SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2005  
TISTEL tis3tel2, stundom tis4tel (ti`stel Weste (1807), ti`sst’l Dalin (1854)), sbst.3, r. l. m.; best. -eln (Adlerbeth Buc. 58 (1814) osv.) ((†) -elen Mat. 7: 16 (NT 1526), Dybeck Runa 1847, s. 23; -len SkrVSocLd 22: 99 (c. 1685), Adlerbeth Buc. 58 (1807)); pl. tistlar (Hebr. 6: 8 (NT 1526) osv.) ((†) = Horn Beskr. 31 (c. 1657), Eldh Myrth. 153 (1723, 1725)); förr äv. TIST, sbst.4, r. l. m. l. f.; pl. -ar.
Ordformer
(distel 1690 (: Miölck-Distel)1712. tiistel (-ij-, -ss-) 1536 (: tijsstelhoffuud)1665. tijstar, pl. 1688. tijstla- i ssg c. 1535 (: tijstlafulla). tist 1688. tistel (-sz-, -ell) 1526 osv. tistle 1687 (: tistletagg)c. 1870. tiszel- i ssg c. 1730 (: Tiszel-Finkar). tiszla, pl. 1526. tiszlen, sg. best. c. 1685. tystel 1614)
Etymologi
[fsv. þistil; jfr fvn. o. isl. þistill, fd. thistil, tissel (d. tidsel), mlt. distel, fht. distil, nl. o. t. distel, feng. þistel (eng. thistle); sannol. till ett germ. þīstila o. möjl. till den rot som föreligger i sanskr. tejas, n., skärpa, egg (jfr STICKA, sbst.1)]
1) om individ l. art av vissa (till familjen korgblommiga hörande o.) av torniga holkfjäll o. bladkanter (o. stjälkar) kännetecknade växter (med stor motståndskraft o. spridningsförmåga), särsk. dels om släktet Cirsium Mill., dels om (det förr från släktet Cirsium ej åtskilda) släktet Carduus Lin.; äv. dels (i sht ss. senare led i ssgr) om växt (l. art l. släkte av växter) som (i sht med avs. på bladens tornighet) liknar l. erinrar om de ovannämnda släktena, dels inskränktare, om blomma l. fruktställning av tistel; äv. koll. Ecke hemtar man wijndruffwer aff törnebuskom? Ey heller fijkon vthaff tistelen? Mat. 7: 16 (NT 1526). Trägålszblomster ähre .. mongehanda planteradhe Tijstlar. Schroderus Comenius 135 (1639). Ingen möda måste tyckas för mycken at grant utrota tistlar. Serenius EngÅkerm. 191 (1727). Tistlar plåckas mycket af fattigt fålk til grönkål. Rothof (1762). Tistel .. benämnas flere taggiga, stickande växter; men egentligen tillkommer namnet slägtet Carduus i Linneansk mening (= nyare botanisters Carduus och Cirsium). Fries Ordb. (c. 1870). Själva borsten utgjordes av tistlar eller fina rötter och från 1600-talets slut även av borst. Karlson StåtVard. 365 (1945). Runt köksbordet beskriver de ivrigt hur man bäst tar död på kvickrot och tistel utan att använda kemikalier. DN 2 ⁄ 2 1994, s. A10. — jfr BACK-, BJÖRN-, BOLL-, BORST-, FET-, FÄRG-, GORR-, GÅS-, JORD-, KARLIN-, KRUS-, KÅL-, KÄRR-, MARIA-, MELON-, MJUK-, NICK-, PIGG-, SILVER-, SJÖ-, SKORV-, SMÖR-, SPÅ-, STJÄRN-, ULL-, VATTEN-, VÄG-, ÅKER-TISTEL m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. The såå hwete, men tistel skola the vpskära. Jer. 12: 13 (Bib. 1541). Hwar man fåås wedh Tistelen, så sticks han. Grubb 645 (1665). Om Åsnan wore klädd i Gull, så äther hon ändå Tistel. Grubb 785 (1665). Tistel växer bland hvete. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som sår tistlar får inte gå barfota. Holm Ordspr. 331 (1964).
b) i vissa uttr. ss. benämning på tistelarter.
