publicerad: 1958
RIDA ri3da2, v. -er40, red re4d, redo re3dω2, ridit ri3dit2, riden ri3den2 (pr. ind. sg. rider 3Mos. 15: 9 (Bib. 1541) osv. rir (ri´r) Dahlstierna (SVS) 167 (c. 1700), Runius (SVS) 2: 89 (1711). — imper. sg. rid SvOrds. C 1 a (1604) osv. rij UrkFinlÖ I. 1: 31 (c. 1600). — ipf. ind. sg. red (-ee-) OPetri Kr. 125 (c. 1540) osv. ree Tidfördrijf B 6 a (c. 1695). — ipf. ind. pl. redo (rede) G1R 1: 223 (1524) osv. ridde HammarkDomb. 14/2 1610. rido (ride) OPetri Kr. 79 (c. 1540), Verelius 167 (1681). — sup. redit TbLödöse 70 (1587), Linné Bref I. 1: 54 (1749). reytt BtFinlH 2: 60 (1548). ridit BtFinlH 2: 141 (1558) osv. rittid OxBr. 6: 19 (1627). — p. pf. reden Svart G1 44 (1561: redne, pl.), Swedberg SabbRo 22 (1700, 1710). riden HTSkån. 1: 195 (1658) osv.). (ri- (-ij-) c. 1580 (: rijande)—1730. rid- (-ii- m. m.) 1524 osv. ridt- i ssgr 1543 (: ridtswerdt)—1578 (: ridtsadler). ritt- i ssg 1578 (: Rittsuerdter); jfr anm. sp. 1736. ry- 1558 (: rythy)—1668 (: ryande)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius Cc 1 b (1587)), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr RITT, sbst.1
Etymologi
[fsv. riþa; motsv. fdan. o. dan. ride, isl. ríða (nor. ri(de)), fsax. rīdan (mlt., lt. riden), mnl. rīden (holl. rijden), fht. rītan (t. reiten), feng. rīdan (eng. ride); besläktat med iriska riadaim, jag rider, samt (det från galliska lånade) lat. raeda, (res)vagn; möjl. till roten i sanskr. rītíḥ, ström m. m. (se RILLA, sbst.); grundbet. synes vara: befinna sig i rörelse, färdas (i allm.), varur utvecklat sig bet.: rida, emedan ridhästen i gammal tid var det vanligaste fortskaffningsmedlet. — Jfr GRE, adj. o. v., PÄRT, sbst.1, RED, sbst.1, REDA, adj. o. v.3, RIDDARE, RIDER m. fl.]
A. befinna sig i svängande (pändlande) l. gungande rörelse.
1) sjöt. om förankrat fartyg: vara i rörelse, svaja; jfr 7. (Galejan skulle byggas) med starcke Betingzbalker, fram vpå, på thet man kunde ridhe j tess större wågh medh henne. G1R 17: 110 (1545); jfr 7. Därs. 390. När Skeppet rijder för Winden och Strömen. Rosenfeldt Tourville 35 (1698). Så väl i seglande som rijande. Rajalin Skiepzb. 5 (1730). Skeppet rider hårdt. Widegren (1788). En båt, som låg fast i sina skötar och red för stormen. BygdFolk 298 (1927). särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., mlt., t., mnl., feng. o. eng.] i uttr. rida för ankar l. för sitt ankare l. rida till ankars o. d., ligga för ankar o. därvid svaja l. fresta ankaret på grund av sjögång l. ström o. d.; äv. rida för (ett tåg l. en ankartross o. d.), ligga o. svaja förankrad med (ett tåg osv.). HH 20: 304 (c. 1640). Så snart tågen äro oklara, och man icke rider lika för begge. Roswall Skeppsm. 1: 157 (1803). Det var ett herrans väder, och skutan red för begge ankarne. Carlén Ensl. 2: 253 (1846). Ramsten 22 (1866: till ankars). Vi se dig (dvs. fregatten Vanadis) .. behagfullt rida för ditt ankare i en exotisk hamn. SvFl. 1939, s. 92.
b) (numera bl. tillf.) med refl. obj. o. därtill anknuten predikatsfyllnad uttryckande resultatet av ridandet. Fahrkåstar rihder sigh leck. KKD 11: 284 (1703).
2) [jfr motsv. anv. i feng. samt liknande anv. i isl.] (tillf.) i uttr. rida i galgens träd, hänga l. dingla i galgen. Sonen rider / Ung i galgens träd. VLitt. 2: 482 (1903; feng. orig.: ríde .. on galgan).
B. färdas på hästrygg samt i anv. som ansluta sig härtill.
3) sittande (vanl. gränsle) på ryggen av ett riddjur (häst, åsna, kamel o. d.) färdas gm att djuret förflyttar sig (går, travar osv.); äv. med bestämning inledd av prep. på, stundom med, betecknande riddjur o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkretare anv., dels: sätt att rida, stundom övergående i bet.: ridkonst, dels om ridtur l. (ryttares prestation vid) ridtävling o. d. Rida barbacka. Rida i skritt, trav, galopp. Rida lätt, se LÄTT, adj.2 5 a. Rida gränsle (motsatt: i sadelkorg l. damsadel o. d.). Rida på jakt. Rida (i) kapp. Han red en timme varje morgon. G1R 1: 256 (1524). Sij, tin Konung kommer til tigh sachtmodigh, rijdhandes på eenne åszninno. Mat. 21: 5 (Bib. 1541). Ej skola .. flere, än en man, rida å en häst. BB 28: 13 (Lag 1734). Den nyare ridningen (ridkonsten). Nordforss (1805). Nu rider rike / Ring öfver Bifrost. Tegnér (WB) 5: 137 (1821). Männen (i forntiden) föredrogo att rida framför att åka, hvilket senare de ansågo omanligt. ArbB 266 (1887). NordKult. 24: 37 (1933). — jfr AN-, AV-, BE-, BORT-, EFTER-, FRAM-, GENOM-, IN-, KAPP-, KULL-, MOTIONS-, OM-, UT-RIDA m. fl., GRASSATE-, KAMP-RIDANDE samt FÅL-, FÄLT-, HINDER-, KAMP-, KAPPLÖPNINGS-, KARRIÄR-, KONST-, LANDSVÄGS-, LÄTT-, MANEGE-, MOTIONS-, SKOL-, TERRÄNG-, UT-RIDNING m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Then först sadlar han rijder först. SvOrds. C 3 a (1604). Then komber så snart fram som medh oxerna åcker som them medh hesterne ride. Därs. C 6 b. Rijd intet på Snöön, vthan Grääs synes. Grubb 683 (1665). Skräppa, swälta, rijda på snee, räcker wäl thee. Törning 136 (1677; om den som endast med svårighet kan spela förnäm). När alla vilja rida, är ej godt få låna sadel. Rhodin Ordspr. 103 (1807). Den som springer och sår, får rida och skära. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr.
α) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. tillf.) i uttr. rida och ränna, ss. beteckning för hastigt l. våldsamt ridande l. för (upprepat, hastigt) ridande fram o. tillbaka o. d.; jfr h δ. (Deltagarna i brudfrämmeöl) rida och ränna, sväria och bannas och stundom slå hvarannan i hiäl. RA I. 2: 61 (1562). Rida och rända gårdar emillan. VRP 6/11 1732.
c) med substantiviskt predikativt attribut angivande den egenskap i vilken ngn rider: rida ss. (det l. det); särsk.
γ) (†) i uttr. rida brud l. brudgum, ss. brud l. brudgum rida (i bröllopsfölje) till (o. från) kyrkan vid vigsel. Nyrén Charakt. 64 (c. 1765). (Den främmande jungfrun) bad .. (sin tärna) rida brud i sitt ställe. SvFolks. 268 (1844).
δ) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) i uttr. rida hedning, om odöpt gossebarn: (med hjälp av vuxen person) sitta till häst o. rida (vilket ansågs främja manliga egenskaper o. manligt uppträdande); jfr HEDNING 2. Osbeck Lah. 264 (1796).
d) (†) i uttr. rida i skjuts, vid fortskaffning av resande med skjutshästar: rida l. färdas ridande på skjutshäst; dels om resande, dels om skjutsgosse o. d.; jfr i. (Han) berättas .. rijda åth fahr sin i skiutz. VDAkt. 1723, nr 222. (Sv.) Rida i skjuts, (fr.) courir la poste. Weste (1807).
e) i p. pr. i attributiv l. substantivisk anv.
α) som rider; beriden, till häst (särsk. i sådana uttr. som ridande polis, äv. ridande bud); äv. substantiverat. Talet på thz ridhandes krijgs folk (var) många tusende tusend. Upp. 9: 16 (NT 1526). Rijdande Swän, wil haa en åkande Möö (dvs. en rik friare vill ha en rik brud). Grubb 683 (1665). (Sv.) Ridande bud, (fr.) courier. Weste (1807). Dens. (substantiverat). Hellström Malmros 57 (1931; om polis). — särsk.
α') (i sht förr) mil. i uttr. ridande artilleri l. infanteri, artilleri resp. infanteri vars personal är beriden för uppnående av stor rörlighet vid förflyttningar; äv. i sådana uttr. som ridande batteri, batteri tillhörande ridande artilleri; jfr ARTILLERI 2 o. DRAGON, sbst.1 SthmStCal. 1796, s. 107. I begynnelsen voro ock Dragonerne ej annat än ett .. ridande Infanteri. KrigVAH 1805, s. 97. Ridande Artilleriet infördes i Sverige 1793. Därs. 1823, s. 47. SFS 1902, Bih. nr 10, s. 13 (: ridande batterier).
β) [jfr t. reitender wurm] (†) i uttr. ridande orm, om ett slags mask l. larv som framkallar l. trotts framkalla en viss sjukdom (möjl. svulster l. bulor på ryggen) hos hästar; jfr ORM 7, 8. Thessa (”ormar”, dvs. maskar) hafwa och åthskillige Nampn, rijdande Ormar, flygande och upbrytande Ormar. IErici Colerus 2: 288 (c. 1645).
γ) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om färd l. flykt o. d.: som sker till häst, som ngn företar till häst; förr äv. dels om stall: avsedd för l. bestående av ridhästar, dels (med pass. bet.) om häst: som bär ryttare, som rides. Ridande stallet. Roland Minn. 59 (c. 1748). (Bud) med ridande häst. HovförtärSthm 1771 A, s. 1981. Ridande flykt. Gosselman Col. 1: 223 (1830). ”Ridande tandem”. GHT 1897, nr 87 A, s. 2 (varvid en ryttare för två hästar i rad).
f) i sådana uttr. som rida för ngn l. gå och rida (för ngn), ss. beteckning för att ngn tar lektioner l. får undervisning l. övar sig o. d. i ridning (under ngns handledning). Björkman (1889). Han ämnar gå och rida denna termin. WoH (1904).
g) (numera bl. ngn gg) i förb. med ett av prep. (up)på styrt ord betecknande sadel l. ngt som placeras över sadeln: vid ridning sitta (på ngt). Sadhelen ther han ridher vppå. 3Mos. 15: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: sitter när han färdas). De kastade .. Matsäcken twert öfwer Sadelen och rido der på. Verelius 167 (1681).
h) med innehållsobj.; stundom svårt att skilja från l; jfr t. Rida en tur. Rida kadrilj. Med att rida volt förstås att formera en cirkel på halfva ridhuset. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 94 (1836). Han (har) alltid ridit vackra löpningar. NTIdr. 1898, julnr s. 11. Rida sin färde. Heidenstam Folkung. 2: 242 (1907). NFSportlex. 4: 548 (1941). — jfr KADRILJ-RIDNING m. fl. — särsk.
α) sport. o. ridk. med avs. på (snitsel)jakt: till häst deltaga i; jfr JAKT-RIDNING. Hvarje vecka (ha) ridits tvenne jagter. SD(L) 1896, nr 542, s. 6. 2NF 9: 234 (1908).
γ) kulturhist. i uttr. rida staffansskede (ngn gg Staffans skede) l. rida Staffan, i fråga om kappritt på morgonen annandag jul; jfr STAFFANS-RIDNING. KulturbVg. 2: 110 (1691: rijda .. Staffans skede). FoF 1915, s. 193.
δ) (†) i uttr. rida och ränna skjutsfärder, ss. beteckning för skjutsbönders o. d. upprepade ridande för ombesörjande av resandebefordran; jfr b. G1R 11: 330 (1537).
ε) (om ä. förh.) i uttr. rida (sin) eriksgata, i fråga om den färd till häst runt riket utefter en bestämd hävdvunnen väg som en nytillträdande svensk konung skulle företaga; jfr l o. ERIKSGATA. SvTr. 4: 1 (1521). När .. Cröningzhögtijden .. är öffuerstådt, bör Konungen .. sin Erichsgatu rijda. Tempeus Messenius 62 (1612). Den siste monark som red eriksgata enligt landslagens anvisningar var Karl IX. Henrikson Eriksgata 24 (1950).
ζ) (om ä. förh.) ridande utkämpa l. deltaga i (tornering l. strid o. d.); särsk. i uttr. rida (en) dust. Visb. 1: 130 (c. 1620). Därs. 3: 219 (c. 1655). (K. XII) red .. i Carlbergs diurgård .. ridderspehl. HH 24: 6 (1699). Red man dust, så var det ett slag af envig, hvilket följdes af största intresset. Strindberg SvFolk. 1: 78 (1881). Bååth WagnerS 4: 183 (1908). jfr DUST-RIDNING.
