publicerad: 1937
KORN kω4rn, n. ((†) m. l. f. Mollet Lustg. B 2 a (1651: Kornar, pl.; i bet. 5), Salé 218 (1664: Korner, pl.; i bet. 5; möjl. n.)); best. -et; pl. = (Bureus Suml. 43 (c. 1600: kornen, pl. best.) osv.) ((†) -er (ss. m. l. f., möjl. n.) Mollet Lustg. C 4 a (1651), Salé 218 (1664); ss. m. l. f. -ar Mollet Lustg. B 2 a (1651)); förr äv. KÖRN, n.; pl. =; förr äv. (i bet. 6) KORNE l. KÖRNE, m. l. f.
Ordformer
(korn(n) 1526 osv. korne 1552. kiörn (kj-) 1535—1773. körn 1532—1862. körne 1558)
Etymologi
[fsv. korn (i bet. 1, 4), motsv. dan. o. isl. korn, got. kaúrno, kaúrn (koll.), mnt. korn, korne, t. korn, eng. corn, fslav. zrŭno; besläktat med lat. granum, korn (se GRAN, sbst.2), o. KÄRNA, sbst. Bet. 4 har i de nordiska språken utvecklats ur den äldre bet. ”säd” under en tid då bjuggen var det allmännaste sädesslaget]
1) frukt av ngn av sädesväxterna. 1Kor. 15: 37 (NT 1526). PH 6: 4737 (1757; i fråga om mannagräset). Sädesslagens frukt, ”kornet” eller ”kärnan”, är en hinnfrukt, med fruktskalet fastvuxet kring fröet. LB 2: 249 (1900). — jfr BJUGG-, BRAND-, DURRA-, FRÖ-, FRÖD-, HAVRE-, HIRS-, HUNGER-, INNER-, MAJS-, RÅG-, SPILL-, STRÖ-, SÄDES-, VETE-KORN m. fl. — särsk.
a) († utom i ssgr) koll.: säd, spannmål; ofta motsatt: halm l. agnar. (När präst tillträder prästboställe, skall företrädaren lämna) så mykit Korn som ther till (dvs. till utsäde) behöfues. KOF 1: 534 (c. 1618). Mycken halm, och lijtet korn. Grubb 539 (1665; ordspr.). Klint (1906). — jfr ARRENDE-, BRÖD-, DAGSVÄRKS-, HART-, HELGONMÄSS-, HELGONSKYLDS-, HJÄLPE-, HÅRD-, HÄST-, SÄDES-, UTSÄDES-KORN m. fl.
b) i uttr. andra, tredje, fjärde osv. kornet, förr äv. sitt andra l. vart andra osv. korn, ss. beteckning för att avkastning av säd, potatis o. d. utgör fördubbling, tredubbling, fyrdubbling osv. av utsädet. Jorden gifwer ther icke offta mehr än hwart annat korn effter uthsädet. HTSkån. 1: 193 (i handl. fr. 1658). Åkrar som tilförene gifwit sitt tijonde, femtonde, tiugunde, vndertijden tretijonde korn. Hiärne 2Anl. 316 (1706). Man märker, at bästa Sädes-jord .. mäktar ei mer än 6te högst 8de kornet i bästa år, då hon är svulten. VetAH 1740, s. 470. (Potatisen hade) gifvit 20:de kornet. QLm. I. 2: 17 (1833). För 100 år sedan angives rågen ha lämnat i medeltal 3-dje kornet (i Önnestad). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 118.
c) i mer l. mindre bildl. anv. Det korn, som dödt i jorden var, / Skall, efter korta väntans dar, / Stå upp och frukter bära, / Att hela verlden nära. Ps. 1819, 101: 2 (om Kristus) [jfr Joh. 12: 24]. Han hade nyss sått ut ett korn av misstro. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 249 (1930). Allmänningespalten (i Länstidningen) får plockas ihop rad för rad, minsta korn måste tillvaratagas. Moberg Rosell 273 (1932). — jfr SANNINGS-, TANKE-KORN. — särsk.
α) [efter ordspr.: Blind höna hittar också ett korn o. d. (se BLIND 1 c)] i uttr. finna l. hitta ett korn (av sanning, intresse osv.) o. d., finna ngt (om ock obetydligt) som i ett l. annat avseende är av värde. Dock Rec(ensenten) har hittat ett korn (dvs. ett ställe varpå han kan anmärka). Polyfem V. 48: 2 (1812). Hitta ett eller annat korn af intresse. Samtiden 1873, s. 81. Fann du (i boken) små korn af sanning, / Du vann ju något dock. Gellerstedt 2Dikt. 166 (1881).
β) i uttr. korn åt små fåglar, urspr. (1866—1908) användt ss. titel på en kalender för små barn, sedan också ss. skämtsam beteckning för ngt som passar en naiv publik l. ss. skämtsam rubrik för avdelning med ”tankekorn” o. d. i tidning. Korn åt små foglar. (1866; boktitel). FrisUngd. 1928, nr 2, s. 20 (ss. stående rubrik). (Konstnärens) resonemang visade sig ge korn åt små fåglar. SvD(B) 1934, nr 81, s. 3.
γ) [jfr GRYN 4] (†) ss. smeknamn på kvinna. Min hiartanss enda korn, / Tu haffuer mit hiarta vnfångit. Visb. 1: 197 (c. 1620). Rudbeck Atl. 2: 585 (1689). jfr HJÄRTE- -KORN.
2) [urspr. användes ett sädeskorn ss. måttsbestämning för mycket liten vikt; jfr GRAN, sbst.2] äldre viktsenhet utgörande 0,01 ort o. 0,0001 skålpund, motsv. 0,0425 gr. Stiernhielm Arch. F 2 b (1644). Fock 1Fys. 29 (1853). SvUppslB (1933). jfr: (Tag av medicinen) så myckit som itt Korn wägher. L. Paulinus Gothus Pest. 83 a (1623).
3) († utom i ssgr) koll., om växande l. skurna sädesväxter, säd; äv. bildl. På iordenne offuan på berghen skal korn stå tiockt. Psalt. 72: 16 (Bib. 1541). Kornet wexer åt osz som styrker Ljfwet och Helsa, / Gräset åt Oxar och Koor. Spegel GW 21 (1685). Men mejas vi, som kornet gör, / Då skördemannen lien för. CVAStrandberg 1: 168 (1860). Fattig mans korn växer alltid tunnt. Wensell Ordspr. 31 (1863). — jfr DINKEL-, DURRA-, FELLAH-, KAFFER-KORN m. fl. — särsk. [möjl. utgående (åtm. delvis) äv. från 1] i det fordom allittererande uttr. korn och kärna, ss. sammanfattande beteckning på (ymnig) skörd; äv. bildl. (Tor) skulle giffua them korn och kierna noogh, och alla handa frucht. OPetri Kr. 12 (c. 1540). Ondt ögha förderffuer korn och kärna. SvOrds. B 8 a (1604). Gud .. har välsignat jorden med korn och kärna. Tegnér (WB) 6: 360 (1830). (Cavallin o.) Lysander 354 (1877). jfr (med annan bet.): (Wingårds) officiela tal voro korta, men fulla af korn och kärna. 2SAH 26: 196 (1852).
4) sädesslag (gräs) av släktet Hordeum Tourn., bjugg; äv. koll., om den tröskade säden av detta sädesslag. Tvåradigt, fyrradigt, sexradigt, naket, skallöst korn. VII pund korn. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 107 (1520; trol. i denna bet.). Koorn, rog, huete. G1R 5: 24 (1528). Korn blifwer hoos osz meera brukat til at bryggia Ööl vtaff än som til Brödz. Palmchron SundhSp. 38 (1642). Korn bildar huvudsädet i Norrland. Rönnholm EkonGeogr. 18 (1907). Korn till grynmalning. Kjellin 613 (1927). — jfr BLAND-, BRED-, BRYGG(ERI)-, BRÅD-, BRÄNNERI-, CHEVALIER-, DÄNSKE-, EKORR-, FLÄTTRINGS-, FODER-, GAFFEL-, GOTLANDS-, GROV-, GRYN-, GUMRIKS-, HIMALAJA-, HIMMELS-, HÖST-, IMPERIAL-, JERUSALEMS-, KÄGEL-, LAPP-, MALT-, MYR-, PLYMAGE-, PÅFÅGELS-, SEXRADS-, SOMMAR-, STARR-, STJÄRN-, VILD-, VINTER-, ÄNGS-KORN m. fl.
