publicerad: 1937
KORS kor4s, sbst. n. o. interj.; ss. sbst. best. -et; pl. = ((†) -er Dybeck Runa 1842—43, 4: 62 (1711)). Anm. Gen. sg. obest. korses anträffas hos Kolmodin Dufv. 223 (1734), Murbeck CatArb. 2: 168 (c. 1750). Gen. sg. best. korsens förekommer stundom i ä. tid, i sht i religiöst l. ålderdomligt spr., t. ex. Filipp. 2: 8 (NT 1526), Weste FörslSAOB (1823).
Ordformer
(kors(s) (cors(s), korsz, kårs(s)) 1524 osv. kortz 1596—1671 (: kortzwägar). kosch (i bet. II) 1856. koss (i bet. II) 1891—1935)
Etymologi
[fsv. kors, krussa; jfr sv. dial. kors, kross, d. kors, nor. dial. kross, kors, isl. kross; jfr äv. fsax. crūci, holl. kruis, ffris. kross, nordfris. kross, korss, fht. krūzi, t. kreuz, feng. o. eng. cross, ffr. crois, fr. croix, fir. cross; ytterst av lat. crux (gen. crucis). Formen kors utgår trol. från en ffris. form motsv. nordfris. korss; se ArkNF 47: 263 f. (1931). — Jfr KROASERA, KRUCIFIX, KRYSS, KRYSSA]
I. sbst.
1) straffredskap, vanl. bestående av en lodrät stolpe med ett nära dess övre ända anbragt tvärträ, varpå hos vissa folk i forntiden förbrytare fästes med händer o. fötter för att lida en plågsam död; i sht om det kors på vilket enligt den bibliska berättelsen Kristus led döden. Armarna på, stammen av ett kors. Joh. 19: 19 (NT 1526). (Nattvarden påminner) om hans (dvs. Kristus') Ewiga offer, som han på Korsett giordt haffuer. KOF 1: 316 (1575). Manslachtare, .. hemlighe mördare, och Kyrcketiwfwar beenbrytas .. (men fordom Korsfästes the, neglades widh korsset). Schroderus Comenius 669 (1639). NPs. 1921, 519: 1. — särsk.
a) (i religiöst spr., mindre br.) i uttr. korsets trä l. stam, förr äv. galge, om Kristus' kors. LPetri 2Post. 55 b (1555). Columbus BiblW B 1 a (1674). (De) togo .. (Jesus) ned från korsets trä och lade honom i en grav. Apg. 13: 29 (Bib. 1917).
b) (i religiöst spr., mindre br.) i uttr. korsets död l. pina, död osv. på korset, död gm korsfästning. Lydhactugh (var Jesus) in till dödhen, ja till korsens dödh. Filipp. 2: 8 (NT 1526). NPs. 1921, 518: 2.
c) (i religiöst spr., mindre br.) övergående i bet.: korsfästning, död gm korsfästning. Ho Guds Son tör osz ibland sig nämna, / Skal bli til korszet dömd. Brenner Pijn. 93 (1727).
d) (†) i uttr. svärja på l. om korset l. det heliga korset, avlägga ed vid Kristus' kors. The .. gi(n)go fram och swo(re) paa kors(et). OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929); möjl. till 2. Han swor om Gudh och thet helge korss, / At (osv.). Hund E14 83 (1605). JMessenius (1629) i HB 1: 117.
e) (i religiöst spr.) bildl., närmande sig bet.: Kristus' offerdöd på korset. Din Fristad är Hans Korss, dit lif är i Hans Död! Posten 1769, s. 576. Korset allena är det, som verkar tron. Modin Pascal 220 (1890). Aulén AllmTron 47 (1923).
f) (i vitter stil) om Kristus' kors ss. symbol för kristendomen.
α) mer l. mindre närmande sig bet.: den kristna läran. Månge wardha .. till fiender Christi korsz. Filipp. 3: 19 (NT 1526). Hammarsköld SvVitt. 1: 14 (1818). Predika korset. Cannelin (1921). Det (hade) ej förunnats honom att se korset triumfera över halvmånen. Grimberg VärldH 6: 46 (1935).
β) i uttr. höja l. plantera korset (jfr 2), införa kristendomen. Han (dvs. Olav Tryggvason) det dyra korset / Höjde först i Norrska landen. Geijer I. 3: 281 (1815). Sundén (1886).
g) (i sht i vitter, särsk. religiös stil) i bildl. anv., övergående i bet.: lidande, vedermöda. — jfr HUS-, ÄKTA-, ÄKTENSKAPS-KORS.
α) med anslutning till den bibliska berättelsen att Kristus bar sitt kors till avrättsplatsen; särsk. i uttr. bära, förr äv. draga korset l. sitt kors o. d., tåligt bära ett lidande l. en motgång o. d., Gud pålägger ngn ett kors, Gud pålägger ngn ett lidande l. en motgång (ss. en prövning); äv. i försvagad anv. Huilkin som icke tagher sitt kors påå sigh, och fölyer mich, han är mich icke werdigh. Mat. 10: 38 (NT 1526). Sielff skal tw intit lidhande eller cors läggia tich på halsen. OPetri 1Post. 54 b (1528). Gud har pålagt oss ett svårt kors. Weste (1807). Ack! att i Jesu spår jag gått / Och korsets börda ej försmått! Ps. 1819, 432: 5. Tack för det kors jag bära fått, / Kanske långt mera värdt! CVAStrandberg 1: 323 (1877). TurÅ 1916, s. 204.
β) (numera nästan bl. i religiöst spr.; se dock γ') övergående i bet.: lidande, plåga; motgång, olycka; elände, vedervärdighet (ofta uppfattad ss. en av Gud sänd prövning); äv. konkret, om ngt som förorsakar ngn lidande l. olycka o. d. Effter ingen ting så goodh är till ath döffua nidh kötit medh såsom corsit och lidhande. FörsprRom. 5 b (NT 1526). Sidst skole wi ock följa Christum vti korsz, motgång och bedröfwelse. Swedberg SabbRo 355 (1690, 1710). Gud oss länge haar i korsetz skola öfwat. Fånge 9 (c. 1710). Ju större kors, ju bättre Christen. Ps. 1819, 235: 1. Embets-Examina — detta Universiteternas korss. SvLittFT 1833, sp. 166. NoK 110: 63 (1931). — särsk.
α') (†) i pl. VDAkt. 1716, nr 298. Hava många kårs. Schultze Ordb. 2190 (c. 1755). Ternstedt Fénelon Vish. 135 (1877).
β') i uttr. hava sitt kors, hava sitt eget bekymmer l. lidande, sina egna svårigheter o. d. Den rijke haar och sitt korsz. Grubb 686 (1665). Hwar haar sitt kors. Törning 76 (1677). Beskow Pred. 335 (1901).
γ') (ngt vard.) konkret, om person som är till plåga l. bekymmer för ngn, ”plågoris”. UUÅ 1868, IV. 3: 15. Jag har sett kommendörer med stora korset, som sjelfve varit stora kors för sin omgifning. Hedenstierna Kaleid. 34 (1884). Originalet Pavén, Pacius' allt i allom och på samma gång hans kors och plåga. Ahrenberg Männ. 4: 260 (1909). — jfr HUS-KORS.
δ') (numera knappast br.) konkret, om ngt som är svårt att förstå l. förklara, ngt svårbegripligt l. svårförklarligt ställe i ngn text l. i ngt lärosystem o. d.; ”krux”. Biberg 1: 290 (c. 1820). Rundgren Minn. 3: 235 (1871, 1889). Den cartesianska filosofiens kors. Borelius Metaf. 313 (1895). jfr: Om theruthi (dvs. hos t. ex. Homeros) förefaller något mörckt eller swårt, så säya the (som kunna klandra bibeln för dess otydlighet) at Poeten hafwer medh flijt vpreest ett korsz, thermedh han wil Grammaticos plåga och tormentera. Sylvius Mornay 497 (1671, 1674).
2) föremål avsett att vara en bild av Kristus' kors; dels med därå anbragt bild av den korsfäste Kristus, dels utan dylik bild; såväl om större kors (t. ex. om i katolska länder utomhus uppställda kors vid vilka de troende förrätta sin andakt) som om kors av små dimensioner; jfr KRUCIFIX. I (dvs. ett) litit korss med en kedhia. G1R 7: 18 (1530). Bära kors på bröstet (såsom Biskopar, Abboter m. fl.). Nordforss (1805). Kyrkotornets gyllene kors. Rydberg Dikt. 1: 15 (1878, 1882). Nilsson FestdVard. 159 (1925). Böök Lejon 208 (1935). — jfr ALTAR-, BILD-, BISKOPS-, GULD-, HALM-, JUL-, PROCESSIONS-, SILVER-, TRIUMF-, ÄRKEBISKOPS-KORS. — särsk.
b) (†) i uttr. varken gå till kors eller till kyrka, eg.: icke förrätta andakt vare sig vid ngt kors l. i ngn kyrka; helt försumma gudstjänsten. Dybeck Runa 1847, s. 8 (1683). Saxon Härjed. 37 (1894). Ahnlund Oljob. 195 (1924; i fråga om förh. i Värml. på 1600-talet).
c) (†) i uttr. den som har korset signar l. korsar sig själv först, eg.: den som har krucifixet välsignar sig själv först; bildl.: den som har hand om förrådet o. d. tillgodoser sig själv först. SvOrds. C 4 b (1604); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr: Korsze sig den korszet har. Brenner Dikt. 2: 72 (1719).
d) (i fråga om ä. förh.) i uttr. kyssa korset, till bekräftelse på en överenskommelse l. en utfästelse o. d. kyssa ett krucifix. SvTr. 4: 309 (1557; i fråga om ry. förh.). Därs. V. 1: 75 (1593; i fråga om ry. förh.).
e) [jfr d. krybe til korset; jfr äv. sv. dial. krypa till krysset, mnt. to deme kruze krupen] i uttr. krypa till korset, eg. (i fråga om ä. förh.): ss. botövning krypa på sina knän till ett krucifix; numera bl. (vard.) bildl.: ödmjuka sig, göra bot o. bättring, tillstå sina förseelser; äv.: giva med sig, giva efter, giva tappt. Han tillfrågades, vem som hade lagt det kors ut om påskedag om morgonen, att allmogen skulle krypa där till. Ahnlund Oljob. 191 (cit. fr. 1541). Schultze Ordb. 2190 (c. 1755). Om jag känner svenskarne rätt, så kommer nog vår stormodige danske frände att slutligen krypa till korsset och falla till bönboken. Crusenstolpe Tess. 3: 117 (1847). SDS 1904, nr 67 A, s. 1.
f) om kors på en grav, gravvård i form av ett kors. KOF II. 2: 171 (c. 1655). Ström SvenskOrdspr. 72 (1926). jfr: Mor Bohm var värd en rejäl begravning .. det skulle köpas .. tårta med ett kors på. Hellström Storm 167 (1935); jfr 7 a ε. — jfr GRAV-KORS.
h) (i fråga om äldre, i sht medeltida förh.) om korsformigt märke som korsfararna anbragte på sina kläder; särsk. i uttr. taga korset o. d., sätta dylikt märke på sina kläder ss. inledning till deltagande i korståg; äv. om korsformigt märke på ordensdräkt inom andlig riddarorden. OPetri Clost. A 4 a (1528). Tagen korset på, I kämpar, / Att mot Morer draga ut! Gumælius Bonde 170 (1828). De orsaker, som drevo individerna att taga korset och draga ut mot de otrogna. Sylwan (o. Bing) 1: 30 (1910). — Anm. Denna anv. kan äv. hänföras till 7.