η) (i fackspr.) i utvidgad anv., dels med avs. på stil: använda vid ridning, dels (övergående i resultativ bet.) med avs. på seger: vid ridtävling vinna. Han (har) sannolikt ridit mer olika stilar än någon annan .. jockey. NTIdr. 1898, s. 16. (N. N. har) varit i tillfälle att rida en följd af vackra segrar. Därs. julnr s. 11.
i) [jfr d, h (δ)] (†) i uttr. rida skjuts l. rida posten, om resande med skjuts- l. posthästar: rida l. färdas ridande på skjuts- resp. posthäst; jfr POST, sbst.3 7 a. Rida posten. Serenius Tt 2 b (1734). Då Hans Maj:t red skjuts. GJEhrensvärd Dagb. 2: 219 (1780). — särsk. i uttr. rida posten, oeg.: röra sig (hastigt o.) utan uppehåll. (Planeten Merkurius) skynder .. så fort och städse Posten rjder. Spegel GW 64 (1685).
j) (numera bl. tillf.) tr., med avs. på bud, ärende o. d.: ridande uträtta l. fullgöra l. framföra. G1R 3: 47 (1526). Rijde wärff och ärender. Därs. 18: 672 (1547). (En av karlarna) som skiftesvis med vaktmästaren red ilbud åt öfverheten. Rydberg Vap. 33 (1891); möjl. till c.
k) i uttr. rida spärr l. till spärrs, se SPÄRR, spjut, lans; rida till rings l. till krans, se RING resp. KRANS 3 a α. — jfr RING-RIDNING.
l) med bestämning (objekt l. substantiviskt rumsadverbial utan prep.) som betecknar väg l. vägsträcka, stundom äv. lokalitet o. d.: ridande färdas (en väg) l. tillryggalägga (en vägsträcka) l. ta sig fram över (en lokalitet) o. d.; stundom svårt att skilja från h. (Ryttarna) rido et litet stycke wägz affsides. Brahe Kr. 13 (c. 1585). En Sandräfvel gick ifrån denna Ö til Landet, doch diupare än at han ridas kunde. Linné Gothl. 256 (1745). Man (ser) honom rida den halvannan mil långa vägen .. (till) Karsholm. SvD(A) 1929, nr 354, s. 3. — särsk. (†) i uttr. rida socknar, om elev i skola l. gymnasium: ridande besöka vissa distrikt (socknar) för att insamla gåvor ss. medel till sitt uppehälle under skolgången; jfr SOCKEN-GÅNG. VDP 1679, s. 112. VDAkt. 1710, nr 86.
n) tr., med avs. på häst l. åsna o. d.: rida på; begagna ss. riddjur; stundom med särskild tanke på ryttarens handhavande av hästen osv. under ridning; jfr t (γ—ε). Visb. 1: 59 (1573). (Hästen) har fått een något inbögd rygg theraf, att han för bittida är rijden worden. HTSkån. 1: 195 (1658). Den sloken, som hade ridit honom (dvs den överansträngda hästen) så illa. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Hvarje man, som kunde föra vapen och rida häst. Fryxell Ber. 1: 72 (1823). När en häst rides för första gången. Wrangel HbHästv. 253 (1885). Harven .. red en åsna, emedan en sådan bar lättare än en häst. Heidenstam End. 107 (1889). jfr (†): Ett Qvinfolk som rider förspann. Johansson Noraskog 1: 53 (i handl. fr. 1785). — jfr DAM-, LÄTT-, O-RIDEN. — särsk.
α) i ordspr. Betro wäl, redh Hästen sin koos. Balck Es. 239 (1603). Man ridher en hest är blackot, och tänckier longt, och kommer stackot. SvOrds. B 5 b (1604); jfr BLACKOT 1 a. Wiste Hästen sin krafft, han läte intet rijda sigh. Grubb 858 (1665).
β) ridk. dressera (häst) för ridning, rida in (häst); i sht i p. pf. Hästen är väl (illa) riden. Hästens mer eller mindre fullbordade ridning. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 57 (1836).
o) i uttr. som ange ett resultat l. en följd av ridandet; vanl. tr. (o. ofta med objektiv predikatsfyllnad): gm ridning göra (så l. så beskaffad) l. gm ridning åstadkomma (ngt); i sht i sådana uttr. som rida en häst trött l. fördärvad; stundom även utan utsatt obj.; jfr q, t. Alexander .. hade många Hästar rijdit trötta. Sylvius Curtius 354 (1682). Har den vördige patern ridit trött? Sparre Findl. 3: 121 (1835). Nu önskar jag att .. vi kunde rida gnistor ur stenarna. Topelius Vint. III. 1: 95 (c. 1865, 1896). — jfr FÖR-, IHJÄL-, SVETT-, TRÖTT-RIDA. — särsk. med refl. obj. o. därtill anknuten predikatsfyllnad angivande ett visst resultat av ridandet. Rida sig varm, fördärfvad. Weste (1807). Ni har säkert ridit er hungrig och trött. Runeberg 2: 76 (1848). Rid dig röd i stormens hvin. Karlfeldt FlPom. 38 (1906).
p) i uttr. rida maj i by, se MAJ, sbst.1 e; äv. (tillf.) i uttr. rida Staffan i by, = h γ. Annandag jul, då vi redo Staffan i by. Wigström Folkd. 2: 129 (1881). — jfr MAJ-RIDNING.
q) i uttr. rida vall, se VALL.
r) (i folkvisestil) refl., i förbindelse med bestämning betecknande mål l. riktning l. vägsträcka. Iag vil ridha mig vndher öö. Visb. 1: 216 (c. 1620). Sen rider han sig i styfva mil fäm. Landsm. VII. 7: 38 (1892).
s) [efter motsv. anv. i eng.] sport. i uttr. rida så l. så mycket l. rida vikten, om ryttare (jockey) vid hästkapplöpning: vid ridning väga så l. så mycket resp. hålla (icke överskrida) en vikt som tillsammans med vikten av hästens utrustning icke överskrider den för den ifrågavarande hästen enligt vikttabellen föreskrivna belastningen. Sloane .. kan rida betydligt under 7 stone (44 1/2 kg.). NTIdr. 1898, nr 2, s. 16. För att rida vigten måste han underkasta sig en mycket allvarsam träning. Därs. 1901, julnr s. 17.
t) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr i slutet, p), i uttr. som ange att ngn l. ngt färdas l. rör sig l. uppträder o. d. på ett sätt som tänkes l. föreställes under formen av en ritt samt i anv. som närmast ansluta sig härtill (stundom närmande sig l. övergående i 5); äv. med obj., särsk. motsv. h, n, o; ofta med tanke på snabb förflyttning, särsk. i uttr. som ange att ngn gör en (alltför) snabb karriär l. (alltför) snabbt avvärkar en följd av lärdomsprov o. d. Olyckan rijder til bys: Men går bortt til footh. Grubb 612 (1665). Högt rider solen, tiden går förbi. Tegnér (WB) 5: 61 (1824). Tankarna rida volt i pannan på mej. Jolin StudMajnatt 130 (1847). Professorn ansåg att .. (studenten) ridit ”för fort”. GHT 1897, nr 24 A, s. 3. Fantasien har ridit sig trött. Gadelius Tro 1: 81 (1912). ”Där red du om fel flagg (dvs. tog du miste)”, hånade Conrad. HemJourn. 1931, nr 13, s. 7. Fantasin rides med martingal. Hellström RedKav. 274 (1933). särsk.
α) [efter t. die toten reiten schnell(e), av GABürger i balladen Lenore 1773 använt (efter motsv. anv. i en ä. tysk folkvisa) i fråga om snabb ritt som de döda föreställdes utföra] i uttr. de döda rida fort, ss. beteckning för att de döda snabbt försvinna ur de levandes minne. De döda rida fort in i skuggorna af det förgångna. Topelius Vint. I. 1: 36 (1863, 1880); möjl. särsk. förb. (Den avlidne) målaren August Jernberg .. (har i kalendrarna icke) blifvit beaktad så, som hans .. konst förtjänat. De döda rida fort. GHT 1896, nr 297 B, s. 2. Cederström Hugsk. 110 (1919). jfr: De döda hastigt rida. ACafKullberg 1: 143 (1816; i övers. av G. A. Bürgers ballad Lenore).
γ) (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. som ange att ngn seglar l. (färdas på o.) manövrerar segelfartyg (som jämföres med riddjur) o. d.; jfr 7. Han .. / .. kunde mesterlig Neptunus hästar rijda. Rosenfeldt Vitt. 225 (1675). Jag red i fordna dagar så glad på drakens (dvs. drakskeppets) rygg. Tegnér (WB) 5: 121 (1820).
δ) (†) i uttr. rida sin höga häst emot ngn, uppträda överlägset l. viktigt mot ngn; jfr HÄST 2 b. Wallin Bref 136 (1847).
ε) (ofta ngt vard.) i uttr. rida (på) pegasen, äv. Pegasus, dikta, skriva vers; jfr PEGAS 1. Rida Pegasus. ConvLex. 3: 206 (1824). RöstRadio 1947, nr 41, s. 2 (: rider .. på pegasen).
ζ) (†) i uttr. rida i två hopar, med pluralt subj.: icke kunna dra jämnt, vara söndrade. OxBr. 10: 202 (1617).
ϑ) (†) i uttr. rida med ngn i rågen, fara (illa) fram med l. åstadkomma (svår) skadegörelse i ngns land o. d. Hon (dvs. jungfrun) lärer medh oss i Rågen rijda, / At thet skal både wärka och swida. Brasck TyKr. G 1 a (1649).
ι) (†) i uttr. rida ngn på huden, gå ngn inpå livet l. anfalla ngn o. d.; jfr HUD, sbst.1 1 i γ. Sedan att fienden är bracht i den stat, att han .. icke .. med någon krafft skall rijda oss på huden. AOxenstierna 4: 373 (1629).
κ) om tid o. d., i uttr. rida fort, gå l. förflyta snabbt. Topelius Vint. II. 1: 103 (1850, 1881). Den politiska tideräkningen rider fort i de bråda riksdagsveckorna under maj månad. SvD(A) 1930, nr 125, s. 4.
4) [specialanv. av 3] (utom i c numera bl. tillf., om ä. förh.) göra krigstjänst till häst; göra rusttjänst l. tjäna vid det indelta rytteriet. Så lenge the rijdha vnder Konungens eller Konungens Embetzmäns Baneer. RättegOrdin. 1614, § 14; jfr BANER 1 a β α'. Dee Ryttare som sielfwe Rijda och besittia hemmanen. LReg. 426 (1662). — särsk.
a) (†) i uttr. rida (ngn) färdig med l. av ngt, göra rusttjänst (åt ngn) med ngt (t. ex. så l. så beskaffade hästar) resp. för ngt (som erhållits i förläning); jfr FÄRDIG 4 a α. Så länge han kan rida färdug .. med j (dvs. en) godh hest och harnisk. G1R 5: 204 (1528). Därs. 8: 299 (1533: ther åff). Därs. 11: 235 (1537).
b) (†) i uttr. rida av ngt (jfr a), göra rusttjänst för ngt (som erhållits i förläning). G1R 8: 299 (1533).
c) (fullt br. med ngt ålderdomlig prägel, utom i bildl. anv. (se slutet) bl. om ä. förh.) i sådana uttr. som rida för rusthåll l. hemman l. gods (l. för det l. det hemmanet osv.) l. för räntan (av ett hemman), i sht förr äv. för rusttjänsten, mot stadgade förmåner i form av skattefrihet l. brukningsrätt till kronohemman l. till torp under rusthållshemman o. d. fullgöra den krigstjänst (l. militära tjänstgöring) till häst som rusttjänsten o. indelningsvärket krävde; äv. rida för ngn, fullgöra den krigstjänst till häst som det åvilar ngn (ss. innehavare av hemman l. berustat säteri o. d.) att svara för. Rääf Ydre 3: 415 (i handl. fr. 1594: hafuer .. redett för rust tiänsten). (Adelsmannen ålägges) at rijdha för sitt Godz vthi full Wapn. PrivSvAdel 1617—26, s. C 4 b. Widekindi KrijgH 283 (1671: reede för Hemman). Dragonen gomme Jonson som Red för Salig bisskoppen i Växsiöö. VDAkt. 1711, nr 135. (Det manskap) som rider för öde Rusthåld. PH 1: 234 (1720). KrigVAH 1835, s. 95 (: red .. för räntan). Karlfeldt FlPom. 38 (1906). särsk. bildl., i uttr. rida för rusthållet, ngn gg äv. för roten, sköta o. ha ansvaret för ngt l. för det hela. Nog kan Lena rida för rusthållet, som man säger. Knorring Torp. 1: 41 (1843). Då kära far vid den tiden red för roten, det vill säga i allmänhet var en klockarfar som allt skulle bestyra. Ahrenberg Männ. 6: 138 (1914). Sommaren 1936, då en bondeförbundsministär red för rusthållet. SvFlH 3: 290 (1945).
e) (†) i uttr. rida (en) ryttare, ss. ryttare göra krigstjänst l. deltaga i strid o. d. Wivallius Dikt. 93 (1634). Drängen hafwer ridhit Ryttare för sin Fader. VDAkt. 1677, nr 42.
f) (†) i uttr. rida sventjänare, tjäna ss. beriden soldat i annans ställe o. av denne erhålla sin lön; äv. i uttr. rida sventjänare för ngn. VDAkt. 1678, nr 138. Därs. 1693, nr 592.
