publicerad: 1975
SKÄGG ʃäg4, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(skegg- (ski-, skj-, -eg) 1538—1753. skäck c. 1740 (möjl. felaktigt för skägg). skägg (sch-, si-, sj-, ski-, skj-, -äg) 1528 osv. skääg c. 1580)
Etymologi
[fsv. skäg; motsv. fd. skiægh, skæg (d. skæg), fvn. skegg, nor. dial. skjegg; besläktat med feng. sceacga, hår (eng. shag; jfr SHAG, SCHAGG); till den rot som föreligger i SKAGE o. SKOG. — Jfr BESKÄGGAD, SKÄGGÅLDER]
1) om hår som växer på kinder, haka o. läppar hos man (stundom äv. kvinna); särsk. om sådant hår (hos man l. ss. manligt tänkt väsen) som tillåtits växa ut till (o. hålles vid) viss längd o. visst omfång, särsk. på hakan l. (nedre delen av) kinderna l. bådadera (samt på överläppen l. läpparna), i sht förr äv.: mustasch; ofta med särskild tanke på att hårväxt i ansiktet karakteriserar en vuxen man (l. en man i motsats till en kvinna). Ha, bära, få, anlägga skägg. Låta skägget växa. Han strök sig eftertänksamt om skägget. OPetri 1: 405 (1528). Effter år 1653. wid pasz äro wid Hofwen först Skäggen begynt afleggias, och sedermera andra ståndz Personer, men hoos gemene man äro de än behålne. Rudbeck Atl. 3: 68 (1698). Drager man annan i hår, eller skägg, skuffar, stöter eller knubbar; ware samma bot (som för kindpust). MB 35: 4 (Lag 1734). (Sv.) Stryka opp skägget. (Fr.) Retrousser — Relever la moustache. Nordforss (1805). Finner en man med skägg sig road att rida på käppar, / Bygga sig hus af spån, små vagnar bespänna med råttor, / Spela om udda och jemt, har han visst en vridning i hjernan. Adlerbeth HorSat. 64 (1814). Länge flög hans (dvs. hjälten Cids) rykte vida; / Förr än skägg på hakan växte, / Voro fem af Mohriens kungar / Redan i hans fångenskap. Oscar II I. 2: 58 (1859, 1886). (Tronföljaren Nikolaj) måste ha tyckt att jag (dvs. storfurst Alexander) såg vild ut med mitt tre veckor gamla skägg, mina rövarhistorier och mina jakttroféer utbredda på Tamaras däck. Hildén Michajlovič När 167 (1933). (I Torneå) gick (år 1916) väldiga kosacker med skägget böljande ned över patronbältena. Olsson 3Hap. 14 (1967). — jfr FAUN-, GRÅ-, HAK-, HEL-, JESUS-, JUDE-, KIND-, KRANS-, KÄMPA-, LÅNG-, LÄPP-, LÖS-, MJÖLK-, MUN-, PATRIARK-, PIP-, PROFET-, RUND-, RYSS-, RÄV-, RÖVAR-, SATYR-, SILVER-, SKEPPAR-, STUBB-, TOMTE-, UNG-, ÄMBETS-SKÄGG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Skam är bära longt skägh och hara hierta. SvOrds. C 1 b (1604). Skägget pryder mannen. Grubb 728 (1665). Han har 11 wäder i skiägget. Celsius Ordspr. 1: 383 (1708). Det will mehr till plogen än hwijsla, och mehr till wara präst än som lång kappa och stort skiägg. Därs. 12: 16 (1714). Det anstår icke pojkar at löpa med skägg. Rhodin Ordspr. 36 (1807). All wishet består ej i skägg. Lindfors (1824). Förståndet sitter i huvudet och inte i skägget. Holm Ordspr. 295 (1964).
b) (förr) i uttr. Arons l. Adams skägg, ss. namn på pantlek vars deltagare måste ge pant om de icke kunde tillägga ”Arons skägg” l. ”Adams skägg” en på viss bokstav börjande, förut icke nämnd egenskap; jfr ARON, sbst.1 b. Weste (1807: Adams). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 115 (1950: Adams o. Arons; från Västergötl. resp. Jämtl. i början på 1800-talet).
c) i jämförelser; jfr 4. Barbater (dvs. ett slags kometer), gifua en lång stiert, lijka som itt skägg eller rijss, i wädret ifrå sigh, ther af the sitt nampn hafua. Forsius Phys. 120 (1611); jfr 4 n. Huru fulle äro icke de fleste skogar af Laf, som hänger på trädens grenar såsom skägg, af Hedemoszan, Renmoszan, m. fl. Bergius Underr. 2 (1781). Det gröna sjöslammet hängde som skägg vid (hammarsmedjans) hjularmar och skoflar. Törnblom Barnaoff. 87 (1911). Dammet, som hängde som skägg från takbjälkarna. Östergren (1940).
d) i fråga om ä. österländsk sed att med handen vid l. om sitt skägg edligen bekräfta ngt; särsk. i uttr. svära vid sitt skägg, i sht förr särsk. oeg. (jfr g): eftertryckligt l. högtidligt bedyra l. försäkra ngt. (Turken) hade .. med sitt skägs widrörande swurit wid Mahomet, at så snart han komme til Tunis, skulle han med egen hand afskära .. (en slavinna) brösten .., om hon sig widare wägrade at antaga hans religion. Humbla Landcr. 254 (1740). Lidforss DQ 2: 619 (1892).
e) i sådana uttr. som mumla, äv. tala l. le i (förr äv. mellan) skägget l. sitt skägg, mumla l. tala otydligt l. för sig själv resp. le för sig själv l. i mjugg; numera oftast helt oeg. l. bildl., äv. (i sådana uttr. som mumla i skägget) i överförd anv., betecknande sätt att uttrycka sig (i skrift); jfr f, g. Hwad står du och mumlar i Skägget? Lagerström Molière Gir. 13 (1731). När kyska fru Dian' sin mund åt Mars framräckte, / Log Bachus i sitt skägg. Topelius Fält. 3: 41 (1858). VL 1893, nr 227, s. 2 (: mumlade mellan skägget; i överförd anv.). Si på grubblaren, hej och goddag — vad säger du om vädret? .. Vad mumlar du i ditt gråa skägg? Forsslund Djur 103 (1900). Rask skrattade i skägget och sade bara: — Dä vesste ja. Göth Rall. 21 (1932). Stör oss nu inte, min snälla gumma (sade Kiss). .. Hon gav honom en sned blick och muttrade litet för sig själv. — Jag tror gumman talar i skägget, sade Kiss glatt. Krusenstjerna Pahlen 6: 386 (1935).
f) i uttr. tala (ut) l. prata o. d. ur (äv. utur) skägget; numera i sht helt oeg.; jfr e, g.
α) tala osv. tydligt l. så att det höres. Stå inte där och mumla! Tala ur skägget! Nordforss (1805). Östergren (1940).
β) frankt l. rakt på sak säga sin mening; sjunga ut, ta bladet från munnen; äv. med innehållsobj.: sjunga ut med (ngt); i sht förr äv. dels i uttr. sjunga (rent) ur skägget, sjunga ut, dels i uttr. tala rent ur skägget, sjunga ut (med ngt). 2RARP 19: Bil. 141 (1755: tala rent ur skägget). Markoff och Lucchesini — ryska och preussiska sändebuden — veta mer än mycket, att .. (Bonaparte) talar ur skägget utan försyn, då han är missnöjd med något. GMArmfelt (1802) hos Tegnér Armfelt 2: 431. Hvad ni har att kasta fram, det / Tala, säg, sjung rent ur skägget. Thomander 3: 489 (1826). De flesta (författare) skämmas för att tala ur skägget, och att röja sitt inre. Törneros (SVS) 4: 174 (c. 1827). ”Tala ut ur skägget, blårock!” ropte barskt / Mamud, Storsultanen. Heidenstam Vallf. 81 (1888). Sanningssägarentusiasmen (under 1880-talet) hade svalnat .. nu (under 1890-talet), när man själv (i egenskap av nybliven student) fått den samhälleliga rättigheten att sjunga ur skägget. Hellström Malmros 150 (1931). De brittiska ämbetsmännen äro strängt bundna av sin förpliktelse till tystlåtenhet, medan fransmännen (vid underhandlingar mellan länderna) ha för vana att prata ur skägget. GHT 1934, nr 69 A, s. 17.
g) i vissa bildl. uttr. (jfr d—f, 4).
