publicerad: 1953
PIPA pi3pa2, sbst.1, förr äv. PIPPA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri Ors. B 1 b (1531) osv.) ((†) -er G1R 4: 145 (1527), Törner Vidsk. 91 (c. 1740)).
Ordformer
(pip- 1526 osv. pipp- (-ij-) 1557—1750. pyp- 1689—c. 1700. -a 1526 osv. -o 1541 (oblik form), 1655 (nom.)—1730 (oblik form). — med elision i vers pip´1651—1662)
Etymologi
[fsv. pipa, pipa (att spela på), flöjt, rör (för vatten), y. fsv. äv.: visst slags vinkärl (HLG 5—8: 114 (1528)); liksom d. pibe, nor. pipe, pipa, isl. pípa, mlt. pipe, pipa, flöjt, vattenledningsrör, urinrör, penis, benpipa, visst slags vinkärl, fht. pfīfa (t. pfeife), feng. pipe (eng. pipe), fr. pipe, ytterst av mlat. pipa, pipa att blåsa i, rör, visst slags vinkärl; till lat. pipare (se PIPA, v.1)]
A. om vissa blåsinstrument.
1) vanl. rörformigt blåsinstrument (jfr 2) där ljudet alstras gm att luftströmmen pressas mot ett rörblad l. mot en skarp kant (inuti instrumentet l. vid ett hål i dess sida); numera i sht dels om vissa primitiva (i sht förr använda, för spelande av melodier avsedda) dylika blåsinstrument (jfr PAN-PIPA), dels om (små, ofta av metall förfärdigade) instrument för frambringande av (gälla) visselsignaler o. d. (jfr VISSEL-PIPA), dels mus. ss. sammanfattande namn på de blåsinstrument (i vidsträckt mening) som icke ha kittelformat munstycke (jfr LABIAL-, TUNG-PIPA, ävensom 2); förr särsk. liktydigt med: flöjt(instrument). Spela (en melodi på) pipa. Blåsa (i) pipa. 1Kor. 14: 7 (NT 1526; Bib. 1917: flöjt). 1Mos. 4: 21 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Narren tycker altijdh at hans Pijpa låter bäst. Grubb 350 (1665). Pijpan gick sönder för Säckepijparen. VDAkt. 1702, nr 258. Pipan (i Trolle-Ljungby) är krokig och af Elfenben. Linné Sk. 404 (1751). Jag .. som förr på den böjliga pipan har spelat / Herdars qväden. Adlerbeth Æn. 1 (1804). HLilljebjörn Hågk. 1: 25 (1865; om klarinett). Pipan (under medeltiden) var ett trärör med en tunga, som satte luftpelaren i rörelse. Strindberg SvFolk. 1: 265 (1881). Berg Skansen Vagnh. 24 (1926). — jfr BARNA-, BAS-, BJÖRK-, BLÅS-, BRAND-, BÅTSMANS-, BÄLG-, ELFENBENS-, FINGER-, HERDE-, KRUM-, KVÄR-, LÅT-, SIGNAL-, SKEPPAR-, SÄCK-, SÄLG-, VIDE-, VISSEL-PIPA. — särsk.
a) (om ä. förh.) om (skalmejor o.) flöjter använda ss. militära musikinstrument. Schück Wivallius 1: 184 (i handl. fr. 1632). Hwilken som ey wil lyda faar oc mor, han lyde pijpor och trummor. Törning 78 (1677). LMil. 2: Föret. 47 (1765). Spak Fan. 20 (1890). — jfr FÄLT-, MARSCH-, SCHWEIZER-PIPA.
b) (om ä. l. primitiva förh.) enkelt blåsinstrument använt för att locka (i sht) fåglar. När hjärparne äro oskingrade, svara de ej alltid pipan. Nordholm Djurf. 45 (1749). Svederus Jagt 230 (1831). jfr Stiernhielm Herc. 286 (1648, 1668; bildl.). — jfr AND-, FÅGEL-, GÖK-, JÄRP-, LÄRK-, VAKTEL-PIPA.
c) sport. visselpipa varmed en domare i bollspel ger signaler. NordIdrL 1901, s. 192. Från utsparken tills pipan blåst för full tid. Larsson i By StugFolk 162 (1930).
d) om vissa anordningar med vilka signaler ges på fabriker l. lokomotiv o. d. (gm att ånga släppes på); jfr ÅNG-VISSLA. Till kväll fabrikens pipa tutar / signalen skarp och gäll. Ekelund Mel. 11 (1902). Blomberg JordJag. 111 (1924). — jfr LOKOMOTIV-PIPA.
f) bildl.; äv. ss. efterled i ssgn GNÄLL-PIPA, om ”gnällmåns” o. d. (Avfällingarna äro) Nachtergalar, som allena siunga om sommaren, men om wintren stinga the in pipona. PErici Musæus 1: 177 b (1582); jfr γ α'. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., nor., mlt. o. t.] i vissa uttr. som beteckna att ngn låter sig dirigeras av en annan o. d.; i sht i uttr. dansa (förr äv. hoppa, lyda, springa, tjuta) efter (förr äv. för l. vid) ngns pipa o. d., (undergivet) låta sitt handlande bestämmas av ngn, foga sig efter ngns vilja, gå i ledband hos ngn; i sht förr äv. närmande sig bet.: ge sig för ngn. G1R 10: 311 (1535: Dansse). At förinnan dagar fem / Skolle the (dvs. invånarna i den belägrade staden) .. / .. effter wår pipe springe. Holof. 25 (c. 1580). PolitVis. 206 (1598: tiutha). Petreius Beskr. 2: 63 (1614: lydha). Hela landet dansar effter .. (Richelieus) pipa. RP 8: 316 (1640). Springa och hoppa effter then Spanska Pijpan. Brask Pufendorf Hist. 61 (1680). Remmer Theat. 2: 70 (1809, 1815: vid). Jensen BöhmDiktn. 112 (1894: för). GHT 1935, nr 41, s. 10. — särsk.
α') (tillf.) i uttr. ngt går efter ngns pipa, ngt går (fullständigt) efter ngns (härsklystna) vilja. Isogæus Segersk. 648 (c. 1700). Högberg Vred. 1: 350 (1906).
β') (numera knappast br.) i uttr. lära ngn att dansa efter en annan pipa, särsk.: tvinga ngn att handla på annat sätt; få en annan pipa att dansa efter (äv. att blåsa i), särsk.: tvingas att handla på annat sätt. Jag skall lära honom at dansa efter en annan pipa. Weste (1807). Han skall få en annan pipa att dansa efter. Granlund Ordspr. (c. 1880). Schulthess (1885).
β) (†) i uttr. spela i samma pipa, tala l. bete sig på samma sätt som förut; äv. i uttr. sjunga utur samma pipa med ngn, ge uttryck åt l. ha samma åsikter l. önskningar som ngn. Stagnell Risbast. C 4 a (1755: spelar). Chydenius 343 (1778: sjunga).
γ) [jfr det (numera) i dyl. uttr. vanligare SKÄLLA, sbst.] (ngt vard.) i vissa uttr. angivande att ngn (på grund av att en ny situation inträtt) uttalar sig på ett helt annat sätt än förut (ofta med mindre anspråk l. självsäkerhet) l. att ändring sker i ngns uppträdande o. d.; särsk. i uttr. det blir annat ljud i pipan, pipan (l. ngns pipa) får annat ljud, ngn får annat ljud i pipan. Så får pipan säkert ett annat liud, innan leken lycktas. ÅgerupArk. Brev 16/12 1742. Nu blef annat ljud i pipan. Crusenstolpe Tess. 5: 282 (1849). Så låg .. käringen i varggropen. .. Men nu, kan tro, hennes pipa fick ett annat ljud. Wigström Folkd. 2: 171 (1881). När Ivarsson själv kom hem, då fick Bartelsson en annan ton i pipan. Siwertz Vatt. 39 (1925). Johnson Slutsp. 211 (1937). — särsk.