5) [jfr 3] om levande varelse: sitta gränsle på ngn l. ngt i en ställning (l. intaga en sådan ställning på ngn l. ngt) som mer l. mindre överensstämmer med l. påminner om en ryttares; färdas l. förflytta sig (sittande) i denna ställning på annat än riddjur (t. ex. på människor l. gm trolldom levandegjorda föremål); äv. med bestämning inledd av på l. över l. med obj. betecknande den l. det som ngn på sådant sätt sitter l. färdas på; äv. i uttr. rida gränsle (på l. över ngt). Then kallff[e]wen the (dvs. de för häxeri anklagade kvinnorna) Rida oppå (till Blåkulla) thett är then onda Satan. Gadelius Tro 2: 313 (i handl. fr. 1597); jfr 3 (t). Then ther är bårtt gången (från arbetet) vthan lof .., skall .. (befälhavaren) låta rijda hästen så många timar han försummar. RR 1617, s. 464; jfr HÄST 3 b β. Vppå .. grindar (till fållor för kreatur) säyes Trolkiäringar rijda til Blåkulla. Stiernhielm WgL 109 (1663). Nilss bruunss hustru (har) honom ridit (till Blåkulla). Gadelius Tro 2: 321 (i handl. fr. 1674). Öfver (riddarens) .. hufvud rider en trollpacka på en qvast. Geijer I. 5: 13 (1810). Gamle tjenaren, hvars knän han ridit / i forna dar. FGrafström Dikt. 130 (1875). På jättemyrans rygg rider stundtals en af de små arbetsmyrorna. GHT 1895, nr 252, s. 3. En tomte satt och red grensle över kistkanten. Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906). jfr: Vi .. redo som i damsadel på lovarts reling och vägde emot. Holmström LändStränd. 2: 85 (1919). — särsk.
a) i sådana uttr. som rida (på) käpphäst, i sht förr äv. rida (på) käpp l. rida trähäst, förr äv. rida med käpp l. rida stav, ss. beteckning för att ngn (i sht barn) vid lek använder en (vanl. med hästhuvud av trä försedd) käpp att rida på samt i bildl. anv. härav (se slutet); jfr KÄPP 1 b. En wenligh fadher vnderstundom sijn barn til wilia .. rider på en kepp. PErici Musæus 1: 237 a (1582). Thet kostar på benen at rijdha staff. SvOrds. C 3 b (1604); jfr: Dhet kostar på Beenen at rijda Trähäst. Grubb 524 (1665). Barnen, som medh Käpp kring Gården rijda. Arvidi A 3 a (1651). Lenngren (SVS) 2: 199 (1797: red käpp). (Jag) på käppen öfver landen / Red i yrande galopp. AAGrafström 2: 60 (1864). Rida (på) käpphäst. Östergren 3: 1433 (1931). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; numera företrädesvis i sådana uttr. som rida sin käpphäst l. rida på en (gammal) käpphäst, (ständigt) tala om l. framhålla l. ”köra med” ngt som är ens (gamla) favoritidé l. (ständigt) tröska med sitt o. d.; förr äv. i uttr. rida på en käpp, ss. beteckning för att ngn är barn (icke fullvuxen). Ty thet vthi ingen måtto klinga skulle, ther en, som ännu redo på en Kiäpp, Gudz Ståthållare heeta wille. Brask Pufendorf Hist. 432 (1680). Man (misstänkte) mig, att ha för mycket ridit på en gammal käpphäst. Liljecrona RiksdKul. 54 (1840). Torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst, / På hvilken tiden, som en blodröd narr, / Nu rider karnaval. Wecksell DHjort 14 (1862). Var och en rider sin käpphäst. Östergren (1936).
e) i fråga om cykelåkning l. körning av motorcykel; dels intr.: (sitta gränsle o.) åka (på cykel osv.), cykla, dels tr., med avseende på (motor)cykel: åka l. köra; numera nästan bl. (i slangartat spr., mera tillf.) i tr. anv., om deltagare i (motor)cykeltävling o. d. Balck Idr. 2: 453 (1887). (Cyklisten har) ridit ”Mälaren rundt”. NNisse 1892, nr 38, s. 1. TIdr. 1894, julnr s. 42 (: ridit .. på velociped). Arbetet 1952, nr 132, s. 7 (med avs. på motorcykel). jfr VELOCIPED-RIDNING.
f) (†) i uttr. rida på (navel)strängen, om foster vid framfödandet: ha navelsträngen mellan benen. Cederschiöld HbBarnm. 151 (1822). Dens. QvSlägtl. 2: 263 (1837).
g) i fråga om parning l. könsumgänge; dels tr., om handjur: para sig med, betäcka, dels (o. vanl.) om brunstigt (hon)djur: av brunst stiga upp med frambenen o. framkroppen på annat djur (äv. i uttr. rida på ett djur o. d., stundom äv. tr., med obj. betecknande annat djur); äv. (starkt vard.) tr., om man: ha samlag med (en kvinna). Kon måtte vara brunstig; hon vill bara rida (på de andra) l. hon vill bara rida de andra. (Han) sade att Christoper Andersson för hafuer reditt hans hustrus syster. NoraskogArk. 5: 153 (1624). Nordforss (1805; om tjur). Suggan tillkännagifver sin brunstighet .. genom ridning på andra svin. Tidén Bosk. 25 (1841).
h) i uttr. som ange att mara l. gengångare o. d. nattetid plågar sovande människa gm att sätta sig på hennes bröst o. tynga på det l. plågar djur (i sht häst) gm att sätta sig på dess rygg o. d. (jfr 3 t); vanl. tr., med obj. betecknande person l. djur som plågas på detta sätt; jfr 8. Een Mara redh honom till dödh. LPetri Kr. 40 (1559). När hästar .. få invärtes krämpa eller ref, säger man (i Värend), att ”de ridas af Necken”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 211 (1863); jfr 3 t. Må era döda anhöriga gå igen och rida er på bröstet om natten. Strindberg SvÖ 1: 238 (1882). Det första man erfar då man rides af ”maran” är, att det kännes, som om man hade en stor säck innehållande salt .. på bröstet eller ryggen, och att man slutligen hotas af kväfning. Eneström Finv. 193 (1910). Moberg Rid 37 (1941). jfr: Den människa, i hvars kropp den onde ridit mara. Landsm. VII. 9: 25 (1890). jfr MARRIDA.
i) bildl. (jfr a slutet, 8—10); särsk.
α) rida ngn på l. över näsan, se NÄSA, sbst.2 1 d ε α'; förr äv. rida ngn på nacken, rida ngn på näsan. Hustrun bör .. ej låta et fähufvud rida sig på nacken. Stagnell Risbast. B 4 a (1755).
β) (†) i uttr. rida (ngn) topp l. rida topp ngn, topprida ngn. Kolmodin QvSp. 1: 21 (1732). Mång otam hustru vil väl rida mannen topp. Därs. 176. jfr TOPP-RIDA.
γ) [jfr 3 t] (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. som ange att gudom l. ande o. d. tänkes färdas på moln l. vind o. d.; jfr 3 t. Thomander 3: 63 (1826; om ande). Om verldens herre kvällskyn red. Heidenstam Vallf. 132 (1888). Vindarna de rida högt på löddrig sky. Forsslund TillFjälls 82 (1911). jfr: En man som kommer att ’rida virvelvinden och styra stormen'. Wester Hambro IrlStrövt. 119 (1921; om Arthur Griffith) [jfr eng. rides in the whirlwind and directs the storm (Addison)].
6) [jfr 3] om sak, för att beteckna att ngt intar en ställning på ngt som mer l. mindre påminner om en ryttares o. i anv. som närmast ansluta sig härtill; särsk.: vara placerad (stå, ligga, sitta, hänga o. d.) så på ngt, att underlagets översta del delvis (särsk. på två sidor) omslutes av delar av det som vilar därpå (liksom hästen av ryttarens ben); särsk. i uttr. rida på l. över ngt. Linné Sk. 118 (1751). Med binoclen ridande midt på näsan. Lundegård Prom. 1: 36 (1893). Klockorna hängas i ett litet torn eller under en huv, som rider över kyrkans gavelröste. TurÅ 1915, s. 48. I Fåsåshusen .. rida gåtarna på tröskelstocken så att de skydda fogen. Fatab. 1930, s. 145. Rida .. sägs en part av ett tåg göra, när den ligger ovanpå en annan part och bekniper denna. SohlmanSjölex. (1955). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] bot. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om blad: som intar en sådan ställning i förhållande till ett mittemot sittande blad att de båda bladens slidor omfatta varandra. Marklin Illiger 61 (1818). 2NF 36: 672 (1924).
b) (i sht i fackspr.) gm att vila på en (smal) upphöjning i underlaget inta en ostadig l. vacklande ställning; ofta: (gm att vila på upphöjning l. ojämnhet i underlaget o. d.) skjuta upp över önskat l. beräknat läge; äv. om bokstavstyp i tryckt text: skjuta upp över raden; särsk. i uttr. rida på ngt. Väggarna .. rida på knutarna utan at komma til sin rätta siunkning. VetAH 1739, s. 143. (En bokstavstyp) ”rider”, hvilket ger satsen ett utseende af ojämnhet. Landsm. 6: cci (1888). Pelaren (kom) att .. ”rida” å fasta berget (eftersom största delen av underlaget på sidorna utgjordes av lösa stenar). TT 1894, Byggn. s. 79. Vid tillslutningen (av formen före tryckning) tillses, att intet rider eller spänner i formen. Elge BoktrK 68 (1915).
c) (numera knappast br.) spelt. i utvidgad anv., om person; i raffel: satsa en summa vars storlek icke visas l. omtalas (urspr. gm att vika de sedlar som man ville satsa o. hålla dem i vikningen över lådans kant). HbiblSällsk. 2: 699 (1839).
7) [jfr (1 o.) 6] (ofta med vitter prägel), bäras l. föras (fram) på vatten l. vågor i hav l. sjö o. d.; särsk. om fartyg, stundom äv. om sjöfarande: segla (på upprört hav); vanl. med bestämning inledd av prep. på l. med obj. betecknande våg(or) l. sjö o. d.; jfr 3 t γ. Skepp ser jag böljan rida. Tegnér (WB) 5: 78 (1825). (Sjökaptenen) ville heldre rida för en tändande storm utanför Gibraltar (än dansa i trängsel). Carlén Ensl. 2: 147 (1846). Hans (dvs. Claus Störtebeckers) fröjd det var att på stormvåg rida. Sturzen-Becker 4: 52 (1862). Lotsbåten syntes ute på sjön, ridande och dykande. Melander Långtur 191 (1896). Sjön (var) i uppror och reds av gäss. Rydqvist Kar. 10 (1924); jfr GÅS 3 b. Frosterus Jord. 32 (1930; bildl.). — särsk. i uttr. rida de spanska märrarna, se MÄRR 2 c; jfr 3 t.
8) [jfr 3, 5 i] bildl., ss. beteckning för att ngn har ngn i sitt våld l. hunsar l. trakasserar ngn samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
a) om djävulen l. annat ont väsen, med avs. på person (äv. djur): behärska l. regera; ha i sitt våld; ha farit i (ngn); ofta i uttr. som ange att ngn (ger anledning att tro att han) är besatt (av djävulen) l. från förståndet o. d.; äv. i svordomar l. kraftuttryck (jfr BESITTA 8 slutet); äv. i utvidgad anv., med obj. betecknande ngt sakligt: ha bemäktigat sig (ngt), ha farit i (ngt). (De) som lata honom (dvs. djävulen) .. rijdha och regera sigh. LPetri ChrPina D 2 a (1572). Så läte wij .. dryckenskaps diefwulen så gruffueliga ridha och besittia oss. PErici Musæus 1: 180 b (1582); jfr b. Jag tror att hin håle rider pennen, jag kan intet skrifva något ord. Lindahl Tanckef. 56 (1740). ”Jag tror sjelfvaste hafsfrun rider mig ..” utbrast kaptenen. Carlén Rosen 282 (1842). Ja tror fan ri[d]er märra, sa[d]' bon[d]n, när han re[d]'na sjelv. BtSödKultH 3: 113 (1882); jfr 3 n. Han har, hin håle ride mig, rätt. Hornborg Loew. 312 (1928). (†) Maran rider honom, (dvs.) han är alldeles befängd. Dalin (1855). — jfr FAN-RIDEN. — särsk.
β) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., utan obj. (äv., med nära anslutning till 3, i uttr. rida gränsle), liktydigt med: regera, vara lös o. d. Almqvist Grimst. 13 (1839: rider gränsle). Blir det ej karl af den, så rider necken. Runeberg 6: 56 (1862).
b) [jfr a] med sakligt subj. betecknande (fix) idé, känsla, sinnesstämning, plåga o. d.: (helt) behärska (ngn) l. ha (ngn) i sitt våld; anfäkta (ngn); äv. med sakligt obj. betecknande ngns själ o. d. En Meker tahlar så, som arghetz-andan rider. Düben Boileau Sat. 50 (1722); jfr a. Hans hästvurm rider honom. Thomander 3: 235 (1826). Rida mörka nordanfjälls-vindar din själ? Carlén Skuggsp. 1: 4 (1861, 1865). Skräcken red honom. Nilsson HistFärs 71 (1940). Han var då riden av fysiska plågor. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 362 (1947).
c) (numera föga br.) i uttr. som beteckna att ngn behandlar ngn övermodigt l. med översitteri l. förtrycker l. hunsar ngn l. söker vålla ngn skada l. avbräck o. d., förr äv. att ngn förlöjligar l. hånar l. klandrar l. kritiserar ngn (en person l. en tidning o. d.); jfr 9.
α) i uttr. rida på ngn. RP 9: 147 (1642). Men gutt Folck rä så ska man åth dem gå, / Som altij wilja rija på Bönner grå. Tidfördrijf A 5 b (c. 1695). Hoffbussar, I som på hwarannan rijde, / Och all ting till det wärsta wrijde. ÖB 60 (c. 1712). Än rider du (dvs. J. H. Kellgren) på Allehanda, / Och än är Dykarn illa fast. Lenngren (SVS) 1: 331 (1780). Runeberg 4: 192 (1834). Berndtson (1880).
