträckningen är anordnad l. vilken längden är l. hur långt området osv. når; ofta med tanke äv. l. enbart på omfång av yta; äv. liktydigt med: ligga l. vara belägen; äv. i fråga om att flera föremål är belägna i rad; äv. med bibet. av rörelse, särsk.: nå, nå fram. Landsvägen sträckte sig genom skogen. Frankrike sträcker sig från Rhen till Atlanten. Udden sträcker sig två kilometer ut i havet. Slätten sträcker sig så långt ögat når. En ljus strimma sträckte sig över himlen. Runt väggarna sträckte sig väggfasta bänkar. En steengårdt szom segh sträcker i siön sunnan for skoghen. VgFmT II. 1: 30 (i handl. fr. 1536). Så widt som Calmare lähn sigh strächer. PrivSvStäd. 3: 572 (1586). En stoor hoop Blodh, som sträkte och vthwijdgade sigh såsom itt Korsz. Schroderus Os. III. 1: 4 (1635). Ther bärg finnes och Rålinien måste genom stora bärgz-tracter sig sträckia, så kan (osv.). Schmedeman Just. 1449 (1696). Höfterna hade icke lemnat ett spår efter sig, smalbenen sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor. Strindberg RödaR 240 (1879). Personer .. sågo blixten oupphörligen sträcka sig till marken. Norrskensfl. 1927, nr 161, s. 4. Utefter långsidorna (av palatset) sträcka sig bostadsrum. Munthe IslamK 24 (1929). Murarna som .. tycktes sträcka sig i stabila och orubbliga kilometer av tegel och murbruk. Trotzig Sjukd. 16 (1972). — jfr FÖR-, IN-, UPP-, UT-STRÄCKA o. KORT-, LÅG-, LÅNG-STRÄCKT. — särsk.
a) om resa: vara så lång att den når fram (till en plats); äv.: ha en längd l. utsträckning av (det l. det måttet). (Skolpojkens) längsta färd hade hittills sträckt sig till sockenkyrkan. CFDahlgren 4: 121 (1831). Traktamentsersättning utgår icke .. för använd tid under resa, som icke sträckt sig mer än 8 kilometer. SFS 1942, s. 1287.
b) (numera föga br.) om truppstyrka: breda ut sig l. täcka ett område som sträcker sig (till viss plats o. d.). IllMilRevy 1898, s. 128.
c) (†) följt av bestämning betecknande väderstreck utan inledande prep. Kusten sträcker sig Nord-Ost. Jungberg (1873).
d) (†) i uttr. sträcka sig på ngt, sträcka sig över l. skära ngt (dvs. punkt i terrängen). LandtmFörordn. 84 (1765).
e) (†) om rågång l. gräns, i speciellare anv.: sträcka sig l. löpa rakt framåt; motsatt: kröka sig. CivInstr. 281 (1688).
f) skjuta ut l. nå (så l. så långt utanför ngt); äv.: resa sig, höja sig. Med snabelsko förstås .. en extremt spetsig sko, på vilken tåspetsen sträcker sig minst 5 cm utöver foten. Jäfvert Skomod 28 (1938). Korset från sin glob (på kyrktornet) sträcker sig mot skyn. KyrkohÅ 1940, s. 116. — särsk. (föga br.) i p. pr. (med utelämnat sig): som reser sig l. når (högt). Trädgårdsföreningens högt sträckande träd på andra sidan gatan. Essén Misst. 77 (1911).
g) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. betecknande att ngt har en sådan längd l. utbredning o. d. att det når fram till ngt l. innefattar ngn l. ngt; ofta betecknande att ngt berör l. angår l. har avseende på ngn l. ngt l. har så l. så stor räckvidd l. gäller för ngn l. ngt; äv. med tanke på rörelse: nå l. nå fram; i sht med bestämning inledd av prep. till. Jag skall gärna hjälpa till så långt min förmåga sträcker sig. Ända dit sträcker sig inte min ärelystnad. Så högt sträcker sig inte mina förhoppningar. Jesu läriungar (skola) läta sina welgerningar streckia sich bådhe til onda och godha. OPetri 3: 264 (1530). Befalningen strecker sigh til alla. Rothovius Äropr. B 2 a (1633). Patriarchens syssla sträcker sig öfver hela församlingen. Eneman Resa 1: 238 (1712). Jag behöfver ej fråga, om Du haft roligt i Jul; dina nöjens echo har sträckt sig ända hit. Kellgren (SVS) 6: 38 (1775). Leopold 4: 314 (c. 1820; om förnuftets gränser). Det egentliga folkets bildning .. sträcker sig (ej) utom religionskunskapen. Snellman Tyskl. 16 (1842). Det ultravioletta spektralområdet sträcker sig från 4 000 Å till några hundra ångströmsenheter. Bergholm Fys. 4: 93 (1957). — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) om ngns syn l. blick: nå (se NÅ, v. 1 c). Någhre .. hafua warit medh een sådan stark syyn begåffuade, at hon haffuer sträckt sigh til fämtijo eller sextijo mijler. Phrygius HimLif. 106 (1615). Fälten jag reste öfver innan jag kom fram til Enköping, voro, så vidt ögnasiktet kunde sträcka sig, skoglösa. Kalm VgBah. 4 (1746). Han ägde .. en liberal statsmannablick, som sträckte sig öfver alla tidens frågor. De Geer Minn. 1: 216 (1892).
β) i fråga om tid, med bestämning (inledd av prep. o.) betecknande den tid ngt omfattar l. vartill ngt når. Een almenneligh kyrkia, thet är, then sigh til all rum, tijdher och personer strecker. PErici Musæus 1: 6 b (1582); jfr huvudmom. Min kiärlek för Eder och edor welgång strecker sig .. effter min död. Swedberg Cat. b 2 a (1709). Frukten af en ädel människas verksamhet sträcker sig oändligt, allt intill dagarnas ända. LStenbäck (1853) hos Aspelin Stenbäck 445. Boken .. sträcker sig från gossens nionde till mannens tjuguåttonde år. Böttiger i 2SAH 39: 167 (1865). Berättarkonsten .. hade hon i arv av sin far .. vars minne sträckte sig långt bort i tiden. Estlander 11Årt. 4: 137 (1927). Handlingen sträcker sig över tre dagar. SvHandordb. (1966).
γ) (numera mindre br.) med bestämning (vanl. inledd av prep. till o.) angivande (vanl. i siffror) antal l. summa av ngra l. ngt (i sht pengar): uppgå l. belöpa sig till (så l. så mycket o. d.). Alle the gieldz Summor, som streckie siig tiil hundrade marcer och ther wtöffuer. G1R 13: 199 (1541). Hela antalet .. bör sträcka sig till 12 000 man. Eneman Resa 1: 228 (1712). Hans förmögenhet sträcker sig icke till tusen riksdaler. Nordforss (1805). Huru högt sträcker sig summan. Meurman (1847).
δ) i fråga om anbud l. erbjudande som (i sht vid förhandling) göres, betecknande att man erbjuder sig att gå så l. så långt i fråga om diskuterad penningsumma l. andra villkor; i sht med bestämning inledd av prep. till. Han ville ha 1 000 kronor för arbetet, men jag kunde bara sträcka mig till 800. ÅgerupArk. Brev 20/3 1754. Abelcrona sträckte sig först sista året till hundra riksgälds (i lön för sin informator). Almqvist TreFr. 1: 14 (1842). Den svenska järnvägsstyrelsen (har) sträckt sig ännu längre (än vissa utländska järnvägar i fråga om låga fraktpriser) för vissa artiklar, som äro af särskild betydelse för landtmannanäringarna. NordT 1887, s. 81. Jag kan inte sträcka mig längre än så. SvHandordb. (1966).
ε) i vissa numera obrukliga uttr.
α') sträcka sig vida om ngt, vida övergå ngt, vara mycket förmer l. mer värd än ngt. Brenner Dikt. 2: 87 (1728).
γ') (†) sträcka sig på långa banen, om svar på fråga: vara långt l. omständligt. HH 20: 322 (c. 1640).
9) (†) räcka (se RÄCKA, v. 7), räcka till, förslå; äv. i uttr. sträcka sig till ngt, räcka för ngt, förslå till ngt; jfr II 10. (Tyskarna) Wårt undergångh icke allenest gerne see vthan och der till hielpe skulle, der dehres macht sigh der till sträckie wille. RARP 1: 41 (1627). Wi hafwa nu så pasz, att wi rätt kunde köpa en hel mängd egna kor; men till egen ladugård, hus, hem, äng och hagar sträcker det sig icke alls. Almqvist Lad. 33 (1840). Bolin Statsl. 1: 255 (1870). — jfr FÖR-, TILL-STRÄCKA.
IV. (†) dep.
1) sträcka sig (se III 3), lägga sig raklång. Sitter qvar (vid middagsbordet) till klockan sex, / Raglar opp, i soffan sträcks. Valerius 2: 60 (1831).
2) om geografiskt område o. d.: sträcka sig (se III 8). Nordwäst aff Loserort vthskiuter sigh itt brett flack in emot itt Reff, som kommer aff söder Vdden aff Össel, streckendes i een södwäst halff tridie mijl til siös. Månsson Siöb. 38 (1644). Den smala ren Ni vet, / Som mellan våra åkrar sträckes. Bellman Gell. 56 (1793). En nejd, som / Ödslig sträcks åt alla kanter. Qvanten Dikt. 255 (1880). — särsk.
a) om hus l. mur: ligga (utsträckt). Just innom denna borg en låg-ländt hydda sträcks. Bellman (BellmS) 3: 40 (c. 1778). Framför (staden), mörk och halfförfallen, sträckes / Romas gamla mur med brustna torn. Kræmer Sydfr. 59 (1853).