α') [jfr motsv. l. liknande anv. i d., nor., mlt. o. t.] i uttr. stoppa (äv. sticka, förr äv. stinga) pipan i säcken (förr äv. insticka pipan) o. d., börja uttala sig l. handla mindre självsäkert l. fordrande o. d., stämma ned tonen, ta skeden i vacker hand, slå till reträtt, ge tappt, foga sig; äv.: bli tyst. LPetri 3Post. 70 a (1555). Stick pipan i säcken stat och tijgh. Chronander Bel. C 3 a (1649). Brask Pufendorf Hist. 412 (1680: insticka). Är det din mening att lefva, så stoppa du pipan i säcken. Strindberg TjqvS 3: 116 (1887). Maugham OmstMakt 527 (1951).
β') i vissa numera obr. uttr. (Förr ansågs det) såsom förräderi, at .. yppa .. Lösen, .. men nu hörer jag en annan pipa spela. Posten 1769, s. 644. Mamsell Erika stämde inte pipan så högt för tre år sedan. Carlén Rosen 12 (1842). Jag spår att du allt får ha det omaket att stämma ned pipan ett litet grand. Dens. Ensl. 1: 212 (1846).
δ) [jfr t. wer im rohr sitzt hat gut gelegenheit pfeifen schneiden] i uttr. skära pipor i vassen, i sht förr äv. i sådana uttr. som sitta i vassen (förr äv. rörvassen) och (förr äv. att) skära (förr äv. göra) pipor, förr äv. skära sig pipor.
α') vinna ngt på ett bekvämt l. föga kostsamt sätt (gm att ta väl till vara ett gott tillfälle); (stundom: hänsynslöst) ”ta för sig”, medan man har tillfälle; stundom äv. allmännare: på grund av gynnsamma yttre förutsättningar leva framgångsrikt o. lyckosamt l. ”ha det bra” (jfr β'). Gott är sittia j rörwassen och göra pijpor. SvOrds. A 7 b (1604). Thet (vore) en stoor dåhrskap, .. thet Påwen .. så länge han vthi Hwassen sitter, icke pijpor skiära skulle. Brask Pufendorf Hist. 435 (1680). Scherping Cober 1: 89 (1734: sig). (Gud beskärme) vår .. arfprins .., så få vi sitta uti vår låga vass att skära pipor. Linné SvArb. 1: 5 (1747); jfr β'. Jag skulle ha begagnat mig av ert upprörda tillstånd för att skära pipor uti vassen och tillskansa mig en oskälig vinst. Bergman Patr. 101 (1928). ST 1934, nr 75, s. 14. jfr (†): Then Sigh siälff will giöra stoor, / Ok Pipor skär män Han i tiocka Huassen boor. Lucidor (SVS) 313 (1673).
β') (numera föga br.) föra ett behagligt (o. lättjefullt) liv. Perioder, då .. (mänskligheten) har annat att beställa än att sitta och skära pipor i vassen. 2SAH 41: 85 (1866). OLevertin (1904) hos Söderhjelm Levertin 1: 442.
2) [specialanv. av 1] i en orgel: vart o. ett av de långsträckta (metall)rör vilkas luftmassa sättes i vibration vid spelning, orgelpipa. KOF II. 2: 516 (1627). Den störste pipan (i Uppsala domkyrkas gamla orgel) är grofwe C. 32. .. 18 al(na)r lång. Eenberg Ups. 37 (1704). Fogelqvist ResRot 71 (1926). — jfr BAS-, BLIND-, C-, FASAD-, FLÖJT-, KVINT-, METALL-, OKTAV-PIPA. — särsk. (†) i uttr. blind pipa, blindpipa (se d. o. 1 a). Sundelius NorrköpMinne 356 (i handl. fr. 1775).
B. om vissa andra ihåliga föremål l. om vissa håligheter.
3) om vissa ihåliga, mer l. mindre rörformiga föremål av metall, glas, murvärk l. trä o. d. som icke användas som musikinstrument; förr särsk. utan specialiserad bet.: rör; numera i sht i a, b, e, k—m. SkeppsgR 1545 (om blyrör till spygatt). När man .. blåser .. (”kopparblomma”) igenom een Pijpa in i Örat, fördrijfwer thet Örornas swårheet. Forsius Min. 66 (c. 1613). Dalin (1855). — jfr BAJONETT-, BLY-, BLÄCK-, GLAS-, HUGG-, IM-, JÄRN-, METALL-, ÄPPEL-PIPA m. fl. — särsk.
a) vap. på eldvapen (numera i sht av jämförelsevis fin kaliber, förr äv. på artilleripjäser): (räfflat l. slätborrat) metallrör genom vilket projektilen drives av de i samband med avfyringen utvecklade krutgaserna. G1R 19: 114 (1548). En bössa .. består af följande hufvudsakliga delar. a) Pipa b) Lås c) Stock. Svederus Jagt 5 (1831). TT 1944, s. 38. jfr BAND-, BÖSS-, DAMASCH-, DAMASKENER-, GEVÄRS-, HAGEL-, HAKE-, KANON-, KARBIN-, KIST-, KOPPAR-, KUL-, LIST-, MUSKÖT-, PISTOL-, RÖR-, SINTRÖRS-, SNAPPRÖRS-PIPA m. fl. särsk. i vissa mer l. mindre oeg. uttr. som avse skottlossning vid jakt. Vi (hade) .. brännt några pipor .. mot .. gamarna. Kræmer Orient. 223 (1866). (Då) fick mickel .. båda piporna till morgonhälsning. Jäg. 1897. 2: 190. särsk. bildl. Prosten (spände) ögonen i .. (Vanteck) och fyrade av bägge piporna på en gång. Nilsson HistFärs 224 (1940).
b) glasfabr. vid glasblåsning: långt metallrör med vars (ngt utvidgade) ena ända glasblåsaren tar en viss mängd smält glas, varefter han ger detta önskad form bl. a. gm att blåsa i den (med ett munstycke försedda) andra ändan. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 66. Eidem ÄGlasH 57 (1912). jfr BLÅS-, GLASBLÅSAR(E)-PIPA.
c) (†) rör för (av)ledande av vatten o. d.; vattenledningsrör, avloppsrör. Med piper .. draga stilla vathn vthur thenne diwpe malmegruffwr. G1R 4: 145 (1527). Några .. (ha) inlagt pipor att leda vatnet i sina kök. Rudbeck Bref 6 (1662). Björnståhl Resa 4: 185 (1782).
d) på brännvinsbränningsapparat: (rakt) rör varigenom destillat avgår från brännvinspannan o. där det kondenseras, kylpipa. Roth Kägleh. 19 (i handl. fr. 1686). Bengts Vargt. 32 (1915). jfr: En Badzstugo Panna af koppar medh en longh Pipa på Hatten. HusgKamRSthm 1628, s. 39 a. jfr BRÄNNVINS-, KYL-PIPA.
e) ihåligt nyckelskaft; äv. om håligheten (jfr 11). Serenius Ddd 2 b (1734). Giordt en pipa i en nyckel til ljuslådan. VGR 1777, Verif. s. 428. Om nyckelskaftet borras kallas det pipa. HantvB I. 2: 299 (1934). jfr NYCKEL-PIPA.
f) (om ä. förh.) jäg. viss del av en fångstsax. Leijonflycht (1827). Pipan (på en fångstsax med draggillring) är ett temligen långt rör, genom hvilket den tråd drages, vid hvilken betet fästes. Hahr HbJäg. 171 (1865).