β) tr., med obj. betecknande person. Hwem sig til Åssna giör, Den plägor mången rijda. Riddermarck Alm. 1699, s. 13. jfr KON-RIDEN.
9) bildl., ss. beteckning för att ngn hänger upp sig på (o. gör affär av) ngt l. (småaktigt) anmärker på ngt o. d.; dels (o. numera bl., mera tillf.) i uttr. rida på ngt, dels tr. (se slutet); jfr 8 c, 10. Runius (SVS) 2: 269 (c. 1700). Han (fick) intet annat at .. rida vppå, än på ordet dy, säijande, ordet betyder treck. Swedberg Lefv. 195 (1729). I sådan tid som denna duger icke / Att rida på hvartenda litet fel. Hagberg Shaksp. 12: 59 (1851). VerdS 197: 19 (1913). — särsk. i uttr. rida på (ngns) ord (jfr 10 c), förr äv. på ngns tal, förr äv. rida ngns ord, (på ett småaktigt l. pedantiskt sätt fästa sig vid l. haka upp sig o.) anmärka på (ngns) ord. Som Mattkar uppå Trä, hos bäste Saften bjda, / så giör iu og dä Troll, som allas Ord will rjda. Warnmark Epigr. B 3 b (1688). Rida på andras tal. Lind 1: 1024 (1749). Att föra granskningsbloss, och uppå orden rida. Leopold 5: 388 (1797). Snellman gjorde narr av (Zachris') prenumerationsanmälan, red på ord, hackade och naggade. Lagerlöf Top. 239 (1920). jfr (†): (Sv.) Ridning på ord. (Lat.) Censura verbis inhærens. Sahlstedt (1773). jfr ORD-RIDANDE.
10) bildl., ss. beteckning för att ngn (strängt l. ensidigt) håller sig till l. stöder sig på l. utnyttjar l. hjälper (l. söker hjälpa) sig fram med ngt l. att ngn i tid o. otid framhåller l. åberopar sig på ngt (särsk. för att för sina syften utnyttja det) o. d. samt i anv. som närmast ansluta sig härtill; dels i uttr. rida på ngt, dels (numera bl. tillf.) tr., med obj. betecknande princip o. d.; jfr 9. 2RARP 8: 462 (1734). Han har gjort mig en välgerning, och den rider han ständigt på. Meurman (1847). Rida någon viss princip. SDS 1888, nr 568, s. 3. Ett landsting, som ridit på ett par rösters majoritet, torde ej hava förekommit (under medeltiden). SvFolkH I. 1: 304 (1914). Man missbrukar för sitt syfte en term, ridande på en oklarhet. FoF 1941, s. 90. — särsk.
a) [efter motsv. anv. i t.] (†) tr., med avs. på skrift som nyttjas ss. källa (särsk. postilla): kraftigt o. urskillningslöst utnyttja, ösa ur; äv. oeg., i uttr. rida sin postilla, ss. beteckning för att ngn ägnar sig åt prästyrket; jfr POSTILLA, sbst.1 2 slutet. Weise 167 (1697; oeg.). Följande morgon red jag .. postillan ock fick tädan en nätt predikan. Rhyzelius Ant. 61 (c. 1750). Martini Lipenii Biblioth. realis Theolog. .. blir .. ganska starkt riden af dem, som vela pryda sina afhandlingar med citationer af de äldre Lärdas meningar. SvMerc. IV. 2: 398 (1758). Dalin (1855).
b) [jfr motsv. anv. i d. samt t. wechsel reiten] (vard.) i uttr. rida på växlar, (till en tid) hålla sina affärer flytande gm mer l. mindre osunda växelaffärer (särsk. gm utställande av nya växlar för betalning av förfallna); jfr VÄXEL-RYTTERI. Lind 1: 1784 (1749). Auerbach (1913).
c) i uttr. rida på (ngns) ord (jfr 9 slutet), ensidigt l. strängt hålla sig till l. åberopa sig på o. för sina syften utnyttja (ngns) ord l. ordalag (utan hänsynstagande till den avsedda meningen); äv. (i uttr. rida på ord): använda ord på ett spetsfundigt l. ordlekande l. vitsande sätt; vara sofistisk, bruka sofistik; vitsa. Han .. rider på mina, i mitt bref, nämnde Ord. VDAkt. 1766, nr 102. Hagberg Shaksp. 2: 189 (1847; i fråga om vitsande). Hr Trygger är .. behändig i att rida och vränga på ord. Thyselius VHerr1Kam. 106 (1908).
C. i fråga om halning l. surrning av tåg o. d.
11) [jfr motsv. anv. av d. ride under, eng. ride down; sannol. utgående från 5] sjöt. i fråga om styvhalning av hals (se d. o. 8) l. halstalja; i de särsk. förbindelserna RIDA NED 5, RIDA UNDER 2.
12) [jfr motsv. anv. av d. ri, ride; sannol. utgående från 6 med tanke på att det ena tåget omfattar det andra (jfr RIDARE, sbst.1 2)] sjöt. hala in (tåg l. segelduk o. d.) till mast l. stång o. d. l. påvärka (tåg osv.) i sidriktningen med hjälp av ett tåg som lägges om det tåg osv. som påvärkas; äv.: på sådant sätt fastgöra (tåg osv.) intill l. vid bredvid löpande tåg l. intill l. vid mast l. stång o. dyl. l. fastgöra l. surra (bredvid varandra löpande tåg) vid varandra; utom i de särsk. förbindelserna RIDA IHOP, IN, TILLSAMMANS, UPP företrädesvis ss. vbalsbst. -ning (äv. i konkretare anv., om det anbragta tåget l. den anbragta surrningen). Balck Idr. 1: 59 (1886: ridning). Pålägga en ridning. NF 13: 1087 (1889). Smith (1917). Stenfelt 433 (1920: ridning).
Särsk. förb. (i allm. till 3): RIDA AN10 4. [jfr t. anreiten] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) rida fram till anfall; förr äv. tr.: rida till anfall mot (ngt). Då rundt om Swerjes Bygd så mången Rytter wreed / Des Gräntzar rede an. Dahlstierna (SVS) 64 (1698). Så rider du an med dubbla don, / du hurrande dragon. Karlfeldt FlPom. 36 (1906). jfr anrida. —
RIDA AV10 4. [jfr d. ride af o. afride, t. abreiten]
1) [sannol. efter motsv. anv. i d.] (tillf.) till 1, = rida ut 1; anträffat bl. bildl. (jfr rida ut 1 b). Levertin Magistr. 174 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. mera tillf.) till 3: rida åstad, ge sig i väg ridande (från ngt); äv. i uttr. rida av med ngt. Stagnelius (SVS) 3: 174 (1822). Diomedes och Odysseus rida af med Rhesos' hästar. Palmblad Fornk. 1: 126 (1843). jfr avrida.
3) (numera bl. tillf.) till 3: gm ridning knäcka l. bryta (ngt); äv. i sådana uttr. som rida ngt av ngn, förr äv. rida ngn ngt av, gm att rida på l. över ngn knäcka l. bryta ngt. Han hade .. ridit bonden öfwer ända och ridit honom sijdebenet af. ConsAcAboP 3: 489 (1671). (G. II A. påstås ha varit) så tung, att .. (han) red .. ryggen af mången bra kamp. Hedenstierna Kaleid. 186 (1884). särsk. i det bildl. uttr. rida ryggen av ngn, ta knäcken på l. göra kål på ngn (gm kritik l. förföljelser o. d.). VDAkt. 1679, nr 261. Posten 1769, s. 416.
4) (numera bl. tillf.) till 3: gm ridning komma (ngn) att tappa l. förlora (ngt); särsk. refl., i uttr. rida av sig ngt, rida så att man tappar ngt. Några .. mössor som Fienden red af sig. KKD 12: 308 (1703).
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera knappast br.) till 3: ridande inspektera (en linje o. d.). Berg Germ. 225 (1916). jfr avrida.
6) [jfr motsv. anv. i t.] (†) till 3; refl., i uttr. rida av sig, rida sig trött; anträffat bl. bildl., i fråga om studier (jfr rida, v. 3 t); jfr avrida 2. Rhyzelius Ant. 11 (c. 1750).
7) (numera föga br.) till 5: hjälpa ngn av med (stövel) gm att sitta gränsle på hans ben o. dra i stöveln (särsk. på sådant sätt att den som får hjälp skjuter på den hjälpande i ryggslutet med den andra foten). Rida af en stöfvel. Tholander Ordl. (c. 1875). Heidenstam Karol. 2: 335 (1898). —
RIDA BAKLÄNGES10 320. jfr baklänges 2 a α, b. ”Hur lunkar du nu Brunte?” — sa' bonden, red baklänges. Holmström Sa' han 35 (1876). —
RIDA BORT10 4. [fsv. ridha bort]
1) ridande bege sig bort; äv. tr., med obj. betecknande riddjur, särsk.: rida (häst o. d.) så att han förflyttar sig bort (från en plats); i sht förr äv. med inbegrepp av att hästen osv. icke mera kommer till rätta; äv. oeg. l. bildl. Han .. hade stulid en hesth .. och redh th[e]n bortt, så att bonden fiik hono[m] aldrig ighen. 2SthmTb. 3: 141 (1556). Godhtroo reed min Häst bortt. Grubb 120 (1665). Lagerkvist EvigLeend. 102 (1920). TurÅ 1936, s. 274 (bildl., om moln). jfr bortrida.
2) (mera tillf.) gm ridning avlägsna (ngt); gm l. under ridning förlora l. tappa (ngt); äv.: gm ridning befria sig från (ngt, t. ex. oro); jfr rida, v. 3 o. Jag vill ut i fria luften, och rida borrt min oro. Levin Schiller Cab. 38 (1800). Björkman (1889). —
RIDA EFTER10 32, äv. 40.
1) rida bakefter (ngn); äv. abs. När de Ridde hem, tå sade Jöns .., willom wij Riida efft(er). HammarkDomb. 14/2 1610. Björkman (1889).
2) rida för att hinna upp (ngn) l. hämta (ngn l. ngt). Urbanus reedh effter brodern Hr Gustaff Hårdh, som iagh begiärade tala medh. VDAkt. 1688, s. 270 (1687). Han är borta, rid efter honom. Weste (1807). jfr efterrida. —
RIDA EMOT10 04, äv. MOT4.
RIDA FAST10 4. (i vissa trakter, vard.) rida fatt (ngn); jfr fast 23 a. Lewenhaupt Reddy 259 (1907). —
1) ridande färdas framåt l. fram (till ett ställe); äv. (i folkvisestil) refl., motsv. rida, v. 3 r. Dhe Rÿda sigh för Warschow Fram. Visb. 1: 352 (1658). Fröding Stänk 60 (1896). särsk.
b) i utvidgad anv., motsv. rida, v. 5. Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram högt uppe i skyn. Lagerlöf Holg. 2: 368 (1907).
2) hippol. tr., med obj. betecknande riddjur: rida (häst o. d.) så att han förflyttar sig fram; äv. (mera tillf.): ss. ryttare framföra l. förevisa (häst o. d.) vid uppvisning l. tävlan o. d.; jfr rida, v. 3 n. Rid fram hästen ett stycke! Man måste .. taga hänsyn till huru svårt det är att .. rida fram en unghäst, som dresserats af en annan. SD 1899, nr 184, s. 7. —
RIDA FÖRBI10 04. ridande färdas förbi (ngn l. ngt); äv. abs. Några som reede henne förbij. Hiärne Suurbr. 176 (1680). Han red förbi här. Widegren (1788). jfr (†): Emädan .. nu rijdas waanlige Skiutzfärden förbij (dvs. längre än det vanliga skjutshållet), så at dubbell wägh faller för Cronobönderne at skiutza. LReg. 247 (1648). —
RIDA FÖRE10 32. rida i förväg l. främst l. först; äv. tr.: ridande färdas före (ngn). Dalin (1855). Auerbach (1913). —
RIDA HÄN10 4, äv. (numera föga br.) HÄDAN32. rida sin väg, rida bort; äv. (numera bl. i folkvisestil) refl., motsv. rida, v. 3 r. Iagh wil migh hädan rijda. Bedlegr. 12 (1647). Här är min faders grafhög. Sofver hjelten? / Ack! han red hän der ingen kommer från. Tegnér (WB) 5: 147 (1821). —
RIDA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. ridande avlägsna sig från (ngn l. ngt) l. lämna (ngn) bakom sig. Han red ifrån alla sina medtävlare i kappridningen. —
RIDA IGENOM10 040 l. 032. ridande färdas igenom (ngt). Dähnert 243 (1746). särsk. (†) i utvidgad anv., med avs. på mönstring: ss. ryttare undergå; jfr rida, v. 4. HH XIII. 1: 229 (1566). GenMRulla 1687, s. 907 (1688). —
RIDA IHJÄL10 04.
1) till 3: rida (häst o. d.) så att den stupar, spränga; äv.: döda (ngn) gm påridning; äv. refl.: rida så att man mister livet, omkomma under ridning; jfr rida, v. 3 o. BtFinlH 2: 60 (1548). Berijdaren Pål, som oförvarande hafver rijdit ihiäl itt barn på Norremalm. RP 8: 642 (1641). En Häst för därfvat och i hjäl riden. HovförtärSthm 1773, s. 1211. Hagström Herdam. 4: 69 (1901: red ihjäl sig). jfr ihjälrida.