V. [till I 12, II 9, III 8] ss. förled i vissa ssgr.
a) som (sammanhållande l. stabiliserande) sträcker sig l. löper längs ngt l. rakt över ngt; längsgående; som (utan avbrott) sträcker sig l. löper runt ngt l. en lång sträcka; se STRÄCK-ANKARE, -ARMERING, -BALK, -BJÄLKE, -MUR, -STEN m. fl.
b) med måttsbetecknande efterled: löpande (se LÖPA, v.1 XII 4), löp- (se STRÄCK-ALN, -FAMN, -FOT, -METER); äv. dels: som (längsgående) följer efter varandra (se -MASKA), dels (i fråga) om mätning l. längd: som gäller l. avser löpande mått (se ovan) l. den oavbrutna l. sammanlagda längden av ngt (se STRÄCK-LÄNGD, sbst.2, -MÄTA).
Särsk. förb.: STRÄCKA AV10 4. (numera mindre br.) till II 2 b: ge sig av l. sätta iväg (i fyrsprång l. galopp l. i hög l. full fart). Få minuter derefter satt han till häst och sträckte af öfver borggården. Bremer FamH 2: 186 (1831). (Hingsten) sträckte af i fullt fyrsprång ned åt ängen. Callerholm Stowe 57 (1852). Till en början tänker jag att vi sträcka af (med skutan) ett stycke ostligt för att undgå all utkik från Santa Lucia och Barbados. Högberg Jim 75 (1909). —
STRÄCKA FORT. (†) till II 6, om trupp l. mängd av människor: tåga l. färdas vidare, fortsätta marschen o. d.; äv. med innehållsobj. betecknande tillryggalagd väg. Schroderus Os. 1: 817 (1635; med innehållsobj.). Werwing Hist. 2: 129 (c. 1690). —
STRÄCKA FRAM10 4.
I. tr.
1) till I 8, med avs. på kroppsdel: framsträcka (se d. o. 1); i sht med avs. på hand. Swedberg Ordab. (1722). (Flickorna) sträckte fram sina små händer till hälsning. Lagerlöf Holg. 2: 76 (1907). De äldre av oss minnas nog från våra första besök hos läkare, att: — Sträck fram tungan! var en uppmaning, som stadigt kom igen. Söderström LäkKvacksalv. 79 (1926). SvHandordb. (1966). jfr framsträcka.
2) till I 9, betecknande att man gm att sträcka fram (i bet. 1) handen l. händerna med (ngt) däri erbjuder det l. ger det åt ngn. Swedberg Ordab. (1722). Halsar och kikare sträckas fram. Strindberg NRik. 4 (1882); jfr 1. Klint (1906).
3) till I 12: lägga ut (räls) så att den går l. når fram (till en plats), dra fram. SDS 1899, nr 456, s. 2.
II. (numera föga br.) intr.; till II 2: framsträcka (se d. o. 2). NoraskogArk. VI. 1: 62 (1768; om ryttare). Om åkerhönan sträcker fram, / Då vill (jag) henne fälla! Sander Ar. 41 (1877); jfr sträcka, v. II 7. Det sällsamma tåget (av älgar med folk på ryggarna), som sträckte fram mot gården. Högberg Vred. 1: 348 (1906). jfr framsträcka.
III. refl.
2) till III 8. På ett ställe sträckte sig en ås som en kil fram mellan ängarna mot gården. Melin VikSaga 213 (1910). —
STRÄCKA FÖRE. (†) till I 10: försträcka (se d. o. 5). Lind (1749). Heinrich (1828). jfr föresträcka, v.2 —
STRÄCKA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. till III 5 refl., i uttr. sträcka ifrån sig (kroppslem), sträcka ut (kroppslem) så att den kommer ut från kroppen. Strecka händer och fötter ifrån sig. Lind (1749). Katten sof. Han sträckte alla fyra tassarne ifrån sig. Åkerhielm GamlRoman 53 (1907). Han sparkade av sig skorna och sträckte benen ifrån sig. Gustaf-Janson ÖvOnd. 99 (1957). —
STRÄCKA IN10 4.
I. tr.
1) till I 1. Öfra brassen och toppläntan påkrängas öfver nedhalaremattan, mattan bör förrän påkrängningen sker sträckas in långs rånocken (osv.). Frick o. Trolle 179 (1872).
2) till I 8. (Jag) blef .. varse ryggen af någonting hopviket. Jag hade mod att sträcka in handen, och att taga ut det. Almqvist Amor. IX (1839).
3) (numera bl. tillf.) till I 14 b, bildl.; särsk. dels med avs. på blick: rikta in (i ngt), dels (†) i uttr. sträcka ngt in på ngn, låta ngt gälla för ngn. Hr Weilis .. påstår, at städiorätten icke skall sträckas in på enkian. 2RARP 6: 143 (1731). Propheten Esaias .. sträckte sin blick in i framtiden och såg i hoppet den utlofwade Israels Förloszare. Hagberg Pred. 1: 64 (1814).
II. intr.
1) sjöt. till II 5: gm att sträcka segla in (till en plats). Med god vind sträckte vi in i Stockholms skärgård. Trolle Sjöoff. 1: 94 (1869). Vi sträckte in för babords halsar till Oskarshamn. TIdr. 1886, s. 90.
2) (†) till II 6: styra kosan l. ställa färden in (till en plats o. d.). Frimodder / Torskodder / man med god frid / in till Ostindien sträckte. Wivallius Dikt. 101 (c. 1643).
4) (†) till II 9: sträcka sig (se sträcka, v. III 8) in. Agar heter j Arabia thet berg Sina, och strecker in moot Hierusalem. Gal. 4: 25 (NT 1526). Sylvius Curtius 501 (1682).
III. till III, refl.; särsk. till III 8, i uttr. sträcka sig in, ha en utsträckning som når in (till en plats o. d.); äv. bildl. (förr äv. i uttr. sträcka sig in på ngra, vara så stor att den har avseende på ngra). 1Mos. 49: 13 (Bib. 1541). Hans ädelmodighet sträcker sig in på Barnabarnen. Kling Spect. Ff 4 a (1735). Wasar och Sturar .. sträkte sig .. med sina grenar, in uti de mägtigaste Europeiske Konungahusen. Celsius G1 1: 1 (1746). I Järbo socken sträcker sig en flik av bygden in mellan mörka skogsberg. TurÅ 1932, s. 18. jfr insträcka. —
STRÄCKA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40.
I. tr.; särsk.
1) till I 7: sträcka (ngn) till marken; särsk. bildl. En våldsam sjukdom .. sträcker honom (hastigt) ned på dödens läger. Svedelius SmSkr. II. 2: 58 (1864, 1888). jfr nedsträcka.
2) till I 8. (Han) gjorde .. militärisk honnör, stod så en stund, hvarefter handen med kläm sträcktes ned. Cederström Minn. 15 (1913).
II. intr.; särsk. (zool.) till II 7, om fågel: sträckande bege sig ned (till en plats o. d.). FrSommarkLund 1898, s. 25.
III. refl.; särsk. till III 8: i sin utsträckning nå ned (så l. så långt l. till en plats o. d.); äv. bildl. (jfr sträcka, v. III 8 g). Rätt nedstigande skyldskap .. är dotter, sona eller dotterdotter, och theras afkomma, ehuru långt then strecker sig neder. GB 2: 1 (Lag 1734). Den delen af trädgården, som sträckte sig ned åt ån. Fahlcrantz Kyrkoh. 147 (1907). —
STRÄCKA OM10 4. särsk. (i fackspr.) till I 12, med avs. på väg: ge ny sträckning (se sträckning, sbst.1 5). VästerbK 1927, nr 159, s. 3. —
STRÄCKA PÅ10 4.
1) (numera föga br.) till II 2 b, bildl.: gå på (se gå på 9), fortsätta. Högberg JesuBr. 2: 27 (1915).
3) jäg. o. zool. till II 7, om fågel: fortsätta att sträcka, sträcka vidare. Lagerlöf Holg. 1: 27 (1906). —
STRÄCKA SIG TILLSAMMANS. (†) till III 8, om flera landområden: ha en utsträckning som gör att de stöter ihop. Holm NSv. 5 (1702). —
STRÄCKA TILL10 4. särsk. (i Finl.) till I 10, i uttr. sträcka till med ngt, hjälpa till med ngt (dvs. pengar), bisträcka med ngt; äv. om kredit o. d., abs.: hjälpa till (i ekonomiskt avseende). Pengar strömmade in för järnet, och om det någon gång var knappt, så sträckte krediten till. Ramsay Barnaår 4: 136 (1905). Samarbete 1979, nr 40, s. 3. —
STRÄCKA UPP10 4, äv. OPP4.
I. tr.
1) till I 1: öka sträckningen (se sträckning, sbst.1 1) hos (ngt); i sht förr äv.: sträckande räta upp (ngt) o. d. (Lat.) Arrigo .. (sv.) Sträcka, rätta up. Ekblad 315 (1764). Sträck .. upp klo- och pikefallen under en liten släckning på skotet. Oxenstierna Vanderdecken 49 (1865). TNCPubl. 29: 51 (1958).
2) i bildl. anv. av 1: (kraftigt) tillrättavisa (ngn), läxa upp (ngn), ge (ngn) en uppsträckning. Schulthess (1885). En hel del folk befann sig vid olycksplatsen och sträckte upp bilisten för hans vårdslösa framfart. VästerbK 1927, nr 155, s. 2. SvOrdb. (1986).