α) [jfr nylat. Carduus benedictus] (numera bl. mera tillf.) signad tistel, se SIGNA, v.2 3 e α, l. välsignad tistel, om kardbenedikt. Welsignade Tistel. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Kardbenedikt .. den signade tisteln. Gentz Lindgren 7 (1927).
β) syrisk tistel, se SYRISK 2 c.
c) i jämförelser l. mer l. mindre bildl. anv., ss. uttr. för ngt ofruktbart l. oönskat l. sårande l. smärtsamt. Jach gick fram om ens lates åker, och for ens dåres wijngård / Och see ther war icke vtan neszlor vppå, och stodh full med tisztlar. SalOrdspr. 24: 31 (öv. 1536). Hvar enda jordens fläck sin ros, sin tistel bär. Lidner (SVS) 2: 398 (1784). Satiren lyfter sin gissel – och der ligger vår Rim-Hjelte längst ned om berget i en häck af tistlar. Kellgren (SVS) 5: 167 (1788). Han ömkade sig öfver henne .. hvars själ var .. besådd med sorgens tistlar och giftblomster. Lagerlöf Jerus. 1: 284 (1901). Dagens taggigaste tistel till den hjärtlösa tjuv som gjorde inbrott i vår skola. Expressen 15 ⁄ 11 1999, s. 3. särsk. (i sht i bibliskt spr. l. i anslutning därtill) i förbindelse med l. förstärkt med törne (förr äv. torn l. törn), i sht i sådana uttr. som törne och tistel l. tistlar och törnen. För ty jorden som .. torn och tiszla bär, hon är odoghse och förbannelsen nemmest. Hebr. 6: 8 (NT 1526). Så fik iag .. intet i min tunga och olÿkeliga barndom dansa på roser vtan fast mÿket mer på hwasa tistel och törne. Horn Beskr. 31 (c. 1657). Jorden hafwer, oaktadt en mindre gynnande wäderlek, ändock icke burit bara tistel och törne. PH 10: 498 (1775; läst i orig.). Arbetet .. är kärlekens och försakelsens väg med törnen och tistlar, och mången gång med blodig död till sitt mål. Rundgren Minn. 2: 224 (1870, 1883).
2) (†) torn, tagg. Ertstock medh tistel på bladh och vthan tistel. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Ekblad 347 (1764).
Ssgr (till 1): A: TISTEL-ART. jfr art 8 a α. Gadd Landtsk. 2: 213 (1775).
-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3. EngSvOrdb. 7 (1873).
-BESTRÖDD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) beströdd med tistlar; särsk. bildl. Tistelbeströdda sinnen här under vänlig vård / Byttes till liljesängar, byttes till rosengård. Wirsén Jul. 58 (1887).
-BESÅDD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) besådd med tistlar; särsk. bildl.; jfr -sådd. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 227 (c. 1838).
-BLAD. jfr blad 1 a. Franckenius Spec. B 3 b (1659). Den lilla parveln .. gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad. Lagerlöf Holg. 1: 50 (1906).
-BLOMMA. blomma av l. från tistel. Heinrich (1814). En hare satt och mumsade på tistelblommorna. Lundh Ljungh. 11 (1905).
-BOLL. (†) bolltistel; jfr huvud-tistel, klot-tistel. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Fries Ordb. (c. 1870).
-BORRE. [fsv. thistilborre] växten Onopordum acanthium Lin., ulltistel; jfr borre, sbst.1 3, o. bomulls-tistel, kräft-tistel, sempertin 2, sempertin-tistel 2, tistron 2. Fries BotUtfl. 3: 232 (1864). Tistelborre .. en med Tistlarne beslägtad ört, skild genom glatt blomfäste och mera luden växt. Fries Ordb. (c. 1870).