β) sveda ngns skägg l. skägget på ngn, fara hårt fram med ngn l. dyl.; särsk. i fråga om eldstrid. Ynglingen stred / Sin första strid. / .. Der kom en skara kosacker, / Han svedde skägget på dem. Runeberg 5: 88 (1860).
γ) (vard.) sitta o. d. med skägget i brevlådan, vara l. sitta i klämma (se KLÄMMA, sbst. 1 d). Den ende som skulle sitta där med skägget i brevlådan om något gick på tok (med smugglingen) var Rudy Spigla. Östlund Cheyney BeskPill. 134 (1959).
δ) tvista l. strida l. träta o. dyl. l. tvist l. gräl o. d. om påvens skägg, se PÅVE, sbst.1 1 b; förr äv. spela om påvens skägg, spela för ro skull (utan intresse för vinst l. förlust l. utan insats); äv.: spela utan att ngn vinner l. förlorar, spela oavgjort. (Sv.) Spela om Påfwens skägg. Ordspr. (Fr.) Jouer pour s'amuser. Jouer sans intéresser la partie. Nordforss (1805). (Sv.) Wi hafwa spelt om Påfwens skägg. (Fr.) Nous voilà quitte à quitte. La partie est remise. Därs. Spela om Påfwens skägg, d. ä. om ingen ting. Rhodin Ordspr. 114 (1807).
ε) (vard.) vara l. bli jämnt skägg, vara l. bli jämnt spel (se JÄMN 4 b) l. jämn kamp o. d.; väga jämnt (i bildl. bemärkelse); komma på ett ut; äv. i fråga om betalning: bli jämna pengar l. jämnt (se JÄMN 11). Högberg Utböl. 1: 126 (1912). I (fotbollsmatchen i) Sandviken blir det ”jämnt skägg”. Sist Elfsborg hälsade på uppe i järnsamhället blev det nederlag för knallarna med 3—2. IdrBl. 1935, nr 97, s. 8. Mot vissa gäster låtsades man räkna fel och se ut dum tills det blev jämnt skägg eller en skamslant .., och åt knusselmånsar sa man blankt till om tio procent (i drickspengar). Carlsson Hel 127 (1953). Vem hade det starkaste motivet (till mordet)? Det var nog ganska jämnt skägg det. Svensson Mord 125 (1967).
ζ) sjöt. i sådana uttr. som skägg i block, trassel i block, skära i skägg, om block: icke löpa gm att tågvirket rispats upp l. trasslat till sig. FSjöbohm Görom. 25 (1791: skära). Skägg i block säges inträffa, då något .. tåg e. d. kommit i beknip inuti blocket, så att man ej kan hala. 2NF 3: 708 (1905).
2) om person med skägg; i sht ss. senare led i ssgr. När jag (dvs. Kasper) dunkar huvudet i väggen, / grina skäggen, / flinar dräggen, / ger det / yngsta ynglet hals. Bergman TrAllt 154 (1931). Den skäggiga redaktionen är densamma (i flera teve-program), det magnifika chefsskägget Åke Söderqvist sitter där, det lekfulla skägget Yngve Gamlin, det tankfulla skägget Beppe Wolgers osv. RöstRadioTV 1963, nr 45, s. 29. — jfr GRÅ-, GUBB-, LÅNG-, RÖD-, SVART-SKÄGG.
3) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 4), om samling av (långa l. utstående) hår l. borst l. fjädrar under hakan l. kring nosen l. på kinderna hos djur; äv. (se a) om barder l. (se b) slör l. (se c) skäggtöm(mar). Tå .. (ett lejon l. en björn) reeste sigh vp emoot migh (dvs. David), toogh iagh honom j skegget, och slogh honom och drap honom. 1Sam. 17: 35 (Bib. 1541). Hudwikswald .. (för i sitt vapen) try Bockahufwud med sijdthängiande skägh. Tempeus Messenius 129 (1612). Se huru katten, på foten af bordet, / Slickar sin tasse, och kammar sitt skägg, och borstar sin nacke. Franzén Skald. 1: 271 (1794, 1824). (Havsörnen) skiljes ifrån .. (den stora örnen) genom sina nakna ben, kortare vingar och en toffs eller skägg af fjädrar under hakan. Gravander Buffon 3: 30 (1806). Inne i vassen plaska änder och sothöns, och doppingen med sitt vackra skägg simmar därutanför. Kolthoff DjurL 234 (1899). Ansiktet (hos gorillahanen) är naket och svart och särskilt hos bergsgorillorna försett med skägg. Bergman Blåhake 112 (1947). — jfr BABIAN-, BOCK-, GET-, HAK-, KIND-SKÄGG m. fl. — särsk.
b) (numera bl. tillf.) hos fågel, särsk. tupp: haklapp(ar), slör. En god Tupp bör hafwa .. en kamb af liflig och röd färg, ett långt och nerhängande skägg. Dahlman Reddej. 112 (1743). Landtmannen älskar i synnerhet svarta eller bruna Hönor och mörkröda Tuppar, som hafva högröd kam, krumaktigt näf, långt skägg och stora spårar. Fischerström Mäl. 176 (1785). Lindfors (1824). — jfr HAK-SKÄGG.
c) (utom ss. förled i ssgr numera bl. tillf.) hos fisk: skäggtöm(mar). En del (lakar) hafwa ena trina feno under hakan, skägg, kallad. Broman Glys. 3: 659 (c. 1740). Därs. 673.
4) i bildl. anv. av 1 (o. 3), om ngt som liknar l. för tanken till skägg; i sht om ngt som mer l. mindre skägglikt hänger ned från l. står ut från l. växer på ngt; särsk. om mossa l. lav; äv. ss. attribut till personifierade ting; jfr 5, 6. Mars medh sitt långa Skiägg (dvs. istappar) lockar osz fram Barn vnder Wägg. IErici Colerus 1: 40 (c. 1645); jfr MARS, sbst.1 c, o. Holm Ordspr. 223 (1964). På den negativa ledaren afsattes oupphörligt ett skägg af reduceradt bly, som efter några timmar förenade ledarne. VetAH 1813, s. 209. Gärds-gården strök sig om sitt mossiga skägg. SvFolks. 430 (1849). Där (på Aigiplanktos' topp), ej sparande på ved, man sände upp / Ett skägg av lågor mäktigt nog att över den / Saroniska havsbuktens klippstrand slunga fram / Sitt skimmer ännu vidare, till dess det hann / Vår närmsta utkik, Arakhnaios-bergets klint. Andersson GrDram. 51 (1890, 1910). De gamla träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på grenarna och mossa på stammarna. Lagerlöf Holg. 2: 2 (1907). Tjockan lättar något, säger kaptenen, ”ty lanternorna ha mindre skägg”. Engström KaapAfr. 313 (1937). En del av det sladdriga eller borstiga ”skägget” på stenarna (i bäckar) består av rödalger, vilka trots sitt namn mest är gröna eller brunaktiga. Selander LevLandsk. 180 (1955). — jfr BJÖRK-, MOSS-, ROT-, SKY-, TRÄD-SKÄGG. — särsk.
a) om bildningar hos vissa musseldjur l. skaldjur; jfr 3.
α) om (de fyra kransformiga ränder bildande) gälarna hos ostron; i sht förr äv. om gälarna hos andra musslor. Linné FörelDjurr. 296 (1752). Skägget på ostron, på musslor i allmänhet. Tholander Ordl. (1872). BonnierKokb. 208 (1960). — jfr OSTRON-SKÄGG.