3) [urspr. specialfall av 2 h] om ordenstecken i form av ett kors. Kommendör med stora korset av vasaorden. PH 5: 2960 (1750). För öfrigt måtte det vara en käck karl, han har två kors: det Svenska och det Fransyska. Gustaf III 3: 294 (1788). TjReglArm. 1889, s. 58. — jfr DANNEBROGS-, JÄRN-, KOMMENDÖRS-, ORDENS-, STOR-KORS m. fl.
4) i allmännare anv. av 2, om föremål som huvudsakligen består av tvenne i mer l. mindre rät vinkel över varandra förenade stycken l. armar; stundom särsk. om den del av ett korsformigt föremål där armarna mötas. Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668). Karet sättes in uti et annat större kar, på et kors, som blifvit lagdt på dess botn. Thunberg Resa 1: 273 (1788). Levander FattFolk 146 (1934). — jfr ANKAR-, ARM-, BLOMSTER-, DIOPTER-, FÄSTE-, GEVÄRS-, HATT-, HÅR-, JÄRN-, SPINDELVÄVS-KORS. — särsk.
c) (mindre br.) om kors som bildas av midtposten o. tvärposten i ett fönster. Rothstein Byggn. 552 (1859). LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 243. — jfr FÖNSTER-KORS.
d) (†) om ett korsformigt, benhårdt brosk som förr troddes förekomma i hjärtat på mycket gamla hjortar. Berchelt PestOrs. H 6 b (1589: klärsset, felaktigt för korset). IErici Colerus 1: 299 (c. 1645). — jfr HJORT-KORS.
e) (förr) om parerstång på svärd; äv. om det ställe på ett svärd där klinga, parerstång o. kavle mötas. Porath Pal. 1: A 2 b (1693). Holmberg Nordb. 34 (1852). Alm BlVap. 7 (1932).
h) i fråga om kyrka med korsformig grundplan.
α) om midtpartiet i en korskyrka, där korsarmarna o. långhuset skära varandra. De satte sig på en bänk, främst i korset. Eurén Kotzebue Orth. 3: 10 (1794). Kupolen på korset (i kyrkan). Upmark Lübke 354 (1872).
5) [eg. specialfall av 4] om partiet kring korsbenet hos människor o. ryggradsdjur.
a) anat. om den nedre delen av ryggen hos människan, där ryggrad o. höftben tillsammans liksom bilda ett kors; förr äv. om korsbenet. Kulan bleff uthi ryggbenedh rätt uthi korset qvar sittiandes. CGyllenhielm i HH 20: 341 (c. 1640). Hoorn Jordg. 2: 16 (1723). (Sv.) Korset, (lat.) Os sacrum. Sahlstedt (1773). SvUppslB 15: 1112 (1933).
b) veter. om den del av bålen hos ryggradsdjur som är belägen över bäcken, korsben o. de främre svanskotorna. Tå Hästen .. är styff öfwer Korset. IErici Colerus 2: 332 (c. 1645). (En viss häst har) en tilltalande framdel, men ett stupande kors. TIdr. 1897, s. 141. SvAyrshireFT 1927, 3—4: 6. — jfr HAK-KORS.
6) [eg. specialfall av 4] astr. i l. (i sg. best.) ss. namn på stjärnbilder.
a) (mindre br.) om en stjärnbild på norra hemisfären, vanl. kallad Svanen; äv. kallad Norra korset, förr äv. Sankt Bengts (dvs. den helige Benedikts) kors. S. Bängts Korsz. Rålamb 4: 5 (1690). Ling Edd. 175 (1820). SvUppslB 6: 744 (1931: norra korset).
b) om en stjärnbild på södra hemisfären, vanl. kallad Södra korset. Spegel GW 163 (1685). Bergstrand Astr. 39 (1925: Södra korset).
7) (ritad l. målad l. ristad l. på annat sätt framställd) figur, i sin enklaste form bestående av två linjer som skära varandra i mer l. mindre rät vinkel.
a) om figur, eg. avsedd att avbilda l. symbolisera Kristus' kors (jfr 2). Psalmböckernas förgyllda kors lyste i deras svarta, handskklädda händer. Zetterström Ulf 17 (1926). — jfr INVIGNINGS-, JUL-KORS. — särsk.
α) om kors som ritats i magiskt syfte till skydd mot ondt. Skära kors i spild mat. (Ett forn-bruk, på det ej hin h. skall få makt med förrådet). Granlund Ordspr. (c. 1880). På sina håll ritade man .. kors .. på det som hade med kreaturen att skaffa, för att bevara dem och vad som kom från dem. Norrl. 14: 53 (1926).
β) [anv. delvis utgående från 2 h] om korsformigt tecken i flagga. KlädkamRSthm 1561—65 I, s. 122 a. Stiernman Com. 3: 174 (1663). Svenska flaggan är blå med gult kors. SFS 1906, nr 55, s. 1.
γ) (numera föga br.) om i allm. med handen l. fingrarna (i luften) tecknad figur i form av ett kors, ofta avsedd att vara ett skyddsmedel mot ondt (jfr α), korstecken; särsk. i uttr. göra l. (i folkligt spr. i vissa trakter, i fråga om i luften ritad figur) slå kors för sig l. ngn l. ngt, göra korstecken framför l. över sig osv. Presten (skall vid dopet) göra kors j barnsens ansichte och bryst, och seya (osv.). OPetri Hb. A 4 a (1529). Wij .. göre kors på honom som döpas skal. LPetri Exorc. E 3 a (1562). Sigge steg til Häst igen, gjorde korss för sig, som hans mor hade lärt honom. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). När naglarna klippas, skall kors med saxen göras på handens in- ock utsida. Landsm. VIII. 3: 369 (c. 1900). Gummorna vid vägkanten skulle dock slå kors för sig om (osv.). Johanson SpeglL 27 (1926).
δ) i symbolisk anv. Korset spelade en stor roll inom kristenheten, det var ett välsignelsens tecken. Hildebrand Medelt. 3: 422 (1900). Gemensamt för alla, som låta tatuera sig, äro de symboliska bilderna. Tro, hopp och kärlek (kors, ankare, hjärta) finnas i oändligt många versioner. Fatab. 1928, s. 105.
ε) korsformigt tecken vid en persons namn i matrikel l. dödsannons l. på gravsten o. d., angivande att personen i fråga är död; äv. med efterföljande årtal l. datum angivande att personen dödt det angivna året osv.; jfr 2 f; äv. om korsformigt tecken i ordbok, angivande att ett visst ord l. en viss betydelse l. en viss form av ett ord kommit ur bruk. Lidén SvSpr. 118 (1848). Fogelqvist ResRot 132 (1926). — jfr DÖDS-KORS.
b) i allmännare anv. av a (jfr 4). Två vita ryor, av vilka den ena hade svart och röd bård och ”ith kors midt vpå”. Sylwan Ryor 85 (cit. fr. 1559). (Pestsmittade hus böra ha) något särdeles Tekn medh ett stoort Korsz vppå Porten. Stiernman Com. 2: 182 (1638). Rutstyngen bilda en kvadrat på afvigsidan och ett kors på rätsidan. Lundin KvSlöjd 114 (1892). — särsk.
α) (i fackspr.) i uttr. som närmare angiva korsets form. Latinskt kors, med tvärarmen kortare än huvudarmen o. anbragt ngt över dennas midt. Grekiskt kors, med tvärarmen lika lång som huvudarmen o. anbragt på midten av denna. Korsat kors, vars armar i sin ordning äro försedda med tvärarmar. Sjelfva förrättningen (dvs. multipliceringen) betecknas med et vridit korss (×) eller en punct (.) emellan Factorerne. Palmquist Räkn. 11 (1750). Ett grekiskt kors. Ljunggren Resa 83 (1871). (Kyrkan) fick en grundform lik det latinska korset. Hildebrand Medelt. 1: 21 (1879). (Sv.) Korsadt kors (t.) wiederholtes Kreuz. Klint (1906). — jfr ANDREAS-, ANKAR-, ANTONIUS-, ANTONS-, FRIMURAR(E)-, HAK-, HJUL-, KLÖVERBLADS-, KNAPP-, KRYCK-, MALTESER-, PATRIARKAL-KORS. — Anm. Vissa av hithörande uttr. o. ssgr kunna äv. hänföra sig till 1 o. 2 samt a.
β) mus. framför en not anbragt tecken bestående av två parallella linjer som skäras av två andra parallella linjer o. betecknande att tonen skall höjas med ett halft tonsteg. (Noten) har kors för sig. Holmberg 1: 626 (1795). Sätta kors el. korsa för en not. Därs. Bergenson Mus. 14 (1903). — jfr DUBBEL-KORS.
γ) om figur bestående av två varandra korsande linjer l. om en enda linje som dragas (drages) över ngt skrivet ss. tecken på att det skrivna icke skall vara gällande; särsk. i uttr. stryka l. draga ett kors, förr äv. stryka osv. kors över ngt, göra ngt ogiltigt gm överkorsning; äv. bildl. RP 8: 749 (1641). Crusenstolpe Tess. 4: 68 (1849). Frankernas .. uppträdande på historiens skådeplats stryker ett kors öfver alla dittills rådande politiska kombinationer. Rydberg KultFörel. 4: 66 (1887).
δ) om korsformigt tecken som i skrift anbringas ss. märke för att angiva ngt ss. anmärkningsvärdt l. minnesvärdt; förr äv. i uttr. göra kors. Och them wij haffue latiid i szame register fortechnat mett eth korss, wele wij inthet borgelege giffue. G1R 11: 277 (1537). Säfström Banquer. Rr 2 a (1754). — särsk. (numera mindre br.) i uttr. rita l. stryka ett kors i almanackan o. d., vid ett datum i almanackan sätta ett kors för att minnas vad som då tilldragit sig o. d.; förr äv. i uttr. skriva kors på dörren, på alla väggar o. d., rita kors på dörren osv. för att erinra sig ngt. Skrifva kors på dörren. Holmberg 1: 514 (1795). SvD(A) 1934, nr 122, s. 3.
ε) om den punkt där armarna i en korsformig figur skära varandra (jfr 4 e, h α). Rålamb 13: 27 (1690). Linné Sk. IV (1751). Lägenheten har synnerligen fördelaktigt läge .. i korset, där fyra vägar mötas. PT 1907, nr 44 B, s. 2. — jfr GATU-, SPÅRVÄGS-, VÄG-KORS.
ζ) i utvidgad anv., om figur med flera än fyra varandra korsande armar; i ssgrna ALF-, FEMUDDA-KORS.
8) [anv. eg. syftande på den flagga med rödt kors i vitt fält som användes av ifrågavarande organisation] i överförd anv., i uttr. röda korset, om en 1863 på initiativ av schweizaren H. Dunant bildad internationell sammanslutning med huvudsaklig uppgift att bereda hjälp åt sjuka o. sårade i krig; äv. om en svensk förening med samma syfte, under åren 1886—1915 officiellt kallad Svenska föreningen röda korset, från 1915 Svenska röda korset. NF 5: 420 (1882). FörslReglSjukvFält 1889, s. 113. SFS 1915, s. 813.
9) i uttr. o. förb. som angiva att tvenne föremål äro placerade i sådant förhållande till varandra att de bilda ett kors (i bet. 2, 4) l. att två linjer skära varandra i form av ett kors (i bet. 7) l. att tvenne rörelser försiggå mer l. mindre vinkelrätt mot varandra o. d.
a) i förb. med föregående prep., i sht i uttr. i kors. Lägga armarna i kors, (sitta l. stå o. d.) med armarna i kors (jfr α), lägga armarna resp. (sitta osv.) med armarna lagda korsvis över bröstet. Lägga benen i kors, (sitta) med benen i kors, i sittande ställning lägga resp. (sitta) med det ena knäet över det andra. SthmTb. 1584, s. 25 a. Sätter sigh .. Ogierningzmannen neder .. på Jorden uppå sine i Kors slagne Been. RelCur. 281 (1682). Patienten .. begärade at någon .. skulle i kors klippa några hår af hans hufvud. Münchenberg Scriver Får. 169 (1725). Han går af och an med armarna i korss. Riccoboni Catesby 24 (1761). De mästa Catholska Kyrkor äro i kors bygde på samma sätt (som Notre Dame). Thunberg Resa 1: 45 (1788). 2:ne ”i kors liggande kanoner”. Spak Unif. 42 (cit. fr. 1808; i emblem på uniformsmössa). Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Stiernstedt Liw. 100 (1925). — särsk.