2) till 5 g; om handjur: ”rida” på (hondjur) så att det dör. Etth skyut Anderssze hest .. redh ihel. UpplDomb. 7: 70 (1553). BtFinlH 2: 141 (1558). —
RIDA IHOP10 04.
RIDA IN10 4.
1) till 3: ridande färdas in (till ett ställe); äv. oeg. l. bildl. ConsAcAboP 3: 525 (1671). Topelius Vint. I. 1: 307 (1859, 1880; bildl.). jfr inrida.
2) (i fackspr.) till 3; tr.: inöva (häst o. d.) för ridning. Nordforss (1805). Den yngre hingsten och remonten skulle .. ridas in och dresseras från grun den. Edström Mossgrönt 1: 101 (1950). jfr inrida.
3) (tillf.) till 3; tr.: gm majridning fira (o. tillkännage) ankomsten av (våren); jfr rida, v. 3 p. Så ridom vi in all den däjliga vår! Karlfeldt FridLustg. 110 (1901).
4) sjöt. till 12: medelst en lina hala in o. fastgöra (tåg l. tågända o. d.) vid en punkt vid sidan om (innanför l. utanför) raka linjen mellan ansättningspunkterna för tåget osv. (intill l. om ett annat tåg l. intill en mast l. stång o. d.); jfr rida ut 10. Ramsten (1866). SohlmanSjölex. (1955). —
RIDA LÖS. (†) till 1; om fartyg: under ridning slita sig lös från sin förankring. (Båten) reedh löös och slogz sönder. HammarkDomb. 17/5 1620. —
RIDA MED10 4. ridande åtfölja (ngn); följa med (ngn) ut o. rida; äv. abs. Strindberg Giftas 1: 190 (1884). Björkman (1889). —
RIDA NED10 4 l. NER4, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) NEDER40. [fsv. riþa niþer (i bet. 1 b)]
1) till 3, i fråga om förflyttning i riktning nedåt gm l. vid ridning.
a) ridande bege sig ned (från l. till en plats). Weste (1807). ”Det gäller ert lif, rid ned (från redutten)!” Runeberg 2: 79 (1848). jfr nedrida.
b) vid ridning sjunka ned (i lös mark, vatten o. d.). Desto flera voro de (resande genom Kolmården), som .. redo ner i moras. Lagerlöf Holg. 2: 3 (1907).
c) (numera bl. mera tillf.) i uttr. rida ned sig, förr äv. rida sig ned, vid ridning sjunka ned (i lös mark l. vatten o. d., särsk. gm att svag is går sönder). Han skall hafwa redit sigh nedher j nogon Siöö. VDAkt. 1690, nr 126. Då .. Smålänningarne kommo anryckande, red rytteriet ned sig i vaken. Afzelius Sag. X. 1: 222 (1864).
2) till 3: rida på l. emot (ngn l. ngt) så att han l. det faller omkull (o. trampas ned l. skadas); äv. i utvidgad anv., med obj. betecknande motstånd o. d.: gm anfall till häst göra slut på l. tillintetgöra o. d.; jfr rida, v. 3 o. Nordforss (1805). Därefter skulle de berömda lansiärerna fullständigt rida ned det sista motståndet. Janson CostaN 2: 240 (1910). jfr nedrida.
3) (tillf.) till 5 h, om mara: rida (ngn) fördärvad. Stål är bra för maran ock, så att hon inte rider ner folk ock kräk. Landsm. VIII. 3: 262 (c. 1900).
4) [möjl. bildat till rida, v. 9 efter mönster av sådana förb. som slå ned, göra ned m. fl.] (tillf.) bildl.: slå l. ”racka” ned på (ngt), kritisera. Wordy .. som red på all ting ner, / För det han ej blef läst. CVAStrandberg 4: 233 (1857).
5) [jfr d. ride en hals o. d. ned; sannol. efter motsv. anv. av eng. ride down] sjöt. till 11: gm kraftig dragning nedåt styvhala (hals l. halstalja på underråsegel vid bidevindssegling). Ramsten 35 (1866). —
2) ridande passera (ngn l. ngt); särsk.: ridande hinna upp o. komma förbi (ngn). Johannes Monæus hafwer rijdit om Johan Kokkapääs fällebodh. ConsAcAboP 2: 391 (1662); möjl. icke särsk. förb. Weste (1807). Jag red om hela karavanen. Hedin Transhim. 1: 135 (1909). —
RIDA OMKRING10 04. ridande färdas omkring (ngnstädes); äv. tr.: ridande färdas runt omkring (ngt). The skola rijdha om kring j stadhenom. Joel 2: 9 (Bib. 1541). Harlock (1944; äv. tr.). särsk. (tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. i uttr. rida omkring på (ett ord), avsiktligt använda (ett ord) till övermått (för att skapa irritation, förvirring o. d.); jfr 10 c. Hur jag red omkring på det lilla ordet er och hade honom bakom sadeln, blef han yr i hufvudet. Runeberg ESkr. 2: 44 (c. 1850). —
1) intr., förr äv. refl.: vid ridning störta omkull jämte sitt riddjur. Ryttaren red sig omkull. ConsAcAboP 3: 255 (1667). Först red Karl Johan omkull på Djurgården och skadade sig i skuldran och ena armen. Lundin StockhMinn. 1: 138 (1904).
2) tr.: rida på l. emot (ngn l. ngt) så att denne l. detta faller omkull. Han .. reedh honom omkull vthi en sank Engh. UpplDomb. 5: 229 (1599). —
RIDA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. [fsv. riþa upa (i bet. 1)]
1) tr.: vid ridning stöta emot (ngn l. ngt). Endere aff dem Redh opå henne m(ed) sin hest att henne forgickz Barn. GullbgDomb. 3/10 1631. jfr pårida.
2) (ngt vard.) intr.: (snabbt) rida (vidare) utan att stanna l. låta sig hindras; rida raskt (l. raskare) undan. ConsAcAboP 3: 255 (1667: uppå). Kom låt oss rida på så att vi komma förbi. Murbeck CatArb. 1: 345 (c. 1750). Ymer 1908, s. 59. —
RIDA SÖNDER10 40. gm ridning komma (ngt) att gå sönder, rida på (ngt, t. ex. en bro) så att det går sönder. ConsAcAboP 3: 525 (1671). —
RIDA TILL 10 4. [jfr d. ride til (i bet. 1, 2), t. zureiten (i bet. 1)]
1) i sht hippol. gm att rida (häst) rätta till fel i dressyren. Sahlstedt (1773). Douglas Officer 90 (1950). jfr tillrida.
2) (tillf.) refl., i uttr. rida till sig ngt, gm ridande skaffa l. förvärva sig ngt. Rydberg Ath. 217 (1866, 1876). —
RIDA TILLSAMMAN(S)10 040, äv. 032. sjöt. till 12: föra l. surra samman (flera tåg l. ett tåg o. ett rundhult o. d.) med hjälp av ett tåg som lägges över l. om det l. de tåg osv. som surras; äv. i fråga om hopdragning av surrning l. litsning med hjälp av tvärs över surrningen osv. löpande tåg; äv. abs. Rida tillsammans en surrning, en syning. Konow (1887). Stenfelt (1920). —
RIDA UNDAN10 32, äv. 40.
1) rida bort l. åt sidan l. ur vägen; ridande skynda undan l. söka undkomma. Ty wi moste, vi moste, thet hielper intet bidia sig vndan, thet wil intet taga lag rida vndan. Swedberg SabbRo 1231 (1697, 1712; bildl.). Nicander 1: 207 (1824). jfr undanrida.
RIDA UNDER10 40. [jfr d. ride under] sjöt.
1) till 1: om fartyg för ankar: vid hög sjögång sätta backen under i motsjö. Ramsten o. Stenfelt (1917).
RIDA UPP10 4, äv. OPP4. [jfr y. fsv. ridha up (i bet. 2)]
1) (numera föga br.) till 1: (lägga sig o.) rida för ankar (l. för förtöjningstross o. d.); äv. i uttr. rida upp för (ankare l. förtöjningstross o. d.). Man .. måste rida up för detta Styrbords Ankaret, med den svåraste Strömmen. Montan Segl. 41 (1787). Rida up för en storm. FSjöbohm BVägen 48 (1793). (Tåget bör vara så långt att det) lemnar båten en god bugt att rida upp för. Platen Glascock 1: 51 (1836). Man kan höra ankarkättingen rusa ur klyset. Fartyget rider upp. GHT 1905, nr 263 B, s. 3.
2) till 3: ridande bege sig upp (till en plats o. d.); äv. (i folkvisestil) refl., motsv. rida, v. 3 r. Hoo som sinn ärendh skall rijdha, / hann rijde sigh vp i landh. Visb. 1: 16 (1572). Berg Germ. 225 (1916). jfr upprida.
4) (vard., i sht sport.) till 3; refl., i uttr. rida upp sig, så småningom rida bättre l. visa större skicklighet i ridning. Löjtnant Linton syntes osäker i början, men red upp sig högst betydligt. SD(L) 1895, nr 111, s. 1.
5) till 3, 5, i vissa bildl. anv.
a) (†) i uttr. rida upp för ngt, uppträda ss. förkämpe för l. försvara ngt; jfr rida, v. 3 t. Ahnfelt StudM 1: 143 (1857). De herrar och män, för hvilkas ära han rider upp. Därs. 2: 376.
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. rida upp på ngt (l. ngn).
α) ss. beteckning för att ngn använder ngt (l. ngn) ss. medel att göra sig bemärkt; särsk.: (söka) göra sig bemärkt gm att ivrigt lansera l. driva l. ägna sig åt ngt. Larsson Stud. 64 (1895, 1899). Hedenstierna Marie 258 (1896). (Präster) som jäkta efter massynnest genom att med otröttlig svada rida upp på någon ny ”förkunnelse”. Vetterlund Skissbl. 335 (1914). jfr upprida.
β) haka l. hänga upp sig på ngt; (småaktigt) anmärka på l. klandra (ngt l. ngn); ngn gg äv. refl., i uttr. rida upp sig på ngt; jfr rida, v. 9, 10. AnderssonBrevväxl. 1: 247 (1852). Är det inte .. vrångt och elakt att rida upp på ett oförsiktigt utrop. Wulff Koralb. 31 (1912). Auerbach (1913; refl.).
6) (numera bl. mera tillf.) till 7.
a) av vatten l. vågor bäras l. föras upp (på ngt); driva upp (på ngt); särsk. om fartyg l. is o. d. Isen (hade) ridit upp på refven. Strindberg Hafsb. 42 (1890). Ett fartyg, som tydligen ridit upp på Gälögrundet. SD(L) 1896, nr 363, s. 1.
b) i uttr. som ange att ett fartyg seglar upp mot vinden; särsk. i uttr. rida upp i vind. Rida upp i vind. Runeberg 4: 168 (1833). Hon (dvs. skutan) rider upp med fart / emot den värsta storm. Rydberg Dikt. 1: 127 (1876, 1882).
7) sjöt. till 12: hala upp (tåg l. segelduk o. d.) intill stång o. d. med hjälp av tåg som lägges om det som halas upp. Buken (på seglet) rides upp (intill rån). Frick o. Trolle 199 (1872). jfr upprida. —
RIDA UT10 4.
1) [jfr motsv. anv. av eng. ride out] till 1.
a) sjöt. om fartyg (l. sjöfarande på fartyg).
α) till ankars uthärda l. motstå (storm o. d.) utan att driva o. d. Skogman Eug. 1: 20 (1854). (Jakten) red förträffligt ut sjön för sitt tillfälliga ankare. Oxenstierna Vanderdecken 56 (1865). Det danska skeppet, som .. lyckats rida ut stormen för sina 3 ankaren. TSjöv. 1890, s. 90. Smith (1917).
β) i utvidgad anv.: uthärda l. klara sig igenom (storm o. d.) till sjöss; jfr rida, v. 7. Skola de (tre männen i båten) lyckas nå stranden, eller nödgas rida ut stormen på hafvet? VL 1893, nr 72, s. 2. Rida ut en cyklon. GHT 1920, nr 83, s. 11. jfr utrida.
b) i bildl. anv. av a; dels (med nära anslutning till a) i uttr. rida ut en storm o. d., dels i utvidgad anv., med obj. betecknande kris l. strid o. d.: lyckligen genomgå, klara sig igenom o. d. VL 1893, nr 255, s. 3. Statsministern .. fick rida ut en storm, som var mycket nära att medföra förlisning. SJ 1: 190 (1906). Våra lantmän äro hänvisade att själva rida ut en kris, i vilken de råkat .. genom vidriga yttre omständigheter. SDS 1929, nr 186, s. 4. Baptismen .. (hade) ridit ut 60- och 70-talets strider. KyrkohÅ 1937, s. 242. jfr: (Direktören) såg blek ut som om han ridit ut en storm. Strindberg RödaR 158 (1879); jfr a. jfr utrida.
2) till 3: ridande bege sig ut; äv. oeg. l. bildl. (jfr rida, v. 3 t). Rida ut ur stallet, ur hålvägen, ur skogen. Rida ut på jakt. SvForns. 3: 362. The ridhande bodhen på Mular, ridho vth snarligha och medh hast. Est. 8: 14 (Bib. 1541). Han (dvs. Febus) rjder ärla ut i Öster. Spegel GW 63 (1685). De af oss (krigare), som skaffat sig hästar, redo ut ur lägret. Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 (1901). jfr utrida. särsk.
a) (†) i vissa bildl. uttr.
α) rida ut mot ngn (jfr b), gå till angrepp mot ngn i tal l. skrift, (kraftigt) kritisera ngn. Han (lär) häftigt rida ut mot Experientissima Facultas i Åbo. Calonius Bref 22 (1794).