5) i utvidgad anv. av 1, om frö l. fruktkärna av vissa andra (odlade) växter än sädesslagen; numera nästan bl. om senap o. peppar. Små korn vti windrufwer, granater eller annor frucht. Linc. (1640; under acinus). Kornar eller Fröö af Päronträä, såsom ock af Äpleträä och Quittenträä. Mollet Lustg. B 2 a (1651). 6 Korn hwijt Peppar. Rålamb 14: 134 (1690). Några korn Turnips. VDAkt. 12/5 1849. Fries Ordb. 59 (c. 1870). — jfr ANIS-, AVIGNON-, BALSAM-, BISAM-, DESMANS-, DRUV-, FRÖ-, GRANATEN-, GRODD-, LINFRÖS-, PARADIS-, PEPPAR-, SENAPS-, SPRING-KORN m. fl.
6) om (ofta mer l. mindre rundad) smådel av ngt; särsk. om de smådelar vari vissa ämnen förekomma i naturen l. utkristallisera sig o. d.; äv. om var särskild av de rundade smådelar vari ett tillvärkat ämne, t. ex. krut, formats; förr äv. om kornformigt, relativt större stycke guld. G1R 23: 60 (1552; i fråga om guld). Bromell Berg. 77 (1730; i fråga om silver). Sandens korn. Adlerbeth Buc. 74 (1807). Då krutsatsen är färdig, formas den till hårda korn. Hazelius Artill. 25 (1833). Det gedigna guldet förekommer .. som korn uti flodbäddarne. Almroth Karmarsch 74 (1838). De oljedroppliknande kornen (i protoplasman hos vissa bakterier) .. bestå af kristalliseradt svafvel. BotN 1876, s. 89. Kornens elektriska laddning. KemT 1910, s. 7 (om i vätska uppslammade smådelar). — jfr APATIT-, DAMM-, DIAMANT-, FRÖMJÖLS-, FÄLTSPATS-, GRANAT-, GRUS-, GRÖN-, GULD-, HAGEL-, IS-, JÄRN-, KISEL-, KLIBB-, KRUT-, KVARTS-, MALM-, METALL-, MINERAL-, RÖKELSE-, SALT-, SAND-, SILVER-, SNÖ-, STOFT-, STÄRKELSE-KORN m. fl. — särsk.
a) om vissa delar av människo- l. djurkroppen; förr äv. om kornformiga urgröpningar i ben o. d. De kiörtelacktige kornen (som finnas i levern hos människan). Rosenstein Comp. 325 (1738). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 141. — jfr ROM-KORN. — särsk.
β) (†) på tänderna hos häst, = BÖNA, sbst.2 1 h. Hästhandlare kalla denna grop (på översta delen av framtänderna, där de slitas mot varandra) Kärnan eller Kornet. Florman HästKänned. 51 (1794). Billing Hipp. 132 (1836).
b) (†) om viss form av mjältbrand hos svin; jfr RANKKORN. Broocman Hush. 3: 50 (1736). Då (dvs. när svinen sommartiden ragla på benen osv.) är vid deras framtänder i Köttet uppe i Munnen växt en klimp, stor som en ärt, .. och deras mun invärtes är blå, hvilket kallas Korn eller Kjörn. HushBibl. 1757, s. 13.
c) landt. i uttr. salta (smör) på korn, salta (smör), medan det ännu befinner sig i kornigt tillstånd o. icke sammanältats. LB 3: 408 (1903).
d) tekn. i uttr. koka på korn, koka (sockerhaltig saft o. d.) under förminskat tryck, tills kristallbildning äger rum. Grönberger Hvitbet. 29 (1872). 2NF 26: 221 (1917).
e) (†) metall. om den lilla, rundade massa (regulus) av guld l. silver som vid avdrivning stannade kvar på kapellet (se KAPELL, sbst.4 1). VetAH 1743, s. 92. Rinman (1788).
f) om de små beståndsdelar, kristaller osv., varav vissa fasta kroppar bestå; äv. om små, mer l. mindre runda upphöjningar på en yta (brottyta). Tenmalmen (är) .. gemenl. spreklig, med små swarta korn. Hiärne Berghl. 448 (1687). (Det kallbräckta järnets) sammansättning af täta, glatta och blanka korn. Rinman JärnH 2 (1782). Jökelisen är i följd af sin uppkomst sammansatt af korn. TurÅ 1890, s. 124. — särsk.
α) geol. o. metall. om texturen hos en bärgart l. dyl. l. hos en metall, gry. När man gifver akt på kornet, så finner man en stor åtskilnad (mellan olika stänger av stål). VetAH 1748, s. 69. Detta Sandstenslager (vid Höör i Skåne har) finast korn ungefärligen till midten. Därs. 1819, s. 145. TT 1894, K. s. 47.
β) tekn. o. fotogr. om den (korniga) ytstrukturen på en litografisk sten l. på en plåt för fotografisk l. fotomekanisk reproduktion o. d.; äv. ss. beteckning för de färgbärande partierna på en för reproduktion använd plåt; äv., abstr., om en plåts förmåga att upptaga l. fasthålla färgen (vid tryckningen). FotogrT 1888, nr 1, s. 6. 2NF 7: 362 (1907; abstr.). De nedetsade, tryckfärgbärande linjerna, eller kornet (vid etsning). Ehrström Konsthantv. 121 (1924). Korn kallar den praktiserande fotografen strukturen hos negativets silverfällning. SvFotogrT 1933, s. 13. Man använder .. för vissa ändamål s. k. kornraster, där linjesystemet ersatts av ett fint, jämnt fördelat svart korn. Kroon Reprodukt. 36 (1935). — jfr LJUSTRYCKS-KORN.
g) i bildl. anv. Ordvexlingens ande kastade redan ett och annat bittert korn i tvisten. Bremer FamH 2: 11 (1831). Musten verkar här och var tillsatt med ett korn cynism. 3SAH 32: 132 (1920). Det ligger häri ett korn av sanning. VerdS 250: 3 (1921); jfr 1 c α.
7) elliptiskt för VÄDER-KORN. Hunden har fint korn. Intet fins så klent / Som hennes spor och korn at hitta är förment. Runius (SVS) 1: 227 (1712). Östergren (1930).
8) i sht mil. o. jäg. på handeldvapen o. äldre kanoner: riktmedel bestående av en upphöjning i form av en pigg l. liten kam o. d. av metall vilken är anbragt på eldrörets övre sida nära dess mynning. GenBesMRulla 19/9 1719. Sigte och korn fastlödas på pipan med messing. Almroth Karmarsch 645 (1839). Högerögat får kontrollera, om korn och riktpunkt täcka hvarandra. Högdahl Jaktb. 32 (1913). — jfr SYFT-KORN. — särsk.
a) i uttr. fint, fullt, grovt, struket korn, ss. beteckning för förhållandet mellan korn o. sikte vid siktning, se FIN, adj. II 5, FULL, adj. 6 l, GROV 1 c, STRYKA; äv. i uttr. skarpt, säkert korn, om noggrann o. säker inriktning av geväret. Skarpt korn, kall sigtning! Här får korpen stek. Runeberg 5: 52 (1860). I skymning som nu har jag svårt att taga säkert korn. Jäg. 1897, 2: 134; jfr c.
b) i uttr. få korn på ngn l. ngt o. d.
β) bildl.: få sikte l. syn på ngn l. ngt, få spaning; äv. i uttr. få ngn l. ngt på kornet, bildl.: få sikte l. syn på ngn l. ngt, få en klar föreställning om ngn l. ngt, få grepp om ngt; äv.: med precision l. naturtroget återgiva l. skildra ngn l. ngt (jfr d β). Hedborn 2: 134 (1840). Författaren får .. (personernas) små svagheter och säregna skaplynnen godt på kornet och hvarje träff väcker munterhet. VL 1897, nr 147, s. 3. Med all deras flyktiga skizzering får man dock godt korn på både Susanna och Johanna (i Runebergs ”Hanna”). Söderhjelm Runebg 1: 420 (1904). Man kan knappt tänka sig en dikt, där man mera får Boccaccio på kornet. Schück AllmLittH 3: 56 (1921; om Boccaccios ”Amorosa Visione”). Det gällde att raska på, om man skulle få korn på den eftersökte. DN 1928, nr 275, s. 1.
c) i uttr. taga korn på ngn l. ngt.
α) sikta (inrikta geväret) på ngn l. ngt. Kontrolera huruvida eleven rigtigt tar korn. Svederus Jagt 53 (1831). (Man) bör .. ej skjuta blindvis i hopen, utan alltid taga korn på någon viss fogel. Hahr HbJäg. 151 (1865).