3) till I 8, 9: sträckande föra upp l. räcka upp (kroppslem l. ngt man håller i); äv. bildl. (särsk. med avs. på trädkrona l. klippspets o. d.; jfr sträcka, v. I 8 c α). Cavallin (1876). Den där holmen, som nu låg och sträckte upp sina mörka trädkronor mot solnedgången. Lagerlöf Herrg. 137 (1899). Barnen sutto vid de små pulpeterna (i skolan) och sträckte upp händerna. Dens. Holg. 1: 97 (1906). Klippan sträcker tre skarpa eggar upp mot skyn. Nyblom Österut 2 (1908).
II. intr.
1) sjöt. till II 5: sträckande bege sig upp (till en plats o. d.). Gosselman Col. 2: 397 (1828). Upp till nästa mål .. sträckte nu några båtar. TIdr. 1887, s. 119.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 10, i uttr. sträcka upp mot ngt, räcka till i värde gentemot ngt, gå upp i värde mot ngt. Under hårdåren hände det, att tio fullgoda karldagsverken ej sträckte upp mot ett halvpund mjöl hos bönderna. Enström Järnv. 55 (1928).
III. refl.
1) till III 3, i uttr. sträcka upp sig, sträcka sig så att man blir längre o. rak(are), räta upp sig, inta en rak (o. mer l. mindre spänd) hållning, strama upp sig. WoH (1904). Örneclou sträckte upp sig till en stram hälsning. Lagerlöf Liljecr. 203 (1911). Efter en liten stund nyktrade han till och sträckte upp sig både kroppsligen och andligen. Hedberg VackrTänd. 47 (1943); jfr 2. Jag .. sträckte upp mej och rättade till slipsen. FemFinFörf. 73 (1974). jfr (sannol. ordlekande): Märsseglet sträcker opp sig. SvFamJ 1867, s. 346.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; i sht i fråga om att klä sig fint l. elegant l. i högtidsdräkt (o. på så sätt l. samtidigt få en rakare l. värdigare hållning); särsk. i uttr. sträcka upp sig i ngt, klä upp sig i ngt. Vi sträckte naturligtvis upp oss i våra högtidskläder (på examensdagen). Ödman UngdM 1: 37 (1862, 1881). Sjelfva Ghetto (i Rom) .. har börjat sträcka upp sig och gör icke längre skäl för namnet att vara det ruskigaste tillhållet i Europa. Rydberg RomD 138 (1877). Han sträckte upp sig i sina bästa kläder. SvHandordb. (1966). jfr uppsträckt.
3) till III 6, i uttr. sträcka sig upp, tänja på sin kropp för att bli längre o. på så sätt nå högre upp l. upp (till en plats o. d.). Schulthess (1885). Heidenstam Skog. 263 (1904). —
STRÄCKA UT10 4.
1) till I 1, 4: föra l. dra l. breda ut (ngt) till mer l. mindre spänt tillstånd l. tänja ut (ngt), sträcka. Mose .. streckte vth offuerteckilset til itt tabernakel. 2Mos. 40: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: bredde). När Galten först är skållad och reen giordt, skal man skära Skinckorne vthaff honom, och sträckia them wäl vth, för Rijnckiorne skul. Salé 50 (1664). Man må förtijga thet, at Froszan gemenligen sträcker uth kroppen, och gör honom längre, än han warit förr. Lindestolpe Fross. 25 (1717). Krämaren .. sträcker vt klädet på alnen, gier tig odugliga wahror, och falsk wicht. Scherping Cober 2: 335 (1737). Sträcka ut ett snöre. SvHandordb. (1966). jfr utsträcka.
3) till I 3 b: räta ut; numera bl. (mera tillf.) med prägel av bildl. anv. av 1. Man tager tenne runde Circil och frecker honom uth. Luth Astr. 38 (1584; sannol. felaktigt för strecker).
4) till I 8: (från kroppen) föra ut (hand l. arm l. fot l. ben); räcka ut; äv. bildl. Lyffter högra Handen hastigt op från Låhret, sträcker wäl ut Armen (osv.). BeskrExCav. 1695, s. 8. Hur mildt i våra bröst Du (dvs. korset) Edens minnen väcker, / En himmelskt säll minut, / Der rosenkrönt af blod Du nådens armar sträcker / Mot fyra verldar ut. Stagnelius (SVS) 2: 196 (1821). Licentiaten sträcker ut den smala välvårdade handen efter grogglaset. Asplund Stud. 67 (1912). Jag vände mig om, och han stod där och sträckte ut sina armar mot mig. Lindgren Mio 73 (1954). jfr utsträcka. särsk.
a) (†) i uttr. sträcka ut benen, sträcka på benen (se sträcka, v. I 4 a slutet). Weise 2: 129 (1771). Jag och en wän togo osz före, at gå landwägen til Djurgården; och efter ändamålet war, at litet sträcka ut benen, gjorde wi en krok in på Ladugårds-giärdet. CRBerch i 1Saml. 7—9: 41 (1775).
b) i utvidgad anv., med avs. på steg: förlänga gm att föra ut benen längre framför sig. Vi sträckte ut stegen med förtvivlans beslutsamhet. Hedin Pol 1: 183 (1911).
5) [oeg. l. bildl. anv. av 1] i fråga om geografisk l. annan rumslig utsträckning l. icke rumslig utsträckning l. räckvidd: ge (ngt) den l. den utsträckningen l. räckvidden; utsträcka; förlänga l. draga ut; jfr sträcka, v. I (12 o.) 14. (Aposteln Paulus) strecker .. thet exempel vth emoot allahanda laghsens gerningar. FörsprRom. 4 a (NT 1526). Ridderskapsens och Adelens Råå och Röör, vnder deeres Sätegårder sträckes wijdare vth änn som sigh böör. LReg. 248 (1648). Då mitt öga vid Norr Tull först sträckte sina blickar ut åt den sköna Landsbygden. Linnerhielm 1Br. 2 (1787, 1797). Staketet och tullarne sträcktes längre ut än tillförne. Nordin i 2SAH 3: 36 (1801). (Sv.) sträcka ut en linje (t.) eine Linie ausdehnen. Klint (1906). Sträcka ut sin vistelse till en vecka. Auerbach (1913). SvFl. 1939, s. 161. jfr utsträcka.
II. intr.; särsk.
1) till II 2 a, om gående l. springande l. ridande person l. rid- l. dragdjur l. djur på flykt o. d.: (med utsträckta steg l. språng) bege sig iväg l. gå l. springa l. löpa i hög l. full fart l. i rak riktning (över en längre sträcka); ngn gg äv. i fråga om att simma i hög fart (med kraftiga simtag). Leopold 2: 224 (1810, 1815). I mellersta Sverige skjutes rådjur ej sällan för stöfvare, men denna jaktmetod blir alltid vansklig, då rådjuren ofta sträcka ut lång väg utan att bukta. 2NF 24: 13 (1916). På bortre långsidan spurtade Reuter förbi .. och sträckte ut med väldiga steg mot målet. IdrBl. 1924, nr 66, s. 5. Ridpartiernas hurtiga skaror sträckte ut över slätten. FrGSkånHem 244 (1926). Neander 70År 100 (1929; om simmare). Den mer än 70-åriga Odina Jönsson .. som alltjämt sträcker ut på milslånga forskningspromenader. Fatab. 1947, s. 180. särsk. (mera tillf.) i fråga om att ro: ta långa o. kraftiga årtag. Sträcka ut duktigt med årorna. Klint (1906). Harlock (1944).
2) sjöt. till II 5, om segelfartyg l. seglande person: sträckande ge sig ut (till en plats o. d.). Gyllengranat SvSjökr. 2: 68 (1840). När fjärdarna vidgade sig, kunde de sträcka ut för bidevind. Wästberg Kung. 428 (1955).
3) [till II 9 l. möjl. bildl. anv. av 1] (numera mindre br.) om ngt sakligt, i fråga om rörelse; särsk. dels om bäck: (rinna upp o.) flyta fram, ha sitt lopp, dels om ånga: förflytta sig, gå l. dra fram. (Bäcken Arnon, som) strecker vth jfrå the Amoreers landzendar. 4Mos. 21: 13 (Bib. 1541). Du ånga som gungande hvilar / i skogarnas ensliga loft, / sträck ut som balsamiska ilar. Karlfeldt FlBell. 19 (1918).
III. refl.
1) till III 3, i uttr. sträcka ut sig, förr äv. sträcka sig ut: räta på sig, inta en rak hållning; vanl.: lägga sig raklång l. i sin fulla längd (i sht med avslappad kropp; äv. med viss uttänjning av kroppen); äv. i fråga om att räta ut sig i dödskamp (jfr sträcka, v. I 4). Balck Es. 96 (1603; i dödskamp). (Kämparna) sträckte sig ut, drogo sig tilbaka, båckade sig, reste sig åter upp (osv.). Ehrenadler Tel. 851 (1723). Sen sträckte jag ut mig i gröngräset. Karlzén BlåNov. 31 (1951). särsk. (i Finl.) i uttr. sträcka ut sig till längre och längre, sträcka ut sig så att man blir längre o. längre. Bergroth FinlSv. 134 (1917).
2) (numera föga br.) till III 5, om kroppslem, i uttr. sträcka sig ut: sträckas ut (se I 4); äv. bildl. Hans stiert strecker sigh vth såsom itt Ceder. Job 40: 12 (Bib. 1541). Ett .. kullfallet träd, hvars .. grenar sträckte sig ut öfver marken liksom ett ristak öfver en låg koja. LbFolksk. 63 (1890). Armarna hade sträckt sig ut efter hjälp. Lagerlöf Holg. 2: 395 (1907).