-FINK. [jfr t. distelfink] (†) steglits; äv. om bofink. VarRerV 52 b (1579). Broman Glys. 3: 269 (c. 1730; om bofink). Stiglitsan .. som äfven, emedan han mycket gerna förtär tistelfrön, blifvit kallad tistelfink. Rebau NatH 1: 416 (1879). Rosenius Himmelstr. 253 (1903).
-FJUN. fjun (se d. o. 1 b) av tistel; särsk. i jämförelser, syftande på fjunets lätthet. (Talgoxens rede) består af mossa, gräs-strån, ull, tistelfjun och fjäder. Nilsson Fauna II. 1: 281 (1824). Hon hämtar fram sina upplevelser ur minnet .. men de virvlar bort som tistelfjun. Lundkvist FlodHav. 286 (1934).
-FJÄRIL. [jfr t. distelfalter] entomol. dagfjärilen Cynthia cardui Lin. (vilken gärna lägger sina ägg på tistlar). Rebau NatH 1: 609 (1879). De båda dagfjärilarterna, tistelfjärilen .. och amiralen .. brukar betraktas som ”flyttfjärilar” .. vilka så vitt man vet inte övervintrar i vårt land. FoFl. 1964, s. 271.
-FRÖ. frö av tistel; äv. koll. Lind 1: 543 (1749). (Att förbinda blåmärket) med tuggad Anis, Fenkål, Kumin, Persilje- eller Tistelfrö .. är tilförliteligt. Haartman Sjukd. 67 (1765). (Vägtisteln) ätes af Koen och Hästen, och desz frö af små foglar såsom de fläste Tistelfrön. Retzius FlOec. 144 (1806).
-FULL, se B. —
-FÄLT. jfr -åker; äv. bildl. Lidner (SVS) 2: 371 (1784; bildl.). Varken politiker eller bönder hade nog tänkt sig dessa tistelfält. DN 1 ⁄ 8 1995, s. A6.
-GULLFRÖ. växten Xanthium spinosum Lin.; jfr -skräppa. ArkBot. II. 1: 13 (1904).
-HUVUD. (†) fruktställning av tistel; särsk. om sådan fruktställning använd ss. karda o. d.; äv. bildl.; jfr huvud 6 f o. -knopp. Syr. 43: 19 (öv. 1536; bildl.). Wi förtrötom at Kardor eller Tistel-hufwuden skulle ifrån andra länder hämtas. Linné Öl. 10 (1745). Heinrich (1814).
-JÄRN. järn (se d. o. 5 b) avsett för upptagande av tistlar. Alm. 1891, s. 38. Ett s. k. tisteljärn, ett omkring 3 cm. brett och 30 cm. långt, nedtill vässat och helst något kluvet järn, fästat på en käpp. Bolin Åkerogräs. 63 (1926).
-KARDBORRE. (†) om (de i sht i ä. botanisk systematik som samma art uppfattade) växterna Dipsacus fullonum Lin., kardvädd, o. Dipsacus sativus (Lin.) Honck., vävarkarda, kardtistel; jfr kardborre 2 a o. borre-, krats-, rugg-tistel. Franckenius Spec. B 4 b (1638). Heinrich (1814).
-KNIV. (numera knappast br.) skyffelharv; jfr kniv 2. Till afskärning af ogräs hafva åtskilliga .. tistelknifvar blifvit uppfunna. Arrhenius Jordbr. 3: 367 (1861). Östergren (1958).
-KNOPP. (†) (om knopp påminnande) fruktställning av tistel; äv. koll.; särsk. om sådan fruktställning använd ss. karda l. borste o. d.; äv. bildl.; jfr knopp 1 f o. -huvud. IErici Colerus 2: 376 (c. 1645). Borg Luther 2: 837 (1753; bildl.). Tistelknoppar till klädesborstar. SPF 1812, s. 254. Utsädet bör vara .. fritt ifrån tistelknopp och ogräsfrön. Arrhenius Jordbr. 2: 120 (1860). Bolin Åkerogräs. 61 (1926).