β) (†) om byssus (se d. o. 2). (Musslor av släktet Pinna) hafwa en öpning, hwarigenom de släppa ut ett Skägg eller en Knippe med fina Tentacler. Linné FörelDjurr. 353 (1752). Thorell Zool. 2: 309 (1865).
c) (beklädnad l. anhopning av) fjun l. (mjuka) borst l. långa hår o. d. (i sht hos växt); äv. (särsk. i ssgn SKÄGG-DUK): ludd; utom ss. förled i ssgr (utgörande växtnamn) numera bl. mera tillf. Skiägget ränsas (hos hummer) ifrån det stycket som de små klona sitta wid. Warg 22 (1755). Håren (på växter) äro antingen utstående, nedböjda .. eller tilltryckta .. . Långa, mjuka och parallella bilda skägg (barba). Hartman Fl. LXXIX (1838). (Fr.) Ébarber des plumes, (sv.) afskära skägget på (fjäder-)pennor. Dalin FrSvLex. 1: 364 (1842). Toners klang då (dvs. i sömnen) nådde mitt öra, / Likt kullarnes smekande flägt, / Flägten som jagar hvirflande kring / Åldriga tistelns gråa skägg, / Ilande tyst öfver kullarnes gräs. Arfwidsson Oisian 1: 270 (1842). Såsom exempel på emergenser (dvs. hårbildningar) må .. nämnas .. ”skägget” på kronbladen hos vattenklöfvern samt fruktfjunet hos Compositæ. NF 4: 461 (1881). — jfr ANAL-SKÄGG. — särsk. (numera föga br.) agnborst. Rålamb 13: 79 (1690). Gröna kornet / Har ruttnat förr'n desz ungdom fått ett skägg. Hagberg Shaksp. 1: 22 (1847). 2NF 15: 362 (1911).
d) (numera mindre br.) i sht kok. om (de fjunlika) outvecklade blommorna hos kronärtskocka; jfr c. Ekberg Hvad äta? 222 (1899). StKokb. 183 (1940).
e) (numera mindre br.) om lamellerna på undersidan av hattsvamp (vilka rensas bort vid tillredningen). Riskorne rensas på det sättet: först skrapas alt skägget bort, sedan flås den öfwersta hinnan af, och äfwen skrapas ståcken. Warg 387 (1755). Östergren (1940).
g) om vissa ampelväxter; dels i uttr. Arons skägg (se ARON, sbst.1 a), dels i ssgrna ARONS-, JUDE-SKÄGG.
h) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] om gräs (l. ört) som liknar skägg (i bet. 1) l. har ”skägg” (se c) l. dyl.; dels i ssgn FINN-SKÄGG, dels i ssgrna GET-, GUBB-, KAFF-, KALV-, PRÄSTA-SKÄGG.
i) (†) Med Skägg förstås vid silfverdrifning på capell, eller test, de glitterstrålar, som upstiga rundt omkring (silver-)kornet, då drifningen går mycket svalt och nära at stelna. Rinman (1789); jfr SKANS-GLETE.
k) (†) Skägg betyder vid grufvor garnfransar, som vid upfordringsspelet fästas på gruflinan och lända til rättelse för styraren vid spelhjulet, at däraf se huru snart tunnan upkommer, då han skall sakta vattuhjulet. Sådant skägg sitter ock nära vid knuten, där tunnlänkarne äro vidhäftade. Rinman (1789).
l) (†) Skägg .. kallas .. uti grufvor vid tilmakningar de med bandknif skurne och vid et torrt vedträd sittande spånor, som brukas vid vedens antändande. Rinman (1789).
m) tekn. på (verktyg l. föremål av) metall o. d.: icke önskad rand l. kant av överflödigt material som vid sänksmidning, gjutning o. d. pressats ut mellan de två formande delarna; äv. allmännare: grad (se GRAD, sbst.2 1) l. grader o. d. Skägg å kulorna kunde uppkomma antingen genom gjutarens ovana eller ock genom en bristfällig gjutform. Spak Handskjutvap. 48 (1890). (Det är viktigt för hållbarheten hos järnkonstruktioner) att efter nitningen aflägsna det å (nit-)hufvudet sig bildande skägget. TT 1895, Byggn. s. 109. En långt driven verktygsvård är .. bästa sättet att undvika .. (ögon-)skador (vållade av splitter från handverktyg). Stukgrader och skägg skola omsorgsfullt tas bort. TT 1944, s. 536. SvetsteknOrdl. 37 (1951; om material som vid brännsvetsning utpressas från svetsstället). Skägg (dvs.) kvarsittande flytavfall i formdelningen på en formgjord gummidetalj. TNCPubl. 39: 92 (1968).
n) [jfr motsv. anv. av fr. barbe] (†) = KOMA, sbst.1 Melanderhjelm Astr. 2: 5 (1795). Schulthess (1885).
o) fisk. på katsa (se KATSA, sbst.2 1): mynningsgarn; jfr p. Skägg, vanlig benämning på mynningsgarnet i hjälmarkatsor. SvFiskelex. (1955). jfr: Hade man på undertelnen fastknutit gamla nät, en tross e. d. för att hindra fisken att smyga under (bastare .., skunk, skägg, slifs)? LandsmFrågel. 37: 28 (1935).
p) om över- l. utskjutande del av ngt tillverkat; jfr o.
α) sjöt. på ä. skepp: på förstävens förkant anbragt (av flera sammanfogade trästycken bestående) utbyggnad som tjänade till fäste för bogsprötssurrning o. galjonsbild; äv.: (järnklädd) utbyggnad på vikingaskepps framstäv. Knä eller Skägget till Gallion. Rålamb 10: 23 (1691). Til Couvardie (dvs. kofferdifartyg) brukas kårta Galljoner och smala Skiägg under Wattnet. Rajalin Skiepzb. 27 (1730). Nordenstreng Vik. 23 (1915; på vikingaskepp). (Fregatten) Thetis erhöll .. (svåra storm-)skador. Hon förlorade .. delar av skägget och galjonen, vidare hela bogsprötet, varefter fockmasten .. gick över bord. Hägg TretungFl. 247 (1941).
β) (förr) på yxa, särsk. stridsyxa (från medeltiden l. början av nyare tid): smal, utdragen (ofta med skaftet förenad) bakre del av eggen; äv. om lika formad l. liknande främre del av eggen; jfr γ. Skäggyxans eggparti var såväl framför som bakom skafthålet utdraget i långa, smala, ofta sabelklingsliknande flikar, som kallades ”skägg”. Alm BlVap. 179 (1932). Fornv. 1959, s. 41.
γ) [utvecklat ur β] (†) på huggyxa: del som omsluter skaftet. Huggyxans serskilta delar heta: eggen, läggen, skägget, som bildar ögat. Eneberg Karmarsch 2: 646 (1862).
δ) om den del av byggnads yttertak som skjuter ut över väggen l. väggarna; i sht i ssgn TAK-SKÄGG; förr äv. allmännare, om list o. d. som skjuter ut över detalj av byggnad o. d. Alla infattningar af bjelkar, fönster ramar m. m. böra .. förses med öfverskjutande skägg af jernbleck eller trä. LBÄ 36—38: 97 (1800). Majregn hviskar / och sorlar sakta i takets skägg. Tufvesson Alm. 12 (1917). Byggnaden med den .. höga foten .., den låga .. ovanvåningen .. och skiffertakets djupt slokande skägg påminde om en klumpfot utan överkropp som fått hatten nedtryckt över ögonen. Nilsson HistFärs 112 (1940).
ε) biodl. på halmkupa: framför ingången utskjutande del av bottnen; jfr FLUSTER 2. Koch Biskiöts. Förkl. 3 (1753). (Rovbin) äro rädde och ostadige i sin flykt, och wåga ej med sådan säkerhet som andre Bi, at sätta sig på skägget och gå ut och in. Lindström Bi 31 (1780). Bitidn. 1971, s. 392 (om ä. förh.).