g) (om ä. förh.) kyrkohist. vid nattvardsgång: litet rör varmed vin uppsögs ur kalken. Källström MedeltKyrksilvSvFinl. 101 (1939).
i) om spolpipa; numera bl. ngn gg elliptiskt för detta ord. PH 5: 3507 (1753). jfr SILKES-PIPA. särsk. (†): rulle l. spole med guldtråd. Rullegull .. 2 pipor. HH 1: 25 (1543).
j) (†) på rustning: arm- l. benskena. ArkliR 1560, avd. 1 (1562). jfr: Drafftyg .. med .. armpip(er). ArkliR 1560, avd. 1 (1569). jfr ARM-PIPA.
k) på ljusstake, ljuskrona o. d.: cylindrisk del avsedd att sätta ljus i. En ljuskrona med (förr äv. av) tio pipor. HH 1: 25 (1543). ConsAcAboP 2: 71 (1657: af). Engström Romant. 182 (1927). jfr LJUS-PIPA. särsk. [jfr motsv. anv. i lt.] i vissa uttr. som beteckna att ljuset nästan helt brunnit ut. Brenner Dikt. 1: 69 (1702, 1713; bildl.). Mitt ljus brinner i pipan .. klockan är fyra. Engelke Prästg. 50 (1905).
l) (med cylindrisk l. fyrkantig genomskärning o. av murvärk l. metall förfärdigat, ofta grovt) (avlopps)-rör för förbränningsgaser l. rök; särsk. om murvärk som avleder rök från en eldstad i ett hus o. avslutas med en skorsten; äv. om l. med särsk. tanke på håligheten, rökgång (jfr 11); äv. (mera tillf.) om skorsten på fartyg. Endeligen (måste muras) .. på nyth ij pörtedh, hwadh som feles på pijpon och ugnen. VgFmT I. 10: 94 (1586). Nÿa pÿpor inutj .. Skårstenen oppifrån Wäderugnarna. HovförtärSthm 1686, s. 1512. 2UB 1: 622 (1898; om rökgång i kakelugn). Ute på hafvet syntes .. (ångbåten), med rökande pipa. FinT 1906, 1: 483. Bildmark Entrepr. 192 (1921). jfr KAKELUGNS-, MUR-, SKORSTENS-PIPA.
m) metall. (rörformigt murvärk närmast) schaktet i en schaktugn (jfr 11); särsk.: (murvärket som omsluter) det höga, upptill o. nedtill koniskt avsmalnande hålrum där malm o. trakol (koks) nedmatas o. smältes i en masugn; i fråga om elektriska ugnar icke innefattande smältrummet längst ned (”stället”); förr möjl. äv. närmande sig bet.: masugn (med ett schakt). Johansson Noraskog 3: 136 (1684). Wid Hellefors är en Masugn med 1 Pipa til Styckgjuterie upsatt. HC11H 13: 28 (1697). År 1719 vardt .. (Nävekvarns bruk) af Ryssarna förstördt, och håller nu allenast en Pipa vid makt. Tuneld Geogr. 1: 124 (1773). Pipa .. kallas .. den caviteten, uti hvilken sjelfva smältningen (av malmen) sker. Rinman (1789). Temperaturmätningar å gasen .. böra .. äga rum, innan pipan .. nedrives. JernkA 1920, s. 270. TurÅ 1938, s. 108. jfr MASUGNS-, ROSTUGNS-, SANDSTENS-PIPA.
n) (numera mindre br.) skogsv. i mitten på mila: (tre- l. fyrkantigt) rör av virke kring vilket kolveden reses o. där bränsle nedsläppes vid tändningen, (tändnings)-trumma; äv. om l. med särsk. tanke på håligheten (jfr 11). Svedelius Koln. 42 (1872). Pipan bildar .. ett .. rum i milans midt. UB 3: 443 (1873). Sandström NatArb. 2: 6 (1910).
4) [specialanv. av 3] redskap för rökning av tobak (äv. opium), bestående av ett längre l. kortare, rakt l. böjt (smalt) rör (med munstycke) (”skaftet”), genom vilket röken insuges i munnen, samt en grövre, tämligen kort del (”huvudet”) som bildar vinkel med skaftet o. där tobaken (opiet) förbrinner. Stoppa, tända, knacka ur, rensa pipan. Röka pipa. Stiernhielm Herc. 233 (1658, 1668). Ei må .. Arbets-hion .. understå sig, at uti logar .., hvarest eld lätteligen kan tändas, .. giömma pipa och Tobak. PH 2: 1595 (1739). (Han) knackade ur sin pipa emot kakelugnen. Carlén Repr. 7 (1839). Olsson Nye 159 (1947). — jfr AFTON-, FREDS-, JÄRN-, KRIT-, KRON-, KVÄLLS-, LER-, LÅNG-, MASUR-, MORGON-, OPIUM-, PORSLINS-, RÖK-, SJÖSKUMS-, TOBAKS-, VATTEN-PIPA m. fl. — särsk.
a) (om ä. förh.) i vissa uttr. som syfta på det förr vanliga bruket att fästa bräckliga kritpipor i hatten (mellan hatten o. hattbandet). Med glaset uti hand och pipan i sin hatt. Bellman (BellmS) 9: 7 (1774). Därs. 3: Komment. 112 (1777). NysvSt. 1928, s. 81. jfr Stiernhielm Herc. 45 (1648, 1668).
b) i utvidgad anv., om den tobaksmängd som på en gång stoppas i en rökpipa l., abstraktare, om rökandet av denna tobaksmängd; i sht i vissa uttr., särsk. (ta sig) en pipa tobak (jfr PIP, sbst.1 4) l. rök, ta sig en pipa; stundom äv. i fråga om opium. KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 65. Han rökte några pipor. Strindberg RödaR 74 (1879). Jag går förut och tar mig en pipa rök. GHT 1895, nr 267, s. 3. Hellström Malmros 176 (1931; i fråga om opium). (Jag) har .. rökt ett 100-tal pipor i den. ÖgCorr. 1933, nr 119, s. 8. särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] (†) i uttr. det är icke värt en pipa tobak, det är icke värt ”ett ruttet lingon”. Weste (1807). Björkman (1889).
β) [jfr liknande anv. i lt.] (numera bl. tillf.) i uttr. som beteckna dels en så lång vägsträcka som man gående tillryggalägger, under det att man röker en ”stopp”, dels den tid som förflyter därunder. Min granne, / Han, som bodde mig närmst, en pipas väg. Runeberg (SVS) 3: 85 (1832). jfr: At gossen .. ei längre varit borta än som en pipa Tobak kunde rökas ut. VDAkt. 1751, nr 119.
5) (numera bl. tillf.; se dock slutet) om rörliknande veck av tyg o. d. (särsk. på veckade hattar o. pipkragar o. d.). MagKonst 1826, s. 55. — särsk. (ny anv., fullt br.) körsn. om veck arrangerat på en päls. SDS 1952, nr 236, s. 22.
a) (†) = PIP, sbst.1 2 a. En lijthen amuleredt kanne medt pipe. G1R 18: 716 (1547). HovförtärSthm 1759, s. 4006. jfr KOPPAR-PIPA.
c) (numera bl. tillf.) på blåsbälg. Vnder (bälgen) är Windfånget, Pijporna stå uti Formen. Hiärne Berghl. 455 (1687). SAOB B 4756 (1924). jfr BÄLG-PIPA.