3) [eg. specialanv. av 1 l. till II 2] (†) om häst, i uttr. sträcka sig ut, sträcka ut (se II 2). Ungern-Sternberg Bourgelat 57 (1752).
4) till III 8, i uttr. sträcka ut sig l. sig ut, om geografiskt område l. byggnad o. d.: sträcka sig, breda ut sig (i sin längdriktning l. över en yta). Bremer Hertha 288 (1856). Lundgren MålAnt. 1: 20 (1870; om landskap). Trotzig Sjukd. 57 (1972; om byggnader). jfr utsträcka. särsk. i utvidgad anv., om ngt som förflyttar sig: breda ut sig (över en yta); äv. bildl. (Påståendet) at .. mörckret icke skulle haffua wijdare streckt sigh vth, än allenast öffuer Judeska landet .. må gella hwadh thet kan. LPetri ChrPina m 5 b (1572). Den vänstra flygeln sträckte sig ut i fria fältet. Geijer SvFolkH 3: 253 (1836). Sylwan Kellgren 44 (1912; bildl.). —
STRÄCKA ÖVER10 40, äv. UTÖVER040.
I. tr. till I 1.
1) med avs. på himmel: sträcka ut (se sträcka ut I 1) över. Det känns så friskt, så skönt så herrligt: / Utöfver mig är himlen sträckt! Öman LyrBl. 1: 86 (1857). jfr översträcka.
II. (†) till III 8, refl., bildl., i uttr. sträcka sig utöver ngn, betecknande att ngn i ngt avseende går utöver l. går längre än till (ngn). Borg Luther 1: 98 (1753).
Ssgr (Anm. Vissa nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till sträck, sbst.4, l. sträck, sbst.5, l. sträcka, sbst.1): A: (V b) STRÄCK-ALN. (i sht i fackspr.) löpande (se löpa, v.1 XII 4) aln. SvT 1852, nr 18, s. 3. Hasslöf SvVästkustf. 114 (1949). —
(V a) -ANKARE. (numera bl. tillf.) byggn. ankare (se ankare, sbst.2 II 1) l. ankarjärn avsett att uppbära yttermur i längdriktningen o. läggas längs hela muren (från hörn till hörn). TT 1903, Ark. s. 31. —
(I 1) -ANORDNING~020. (i fackspr.) anordning (se d. o. 1 a δ) för sträckning. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 575. Nyström Kir. 1: 218 (1926). —
(I 1) -APPARAT. (i fackspr.) jfr apparat 3 a o. -anordning. Hallin Hels. 2: 754 (1885). HufvudkatalSonesson 1920, 6: 22. —
(V a) -ARMERAD, p. adj. (mindre br.) armerad (se armera 3 c) med dragarmering, dragarmerad. Dædalus 1954, Ann. s. 30 (om kablar). —
(V a) -ARMERING. (mindre br.) armering (se d. o. 3 b) lagd i längdriktningen, dragarmering. Dædalus 1953, Ann. s. 37 (i kabel). —
(V a) -BALK. (numera föga br.) längsgående (sammanhållande) balk l. bjälke (i pontonbro l. brygga); vågrät (längs- l. tvärgående) balk (i en konstruktion). Pontoner och Bryggor med deras sträckbalkar, bäddning och tilbehör. Loenbom Stenbock 3: 50 (1760). Lösramen (i en sågram) består av över- och understycken, de s. k. sträckbalkarna, utförda av stålgjutgods, samt sidostycken, kolonnerna, av ståltuber. HbSkogstekn. 452 (1922). TySvOrdb. 2199 (1932). —
-BAND.
1) fisk. till I 1: band (se d. o. 29) som sträckes för att hålla ngt i fast läge. Arwidsson Strömm. 31 (1913).
2) textiltekn. till I 1, i sträckmaskin: av flera fiberband bildat band (se d. o. 29; t. ex. kardband). 2UB 8: 246 (1900).
3) veter. till I 4: sträcksena; jfr band 14 o. -bast. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 24 (1836; i hasled hos häst).
4) skeppsb. till V a: långskepps l. diagonalt löpande band (se d. o. 19) av trä l. järn. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856).
5) (förr) till V a: längsgående band (se d. o. 20 c). TT 1877, s. 59 (i hängbro). HTSkån. 1: 368 (1903; i takstol i kyrka).
Ssg (till -band 1; fisk.): sträckbands-krok. krok (se d. o. 4 e) hållen på plats av sträckband. Arwidsson Strömm. 31 (1913). —
(I 4) -BEHANDLING. med. behandling (se d. o. 2 e) varvid den behandlade kroppsdelen (bruten lem l. lem som är ur led o. d.) hålls i utsträckt (o. fast) läge; jfr extension. 3NF 6: 1252 (1927). Sträckbehandling av ryggraden. SFS 1975, s. 1711. —
(I 1) -BELASTNING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12957). (i fackspr.) belastning under l. gm sträckning. Axial sträckbelastning i Pohlmeyers maskin. TT 1895, M. s. 98. —
(I 4) -BEN. (sträck- 1582. sträcke- 1582—1769) [av mlt. streck(e)bēn l. t. streckebein] (†) om döden (som utsträcker människans ben). PErici Musæus 2: 11 b (1582). O! död, du grymma Mänsko-åt, / Du Sträckeben, som slagtar Folk. Weise 1: 201 (1769). —
(V a) -BJÄLKE. (numera föga br.)
1) längs- l. tvärgående bjälke (med sammanhållande funktion); jfr spänn-bjälke. Bjelkar, som endast äro understödda på båda ändar, och tjena till att på midten uppbära korsvis deröfver laggda bjelkar, kallas Bärbjelkar, och de sednare Sträckbjelkar. Stål Byggn. 1: 285 (1834). Auerbach (1913).
(II 5) -BOG. [av t. streckbug] sjöt. i fråga om segling: långt slag (se slag, sbst.1 28) som innebär att man sträcker, god slagbog. Göra en Sträckbog. Röding SD 91 (1798). Oxenstierna Vanderdecken 153 (1865: lång). God slagbog eller sträckbog. Smith 351 (1918). Vinden, som gått mera på öster, var fortfarande hård, men Blomqvist hade sträckbog till Aspö och beslöt segla. Frideen UngMan 103 (1924). Fort gick det inte på kryssen, men vi tröstade oss med att när vi passerat Halls-huk, skulle vi få en bra sträckbog. SvKryssKlÅ 1935, s. 130. Rydholm 144 (1967). —
-BOM.
1) vävn. till I 1; på vävstol: fast bom (se bom, sbst.1 2 d) över vilken varpen dras o. sträcks från varp- till tygbommen; jfr bröst-bom. 2UB 8: 288 (1900).
2) (†) till V a: bom (se bom, sbst.1 2) som ligger i en konstruktions längdriktning; motsatt: tvärliggande bom. TT 1871, s. 347 (i krankonstruktion). —
(I 4) -BÄDD. (förr) bädd för sträckbehandling; jfr -bänk 1, -säng. Hygiea 1840, s. 180. Lindskog o. Zetterberg (1975). —
-BÄNK. (sträck- 1614 osv. sträcka- 1615. sträcke- 1614—1790)
1) (i fackspr.) till I 1: bänk (se d. o. IV, V) på l. vid vilken sträckning utföres; särsk. (förr) till I 1 c, om bänk för sträckning av hudar, skavbom; äv. (metall.) till I 2 a, om bänk för sträckning av metall o. d.; äv. till I 4, om bänk på vilken sträckbehandling utfördes (jfr -bädd). TT 1877, s. 89. Andra dagen sträckas .. (hudarna) på sträckbänken. Hirsch LbGarfv. 284 (1898). 3UB 5: 113 (1926; för sträckning av metall). SvD 7/12 1980, s. 11 (för personer med ryggsmärtor).
2) (förr) till I 6: (i sht vid pinligt förhör använt) pinoredskap bestående av en (stegliknande) bänk (se d. o. III) varpå delinkventen lades med utsträckta lemmar varvid benen surrades fast o. armarna fästes i ett tåg som medelst en vals l. vidhängda vikter sträckte ut kroppen; äv. ss. beteckning på pinometoden; jfr marter-, pin-bänk o. sträcke-lave. Petreius Beskr. 2: 81 (1614). Änn wartt Grels pinnttligann förhörd försth medh eelld så sedann på sträckie bennckenn. KyrkohÅ 1920—21, s. 279 (1616). Hallenberg Hist. 2: 638 (1790; om metoden). SvFolket 2: 277 (1938). särsk.
a) i vissa uttr.
α) lägga (äv. sätta, förr äv. ha l. föra) ngn på (äv. uppå) sträckbänken (äv. sträckbänk), placera ngn (liggande l. halvliggande) på sträckbänken (för pinligt förhör); ofta bildl., motsv. b (äv. med sakligt obj.). Därpå tages järnen utaf honom och (han) sättes opå sträckebänken. Wieselgren SvFäng. 127 (i handl. fr. 1624). Schroderus Albert. 4: 172 (1638: föra). FoU 19: 72 (1644: hafder, p. pf.). Lägga mitt tålamod på sträckbänk med outhärdliga regeringsärenden. Crusenstolpe Tess. 4: 30 (1849). Peter lades på sträckbänken, avpressades utan förbarmande allt högre bud. Siwertz Sel. 1: 227 (1920). Johnsson Essad Kauk. 35 (1931: lagd på sträckbänk).