ζ) orgelb. om de utstående metall- l. träskivorna vid sidorna l. underkanten av en orgelpipas uppskärning (med uppgift att ge tonen stadga l. åstadkomma snabb tonansats l. dyl.). Drake Töpfer 119 (1850). Genom anbringade skägg kommer .. tonen något hastigare, ehuru icke så ren, som om (orgel-)piporna blifva intonerade utan skägg. Därs. 252. SohlmanMusiklex. (1952). — jfr SIDO-SKÄGG.
η) om plåtlåda som sättes framför kakelugn för att samla upp nedfallande glöd; i ssgn KAKELUGNS-SKÄGG.
ϑ) (†) Skägg heter på somlige orter den afrundade delen, eller Kräfvan, på en blåshjuls-kam (dvs. träkugge på blåshjul; jfr KAM, sbst.2 5 a). Rinman (1789).
ι) (†) Skägget .. (dvs.) en ränna, som vid hel utstjälpning (av gjutgods), släpar med nedra ändan och styrer Järnets rinnande. VetAH 1803, s. 39.
5) [specialfall av 4] (numera föga br.) på hjälm l. ansiktsmask: del som täcker (mun o.) haka. Björkegren 1755 (1786; på mask). Balck Idr. 3: 394 (1888; på fäktmask). Salad med ”skägg” (hakskydd). Roosval StGöran 71 (1919).
6) [jfr motsv. anv. av fr. barbe; specialfall av 4] (†) = BARB, sbst.2 Coiffurerna äro för det mästa af illusionstyll, fästas mycket långt bakut på hufvudet och hafva långa skägg; äfvenledes af tyll. SthmModeJ 1847, s. 64.
Ssgr (i allm. till 1): A: SKÄGG-ANLÄGGNING~020. (numera bl. mera tillf.) anläggning av skägg; särsk. konkret: anlagt skägg, skägg. Retzius FinKran. 161 (1878). —
(3) -APA. [jfr t. bartaffe] zool. apan Vetulus silenus Lin. (som har ett långt gråvitt skägg runt halsen). Rebau NatH 1: 66 (1879). —
-ARTAD, p. adj. som har karaktär av l. likhet med skägg, skägglik. Medan .. öfverdraget (av växtorganismer) lägger sig glatt på stenytan (på tegel), sätter sig .. (lagret av saltbildningar) fjäder- eller skäggartadt på densamma. TT 1873, s. 175. AntT XIV. 2: 51 (1895; om detalj under hakan på ornamental djurbild). —
-BEKRANSAD, p. adj. (i sht i vitter stil) bekransad med skägg. Han drog en suck så smärtsam, och bloden / i skäggbekransade kinderna steg. Ling As. 337 (1833). —
-BELUPEN, p. adj. (i sht i vitter stil) skäggbevuxen.
(1, 3, 4) -BEVUXEN, p. adj. bevuxen med skägg; särsk.
1) till 1. Envallsson TalTafl. 6 (1782; om haka). Skäggbevuxna artister. Henrikson GökTig. 8 (1964).
(3) -BOCK. (skägg- 1767 osv. skägge- 1744).
-BORSTE. (skägg- 1637 osv. skägge- 1652—1749) (numera i sht i skildring av ä. förh.) borste för putsning av skägg l. mustasch; mustaschborste; förr möjl. äv.: rakborste. OxBr. 11: 714 (1637). Kambfoder med Rakeknijf och Skiäggebårsta. BoupptSthm 25/4 1672. Lind (1749; under bartwisch). Östergren (1940). —
-BORSTIG. [jfr -borst] beväxt med skäggborst l. skäggstubb. Allardt Livsuppg. 94 (1915; om ansikte). —
-BOTTEN. om de delar av ansiktet där skägg växer; särsk. om dessa ansiktsdelar ss. mörkfärgade av avrakade (men åter något utvuxna) skäggstrån. Agrell Maroco 2: 147 (1797, 1807). Bengt hade en egenhet: när han bleknade, framträdde hans ansats till skäggbotten på överläppen. Edqvist Musik 287 (1946). särsk. (numera mindre br.) närmande sig bet.: skäggväxt. Denna ynglingen har ännu ingen skäggbotten. (Fr.) Ce jeune homme n'a encore que du poil follet. Nordforss (1805). —
-BRODD. (numera mindre br.) skäggfjun; fjunig skäggväxt; jfr brodd II a β. Lenngren (SVS) 2: 213 (1798; på kvinnas haka). Pelle var ett tämligen skrangligt beväringsfrö, med .. falsettröst och en högst oregelbundet tecknad skäggbrodd. Virén Skizz. 110 (1890). —
-BRUSK, r. l. m. (Sahlstedt, Lindfors (1824)) l. n. (Möller (1790)); best. -en resp. -et; pl. -er (Sahlstedt). [senare leden motsv. nor. dial. brusk, klunga av strån l. växter, hårtofs, nyisl. brúskr, hårtofs, t. brusch, ljung, buskkratt, lit. brūzgai, pl., snår, buskage; sannol. besläktat med bruse. — Jfr -brust] (†) (skäggbotten med) skäggstubb. Sahlstedt (1773). Heinrich (1814). Skäggbrusk .. (dvs.) Skägg då det åter börjar växa efter rakning. Weste FörslSAOB (c. 1815). Meurman (1847). —
-BRUST, r. l. m. (Dähnert) l. n. (Linné). [sannol. ombildning av -brusk med anslutning till -brusten] (†)
-BRUSTEN, p. adj. (skägg- 1666—1755. skägge- 1749) (†) som har fått skägg; särsk. i uttr. vara l. varda skäggbrusten, ha fått resp. få skägg; jfr brista, v. I 1 c. Een vngh Mann af skiöön anseende med nyligen .. skiägbrustne kindher. Nyman Apulejus 19 (1666). Peringskiöld Jord. 55 (1719: warda). Laga at ungt folk anser dig med bäfwan, håll ingen af dem wärdig din gunst, som icke är wäl skiäggbrusten. Dalin Arg. 1: 270 (1733, 1754). Möller (1755). —
(4 p δ) -BRÄDA l. -BRÄDE. byggn. bräda som spikats vid (gavelsidans) takskägg (så att brädets övre långkant är i jämnhöjd med takskäggets kant). Ytterklädseln (på jägmästarboställen i norra Sv. har) utförts i stående lockbrädspanel, som rödfärgas, med endast fönster och dörrar samt taklist och skäggbräden vita. SvD(A) 1921, nr 64, s. 8. —
(4 p α) -BULT. (förr) skeppsb. bult som går genom o. förbinder skägg o. förstäv. FSjöbohm Skeppstakl. 124 (1792). —
-BUSKE.
2) bot. till 4: (den i östra Kina vildväxande, ss. prydnadsväxt förekommande) busken Caryopteris incana (Thunb.) Miq. (som har långt o. (skägglikt) utskjutande ståndare); äv. allmännare: (växt av) släktet Caryopteris Bge. Hylander PrydnV 42 (1960). BonnierLex. (1966). —
(3) -DOPPING. zool. fågeln Podiceps cristatus Lin. (som har en roströd krage omkring halsen). Holmgren Fogl. 1001 (1871). —
-DRAG. (skägg- 1713—1934. skägge- 1707) (numera nästan bl. ngn gg i anslutning till äldre lagtext) handlingen att dra l. rycka ngn i skägget. FörarbSvLag 2: 286 (1707). Minnesskr1734Lag 2: 764 (1934). —
(4 c) -DUK. (†) kvarsittande ludd på duk (se d. o. 1) l. duk med kvarsittande ludd. Om skärningen ur håren, som oc kallas hårmån, skäggduk. Nyrén KlädFabr. 269 (1783). —
(4 c) -FIBLA l. -FIBBLA. bot. prydnadsväxten Tolpis barbata (Lin.) Gaertn. (vars blomkorgar äro omgivna av trådfina utstående högblad). Tolpis barbata .. skäggfibbla. Hylander PrydnV 70 (1948). —
-FINNE. finne i skäggbotten (på hakan); i pl. särsk. (numera icke i medicinskt fackspr.) om skäggsvamp l. skäggsvampsliknande utslag i skäggbotten. Nordforss (1805). Skäggfinnar, en utslagssjukdom, som utbryter på hakan, inom sjelfva skäggstaden. Svalin Ordl. (1847). Gymnasister med skäggfinnar om den ungdomliga hakan. Carlsson HelaSthm 444 (1912). —
(3 c) -FISK. (skägg- 1640 osv. skägge- 1749) (numera bl. tillf., icke i zoologiskt fackspr.) fisk med skäggtömmar (l. skäggtöm); förr äv. i speciellare anv., = barb-fisk 1. Linc. (1640; under trigla). Marklin Illiger 242 (1818). —
-FJUN. fjun (se d. o. 1) utgörande början till skägg l. förebud om skäggväxt. SvMerc. V. 2: 189 (1759; hos barn). (Fr.) Poil follet, (sv.) skäggfjun. Holmberg 2: 431 (1795). Du har skäggfjun på hakan kan jag se, du behöver en rakhyvel. Wassing Dödgr. 51 (1958). —
(3) -FJÄDER. (numera mindre br.) i sht zool. om var o. en av de borstlika fjädrar som utgöra en fågels ”skägg”. De Japanska (tupparnas) .. fjädrar äro hvita men ganska besynnerliga, ty deras skäggfjädrar hänga icke tillsammans, utan äro åtskilda. Gravander Buffon 3: 142 (1806). Nilsson Fauna II. 2: 47 (1858). —
-FLIK.