β) rida ut till ngt, hänge sig åt l. förfalla till ngt. Jag har länge väntat att Lector Meinander skulle rida ut till dagdrifveri och duglöshet. Calonius Bref 351 (1798).
b) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., motsv. rida, v. 5 a; jfr 7. Iagh är Barnom lijk, som rijda vth på Käppar / Moot sin Arffurste from. Arvidi A 3 b (1651).
3) till 3; tr.: rida (häst o. d.) så att han förflyttar sig ut; jfr rida, v. 3 n. Rid ut hästen ur hagen!
4) (tillf.) till 3: ridande ledsaga (ngn som själv rider) ut (ur ngt), tvinga (ngn) att ridande bege sig ut (ur ngt). (”Professorn”) sattes upp på sin .. häst. Veterinären och en af ynglingarne redo ut honom ur staten. Grebst 1År 203 (1912).
5) till 3: rida slut, rida färdigt; företrädesvis tr., motsv. rida, v. 3 h: rida (ngt) till slut. Rid sedan ut Volten i traf. Ungern-Sternberg Bourgelat 119 (1752). Auerbach (1913).
6) till 3: gm ridning trötta ut (riddjur); äv. refl., i uttr. rida ut sig, gm ridning trötta ut sig, rida sig trött; äv. bildl.; jfr 9 o. rida, v. 3 o. Nordforss (1805). jfr utrida.
7) [specialanv. av 2] (numera bl. ngn gg om ä. förh.) i sådana uttr. som rida ut för gården l. rusthållet o. d., gm att ss. ryttare bege sig ut i krigstjänst fullgöra de (gården osv. åvilande) skyldigheter som rusttjänsten l. indelningsvärket medförde; jfr rida, v. 4 c. Lasse Höös Reed vth för gården och skulle derföre hafwa 100 daler. UpplDomb. 1: 119 (1635). Hans fader .. (hade) sjelf måst rida ut för rusthållet, emedan han icke mägtade lega karl. Afzelius Sag. X. 2: 96 (1866; om ä. förh.).
8) (tillf.) till 5: sittande gränsle (på ngt) förflytta sig i riktning utåt. Han .. kunde ibland rida ut på en rå fortare än någon annan. Bergdahl Antip. 55 (1906).
9) (numera bl. tillf.) till 5 g; refl., i uttr. rida ut sig, (om hingst o. d.): gm ridande trötta ut sig (jfr 6); förr äv. om människa: trötta ut sig gm sexuella utsvävningar. Nordforss (1805). jfr utrida.
10) sjöt. till 12; jfr rida in 4. Rida ut lä bardun till vanten (för att hindra den från att slå). —
RIDA ÖVER10 40.
1) ridande passera över (ngt), till häst sätta över (ngt); äv. abs. Rida över ett hinder. När han redh öffuer wadet i Flötesund. Svart G1 34 (1561); möjl. icke särsk. förb. Nordberg C12 1: 575 (1740; abs.). jfr överrida.
2) (vard., mera tillf.) i uttr. rida över till ngn l. ngt, rida bort till ngn (särsk. en granne) l. ngt (särsk. en gård o. d.) i ngt ärende l. för att göra ett besök. Lindqvist Dagsl. 3: 177 (1904).
3) vid ridning låta sin häst stöta omkull o. passera över o. därigm mer l. mindre skada (ngn); jfr rida ned 2, rida omkull 2. Nordforss (1805). jfr överrida. —
Ssgr (i allm. till 3): A (Anm. Det är möjligt att förleden i vissa fall, då den i ä. språkprov skrives ridt- l. ritt-, återgår på den t. förleden ritt- (se ritt); jfr särsk. -mästare 1 anm.): RID-AKADEMI. (om utländska förh.) samfund för omhuldande o. utvecklande av mera avancerad ridkonst. Björnståhl Resa 1: 505 (1773; om italienska förh.). —
1) rund l. (vanl.) rektangulär (öppen l. täckt) plats för ridning; jfr -hus o. bana, sbst.1 3. Serenius Aa 3 a (1734). I hvarje ridbana finnas tvenne stora volter tangerande ridbanans båda längsta sidor och en af dess kortsidor eller också omkring ridbanans medelpunkt. Balck Idr. 1: 232 (1886). Täckta ridbanor. RidI 1914, s. 226.
2) för ridning avsedd stig l. (mindre) väg o. d.; äv. om sådan stig osv. utgörande del av bredare vägbana; jfr bana, sbst.1 1 c. Björkman (1889). TeknVet. VoV. 2: 294 (1928). —
-BEN. [jfr t. reitknochen] med. gm ridning uppkommen förbening i musklerna på lårens insida. 2SvUppslB 8: 1269 (1948). —
-BETJÄNT. betjänt med uppgift att stå till tjänst vid ridning (t. ex. med sadling o. avsadling). Ullman Ros. 182 (1921). —
-BETSEL. (i sht i fackspr.) betsel (se d. o. 1) avsett att användas vid ridning; jfr red-betsel. BoupptVäxjö 1725. 2NF 3: 167 (1904). —
-BILJETT. berättigande till lån av häst o. ridning i ridhus l. på ridbana. CSnoilsky (1892) i SnoilskyVänn. 2: 250. —
-BOTTEN. (i sht i fackspr.) mark betraktad ss. underlag för ridning; äv. om det speciellt preparerade underlaget i ridbana. SD(L) 1897, nr 102, s. 2 (om naturlig terräng). Ridbottnar inomhus. SFS 1911, Bih. nr 65, s. 3. —
-BRUK. användning till l. vid ridning. Wrangel HbHästv. 259 (1885). I allmänhet är fullblodshästen eller den högt förädlade halvblodshästen mest ägnad för ridbruk. Hamilton Ridn. 9 (1923). —
-BYXOR, pl. byxor för ridning (numera åtsittande nedom knäet o. vida på lårens yttersidor, ofta med förstärkning av skinn o. d. i sätet o. på benens insida); jfr red-byxor o. spets-byxor. PH 11: 25 (1777). Kavalleri-officerare få .. nyttja ridbyxor försedda med svart skinn på inre sidorna och .. kantade nedomkring med enahanda slags skinn. TjReglArm. 1858, 1: 153. Hon var klädd i ridbyxor, vilket den tiden var något nytt och utmanande. Siwertz Sel. 2: 83 (1920).
-DJUR. [jfr t. reittier] djur (häst osv.) som brukas till l. lämpar sig för ridning; äv. i utvidgad anv., motsv. rida, v. 5. Nilsson Fauna 1: 466 (1847). GHT 1895, nr 252, s. 3 (om myra på vilken en annan myra rider). (Den indiske guden Çiva) är .. kreaturens herre .. och sitter själv på oxen Nandir, hans riddjur. IllRelH 324 (1924). —
-DOMARE. vid ridtävling: person som bedömer hästarnas sätt att passera hinder o. dyl. l. avgör i vilken ordning de gå i mål. AllhemSportlex. 3: 238 (1951). —
-DON. (rid- 1678 osv. ride- 1748) om sadel, remtyg o. d., som hör till en ridhästs utrustning; ridtyg. Columbus Ordesk. 23 (1678). —
-DRÄKT. klädedräkt som nyttjas vid ridning; förr särsk. om klänning lämplig att nyttjas av damer vid ridning. Gå, skaffa mig en riddrägt / Ej bättre än som för en lantmans hustru / Kan passa sig. Hagberg Shaksp. 6: 65 (1849). Riddrägten kan icke bli för enkel, en välsittande svart eller mörkblå klädning alldeles utan garnityr. Hagdahl DBäst. 163 (1885). 3NF 15: 1073 (1931). jfr: Fruntimmers Rid-drägten. PatriotSH 3: 67 (1774). —
-DRÄNG. (†) dräng (se d. o. 2) med uppgift att sköta ridhästar m. m.; jfr red-dräng. RARP 17: 251 (1714). Rid- och Stalldrängarne .. måste (ofta) göra förridare tienst. KlädkamRSthm 1753 A, s. 531. Därs. 1807, s. 351. —
-DYNA, r. l. f. (förr) stoppad dyna begagnad i st. f. sadel; jfr dyna, sbst.1 1. BoupptVäxjö 1844. Östergren (1936). —
-EKIPAGE. [jfr d. rideekvipage, nor. rideekvipasje] (†) ridhäst jämte tillhörande utrustning. Åke- och rid-equipage, .. som nyttjas til besök och lustresor. PH 8: 548 (1766). Stiernstolpe DQ 4: 99 (1819). —
-FOGDE. (rid- 1533 osv. ride- 1544—1948) [y. fsv. ridhfoghate; jfr ä. d. ridefoged; fogden färdades urspr. till häst i sina värv] (förr) tjänsteman hos kronan med uppgift att förestå förvaltning o. uppbörd samt övervaka skötsel av jordegendomar inom ett visst område; stundom äv. om tjänsteman med liknande åligganden hos enskild godsherre; jfr red-fogde o. lands-fogde 1. G1R 8: 300 (1533). Thu haffwer skicket Ridfougterne, vt j länet, och later tage vp skatten. HFinlH 7: 128 (1544). (I Mollösunds fiskeläge) sutto (vid mitten av 1500-talet) konungens tullare och ridfogden över Orust och Tjörn. SvKulturb. 3—4: 224 (1930). Ridefogden på Skabersjö Henrik Hvass. Carlquist Herdam. II. 2: 252 (1948; om förh. 1635). —
-FRACK. [jfr d. ridefrakke] (numera bl. tillf.) frack använd vid ridning. SthmModeJ 1843, nr 5, s. 8. —
-FRÄMJANDE, n. särsk. sport. i sg. best., ss. benämning på Riksföreningen för ridningens främjande, som sedan 1948 värkar för ridsportens utbredning o. popularisering i Sverige. SportLJätte 659 (1948). —
-GJORD, r. l. f. stundom vid ridning nyttjad gjord som spännes runt hästs kropp i sadelstaden (i st. f. sadel). Möller 2: 690 (1785). SkånD(B) 1958, nr 53, s. 11. —
(6) -GREPP. (i fackspr.) om de utskjutande delar l. grenar o. d. i ändan av ett föremål medelst vilka detta hålles kvar ridande över ngt; jfr grepp 1 d. SvGeogrÅb. 1949, s. 155. —
-GRIMMA. (i fackspr.) grimma avsedd att användas vid ridning o. tjänande att hindra hästen från att vid tygeltag endast spärra upp munnen, tränsgrimma. Wrangel HbHästv. 260 (1885). —
-HANDSKE. handske (förr vanl. med stor krage) brukad vid ridning; jfr red-handske. Nordforss (1805). Ridhandskarne böra vara af gult eller ljusbrunt ”dogskin”. Wrangel HbHästv. 341 (1885). —
-HATT. (mera tillf.) hatt avsedd att bäras (i sht av damer) vid ridning. Hagdahl DBäst. 163 (1885). —
-HONORAR. (i fackspr.) kontant ersättning utgående enligt fastställd taxa till yrkesryttare för genomförd tävling. Wrangel HbHästv. 1235 (1886). —
-HUS. byggnad inrymmande täckt ridbana (vanl. med innerväggarnas nedre del klädd med en utåtlutande träpanel); ngn gg äv. med inbegrepp av därmed sammanhängande stall för ridhästar. Josephson Tessin 1: 102 (i handl. fr. 1679). En patron, som ackorderat in .. (hästen) på ridhuset i stan för att dresseras. Hedenstierna FruW 47 (1890).
-botten. (i sht i fackspr.) jfr -botten. Garfvarebarken ger .. en .. elastisk och behaglig ridhusbotten. Wrangel HbHästv. 78 (1884).
-koller. (numera bl. tillf.) koller (se koller, sbst.1 2) som häst gripes av i ridhus. Kaprisvanor, fix vägran och ridhuskoller. KrigVAT 1841, s. 265.
-pelar, förr äv. -pelare. (i fackspr., numera bl. tillf.) jfr pelare 3. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 54 (1836).
-vakt, m. (numera bl. mera tillf.) person som övar tillsyn o. lämnar viss handräckning i ridhus. Arsenius Stamhäst. 119 (1907).
-HÄST. [fsv. ridhahäster] häst som brukas till l. lämpar sig för ridning; äv. oeg. l. bildl., om annat djur än häst (jfr -djur o. rida, v. 5); jfr red-häst. LMil. 4: 1419 (1710). Nilsson ÅrsbVetA 1831, s. 1 (om hund som rides av apa). Den egenskap som är vigtigast för att bilda en god ridhäst består i dess förmåga att under ryttaren kunna röra sig snabbt, smidigt och uthålligt. Sjöstedt Husdj. 1: 146 (1859). SFS 1915, s. 1281.
-INRÄTTNING~020. (numera bl. tillf.) jfr inrättning, sbst.2 1 c. Örtengren LUByggn. 16 (cit. fr. c. 1740). —
-INSTRUKTION. i sht mil. jfr instruktion 3 b γ. En ny ridinstruktion för arméens rid- och remontskolor. KrigVAH 1880, s. 49. —
-JACKA. (rid- 1734. ride- 1560) (numera bl. tillf.) jacka l. (kortare) rock avsedd att användas vid ridning; jfr red-jacka. KlädkamRSthm 1560 G, s. 8 b. Cronquist Ekipage 91 (1952). —
-KAPPA. [jfr d. ridekappe, t. reitkappe] (nästan bl. om ä. förh.) jfr kappa, sbst.1 1 b, o. red-kappa. VarRerV 22 b (1579). (Krage) Fästes på ryggen af Örkenedskvinnornas ridkappor. Svensson SkånFolkdr. 244 (1935; om ä. förh.). —
-KJOL, äv. -KJORTEL. [y. fsv. ridhkiurtil; jfr d. ridekjole, ridekjortel]
1) (-kjortel) (†) längre rock l. kappa avsedd att användas vid ridning; jfr -kappa o. kjol 2 samt red-kjortel. HH 1: 23 (1543). Manfolcks klädher äro: .. rijdhkiortel och Wapnråck. Schroderus Comenius 512 (1639). jfr sammets-ridkjortel.