α) i uttr. lägga armarna l. händerna i kors, med armarna l. händerna i kors, ss. beteckning för lättja l. sysslolöshet l. likgiltighet för ngt. HC11H 4: 148 (1673). Skall jag sitta med händerna i kors och låtsas om ingenting, medan de spinna ihop sina intriger? Michaelson Ungk. 159 (1892). SvD(A) 1934, nr 214, s. 4.
β) i uttr. icke lägga, stundom (i vissa trakter) sticka två strån, ngn gg ett strå i kors, ngn gg icke göra strå i kors l. icke lägga sticka i kors, icke bry sig om att göra ngt, vara ovärksam l. likgiltig. Isogæus Segersk. 85 (c. 1700). Læstadius 2Journ. 383 (1833). En vecka i Antwerpen utan att göra strå i kors. AEdelfelt (1874) hos Söderhjelm Prof. 202. Tänk bara en sådan flicka, som aldrig lagt ett strå i kors. Tavaststjerna Inföd. 77 (1887). Makterna lade icke två strån i kors för Finlands sak. Nordenstreng Gripenbg 107 (1921).
δ) (†) i uttr. sitta i kors, sitta (på marken o. d.) med benen lagda i kors under sig. Linné Diet. 1: 36 (c. 1750).
ε) (†; se dock slutet) i uttr. i kors, i olika riktningar, i sicksack; jfr ζ. Stiernhielm Herc. 34 (1648, 1668). Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot Hararne springa. Bellman (BellmS) 2: 159 (1777, 1791). — särsk. (i vissa trakter, vard.) bildl., i uttr. tala i kors, tala osammanhängande l. förvirrat, tala hit o. dit. ENervander (1892) hos Cygnæus 11: 7. Sedan kvicknade han till och talade i kors och var alldeles virrig. Hornborg Fort. 120 (1910).
ζ) [jfr d. paa kryds og tværs] i uttr. i l. på kors och tvärs, förr äv. i kors och (i) tvär, i kors och (i) kvär, i olika riktningar, hit o. dit, kors o. tvärs (jfr b α); äv. bildl. Här (i dryckeslaget) säts an uti kors, och i qwär; opå rad, och i runden. Stiernhielm Herc. 228 (1648, 1668). När iag .. / Neptunus böliors fält i korss och qvär måst plöija. Rosenfeldt Vitt. 203 (1686). Urvärkets (dvs. världens) hiul löpa omkring hvarandra både i kors och tvär. Hoffmann Förnöjs. 302 (1752). Er (dvs. de lärdas) konst, at öfver hårstrån kifva, / Och skrifva, skrifva, skrifva, skrifva, / I kors och tvärs och med och mot. Kellgren 2: 67 (1777). DA 1793, nr 294, s. 1. Intressesammanflätningar på kors och tvärs i ekonomien. SvD(A) 1934, nr 1, s. 12.
η) (numera knappast br.) i uttr. i kors och kringel, förr äv. i kors och (i) krok l. kröke l. ring. J korss ok uti krook. Lucidor (SVS) 183 (1672). Allenast rimen de vid ändan redo stå, / Så må alt annat fritt i kors och kröke gå. Düben Boileau Sat. 14 (1722). Salvius BrudGrafskr. 55 (1739, 1757). De .. reste och foro, den ene hit, den andre dit i kors och kringel, för brinnande lifvet. Högberg Vred. 3: 323 (1906).
b) (numera föga br.; se dock α) utan föregående prep., närmande sig bet. av ett adv.: i kors; äv.: tvärs. Linné Sk. 252 (1751). 1 st. 6 1/2 oktavers Taffelfortepiano af Mahogony, hvari bas- och diskantsträngarne gå kors öfver hvarandra. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 6. OoB 1896, s. 18. — särsk.
α) [jfr d. kryds og kvær, t. kreuz und quer] (fullt br.) i uttr. kors och tvärs, förr äv. tvärs och kors, i olika riktningar (som skära varandra), åt olika håll, hit o. dit; stundom bildl. Kellgren 2: 166 (1790). Tvärs och kors. Arnell Scott Sjöfr. 202 (1829). Der (dvs. på Riddarhuset) talades kors och tvärs. Liljecrona RiksdKul. 448 (1841). Och de skrämda flädermössen / Fladdra kors och tvärs, förryckta. Gellerstedt 2Dikt. 64 (1881). Elgström Pig. 97 (1929). jfr (†): Du .. lop landet korss och tvär. Rosenfeldt Vitt. 238 (c. 1680).
β) (†) i uttr. kors och långs åt, kors och ändalångs, = α. VDAkt. 1677, nr 187. De honungsfulla kakorne, som Bien tilklistrat, kunna vid inkastandet i sållen skäras korss och ändalångs med en tunn knif; ju bättre flyter Honungen. Lindström Bi 23 (1780).
γ) (†) åtföljt av en bestämning inledd av prep. om.
α') i uttr. kors om ngt, tvärs över ngt. (Man) drar .. linean S. M. Korsz om henne (dvs. ekvinoktialen) i Winckel medh (linjen) I. F. L. Rålamb 4: 112 (1690).
β') i uttr. kors (l. kors och krångel) om varandra, om varandra, utan ordning, huller om buller, hit o. dit. VDAkt. 1749, nr 60. Nu (guds)-tjensten var förbi, hvarpå de litet sungo / Och sedan hopetals kors om hvarandra sprungo. Livin Kyrk. 105 (1781). Nu .. ligga dessa (jordbitar) kors och krångel om hvarandra. Crælius Nås 94 (1837).
II. [jfr motsv. anv. i d. Anv. utgår urspr. från åkallande av l. ed vid Kristus' kors (se I 1)] (starkt vard.) interj. uttryckande bestörtning l. förvåning l. häpnad l. överraskning o. d. Hoy Korsz! töras j detta göra. Brasck FörlSon. H 4 b (1645). Kors! kors! hvad böcker! Broman HelsB 263 (1747). Korss huru han skapar til sig. Riccoboni Catesby 8 (1761). Kors, aldrig trodde jag ändå, att Mäster Smith hade ett så obevekligt hjerta. Jolin MSmith 10 (1847). Kors, vad dina vackra ögon ska gråta! Bergman JoH 260 (1926). — särsk.
a) i uttr. kors i Jesu namn (äv. sammanskrivet; äv. förvridet; jfr JESUS anm.), kors i Guds l. Herrans namn, kors i Kristi namn (äv. eufemistiskt: i Kristinehamn) o. d. Kors i Jesu namn, hvad du är vacker, flicka! Almqvist DrJ 166 (1834). Men kors, i guds namn, klockan är ju 2 på morgonen. Carlén Skuggsp. 2: 15 (1865). Kors i herrans namn! Auerbach (1911). Kors i Kristinehamn! Östergren (1930). jfr: Hå kors i jesses, har han slagit lampan i golvet. Fröding ESkr. 2: 84 (1892; jfr JESUS anm.). jfr äv.: Kors i Göta rike! Östergren 2: 1507 (1926; jfr GÖT, sbst.1 1 a anm.).
b) i uttr. kors för fan l. tusan o. d. Kors för fan, nu var jag blifven rent af galen. VDAkt. 1792, nr 475. Kors för tusan. Strix 1897, nr 14, s. 3. Kors för fasen! Knöppel SvRidd. 136 (1912).
c) i uttr. kors i alla (eviga) tider, kors i alla (mina) da(ga)r, förr äv. kors i evighet. Kors i evighet! Dalin Arg. 2: 54 (1734, 1754). Kors i alla eviga tider! Jolin Kom. 110 (1845). Så bittida uppe, kors i alla dagar! Hagberg Shaksp. 3: 314 (1848). Fröding NDikt. 65 (1894).
d) i uttr. kors bevars, stundom kors bevara l. bevara mig l. bevare oss; jfr BEVARA, v.1 10 f γ β', BEVARS 4. Kors bevare oss. Ihre Superstit. 39 (1750). Men, kors bevars väl, skrek Susanna, / Och släpte nålar, sax och tråd, / Skal detta vara Hennes Nåd!!! Lenngren (SVS) 2: 87 (1796). Då sade fröken häpet: ”kors bevara” / och knäppte händerna tillsamman fromt. Fröding NDikt. 18 (1894). Kors bevara mig väl, Augustin, var inte så besatt högtrafvande! Quiding Hvidehus 170 (1899). Kors bevars, va hon ä fjär! Östergren (1930).
Ssgr: A: (I 1) KORS-AFTON. (förr) dagen före korsmässan om hösten (se -MÄSSA); äv. kallad helga korsafton; jfr AFTON 5. Botin Utk. 446 (1764). SvTyHlex. (1872). —
a) om de utskjutande partierna i en korskyrka, i sht om partierna av tvärskeppet; jfr KORS I 4 h β. Brunius Metr. 65 (1836). Thordeman KyrkArkit. 101 (1923).
(I 7 b, 9) -BAND.
1) (i sht i fackspr.) om band l. sträva o. d. som är anbragt i kors över l. tvärs över ngt. SkeppsgR 1547. särsk.
b) [eg. specialfall av a] post. omslag bestående av i kors knutet band l. av en pappersremsa o. d. omslutande postförsändelse som mot ett porto som är lägre än vanligt brevporto skall befordras i icke tillslutet skick; i sht i uttr. i l. under korsband. SFS 1850, nr 16, s. 3. Sändningar under korsband. UB 7: 110 (1874). Åkerhielm GamlRoman 112 (1907).
c) post. i överförd anv. av b: postförsändelse under korsband, korsbandsförsändelse. Sundén (1886). jfr MASS-, UTGIVAR(E)-KORSBAND.
d) anat. o. veter. om varandra korsande ligament i knäleden resp. i nackleden. Rosenstein Comp. 79 (1736). Müller LbAnat. 53 (1905).
2) [anv. torde eg. syfta på den korsslå som i ä. tid anbragtes på ifrågavarande ställe på den ställning efter vilken pipans kärnmur formades] bärgv. om den vidaste delen av en masugn, buk. Johansson Noraskog 3: 256 (i handl. fr. 1684). BonnierKL 7: 1330 (1925).
-brevlåda. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) korsbandslåda. jfr BREVLÅDA 2. Geijer Postförf. 163 (1890).
-porto. BtRiksdP 1870, I. 1: FörslPoststadg. s. 39 (1869). —
(I 1, 2, 7 a β) -BANER. (i högre stil) eg.: av korsfararna användt baner med kors i duken; äv. om flagga överhuvud med dylikt kors; äv. bildl. Phrygius HimLif. 151 (1615; bildl.). Bepröfvadt, blågult korsbanér! Söderberg Rytm. 51 (1907). —
1) biol., i sht bot. i pass. med intr. bet. l. refl.: fortplantas gm korsbefruktning (se -BEFRUKTNING 1, 2); äv. reciprokt: ömsesidigt befrukta varandra. MosskT 1892, s. 249. UtsädT 1895, s. 249. Rotfrukterna korsbefrukta sig och korsa sig till och med ofta med vilda växter. LAHT 1919, s. 41.
2) landt. o. trädg. tr., med avs. på blomma l. växt: föranstalta att korsbefruktning äger rum hos (ngt). LmUppslB 371 (1923). —
(I 9) -BEFRUKTNING.
1) bot. befruktning gm överförande av pollen från en blomma till en annan på samma l. annat stånd; äv. om befruktning mellan olika former l. arter, korsning. Areschoug BotEl. 217 (1863). LAHT 1901, s. 151.