β) bildl.: taga sikte på (taga ögonmärke på) ngn l. ngt. Carl Fredrik tog korn på Tyska kyrkan samt anträdde sin återfärd till Gyldene Freden. (Lundin o.) Strindberg GSthm 25 (1880). Karlfeldt FlBell. 78 (1918).
d) [jfr d. tage på kornet] i uttr. taga ngn l. ngt på kornet. eg.: sikta på ngn l. ngt; bildl.
α) (föga br.) rikta sin uppmärksamhet mot ngn l. ngt. Tjurn honom tar på kornet, / Han räddar sig på skranket. Josephson GRos. 86 (1894, 1896). Lika litet känna vi oss i allmänhet böjda för att taga enskilda män på kornet. VL 1895, nr 53, s. 2.
β) med precision o. naturtroget återgiva l. skildra ngn l. ngt, ”träffa på pricken”. Nordensvan SvK 351 (1892). Hur makalöst har .. (Runeberg) icke .. tagit på kornet den ”äkta finnen” i Törne. Söderhjelm Runebg 2: 387 (1906). Galtaboda stationssamhälle är .. taget på kornet (i romanen), det klickar inte i en enda detalj. SvTidskr. 1931, s. 36.
e) (ngt vard.) i uttr. ha ngn l. ngt på kornet l. ha korn på ngn l. ngt.
β) bildl.: ha ngn l. ngt i sikte l. i kikaren, ha spaning l. reda på ngn l. ngt. Altén Fästm. 59 (1796). Nu hade han korn på en modell, som gick utanpå allt hvad de sett. Ahrenberg An. 140 (1891). Har man korn på en guldgruva, vore man ju konstig om man sålde den till tomtpriser. SvD(A) 1934, nr 277, s. 12.
f) bildl., i uttr. på kornet i förb. med andra verb än de under b—e nämnda: ”på pricken”, precis; jfr d β. Öfverallt är den utlistade natursanningen af konstnären träffad på kornet. PT 1899, nr 3, s. 3. I blyg beundran, för att jag kan så på kornet återge en kokott. Alving Brita 219 (1904). Castrén Schildt 222 (1927).
9) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.; trol. utvecklat ur 5] om (måttet av) den ädla metall som finnes i ett guld- l. silvermynt, (mynts) finhetsgrad; nettovikt av ädel metall i ett guld- l. silvermynt, finvikt; numera bl. i uttr. skrot och korn. Rådhit j Lubke lata .. forringa pagamentit j theris mynt, så ath theris korn är en ringa ting bettre än wårt. G1R 7: 386 (1531). För all ting måste noga acktas, att Gull- och Silfvermyntet så skiötes, att det till des rätta Skroot och Korn blifver myntat. CivInstr. 98 (1723). Ändring av myntets skrot och korn. SvRiksd. I. 7: 70 (1932). — särsk. bildl., i uttr. gammalt, äkta o. d. skrot och korn, i fråga om halten av ngns karaktär, sinnesarten o. d. hos ngn, värdet o. egenarten av ngt osv. En Prest af gammalt skrot och korn. Scherping Cober 2: 113 (1737). Mit hjerta är af gammalt skrot och korn. Altén Landförv. 38 (1795). Mellin har alltid varit en sjöman af äkta skrot och korn! Sturzen-Becker 1: 90 (1861). När olyckan inträffade, visade .. Astor senior vad han var av för sorts skrot och korn. SvD(A) 1931, nr 210, s. 6.
10) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) ss. beteckning för ngt mycket ringa l. obetydligt: grand, ”smula”. Han aktad' ingen gran, ney ey thet minsta Korn, / At (osv.). Lucidor (SVS) 210 (1672). Låt Paris blöda! / Skadar ej ett korn. Hagberg Shaksp. 8: 115 (1849). Figurens komik är genomstuderad och tillvaratagen i minsta korn. SvD(A) 1931, nr 255, s. 20.
Ssgr: A: KORN-AGN.
2) till 4; nästan bl. i pl. IErici Colerus 1: 102 (c. 1645). Det var annat malt, än att brygga på såder och kornagnar. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-AND, r. l. f. (†)
1) till 3: skörd av säd i allm., skördetid. Swedberg Ordab. (c. 1730). Linné Bref I. 1: 230 (1771; möjl. till 2).
2) till 4: kornskörd. Judit 8: 2 (Bib. 1541). Både rogh och kornanden. G1R 24: 371 (1554). IErici Colerus 1: 253 (c. 1645). —
(6) -ARBETE~020, äv. ~200. [jfr d. kornarbejde] handtv. guldsmedsarbete bestående i utsirning gm små guldkorn. Eneberg Karmarsch 2: 696 (1862). —
(3) -ARV. (†) växt av släktet Cerastium, hönsarv; jfr ARVE, sbst.2 Schroderus Comenius 134 (1639). —
(4) -AX. (korn- 1640 osv. korne- c. 1680) Linc. (1640; under ather). Nordström Luleåkult. 185 (1925). —
-BAND. (korn- 1587—1925. korne- 1685)
2) (i bygdemålsfärgat spr.) till 4: kornkärve. ÅngermDomb. 25/6 1636, fol. 111. Nordström Luleåkult. 198 (1925). —
(1) -BILL. [insektens larver leva av sädeskorn] zool. skalbagge av släktet Calandra Clairv.; särsk. arten Calandra granaria Lin.; jfr -BORRARE, -MASK, -VIVEL. Thomson Insect. 75 (1862). 2NF (1911). —
(1 a) -BINGE. (numera bl. arkaiserande) sädesbinge. VRP 1645, s. 76. I lada och kornbinge. Heidenstam Svensk. 1: 110 (1908). —
(4) -BLAD.
Ssg: kornblad-fluga. zool. insekten Hydrellia griseola Fall. (vars larver leva i bladen av korn, havre m. m.). Hellström NorrlJordbr. 358 (1917). BonnierKL 12: 469 (1928). —
(4) -BLAND, n. (numera knappast br.) kornblandsäd. Arnell Stadsl. 100 (1730). Walin Födoämn. 105 (1906). —
(4) -BLANDSÄD~02, äv. ~20. blandsäd vari korn ingår ss. huvudbeståndsdel; jfr -BLAND. Nathorst LandtbrSk. 18 (1896). —
(3, 4) -BLEK l. -BLECK, n. [till BLEK, sbst.1 1; jfr -BLIXT] (†) kornblixt; jfr HALM-BLEK. Det sidst sådda kornet .. hinner (icke gärna) till mognad, förr än frostnätter infalla och kornbleken begynna synas. MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 29. VetAH 1798, s. 259. —
(3, 4) -BLICK, n. (Anm. Hos Dalin (1852) är ordet trol. m.) [till BLICK, sbst.1 1 c; jfr -BLIXT] (†) kornblixt. Melanderhjelm Astr. 2: 166 (1795). Larsen (1865). —
(3, 4) -BLIXT. [trol. urspr. till KORN 3; jfr -MOGEN. Kornblixtarna förekomma vanl. under eftersommaren vid tiden för sädens (kornets) mognande] blixt (reflex av blixt) utan dunder, vilken oftast uppträder nära horisonten o. i de flesta fall härrör från ngt avlägset åskväder; jfr -BLEK, -BLICK. VetAH 1741, s. 69. Blänkande kornblixtar draga / eldspår på synrandens stig. Karlfeldt FlPom. 46 (1906). —
(3) -BLOMMA, r. l. f. [jfr d. dial. kornblomme, t. kornblume] namn tillagt flera bland säd växande örter; numera bl. (mindre br.) om Centaurea cyanus Lin., blåklint, l. Agrostemma githago Lin., åkerklätt; jfr -ROS. Schroderus Comenius 335 (1639). Klint, kornbloma af åtskillig färg. Linné Ungd. 1: 349 (1731). Bolin Åkerogräs. 137 (1926). SvUppslB (1933). jfr DESMANS-KORNBLOMMA. särsk.
a) (†) i uttr. blå kornblomma, om blåklint. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Schulthess (1885; med hänv. till blåklint). jfr BLÅ-KORNBLOMMA.
b) (†) i uttr. röd kornblomma, om åkerklätt. Franckenius Spec. E 1 a (1638). Lind (1749; under korn-nägelein).