β) ligga (äv. sitta) på sträckbänk(en), vara placerad (liggande l. sittande) på sträckbänk(en); i sht bildl., motsv. b. IllMilRevy 1898, s. 61 (1772: ligga på sträckbänk; bildl.). Ligga på sträckbänken. Björkman (1889). Martinson KärlekKr. 15 (1947: sitter på sträckbänk; bildl.).
b) mer l. mindre bildl. (jfr a). Är icke af mig själf mit samvets sträckbänk gjord? Lidner (SVS) 1: 304 (1781). Der kommer skjutsen, och glad jag beträder / Min sträckbänk med tunga, åttkantiga hjul. Braun Dikt. 1: 153 (1837). Bruksherrn .. lät .. framlyfta spelbordet, allas fruktade sträckbänk. Han var ett snille i spel. Heidenstam Skog. 167 (1904). Gullberg Terzin. 50 (1958). särsk.
α) i uttr. hålla l. ha ngn på sträckbänken, sätta ngns tålamod på mer l. mindre olidlig prövning l. länge hålla ngn i osäkerhet l. plåga ngn gm att dra ut på ngt o. d. (Tullmannen som drog ut på tullkontrollen) höll mig på sträckbänken. Nyblom Bild. 264 (1864). DN(A) 23/11 1964, s. 26 (: hade).
β) (†) i uttr. gå till skrift på sträckbänken, ss. ironisk beteckning för att undergå pinligt förhör på sträckbänk; jfr skrift, sbst.2 1 c. Münchenberg Scriver Får. 288 (1725).
Ssgr (till -bänk 2; mera tillf.): sträckbänks-kval. jfr kval, sbst.1 1 a; särsk. bildl. Benedictsson Dagb. 2: 375 (1888).
(II 7) -DAG. (mera tillf.) jäg. dag då (vissa) fåglar sträcker (över visst område). FoFl. 1945, s. 209. —
(I 16 b) -DAMM. [efter t. streckteich; jfr äv. t. streichteich. — Jfr sträck, sbst.3] (i fackspr.) damm (se damm, sbst.1 II a) för uppdragning av (ettårig) karp, tillväxtdamm. UB 3: 595 (1873). I lekdammarna ynglar fisken och i sträckdammen utsläppes ynglet åtta dagar efter kläckningen. SDS 1918, nr 255, s. 9. Sträckdamm .. kallas stundom fiskdamm som spec. användes för uppdragning av ensomrig karp. SvFiskelex. (1955). —
(I 4 a) -DEGAGERA. fäkt. degagera (se d. o. 2) under utsträckning av armen. Balck Idr. 3: 465 (1888). —
(I 12) -DIKE. (†) (kortare) tvärdike, stickdike. Gadd Landtsk. 1: 251, 252 (1773; i fråga om avvattning av mosse). jfr (med oviss bet.) SAOL (1950). —
(II 7) -DRIFT. zool. hos vissa fåglar: drift (se d. o. 11 a) att sträcka; jfr -oro. SvNat. 1933, s. 120. —
(V b) -FAMN. (i fackspr.) löpande (se löpa, v.1 XII 4) famn (se d. o. II 1). Betingen äro vanligen satta efter sträckfamn ort eller per qvadratfamn utbruten gångyta. JernkA 1863, s. 36. SFS 1943, s. 332. —
(I 1) -FODER. skom. i sko av tunt skinn: foder (se foder, sbst.2 3, 4) som avser att hålla skinnet sträckt (o. förhindra för stor sträckning). Form 1934, s. 134. —
(V b) -FOT. (i fackspr.) löpande (se löpa, v.1 XII 4) fot (se d. o. 8), löpfot. 120 sträkfot torf-täckning af 1 fots bredd. KrigVAT 1847, s. 246. Vi hade i betalning (för huggningen) 1 öre för sträckfot. SkogsarbMinn. 17 (1950).
Ssg (i fackspr.): sträckfots-beting. beting (se beting, sbst.2 1 b) beräknat efter sträckfot. Wetterdal Grufbr. 357 (1878). —
(I 1, III 1) -FRI. (i fackspr.) som icke kan sträckas l. icke sträcker sig; äv. om ngts konstruktion: som omöjliggör sträckning. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 23 (om lädersnören). Automobildrivkedja .. Sträckfri konstruktion. SvD(A) 9/6 1923, s. 1. Slitstarka, sträckfria (gummigolv och gummitrappor). Östergren (cit. fr. 1937). —
(II 7) -FÅGEL. i sht jäg. o. zool. fågel som sträcker l. brukar sträcka, sträckande fågel; i sht ss. benämning på flyttfåglar då de (i stora flockar) vår l. höst flyger över ett område. Linné Diet. 2: 76 (c. 1750). Skärpiplärkan .. Vistas på skär och klippor i hafvet; om våren som sträckfogel på stora fält. Ström SvFogl. 40 (1839). April: väderleken ostadig, blandad med snö och urväder, köld och blåst; men redan bebåda dock några sträckfåglar med sin ankomst den annalkande våren. Düben Lappl. 14 (1873). Piplärkorna .. hörde till de individrikaste sträckfåglarna över Aspö. FoFl. 1949, s. 85.
Ssgr (i sht jäg.): sträckfågels-, äv. sträckfågel-jakt. (Agardh o.) Ljungberg 4: 66 (1863).
(I 4) -FÖRBAND. med. anordning varmed sjuk lem (t. ex. vid benbrott) hålls utsträckt, stödförband l. sträck (se sträck, sbst.6). PT 1899, nr 275, s. 2. Lindskog o. Zetterberg (1975). —
-FÖRSÖK.
1) tekn. till I 1: försök (se d. o. 1) varvid ngt sträckes l. sträckhållfasthet utrönes, sträckningsförsök. KrigVAH 1882, s. 45.
(I 8) -GRENSITTANDE~0200, p. adj. i sht i ä. gymnastik: grensittande med sträckta lemmar; särsk. elliptiskt för: sträckgrensittande ställning. Hartelius Sjukgymn. 37 (1870). —
(I 8) -GRENSTÅENDE~0200, p. adj. i sht i ä. gymnastik: grenstående med sträckta lemmar; äv. elliptiskt för: sträckgrenstående ställning. Sträckgrenstående sidböjning och sträckning. Hartelius Sjukgymn. 53 (1883). Sträckgrenstående utgångsställning. Balck Idr. 3: 138 (1888). —
(I 1) -GRÄNS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12957). [jfr t. streckgrenze] tekn. om den påkänning (se d. o. 3 a) vid vilken sträckningen av ett material fortsätter utan att belastningen (dragkraften) ökar (l. med mycket liten ökning av belastningen), flytgräns. Undre, övre sträckgräns. TT 1891, s. 269. Hamptross kan sträcka sig omkring 15—20% av sin längd utan att sträckgränsen överskrides. Weinberg Sjömansk. 22 (1954). TNCPubl. 68: 134 (1977).
Ssg (tekn.): sträckgräns-område. område (se d. o. 3) mellan undre o. övre sträckgräns. TNCPubl. 68: 134 (1977). —
(II 7) -GRÄSHOPPA~020. entomol. om (individ tillhörande) vart o. ett av flera släkten gräshoppor vilka kännetecknas av att de stundom uppträder i mycket stora vandrande svärmar (som kan åstadkomma stor förödelse på växtligheten där de drar fram), vandringsgräshoppa; i sht om arten Locusta migratoria Lin., egentlig vandringsgräshoppa (äv. kallad allmän sträckgräshoppa). Scheutz NatH 172 (1843). 1Brehm III. 2: 150 (1876: Sydafrikanska; om gräshoppan Locustana pardalina Wlk.). Kruhs UndrV 725 (1884: allmänna). Nog har sträckgräshoppan .. beundransvärd förflyttningsförmåga. Holmsen KanarSolv. 36 (1964). —
(I 8) -GÅNGSTÅENDE~0200, p. adj. i sht i ä. gymnastik: gångstående med uppsträckta armar; äv. elliptiskt för: sträckgångstående ställning. Sträckgångstående armnedtryckning. Hartelius Sjukgymn. 89 (1870). Sträckgångstående häfning på tå och dubbel knäböjning. Balck Idr. 3: 262 (1888). —
(I 1) -HALS. (fackspr.) i ramsågverk, om vart o. ett av de två vid ramsågbladets ändar rörligt fästa stycken som förenar sågbladet med lösramen o. håller det sträckt; jfr -angel, -järn 2 o. såg-angel. VL 1895, nr 240, s. 1. HbSkogstekn. 453 (1922). —
(I 1) -HUVUD. textiltekn. på sträckmaskin: system av sträckcylindrar som samverkar vid bearbetning av fiberband som skall dubbleras. UB 6: 381 (1874). —
(I 2 b) -HYTTA. (förr) hytta (se hytta, sbst. 3) för sträckning av glas. KunstHaandv. 32 (cit. fr. c. 1765). —
(I 1) -HÅLLFASTHET~002, äv. ~200. (numera mindre br.) hållfasthet mot sträckpåkänning(ar), draghållfasthet; jfr sträcknings-hållfasthet. TT 1894, Allm. s. 121. Sträck- och draghållfastheten, d. v. s. motståndskraften mot sträckning hos trä, är mycket hög i stamvedens längdriktning men (osv.). HantvB I. 2: 14 (1934). —
(I 8) -HÄNGANDE, p. adj. i sht i ä. gymnastik, om kroppshållning l. kroppsrörelse: hängande (se hänga, v. I 1 f δ) med sträckta lemmar; äv. elliptiskt för: sträckhängande ställning. HjLing (1882) hos LGBranting 1: 86. Wretlind Läk. 3: 104 (1895; om hållning). —
(I 8, III 6) -HÖJD. (numera mindre br.) höjd (se d. o. 3) vartill man kan nå (se nå, v. 4 a), nåbar höjd, räckhöjd. SvUppslB 23: 695 (1935). —
-JÄRN. [jfr t. streckeisen (i bet. 1)]
1) (numera föga br.) till I 1 c: räckjärn, skavkniv; äv.: (av garvare o. skomakare använt, knivliknande) redskap för sträckning o. mjukgöring av läder. KlädkamRSthm 1554, s. 5 b (om skomakarredskap). Hirsch LbGarfv. 73 (1898; om skavkniv). (Ty.) Streckeisen .. (sv.) sträckjärn. TySvOrdb. 2291 (1932).