-MOLKE. (numera mindre br.) växten Sonchus asper (Lin.) Hill, svinmolke; jfr molke, sbst.2, o. mjölk-tistel 2 c, sugg-tistel, svin-tistel 2. NormFört. 13 (1894). Bladen .. ha stickande tänder hos tistelmolken. Bolin Åkerogräs. 108 (1926). 2SvUppslB 20: 29 (1951).
-ROT. rot av tistel (förr använd inom (folk)medicinen). At insylta gemeen Tistelrot. IErici Colerus 1: 221 (c. 1645). Skottbildning av tistelrötter under imiterade fältförhållanden. LAHT 1933, s. 223.
-SKRÄPPA. (numera knappast br.) tistelgullfrö; jfr skräppa, sbst.3 NormFört. 13 (1894). 2SvUppslB 32: 125 (1955).
-SLÄKTE(T). särsk. om släktet Cirsium Mill. Nyman VäxtNatH 1: 44 (1867).
-SNYLTA. (†) parasitväxten tistelsnyltrot (som i ä. botanisk systematik upptas som arten Orobanche cirsii Fr.); jfr snylta, sbst.1 Neuman o. Ahlfvengren Fl. 120 (1901). SvNat. 1918, s. 133.
-SNYLTROT~02. parasitväxten Orobanche reticulata (Lin.) Wallr.; jfr snylt-rot 2 o. -snylta. Krok o. Almquist Fl. 1: 76 (1903). Tistelsnyltrot .. är en klorofyllfri, flerårig, 30-60 cm hög parasit på rötterna av växtarterna brudborste och kåltistel. NE (1995).
-SÅDD, p. adj. (†) besådd med tistlar; särsk. bildl.; jfr -besådd. Rogberg Pred. 2: 69 (1822). Edert lefnadsfält är en ofruktbar och tistelsådd mark, der intet bättre frö slår rot. Wallin 1Pred. 1: 143 (c. 1830). Lundberg-Nyblom NDikt. 103 (1902).
-TAGG. (tistel- 1685 osv. tistle- 1687) tagg (se tagg, sbst.1 2) på (l. från) tistel; äv. koll.; särsk. i mer l. mindre bildl. anv. TRudeen Vitt. 242 (1685). Lät mjg ej hämta Rosor bland hans Tistletagg. Warnmark Sinnew. 39 (1687). Strax sticker det till av tisteltaggar i fingrarna. Lundkvist Spegel 19 (1953).
-VUXEN, p. adj. (†) bevuxen med tistlar; äv. bildl. På lifvets tistelvuxna hedar. Wallenberg (SVS) 2: 86 (1771; uppl. 1999). Tistelvuxna fält, / folket klädt i trasor, utmärgladt af swält. Melin Huml. 35 (1882).
-VÄXT. tistel; i sht i pl.; särsk. i ä. botanisk systematik ss. benämning på den till familjen korgblommiga växter hörande underfamiljen Cynarocephalae l. Cynareae. Fries Ordb. (c. 1870; i pl., om underfamiljen). Ett skifte .. där det stuckit upp en grön fäll av kvickrot och tistelväxter. Fridegård Här 7 (1942).
-ÅKER. jfr -fält; äv. bildl. 3SAH 24: 135 (1909; bildl.). Tidigare var där en tistelåker med gott om skräp och hundbajs mellan tistlarna. SvD 2 ⁄ 9 1997, s. 11.
-ÄPPLE. (†) spikklubba (se d. o. 2 a); jfr hund-tistel. Franckenius Spec. D 3 b (1659). Fries Ordb. (c. 1870).
B (†): TISTLA-FULL. (tistel- 1745. tistla- c. 1535) [fsv. thistla fulder] (†) full av tistlar; äv. bildl. OPetri 3: 551 (c. 1535; bildl.). Juslenius 243 (1745).
C (†): TISTLE-TAGG, se A.
Spoiler title
Spoiler content