2) (mindre br.) till 3 b: slörflik. Pärlhönsen ha .. skägg- eller slörflikar på sidan om hufvudet. FoFl. 1912, s. 36. —
(3) -FLÄDERMUS. (†) fladdermusen Barbastella barbastellus Schreb. (som har ett ”skägg” av hårbevuxna hudflikar), barbastell. Gravander Buffon 2: 165 (1806). —
-FORM. särsk. till 1, 4: skägglik form. Om man närmar en magnet till .. fina jernfilspån så fastna dessa i skäggform vid polerna. TTekn. 1859, 2: 63. —
(1, 3, 4) -FRANS. frans av skägg; särsk. (numera bl. tillf.) till 3 a, om barder. Sundevall Zool. 46 (1835). —
(3) -FÅGEL. zool. skäggök; äv. i uttr. gulstrupig skäggfågel, fågeln Xantholæma hæmatocephala P.L.S. Müller, guldskäggfågel, guldskäggök, kopparsmed. Holmström StrömNatLb. 2: 25 (1852). SvUppslB (1935: Gulstrupiga). —
-FÄRG.
1) färg på skägg.
2) preparat för färgning av skägg; särsk. i ssg.
Ssg (till 2): skäggfärgs-flaska. (mera tillf.) flaska med skäggfärg. Larsson Rung Synd. 72 (1919). —
(3) -GAM. zool. fågeln Gypaëtus barbatus Lin. (som har en skägglik samling av borst kring näsroten), lammgam; äv.: fågel tillhörande släktet Gypaëtus Storr l. (den till familjen hökartade rovfåglar hörande) underfamiljen Gypaëtinæ (vilka innehålla bl. nämnda art). Rebau NatH 1: 368 (1879; i pl. best., om släktet). NF 6: 353 (1882; i pl. best., om underfamiljen). 4Brehm 9: 195 (1926).
(1, 4 (c)) -GRÄS. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. namn på gräs l. ört som liknar l. liknats vid skägg l. har ”skägg” (i bet. 4 c); särsk. (numera föga br.): (gräs av det huvudsakligen i tropikerna förekommande) släktet Andropogon Lin.; jfr skägg 4 h. NF 1: 746 (1876; om släktet). Kokta rovor med skäggräs ångade ut en god lukt. Lindström LeendGud. 247 (1951; sannol. om gräset Filipendula ulmaria (Lin.) Maxim., mjödört). —
(3) -GÖK. zool. fågel av den till ordningen hackspettfåglar hörande familjen Capitonidæ (vars medlemmar ofta ha långa borst på sidorna av näbben), skäggfågel; förr äv. om fågel av den närstående familjen Bucconidæ, trögfågel. 1Brehm 2: 271 (1875; i pl., om familjen Bucconidæ). DjurVärld 10: 162 (1963). —
-HÅR. (skägg- 1675 osv. skägge- 1699—1749)
1) (†) till 1: skäggstrå; äv. i pl. (l. möjl. sg.) koll.: skägg. Amer. 20 (1675). Wij togo .. de längsta af alla studiosis 12 stycken .., att öfver måltidhen (vid polske ambassadörens besök i Uppsala) upvakta, hwilka alla representerade Torgny lagmans skeggehår som nådde in til knävecken. Rudbeck Bref 373 (1699). (Sv.) skägghår .. (eng.) beardhair. Björkman (1889).
2) (numera mindre br.) till 1, 4 c: skäggliknande hår; särsk. = skägg 4 c. Arterne (av växtsläktet Mentha) uppställas i 2 afdelningar. l. Blomfodret invändigt utan skägghår. .. 2. Blomfodret invändigt tillslutet med skägghår. Wikström ÅrsbVetA 1834, s. 78.
3) till 3: hår utgörande skägg; hårstrå i skägg. Thomson Insect. 334 (1862; om mustasch hos rovflugor). särsk. (†) till 3 a: bard. Cook 3Resa 572 (1787). —
-HÅRIG. [jfr -hår] (numera mindre br.) som har hår som liknar skägg(fjun) l. som har skägghår (se d. o. 2, 3); särsk. (bot. o. zool.) i fråga om fjun o. d. på växt l. djur. Dessa hvetestånd (som utvecklats ur korn funna i en mumie) voro högre och starkare än vanligt hvete och kornen voro skägghåriga. BotN 1854, s. 32. Hannen (inom fjärilsläktet Melitæa Fabr.) har skägghårig svans. Thomson Insect. 141 (1862). 2NF 32: 230 (1921; om blomstift). —
-JÄRN. (†) krusjärn. 4 st. SkiäggJern. BoupptSthm 1677, s. 640 b (efter fältskär). 16 st: gemena Ballber Saxar .. 9 st: Skegg-Järn. Därs. 1689, s. 1060 a. —
-KAM. (skägg- c. 1755 osv. skägge- 1668) (numera i sht i skildring av ä. förh.) kam för kamning av skägg. BoupptSthm 1667, s. 1219 (1668). Östergren (1940). —
(3 c) -KARP. zool. fisken Barbus barbus Lin. (med fyra skäggtömmar under den framskjutande överkäken), flodbarb; äv. allmännare, om (fisk av) släktet Barbus Cuv. Scheutz NatH 148 (1843). 2SvUppslB (1953; om släktet). —
-KLIPPARE. (skägge- c. 1755) (numera bl. mera tillf.) person som klipper skägg, barberare. (Sv.) Skäggeklippare, (lat.) Tonsor barbarum. Schultze Ordb. 2311 (c. 1755). —
(4 c) -KLOCKA. bot. prydnadsväxten Campanula barbata Lin. (som har en på insidan långhårig blomkrona). Hylander PrydnV 41 (1960). —
(4 p α) -KNÄ. (förr) skeppsb. knä (se d. o. II 4 a slutet) som fäster skägg vid fartygsstäv. Uggla Skeppsb. 86 (1848). —
-KOPPA, r. l. f.; pl. -or. [sannol. eg.: skäggfinne; efterleden är i så fall koppa, sbst.2] (†) kräftdjur tillhörande familjen havstulpaner, balanid. Skäggkoppa (Balanus). VetAH 1788, s. 239. (Sv.) Skäggkoppa .. (t.) Seepocke, (lat.) Lepas Balanoides. Möller (1807). —
(4 c slutet) -KORN. [jfr t. bartgerste; kornet har vitt utstående agnborst] (†) påfågelskorn. Torén Rebau o. Hochstetter 197 (1851). —
-KRANS. särsk.
1) till 1: krans av skägg runt käkpartiet (o. nedre delen av kinderna); jfr hak-krans, sbst.1, skeppar-krans. Rydberg RomD 88 (1877).