(I 2 b) -KLOTS. vid glasblåsning enl. ä. metod (cylindermetoden): på en lång stång placerad klots varmed glascylindern utsträcktes i ugnen. Hermelin Glas 11 (1966). —
(I 8) -KNÄSTÅENDE~0200, p. adj. i sht i ä. gymnastik: knästående (se d. o. b) med sträckta armar; särsk. elliptiskt för: sträckknästående ställning. Hartelius Sjukgymn. 33 (1870). —
(I 8) -KNÖL. (numera föga br.) från överarmbenets yttre vinkel utgående utskott som framträder vid sträckning av armen. Florman Anat. 1: 385 (1823). Müller LbAnat. 31 (1905). —
(I 1, 4) -KRAFT. (numera mindre br.) vid sträckning utvecklad kraft (se d. o. 1 b), spännkraft, dragkraft (se d. o. 5), normalkraft; jfr sträcknings-kraft. Hallin Hels. 1: 231 (1885; i fråga om ryggmuskler). Sträckkkraft (normalkraft, dragkraft) .. är snittresultantens komponent utefter snittytans yttre normal. IngHb. 1: 302 (1947). —
(I 8) -LIGGANDE, p. adj. i sht i ä. gymnastik, om utgångsställning: liggande med sträckta armar (o. ben); äv. elliptiskt för: sträckliggande ställning. Hartelius Sjukgymn. 38 (1870). —
-LINA. (i sht i fackspr.) lina som används för att sträcka ngt l. hålla ngt sträckt.
1) (numera mindre br.) sjöt. till I 1: sträckt lina med viss användning l. lina som i sträckt tillstånd har viss användning; särsk. om sådan lina förr använd vid fartygsmätning; jfr -tåg, sbst.2 Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). En 9 garns sträcklina 240 fot kostar omkring 8 R:dr. Rothstein Byggn. 564 (1859). SFS 1894, nr 46, s. 3 (använd vid skeppsmätning). TySvOrdb. 2291 (1932).
2) (i sht i fackspr.) till I 1, V a: lina som används för att sträcka ngt l. hålla ngt sträckt; äv. (mil.): över ström o. d. spänt kabeltåg vari pontonerna till pontonbrygga fästes. KrigVAH 1822, s. 137 (om tältlina). Dalin (1854; till pontonbrygga). Tögerna finna inom fisket användning som sjötross, garnrede, sträcklinor till hommhus, ginarmsrep. Fatab. 1928, s. 67. IllSvOrdb. (1955). —
(II 7) -LOKAL. jäg. o. zool. lokal (se lokal, sbst.1 1 d) där fåglar sträcker l. brukar sträcka. NaturvForsknRådÅb. 1948—49, s. 83. —
(I 1 c) -LÄDER. (numera föga br.) läder som låter sig sträckas, sträckbart l. töjbart läder. Lind 1: 1889 (1749). —
(V b) -LÄNGD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12957). längd i sträckmeter (l. annat löpande mått). De i glasskåp stående (föremålen) upptaga en sträcklängd af 345 m. Tegnér LundUniv. 241 (1897). PropRiksd. 1902, nr 64, s. 4. —
(V b) -MASKA. fisk. i fisknät, om var o. en av de maskor som följer på varandra i en rak (längsgående) linje, löpmaska. Hasslöf SvVästkustf. 136 (1949). —
-MASKIN.
1) [jfr t. streckmaschine] (i fackspr.) till I 1: maskin för sträckning; särsk. (textiltekn.): maskin som medelst sträckvalsar sammanför o. uttänjer sträckband för att utjämna banden o. rikta in fibrerna i bandens längdriktning; förr äv. om liknande maskin för provning av material, dragprovmaskin; jfr sträck, sbst.8 Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 34. UB 6: 365 (1875; för sträckning av silkestråd). Hållfasthetsprofven (å skrivpapper) utföras i de föreskrifna sträck- och gnuggningsmaskinerna. KemT 1909, s. 56. SvIndLex. 1: 403 (1948).
2) (†) till I 2 a: maskin för provning av sträckhållfastheten hos metall (järn), dragprovningsmaskin; jfr sträcknings-maskin 1. Bergv. 4: 926 (1835). JernkA 1898, s. 27.
4) (förr) till I 4: maskin för utsträckning av persons kropp l. lemmar i medicinskt syfte; jfr -bänk 1 o. sträcknings-maskin 2. Hygiea 1842, s. 45.
Ssg (till -maskin 1): sträckmaskins-, äv. sträckmaskin-arbetare. i sht textiltekn. YrkesförtArbFörmedl. 54 (1952). —
(I 1) -MASKIN-SKÖTARE. (i fackspr.) maskinskötare som sköter sträckmaskin (se d. o. 1); numera i sht textiltekn. YrkesförtArbFörmedl. 54 (1952; vid repslageri). NordYrkesklassif. 111 (1978). —
(I 1) -MAST. (mindre br.) av I-balk gm skärning i längdriktningen o. isärdragning framställd lång stång o. d. (t. ex. för användning ss. kraftledningsstolpe); jfr -metall. VaruhbTulltaxa 1: 415 (1931). 2SvUppslB (1953). —
(I 1) -METALL. [efter eng. expanded metal] tekn. om ett slags gallerliknande (till armering i betong o. d. använd) metallplåt vari gjorts i sicksack placerade parallella rader av skåror, varefter plåten sträckts vinkelrätt mot skårorna. JernkA 1905, s. 586. —
(V b) -METER. (i fackspr.) löpmeter. JernkA 1879, s. 579. Det hyllutrymme, som skulle kunna vinnas .. beräknades till 13,462 sträckmeter. Tegnér LundUniv. 154 (1897). VästerbK 1982, nr 91, s. 19. —
(I 1 g) -MOLN. (numera bl. tillf.) (långsträckt) moln som har en sammanhängande horisontell utsträckning, dimmoln; jfr stratus-moln. Ehrenheim Phys. 2: 129 (1822). Lätta sträckmoln svävade såsom glödande slöjor över himlaljuset. (Ångström o.) Lundmark Världsr. 2: 110 (1927). —
(V a) -MUR. (sträck- 1573 osv. sträcke- 1585—c. 1690) (numera bl. i skildring av ä. förh.) mur som sträcker sig (rakt) över en större sträcka; lång mur; i sht dels om mur utgörande långsida på byggnad, dels om långsträckt fästnings- l. skyddsmur; jfr -vall o. sträcknings-mur. Om borgernes huus i Stocholm, item vm streekmuuren kring vm staden. PrivSvStäd. 3: 237 (1573). Kÿrkian är rimnatt påå fremre gaffwelenn ifrå streckmurenn. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 29 (1583). Den gamla (Peters)basilikan hvilade på några sträckmurar i Neros Circus. Schück Rom 2: 34 (1914). Hedberg Artill. 382 (1975). —
(I 4) -MUSKEL. [jfr t. streckmuskel] anat. muskel som tjänar att sträcka ut en lem, extensor; motsatt: böjmuskel; jfr -sena o. sträckare III 2. Ryggens yttre sträckmuskel .. Tjenar at utsträcka ryggen. Sönnerberg Loder 148 (1799). Hos mjölkerskor uppträder lätt kramp i handens böj- och sträckmuskler vid deras tröttsamma arbete. 2NF 33: 609 (1922). Dædalus 1960, s. 158.
Ssg (anat.): sträckmuskel-sena. om akillessenan (som är fäst i vadens sträckmuskel). ARetzius hos Billing Hipp. 112 (1836). —
(I 4) -MUSKULATUR. anat. muskulatur bestående av sträckmuskler. Thunberg Livsförrättn. 428 (1925). —
(V b) -MÄTA, -ning. lantmät. mäta (ngt) i den oavbrutna l. sammanlagda utsträckningen, längdmäta. SvSkog. 684 (1928; med avs. på rågång). Punkter i detta nät (för triangelmätning) kunde begagnas till stöd för en sträckmätning, på vilken en gränskarta kunde baseras. SvGeogrÅb. 1933, s. 95. —
(I 1 g) -NATE. (†) naten (se nate 2 a) Potamogeton praelongus Wulf., långnate. Nyman VäxtNatH 2: 383 (1868). Dens. FanerogFl. 45 (1873). —
(II 7) -PERIOD. jäg. o. zool. period (se d. o. 3) under vilken sträckning äger rum (för viss fågelart). NaturvForsknRådRed. 1946—47, s. 54. Jakten 279 (1951; i fråga om morkulla). —
(I 1) -PINNE. (förr) av handskmakare använd pinne över vilken handskskinn sträcktes; jfr -påle 2. Serenius Ggg 3 b (1734). —
-PLÅT. (i fackspr.) plåt använd l. utgörande underlag vid sträckning av ngt.
1) till I 1; särsk. på ramsågblad: ändplåt med uppgift att hålla bladet fäst i sträckhalsen. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 223.