Ssg: kornblomme-vatten. (†) (ss. läkemedel användt) vattenavkok på ”kornblommor”. G1R 18: 594 (1547). ApotT 1739, s. 5. —
(3) -BLOMSTER. (korn- 1555 (: korn blomster vatn)— 1876. korne- 1857) [jfr d. kornblomst] (†) = -BLOMMA; äv. om drog av ”kornblommor”; särsk. i uttr. blå kornblomster, om blåklint. ApotT 1698, s. 27. AHB 92: 14 (1876).
(3) -BLÅ, adj. [jfr d. kornblaa; efter t. kornblau, elliptiskt för kornblumenblau] (i sht i vitter stil) djupblå (med samma färgnyans som blåklintens kantblommor). BoupptSthm 1673, s. 730 a. Det finns ej tecken till moln och sky / På kornblå, strålande himmel. Snoilsky 1: 93 (1869). Pan 1925, s. 27. —
(1 a) -BOD. (korn- 1538 osv. korne- c. 1600—1634) [y. fsv. kornbodh (HH XVI. 1: 8)] (numera i sht i vitter stil) spannmålsbod, spannmålsmagasin. BtFinlH 2: 9 (1538). (Önskligt vore) så snart förmedellst en misswexst Spannemålen wille högre stijga, att då Kornebodarne öpnades. RARP 2: 119 (1634). Fogelqvist ResRot 67 (1926). särsk. bildl., om område, land o. d. som producerar säd i överflöd o. kan förse andra områden därmed; jfr BRÖD-KORG 1 c. Spanmål, besynnerligen på slätten, är så tilräckelig, at Skåne kunde med rätta kallas Sveriges kornbod. Linné Sk. XIV (1751). Alt sedan forntiden har Ägypten .. varit en kornbod för de omgifvande folken. Roth 1Geogr. 226 (1881). SvD(A) 1929, nr 354, s. 4. —
(1 a, 3) -BONDE. (korn- 1677—1926. korns- 1695)
1) åkerbrukare; numera bl. (i religiöst spr.) om den rike ”åkermannen” som omtalas i Luk. 12: 16 ff.; särsk. i uttr. den rike kornbonden. Then rijke Kornbonden som war försoffad i sin Säkerheet. Baazius Posse 38 (1677). Korn- och fiskebonden. Palmblad Norige 400 (1846). NoK 59: 18 (1926).
2) (†) urspr. om åkerbrukare som schackrar med sin skörd; schackrare; jfr -JUDE. Serenius (1741). Lind (1749). —
(1) -BORRARE, m. l. r. [jfr -BILL] zool. skalbaggen Calandra granaria Lin.; jfr -BILL, -MASK, -VIVEL. Rebau NatH 1: 599 (1879). 2NF (1911). —
(1) -BRAND. (†) bot. jfr BRAND, sbst.1 4 d. Franckenius Spec. F 1 b (1638). Wikström ÅrsbVetA 1843 —44, s. 540. —
-BRODD.
1) (†) till 3: sädesbrodd. IErici Colerus 1: 96 (c. 1645). Som .. (stockholmaren) fick see kornbrodden, sade han: Sij, hva grääs-löök! SColumbus Vitt. 266 (c. 1678). Kalm VgBah. 151 (1746).
-BRÄNNVIN.
1) [jfr d. kornbrændevin, t. kornbranntwein] (i sht i fackspr.) till 1 a: sädesbrännvin. Hof Skrifs. 253 (1753; anfört ss. germanism). VaruhbTulltaxa 1: 91 (1931).
-BRÖD.
2) till 4. Florinus Voc. 28 (1695). Kornbröd, hvilket ej brukas utom Sverige, kyler och läker mer än både råg- och hvetebröd. Linné Diet. 2: 165 (c. 1750). Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar. Joh. 6: 9 (Bib. 1917; NT 1526: biugbrödh). —
-DRÅSE.
2) till 4.
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr DRÅSE I 2. ÅngermDomb. 1646, fol. 11. Major Tidemans älg åt ihjäl sig af korndråsa. NorrlS 1: 114 (1802). —
(1) -DRÄLL. vävn. dräll vävd i korskypert, så att små diagonalrutor uppstå; äv. om detta vävsätt; äv. (i Uppl.) om rosengång i korndrällsmönster. Duuk af Korndrell. BoupptSthm 1688, s. 196 a. SvSlöjdFT 1927, s. 81. Vävnader .. i gåsögon och korndräll. SvD(A) 1930, nr 80, s. 8.
(1 a) -DRÄNG. (förr) om arbetsdräng i ett spannmålsförråd. KlädkamRSthm 1554, s. 9 b. Närvarande Betjäningen på Stockholms Slott var vid Carl IX:s död: Korndrängar 5 (osv.). Hallenberg Hist. 1: 383 (1790). —
(3) -DÅDRA. bot. växten Neslia paniculata (Lin.) Desv. (Myagrum paniculatum Lin.), som förekommer bland säd. Liljeblad Fl. 237 (1792). —
(6) -FASTHET~20 l. ~02. Holmberg Artill. 2: 84 (1882; i fråga om krutkorn). särsk. (i fackspr., mindre br.) om den styrka varmed kornen i en bärgart äro förbundna med varandra. 2UB 7: 8 (1903). Wirgin Häls. 2: 228 (1931). —
(1 a) -FET. [jfr d. kornfed, isl. kornfeitr] (†) fet av sädesfodring; stinn (av mat). Sådana kornfeta concionatores aulici. KyrkohÅ 1902, s. 109 (1656; om adelns huspredikanter). Rijk qwinna och kornfeet häst, yttra snart mood. Grubb 687 (1665). —
(4) -FIBLA. bot. växten Scorzonera humilis Lin., svinrot; jfr BJUGG-FIBLA. Gosselman BlekFl. 134 (1865). —
-FLINGA. nästan bl. i pl.
1) (i sht förr) till 4: vart särskilt av skalade, ångpreparerade o. därefter pressade korngryn som användas till gröt. SvD(A) 1917, nr 114, s. 7. Därs. 1935, nr 256, s. 4.
2) [gm felaktig övers. av eng. (amerik.) cornflakes, eg.: sädesflingor] om majsflinga. 3NF 11: 1231 (1929). —
-FLUGA. zool.
1) (†) till 1, 3: flugan Oscinis Frit Lin., fritfluga, vars larver angripa växande säd. VetAH 1750, s. 184.
2) till 4: flugan Chlorops pumilionis Bjerk. (C. tæniopus Meig.), vars larver angripa i sht korn. LAHT 1884, s. 306. Hellström NorrlJordbr. 358 (1917). —
-FORM; pl. -er.
1) till 1, 6. Hazelius Artill. 24 (1856; i fråga om krut). MosskT 1887, s. 201 (i fråga om havrekorn).
2) landt. till 4: varietet av korn. Stamformen till alla de olika odlade kornformerna. LAHT 1910, s. 109. —
-FRUKT. särsk.
(4) -FRÖ. (†) kornets (bjuggens) frukt. Wahlenberg KemiLappm. 75 (1804). Collan Kalev. 1: 92 (1864; möjl. till KORN 3). —
(1, 5) -FULL. [y. fsv. kornfulder (CodUps. C20 295)] (i sht i vitter stil) i sht om ax. Linc. (1640). PoetK 1819, 1: 35. —
(4) -FÅLE. [feltolkning av t. garsthans (till mht. garst, härsken), otuktig, utsvävande person, vilket förknippats med nt. garste, t. gerste, korn (i bet. 4)] (†) otuktig sälle. The rätte Snushaaner och Kornfolar. Sigfridi b 2 b (1619). —
-FÄLT.
1) (i vitter stil) till 3: sädesfält. Hagberg Shaksp. 4: 327 (1848). Den enformiga taflan af gula kornfält (i Skåne). 2SAH 26: 139 (1851).
(4) -GAST. [växten förekommer ss. ogräs bland korn] (†) växten Galeopsis ladanum Lin., mjukdån. HushJourn. 1785, april s. 381. Weste FörslSAOB (1823). —
(1 a) -GILL. [fsv. korngilder; jfr isl. korngildr, som skall betalas i säd] (†) om jord: som förmår ge skälig avkastning av säd (så att den på jorden vilande skatten kan betalas)?; bördig? Thulin Mant. 1: 91 (i handl. fr. 1539). (Skattläggningen sker) efft som Jorden är kornn gildh till. FinFmT 27: 108 (1543). —
(1 a, 4) -GOLV. (korn- c. 1645—1932. korne- c. 1740) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh. l. bygdemålsfärgat i vissa trakter) jfr GOLV 3. Råg- och Korngålff ränsas. IErici Colerus 1: 107 (c. 1645). Fatab. 1932, s. 96 (i fråga om ä. förh. i Skåne). —
(4) -GRODA. [jfr språkprovet nedan fr. 1751] (†) grodan Bombinator bombinus Lin., klockgroda. Bönderna kalla detta slaget af grodor, korngrodor, emedan, då de begynna höras, kommer rätta sånings-tiden för kornsädet. Linné Sk. 124 (1751). Deleen 604 (1829). —
-gröt. Lind (1749; under brey). Dagliga favoriträtterna äro nu förtiden korngrynsgröt, potates (osv.). (Forssell o.) Grafström 116 (1833).