2) zool. om den hos djur normalt förekommande befruktningen mellan olika individ; äv. i fråga om hermafroditiska djur. Wallengren (o. Hennig) 4: 9 (1913). —
-BEN.
1) anat. o. veter. till I 5: den del av ryggraden som ingår i bäckengördelns ben; jfr HELIG-BEN. Hoorn Siphra 3 (1715). Essen-Möller KvinnlUnderl. 23 (1932).
2) till I 9.
a) (föga br.) i uttr. slå (jfr b), förr äv. kasta korsben (för ngn), sätta krokben (för ngn). Björkegren 714 (1784). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
b) (mindre br.) i uttr. slå korsben (jfr a), ragla. Blanche Dard. 59 (1847). Siwertz Sel. 1: 15 (1920).
Ssgr (till -BEN 1; anat.): korsbens-band. om de kraftiga ligament som sammanbinda korsben o. höftben; jfr BAND, sbst.1 14. Cederschiöld HbBarnm. 16 (1843). Dens. Ordl. 29 (c. 1847).
-hål. om i korsbenet befintliga hål tjänande till genomgång för korsbensnerverna. Florman Anat. 1: 335 (1823). Müller LbAnat. 22 (1905).
-kota. var särskild av de sammanväxta ryggradskotor som tillsammans bilda korsbenet. Thorell Zool. 2: 233 (1861). Svenson Sinnessj. 6 (1907).
(jfr I 2) -BILD. (†) bild av Kristus' kors; äv.: krucifix. Dijkman Obs. G 5 a (1686). Korsbilden på Altaret. Bælter Cerem. 166 (1762). Gumælius Engelbr. 79 (1858). —
(I 7 b, 9) -BLAD. trädg. växt tillhörande släktet Crucianella Lin., med motsatta blad. HbTrädg. 6: 69 (1876). Svensson Kulturv. 530 (1893). —
(I 7 b, 9) -BLADIG. bot. om växt: försedd med korsvis ställda blad. SvBot. nr 324 (1807). Nyman FanerogFl. 222 (1873). —
-BLOMMA, r. l. f.
1) till I 1.
a) [namnet möjl. föranledt av växtens blomning vid korsmässotiden] växt tillhörande släktet Polygala Lin., särsk. om arten Polygala vulgare Lin., jungfrulin, mjölköka, mjölkört. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Fries BotUtfl. 3: 236 (1864).
b) [namnet föranledt av pistillens huvudlika märken, vilka erinra om spikhuvuden o. liknats vid de spikar med vilka Kristus fastnaglades vid korset] växt tillhörande släktet Passiflora Lin., i sht om arten Passiflora cærulea Lin., passionsblomma, äv. kallad Kristi korsblomma. Cristi Kårszblomma. Rudbeck HortBot. 44 (1685). Norlind AllmogL 387 (1912).
2) till I 7 b, 9.
b) byggn. i den gotiska byggnadsstilen använd ornamental avslutning på en spira, sammansatt av fyra kring ett skaft korsvis sittande, ofta förenklade blad o. en mellan dem uppskjutande spetsig knopp. Brunius SkK 697 (1850). Korsblomman är bestämd att kröna tornspetsar, fialer, baldakiner, grafmonument o. s. v. Adler Meyer 196 (1893). 2SvKulturb. 1—2: 96 (1934). —
(I 7 b, 9) -BLOMMIG. bot. om växt: vars blommor hava fyra i kors sittande kronblad; särsk.: som tillhör familjen Cruciferæ; i pl. äv. ss. namn på denna familj. Berlin Lrb. 71 (1852). SFS 1919, s. 2660. —
-BLOMSTRIG. om växt.
(I 4, 7 b) -BLÄCKER. bot. växten Menyanthes trifoliata Lin., vars tredelade blad erinra om ett kors, vattenklöver, bockblad, getkål. Linné Fl. nr 173 (1755; fr. Dalsl.). Post Ogräsv. 97 (1891). särsk. om blad av ifrågavarande växt. Lindgren Läkem. 43 (1902). —
(I 7 b, 9) -BO, r. l. m. l. f. bot. växten Senecio vulgaris Lin., boört, korsört. Holmström Naturl. 159 (1895). Bolin Åkerogräs. 107 (1926). —
-BRODER. (kors- 1528—1907. korse- 1645) [fsv. korsbrodhir]
1) (†) till I 1 g: ”broder” l. kamrat i lidande l. vedermöda o. d. Then som intet är en Korsebroder, / Är och ey heller en Christen goder. Gallius KGyllenstierna B 4 a (1645). NorrbHembSkr. 1: 487 (cit. fr. 1831).
2) (i fråga om ä. l. utländska förh.) medlem av andlig orden som på sin ordensdräkt bär ett kors; jfr KORS I 2 h. OPetri Clost. A 4 b (1528). Dalin (1852; om riddare av Tyska orden). särsk. oeg.: flagellant. VerdS 152: 26 (1907). —
(I 7 b, 9) -BYGGD, p. adj. (i sht i fackspr.) om byggnad: vars grundplan bildar ett kors. KKD 5: 241 (1711). Den korsbyggda liggtimmerkyrkan. TurÅ 1931, s. 32. —
-BYGGNAD.
1) (i fackspr.) till I 5; jfr BYGGNAD 5 c. Man .. fordrar .. hos tjuren .. kraftig korsbyggnad. Landtm. 1893, s. 563.
a) om byggnad, i sht kyrka, vars grundplan bildar ett kors. Dalin Hist. 1: 185 (1747). VLS 154 (1887).
b) (knappast br.) om tvärskeppet i en kyrka byggd i korsform. Hülphers SvStäd. 2: 79 (1783). Brunius Metr. 54 (1836). —
(I 7 b, 9) -BÅGE. [fsv. korsbughi]
1) (förr) armborst vars stock tillsammans med bågen bildar en korsformig figur; jfr BÅGE, sbst.1 1. Richardson Krigsv. 1: 383 (1738). Balck Idr. 1: 413 (1886).
2) (mindre br.) byggn. diagonalbåge, kryssbåge; jfr BÅGE, sbst.1 3. Möller 1: 211 (1745). Brunius GotlK 3: 353 (1866). Auerbach (1911). —
(I 1 g β) -BÄGARE. (†) bildl.; jfr BÄGARE 1 a α. Baazius Posse 73 (1677). Alle som i församlingen äro moste .. tilsamman likasom vtdricka korsbägaren. Swedberg SabbRo 401 (1688, 1710). Dens. Cat. 325 (1709). —
(I 7 b, 9) -BÄR.
1) bär av växten Rhamnus catharticus Lin., getapel, vars tornar bilda kors med grenarna. Lindestolpe Färg. 52 (1720). AHB 53: 39 (1871).
(I 1) -BÄRANDE, p. adj.
1) till I 1. Christus, Fastlagshögtidens korsbärande, törnekrönte .. hjelte. Rogberg Pred. 1: 174 (1827). Brunius Resa 1838 235 (1839).
2) (i högre stil) bildl., till I 1 g α. Gezelius ASilfversparre A 2 b (1665). En Korszbärande Christens Bild och afmålning. Brobergen 143 (1693, 1708). —
-BÄRARE.
3) (numera bl. tillf.) till I 2 h, 7 a β: korsfarare. Lagerbring 1Hist. 2: 283 (1773). 3SAH 25: 56 (1911; oeg., om Turkiets fiender). —
(I 1 g α) -BÄRARINNA. (i högre stil) bildl.; jfr -BÄRARE 2. PJGothus Tål. E 7 b (1601). Weste (1807). —
(I 1 g α) -BÄRERSKA. (i högre stil) bildl., = -BÄRARINNA. Rothovius EPedersdr A 4 b (1622). Callerholm Stowe 185 (1852). —
-BÄRNING. särsk. konst. till I 1: bildframställning av Kristus bärande sitt kors. Brunius GotlK 2: 282 (1865). —
-BÖRDA, r. l. f. (numera bl. tillf.)
1) till I 1. På den andra (stenpelaren föreställes) .. Frälsaren under sin tunga korsbörda. SthmStCal. 1765, s. 17.
(I 7) -DALER. [efter t. kreuztaler] (förr) benämning på ett urspr. i Nederländerna, senare äv. i Tyskland präglat mynt som i prägeln visade ett kors, äv. kallat albertustaler; jfr DALER I 2. Stiernman Com. 3: 189 (1664). Heinrich (1814). —
(I 9) -DEFENSION. (†) bef. om sådan anordning av flanker o. kurtiner i en fästningsbastion att de kunna försvara varandra; jfr DEFENSION 1 b. Smoll Fortif. 17 (1693). —
(I 7 b, 9) -DELAD, p. adj. delad gm två varandra korsande linjer. En korsdelad ring. Brunius GotlK 2: 126 (1865). PT 1899, nr 163, s. 3. —
(I 9) -DRAG.
1) drag (se DRAG I 18) tvärs igenom ett boningsrum o. d., tvärdrag; äv. bildl. VetAH 1815, s. 219. Det idépolitiska korsdrag, varuti Schweiz för närvarande finner sig försatt. SvD(A) 1933, nr 217, s. 5. Finns det någon verklig grund för denna mycket utbredda fruktan för drag, särskilt korsdrag? Därs. 1934, nr 251, s. 9.
2) (i fackspr.) om dragande av ngt i två varandra korsande riktningar; jfr DRAG I 12. Myllningen sker genom ett enkelt harfdrag eller .. två korsdrag med en lätt, fin rätpinnharf. Arenander Lin. 15 (1910).
3) jäg. ställe där en fågelgrupps flykt korsar en annan grupps; jfr DRAG I 11. Balck Idr. 2: 27 (1887). —
(I 1 g α) -DRAGANDE, p. adj. (i högre stil) jfr -DRAGARE. KOF II. 2: 164 (c. 1655). Afzelius Sag. 4: 50 (1842). —
(I 1 g α) -DRAGARE. (i högre stil) person som är betungad av vedermödor o. lidande o. d. Bliberg Acerra 698 (1737). Sundberg Tal 59 (1885). —
(I 1) -DÖD, r. l. m. (i högre stil) död gm korsfästning. BL 16: 333 (1848). GHT 1936, nr 48, s. 7. —
(I 9) -ELD. mil. om beskjutning av ett mål från två l. flera olika håll; jfr ELD 9 b. SvTyHlex. (1851). NoK 109: 105 (1931). särsk. bildl. En korseld af frågande blickar rigtades mot fru Westberg. Hedenstierna FruW 23 (1890). —
(I 1, 2, 7 a β) -FANA. (i högre stil) fana l. vimpel med stången slutande i ett kors l. med ett kors i duken; äv. bildl. Hwilcken med Christo wnder hans korszfano wthärdeliga strider, han skal (osv.). Balck Ridd. b 4 a (1599). (Konstantin den store) lät .. göra en korsfana och derå inskrifva uti ett X ett P d. ä. begynnelsebokstäfver till Χριστός. Brunius GotlK 3: 87 (1866). Lammet, med eller utan korsfana, är en Kristussymbol. HantvB I. 1: 447 (1934). —
(I 7 b, 9) -FANER. tekn. faner bestående av två l. flera tunna träskivor som hoplimmats så att fibrerna i den ena skivan korsa dem i den andra. Korsfanér av furu. SvD(A) 1921, nr 14, s. 4. —
(I 4, 7 b) -FISK. (i vissa trakter) sjöstjärna, som till formen erinrar om ett kors med mera än fyra armar; jfr KORS I 7 b ζ. Fischerström 1: 251 (1779). SvRike I. 1: 168 (1899; anfört från Sverges västkust). —
(I 4) -FLYGEL. byggn. utskjutande parti av tvärskeppet i en korskyrka. Atterbom Minn. 395 (1818). 2NF 16: 1418 (1912). —
(I 1, 4, 7) -FORM; pl. -er. —
(I 1, 4, 7) -FORMAD, p. adj. —
(I 1, 4, 7) -FORMIG. —
-FOT.