2) till 3: krans av skägg kring halsen l. runt ansiktet. Rosenius Naturst. 19 (1897; hos skäggdopping). FoFl. 1910, s. 124 (hos skäggapa). —
-KÄRING.
1) (tillf.) till 1: käring med skägg. Wassing GropSkog. 66 (1965; om kvinna som bär mask med skägg).
2) (†) till 4 p α, om det stycke trä som betäcker överkanten av de trästycken som ingå i skägget; jfr käring 5. Uggla Skeppsb. 86 (1848). NF 14: 1381 (1890). —
(1, 3 b) -LAPP. (i sht i vissa trakter) haklapp (se d. o. 2 b); särsk. i pl.: haklappar, slör. Hammar HandlDiss. 2: 4 (1905; hos höna). —
-LAV. skäggliknande trädlav; särsk. (o. i botaniskt fackspr. numera bl.) om lavar av släktet Usnea (Dill.) Pers., särsk.: laven Usnea dasypoga (Lin.) Ach. (äv. kallad vanlig skägglav); äv. om lavar av släktet Alectoria Ach., tagellav, särsk. om laven A. jubata (Lin.) Nyl. (äv. kallad svart skägglav), svart tagellav; jfr skägg 4. Liljeblad Fl. 340 (1792; om Usnea dasypoga). Därs. 637 (1816; om släktet Alectoria). LAHT 1896, s. 85 (om svart tagellav). Här och där (i skogslandet) blänker en tjärn och kring vattnet står granskogen med smala spiror, fullflätade av svart skägglav. TurÅ 1929, s. 148. En hängande skägglav som jag hittade tog jag i truten så att det liknade helskägg. Fridegård LHård 28 (1935). (Lat.) Usnea comosa. (Sv.) Kort skägglav. Ursing SvVäxt. Krypt. 200 (1949). Därs. (: vanlig).
-LIK. som har likhet med skägg, skäggliknande; äv. ss. adv.: på ett sätt som för tanken till skägg. (Hos myrorna i den tropiska urskogen) uppstå botyper sådana som de från trädens grenar och stammar skägglikt nedhängande kartongboen. Adlerz MyrLiv 45 (1913). Usnea barbata, grå, skägglik busklav. 2SvUppslB 26: 570 (1953). —
(4 c) -LJUS. (numera föga br.) bot. växten Verbascum phlomoides Lin. (som har ullig stjälk), läkekungsljus. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 123 (1901). —
-LÖS. (skägg- 1679 osv. skägge- c. 1635—1755) särsk.
1) till 1: som icke (ännu) har skäggväxt; äv.: som icke bär skägg, (ren- l. slät)rakad. (Sv.) Skäggelöös. (T.) Ungebart. (Lat.) Imberbis. (Gr.) ἀγένειος. Schroderus Dict. 175 (c. 1635). Lugn stod han (dvs. K. XII) mot Europa, / En skägglös dundergud. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). Hans ansigte, som var skägglöst, hade dessa skarpt markerade drag, som .. man endast återfinner hos skådespelare. Strindberg RödaR 174 (1879). Från Delsbo i Hälsingland berättar prosten Lenaeus, att drängar och åboar (vid mitten av 1700-talet) voro skägglösa. Svensson SkånFolkdr. 212 (1935). Amerikas indianer, liksom malajerna var skägglösa. Ymer 1953, s. 221. särsk. (ngt) nedsättande, mer l. mindre liktydigt med: oerfaren l. omogen; i sht förr äv. helt oeg.: oerfaren, omogen. Lagerström Holberg Jean 92 (1744). Allt hvad en Lag ej förbjuder, det tillåter den; .. Jag har väl i ett sällskap hört en af våra skägglösa Statsmän invända häremot, att (osv.). LBÄ 33—35: 182 (1800). Vid sexton års ålder jag Vikingen slog, / Som skällde mig skägglös och vek. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Geijerstam KampKärlek 23 (1896).
2) i sht zool. till 3: som icke har skägg; förr äv. till 3 c: som saknar skäggtöm(mar). Käkbågarne .. (hos fiskar kunna vara) Skägglöse .., (dvs.) utan skäggtömmar. Marklin Illiger 234 (1818). Nilsson Fauna 1: 484 (1847; om underkäke hos får). (Sv.) skägglös .. (fr.) ébarbulé. Schulthess (1885).
skägglösing. (numera bl. tillf.) till -lös 1 slutet: skägglös yngling, ”valp”. Han ville / Till flickan fria, den skägglösingen! Hedberg Bröll. 37 (1865). —
(3) -MES. [jfr t. bartmeise] zool. fågeln Panurus biarmicus (Lin.) (varav hannarna ha svarta förlängda fjädrar på båda sidor om näbben). Scheutz NatH 82 (1843).
Ssg: skäggmes-släkte(t). zool. släktet Panurus C. L. Koch (som bl. omfattar arten P. biarmicus). NF 14: 1382 (1890). —
-MOD. jfr mod, sbst.3 2. Almquist VärldH 1: 198 (1927). Alexander III:s stora helskägg blev ryskt skäggmod. Pan 1928, s. 64. —
-MOSSA.
1) (numera icke i botaniskt fackspr.) till 1: skägglav. NJournHush. 1791, s. 33 (om laven Usnea dasypoga (Lin.) Ach.).
2) bot. till 1, 4 c: (mossa av) släktet Barbula Hedw. (vars blad har skägglik ull på översidan). —
(4) -MUSSERON. (i fackspr.) musseronen Tricholoma vaccinum (Pers.) Fr. (på vilken kanten av hatten är fint fransig). Cortin SvampHb. 76 (1951). —
(4 a β) -MUSSLA. (numera föga br.) zool. långhals (se d. o. 1). Retzius Djurr. 106 (1772). (Sv.) skäggmussla (fr.) mollusque bussifère, lépas. Hammar (1936). —
(4 c) -MYGGA. (†) (mygga tillhörande) släktet Ceratopogon Meig. (där hanarna ha håriga o. honorna av en hårkrans omgivna antenner), svidknott; anträffat bl. i ssg.