(I 1) -PRESSNING. (i fackspr.) pressning (se pressa I 1 a γ) varvid äv. sträckning av ämnet sker. IngHb. 6: 436 (1954). —
(I 1) -PROV. [jfr t. streckprobe] (numera bl. mera tillf.) prov för att utröna sträckhållfasthet, dragprov; äv. konkret, om det provade ämnet; jfr sträcknings-prov. Palmstierna Artill. 97 (1872). JernkA 1901, s. 155 (i pl., konkret). SFS 1922, s. 311 (i fråga om hampgarn). jfr slag-sträckprov.
Ssgr (numera bl. mera tillf.): sträckprov-maskin. maskin för utförande av sträckprov, dragprovmaskin. Dædalus 1947, s. 20.
(I 1) -PROVA, -ning. [jfr -prov] (numera bl. mera tillf.) utföra ”sträckprov” (dragprov) på (ngt). TSjöv. 1890, s. 57.
(I 1) -PÅKÄNNING~020. (numera bl. mera tillf.) påkänning (se d. o. 3 a) uppkommen gm sträckning, sträckningspåkänning, dragpåkänning. TT 1900, M. s. 48. —
(I 1) -PÅLE.
1) [jfr t. streckrahm(en)] (i fackspr.) till I 1: ram för sträckning; i sht (förr): ram för sträckning av skinn vid pälsberedning. PT 1758, nr 95, s. 3 (i yllefabrik). 2SvKulturb. 7—8: 269 (1937; för sträckning av skinn).
(I 4) -REFLEX. med. av muskelsträckning orsakad reflex resulterande i sammandragning av muskeln. Bergstrand SvLäkS 425 (i handl. fr. 1953). —
(I 1) -REGLERING. (i fackspr.) i fråga om pappersmaskin: reglering av sträckvalsarnas olika hastighet i förhållande till pappersbanans. 3UB 8: 1005 (1939). —
(I 1) -REGULATOR. (i fackspr.) i fråga om pappersmaskin: regulator för sträckreglering; äv. om liknande regulator i massafabrik. IngHb. 3: 678 (1949). TNCPubl. 29: 32 (1958; i massafabrik). —
(I 2 b) -RUM. (förr) i sträckugn: ovanför eldrummet liggande rum där sträckningen sker. UB 4: 515 (1873). ArbB 189 (1887). —
(I 4 a) -RÖRELSE. rörelse åstadkommen gm utsträckning av en lem l. lemmar, sträckningsrörelse. Ling Regl. 22 (1836). —
(I 4) -SENA. (sträck- 1681 osv. sträcke- c. 1730) [jfr t. strecksehne] med. o. veter. till sträckmuskel hörande sena (särsk. om akillessena); särsk. (veter.) om sådan sena i has hos häst; jfr -band 3, -bast, -muskel. Verelius 110 (1681). Rosenstein Comp. 81 (1736; om akillessena hos person). Hwarje tå har en sträcksena. Lovén Anv. 36 (1838). Hästen 137 (1938).
Ssgr: sträcksens- l. sträcksen- l. sträcksene-galla. veter. jfr galla, sbst.3 1. Bohm Husdj. 218 (1902).
-SIDA. [jfr t. streckseite]
1) (numera föga br.) till I 1, om den sida av föremål som är utsatt för sträckpåkänning, dragpåkänd zon (sida). Westin Hållf. 64 (1888). TT 1898, M. s. 117.
2) med. o. veter. till I 4, om den sida av led l. böjlig extremitet där sträckmuskeln sitter; motsatt: böjsida. På högra underarmens sträcksida. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 201. —
(I 8) -SITTANDE, p. adj. i sht i ä. gymnastik, om ställning: sittande med sträckta armar (o. ben); särsk. elliptiskt för: sträcksittande ställning. Hartelius Sjukgymn. 36 (1870). Wide MedGymn. 28 (1895). —
(V a) -SKIFT.
1) stenhugg. i fråga om gatsten: skift (se skift, sbst.1 5 a) av sträckstenar (se -sten 2). Gatstensbeläggningens begränsning av sträckskift eller kantsten. Erikson HbSmågatst. 21 (1928).
(I 1) -SPINNING. (numera mindre br.) textiltekn. spinning (i sht av konstsilke) med samtidig sträckning av fibrerna (i sträckspinnmaskin). HantvB I. 8. 1: 159 (1939). Varulex. Beklädn. 45 (1945). —
(I 2 a) -SPÅR. metall. vid sträckning av stångjärn o. d. i sträckvalsverk: spår vari ämnet ligger. JernkA 1870, s. 238. —
(I 1) -SPÄNNING. (numera mindre br.) spänning åstadkommen gm sträckning, dragspänning. Westin Hållf. 26 (1888). IllSvOrdb. (1964). —
(I 14 a slutet) -STARR. [med avseende på förleden jfr det nylat. namnet] (†) starren Carex extensa Good., segstarr. Thedenius FlUplSöderm. 428 (1871). MosskT 1896, nr 4, s. 14. —
-STEN. (sträck- 1725 osv. sträcke- 1765)
1) (förr) till I 2 b, i sträckugn: polerad stenplatta (av keramik, marmor l. dyl.) varpå glascylindern sträcktes. Bæckström 4Regl. 29 (i handl. fr. 1799). Hermelin Glas (1966).
2) (i fackspr., i sht stenhugg.) till V a: (huggen) sten avsedd l. använd till sidorna av grundmur i byggnad, grundsten, sockelsten; motsatt: hörnsten (se d. o. 1 a); äv. till trottoar (l. väg o. d.): kantsten. Fornv. 1953, s. 23 (1725). Korswirkshusen (i Odense), hwilkas sträcksten mäst består af huggen gråsten. Palmstedt Res. 31 (1778). Sträcksten till en slussbyggnad. SD(L) 1897, nr 136, s. 1. Den viktigaste grenen af stenindustrien i Blekinge är tillverkningen af gatsten och sträcksten till trottoarer, broar, hamnkajer o. s. v. TT 1900, K. s. 83.
3) (numera föga br.) till V a: bindsten (se d. o. 2 a α), koppsten (se kopp-sten, sbst.1); äv. [sannol. med anslutning till 2] ss. sammanfattande beteckning för bindsten o. löpsten (se d. o. 2); jfr -skikt. All sten som begagnas till uppförande af slät mur, får namn af Sträcksten. Stål Byggn. 1: 228 (1834). Ligga stenarne (i en byggnad) efter murens tjocklek, så kallas skiktet ett sträck- eller koppskikt och stenarne deruti sträck-, bind- eller kopp-stenar. Rothstein Byggn. 384 (1859). TySvOrdb. 2291 (1932).
Ssgr (till -sten 2; i fackspr.): sträckstens-fot. stenfot av sträcksten. Wallquist EcclSaml. 5—8: 161 (1791).
(V a) -STENHUGGARE. [jfr -sten] i sht stenhugg. stenhuggare som hugger sträcksten (se d. o. 2). SDS 1899, nr 561, s. 2. —
(I 8) -STÅENDE, p. adj. i sht i ä. gymnastik, om ställning: stående med sträckta lemmar; äv. elliptiskt för: sträckstående ställning. Hartelius Sjukgymn. 23 (1870). Wretlind Läk. 3: 95 (1895). —
-STÅNG. (sträck- 1789. sträcke- 1640) (†)
2) till V a, i gruva: lång stånggång som förmedlar transmission av kraft till vattenuppfordringsverk. Rinman 2: 860 (1789). —
(I 4 a) -STÖT. fäkt. hejdstöt (arretstöt) utförd vid enkelt anfall, defensiv tempostöt. TIdr. 1887, s. 47. —
(I 4) -SÄNG. (förr) jfr -bädd; äv. om prokrustessängen (jfr sträcka, v. I 6). Emanuelsson Plut. 1: 160 (1842; om prokrustessängen). Werner föll, med knäckt ryggrad, och måste i sex månaders tid ligga i s. k. sträcksäng. Skarstedt Pennfäkt. 198 (1897). —
(II 7) -SÄSONG. jäg. o. zool. säsong för sträckning; jfr -tid 2. NaturvForsknRådÅb. 1948—49, s. 84. FoFl. 1969, s. 209. —
-TID, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12958).
1) [sannol. ss. öv. av fin. räkkäaika, flygfätiden] (tillf.) till II 2 b, om tid under vilken ren löper omkring för att skydda sig mot mygg. Lönnberg Ren. 185 (1909).