-soppa, r. l. f. (†) 1) soppa på korngryn l. kornmjöl. Sijlad tiok Korngryn-Såppa. Roberg Beynon 160 (1697). Nordforss (1805). 2) [jfr sv. dial. korngrinsvälling (Keyland Allmogekost 1: 77 (1919)) i samma anv.] om köttsoppa tillsatt med korngryn. Tis och onsdagar gafs (skolgossarna) en korngrynssoppa på salt kött. Ödmann Hågk. 71 (c. 1805; uppl. 1918).
-GRÄS.
1) (i Dalarna) till 1: växten Melampyrum pratense Lin., koskepling, vars frö liknar ett litet vetekorn. LAHT 1891, s. 116.
2) (†) till 5, i uttr. spanske korngräs, om växten Phalaris canariensis Lin., kanariegräs. Rudbeck HortBot. 50 (1685). —
(4) -GRÖT. kokad på korngryn l. kornmjöl. Korngrööt giord medh smör. BOlavi 52 b (1578). WoJ (1891). —
(3, 4) -GUBBEN, sg. best. [jfr sv. dial. kornbonden i samma anv.; jfr -BLIXT, -MOGEN] (†) om åskan. (Man) kunde (icke) höra (mycket) af det korn-gubben, jag menar åskan, kiörde, fast man altid såg blixtandet. VetAH 1744, s. 247. —
(1 a) -GUD. (korn- 1640—1829. korne- 1716) [möjl. bildat i pl. ordlekande till pl. korn-judar med anslutning till GUD I l] (†) om person (spannmålshandlare) som schackrar med spannmål; jfr -JUDE. Linc. (1640). Dhe finnas wäl till .. som önska effter hårda Åhr och Dyrtijd, på dhet sådana Mammonister och KornGudar, dhesz mehr skole få skackra och suga dhen Fattige Mergen uthur Benen. Fernander Theatr. 126 (1695). Swedberg Dödst. 378 (1711). Deleen (1829). —
(3) -GUDINNA. (†) kvinnlig sädesgudomlighet; i sht om Ceres. Rudbeck Atl. 2: 25 (1689). Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 2 (1753). —
(1, 4) -GUL. som har det mogna kornets färg. Marklin Illiger 174 (1818). I korngul kjol. Fröding Stänk 62 (1896). —
-HUS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2448). [fsv. kornhus; jfr isl. kornhús, t. kornhaus]
1) (i fråga om äldre l. utländska förh.) till 1 a: spannmålsbod, spannmålsmagasin; jfr -BOD. Eth korn hus vid hans gård husaby. G1R 4: 394 (1527). Vprätta Kornhuuss j alle häraden och Städer (för förvaring av spannmål under goda år). RARP 2: 119 (1634). UpplFmT 16—18: 30 (1894; i fråga om ä. förh.). LAHT 1904, s. 210 (i fråga om t. förh.). särsk. (†) bildl., om område o. d.; jfr -BOD slutet. Bælter JesuH 4: 63 (1757). Skåne (borde) vara et tilräckeligt kornhus för Sverige. Gadd Landtsk. 1: 175 (1773).
2) (†) till 5, om fröhus på en växt. Säwbladigt Tåg-gräs med hwassa Kornhus. Rudbeck CampElys. 1: 40 (1702).
Ssg (till -HUS 1): kornhus-stad. (†) stad med upplag av spannmål. 1Kon. 9: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: förrådsstäder). —
(1 a) -HÄRBÄRGE~020. [fsv. kornhärbärghe] (i fråga om ä. förh.) spannmålsbod; särsk. kam. om förrådshus som sockenmännen hade skyldighet att tillhandahålla sin kyrkoherde för tiondesädens förvaring; jfr TIONDE-LADA. SUFinlH 2: 330 (1607). Fatab. 1924, s. 164. —
-HÄSSJA, r. l. f.
2) i sht landt. till 4; i sht om de fast upptimrade ”storhässjorna” i vissa delar av Norrl. o. Dalarna; jfr HÄSSJA, sbst.1 1. SundsvP 1886, nr 4, s. 2. SvSkog. 1394 (1928). —
-JORD.
2) landt. till 4: jord som är särskilt lämplig för odling av korn. HTSkån. 2: 374 (i handl. fr. 1759). UtsädT 1895, s. 257. —
(3, 4) -JORDLOPPA~020. (-jord- 1900 osv. -jords- 1917) [jfr d. kornjordloppe] zool. skalbaggen Phyllotreta vittula Redt., som angriper brodden av vårsäd. LB 2: 226 (1900). —
(1 a) -JUDE. (korn- 1634—1929. korne- 1732) [jfr t. kornjude] (vard., numera föga br.) föraktfull benämning på spannmålshandlare (som schackrar med säd); jfr JUDE 2 a. RARP 2: 120 (1634). Jag var nu mera rik, än store Korne-Judar. Kolmodin QvSp. 1: 333 (1732). Jag skall hädanefter spara som en kornjude. Wallengren Mann. 285 (1895). Sundell GamlGodT 67 (1929). —
(4) -KAFFE. (i sht förr) kaffeersättning beredd av korn. BoupptVäxjö 1847. Månsson Rättf. 1: 36 (1916). —
(1 a) -KAMMARE. = -BOD; anträffat bl. i bildl. anv., = -BOD slutet. Palmblad LbGeogr. 508 (1835). Fergana är ryska Centralasiens kornkammare. Hedin Pol 1: 130 (1911). —
(8) -KLACK. mil. klack (se KLACK, sbst.2 1) varpå kornet är fäst. SFS 1847, nr 17, s. 53. UFlott. 3: 54 (1882). —
-KLASS. särsk. bärgv. till 6, i fråga om klassering av mineralkorn o. d. efter storlek. JernkA 1871, s. 22. TeknVet. Bergsv. 1: 527 (1931). —
(3, 4) -KNARR, m. l. r. fågeln Crex crex Lin., som håller till i sädesåkrar o. har ett knarrande läte, ängsknarr. Korn-knarren .. som på andra ställen i Vestergötland kallas Bjuggbit, emedan han knarrar i Kornåkrarna. Linné Vg. 81 (1747). Kornknarrens sträfva läte från en närbelägen rågåker. Quennerstedt IndSold. 27 (1887). FoFl. 1930, s. 19. —
(3) -KNEKA, r. l. f. [jfr KNEK, KNEKA] (†) ”krakstol”. Den så kallade kornknekan, hvilken består af en art trädstol, .. samt äro uppå denne stolryggen trappsteg, upföre, på hvilka den klifver som skylar eller hässiar säden. Gadd Landtsk. 3: 503 (1777). —
(4) -KNEKT. [sv. dial. kornknekt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i ena ändan grenig stör som användes i sht för att lyfta kornkärvarna upp l. ned. Strindberg Bjälb. 13 (1909). JmtFmT 5: 172 (1913). —
(6) -KRUT. (korn- 1539 osv. korne- (vanl. körne-) 1532—1612) (i fackspr.) kornigt krut; motsatt: mjölkrut; förr särsk. om det finare krutet för handgevär, motsatt det grövre ”slangkrutet” (för kanoner) o. ”stenbösskrutet” (bärgskrutet). G1R 8: 40 (1532). Törngren Artill. 1: 10 (1794). KrigVAT 1847, s. 85 (i fråga om ä. förh.). Alm VapnH 47 (1927). —
(4) -KÄRNA, r. l. f. (i fackspr.) om själva sädeskornet hos korn. Reichard Brygg. 7 (1899). 2NF 34: 91 (1922). —
(4) -KÄRRA. (i sht i Ångermanl., bygdemålsfärgat) ett slags skrinda på låga hjul, avsedd i sht för forsling av korn. HärnösDP 1694, s. 133. Hülphers Norrl. 4: 364 (1779). SD(B) 1911, nr 155, s. 9. —
-KÄRVE.