7) om vissa mer l. mindre rörformiga delar av växter l. djur (o. människor); jfr 8, ävensom NERV-, SAFT-PIPA; särsk.
a) (utom i ssgr numera bl. tillf.) om (större) ihåligt ben. (Pilen) kom rätt in i pipone iffrå handleden och in till almbogan. Svart G1 34 (1561). Bark Bref 2: 189 (1707). TySvOrdb. 1953 (1932). jfr ALN-, ARM-, BEN-, LÅR-, LÅRBENS-, MÄRG-, SKENBENS-PIPA.
b) (†) urinrör, manslem, penis; äv. om den centrala håligheten (jfr 11). Med stoor nöd lata watnet .. ifrå sigh genom pipona. BOlavi 79 a (1578). IErici Colerus 2: 394 (c. 1645).
c) (†) anat. om luftrör i andningsorgan; äv. ss. efterled i ssgn LUNGEPIPA, om traké. (Medicinen) ränsar Lungornas pijpor. IErici Colerus 1: 192 (c. 1645). jfr LUFT-PIPA.
f) (†) zool. om rörlik del av korall l. korallartat fossil. Linné FörelDjurr. 360 (1752). Högberg Zool. 136 (1841).
g) (numera bl. mera tillf., i sht i vitter stil) om (del av) ihålig(t) stjälk l. stängel l. strå o. d.; äv. ss. efterled i ssgr som beteckna växter med ihålig stjälk. Verelius Herv. 146 (1672). Rålamb 14: 8 (1690; hos rödlök). Frodigt rör, som .. i anseende till sina grofva .. pipor är nog skrympt. Grotenfelt JordbrMet. 238 (i handl. fr. c. 1810). Sockrets höga pipor. Martinson Kap 86 (1933). jfr HALM-, SÄV-PIPA, ävensom BJÖRN-PIPA.
h) (mindre br.) bot. om porerna hos rörsvampar, rör. SvBot. nr 197 (1805). VetAH 1810, s. 2. SvUppslB 23: 846 (1935).
8) [jfr 4, ävensom TOBAKS-PIPA] (numera nästan bl. i ssgr) zool. fisk av familjen Fistularidæ (pipfiskar), i sht släktet Fistularia Lin., vars arter ha (långsträckt kropp o.) mycket utdragen nos, pipfisk. Brander NatH 33 (1785). Weste (1807). Schulthess (1885).
9) (numera mindre br.) biodl. (sexkantigt) vaxrör i bikaka, bicell; jfr 11. Linnæus Bijskjöts. 14 (1768). Holm HbBiodl. 34 (1916). — jfr AVEL(S)-, BI-, HONUNGS-PIPA.
10) [jfr motsv. anv. av d. pibe, holl. pijp, t., eng. o. fr. pipe, span. o. portug. pipa] ett slags (urspr.) långsträckt träkärl (eg. från vissa vinproducerande länder, särsk. Spanien o. Portugal) rymmande en bestämd mängd våta varor; i sht om dylika kärl vari förvaras alkoholhaltiga drycker (i sht vin), äv. ättika (o. olja); med under olika tider o. i olika länder samt för olika varor växlande rymd; i Sv. förr vanl. rymmande två till tre åmar (314 resp. 471 liter); i fråga om nutida sv. förh. bl. om importerade madeira-, sherry- l. portvinsfat rymmande resp. 418, 534 o. 490 liter (samt från Frankrike importerade konjaksfat rymmande 350—400 liter); äv. som beteckning för måttet l. om motsvarande mängd av varan. TullbSthm 1536, s. 59 b. En pipa rummeni om — 2 åm. VinkällRSthm 1543, s. 2 a. Bastartt en piipa hulltt — 2 1/2 åm. Därs. 1545. Vdj .. 1 Pipa rechnes .. 2 åmer 20 kanner. Därs. 1588. Een Pipa Alekant, håller 3 Ååhmer. AJGothus ThesArithm. 132 (1621). Rechnades Hwar Pipa franst Wijn om — 2 3/4 Åhm. VinkällRSthm 1624 a. Twåå Pijpor Ettjkia. BoupptSthm 11/10 1658. 100 stora pipor brännewin. KKD 2: 60 (1708). Lindberg Teat. 264 (1916). — jfr KVART-, ÖL-PIPA. — särsk. (†) i uttr. spansk pipa, om pipa med originaltappat spanskt vin. BoupptSthm 27/3 1677. PH 6: 3879 (1755).
11) (numera i sht i e) om mer l. mindre långsträckt hålighet (jfr 3 e, l, m, n, 7 b, d, 9), kanal (jfr d. o. 1). De små pipor och canaler, som lupo genom hjärnan. GbgAlleh. 1796, nr 50, s. 3; jfr 7. Weste (1807). Meurman (1847). — särsk.
a) (numera föga br.) i en ofullständigt sprängd sten l. bärghäll l. dyl.: hålighet utgörande den kvarvarande nedersta delen av ett borrhål; äv. allmännare, om borrhål. Wetterdal Grufbr. 134 (1878). jfr BORR-PIPA.
b) (numera bl. tillf.) i vulkaniska trakter: kanal genom vilken hett vatten o. d. sprutas ut. Bergman Jordkl. 1: 366 (1773). Troil Isl. 12 (1777).
c) [jfr 3 l, m] (förr) tegelbr. i tegelugn: öppning nedtill i murvärket där bränsle inlades o. förbrann. Wijnblad Tegelbr. 42 (1761). ArbB 155 (1887).
e) (gm gasutveckling under mognaden åstadkommen) hålighet i ost, ”öga”. SD(L) 1898, nr 431 A, s. 1. StKokb. 109 (1940). jfr OST-PIPA.
C. om vissa massiva (halv)cylindriska kroppar.
12) (i fackspr.; numera mindre br.) liten, halvcylindrisk detalj i (ett trävärks) utsmyckning; i sht om var o. en av ett flertal (invid o.) parallellt med varandra placerade dylika sniderier l. prydnader; jfr RUND-STAV. Stål Byggn. 1: 300 (1834). Hahr NordeurRenässArkit. 176 (1927).
D. rent bildl.
13) [sannol. bildl. anv. av 4 (resp. 3) o. syftande på formen] (vard., i sht i skolpojksspr., numera mindre br.) ”bock” (se BOCK, sbst.2 2); äv. om tecken bestående av en ring o. markerande ett mindre allvarligt fel. Schulthess (1885). Landsm. XVIII. 8: 31 (1900; skolpojksuttryck fr. Uppsala; om ringformigt tecken). PojkJulb. 1934, s. 74. (Jag) lyckades åsamka mig .. 25 bockar utöver talrika pipor och obs. Douglas Officer 48 (1950).
E.
14) [möjl. utvecklat ur sådana uttr. som gå l. dra åt pepparn (se PEPPAR 2 d); jfr det förr vanliga o. ännu dialektalt förekommande uttalet med i-vokal i peppar; stundom anslutet till 3 l] (vard.) i uttr. det går (stundom äv. bär l. ryker) l. är åt (stundom äv. i) pipan (stundom äv., starkt vard., pipans tysta l. gröna dal l. dälder), det går resp. är på tok, det går resp. är ”at skogen”; ngt går åt pipan, särsk.: det blir fiasko av ngt, ngt går över styr o. d.; göra ngt åt pipan, göra ngt alldeles galet; långt åt pipan, långt borta (där det är olämpligt l. dit det är svårt att komma); dra åt pipan!, dra åt skogen! NNisse 1904, nr 43, s. 5. Det här är .. käpprätt åt pipan! Fastbom LivLek. 116 (1916). Tord var en konstig kropp, som det förr eller senare måste gå åt pipan för. Siwertz Sel. 1: 128 (1920). Det ena bolaget efter det andra bildades och gick åt pipan. Linder Tid. 332 (1924). Automobiler och mångtusenåriga marmortempel .. dra åt pipan! Jacobsson AdRes. 90 (1926). Jag .. hör .. hur Johansson böjer vincere fullständigt åt pipan. SvD 19/1 1930, Söndagsbil. s. 15. Johnson Se 139 (1936: ryker). Långt åt pipan. Fogelström Vakna 265 (1949). jfr SvD(A) 1931, nr 312, s. 11.