2) kjol (se d. o. 5) för ridbruk. Tersmeden Mem. 1: 230 (c. 1780). En ryttarinna måste enligt tidens mod (på 1870-talet) vara iförd en så lång ridkjol, att den icke blott obetingadt dolde hennes fötter, utan därtill nästan äfven hästens ben. IdrFinl. 3: 85 (1906). —
-KLACK. (†) låg, bred o. lång klack som användes på skodon för ridbruk för att hindra skon från att kila sig fast i stigbygeln. TIdr. 1883, s. 47. —
-KLIPPARE, m. l. r. [jfr d. ridekleppert, ä. d. ri(de)klipper, t. reitklepper] (numera mindre br.) jfr -häst o. klippare, sbst.3 G1R 25: 249 (1555). Vagns- och Ridklippare. PT 1758, nr 55, s. 4. Palmstjerna Snapph. 2: 50 (1831). —
-KLUBB. jfr klubb, sbst.2 Ridklubben har en mer aristokratisk pregel (än skridskoklubben). TIdr. 1882, s. 57. —
-KLÄDER, pl. [y. fsv. ridhklädhe, pl.] kläder för ridning. Serenius Aaa 3 b (1734). Nordström PatrAM 37 (1931). —
-KLÄNNING, äv. (numera knappast br.) -KLÄDNING.
1) (-klädning) (†) riddräkt (för man l. kvinna); jfr klänning 1, 1 slutet. VDAkt. 1793, nr 10 (1792; tillhörig en student). Mode-Costym för Herrar, om förmiddagen eller såkallad ridklädning, från Paris. MagKonst 1830, s. 48. jfr: En Coleurt Fruentimmers Rid-Klädning. DA 1771, nr 17, s. 3; jfr 2.
2) (i sht förr) vid ridning använd klänning (se d. o. 2), vanl. med åtsittande liv o. vid kjol. SedolärMercur. 3: nr 17, s. 8 (1731). Ingen dräkt kläder damerna bättre än den långa svarta ridklädningen med den lilla rundkulliga hatten. Lindqvist Dagsl. 3: 183 (1904). —
-KNEKT. [jfr d. rideknægt, t. reitknecht] (numera bl. i skildring av ä. förh.) manlig tjänare med uppgift att sköta ridhästar o. att till häst följa husbonden på dennes ritter (l. i krig). GT 1788, nr 79, s. 1. Emanuelsson Plut. 4: 177 (1845). När .. (generalens dotter) red ut hade hon alltid en ridknekt efter sig. Strindberg Giftas 2: 86 (1886). Bakom riddarnes linie befunno sig .. deras vapendragare (väpnare) och bakom dessa .. ridknektarne (svennerna). Tingsten AnvTakt. Bih. 6 (1887). ”Topp, min gosse”, sade kungen, ”då skall du bli min ridknekt.” Hammarsköld Sag. 18 (1892). —
-KONST.
1) konsten att rida. 2RARP 8: 176 (1734). Ridkonsten, ryttarduglighetens grundval. KrigVAH 1880, s. 48. Den moderna ridkonsten har sina rötter i antiken. NFSportlex. 5: 1081 (1943).
2) (mera tillf.) konststycke som utföres vid ridning. (Morerna) svängde gevären öfver sina hufvud och gjorde allahanda ridkonster. Ödmann MPark 138 (1800). —
-KORG. (i sht om utländska förh., numera mindre br.) bekväm stolliknande sadel använd t. ex. av åldringar o. sjuka o. konstruerad så att den ridande färdas sittande på tvären över riddjurets rygg; jfr sadel-korg. 2NF 24: 314 (1916). —
-KORT, n. kort berättigande till lån av häst o. ridning i ridhus l. på ridbana ett visst antal gånger l. under viss tid; jfr -biljett. GHT 1897, nr 295 B, s. 4. —
-KOSTYM. (mera tillf.) jfr -dräkt o. kostym 4 c. MagKonst 1831, s. 48. En civil herre som i ridkostym visade sig på stadens gator kunde ge en god del af sitt medborgerliga anseende förloradt (på 1870-talet). IdrFinl. 3: 85 (1906). —
-KYRKA. [fsv. ridhkirkia] (förr) (avlägset från huvudkyrkan liggande) mindre kyrka som saknade prästgård l. vid kyrkan boende präst (o. till vilken prästen måste färdas ridande); annexkyrka; förr äv. övergående i bet.: annexförsamling; jfr red-kyrka. G1R 18: 571 (1547). Lönebergh (har) varit en Rijdkyrckia till K[arstorp]. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 62 (c. 1600). Vid RidKyrkjor, hvarest hvar annan eller hvar tredje Söndag gudstjensten endast förrättas. VDAkt. 1752, nr 148. Brilioth SvKyrkKunsk. 121 (1933; om ä. förh.).
-KYSSEN l. -KISSEN, n.; pl. = (äv. att hänföra till sg. -kysse, se nedan); l. -KYSSE, n. (Nordforss (1805), Weste (1807)) l. m. (Meurman (1847)); pl. -n (stundom möjl. äv. att hänföra till sg. -kyssen, Weste (1807), KrigVAT 1848, s. 5), ss. m. -ar (Meurman (1847)); l. -KYSS, m.? (-kissen 1814. -kyss 1836. -kysse 1795—1847. -kyssen, sg. 1776—1805) [av t. reitküssen, reitkissen, till küssen, kissen, kudde, dyna] (†) riddyna; sadel utan bom. PH 10: 629 (1776). (Det) finnes en annan sadel, som, saknande hela bommen, får namn af Flack-sadel eller ridkyss. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 37 (1836). KrigVAT 1848, s. 5. jfr: (Sv.) Ridkysse .. (Fr.) Barde. .. (Hos formän.) Coussin. Nordforss (1805; möjl. äv. om selputa). —
-KÄPP.
1) käpp av trä, stundom av flätat läder, i ena ändan försedd med knopp l. (numera vanl.) med krycka, o. använd vid ridning till att mana på hästen l. bringa honom att lyda o. d.; jfr -spö. Till ridning i stad begagnas hög hatt .., ”dog-skin”-handskar och ridkäpp. TIdr. 1883, s. 15. Såväl herrar som damer begagna ridspö eller ridkäpp med enkel knapp eller krycka för att öppna grindar med. Balck Idr. 1: 219 (1886). En brun ridkäpp av läder. Granlund Prins. 7 (1915). Krusenstjerna Fatt. 1: 223 (1935).
2) (†) till 5 a: käpphäst. Lind 1: 1009 (1749). Heinrich (1828). särsk. bildl., = käpp-häst b. Schopenhauer Gabr. 3: 57 (1824). —
-LÄRA, r. l. f. [jfr t. reitlehre] jfr lära, sbst. 2; äv. konkret, om lärobok i ridkonst. Ungern-Sternberg Bourgelat 13 (1752). RidskStrömsholm 3 (1918; konkret). —
-LÄRARE.
-MARSCH. (i folkligt spr. i vissa trakter samt kulturhist.) marsch (se marsch, sbst.1 2) som spelas l. är avsedd att spelas vid ridning till o. från kyrkan vid bröllop. Bergman GotlSkildr. 257 (i handl. fr. 1880). En .. ridmarsch från den tid, då (brud-)följet .. färdades till häst. Fatab. 1909, s. 150. —
-MUNDERING. utrustning för ridhäst, bestående av sadel, remtyg m. m.; jfr mundering 4. PH 8: 175 (1766). Form 1934, s. 178. —
-MÄSTARE. (rid- 1540 osv. ride- 1597) [jfr mlt. ridemester, t. rittmeister (båda i bet. 1)]
1) anförare för (gm rusttjänst uppsatt) rytteri(avdelning); särsk. (o. numera bl., hist.) om en av Gustav Vasa gm den s. k. regementsformen 1540 förordnad ämbetsman, som skulle förestå ett slags polisväsen i Västergötland; jfr red-mästare o. ryttmästare. Hurulunde vor ridtmestere (i Västergötland) skall dagligen beride lathe .. (landskapets) grentzer och anamme af hvar och een bescheydh. RA I. 1: 275 (1540); jfr anm. nedan. UrkFinlÖ I. 3: 8 (1593). Krigzbefhel, ridhmestare, höfwedzmän, ryttare och knechter. RA I. 4: 765 (1598). Girs J3 47 (1627). Dalin Hist. III. 1: 336 (1761). Anm. till 1. Möjligen är Ridtmestere i språkprovet från 1540 ovan att uppfatta ss. rittmästare (jfr ryttmästare), utgörande en försvenskning av t. rittmeister.
2) (numera bl. ålderdomligt, nästan bl. om ä. förh.) ridlärare; jfr mästare 3. (Sv.) Ridmästare .. (Fr.) Maître de manège. Nordforss (1805). En .. god instructör (ridmästare). Ehrengranat Ridsk. II. 2: 91 (1836). TurÅ 1948, s. 108 (om förh. 1803).
-NÄT. (†) hårnät avsett att användas vid ridning? SP 1792, nr 140, s. 4. En .. Näsduk, med däruti inneliggande et hvitt Ridnät. DA 1793, nr 180, s. 4. —
-OXE. [sv. dial. ridoxe (i bet. 2); jfr t. reitochs (i bet. 1, 2)]
1) (om ä. l. utländska förh.) till 3; jfr -djur. (Sv.) Ridoxe. (Fr.) Taureau de monture. Nordforss (1805); möjl. till 2. Dahl Forbes Kvinn. 153 (1935).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5 g: könsmogen tjur; jfr red-oxe. Wikforss 2: 396 (1804). —
-PAGE. (rid- 1772 osv. ride- 1772) (förr) page med uppgift att medfölja till häst ss. uppvaktande vid ritter, processioner o. d. 2 ridpager framburo en pall och ett hyende, Sprengtporten befalltes falla på knä, och .. dubbades .. till kommendör af Svärdsorden. Tersmeden Mem. 5: 99 (1772). Kungen, som åkte på en skrinda, var .. åtföljd af .. (bl. a.) en ridpage, som red bredvid slädan. För hundra år sen 1: 5 (1838). —
2) motsv. parti 11. GT 1787, nr 48, s. 4. Några större ridpartier eller jakter till häst. IdrFinl. 3: 85 (1906). —
-PERSEDEL. (numera bl. mera tillf.) mil. persedel (se d. o. 5 a) tillhörande ridutrustning; anträffat bl. i pl. (Artilleriet behöver bl. a.) en mängd rid- anspanns- och stall-persedlar. Hazelius Artill. 72 (1833). SFS Bih. 1891, nr 6, s. 11. —
-PISKA, r. l. f., äv. -PISK, r. l. m. l. f. (kort) piska (med l. utan snärt), använd vid ridning; jfr -spö. BoupptRasbo 1765. Jag .. fick mig på kinden en blodig rand — / Hans ridpisk skall packet lära! Snoilsky 3: 209 (1883). Hellström Malmros 57 (1931). —
(6) -PLANKA, r. l. f. [jfr d. rideplanke] (i fackspr.) i byggnadsställning: vågrät kantställd planka som bildar underlag för yttre ändarna av de från väggen utstickande bommar på vilka ställningens bräder vila; stundom äv. om planka anbragt i lodrät ställning ovanpå en liggande bjälke l. planka (i takkonstruktion). Stål Byggn. 2: 14 (1834). Bildordb. 399 (1949). —
-POST. [jfr d. ridepost, t. reitpost] (förr) om postlägenhet l. postföring medelst ridande postiljon varvid resande kunde medfölja på posthäst(ar); äv. konkretare, motsv. post, sbst.3 6; jfr rida, v. 3 i. Stiernman Com. 6: 470 (1718). I går afgick den förste Ridpost .. (från Lybeck) till Hamburg. VexiöT 1814, nr 44, s. 3. Forssell SvPostvH 1: 148 (1936; om ä. förh.). —
-PRINCIP. Efter vilka ridprinciper hade Vasaregenternas och Karlarnas stallmästare dresserat sina hästar? RidskStrömsholm IX (1918). —
-PUTA, r. l. f. [jfr d. ridepude] (†) = -dyna; jfr puta, sbst.3 1 a. (T.) Reit-küssen, (sv.) rid-puta, hyende. Lind 1: 236 (1738). Sängkläder .. 1 st. Rid Puta med Skinn Vahr. BoupptVäxjö 1749. Därs. 1828. jfr: (T.) Reit-küssen .. (sv.) ridputa, salbossa. Lind 1: 1271 (1749). —
-PÄNNINGAR, pl. (rid- 1718. ride- c. 1555) [jfr t. reitgeld] (†) belopp utgörande ersättning för resa företagen till häst i kronans tjänst. Ländzmändz rije penninger. BtFinlH 2: 370 (c. 1555). LMil. 4: 1631 (1718). —
-REDSKAP~02, äv. ~20. [fsv. ridharedhskaper, ridtyg] (numera bl. tillf.) jfr redskap 1, 2, o. red-redskap. Åke- och Rid Redskap. BoupptVäxjö 1753. Karlin KultM 6 (1888). —
(5 e) -REGLEMENTE. (†) samling av regler för uppträdande vid cykelåkning. Stockholms Velocipedförening (har) antagit följande .. ridreglemente. Balck Idr. 2: 456 (1887). IdrFinl. 3: 28 (1906). —
-ROCK. rock avsedd att användas vid ridning; jfr rede-rock. Möller 1: 260 (1745). Till ridning i stad begagnas .. knäppt, enradig ridrock med rundskurna skört. TIdr. 1883, s. 15. Hellström Kärlek 34 (1942). —
-SADEL, förr äv. -SAL. sadel avsedd för ridning (motsatt: klöv- l. packsadel); stundom i inskränktare anv., om sadel vari man rider gränsle (motsatt: tvärsadel); jfr red-sadel. TullbSthm 11/6 1543. Därs. 14/8 1578 (i inskränktare anv.). Kvinnfolk, isynnerhet hustrur, bruka mycket ridsadlar med karm. NorrlS 1—6: 103 (1798). I sina primitivare former skiljer sig ridsadeln obetydligt från klövjesadeln. Berg SkansenVagnh. 19 (1926). —
-SITTANDE, p. adj. gymn. i fråga om gymnastisk ställning: sittande med ett ben på vardera sidan av ett redskap o. d. liksom vid ridning, i sht i fråga om sådan ställning varvid knänas insidor stödja mot (ngn del av) redskapet; jfr rida, v. 5. Hartelius Sjukgymn. 35 (1870). Wretlind Läk. 3: 71 (1895). SvGymnFBok. 25: 24 (1935). —
-SKJUTS. (förr) (resandes l. skjutsbondes o. d.) färd med skjutshäst nyttjad till ridning enligt skjutsväsendets bestämmelser; jfr rida, v. 3 d, i. AdP 1800, 1: 417. Moberg Rid 180 (1941; om ä. förh.). —
-SKOLA, r. l. f. (rid- 1636 osv. ride- 1685)
1) skola (anstalt l. kurs o. d.) för utbildning i ridning; särsk. mil. om skola för högre utbildning i ridning av befäl (i sht vid beridna truppslag); jfr red-skola. RP 6: 483 (1636). Gå i ridskola. Nordforss (1805). För utbildning af underbefäl och instruktörer finnas vid Artilleriregementena: underbefäls-skola, rid-skola och gymnastik-skola. Spak HbFältartill. 77 (1873). För att kunna föreslås till löjtnant fordras: .. vid kavalleriet, (att ha genomgått) ridskolan (i Strömsholm). TjReglArm. 1889, s. 231. Den franska ridskolan i Saumur. RidskStrömsholm 75 (1918). jfr: Ridskolan eller ridläran. Ehrengranat (1836; boktitel).