(1 a) -KÄTTE. (i fråga om ä. förh.) sädeslår, sädesbinge. MeddNordM 1899—1900, s. 24. Heidenstam Folkung. 2: 132 (1907). —
(1 a, 4) -KÖP. särsk. (†) till 1 a: inköp av säd; spannmålshandel. SthmTb. 1586, s. 36 a. HSH 24: 377 (1633). —
(1 a, 4) -KÖPARE. särsk. (†) till 1 a: sädesköpare; spannmålshandlare. Fosz 463 (1621). IErici Colerus 1: 109 (c. 1645). —
(6) -LACK. (i fackspr.) sönderstött, kornig (o. renad) gummilacka. Blom Med. 56 (1801). HantvB I. 1: 90 (1934). —
-LADA. [fsv. kornlaþa (i bet. 1)]
1) (†) till 1 a, 3: sädeslada; spannmålsbod. VarRerV 41 (1538). Gudaktigheten, tänka (de lättsinniga) .. fyller .. hvarken mina kornlador eller penningekistor. Rogberg Pred. 1: 188 (1826). Rebau NatH 1: 623 (1879). särsk. bildl.; jfr -BOD slutet. (Capua) skulle wara .. en kornladhu för Campanien. Schroderus Sleid. 36 (1610).
-LAND; pl. =. (korn- 1541 osv. korne- 1791)
1) (†) till 1 a, 3: jord l. land som lämpar sig för l. användes till produktion av säd, sädesjord, spannmålsproducerande land. Asser fick itt gott korn land. Gl1Mos. 49: 20 (Bib. 1541). Kornlandet för detta säde (dvs. egyptisk råg), bör plöjas up om hösten. Gadd Landtsk. 3: 382 (1777). Rydqvist StatsekonBetr. 92 (1865).
2) landt. till 4, om åker som bär korn; äv. bildl. UpplFmT 1: 144 (1600). Han tänkte: gult är Frejas hår, / ett kornland som för vinden går. Tegnér (WB) 5: 8 (1822). LAHT 1885, s. 263. —
-LÅR, r. l. m. (i fråga om ä. förh.)
(1, 3) -LÄRKA. [jfr d. kornlærke] (i sht i folkligt spr.) = -SPARV. VetAH 1745, s. 156. Rosenius SvFågl. 1: 370 (1920). —
-LÖS. [fsv. kornlös, utan säd]
(1 a) -MAL. zool. malfjärilen Tinea granella Lin., som håller till i spannmålsmagasin o. vars larver angripa o. förstöra sädeskorn av alla slag. Dahlbom Insekt. 214 (1837). jfr: (Lat.) Gurgulio vel Curculio (sv.) korn maal som skadha gör på sädh. VarRerV 53 (1538). —
(1 a) -MAN, m. (†) funktionär på slott, gård o. d. vilken hade att bestyra med spannmålen. KlädkamRSthm 1554 A, s. 52 a. Närvarande Betjäningen på Stockholms Slott var vid Carl IX:s död: .. (bl. a.) Kornman 1. Hallenberg Hist. 1: 383 (1790). —
(1 a) -MASK; pl. -ar. zool. larv av kornmal (äv. i uttr. vit kornmask) l. kornvivel (äv. i uttr. svart kornmask). VocLib. avd. 10 (c. 1580). När Säden ligger länge vthi Lårar, tå wäxa Kornmatkar ther vthi. IErici Colerus 1: 109 (c. 1645). (Stuxberg o.) Floderus 1: 720 (1901). —
-klimp. jfr KLIMP, sbst.1 e α. Lind (1749; under wolger). Kornmjölsklimp .. tillredes av mjöl och vatten. Keyland Allmogekost 1: 50 (1919).
(3) -MODER. [efter t. kornmutter] rel.-hist. benämning på en ss. kvinna tänkt dämon för sädesfältet. Nilsson PrimRel. 60 (1911). IllRelH 407 (1924). —
(3, 4) -MOGE(N), r. l. m. [sv. dial. kornmogen, kornmogna; jfr nor. kornmoe, sädesmogning, kornblixt, d. kornmod, d. dial. kornmo, -mod(e)n, -mon; eg.: sädesmogning; benämningen torde syfta på den folkliga föreställningen att kornblixten bidrar till sädens mognad] (†) kornblixt(en). Ullenius Röthm. § 73 (1730). Weste (1807). —
(1, 4) -MUST. (korn- 1761. korne- c. 1670) (numera bl. tillf.) eg.: kornets must; om öl. O Hercules, när tig olust och sorger möta, / Skall korne-must och drufve-Safft / med Ceres' krafft / Dem strax ur vägen stöta. SColumbus Vitt. 71 (c. 1670). SvMerc. 1761, s. 407. —
(4) -MYGGA. zool. insekten Mayetiola destructor Say, vars larver angripa korn. SDS 1899, nr 249, s. 2. SvUppslB 10: 1103 (1932). —
(3) -MYNTA, f. [jfr d. dial. kornmynte] (†) växten Mentha arvensis Lin., åkermynta. Schroderus Comenius 136 (1639; t. texten: die Katzenmüntze). Bromelius Chl. 65 (1694). —
(1 a) -MÅTT. (†) för säd användt rymdmått (i visst land), sädesmått. (Han) giorde ena graff kring om Altaret tw kornmååt wijdha. 1Kon. 18: 32 (Bib. 1541; Luther: Kornmas; Bib. 1917: två sea-mått). Schultze Ordb. 2936 (c. 1755). —
(3) -NEJLIKA. [jfr t. kornnelke] bot. växten Agrostemma githago Lin., rödklätt (som växer bland säd o. vars blomma liknar nejlikans). Bromelius Chl. 74 (1694). Bolin Åkerogräs. 137 (1926). —
(3) -NEK. [y. fsv. kornnek (CodUps. C20 308)] (†) sädeskärve. Linc. (1640; under merges). VRP 29/1 1724. —
(4) -ODLARE. —
(6) -PAPPER. (i fackspr.) papper med kornig yta. De för akvarellmålning bestämda kornpapperen. Roosval Schmidt 262 (1896). 2UB 10: 314 (1907). —
(1) -PROVARE, r. l. m. [jfr d. kornprøver] (i sht förr) landt. instrument varmed man klyver ett sädeskorn för att undersöka konsistensen av snittytan. Lindberg Svagdr. 14 (1892). —
(4) -PUTSMASKIN~002. tekn. maskin för rensning av korn som är avsett till mältning. 2NF 34: 92 (1922). —
(6) -RASTER. [jfr d. kornraster samt t. kornraster, kornplatte] tekn. o. fotogr. raster med kornstruktur; jfr KORN 6 f β; motsatt: linjeraster. NoK 20: 104 (1923). Kroon Reprodukt. 36 (1935). —
-RIK.
2) (numera bl. i vitter stil, föga br.) till 1 a, 3: rik på säd o. spannmål, sädesrik. Fennia XVI. 3: 61 (i handl. fr. 1761). Gyllne och kornrik med snurrande väderkvarnar. Fogelqvist SöderkRom 94 (1924; om Samsö). —
(3) -ROS. (numera mindre br.) namn tillagt åtskilliga i säd växande örter med stora, i ögonen fallande blommor l. blomställningar, t. ex. Centaurea cyanus Lin., blåklint, Agrostemma githago Lin., åkerklätt, Chrysanthemum segetum Lin., gullkrage; äv. i uttr. röd kornros, om åkerklätt; jfr -BLOMMA. Franckenius Spec. C 3 a (1659). Bromelius Chl. 74 (1694). Bolin Åkerogräs. 100 (1926). särsk. (†) om Papaver rhoeas Lin., kornvallmo. Franckenius Spec. D 3 b (1638). ÖoL (1852). —
(4) -ROST. bot. rost(svamp) som angriper korn; särsk. om Puccinia simplex (Koern.) Erikss. et Henn. UtsädT 1904, s. 20. Lindfors SjOdlVäxt. 12 (1927). —
(1 a) -RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. i spannmål utgående ränta (avrad). SkaraStiftJordeb. 21 (1540). Rosman BjärkSäb. 1: 332 (1923). —
(4) -SJUKA. landt. det tillstånd hos jord som länge varit besådd med korn att den på grund av den rikliga förekomsten av kornål lämnar mindre god skörd; jfr BET-SJUK. LB 2: 242 (1900). SvUppslB (1933). —
(1 a, 4) -SKATT. (förr) kam. skatt utgående i spannmål resp. korn. HH XI. 1: 26 (1530). Maltskatten eller kornskatten om Sancte Thomesse tiidh. G1R 11: 369 (1537). —
-SKRIKA, f. l. r. [anledningen till namnet oviss] (i vissa trakter) fågeln Garrulus glandarius Lin., nötskrika. Linné SystNat. 19 (1748; uppl. 1740: skrika). Ericson Fågelkås. 1: 55 (1906; fr. Östergötl.). jfr (†): Rödstierten, Kornskrijkan, och Domherren, the äta matkar. Schroderus Comenius 155 (1639; t. texten: die Graszmücke). —
(1 a) -SKRIVARE. (förr) ”ämbetsskrivare” som förde bok över tillförsel o. utlämnande av spannmål. VaruhusR 1539, s. 97 a. SvH 3: 246 (1903). —
(1 a) -SKRUV. (förr) landt. spannmålsmagasin med lodräta schakt vilka luftades gm tvärgående lufttrummor o. urtappades nedtill, varvid ständigt nya delar av sädesmassan kommo att luftas gm trummorna. NVexjöBl. 1848, nr 32, s. 3. BonnierKL Suppl. (1929). —
(8) -SKYDD. mil. anordning som skyddar kornet på gevär. PT 1904, nr 33, s. 2. VaruhbTulltaxa 1: 555 (1931). —
-SKYL.