(4) -NÖT. [jfr t. bartnuss; det långa fruktfodret har gett anledning till namnet] (numera mindre br.) lambertsnöt. Eneroth Pom. 2: 355 (1866). Auerbach (1913). —
-OMFLUTEN~020, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) rikligt omgiven av skägg. Ur hans skäggomflutna mun kom svaret. Moberg Rid 18 (1941). —
-OMSVALLAD~020, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) omgiven av (rikligt) svallande skägg. En god karaktärsstudie erbjuder Matteusgestaltens hår- och skäggomsvallade gubbhuvud (i Gyllenhielmska gravkoret i Strängnäs domkyrka). Fornv. 1934, s. 221. —
-OMSVÄVAD~020, p. adj. (i vitter stil, tillf.) = -omfluten. Runeberg (SVS) 3: 58 (1832; om läppar). —
-OXE. [(skämts. l. folketymologisk) ombildning av skägg-yxa] (†) bildl., = -yxa. 1VittAH 1: 160 (1755). Dalin (1854). —
(3) -PAPEGOJA. zool. papegojan Psittaculirostris edwardsi Oust. (som har ”kindskägg”). 4Brehm 7: 576 (1925). —
(4 p α) -PENNA ~pän2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [sannol. ombildning av -pen med anslutning till penna] (förr, föga br.) = -pen. VFl. 1915, s. 78. —
(1, 3) -PRYDD, p. adj. prydd med skägg. Topelius Fält. 2: 142 (1856; om bock). Forna tiders skräckinjagande skägg- och vårtprydda svärmödrar. Östergren (1940). —
-PUTSARE. (numera bl. tillf.) om barberare (se d. o. 1, 2). (Sjukhusen i Lothringen inrättades) till practiska skolor för en uplyst och säker Chirurgie, på det okunnige skägputsare ej skulle .. få draga til sig denne .. Läkarekonstens utöfning. Odhelius ÅmVetA 1789, s. 9; jfr barberare 2. Rydberg Varia 233 (1894). —
Ssg: skäggputsnings-rättighet. (förr) Igenom Kongl. Resolutionen för Barberare-Embetet af den 22 januarii 1646 §. 4. blef hår- och skäggputsnings-rättigheten Badarne fråntagen. Flintberg Apot. 31 (1786). —
(1, 3) -RIK. rikligt beväxt med skägg. Johansson HomIl. 15: 275 (1848; om lejon). Munsterhjelm Öd. 43 (1935; om ansikte hos man). —
(4) -RISKA. bot. svampen Lactarius torminosus (Schæff.) Fr. (på vilken kanten av hatten är fint fransig). Fries SystBot. 384 (1897). —
(1, 4) -RISSEL. (numera föga br.) skogsv. på bomrissel: från pontonerna nedhängande galler(verk). Fennia XXVII. 3: 67 (1908). —
-ROT. särsk. (†): skäggbotten; skäggstubb. Ödman UngdM 2: 4 (1876, 1881; om skäggstubb). Det var en svartmuskig man med tjockt korpsvart hår och en stark, nästan blåaktig skäggrot, äfven när han var nyrakad. Dens. VårD 2: 41 (1888). —
-RUMPA. (vard.) (spets av) mustasch. Krona bet skäggrumporna och såg ut som om han ville äta upp sig själv och tänkte börja med skägget. Carlsson ÄlvTimm. 224 (1949). —
-RÄTT. (numera bl. tillf.) rätt (se rätt, sbst.2 4) som bl. personer med skägg, dvs. män, åtnjuta. När Han til missbruk icke drifver / Den skäggrätt Paulus gifvit har; / När Hon med munterhet förtar / Det trumpna honom syslan gifver: / Då skall i dygdens lugna hamn / Er lefnad som en dag försvinna. Kellgren (SVS) 1: 178 (1777). —
-SED. (†) om allmänt bruk att ha ett så l. så beskaffat skägg; jfr sed 2 f. Effter (kejsar) Adriani tijd, begynte alla Romare föllia de Borbarns (Götharnas) långa Skiäggsed åth. Rudbeck Atl. 3: 517 (1698). —
-SID. (numera bl. i vitter l. högre stil) som har långt skägg; jfr sid, adj.1 1 b. Peringskiöld Wilk. 501 (1715). —
(3 c) -SIMPA. zool. fisken Agonus cataphractus (Lin.) (som har talrika skäggtömmar längs munkanterna o. under svalget), bottenmus; i sht förr äv. allmännare, om fisk av släktet Agonus Bl. & Schm. SkandFisk. 167 (1842). Stuxberg Fisk. 107 (1894; allmännare).
Ssg: skäggsimp-, äv. skäggsimpe-släkte(t). zool. fisksläktet Agonus Bl. & Schm. SkandFisk. 167 (1842). —
(4 p α) -SKENA. (förr) skeppsb. om var o. en av ett antal järnskenor som sammanhöllo de trästycken som bildade skägget. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
-SKRAPARE. (vard., skämts. l. nedsättande)
(1 e) -SKRATT. särsk. (†) bildl., om spe l. gyckel. Det mockeri och det skäggskratt, turkiska politiken och dess agenter, pascharne, spela med de europeiska makternas konsuler. Wallin Bref 104 (1847). —
-SKVÄTT. [jfr t. bartneige; eg.: skvätt som (är så liten att den) stannar l. hamnar i skägget] (vard., numera mindre br.) i glas o. d.: liten återstod, kvarlämnad l. återstående skvätt. Wallin (SVS) 1: 276 (1806). IllSvOrdb. (1955). —
(4 c) -SLINGA. (†) daggmasken Nais obtusa Gerv. (med långa borst på buksidan). VetAH 1798, s. 138. —
-SPARV. (†) tättingen Emberiza cia Lin. (som har skäggliknande teckning på huvudets sidor), klippsparv; jfr röd-sparv. 1Brehm 2: 48 (1875). Rebau NatH 1: 412 (1879). —
(1, 3) -STRÅ. om vart o. ett av de hårstrån (resp. borst o. d.) som ingå i skägg; särsk. till 1. SP 1792, nr 268, s. 2. —
-STUBB.
1) koll.: föga utvuxet l. kort skägg; särsk. (o. numera nästan bl.) om dylikt skägg som härrör från försummad rakning l. som ger ett orakat utseende. Nyblom Twain 1: 15 (1873). Det var inte utan att stämman lät litet sväfvande och den gråa skäggstubben darrade på ett misstänkt sätt, då .. (den gamle kamrern) gick omkring och tryckte händerna (till avsked) på alla de vänliga menniskorna (på pensionatet). Hedenstierna FruW 79 (1890). Han låter ansiktet svartna av skäggstubb från söndag till söndag. Lundkvist Vindingev. 128 (1956).
2) (†) i individuell anv., om vart o. ett av de föga utvuxna l. korta strån som ingå i skäggstubb (i bet. 1). Benedictsson Ber. 114 (1887). —
-STUBBIG. [avledn. av -stubb] som l. vars ansikte (till stor del l. större delen) täckes av skäggstubb (se d. o. 1); orakad. Gellerstedt Glänt. 125 (1909; om ansikte). En reslig, skäggstubbig telefonarbetare .. ser intresserat på Sally. Martinson Kvinn. 223 (1933). —
-SUP. (†) sup så stor att en hel del hamnar i skägget? Min Herre har stor ordsak att säija det skiägget röker på osz / ty Fählnubben (dvs. pipan) war för kort och gnistorna föllo alt för tiåckt ther vti / så at thet snart står i ljusan låga / om wij intet få en god Skiäggsup at swalkat med. Runius (SVS) 3: 28 (c. 1712). —
-SVAMP. (av utifrån inträngda varkocker l. av en parasitsvamp orsakad) hudsjukdom hos människan i form av små knutor l. pustlar i hårsäckarna, särsk. i skäggbottnen (jfr -finne); äv. (med.) om parasitsvampen. Skäggsvamp .. är ett mögel i skäggrötterna .., som där framkallar finnar med varbildning (skäggfinnar). Wretlind Läk. 1: 125 (1893). Fries SystBot. 398 (1897; om parasitsvampen). För ”sårmun” (sår omkring munnen) och skäggsvamp har .. använts skrapad och torkad ”viskobark” (videbark). FoF 1932, s. 179. Hammar (1936).
(3) -SVIN. zool. (det på Sumatra o. Java hemmahörande) svinet Sus barbatus S. Müll. (som har kraftig borstbildning på nos o. kinder). 4Brehm 2: 142 (1921). —
-SVÄRTA. (numera i sht i skildring av ä. förh.) medel för svärtning (o. styvning) av skägg l. mustasch; jfr -vax o. mustasch-svärta. Schulthess (1885). —
-TAPP. (kort, tvärklippt) skäggtofs (på hakan); äv. om (kort, rak o. tvärklippt) polisong. GHT 1896, nr 155 B, s. 1 (om polisong). En gles liten skäggtapp pekade rätt ut från hakan. Lindström Österhus 274 (1952). —
-TOBAK. [efter eng. shag tobacco (jfr shag-tobak) med anslutning av förleden till skägg] (†) = shag. WoL 1265 (1889). Bondeson Chronsch. 1: 168 (1897). —
-TOFS.
1) till 1: tofs av skägg; särsk. om hakskägg. Leendet, som grott fast bland smutsen och de stripiga skäggtofsarna, låg lik en vilsekommen solfläck kvar öfver hans ansikte. Janson Ön 140 (1908). (Spåkvinnan) hade hästansikte .., hängmun, hakvårta med lång skäggtofs. Bergman JoH 9 (1926). Den smörfärgade skäggtofsen vippade på hans haka. Lo-Johansson Kungsg. 359 (1935).
2) till 3: tofs av skägg; särsk. om hakskägg. (Geten) har .. en skäggtofs under hakan. Gravander Buffon 1: 105 (1806).