3) till I 4, 7 b: korsformig(t) underlag l. fot å möbel o. d.; jfr FOT 4 b. 1. Rundt bordh medh Kors foot vnder. BoupptSthm 1673, s. 319 b. UpplFmT 44: 137 (1932). —
(I 9) -FRÅGA, r. l. f. (föga br.) om frågor som riktas till olika personer l. till en o. samma person rörande olika saker. Hygiea 1857, s. 729. (Advokaten) pressade de motsträviga vittnena med skickliga korsfrågor, som blevo allt besvärligare. SvD(A) 1932, nr 257, s. 15. —
(I 9) -FRÅGA, v. (föga br.) korsförhöra (ngn). Agardh ThSkr. 2: 59 (1842, 1856; i bild). Högberg Jim 279 (1909). —
(I 2 h, 7 a β) -FÄRD. (numera mindre br.) korståg. Isogæus Segersk. 282 (c. 1700). ASScF 18: 360 (1891). (†) Gå i korsfärd. Weste FörslSAOB (1823). —
(I 1) -FÄSTA, v., -are ((†) PErici Musæus 5: 82 b (1582). Bullernæsius Lögn. 425 (1619)); jfr -FÄSTELSE, -FÄSTNING. [fsv. korsfästa; jfr d. korsfæste, isl. krossfesta] fastbinda l. fastspika (ngn) vid ett kors, avliva (ngn) gm att fästa honom vid ett kors. The skola offuerantwardha honom hedningomen till ath .. korszfestas. Mat. 20: 19 (NT 1526). särsk.
a) (i högre stil) i p. pf., i uttr. den korsfäste, om Kristus på korset. Wallin Rel. 1: 82 (1821, 1825).
b) [jfr Joh. 19: 6] i uttr. ropa korsfäst o. d., övergående i bet. yrka på bestraffning; särsk. bildl. Högberg Vred. 3: 303 (1906).
c) (i högre stil) bildl. The som Christo tillhöra the haffua korszfest theras köt medh thes lustar och begärilse. Gal. 5: 24 (NT 1526). (En troende människa) kårsfester .. sin gambla Adam medh fasto, åtterhåld och annatt sådant. KOF 1: 190 (1575). NutMusL 1921, s. 108.
-skri. = -rop. (Evangeliet) talar .. om den tyste ensamme, som bakom jubelropen hörde korsfästskriet. MotMål. 1921, s. 73. —
(I 1) -FÄSTELSE. [fsv. korsfästilse] (i sht i religiöst spr.) vbalsbst. till -FÄSTA; äv. konkretare. Clenod. 1633, Ev. o. sp. s. I 5 a. Heidenstam End. Inledn. 3 (1889). Fehr Und. 190 (1894). särsk. konkret, om bildframställning av Kristus på korset. 3NF (1929).
-straff. (-fästelse- 1834. -fästelses- 1760) Bælter JesuH 6: 502 (1760). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 81 (1834). —
(I 1) -FÄSTNING. vbalsbst. till -FÄSTA; äv. bildl.; äv. konkretare. PErici Musæus 5: 87 b (1582). Swedberg Cat. 386 (1709). Östergren (1930). särsk. konkret, om bildframställning av Kristus på korset; jfr -FÄSTELSE slutet. Strindberg RödaR 80 (1879). —
(4, 7 b, 9) -FÖRBAND. (mindre br.) byggn. förband (se d. o. 2 a) med vartannat skift ss. löpskift o. vartannat ss. koppskift o. med löpstenarna midt över varandra bl. i vartannat löpskift, kryssförband. Sturtzenbecher (1805). UpplFmT 44: Bil. s. 159 (1930). —
(I 9) -FÖRHÖR. [jfr d. krydsforhør, eng. cross examination] jur. i det eng. processystemet: förhör som anställes med ett av part påkallat vittne l. med parten själv gm motparten l. dennes advokat; äv. (i sht vard.) i utvidgad anv., i fråga om sv. förh.: snärjande l. noggrant förhör. NF 8: 1397 (1884). (Den misstänkte) har hela torsdagen varit utsatt för ingående korsförhör inför de två .. kriminalkonstaplarna. SvD(A) 1930, nr 213, s. 20. —
(I 9) -FÖRHÖRA. [jfr d. krydsforhøre, eng. cross examine] jfr -FÖRHÖR. Backman Dickens Pickw. 2: 27 (1871). DN(A) 1931, nr 41, s. 1. —
(I 5 b) -FÖRLAMNING. veter. förlamning av bakkroppen, särsk. hos häst, korslamhet. DN 1897, nr 9958 A, s. 2. —
(I 9) -GALOPP. ridk. felaktig form av galopp vid vilken hästen går i höger galopp med frambenen o. i vänster galopp med bakbenen l. omvändt. KrigVAH 1830, s. 202. Hamilton Ridn. 125 (1923). —
(I 7 b, 9) -GATA. (mindre br.) sidogata, tvärgata; äv.: ställe där tvenne gator korsa varandra; jfr KORS I 7 b ε. Linc. (1640). Linné Öl. 32 (1745). Erixon Skultuna 1: 641 (1921). —
-GEVÄR, se d. o. —
(I 2, 7 a) -GLORIA. å bildframställning av Kristus l. Gud fader: ljuskrets kring huvudet i vilken bakom huvudet synas tvärarmarna o. överdelen av ett latinskt kors; jfr GLORIA 2. Brunius Metr. 179 (1854). Rig 1931, s. 37. —
(I 7) -GYLLEN. (förr) benämning på ett portugisiskt guldmynt som i prägeln hade ett kors, krusad; jfr GYLLEN, sbst.1 G1R 25: 286 (1555). SthmTb. 1577, s. 71 b. —
-GÅNG, pl. -ar.
1) (föga br.) till I 1, eg. om Kristus' gång med korset till Golgata; bildl., om mycket mödosam vandring l. mödosamt förehavande överhuvud; jfr KORS I 1 g, GÅNG I 2. NordT 1883, s. 393. Selander Keller Seldw. 2: 247 (1913; bildl.).
3) [benämningen möjl. föranledd därav att ett krucifix ofta finnes upprest på gården i fråga l. att gångarna användas för processioner vid vilka krucifix bäres; jfr KORS 1 2] (i fackspr.) kringbyggd gård vid klosterkyrka l. katedral, i regel belägen vid kyrkans södra sida o. omgiven av (välvda) pelargångar; jfr GÅNG III 1. Linc. (1640; under peristylium). Hahr NordeurRenässArkit. 149 (1927).
4) till I 4, om gång i tvärskeppet i en korskyrka; jfr GÅNG III 1 b. Broman Glys. 1: 71 (1726). Upsala(A) 1927, nr 118, s. 7.
5) (mindre br.) till I 7 b, 9: gång (se d. o. III 1) som korsar en annan sådan; äv.: ställe där tvenne gångar korsa varandra; jfr KORS I 7 b ε. Korszgångarna (i trädgården) från Hörne til Hörne med Springbrunnen mitt vthi. Mollet Lustg. E 4 a (1651). AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 115. —
(I 4) -HASPEL. tekn. haspel (se HASPEL, sbst.1 3) från vars i ståndare vilande vals för uppvindning av bärlinan utgå flera handhävstänger vinkelrätt mot axeln. NF 6: 802 (1882). —
-HERRE. [fsv. korshärra; jfr d. korsherre] (i fråga om äldre l. utländska förh.) om medlemmar av vissa andliga ordnar som uppstodo på korstågens tid; särsk.: riddare tillhörande Tyska orden; jfr KORS I 2 h, 7 a β. Tytzske herres orden, the man kallar korszherrar. OPetri Clost. A 4 a (1528). Kors-Herrarna i Preussen. Botin Hem. 2: 31 (1756). SvUppslB (1933). —
-HÄLLE, n. [senare ssgsleden är besläktad med HÄLLA, sbst.2] (†) bildl., om lidande o. d. betraktat ss. en boja l. ett hinder o. d.; jfr KORS I 1 g, HÄLLA, sbst.2 1, 2. Igenom Straff tager Gud från osz Tillfälle / Att synda, och lägger på osz ett Korshälle. Törnewall D 8 a (1694). —
(I 9) -HÄNVISNING~020. (i fackspr.) i skriftligt arbete: hänvisning från ett ställe till ett annat där ngt nämnes som står i nära sammanhang med det förra stället o. från vilket hänvisas till detta. —
(I 9) -IGENOM. (†) tvärsigenom. De Svenske och Danske bröto kors igenom hvarandras leder. Loenbom Stenbock 2: 74 (1758). —
(I 1 g β) -KALK. (kors- 1672—1755. korse- 1674) (†) bildl.; jfr -BÄGARE, KALK, sbst.1 I b β α'. Lucidor (SVS) 258 (1672). Är vår korss-kalck stundom bitter, / Si, så liufvas Han af tröst. Kolmodin Dufv. 238 (1734). Schultze Ordb. 2126 (c. 1755). —
-KNUT.
1) till I 7 b: visst slags knut i vilken tvenne snören o. d. flera gånger korsa varandra; jfr KNUT, sbst.1 1. Dalin (1852). Högberg Utböl. 1: 42 (1912).
2) till I 7 b, 9, å byggnad l. brunnskar o. d. av trä: knut (se KNUT, sbst.1 1 b β δ', 3) som utmärkes av att stockarna hophuggits ett stycke innanför ändarna, så att dessa skjuta fram utanför hophuggningen. JernkA 1851, s. 177. Suneson GGrund 84 (1926).
(I 5) -KNÖL. (numera knappast br.) anat. i bäckenhålan inskjutande del av korsbenet jämte nedersta delen av angränsande ländkota, ”promontorium”. Schützercrantz 1Förlossn. 50 (1785). 2NF 4: 826 (1905). Cannelin (1921). —
(I 7 b, 9) -KOPPLA. el.-tekn. låta (en dubbeltrådig telefonlednings bägge trådar) med vissa bestämda mellanrum korsa varandra till undvikande av ljudöverföring mellan olika ledningar. Nyström Telef. 152 (1885). 2UB 10: 91 (1906). —
(jfr I 4 h β) -KOR. (†) om sidoarm i korskyrka; jfr KOR, sbst.2 1. BtÅboH I. 1: 81 (c. 1615). VgFmT II. 1: 81 (c. 1670). —
(I 5) -KOTA. anat. om de sammanväxta ryggkotor som tillsammans bilda korsbenet. Berlin Lsb. 5 (1852). NorstedtUppslB 776 (1927). —
(I 7 b, 9) -KOVALL. örten Melampyrum cristatum Lin., brun kovall, korsskepling, med blommorna i fyrsidiga ax. Gosselman BlekFl. 107 (1865). SvUppslB 15: 1165 (1933). —
(I 4, 7 b) -KRABBA. (i vissa trakter) sjöstjärna; jfr -FISK. SvRike I. 1: 168 (1899; anfört från Sverges västkust). —
(I 4, 7, 9) -KUPOL-KYRKA. konst. kyrka med korsformig grundplan o. såväl midt- som sidorummen täckta av kupoler. Thordeman KyrkArkit. 70 (1923). —
(I 7 b) -KUVERT. (i fackspr.) till brev o. d. användt kuvert bestående av ett pappersblad som skurits o. vikits på sådant sätt att kuvertet i tillslutet skick på baksidan företer en figur med tvenne varandra diagonalt korsande linjer. SPF 1850, s. 318. SFS 1918, s. 1825. —
(I 7 b) -KYPERT. (i fackspr.) visst slags vävnad med korsliknande mönster i solvnotan, fyrskaftatlas. Andersson Väfn. 33 (1880). Henriksson Vävn. 159 (1930). —
-KYRKA.