2) jäg. o. zool. till II 7: tid för sträckning. TJäg. 1833, s. 714. Under sångsvanarnas sträcktid. FoFl. 1964, s. 153. —
(I 1) -TÅG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 12954). [jfr t. strecktau] (föga br.) sjöt. sträcklina (se d. o. 1). TySvOrdb. 2291 (1932). —
(II 7) -TÅG, sbst.3 (numera föga br.) tåg av sträckande fåglar (l. andra djur; se slutet); dels om tågandet, dels om djuren (flocken); äv. bildl. VetAH 1785, s. 194. Vanligen ställes sträcktåget öfver skogbeväxta trakter. TJäg. 1833, s. 714 (i fråga om flyttfåglar). En vacker vårdag, just när vildgässens sträcktåg under klingande skri dragit öfver nejden. TurÅ 1899, s. 289. Högberg Frib. 254 (1910; bildl.). särsk. i utvidgad anv., i fråga om andra djur än fåglar; dels i fråga om flygande insekter, dels i fråga om däggdjur, dels i fråga om fiskar. Så beskrifver ock Joël det sträcktåg Gräshoppor, han målar, att både sol, måne och stjernor deraf förmörkades. Ödmann StrSaml. 2: 78 (1785). Le Vaillant (såg), på en enda dag .. ett sträcktåg af 60,000 (antiloper). SvLitTidn. 1814, sp. 132. Makrillstimmarna, som äro stadda på sina sträcktåg. Nilsson Fauna 4: 137 (1852). Lemlarnes sträcktåg emot hafvet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 247 (1864). —
(I 2 b) -UGN. [jfr t. streckofen] (förr) ugn i vilken glascylindern till planglas (taffelglas) sträcktes (med hjälp av sträckklots). FoU 25: 128 (c. 1786). Hermelin Glas (1966). —
(V a) -VALL. (sträck- 1621—1758. sträcke- 1623) (förr) yttre, lång befästningsvall (som sträckte sig runt om en befästning l. ett befäst område o. d.); jfr -mur. Gustaf II Adolf 256 (1621). Hela strömen (är) på bådhe sijdher medh .. sträckwaller .. in til hufwudhfästningen .. inslutadt. HSH 35: 287 (1654). Carl XII Bref 385 (1711). —
-VALS. [jfr t. streckwalze] (i fackspr.) vals som medverkar vid sträckning av ngt. Möller (1790, 1807).
1) till I 1; särsk.
a) textiltekn. i sträckmaskin: vals för sträckning av fiberband, sträckcylinder. Ullen (går) successivt emellan 3 par sträckvalsar, hvilka gå med olika hastigheter, på samma sätt som valsarna i en bomulls-spinnmachin. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 56. Sträckvalsar för kardbandens sträckning och fibrernas parallellisering. Dædalus 1952, s. 125.
b) i pappersmaskin: förskjutbar vals med uppgift att sträcka vira l. filt. TNCPubl. 29: 52 (1958). Därs. 74: 251 (1980).
2) (förr) till I 2 a, i sträckverk (se d. o. a) l. stångjärnsvalsverk: vals genom vilken metall passerar vid sträckning; jfr räck-vals. Rinman 2: 860 (1789). TTekn. 1859, 1: 69.
(I 2 a) -VALS-VERK. (numera bl. mera tillf.) valsverk med sträckvalsar (se -vals 2). JernkA 1838, s. 165. —
a) textiltekn. till I 1, i sträck- l. spinnmaskin: arbetande organ bestående av samverkande sträckvalsar. Form 1934, s. 128.
b) (†) till I 2 a, för sträckning av metall; jfr -vals 2, -vals-verk o. räck-verk, sbst.1 Möller (1790). Sträckverk .. (dvs.) Maskin, hvarpå silfverstängerna sträckas i en myntanstalt. Dalin (1854). JernkA 1886, s. 304. —
-VÄG. (sträck- 1643—1978. sträcke- c. 1630—1860)
1) [åtm. delvis sannol. felaktigt för stråckväg, stråckeväg, ä. former av stråk-väg, under anslutning till sträcka, v. (i bet. II 6)] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) stråkväg, genomfartsled, färdled (till lands); äv. om led varpå djur brukar förflytta sig (jfr 3). Hagström Herdam. 3: 234 (cit. fr. c. 1630). Till dess åå Landet på Allmänne Sträckwägar alle præparatoria medh gode Tawerner och Giästgiffuare .. kunne inrättas. RARP 3: 321 (1643). At icke swincreatur må hafwa sin beteshaga på kyrgården och ther draga the dödas ben, hwilket förordsakas af then Sträckwäg som folcket hafwa genom portarna. KulturbVg. 3: 50 (1743). Vargen med sin ökända skygghet och försiktighet märkte snart, att marken begynte bränna honom under fötterna; på de vanliga sträckvägarne syntes vintern i ända skidspår, som icke bådade någonting godt. Lindholm Sibbo 1: 90 (1890). I tjugoett besvär angav allmogen (på 1600- o. 1700-talen) att stora sträckvägar gick genom deras härad. Fatab. 1978, s. 113.
2) (†) till I 12: stickväg? En liten Sträckewägh som löper nedh åth Siön Wener. GeometrJordebok O 5: 3 (1694); möjl. till 1.
B (†): STRÄCKA-BÄNK, se A.
C (†): STRÄCKE-BEN, se A. —
(I 1) -BÄLTE. på värja: rem som löpte från värjskidan över magen till livbältet o. höll värjan sträckt (så att den inte släpade i marken). TullbSthm 14/5 1578. 3SthmTb. 6: 291 (1608). —
-BÄNK, se A. —
(I 1) -LYCKA. i vattendrivet sågverk (sågkvarn): ögla med samma funktion som sträckhals; jfr -ring. Broman Glys. 3: 92 (c. 1730). —
-MUR, se A. —
(I 6) -PLATS. plats där brottslingar l. personer som förhördes o. d. sträcktes. Schroderus Os. 2: 229 (1635). —
(I 1) -RING. i vattendrivet sågverk: var o. en av de två ringar som höll ramsågbladet i sträckt läge; jfr sträck-hals. NorrlS 1—6: 330 (cit. fr. 1573). —
-SENA, -STEN, -STÅNG, -VALL, -VÄG, se A.
D: (I 1) STRÄCKT-LEDAD, p. adj. [jfr d. strakt-leddet] (†) om växt: som har en sträckt led (se led, sbst.1 5) l. internod. BihVetAH XXV. 3: nr 2, s. 102 (1900; om groddplantor).
Avledn.: STRÄCKARE, om person m.//ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. [jfr d. strækker, nor. strekker, t. strecker] Schultze Ordb. 5099 (c. 1755).
I. person som sträcker l. har till uppgift att sträcka ngt.
1) till I 1; särsk. dels (skom.) om skoarbetare med uppgift att sträcka ovanläder på sko, dels (textiltekn.) om textilarbetare med uppgift att sköta sträckmaskin (se d. o. 1), dels till I 1 c, om garveriarbetare med uppgift att sträcka hudar. Sträckare (dvs.) En som sträcker något, t. e. hudar, jern. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr 2. Några sträckare finna genast arbete å bomullsspinneri. MorgP(Gbg) 1897, nr 104, s. 4. NordYrkesklassif. 121 (1978; om skoarbetare).
2) till I 2.
a) (numera bl. mera tillf.) metall. till I 2 a: räckare (se d. o. 1). Sträckare (dvs.) En som sträcker något, t. e. hudar, jern. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr 1.
b) (förr) till I 2 b, om glasarbetare som sträckte glas i l. vid sträckugn. UB 4: 515 (1873). Sträckare .. (dvs.) den arbetare vid cylindermetoden, som planade ut valsen på sträckstenen medelst sträckklotsen. Hermelin Glas (1966). BokGlavaGlasbr. 28 (1979). jfr glas-sträckare.
II. om djur.
1) (†) till I 4, om långsträckt mask l. maskliknande infusorie? SP 1792, nr 8, s. 3. Sträckaren är långsmal, rörer sig ålformigt, och delar sig på twären i flera djur. Holmström Ström NatLb. 4: 34 (1852).
III. om ngt sakligt.
1) (i fackspr.) till I 1: föremål l. anordning för sträckning l. som sträcker ngt. Nerén (1930). jfr byx-, kedje-, rem-, stag-sträckare. särsk. skom. i skofabrik: del av maskin för sträckning av ovanläder över läst. PT 1908, nr 296 A, s. 4.
2) med. o. veter. till I 4: sträckmuskel l. sträcksena. Dahlbom Insekt. XXII (1837). Pekfingrets sträckare. Wretlind Läk. 3: 51 (1895). (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 79 (1952). jfr hand-, knä-, rygg-, tå-sträckare.
4) (†) till V a: koppsten (se kopp-sten, sbst.1), bindsten, sträcksten (se d. o. 3). AntT XV. 1: 27 (1896).
Ssgr: sträckar-förband. (†) till sträckare III 4: förband (se d. o. 2 a) bestående av koppstenar. Rothstein Byggn. 386 (1859). 2NF 18: 1369 (1913).
-lager. (mera tillf.) till sträckare III 2: muskellager av sträckmuskler. Broman MännRör. 182 (1922).
-muskel. (mera tillf.) till sträckare III 2: sträckmuskel. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 335 (1952).
-verktyg. (i fackspr.) till sträckare III 1: verktyg utgörande sträckare. Köpkraftkatal. 1978, s. 57. —
STRÄCKBAR, adj. [jfr d. strækbar, nor. strekkbar, t. streckbar] till I 1, 2 a: som går att sträcka, som kan sträckas; tänjbar; töjbar. Holmberg 1: 814 (1795). Hartman Naturk. 96 (1836; om metaller). Pasch ÅrsbVetA 1846, s. 12 (om läder). Den nya resårgördeln .. sträckbar i längd och bredd. SvD(A) 4/10 1934, s. 5.
Avledn.: sträckbarhet, r. l. f. [jfr d. strækbarhed, nor. strekkbarhet, t. streckbarkeit] om förhållandet l. egenskapen att vara sträckbar; äv. bildl. Holmberg 1: 814 (1795). Smidighet och sträckbarhet tillhörer ej alla metaller. Berzelius Kemi 2: 3 (1812). Grundlagens sträckbarhet. Samtiden 1874, s. 213. SFS 1914, s. 1073 (hos tyg). —
STRÄCKERSKA, f. [jfr sträckare] textiltekn. till I 1: textilarbeterska med uppgift att sköta sträckmaskin (se d. o. 1), kvinnlig sträckare (se d. o. I 1). Key-Åberg Textilind. 21 (1896).
Spoiler title
Spoiler content