Ssgr: A: (3 a) PIP-BEREDARE. (om ä. förh.) Pipberedare .. (dvs.) Arbetare, som vid ett gevärsfaktori (bl. a.) gängar pipan och svansskrufven. Dalin (1855). —
-BESLAG. (pip- 1808 osv. pipe- 1792) särsk. till 4: (metall)-beslag på tobakspipa. BoupptVäxjö 1792. —
(7) -BLOMMA, r. l. f. [jfr pip, sbst.1 3] (†) bot. rörformig blomma. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 51. Hartman Fl. LII (1838). —
Ssg: pipblomster-familj(en). (†) bot. till -blomster 2: familjen Compositæ. Hartman Naturk. 123 (1836). —
(7) -BLOMSTRIG. [jfr pip, sbst.1 3] (†) bot. om växt: som har mer l. mindre rörformiga blommor; i pl. särsk. om familjen Compositæ. Hartman Fl. XXXIX (1820). Hahnsson (1898). —
(1) -BLÅSARE. (pip- 1862 osv. pipe- 1709) (i sht om ä. l. primitiva förh.; se dock b) person som spelar (l. blåser i) pipa. Nilsson Ur. 2: 15 (1862). Kjellin Troili 2: 208 (1917). särsk.
b) (tillf.) om fotbollsdomare; jfr pipa, sbst.1 1 c. SvD(A) 1934, nr 115, s. 15. jfr: Pipblåsareskrået. IdrBl. 1924, nr 138, s. 9. —
(4) -BORD. [jfr nor. pipebord] bord avsett som förvaringsplats för tobakspipor; jfr -hylla, rök-bord. BoupptVäxjö 1823. —
(3) -BORR. (pip- 1678 osv. pipe- 1784) metall. ett slags (lång) borr använd vid tillvärkning av borrade rör o. (gevärs)pipor. BoupptSthm 1678, s. 258 b. Dalin (1855). —
(3 a) -BORRARE. metall. arbetare som borrar lopp i ämnen till gevärspipor o. d. SDS 1896, nr 50, s. 2. —
(4) -BRUK. (pip- 1747 osv. pipe- 1741—1912) (om ä. förh.) industriell anläggning för tillvärkning av tobakspipor (särsk. av lera); jfr -bränneri. VetAH 1741, s. 20. Flodström SvFolk 293 (1918). —
(2) -BRÄDE. mus. i orgelvärk: över pipstock anbragt bräde med hål för (o. stödjande) de dithörande piporna. Hülphers Mus. 305 (1773). Hennerberg (o. Norlind) 1: 22 (1912). —
(2) -BÄNK. (†) mus. i orgel: plattform avsedd för placering av pipor som icke rymmas på luftlådan. Drake Töpfer 65 (1850). —
(3 a) -CIRKEL. (förr) metall. vid slipning av gevärspipor: passare för mätning av godsets tjocklek i olika sektioner. SFS 1830, s. 824. Almroth Karmarsch 644 (1839). —
(jfr 8) -FISK. zool. dels i pl., om familjen Fistularidæ bland benfiskarna, dels (i sht förr) inskränktare, om den i Sydamerika inhemska arten Fistularia tabaccaria Lin., ”tobakspipa”. Linné MusReg. 80 (1754). 2SvUppslB (1952). —
(7 g) -FLOKA. växten Pleurospermum austriacum (Lin.) Hoffm., som har helt (äv. i lederna) ihålig stjälk. Nyman VäxtNatH 1: 241 (1867).
-FODER. (pip- 1754—1847. pipe- 1551—1737) (†)
2) till 4: fodral l. etui för en l. flera tobakspipor; jfr tobakspip-foder. Ett Pijpefoder af Bläck. VRP 1687, s. 325 (bet. oviss). BoupptSthm 5/10 1697. VRP 21/10 1767. —
-FODRAL. (pip- 1885 osv. pipe- 1775)
1) mil. till 3 a: fodral för reservpipa till kulsprutepjäs.
-FORMIG, adj.2 särsk.: rörformig; särsk.
2) [jfr pip, sbst.1 3] (numera knappast br.) bot. till 7, om blomma; jfr -blomma. Hartman Fl. XXXIX (1820). —
-FOT.
1) [jfr eng. pipefoot] mus. till 2: den nedersta, omvänt koniska delen av en orgelpipa. Drake Töpfer 42 (1850).
-FYLLNAD. särsk. metall. till 3 m; särsk.: beskickning (av kol o. malm) i en masugnspipa; äv.: en masugnspipas rymd (förr räknad i tunnor kol, numera i kubikmeter). JernkA 1847, s. 135. En pipfyllnad kol. Därs. 1861, s. 390. Bergroth (1887). —
-GODS. särsk.
3) (†) till 4: sådan tobak varav röktobak tillvärkas; röktobak. Almström Handelsv. 263 (1845). Dalin 2: 770 (1855). —
(5) -GOFFRERA. (†) handarb. goffrera (en remsa o. d.) i mer l. mindre cylindriska veck. WoL 474 (1885). WoJ (1891). —
(2) -GRUPP. (mindre br.) mus. om ett antal samhöriga pipor i ett orgelvärk. ST 1929, nr 335, s. 20. Fornv. 1933, s. 242. —
(4) -GRÄS, sbst.1 [jfr -rör 3] (enst, †) växten Molinia cœrulea (Lin.) Mönch, blåtåtel. HbTrädg. 6: 160 (1876). —
-GULD, se B. —
(3 a) -HAMMARE. (förr) metall. Piphammare .. (dvs.) Hammare, hvarunder bösspipor vällas. Dalin (1855). —
(10) -HOLT l. -HOLTS l. -HULT. (pip- 1591—1632. pipe- 1587—1631. pipen- 1589—1667) [jfr t. pipholz, pipenholz] (†) i pl.: tunnstavar (av ekvirke) för tillvärkning av pipor för vin o. d.; äv. i sg. koll.; jfr fat-holts. 500 pipehulth .., huilchett pipeholth Siuordt war wår .. f[urste] .. skyldiigh. SkrGbgJub. 6: 50 (1587). Stiernman Com. 3: 496 (1667). —
(11 c) -HUS. (förr) tegelbr. vid (vardera långsidan av) en tegelugn: enkelt träskjul till skydd för (elden i) en l. flera pipor. Wijnblad Tegelbr. 45 (1761). ArbB 155 (1887). —
(4) -HUVUD. (pip- 1734 osv. pipe- 1732 (: siöskums pipe hufvud)—1880) den tjockare del av en tobakspipa o. d. där förbränningen sker. Stråle RörstrMariebg 110 (i handl. fr. 1734). —
(4) -HYLLA, r. l. f. (pip- 1796 osv. pipe- 1817—1821) (nästan bl. om ä. förh.) hylla för tobakspipor (avsedd att ställas på ett bord l. hängas på en vägg o.) stundom försedd med avsatser avpassade för varierande längder på skaften l. med piggar för upphängning av pipor med pipsnodd. BoupptVäxjö 1796. Hembygden(Hfors) 1910, s. 22. —
(3 a) -HYVEL. (i ä. fackspr.) LivrustkAktUtredn. 1: 329 (1778; i förteckn. på modeller till stockmakarvärktyg). Piphyfvel .. (dvs.) Ett slags hyfvel, som bössmakare bruka. Dalin (1855). —
-HÅL, n. (pip- 1912 osv. pipe- 1679) särsk.