1) till I 4, 7, 9: kyrka med korsformig grundplan. Gyllenius Diar. 327 (c. 1670). HågkLivsintr. 7: 129 (1926).
2) (numera föga br.) till I 4 h.
b) om den del av en korskyrka (i bet. 1) där tvärskepp o. långhus skära varandra. Cornell NorrlKyrklK 36 (cit. fr. 1738). —
(I 2 d) -KYSSA, -ning. [jfr fsv. korskysning] (i fråga om ä. förh.) till bekräftande av överenskommelse o. d. kyssa ett kors; nästan bl. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. G1R 3: 144 (1526). Her Feltherren sade intet hafva för varit i bruuk korskyssa. RP 11: 251 (1645). SvTr. 3: 640 (1895). särsk.
a) (†) gm korskyssning bekräfta l. stadfästa (ngt). Hwadh som desse (dvs. några ryska rådsherrar) swäria och korskyssa, skall bindha Drottningen, Regeringen och Storfürsten deres principaler. HSH 26: 199 (1633).
b) (†) ss. vbalsbst. -ning, övergående i bet.: gm korskyssning bekräftad överenskommelse o. d. G1R 25: 273 (1555). Afzelius Sag. 7: 82 (1853).
1) växten Ranunculus ficaria Lin., kålranunkel, svalört. Aspelin Fl. 35 (1749). Linné Sk. 15 (1751).
Avledn.: korslamhet, r. l. f. veter. förlamning i bakkroppen; särsk. i fråga om häst. Florman Abildgaard 81 (1792). Östergren (1930). —
(I 7 b ε, 9) -LANDSVÄG. (†) ställe där landsvägar korsa varandra. VDAkt. 1661, nr 217. Därs. 1694, nr 475. —
(I 1, 4, 7) -LIK, adj. —
(I 1, 4, 7) -LIKNANDE, p. adj. —
(I 4, 7) -LOD. (förr) mil. artilleriprojektil försedd med två rörliga armar lagrade kring en axel i projektilens midt, vilka skulle ställa sig i vinkel mot varandra, sedan projektilen lämnat loppet, o. sålunda bilda ett kors; jfr KRYSSLOD. ArkliR 1559: 3 (1559). KrigVAT 1847, s. 86. —
(I 1, 4, 7) -LUND. (†) korsform. Kÿrkian är .. vpbÿgt vthi korslund. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 38 (1583). —
(I 9) -LÄGGA. [fsv. korslagdher, p. pf.] lägga (ngt) i kors; i sht i p. pf. Schroderus Os. 2: 382 (1635). Han satte sig till rätta med korslagda ben. Bergman LBrenn. 9 (1928). särsk.
a) i uttr. (med) korslagda armar l. händer, i fråga om likgiltighet l. lättja; jfr KORS I 9 a α. Man bör .. låta Ryssland förstå, at man ej ärnar med korslagda armar lämna Finland till grannens discretion. Höpken 2: 90 (1747). De korslagda armarnas politik. SDS 1929, nr 80, s. 4.
(I 1) -MAN, m.
1) hist. person som strider för kristendomen; jfr KORS I 1 f. Lösen eller härrop (vid slaget vid Stiklastad 1030), skulle vara, Fram, Fram Kristmän, Korsmän, Kungsmän. Lagerbring 1Hist. 1: 401 (1769).
-MIDT.
1) till I 2, 7, om skärningspunkten mellan armarna på ett kors l. en korsformig figur. Brunius GotlK 2: 170 (1865).
2) i kyrka med korsformig grundplan: (det) parti där långhuset o. tvärskeppet skära varandra; jfr KORS I 4 h α. Den italienska konsten (älskar) att öfver korsmidten sätta en kupol. Upmark Lübke 350 (1872). Munthe IslamK 28 (1929). —
(I 7 b, 9) -MINA. (i sht förr) mil. i fästningskrig använd mina som har minugnarna anordnade i form av ett kors. Hazelius Bef. 296 (1836). —
(I 7) -MÄRKA. [fsv. korsmärkter, p. pf.] märka (ngt) med ett korsformigt tecken; i sht i p. pf. Peringskiöld MonUpl. 7 (1710). Korsmärkta sköldar. SvD(A) 1935, nr 126, s. 13. —
(jfr I 7) -MÄRKE. [fsv. korsmärke] korsformigt märke l. tecken. SvTr. V. 1: 100 (1595). 2NF 32: 1104 (1921). särsk.
(I 1) -MÄSSA, r. l. f. eg. om tvenne helgdagar som firades under den katolska tiden, näml. den 3 maj, äv. kallad korsmässan om våren, o. den 14 september, äv. kallad korsmässan om hösten; numera bl. ss. folklig benämning på var särskild av dessa dagar. Brahe Oec. 97 (1581; uppl. 1920). Om svalan heter det .. allmänt i vårt land, att hon anländer vid korsmässa på våren och försvinner vid korsmässa på hösten. Fatab. 1915, s. 229.
Ssgr (numera bl. i folkligt spr.): korsmässo-dag(en). (-mäss- 1844. -mässa- 1615— c. 1645. -mässe- 1629. -mässo- 1689 osv.) Petreius Beskr. 6: 44 (1615). LD 1909, nr 108, s. 2.
-korn. viss sort av korn (se d. o. 4). Det fanns ett slags korn, som kallades korsmässokorn, därför att det såddes om korsmässan (om våren, den 3 maj). SvKulturb. 5—6: 51 (1930).
(I 1) -NEDTAGNING~020. konst. bildframställning av den döde Kristus' nedtagande från korset. Brunius GotlK 2: 312 (1865). —
(I 7 b, 9) -NÄBB, i bet. 1 m. l. r., äv. n., i bet. 2 r. l. m., äv. n.
1) zool. fågel tillhörande släktet Loxia Lin., som utmärkes av näbb vars spetsar korsa varandra; jfr -NÄV 1. Mindre korsnäbben, fågeln Loxia curvirostra Lin. Större korsnäbben, fågeln Loxia pityopsittacus Borkh. VetAH 1783, s. 50. Malmberg Fångstm. 203 (1924). jfr BÄNDEL-KORSNÄBB.
(I 7 b, 9) -NÄSSLA. växt tillhörande släktet Galeopsis Lin.; särsk. om arten Galeopsis tetrahit Lin., pipdån, blinddån, o. arten Galeopsis speciosa Mill. (Galeopsis versicolor Curt.), gulplister. NF 5: 792 (1882). Bolin Åkerogräs. 116 (1926; fr. Östergötl.). —
(I 7 b, 9) -NÄTA. (i vissa trakter)
1) växten Lamium album Lin., vitplister. Linné Fl. nr 493 (1745). Retzius FlOec. 348 (1806). Lyttkens Ogräs 40 (1885; fr. Västergötl.).
(I 7 b, 9) -NÄV, i bet. 1 m. l. n., i bet. 2 n. (†)
(I 1) -OFFER. (i religiöst spr., mindre br.) om Kristus' offerdöd på korset. Thet Påfweske Messeoffret är försmädeligit emot Christi Korsz Offer. Schroderus Os. III. 2: 124 (1635). 2NF 19: 290 (1913). —
(I 7 b, 9) -OMSLAG~02 l. ~20. (föga br.) = -BAND 2 b. VexjöBl. 1842, nr 50, s. 4. Östergren (1930). —
(I 7 b) -ORD. [efter eng. crossword] ordgåta bestående av en (kvadratisk) figur indelad i ett antal rutor, av vilka vissa skola utfyllas med varandra korsande rader av bokstäver som vid läsning i lodrät resp. i vågrät riktning bilda på förhand bestämda ord, ”ordfläta”. SvD(A) 1925, nr 125, s. 10. särsk. i bild. SvD(A) 1933, nr 316, s. 10.
(I 1, 2 h) -ORDEN. hist. benämning på vissa andliga riddarordnar som uppkommo på korstågens tid. Bælter JesuH 6: 504 (1760). 2NF (1911). —
(I 4, 7 b) -PEN. metall. Rinman Jernförädl. 163 (1772). Korspen, hvarmed förstås at banen, eller penen, så väl af städet, som på hammaren, är gjord uti et kors, antingen som et latinskt T eller som et L. Dens. 2: 782 (1789). 2NF 26: 713 (1917). —
(I 9) -POLLINATION. bot. överföring av pollen från en blomma till en annan; jfr -BEFRUKTNING 1. Forssell LbBot. 215 (1890). —
(I 4 c) -POST. (i fackspr.) fönsterpost bestående av en vertikal post o. en tvärpost. VGR 1711, s. 133. ArbB 192 (1887). —
(I 2, 7) -PRYDD, p. adj. —
-PUNKT. punkt där armarna i ett kors skära varandra.
2) till I 7 b ε. Ortens .. läge vid korspunkten af de från sydväst .. och söder .. dragna landsvägarna. Ramsay VägvFinl. 197 (1895). —
(I 4, 7 b) -RAM. (†) om fönsterkarm som medelst korspost är delad i fyra fält. Wikforss 1: 981 (1804). —
(I 7 b, 9) -REM.
2) tekn. i kors lagd rem använd för kraftöverföring från en axel till en annan som icke roterar åt samma håll som den förra. PriskatalWSonesson 1895, s. 197. —
(I 2 h) -RIDDARE.
1) (i eg. bet. bl. i fråga om ä. förh.) riddare som deltog i korståg; äv. bildl. LittT 1796, s. 111. 2SAH 56: 103 (1879; bildl.).
2) (i fråga om ä. förh.) = -HERRE. Kors-Riddarna i Preussen. Lagerbring 1Hist. 2: 481 (1773). Grimberg SvH 170 (1906).
(I 9) -RIM. stil. sätt att rimma varvid en rad icke rimmar med den omedelbart följande raden, utan först med den därpå följande. 2NF 23: 415 (1915). NoK 29: 38 (1924). —
(I 7 b, 9) -ROT. växten Senecio vulgaris Lin., boört, korsbo. Tillandz B 6 b (1683). Juslenius 267 (1745). —
-RYGG. = KORS I 5 a; i sht i sg. best. Han plågades .. af en jämn värk öfver korsryggen. VetAH 1764, s. 58. Moberg Sedebetyg 382 (1935). —
(I 7 b) -RÄFFLA, r. l. f. (föga br.) geol. i fråga om räfflor som korsa varandra. (Jag) har .. på ett ställe iakttagit korsrefflor i en lodrät bergvägg af rapakivi. Fennia IV. 5: 22 (1891). Därs. XLVII. 9: 24 (1927). —
-RÄV.
1) till I 7 b: varietet av den vanliga räven med korsformig, mörk teckning på ryggen; i sht förr äv.: skinn l. pälsvärk av detta djur. G1R 11: 305 (1537; om skinn av korsräv). SvUppslB 23: 744 (1935). jfr GRÅ-KORSRÄV.