-SKÖRD.
(4) -SLAG. Det vanligaste kornslaget som hos Bonden af ålder är i bruk, är det sex-radiga. Brauner Åker 63 (1752). —
(6) -SNITT. bokb. boksnitt med vita, ofärgade ställen (som förblivit sådana på grund av att de vid snittets färgande varit täckta av gryn o. d.). UB 6: 519 (1874). WoJ (1891). —
(6) -SNÖ. kornig, mer l. mindre till is hopfrusen snö. Nathorst JordH 433 (1891). (Lös snö förvandlas till) kornsnö .. om (den) .. påverkas av .. plustemperatur samt sedan åter av minustemperatur. PåSkid. 1928, s. 362. —
-SOCKER.
1) (förr) till 4: ett slags konfekt, tillredd av korn o. socker, vilken användes mot hosta. Nemnich Waarenlex. 96 (1797). Dalin (1852).
2) (i fackspr., mindre br.) till 6, om (kornformigt) glasartat socker som erhålles av rörsocker vid upphettning till 160—180° C. Bergstrand Johnson 1: 33 (1874). Jönsson Gagnv. 91 (1910). —
(4) -SOPPA, r. l. f. kok. soppa på korngryn (l. kornmjöl). BOlavi 97 a (1578). Högstedt KokB 61 (1920). —
(4) -SOT, n. landt. o. bot. sjukdom på korn, förorsakad av vissa svamparter. Naket kornsot, kornets flygsot, förorsakat av svampen Ustilago hordei (Pers.) Bref. Täckt kornsot, kornets täcksot, förorsakat av svampen Ustilago Jensenii Rostr., hårdsot. UtsädT 1895, s. 289. —
(1, 3) -SPARV. tättingen Emberiza miliaria Lin., ”kornlärka”. Leijonflycht (1827). Rosenius SvFågl. 1: 370 (1920). —
-STACK.
(1 a) -STAD. (†) stad med förråd av spannmål. Alla kornstädher som Salomo hadhe. 2Krön. 8: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: förrådsstäder). OxBr. 3: 250 (1631). —
-STORLEK~02 l. ~20. (i fackspr.)
2) till 6. De olika krutsorternas kornstorlek. Fries Krutl. 39 (1869). Gruset, som användes (vid gatbygge) .. bör innehålla alla kornstorlekar mellan 1 och 10 mm. Erikson HbSmågatst. 25 (1928). —
-STRUKTUR. särsk. landt. till 6, om det tillstånd hos åkerjord, då dennas smådelar bilda små korn. 2UB 4: 37 (1899). 2NF 27: 373 (1918). —
(4) -STÅNG. (i vissa trakter) stång varpå kornkärvar uppsättas till torkning. NorrlS 1: 107 (1799). Därs. 158 (1896). —
(3) -SUS. (i vitter stil) sus av (växande) säd. Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från Östergyllen. Heidenstam Folkung. 1: 9 (1905). Dens. Svensk. 1: 152 (1908). —
(3) -SUSANDE, p. adj. (i vitter stil) jfr -SUS. Gustav Vasas kornsusande rike. Heidenstam Svensk. 2: 50 (1910). —
(1 a) -SVEN. (förr) kornskrivares medhjälpare; äv. om kornskrivare. KlädkamRSthm 1554 A, s. 47 a. Bureus Suml. 57 (c. 1600). VRP 1606, s. 126. —
(4) -SÅ, v. landt. beså med korn; i sht i p. pf. VDAkt. 1711, nr 228 (trol. till KORN 4). Schultze Åker 50 (1743). —
-SÄCK.
1) (†) till 1 a: säck avsedd för spannmål l. vari spannmål förvaras. Schultze Ordb. 3893 (c. 1755). Weise 1: 63 (1769).
-SÄD.
1) (numera bl. arkaiserande) till 1 a: säd i allm. Abrahamsson 34 (1726). Ett eller flere bland dessa senare (hus) tjäna till visthus eller till förvarande af kornsäden. UpplFmT 25: 222 (1908).
2) (föga br.) till 4: korn. Almquist CivLokalförv. 2: 556 (cit. fr. 1597); möjl. till 1. Lagerlöf HomOd. 36 (1908). —
(4) -SÄDE. (†)
1) koll., om (växande l. tröskat) korn. De Byelagen, som äga någon Svartmylla, bruka jämte Rågen också Korn-säde. Åhstrand Öl. 81 (1768). Gadd Landtsk. 2: 414 (1775). VetAH 1803, s. 59.
2) kornsådd; kornodling. VDAkt. 1697, nr 262. På somliga orter är det brukeligt att gödsla under kornsädet. Wåhlin LbLandth. 7 (1804; i fråga om förh. under 1670-talet). Kornsädet såg väl ut och fisket började tilltaga. 2VittAH XXXI. 7: 16 (1893). —
(1) -SÄTTNING. (föga br.) landt. bildning av korn i axen. Kornsättningen i axen är ojämn. VexjöBl. 1836, nr 34, s. 1. LAHT 1901, s. 33. —
(1 b) -TAL. landt. tal som angiver storleken av skörden i förhållande till utsädet. Ett högt korntal. Viborg 1857, nr 1, s. 2. Af sädesgrödan gaf efter korntalet räknadt höstsäden i allmänhet mera än medeltalet. LAHT 1890, s. 3. Skördens korntal var .. i Umeå 4,6 och i Luleå 2,4. Hellström NorrlJordbr. 82 (1917). —
(1, 5, 6) -TALS, adv. (mindre br.) korn för korn, kornvis. Ekblad 151 (1764). Topelius Fält. 3: 315 (1858). —
(6) -TENN. metall. tenn i kornform; motsatt: blocktenn. Almroth Karmarsch 48 (1838). UB 4: 245 (1873). —
(1 a) -TIONDE, sbst. [fsv. korntiunde] (förr) tionde som erlades i säd. G1R 24: 521 (1553). Holmberg Bohusl. 3: 403 (1845). —
(3) -TISTEL. (i vissa trakter) växten Cirsium arvense (Lin.) Scop., som växer på åkrar, åkertistel. Linné Fl. nr 662 (1745; fr. Smål.). Bolin Åkerogräs. 59 (1926). —
-TJUV. särsk. (i Norrl.) till 1, 4, ss. benämning på gråsparven l. gulsparven. Nordholm Djurf. 55 (1749). FoFl. 1925, s. 123. —
(4) -TRÖSK. (i folkligt spr. i vissa trakter) tröskning av korn. Sjögren Journ. 29/10 1784. TurÅ 1906, s. 213. —
(6) -TYGARE, r. l. m. [jfr d. korntyder, ävensom t. korneisen, korndreher] guldsm. instrument bestående av ett litet rundt stift som i sin ena ända har en halvklotformig, polerad fördjupning o. som användes vid anbringande av små upphöjningar på kanten av infattningen till ädelstenar, mellan vilka upphöjningar kanten sedan inpressas mot stenen. Almroth Karmarsch 613 (1839). —
(6) -TÅNG. [jfr t. kornzange] (†) eg.: tång som användes för att taga ut l. upp små föremål (t. ex. ur sår); pincett. TullbSthm 12/12 1582. Til kanternas fasthållande (vid operationen), har jag altid nyttjat en stadig korntång. Acrel Chir. 24 (1759). Ericsson Ur. 202 (1897). —
-TÄTHET~02 l. ~20.