1) mus. till 2; i en pipstock: hål vari en orgelpipa är nedsatt. Hennerberg (o. Norlind) 1: 59 (1912).
-HÅLLARE, r. l. m.
1) mus. till 2: ett slags upphängningsanordning för en (grövre) orgelpipa som icke vilar i ngn pipstock. Drake Töpfer 60 (1850).
(4) -HÄNGARE, r. l. m. (†) hängare (se d. o. 1 a) för upphängning av (större) tobakspipor; jfr -hylla. BoupptVäxjö 1808. Därs. 1810. —
(4) -HÄNGE. (pip- 1785—1871. pipe- 1806—1816) (†) = -hängare; jfr hänge 2 a. BoupptVäxjö 1785. Därs. 1871. —
(1) -HÄST. (†) leksakshäst med en visselpipa baktill (jfr SP 1780, s. 60, se under flöjt, sbst.2 1). Kellgren (SVS) 5: 202 (1789). —
-JORD. (†)
1) [jfr t. pfeifenerde] till 4: piplera. Wikforss 2: 295 (1804). JournManuf. 3: 7 (1833). SvTyHlex. (1872).
2) till 11: av kanaler l. håligheter genomdragen lera, pipig lera, jäslera. Wallerius Åkerbr. 165 (1761). Gäs-lera .. har fått åtskilliga namn af Almogen. Som hon merändels finnes pipig, är hon kallad .. Pip-jord. Alm(Gbg) 1788, s. 39. —
-JÄRN, sbst.1 särsk. (numera bl. tillf.) metall. till 3 a: järn varav gevärspipor tillvärkas; järnstycke avsett att bearbetas till en gevärspipa, pipämne. KrigVAT 1834, s. 344. JernkA 1847, s. 248. —
(3 d) -KITTEL. (om ä. förh.) vid brännvinsbränning: kärl vari det från kylpipan droppande brännvinet uppsamlades. Stolt Minn. 48 (1880). —
(4) -KLINGA, r. l. f. (†) sannol. om (rakkniv med) klinga som märkts med bilden av en rökpipa. VexiöBl. 1810, nr 22, s. 4. —
(5) -KRAGE. [jfr d. pibekrave, nor. pipekrave] (ofta vid) krage som går runt om halsen o. helt är stärkt o. arrangerad i rundade radiella veck påminnande om rör dels om ä. förh. (i sht bland de högre stånden på 1500- o. 1600-talen), dels i fråga om den nutida prästdräkten i vissa främmande länder (särsk. Norge o. Danmark). Lagerström Molière Gir. 54 (1731). Karlson StåtVard. 141 (1945). —
(C) -KRAKE. [jfr krake, sbst.6] lant. vid riklig vattentillgång i markens övre lager uppträdande frostbildning i markytan, bestående av iskristaller i form av stänglar (l. långsträckta prismor); äv. skogsv. om motsvarande bildning i stybb på en kolbotten. Arrhenius Jordbr. 2: 61 (1860). Svedelius Koln. 92 (1872). SkogsvT 1905, s. 479. jfr (oeg.): Flödvattnet på älfven stelnade till skroflig pipkrake. TurÅ 1892, s. 107. —
(4) -KRATS, äv. (numera bl. i Finl.) -KRASS. redskap varmed man kratsar aska o. d. ur huvudet på en tobakspipa. Ahlman (1872). Kulturen 1938, s. 113 (om ä. förh.). —
(7, 11) -LAV. [namnet syftar på den ihåliga bålen] (†) bot. i pl.: lavsläktet Cladonia Hill. VetAH 1794, s. 258. Därs. 1804, s. 28. —
(1) -LEK, sbst.2 (pip- 1825. pipe- 1665—1750) (†) spel på pipa l. flöjt l. dyl.; äv. bildl. Grubb 307 (1665). Hur herdar i en lund om pijpeleken täflas. Düben Boileau Skald. 13 (1721). Kolmodin QvSp. 2: 201 (1750; bildl.). Törneros Brev 1: 164 (1825; uppl. 1925; ordlekande, om orgelspel). —
(1) -LEKARE. (pip- 1688—1921. pipe- 1640—1700. pipo- 1809—1866) (om ä. förh.) person som spelade på pipa l. flöjt; flöjtspelare, ”pipare”. Linc. Dddd 3 b (1640). Pauli Ungd. 109 (i handl. fr. 1876).
-nöt, n. (enst., †) nedsättande, om oboespelare; jfr nöt, sbst.2 2. Bellman (BellmS) 4: 73 (1769). —
(4) -LERA. (pip- 1747 osv. pipe- c. 1747) [jfr d. pibeler, nor. pipele(i)re] lera använd som material vid tillvärkning av kritpipor; i sht om plastisk lera (av den typ som blir vit vid bränning). Wallerius Min. 22 (1747). HantvB I. 1: 44 (1934). —
(4) -LOCK, n. (i sht om ä. förh.) litet lock av metall till tobakspipa. BoupptVäxjö 1773. Nilsson HistFärs 114 (1940). —
(jfr 8) -LURA, r. l. f. [efterleden bildad av Linné, sannol. till lur, sbst.3, med syftning på nosens form] (†) zool. = -fisk; jfr tobaks-pipa. Linné MusReg. 80 (1754). Meurman (1847). —
-LÅDA, r. l. f. (pip- 1784—1807. pipe- 1784) särsk. (numera bl. tillf.) till 4: låda l. ask (av trä) för förvaring av tobakspipor. HdlVLBibl. 1784, s. 135 b. BoupptVäxjö 1807. —
-LÄNGD. särsk.
2) vap. till 3 a.
b) (†) Den delen af Stocken (på ett handgerär) som är emellan Svansskrufven och nedra Bajonettklacken, (kallas) Piplängd. KrigVAH 1811—15, s. 176. SFS 1830, s. 854.
3) (föga br.) byggn. till 3; i fråga om avloppsrör l. avloppstrummor o. d.: den sammanlagda längden av ett antal rörstycken. BtRiksdP 1902, I. 1: nr 64, s. 4. Därs. 1904, I. 1: nr 69, Bil. s. 3. —
(7 g) -LÖK. (pip- 1638 osv. pipe- c. 1645) [jfr d. pibeløg, nor. pipeløk] (den sannol. fr. Centralasien härstammande) lökväxten Allium fistulosum Lin., som har ihåliga stjälkar o. blad; jfr kål-lök. Franckenius Spec. D 4 b (1638). —
-MAKARE. särsk. (om ä. förh.) till 4: person som yrkesmässigt tillvärkade tobakspipor. Schultze Ordb. 2951 (c. 1755). Rothof 220 (1762). Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 69 (1918). —
(4) -MAKERI. (†) tillvärkning av tobakspipor (av lera; jfr krukmakeri). Serenius C 2 b (1734). EconA 1807, jan. s. 154. —
(11) -MALM. (om ä. förh.) myrmalm med pipig struktur. Wallerius Min. 263 (1747). JernkA 1865, s. 91. jfr Levander DalBondek. 2: 44 (1944). —
(7 f) -MASK; pl. -ar. (†) zool. koralldjur (inneslutet i ett kalkrör); särsk. om art av släktet Tubipora Lin. VetAH 1788, s. 221. Därs. 1793, s. 24. Dalin (1855). jfr kedje-, knipp-pipmask. —
(7) -MOSSA, r. l. f. (†)
1) [namnet syftar sannol. på att bålens översida ovan fästpunkten bildar ett hålrum] bot. laven Gyrophora proboscidea Ach. Linné Fl. nr 1106 (1755). Möller (1807).
2) zool. polyp av släktet Tubularia Lin., med smalt rörformad bål. Retzius Djurr. 114 (1772). Dalin (1855). —
-MUR.