(I 7 b) -RÖR, sbst.1 i sht tekn. vid hopsättning av rörledningar användt korsformigt förbindelsestycke som brukas, då två avgreningar skola midt emot varandra utgå från huvudledningen. Nyström Telegr. 385 (1869). SvUppslB 9: 644 (1932). —
(I 7 b) -RÖR, sbst.2 (†) landtmät. = -RÅ. Björkman Skogssk. 299 (1868). Juhlin-Dannfelt 341 (1886). —
(I 7 b, 9) -SJÖ. sjögång vid vilken vissa vågor löpa i vinkel mot de övriga; äv. om enstaka våg som löper i vinkel mot övriga vågor. KrigVAH 1841, s. 124. Frosterus Jord. 38 (1930). —
(I 9) -SKANK. (vard.) i fråga om korsning med benen; jfr -BEN 2. Konståkning vardt det just ej mycket, / af slikt föll ”korsskank” mest i tycket. Gellerstedt Hemtr. 19 (1905; i fråga om skridskoåkning). särsk.
a) (†) i uttr. slänga korsskank, i fråga om dans. Det var en glädie til at se .. (flickorna från Kapstaden) trafva en hop contradanser, .. medan våre Svänska gossar mittemot slängde kors-skank. Wallenberg (SVS) 1: 272 (1771).
b) (föga br.) i uttr. slå korsskank med l. för ngn, sätta krokben för ngn. SvTyHlex. (1851). Schulthess (1885). —
(I 7 b) -SKIVA, r. l. f. (numera knappast br.) landtmät. = -TAVLA. JernkA 1839, s. 230. Verd. 1883, s. 147. —
(I 1 g) -SKOLA, r. l. f. (numera knappast br.) bildl. Gudh .. hafwer sina vthi Kors-Schola här i Werlden. Ungius Alm 23 (1644). Atterbom Minnest. 2: 145 (1853). jfr: (†) Wivallius .., som igenom sina ilfundiga practiker honom (dvs. Michel Pfeffer) uthj stor korsskola bracht och fördt hafver. Schück Wivallius 1: 237 (i handl. fr. c. 1645). —
(I 7 b, 9) -SKRUV. i sht mil. å gevär: skruv som tjänar att på olika sätt sammanhålla mekanismen o. stocken. Källström Jagt 108 (1850). Alm Eldhandv. 1: 77 (1933). —
(I 7 b, 9) -SKÄRA, v. (†) göra en korsformig skåra l. inskärning i ngt; särsk. ss. vbalsbst. -ande, -else l. -ning, konkret: korsformig skåra l. inskärning, korsformigt snitt. TrenchierB 24 (1696: korsz-skiärande, sbst.). Schultze Ordb. 4430 (c. 1755: kårs-skärelse). En kors-skärning gjordes .. genom blåsan och Vagina. VeckoskrLäk. 3: 78 (1782). VetAH 1815, s. 273. —
(I 7 b, 9) -SKÄRARE, m. l. r. (†) korsnäbb (se -NÄBB 1). Deleen 604 (1829; med hänv. till korsnäf). —
-SKÄRNING. (föga br.) om skärningspunkten mellan tvenne sadeltak som korsa varandra i rät vinkel; jfr KORS I 4 h, 7 b ε. Brunius Metr. 240 (1854). —
(I 9) -SLAGEN, p. adj. (mindre br.) lagd i kors, korslagd. Rosenberg stod med korsslagna armar. Carlén Rosen 448 (1842). Jensen Montgomery 257 (1909). —
(I 7 b, 9) -SNITT. (i sht i fackspr.) korsformig inskärning i ngt. Weste FörslSAOB (1823). Östergren (1930). särsk. (†) om ett slags fordom bruklig gudsdom. (Man kunde fordom) rensa sig i mörka saker med Kors-snitt, det var, at äta et stycke bröd eller ost, hvaruti Prästen skurit ett kors, som skulle fastna i halsen på den ätande, om han .. var skyldig. Dalin Hist. 2: 53 (1750). Möller (1790, 1807). —
(I 7 b) -SPINDEL. zool. spindeln Aranea diadema Lin. (Epeira diademata), som kännetecknas av en ljus, korslik teckning på ryggen. Schultze Ordb. 4789 (c. 1755). 4Brehm 14: 542 (1931). —
(I 9) -SPRÅNG. (†) springande hit o. dit, språng åt det ena o. det andra hållet; äv. bildl. Dalin Arg. 2: nr 45, s. 4 (1734). Chydenius 222 (1765; bildl.). —
(I 7 b, 9) -STAG. tekn. stag som korsar ett annat stag; i sht i pl. TByggn. 1859, s. 12. SD 1899, nr 7, s. 2. —
(I 7 b, 9) -STAPEL.
1) (i fackspr.) stapel (av ved, torv o. d.) i vilken varven (av ved osv.) korsa varandra. JernkA 1878, s. 542. TLev. 1908, nr 5, s. 3.
-STAV.
1) (i fackspr.) till I 2: stav som upptill slutar i ett kors. 2VittAH 21: 206 (1853, 1857). Fornv. 1934, s. 179.
(I 9) -STEG.
3) jäg. BiblJäg. 4: 158 (1897). Korssteg .., ett särskildt tecken i hjortdjurens spår, som uppstår, då bakfoten sättes något vid sidan af framfotens spårstämpel, som därvid endast delvis täckes af bakfotsstämpeln. 2NF (1911). —
(I 7 b) -STEN, sbst.1 (sbst.2 se SKORSTEN) (föga br.) miner. visst slags sten som i tvärsnitt visar en korsformig teckning. Wallerius Min. 400 (1747). Kiastolit, korssten .. användes särskildt i Spanien till amuletter, rosenkransar o. d. 2NF 13: 1480 (1910). —
-STJÄRNE-BRODER. (korstierno) (förr) medlem av viss andlig orden; jfr KORS I 2 h. OPetri Clost. A 4 a (1528). —
(I 7, 9) -STRECK. streck som korsar ett annat. Pålackarna hafva mäst like bokstäfver mäd oss: dock någre särdeles mäd genomdragne korsstreck äller ock öfversatte accenter. Tiällmann Gr. 57 (1696). Fornv. 1930, s. 166. särsk.
a) övergående i bet.: par av varandra korsande streck; äv.: korsformigt märke. Nilsson Ur. I. 3: 29 (1843). En filbunke .. delades med ett korsstreck i fyra kvadranter. TurÅ 1910, s. 363.
(I 7 b, 9) -STRÄNGAD, p. adj. om stränginstrument: försedd med strängar som korsa varandra. SmålAlleh. 1883, nr 152, s. 1. 2NF 21: 805 (1914). —
(I 7 b, 9) -STRÄVA, r. l. f. tekn. sträva som korsar en annan sträva; i sht i pl.; jfr -STAG. JernkA 1861, s. 156. Därs. 1901, s. 389. —
(I 7 b, 9) -STYNG l. -STYGN, ngn gg -STING. i sht handarb. styng som korsar ett annat; par av styng som korsa varandra; ofta övergående i bet.: prydnadssöm som utföres med dylika styng på ngt glest tyg l. över stramalj vars trådar efter sömnadens utförande utdragas. 2. st. sydde Lähnstohlar med så kalladt korss sting. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. Platen Glascock 1: 302 (1836; om varandra korsande styng vid segelsömnad). Korsstyngen bilda kors på såväl rät- som afvigsidan af tyget. Lundin KvSlöjd 95 (1892). En matta, broderad i korsstyng och pärlor. Linder Tid. 32 (1924).
-söm. abstr. o. konkret. Freja 1874, s. 146. Korsstyngssömmen bör .. hänföras till den grundläggande och oumbärliga slöjden. Verd. 1883, s. 54. —
(I 1 g) -STÅND. (†) tillstånd av vedermöda o. d. Tå (dvs. vid giftermål) heeter thet: Vthur Echtenskapsstånd i Korsstånd. Schroderus Albert. 2: 186 (1638). —
(I 7 b, 9) -SÖM. (kors- 1554 osv. korse- 1529 (: korssesöms, elliptiskt för ssg), 1546 (: korssesöms bonadt), 1548—1556 (: Korssessöms dyne)) (numera knappast br.) handarb. söm utförd med styng som korsa varandra, korsstyngssöm; i sht om prydnadssöm utförd med dylika styng; jfr -STYNG. (Ett täcke) korssesöms, gammalt. Fatab. 1907, s. 83 (1529; elliptiskt för ssg). HSH 37: 39 (1548). Sengetäken sytt medt korse söm på Tuist. VgFmT I. 8—9: 87 (1554). Sömnadsb. 19 (1915). Fatab. 1934, s. 268.
(I 7 b, 9) -TAK. byggn. tak bildat av tvenne sadeltak som korsa varandra i rät vinkel. OfferdalKArk. N II 1, s. 70 (1744). 2UB 1: 426 (1898). —
(I 4, 7 b) -TAPP. tekn. axeltapp av järn med ett utsmidt kors för dess fastsättning vid ändan av en träaxel. DA 1793, nr 89, s. 3. 2NF 2: 539 (1904). —
(I 7 b) -TAVLA. landtmät. instrument för utsättande av räta vinklar, bestående av en på ett stativ fäst, vågrät skiva på vilken är anbragt ett rätvinkligt, vågrätt kors. HandlednLandtmät. 27 (1855). NoK 101: 15 (1930).
-TECKEN. [fsv. korstekn] korsformigt tecken.
1) (†) = KORS I 2. Dalin Arg. 1: 100 (1733, 1754). jfr: På sin Klädnat bär han (dvs. prästen) Christi Kors-Tekn. Preutz Kempis 497 (1675). särsk. = KORS I 2 h; förr äv. i uttr. antaga l. mottaga korstecknet, taga korset (för att deltaga i korståg). Möller 1: 417 (1745). 2SAH 7: 176 (1815).
a) = KORS I 7 a γ. Cat. 1567, s. C 6 a. Korszteknet, som anten formehras vthi Wädret eller på Kroppen, skal (icke) kunna til ryggia drijfwa Sathans Spökelser. Schroderus Os. 1: 423 (1635). Korstecken och exorcismen vid döpelsen bibehöllos till 1811. Anjou Kyrkoh. 80 (1846). Wrangel FornTid. 229 (1926). jfr (†): Tagh thet helga kors tekn bådhe j titt ansichte och bryst. OPetri Hb. A 4 a (1529). särsk. (†) i uttr. mottaga korstecknet, låta signa sig l. bliva signad med korstecken. För at .. visa sin afsky för hedendomens mörker, emottogo några korsstecknet, hvilken act kallades Primsigning. Troil Isl. 55 (1777). Hagberg Pred. 1: 213 (1822).
1) till I 2 h: sätta ett korsformigt märke på (ngn) ss. invigning till deltagande i korståg; numera bl. i p. pf. The som til sådan Tågh (mot saracenerna) läto korsztekna sigh, them tilsadhe the (dvs. kardinaler o. biskopar) alle theras Synders Förlåtelse. Schroderus Os. 2: 745 (1635). Rydberg KultFörel. 6: 319 (1888).
2) till I 7: teckna l. rista ett korsformigt märke på (ngt); nästan bl. i p. pf. Hon tillade, at hon .. höll icke för synd at korsteckna alla dörträn i ladgården dymelveckan. Posten 1769, s. 561. 2VittAH 21: 369 (1857). SvUppslB 15: 1113 (1933). särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret. Liljegren Runl. 145 (1832). UpplFmT 16 —18: 38 (1894).
3) till I 7 a γ: göra korstecken.
a) (mindre br.) tr.: göra korstecken över (ngt). (Han) Upplyfte högra handen, korstecknande sitt anlete. ASScF VIII. 2: 86 (1863, 1867).
b) intr. En knäböjande, korstecknande församling. Rydqvist Resa 214 (1838). Lindqvist BakMoln. 49 (1911).
(I 7 b, 9) -TIMRA, -ing. (mindre br.) uppföra l. bygga (ngt) av timmer som korsa varandra; äv. ss. vbalsbst. -ing, konkret: byggnadsvärk uppfört av timmer som korsa varandra. Bergman GotlGeogr. 62 (1879). En .. byggnadskomplex, hvars korstimrade .. fasad .. (m. m.) bilda den trognaste tafla af en medeltida stadsinteriör. Steffen BrittStröft. 206 (1895). SvSkog. 866 (1928). —
-TRÄ. [fsv. korsträ]
1) (†) = KORS I 1. Brunius GotlK 3: 114 (1866). jfr: Christi korszträ. Lillienstedt Vitt. 254 (c. 1680).