2) (numera bl. mera tillf.) ridk. i utvidgad anv., i uttr. den höga ridskolan, ss. sammanfattande beteckning på den del av ridkonsten som omfattar svårare gångarter o. språng, den höga l. högre skolan; jfr hög, adj. 13 e. Den s. k. höga ridskolans mästare. Wrangel HbHästv. 4 (1884).
-SMÅSVEN. (rid- 1540—1542. ride- 1528) [jfr ä. d. ridesmåsvend] (†) (ung) ridknekt. G1R 5: 78 (1528). Därs. 14: 212 (1542). —
-SPORT. ridning utövad ss. sport; särsk. ss. sammanfattande benämning på olika former av ryttartävlingar. Svenska ridsportens centralförbund, stiftat 1912. TIdr. 1883, s. 71. NFSportlex. (1943).
Ssgr: ridsport-, äv. ridsports-förbund. Att ett internationellt ridsportsförbund skulle bildas. SvRidspCentralförbKal. 1921, nr 5, s. 4.
-SPÖ. spö använt vid ridning till att mana på hästen l. bringa honom att lyda o. d.; jfr -käpp. 1. Ridspö, af fjäder pennar. VLBibl. Bouppt. 1784. (K. XIV J.) hade för vana att slå hästen på halsen med sitt ridspö. Ahnfelt HofvLif 2: 161 (i handl. fr. c. 1845). Såväl herrar som damer begagna ridspö eller ridkäpp med enkel knapp eller krycka för att öppna grindar med. Balck Idr. 1: 219 (1886). Ridspön .. flätas vanligen af .. smala remmar. ArbB 263 (1887). Bondpatronerna (ville) gärna visa sin myndighet med några örfilar eller med ridspö. ByggnArbMinn. 23 (1950).
Ssg: ridspö-hållare, r. l. m. (förr) fäste för ridspö på cykel. PriskurWiklundVelocFabr. 1898, s. 31. —
-STALL. [jfr d. ridestald, t. reitstall] (numera föga br.) stall för ridhästar; förr äv. om (sådant stall jämte tillhörande) ridhus. Ehrenadler Tel. 493 (1723). Ridstallet (i Göttingen) en stor täckt bana med 2ne Miserable stall. Palmstedt Res. 43 (1778). Det Ridstall, .. (riksrådet greve G. Bonde) inrättade för de studerandes ridderliga öfning. Franzén Minnest. 3: 447 (1840). Östergren (1936). —
-STIG. jfr -väg 1. Hülphers Norrl. 4: 327 (1779). Det går ingen körväg upp till fäbodvallen, bara en mycket dålig ridstig. Sandström NatArb. 2: 14 (1910). —
-STUBBE. (†) ställning (pall, bänk o. d.) på vilken man stiger för att komma till häst. Lind (1749). Möller (1807). —
-STÅNG. (rid- 1824 osv. ride- 1923)
1) ridk. till 3: stångbett avsett att användas vid ridning. En Ridstång med Bridong. DA 1824, nr 126, s. 4. I allmänhet äro körstängerna gröfre och försedde med flere öglor än ridstängerna. Balck Idr. 1: 314 (1886). VaruhbTulltaxa 1: 434 (1931).
2) (i fackspr.) till 6; på glasögon: skalm som med en krok vilar mot örats baksida; oftast i pl. Löwegren Oftalm. 48 (1923). —
-STÖVEL. (läder)-stövel avsedd för l. använd vid ridning; oftast i pl. Lind 1: 1271 (1749). Ridstöflar .. böra räcka till knäet. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 209 (1879). Till Grekland kom stöveln under femte århundradet f. Kr. och brukades som ridstövel. Jäfvert Skomod 23 (1938).
-SVEN. [y. fsv. ridhsven, ryttare; jfr (ä.) d. ridesvend]
1) (numera nästan bl. om ä. förh., arkaiserande) man (tjänare l. väpnare) som gör tjänst till häst; ryttare; ridknekt; jfr redesven 2. Ferrner ResEur. 221 (1760; om kapplöpningsryttare). Topelius Fält. 2: 234 (1856; om förh. på 1600-talet). Fogden i Norrfinland, Ragvald Haldvarsson .. och hans ridsven, Thomas. Schybergson FinlH 1: 248 (1887; om förh. på 1550-talet). NordT 1892, s. 17 (om ryttare som representerar ett distrikt i spansk kapplöpning). Heidenstam Folkung. 2: 328 (1907; om medeltida förh.).
-SVÄRD. (rid- 1529—1578. ride- 1543—1583. rids- 1543) [jfr ä. d. ridesværd, mnl. rideswert, ä. t. reidschwert, reitschwert] (†) = red-svärd. G1R 6: 244 (1529). TullbSthm 3/12 1583. —
-SÅR. skavsår på låren l. i sätet, ådraget gm ridning. Lind (1738). Långa skinnbyxor äro af alla bäst (till ridbyxor), .. ty de .. förorsaka minst ridsår. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 54 (1836). URytt. 127 (1916). —
-TAM. [jfr d. ridetam] (i fackspr.) om häst o. d.: dresserad för ridning, van vid ryttare. RidskStrömsholm 45 (1918). —
-TERMIN. (numera bl. mera tillf.) period varunder undervisning i ridning meddelas vid ridskola. SFS 1868, nr 56, s. 5. —
-TRÖJA. (numera bl. tillf.) klädesplagg till beklädnad av överkroppen, avsett att nyttjas vid ridning; jfr -jacka, -rock. KlädkamRSthm 1766, s. 322. BoupptVäxjö 1827. —
-TYG. (rid- 1526 osv. ride- 1673) [fsv. ridhtygh; jfr fd. ridetøgh, d. ridetøj, t. reitzeug] utrustning för ridhäst; särsk.: remtyg till ridhäst (i motsats till sadeln); dels i sg. koll., dels i pl. (om de skilda remmar o. d. som ingå i ridtyget l. om olika uppsättningar av ridtyg); jfr red-tyg. G1R 3: 281 (1526). (Joakim Fleming) lott göre sigh eett rijdtygh, både betzll, sadell och hijndertygh aff rött cläde. Därs. 27: 135 (1557). Granskar man detta betseltyg .. som ridtyg för nummerhäst, så förtjenar det all uppmärksamhet. KrigVAH 1829, s. 158. Sadlarne och ridtygen erhålla (i en selkammare) sin plats på hängare. Wrangel HbHästv. 151 (1884). Sadeln med ridtyget. BygdFolk 1: 139 (1927). —
(12) -TÅG. (numera mindre br.) sjöt. smäcker sladd med vilken man anbringar en surrning l. ridning. Konow 57 (1887). —
-TÄCKE. sadeltäcke (använt i sht vintertid o. vanl. lagt under sadeln); äv. (o. om förh. under antiken bl.) om i stället för sadel använt täcke fastspänt på hästs rygg medelst bukgjord; jfr red-täcke. Nordforss (1805). KrigVAT 1846, s. 135 (om forngrekiska förh.). Hallstén o. Lilius (1896). —
-VAD, n. (ride- 1750) (numera bl. tillf.) vad som man kan passera ridande. Osbeck Lah. 344 (i handl. fr. 1750). —
-VANA.
-VÄG. [y. fsv. ridhvägher]
1) väg avsedd för l. använd väsentligen av (o. framkomlig endast för) ridande; motsatt dels: gångstig, dels: körväg; jfr -stig o. red-väg. Schück VittA 2: 390 (i handl. fr. 1673). Utom vagnvägarne, funnos (i forntiden) i alla orter smärre ridvägar och gångstigar. 2VittAH 14: 164 (1828, 1838). Där Eriksgatans uråldriga led träffar Ätrastigen, den gamla ridvägen, som genom Redvägs härad kommer hit upp från Halland och havet. TurÅ 1942, s. 75. särsk. om smalare väg (l. del av bredare vägbana), anlagd för att användas endast vid ridning o. därför försedd med ett lösare ytlager av sand o. d. Schulthess (1885). SFS 1937, s. 124.
-ÖK. (mera tillf., i sht vard.) nedsättande l. skämtsam benämning på ridhäst (l. annat riddjur). Almqvist Comfort Routl. 35 (1913). —
-MAN, m. [av ä. d. ridemand, person som efter dömande myndighets utslag (ridande) utstakade ägogränser] (om ä. förh. i Skåne, Halland o. Blekinge) person som exekverade landsdomares dom i civilmål. RARP 10: 97 (1668). SvJuristT 1937, s. 6. —
-MÄSTARE, -PAGE, -PÄNNING, -SKOLA, -SMÅSVEN, -STÅNG, -SVÄRD, -TYG, -VAD, se A.
D (†): RIDS-SVÄRD, se A.
Avledn.: RIDARE, sbst.1, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. [jfr sv. dial. ridare, dan. o. eng. rider]
1) person som rider o. d.
a) till 3: ryttare; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Helsingius Cc 1 b (1587). Then Arabiske (hästrasen) som wel twå eller tree dagar theras Rijdare draga. Risingh LandB 69 (1671). (Den svenske artilleristen) måste vara försvarlig ryttare (d. ä. ridare). Hazelius Förel. 389 (1839). jfr fål-, för-, gräns-, hejde-, hingst-, kapp-, konst-, mot-, post-, strand-, ut-ridare m. fl.
b) till 7; i ssgn storm-ridare.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] sjöt. till 12: (smäckert) tåg som är lagt om l. (med kaus) löper utefter annat tåg, så att det vid halning l. påfrestning o. d. påvärkar detta från sidan, l. som i sidriktningen fasthåller två tåg vid varandra; numera företrädesvis dels om (smäckert) tåg som uppbär bukten av ett icke styvhalat tåg, upphalare, dräng (se d. o. 3 a), dels om kort stjärt med kaus varmed ett block ledes efter ett stag l. en bardun. Rijdare för Ankarståckarne uti Fåcke-Vanten. Rajalin Skiepzb. 230 (1730). Der botten är elak, .. lägger man ut bojar med ridare att hålla tåget från grunden. Roswall Skeppsm. 2: 203 (1804). KrigVAH 1858, s. 69 (om brokridare). Ridare, det vill säga tåg, som tagas tvärs omkring surrningarne och till något fäste på fartyg eller släda. Witt Skeppsb. 303 (1863). Pert kallas ett under en rå i bukt hängande tåg, som .. ibland här och där uppbäres av ridare. VFl. 1930, s. 112. SohlmanSjölex. (1955). jfr bardun-, brok-, båt-, pärt-ridare.
Ssgr (†; till ridare 1 a): ridare-bana, r. l. f. ridbana. Girs Edelh. D 2 b (1627). Rosenhane Oec. 46 (1662).
RIDBAR, adj. [jfr t. reitbar] till 3: möjlig att rida; dels om väg l. terräng o. d. (jfr rida, v. 3 l), dels om riddjur (jfr rida, v. 3 n). Dähnert 243 (1746). Ridbar kallas .. en sluttning, då lutningsvinkeln är nio grader. Dalin (1855). Ahlman (1872; om häst). —
RIDERI, n. ridande l. ridning o. d.; ss. senare led i ssgr.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content