1) (föga br.) landt. till 1: antalet korn på ett ax i förh. till dettas längd, kärntäthet. LAHT 1892, s. 279. (En vetesort) med korntätheten stigande mot axets topp. SmåskrLandtbr. 8: 63 (1896).
2) (i fackspr.) till 6: antalet korn i viss massa resp. dessas volymer i förhållande till hela massans volym l. vikt. Fries Krutl. 114 (1869). KemT 1910, s. 7. —
(3, 4) -VALLMO~02 l. ~20. [jfr d. kornvalmue] den i åkerfält växande örten Papaver Rhoeas Lin.; jfr -ROS slutet o. RÅG-VALLMO. Gosselman BlekFl. 94 (1865). NormFört. 28 (1894). —
-VARA, r. l. f.
1) (i fackspr.) till 4: korn betraktat ss. handelsvara. MosskT 1892, s. 217. En kornvaras större eller mindre lämplighet för maltberedning. LB 2: 321 (1900).
2) (†) till 5, om handelsvara bestående av kornformiga frön l. fruktkärnor. Ris och andra Kornvaror. SFS 1847, nr 43, s. 51. —
(4) -VATTEN.
1) avkok av korn (korngryn), som i sht förr användes ss. sjukkost l. läkemedel; stundom äv. inbegripande tillsatt socker, citronsaft o. d.; möjl. [jfr d. kornvand] i ä. tid äv. till KORN 1 a, om avkok äv. på andra sädesslag. BOlavi 6 a (1578). För then heeta Kållesiuka. .. Man må gifwa then siuka korn watn till at dricka thet swalkar then mykna heeta. Månsson Åderlåt. 40 (1642). Langlet Husm. 958 (1884).
(4) -VETE. (†)
1) om blandsäd av korn och vete. All Åkren besåss hvart år, mäst med Vårsäd, VårRog och Kornhvete. MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 26.
(3) -VICKER. (-wick) [namnet torde syfta på odlingen av vicker] (†) åkervicker. VarRerV 42 (1538). Wick, kornwick, som doger at såå. Linc. (1640; under seminalis). —
(1, 5) -VIKT. landt. LAHT 1883, s. 174. Afkastningen (av vårsäden) blef .. under medelmåttan med låg kornvigt. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 18. TLandtm. 1900, s. 321. —
(1, 3) -VIND, sbst.1 (†) om vind som torkar säd. Sedan Säden .. hunnit väl torrka på skylarna af en förträffelig, så kallad kornvind. VetAH 1798, s. 260. —
(8) -VINKEL. mil. vid riktning: vinkel mellan riktlinjen (som går gm siktskåra o. kornspets) o. terränglinjen. Holmberg Artill. 1: 74 (1881). 2NF 23: 409 (1915). —
-VIS, adv.
1) till 1, 5, 6: korn för korn. Dähnert 154 (1746). I vildmarken måste man så att säga kornvis utminutera ammunitionen. Alm VapnH 172 (1927).
2) (föga br.) till 6: (sammansatt) av korn. (Stenen var) kornvis sammansatt. Acrel Chir. 92 (1759). —
(6) -VÅG; pl. -ar. [jfr t. kornwage] (†) mycket känslig våg, urspr. använd för att väga kornen efter guld- o. silverdrivning. VetAH 1744, s. 220. Rinman (1788). —
(4) -VÅNG. (i fråga om ä. förh.) vid treskiftesbruk: med korn besått jordområde. Linné Sk. XIV (1751). Flodström SvFolk 274 (1918). —
-VÅR, r. l. m. (†)
1) till 3: vårarbete (för sådd o. d.); äv. övergående i bet.: tid för vårarbetet. Emot betalning åtaga sig Kornvårens värckställande. VDP 17/6 1772, § 8. 2ne par Oxar hvilke dragit hela Kornvåren. VDAkt. 1798, nr 211.
2) till 4: vårarbete för kornsådden. Så snart jagh min Rogh- och kornwåhr i Liunga förrättat haf(ve)r. VDAkt. 1688, nr 244. —
(4) -VÄLLING. (i sht i fråga om ä. förh.) Haffre välling och korn vällingh koketh i vatn måge the (dvs. de sjuka soldaterna) väll äthe. G1R 25: 634 (1555). FoF 1914, s. 33 (i fråga om förh. c. 1855). —
(4) -VÄRDE. landt. foderenhet som användes vid beräkning av utfodringsnormen för svin o. som beräknas efter nettoenergin i 1 kg. normalt korn. LAHT 1911, s. 479. —
-VÄXT. (†)
1) till 3: växtlighet hos säd; sädesskörd. Ther ähr altiidh liithenn kornn vextt. G1R 23: 441 (1552). Heinrich (1814).
-ÅKER.
(4) -ÅL. zool. o. landt. rundmasken Tylenchus hordei W. M. Schøyen, som angriper rotspetsarna av korn (samt andra sädes- o. foderväxter) o. förorsakar kornsjuka. UtsädT 1895, s. 119. —
-ÅR.
1) [fsv. kornar] (†) till 3: (så l. så beskaffat) år med hänsyn till grödan (äringen). Desse rötter (dvs. potatisen) äro af en hel tårr natur, så at man uti svåra Korn- eller sädz år, kan bruka dem til bröd. Alströmer Får. 62 (1727). SvTyHlex. (1872).
2) till 4: (så l. så beskaffat) år med hänsyn till kornskörden. Ett godt, dåligt kornår. —
(4) -ÖL. vanl. i motsättning till av annat ämne beredt öl. Collan Kalev. 1: 4 (1864). Kornölet, ”tjang”, Ladaks nationaldryck. Hedin Transhim. 1: 105 (1909).
B (†): KORNE-AX, -BAND, -BLOMSTER, -BOD, se A. —
-GOLV, -GUD, se A. —
(6) -GULD. (kiörne-) guld i kornformiga stycken. Tene guldh sextan stycker, kiörne guldh trij stycker och rulde guldh tuhundrede fira stycker. G1R 28: 23 (1558). —
-JUDE, -KRUT, -LAND, -MUST, se A. —
C (†): KORNS-BONDE, se A. —
Avledn.: KORNA, se d. o. —
KORNAKTIG, adj. —
KORNIG, adj. (korn- 1749 osv. körn- 1697—1747) [jfr t. körnig]
1) till 1: som har (så l. så beskaffade) korn; i ssgr. jfr FULL-, LJUS-, MÅNG-, MÖRK-, SMÅ-, STOR-, TRUBB-KORNIG m. fl.
2) till 6: som består av (små) korn, antingen fritt liggande intill varandra l. förenade till en massa; äv. om yta som företer små, mer l. mindre runda upphöjningar (l. fläckar); grynig. Ehwad slags Tiära det är, antingen skyr och tunn eller tiok och körnig. Stiernman Com. 5: 633 (1697). I regeln visar sig stålets brottyta mera kornig, under det smidesjernet .. har ett tågigt brott. Holmberg Artill. 3: Bil. 37 (1882). Grått, kornigt linne. Freja 1885, s. 18. Fin, kornig snö piskade oss i ryggen. Hedin GmAs. 2: 262 (1898). Huden (hos klumpfisken är) läderartad, kornig eller skrovlig. Lönnberg RyggrDj. 3: 45 (1915). jfr FIN-, GROV-, RUND-, SMÅ-, STOR-KORNIG m. fl. särsk.
a) geol. om bärgart: som är bildad av sammankittade, med blotta ögat urskiljbara mineralkorn; motsatt: tät. Kornig kalksten, se KALKSTEN 1. Hisinger Ant. 4: 8 (1828).
b) konst. o. tekn. vid etsning, djuptryck o. d., om plåtyta o. d.: som är ojämnt täckt av skyddande korn av asfalt o. dyl. o. därigm blir ojämnt angripen av syran; äv. om etsning som sker på dylikt sätt. Ehrström Konsthantv. 121 (1924). HantvB I. 1: 236 (1934).
3) [efter motsv. anv. i t.] (†) om muntlig l. skriftlig framställning: innehållsrik, men knapp i formen, epigrammatisk, kärnfull. (Stahl) läser något kärft och kornigt, men med en anstrykning af humor. Snellman Tyskl. 408 (1842). Han antecknade, fåordigt, men kornigt och tillräckligen begripligt, hvad som i hvar och en sak ansågs för nyttigt och godt. 2SAH 26: 210 (1851). Lagus Kellgren 60 (1884).
Avledn.: kornighet, r. l. f.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content