2) metall. till 3 m; i masugn: den mur som bildar (väggen närmast kring) pipan. BlBergshV 18: 66 (1687). JernkA 1904, s. 37. —
(2) -MÄRGEL. (pip- 1785—1807. pipen- 1789 (om tyska förh.)) [efter ett icke anträffat lt. piepenmergel l. efter t. pfeifenmergel] (†) ett slags i Tyskland förekommande märgel som uppträder i en form påminnande om (upprättstående) orgelpipor. Möller 2: 580 (1785). Rinman 2: 130 (1789). Möller (1807). —
(3) -NAVS-HATT. (†) skämtsam benämning på ett slags hatt med hög kulle som liknade vissa förr brukliga hjulnav med långt utskjutande, mer l. mindre pipformig skoning. Lönqvist Bara 19 (1775; fr. Bara härad i Skåne). —
(4) -NUBB. [sv. dial. pipnubb] (vard., bygdemålsfärgat) kort tobakspipa; jfr nubb 2. Atterbom Minn. 2 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Strindberg Kronbr. 45 (1902). Östergren (1935).
(3 a) -PLÅT. (förr) metall. stycke järnplåt varav en gevärspipa tillvärkades. Enander HandgevKänned. 213 (1832). Alm Eldhandv. 1: 181 (1933). —
(7) -POLYP. (†) zool. Hartman Naturk. 277 (1836). Pippolyp .. (dvs.) Ett slägte af Rödpolyperna, hornaktig, gul och pipig, ej olik ett halmstrå, Tubularia indivisa. Dalin (1855). —
(2) -POST. mus. För att piporna skola stå stadigt, placeras de i en ställning .., vilken uppbäres av stöttor (”pipposter”), anbragta på pipstocken. Hennerberg (o. Norlind) 1: 24 (1912). —
-RANKA.
1) till 4: slingerväxten Aristolochia durior Hill, vars blommor likna piphuvuden; stundom äv. allmännare, om (växt av) släktet Aristolochia Lin. PriskurBergTrädg. 1891—92, s. 5. Sonesson HbTrädg. 648 (1926).
(3 a) -REKYL. vap. hos automatvapen: rekyl karakteriserad av att pipan rekylerar (mer l. mindre långt) samtidigt med slutstycket; motsatt: slutstycksrekyl. 2NF 22: 1316 (1915). SoldatinstrInf. 1944, s. 52. —
(5) -REMSA. (numera knappast br.) handarb. starkt veckad tygremsa. Örngott med pipremsor. BoupptVäxjö 1888. WoH (1904). —
(4) -RENSARE, r. l. m. (pip- 1751 osv. pipe- 1749)
1) (långt, smalt) redskap att rensa tobakspipor med; numera vanl. av flätade metalltrådar med fina fibrer emellan. Aspelin Fl. 10 (1749). Blåtåtelen .. hade blifvit samlat af bönderna och bruktes til pip-ränsare. Linné Sk. 318 (1751). SvD(A) 1924, nr 158, s. 6.
2) zool. bildl., om det långsträckta koralldjuret Funiculina quadrangularis Pall. Stuxberg ExpNovSemlja 83 (1877; fr. Bohusl.). 2SvUppslB (1952). —
1) [möjl. till pipa, v.1] (†) till 1: växten Phragmites communis Lin., vass; jfr vass-pipa. Linné FörelDjurr. 109 (1748).
3) till 4: växten Calamagrostis arundinacea Roth, vars strån förr använts som piprensare. LAA 1816, s. 259. Bil. SvSkog. 235 (1928).
(4) -SKAFT. (pip- 1751 osv. pipe- 1749—1792) på tobakspipa o. d. Aspelin Fl. 17 (1749). jfr holsbärs-pipeskaft. —
(4) -SKALLE. (bygdemålsfärgat l. starkt vard.) = -huvud. Sahlstedt (1773). AB 1896, nr 295 A, s. 3. —
(4) -SKÅP. (om ä. förh.) jfr -hylla. BoupptVäxjö 1892. Vallgren Guldrand. 33 (1920; om ä. fr. förh.). —
-SKÄRARE.
2) (†) till 4; om vissa arbetare l. befattningshavare vid ett pipbruk. Runemark SthmVägv. 70 (1789). SC 3: 113 (1822). —
(3 a) -SLITNING. nötning av pipan i (automat)vapen. KulsprI 1923, s. 92. Korrektioner för .. pipslitning. InfRegl. 1945, 1: 114. —
(3 a) -SMED. (pip- 1646 osv. pipe- 1646) (om ä. förh.) smed som tillvärkade (l. deltog i tillvärkandet av) bösspipor. OxBr. 11: 328 (1646). Alm VapnH 167 (1927).
-ämbete. (förr) anträffat bl. i uttr. lås- o. pipsmedsämbetet, benämning på ett skrå. RedNordM 1928, s. 40 (om förh. på 1700-talet). —
(4) -SNODD, r. l. m. (i sht om ä. förh.) snodd mellan huvudet o. munstycket på en lång tobakspipa. Cederborgh OT 4: 39 (1818). Hedenstierna FruW 187 (1890). —
(4) -SNUBB. [jfr sv. dial. snubba, kort pipa, o. nubb 2, snubba, snugga, sbst.] (†) = -nubb. Carlén Skjutsg. 13 (1841). —
(4) -SNUGGA, r. l. f. (ngt vard.) (kort) tobakspipa. Runeberg 4: 259 (1836). Johansson SmedBrukspatr. 15 (1933). —
(10) -STAV. (pip- 1734—1873. pipe- 1730—1752. pipen- 1640) [jfr t. pipenstäbe, pl.] (om ä. förh.) nästan bl. i pl.: stäver (av ek) till pipor (o. liknande kärl) för vin o. d.; jfr -holt, -stäv, -stävor, tunn-stav. Stiernman Com. 2: 276 (1640). Brummer 83 (1789). Jungberg (1873). —
(3 m) -STEN. metall. sådan eldfast sten som användes som material i pipmurar; förr om flera olika, bestämda stenarter (varierande från trakt till trakt); numera särsk. om eldfast tegel med för schaktugnar o. d. avpassade dimensioner. Johansson Noraskog 3: 269 (i handl. fr. 1685). Bromell Berg. 21 (1730). Linné Skr. 5: 16 (1732). Rinman (1789). VetAH 1804, s. 160. 2NF (1914).
Ssg: pipstens-brott. (i fackspr., förr) jfr brott I 6. Johansson Noraskog 1: 127 (i handl. fr. 1785). —
(7) -STJÄLK. (föga br.) bot. Pip-stjelk .. (är) en .. stam, som .. är ledad, inuti pipig och här och der afdelad medelst tvärväggar. Areschoug LbBot. 145 (1863). Hundlokans ihåliga pipstjelk. Fries Växtr. 31 (1884). 2NF 26: 953 (1917). jfr Åkerman KemTechn. 1: 487 (1832). —
-STOCK. (pip- 1687 osv. pipe- 1660)
1) [jfr d. pibestok] mus. till 2. Drake Töpfer 60 (1850). En pipstock är en med borrhål försedd planka, vilken vilar på blindregistren och rätt över ett rörligt register samt uppbär alla till detsamma hörande pipor. Hennerberg (o. Norlind) 1: 23 (1912). Fornv. 1930, s. 334.