3) (numera föga br.) till 1, 4 c: (skäggliknande) tofs av hår o. d.; särsk. till 4 c. Abdomen (hos medlemmar av fjärilssläktet Macroglossa scopoli (Scop.) är) bred, sidorna bakåt tätthåriga, i spetsen med skäggtofs. Thomson Insect. 153 (1862). —
(3 c) -TORSK. zool. torsken Gadus luscus Lin. (som har en väl utvecklad skäggtöm under hakan). SkandFisk. 78 (1838). —
-TOTT. skäggtofs (särsk. på hakan). Smith KRanke 75 (1921; på kinderna). Johnson DrömRosEld 201 (1949). —
-TÅNG, sbst.1 (skägg- 1805 osv. skägge- 1749) (numera föga br.) liten tång (med fjädrande skänklar) för utryckande av skäggstrån, pincett (för utryckande av skäggstrån); jfr hår-tång. Lind (1749; under bart-zänglein). VittAMB 1876, s. 341. —
-TÅNG, sbst.2 bot. tångväxten Dictyosiphon foeniculaceus (Huds.) Grev. (som är rikt förgrenad o. har ett i viss mån skägglikt utseende). Krok o. Almquist Fl. 2: 97 (1947). —
(1, 3 c) -TÖM.
1) zool. om det l. vart o. ett av flera (ss. känselorgan fungerande) trådlika bihang som utgå(r) från underkäkens utsida l. nosen hos vissa fiskar. Marklin Illiger 242 (1818).
2) (tillf.) bildl., om sträng av snusblandad saliv som rinner ned från mungipan, snussträng. Engström Äfv. 61 (1908). —
-VAX. (i sht förr) för vaxning av skägg, särsk. mustascher. BoupptSthm 1668, s. 1128. VaruhbTulltaxa 1: 186 (1931). —
(4 c (slutet)) -VETE. (†) om (den ofta med ludna blomfoder o. agnborst försedda) vetearten Triticum turgidum Lin., engelskt vete; äv. om former av vanligt vete (Triticum æstivum Lin.) som har ludna axfjäll. Lundequist Landtbr. 238 (1840; om former av vanligt vete). Torén Rebau o. Hochstetter 195 (1851; om engelskt vete). Björkman (1889). —
-VÄXT. (skägg- 1698 osv. skägge- c. 1730) förekomst o. framväxt l. tillväxt av skägg, växt av skägg; ofta konkretare, med tanke på resultatet; äv. helt konkret: skägg l. skäggstubb. Ha stark, klen, riklig, ringa skäggväxt. Rudbeck Atl. 3: 515 (1698). Mag(iste)r Hesselius berättade .. at the wilda Americanerne ha ingen skjäggwäxt. BokvGP 111 (1724). Den ohyggelige skogaktige skiäggwäxten, som hos mannen altid föreställer något åldrigt och gammalt. Lundberg Paulson Erasmus 35 (1728). Männen i sina oborstade rockar med blankslitna armbågar och en dags skäggväxt på hakan. Dahl Forbes Kvinn. 176 (1935). Hans skäggväxt hade blivit så styv, att han måste raka sig varje vecka. Moberg Sold. 235 (1944). jfr (†): (När) wåra Giötar kommo till Italien, då begynte de Romerska Keysare effterfölja wåra Konungar uti Skiäggwäxten. Rudbeck Atl. 3: 515 (1698). —
-YVIG. som har yvigt skägg; stundom äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som präglas av (män med) yvigt skägg. Samtliga (judar i den lilla polska staden) voro orakade och ”skäggyviga.” Gadolin Ostalp. 214 (1932). Det är ingenting skäggyvigt och parisiskt över tablån. SvD(B) 1956, nr 56, s. 6. —
(4 p β) -YXA. [jfr fvn. skeggøx] (förr) (långskaftad) yxa, särsk. stridsyxa, med skägg; särsk. om en under medeltiden o. början av nyare tid ss. stångvapen använd sådan yxa (med halvmånformig egg vars skägg ofta var fäst vid skaftet). 1VittAH 1: 160 (1755: skäggöxor). Två typer av bergsmansyxa har förekommit i Norden ... Enligt senaste forskningar söka båda typerna sitt ursprung i en skäggyxa .., som användes av bergsmännen vid silvergruvorna i Freiberg i Sachsen. Kulturen 1946, s. 34. Fornv. 1959, s. 41. —
(4) -ÖDLA. [jfr d. skægøgle, t. barteidechse] zool. (den i Australien hemmahörande) ödlan Amphibolurus barbatus Cuv. (med ett taggigt hudveck som den kan breda ut (skägglikt runt huvudet)); äv. allmännare: (ödla av) släktet Amphibolurus Cuv. (Stuxberg o.) Floderus 2: 621 (1903; om arten A. muricatus White). 4Brehm 10: 635 (1927; om arten A. barbatus Cuv.). DjurVärld 7: 416 (1962; allmännare). —
(3) -ÖRN. (†) fågeln Haliaëtus albicilla (Lin.) (som har en fjädertofs under hakan), havsörn; jfr skäggig 2 a. Palmblad HbGeogr. 1: 47 (1826). —
(4 c) -ÖRT. bot. (prydnadsväxt tillhörande) släktet Pentstemon Dougl.; särsk. om arten P. barbatus (Cav.) Roth (som har starkt hårig underläpp). Svensson Kulturv. 432 (1893). Hylander PrydnV 59 (1948).
B (†): SKÄGGE-BILL. om spetsig bill på årder. Bjlen .. (på årdret i Hälsingl. är) altjd breder fram, men sällan eller aldrig spetziger; såsom på Uplands trädesstockar, then här kallas Skäggebil. Broman Glys. 3: 38 (c. 1730). —
-BOCK, -BORSTE, -BRUSTEN, -DRAG, se A. —
-FAT. fat (l. kopp) för rakvatten?; anträffat bl. i ssgn mässings-skäggefat (1 Messingz SkieggeFaat. BoupptSthm 1687, s. 1219 a). —
-FISK, -GUBBE, -HÅR, -KAM, -KLIPPARE, -LÖS, -SAX, -TÅNG, -VÄXT, se A.
Avledn.: SKÄGGA, v., se d. o. —
SKÄGGAD, p. adj. [jfr motsv. anv. av t. gebartet, lat. barbatus] som har skägg, särsk. (o. numera bl., mindre br.) ss. senare led i ssg l. med adverbial ss. bestämning: som har (så l. så beskaffat) skägg; förr äv. i substantivisk anv.: mogen man (med skägg). (Rektorn vid universitetet i Altdorf) förklarade .. (magister) Stürmer oskicklig att .. kunna wårda (dvs. vägleda) några oskäggade, sedan han sjelf (i en tvistefråga) låtit .. illa tillpynta sig af skäggade. Polyfem I. 35—36: 7 (1810). (Från åren i Sthm vid 1800-talets mitt framträdde i minnet) den städse örfiltäckt utmanande uppsynen af O. P. Sturzenbecker, den plirande S. A. Hedlund, den liksom tillplattade vattenläkaren Lagberg, den frodigt skäggade homöopathen Liedbeck. Hellberg Samtida 8: 91 (1872). jfr be-, lång-, o-, svart-skäggad. Anm. I viss utsträckning är möjl. skäggad p. pf. till skägga I 2. —
SKÄGGAKTIG, adj. särsk. till 1; särsk. (†)
1) som har en hårväxt som delvis l. på sätt o. vis överensstämmer med skägg. Om et Pigobarn döpes efter et Piltobarn, i samma watn; så får thet wid årens tilltagande skäggachtig haka och läpar. Broman Glys. 2: 10 (c. 1730).
2) (numera bl. tillf.) (av) vördnadsbjudande (skägg understruken). Somlige (skenheliga äro) så hjertans milda, så rena och menlösa ... Man ser deras ärbara åtbörder, deras skäggaktiga myndighet, deras säfweliga steg. Dalin Vitt. 3: 241 (1736). —
SKÄGGARE, sbst.1, m. [sv. dial. (Finl.) skäggare] (†) man med yvigt skägg. ZTopelius (c. 1880) i TopeliusHundraårsm. 69. —
SKÄGGE, se d. o. —
SKÄGGIG, se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content