2) (i fackspr.) till I 7 b, 9: trä som korsar ett annat trä. BoupptSthm 1678, s. 1231 a, Bil. 2UB 1: 6 (1897). särsk. (†): tvärpost på fönster. Lind 1: 502 (1749). —
-TRÄD. (†)
2) = KORS I 2. Jag tror att han (dvs. hästen) räds för ett korsträd, som står / Till höger om vägen, helt nära. PoetK 1822, s. 24.
-TÅG.
1) hist. till I 2 h, 7 a β, om krigståg som företogos från slutet av 1000-talet till slutet av 1200-talet från Europas kristna stater till orienten i syfte att befria Palestina från mohammedanerna; äv. om krigståg som under medeltiden fördes mot hedniska länder l. mot kyrkans fiender. Predika korståg. Schönberg Bref 1: 152 (1772). Korstågens riddarväsen. Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). De s. k. ”korstågen” till Finnland från Sverge, först Erik den heliges omkring 1158 .., vidare Birger Jarls tvänne korståg (osv.). Flodström SvFolk 9 (1918). Wirgin Häls. 3: 8 (1933). jfr BARN-KORSTÅG.
2) i bildl. anv. av 1. Alltsedan Polyfem slutat sina korståg mot Jurn. f. L. o. T. (dvs. Journal för Litteraturen och Theatern), (så osv.). Polyfem IV. 7: 1 (1811). Korståget för den franska monarkiens återupprättande. Stavenow G3 162 (1901). jfr RÖSTRÄTTS-KORSTÅG.
Ssgr (till -TÅG 1; i sht hist.): korstågs-baner. av korsfarare använd fana med kors i duken. Weibull LundLundag. 108 (1882).
-fana. korstågsbaner; särsk. bildl. Historiens korstågsfana. PoetK 1820, 2: 180. Wirsén Vint. 170 (1890).
-här, r. l. m.
-rike. av korsfarare grundat rike i orienten.
(I 7 b, 9) -TÖM. (i fackspr.) vid parkörning använd töm med remmar som korsa varandra. DA 1771, nr 258, s. 3. 2NF 30: 779 (1920). —
(I 7 b, 9) -TÖRNE.
1) växten Rhamnus catarthicus Lin., getapel; jfr -BÄR. Möller (1745; under bourg-épine). Lind (1749; under creutz-dorn).
2) växt tillhörande släktet Gleditschia Lin. Laurell Träd 19 (1891). Svensson Kulturv. 390 (1893). —
(I 7 b, 9) -VALV. byggn. fyrsidigt valv som kan tänkas uppkommet gm att tvenne tunnvalv korsa varandra i rät vinkel, kryssvalv. König Mec. 109 (1752). Thordeman KyrkArkit. 61 (1923). —
-VECKA, r. l. f.
1) (†) till I 1 g: vecka uppfylld av lidande. (Den avlidna) tilbragte .. sine sidste svåre korsveckor med största tålamod. VLBibl. Brev 25/1 1793.
2) (i fråga om ä. förh.) benämning på dagarna mellan bönsöndagen o. Kristi himmelsfärdsdag, under vilka man under den katolska tiden företog processioner med kors; jfr KORS I 2. PPGothus Und. B 4 a (1590). Borg Luther 1: 659 (1753). Levertin Linné 17 (1906). —
(I 4) -VINDA, r. l. f. (†)
(I 7 b, 9) -VIRKE.
1) byggn. byggnadskonstruktion bestående av ramar av timmer (ofta förstärkta medelst sneda strävor) med fyllning av sten l. lera; äv. om själva ramvärket i på detta sätt uppförd byggnad. Ett Hans Larss(ons) Stenhus .. halfft vpmuret aff Sten och halff medh Korsswirke. SthmTb. 1586, s. 62 a. En byggnad af bränd sten uti korsvirke. LdVBl. 1830, nr 25, s. 3. Nilsson ArkeolUppt. 107 (1933). jfr EK-KORSVIRKE.
2) (föga br.) i allmännare anv. av 1, om trävirke i byggnad vilket består av timmer som korsa varandra. BlBergshV 18: 60 (1687; om masugnskrans). Tornets korsvirke. Topelius Lb. 2: 428 (1875).
-hus. (-virke- 1898—1905. -virkes- 1878 osv. -virks- 1586—1910) SthmTb. 1586, s. 25 b. Östergren (1930).
(I 9) -VIS, n. [fsv. korsvis, sbst.] (†) i uttr. i l. uti korsvis, i form av ett kors, korsvis (se -VIS, adv.). G1R 27: 156 (1557). 1VittAH 4: 271 (1783). särsk. övergående i bet.: huller om buller, om varandra. CIHallman 270 (1778). —
1) (föga br.) placerad i kors l. korsvis. Hartman Fl. XIV (1820). ”Hälsepris” har korsvisa manliga och kvinnliga rim. Castrén StormaktstDiktn. 195 (1907). Wrangel Dikten 111 (1912). särsk. (†) ss. adv. -vist, korsvis; äv. i uttr. ändelängs och korsvist, huller om buller, om varandra. KyrkohÅ 1913, MoA. s. 4 (1575). På backarna .. (funnos) Träd ändelängs och korsvist kullkastade, att man måste klyfva öfver. Linné Skr. 5: 57 (1732).
(I 9) -VIS, adv. [fsv. korsvis, adv.] på sådant sätt att ett kors l. en korsformig figur uppkommer, i form av ett kors, i kors; jfr KORS I 9 a. Lælius Bünting Res. 2: 93 (1588). (Biskop Ludgerus) brukade i sitt Wapn itt Swärd och en Biskops Staaff korszwijs öfwer hwar andre. Schroderus Os. 2: 470 (1635). PH 5: 3617 (1754). Att dividera en täljare och en nämnare .. med ett och samma tal .. (är att) (förkorta korsvis). Zweigbergk Räkn. 41 (1839). Erixon Möbl. 2: XIII (1926). särsk.
a) (numera knappast br.) övergående i bet.: från olika håll, utan ordning; förr äv.: huller om buller, om varandra; jfr KORS I 9 a ε, ζ. Schroderus Os. 2: 758 (1635). (Med bullret o. sorlet) blandade sig .. ljudet af alla möjliga och omöjliga instrument, strömmande förbi våra öron korsvis från alla håll. Ödman VårD 1: 92 (1887). (†) Då (dvs. under ”dödesoten”) i en koya trång de siuka korssvis ligga. Risell Vitt. 473 (1722).
(I 7 b, 9) -VÅG; pl. -or. (i Finl.) bölja som korsar en annan bölja; i sht i pl.; äv. om bränningar; äv. bildl. VetAH 1769, s. 184 (bildl., om åsar som korsa varandra). Arkadius Pakkala 32 (1895). Bergroth FinlSv. 304 (1917). —
-VÄG.
1) (i religiöst spr., föga br.) till I 1, bildl.: korsets väg, lidandets väg; jfr KORS I 1 g. Preutz Kempis 185 (1675). O Jesu! .. / På dolda kors-vägen hielp söka vår trefnad. Österling Lärops. 285 (1727). Rudin 1Evigh. 1: 10 (1869, 1878).
2) till I 1, eg. om den väg som Kristus vandrade med korset till Golgata; i överförd anv.: vallfartsväg vid l. i katolska kyrkor med gm kors, bildframställningar o. inskriptioner utmärkta mellanrum (stationer) markerande de olika momenten av Kristus' vandring från Pilatus' hus till Golgata; jfr KALVARIE-BÄRG 2. Hildebrand Medelt. 3: 407 (1900). SvUppslB (1933).
3) till I 7 b, 9: väg som korsar en annan väg; äv.: sidoväg, avtagsväg; ofta: ställe där en väg korsar en annan l. där en väg utgår från en annan; jfr KORS I 7 b ε. Rääf Ydre 3: 155 (cit. fr. 1608). Han hade intet hunnit långt, när han träffade en Kors-väg. Ekelund Fielding 338 (1765). Fogelqvist ResRot 148 (1926). särsk. bildl. Böttiger 3: 97 (1843, 1858). Ulrika, vi stå vid en korsväg i vårt lif, der vi antingen måste skiljas eller följas. Strindberg SvÖ 4: 109 (1891).
(I 7 b) -VÄLVD, p. adj. byggn. försedd med korsvalv. Hahr NordeurRenässArkit. 270 (1927). De gamla korsvälvda hallkyrkorna. Josephson Tessin 2: 122 (1931). —
(I 5 a) -VÄRK, sbst.1, r. l. m. (mindre br.) med.
2) om värk som vid förlossning är lokaliserad till korsryggen. Hoorn Mirab. 65 (1709). Dens. Siphra 29 (1715). —
(I 7 b, 9) -VÄRK, sbst.2, n., förr äv. -VÄRKE. (-värk 1569—1930. -värke 1579—1805)
1) (mindre br.) = -VIRKE 1. Ett huss bygt j korswerck. SthmTb. 1569, s. 36 a. Hus af .. korsvärk med sten eller .. ler .. måge upbyggas. 2RA 1: 619 (1723). Dessa skräpqvarter, / .. / åt hvars korsverk marmorn hånfullt ler. Sturzen-Becker 3: 221 (1861). Östergren (1930).
b) (†) i byggnad: våning, etage; jfr BOTTEN II 5 c. Fatebuur (är) fodrat på begge sijdor till första korswärck med tunna bräder. BoupptSthm 25/1 1673. Möller (1745, 1755).
4) (†) pålvärk av korsvis hopsatt timmer. HB 1: 239 (1588). Stadzmur, wallar, korszwercke, och Rundelar befästa staden. Schroderus Comenius 613 (1639).
-byggnad. konkret. 1) jfr BYGGNAD 3. Möller (1790). Östergren (1930). 2) jfr BYGGNAD 5 a. En biskoppsgård, .. bestående af 4 längor, af hvilcka en är grundmurad, men de öfrige 3:ne med korsvärcksbyggnad. Corylander LundDomk. 114 (i handl. fr. 1754). KrigVAH 1844, s. 193.
-byggning. (†) konkret: korsvirkesbyggnad; jfr BYGGNING 4. SthmTb. 1579, s. 63 b. Därs. 1581, s. 17 a.
-hus. (-värk- 1566. -värke- 1752. -värkes- 1635—1773. -värks- 1573—1930) SthmTb. 1566, s. 100 b. Östergren (1930). —
(I 7 b, 9) -VÄRKA. (†) ridk. om ryttare: gm användande av vänstra handen o. högra skänkeln (l. omvändt) invärka på (hästen) för att behärska honom, invärka på (häst) medelst diagonala hjälper. KrigVAH 1830, s. 205. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 64 (1836). Platen HlednRytt. 32 (1856: korsverkan, sbst.). —
(I 7 b, 9) -VÄXT, r. l. f. bot. växt tillhörande familjen Cruciferæ (med fyra korsvis ställda kronblad). Holmström Naturl. 142 (1895). 2NF 36: 1184 (1924). —
(I 9 a γ) -ÖGD, p. adj. (föga br.) skelögd. Liljestråle Fid. s. 19 (1772; bildl.). UpplFmT 19—22: 51 (1898). —
(I 7 b, 9) -ÖRT. [fsv. korsyrt; jfr t. kreuzkraut]
1) växt tillhörande släktet Senecio Lin.; i allm. om arten Senecio vulgaris Lin., boört, äv. kallad vanlig l. allmän korsört. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Bolin Åkerogräs. 107 (1926). jfr KLIBB-, SKOGS-, ÅKER-, ÄNGS-KORS-ÖRT m. fl. särsk.
3) (†) växt tillhörande släktet Galeopsis Lin. Wahlenberg FlSv. 370 (1824). särsk. om arten Galeopsis speciosa Mill., hampnässla. Aspegren BlekFl. 45 (1823).
4) (föga br.) växten Paris quadrifolia Lin., ormbär, trollbär. Aspegren BlekFl. 30 (1823). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Blekinge).
B (†): KORSE-BRODER, -KALK, -SÖM, se A. —
Avledn.: KORSA, se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content