2) (dels bygdemålsfärgat, dels om ä. förh.) till 3: på längden genomborrad stock; runt trärör (ofta för avledning av vatten o. d.); särsk. om pumprör. BlBergshV 19: 224 (1660). VetAH 1740, s. 345. SvGeogrÅb. 1932, s. 70 (om ä. förh.). Levander DalBondek. 1: 510 (1943; i tjärdal). —
(3 i) -STOL. (†) i linvävares värkstad; möjl. om redskap bestående av en ställning för spolpipor. Een Skärraam, een Skärkista och een Pijpstool. BoupptSthm 1669, s. 996, Bil. Därs. 1674, s. 1358 a. —
(4) -STOPP, r. l. m. l. n. (vard.) den mängd tobak varmed en pipa stoppas; äv. abstraktare, om rökningen därav. GHT 1944, nr 83, s. 12. —
(4) -STOPPARE, r. l. m. [jfr d. pibestopper] redskap som vanl. består av en (metall)ten med en skiva l. dyl. i ena ändan o. som användes, då man stoppar en pipa; äv. om garnityr bestående av ett dylikt redskap o. en pipkrats m. m. Möller 2: 580 (1785). VårkatalNK 1904, s. 44 (om garnityr). SvD(A) 1924, nr 158, s. 6. —
(7 g) -STÄKRA. växten Oenanthe fistulosa Lin., som har ihålig stjälk. Nyman VäxtNatH 1: 228 (1867). —
(10) -STÄV. (pip- 1799—1894. pipe- 1815) (†)
2) i mer l. mindre klart kollektiv anv.: pipstäver. Pipestäf af Ek. Synnerberg (1815). Cnattingius 28 (1873, 1894). —
(10) -STÄVOR, sbst. pl. (pip- 1751. pipe- 1751 1755, 1904 (efter ä. handl.)) (†) pipstäver. Linné Sk. 71 (1751). SkogsvT 1904, s. 170 (efter ä. handl.). —
(7 h) -SVAMP. (föga br.) bot. rörsvamp; förr stundom äv.: rörsopp. SvBot. nr 197 (1805; om rörsopp). VetAH 1810, s. 4. Smitt Svamp. 45 (1863). SvUppslB 23: 846 (1935). —
(3) -SVAVEL. (†) svavel i form av rör? 25 Skålp: smått Swafwell .. 7 Skålp: PijpSwafwell. BoupptSthm 1689, s. 1065 a. —
(11) -SÅR, n. (pip- 1713—1924. pipe- 1781) (numera knappast br.) fistel (se fistel, sbst.1 1). Lindestolpe Frans. 109 (1713). GT 1788, nr 7, s. 5. Dalin (1855). SAOB F 651 (1924). —
(1) -SÄCK. (pip- 1738—1911. pipe- 1721) [möjl. till pipa, v.1] (†) säckpipa. Düben Boileau Skald. 12 (1721). Boivie NordMMusik. 7 (1911; efter ä. handl.). —
(3 l, m) -TEGEL. (i fackspr.) hårdbränt o. motståndskraftigt tegel (avsett till material) i pipmurar l. skorstenspipor o. d.; jfr klinker 1. Wijnblad Tegelbr. 65 (1761). SvGeolU Ca 6: 177 (1915). (4) -TOBAK. avsedd att rökas i pipa. Bååth-Holmberg Sekl. 1: 9 (1897). —
(3 a) -TOLK. metall. vid tillvärkning av gevärspipor: mätvärktyg varmed loppets mått kontrolleras. KrigVAH 1811—15, s. 214. —
(4) -TÄNDARE, r. l. m. (numera bl. tillf.) anordning l. apparat att tända tobakspipor med; jfr fidibus. SvTyHlex. (1851). TT 1898, M. s. 31. —
(4) -VEN. (pip- 1745—1893. pipe- 1751) (numera mindre br.) växten Calamagrostis arundinacea Roth, piprör. Linné Fl. nr 59 (1745). MosskT 1891, s. 328. —
(4) -VILA, r. l. f. (vard., mera tillf.) rast l. paus l. kort vila under vilken man röker pipa; jfr rök-paus. Nordlund Orm. 32 (1925). Ahlin MDöd 21 (1945). —
(3 a) -VÄLLARE. (pip- 1717 osv. pipe- 1688 (: Factorie pijpewällaren)—1787) (om ä. förh.) vid gevärsfaktori: smed som vällde gevärspipor. VDAkt. 1705, nr 269. Rinman 1: 477 (1788). Rig 1935, s. 140 (efter handl. fr. 1694). jfr: Min sal. swärfader .. Kongl. Factorie pijpewällaren här i staden. VDAkt. 1688, nr 623. —
(2) -VÄRK, n. [jfr d. pibeværk] mus. sammanfattningen av (ett visst antal l. vanl. av) alla pipor i en orgel (l. ett liknande musikinstrument); förr äv.: musikinstrument med pipor o. bälg. Londée Kellner 20 (1739). Pipvärk, såsom Regal, Positiv och Orgverk. Hülphers Mus. 84 (1773). Pipverket rosslade och hostade. Strindberg Skärk. 75 (1888). Den tredje manualens pipverk. UpplFmT 44: Bil. 193 (1930). jfr metall-, tenn-, trä-pipvärk. —
(1) -YMPA. [med syftning på likheten med skärning av visselpipor av bark] (†) trädg. ympa på så sätt att man tar ett cylindriskt barkstycke från en gren o. placerar detta på en skalad grenstump på det träd osv. som skall förädlas. Rosenhane Occ. 106 (c. 1662). Salander Gårdzf. 143 (1727). —
B (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat): (3) PIPE-BAND. (förr) prydnadskedja av små rörformiga stycken av (ädel) metall. Källström MedeltKyrksilvÖsterg. 42 (i handl. fr. 1540). 2SthmTb. 7: 307 (1586). Källström MedeltKyrksilvSvFinl. 121 (1939). —
(3 a) -BESKJUTARE. (†) vid gevärsfaktori: person som provsköt böss- (pip)or, skottställare; jfr beskjuta I 3 a. Lindstam Huskv. 141 (i handl. fr. 1695). —
-BESLAG, -BLÅSARE, -BORR, -BRUK, -FODER, -FODRAL, se A. —
(3) -GULD. (pip- 1557—1578. pipe- 1548—1582) (†) guld i rörformiga stycken; möjl. äv. om guldtråd på spolar (jfr pipa, sbst.1 3 i). TullbSthm 10/9 1548. Rullegull — 2 Pipegull — 1 pd. Därs. 16/8 1576. Quinfolkz bältter vtaff pipegull. Därs. 27/5 1578. Därs. 7/5 1582. —
-HOLT, -HUVUD, -HYLLA, -HÅL, -HÄNGE, se A. —
-LEK, se A. —
-LEKARE, -LERA, -LÅDA, -LÖK, -RENSARE, -RÖR, se A. —
(3, 7) -SILL, sbst.1 (†) om sill som icke har rom i buken; motsatt: leksill. Teitt Klag. 215 (1555). —
-SKAFT, -SMED, -STAV, -STOCK, -STÄV(OR), -SÅR, -SÄCK, se A. —
(10) -TALS, adv. (†) i uttr. (för)sälja ngt pipetals, sälja ngt (vanl. vin) i (kvantiteter mätta i) pipor. Stiernman Com. 1: 872 (1622). PH 2: 1066 (1734). —
-VEN, se A. —
(3 c) -VIND. (†) (av hästar draget) uppfordringsvärk medelst vilket vatten genom trärör pumpades ur en gruva. G1R 10: 202 (1535). Därs. 24: 563 (1554). —
-VÄLLARE, se A.
C (†): PIPEN-HOLT, -MÄRGEL, -STAV, se A. —
D (†): PIPO-LEKARE, se A.
Avledn.: PIPAKTIG, adj. (†) till 11: pipig (se pipig, adj.2 3). Leerjord, är .. månghanda, .. (t. ex.) Sandachtig; .. pipachtig, etc. Broman Glys. 3: 26 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content