publicerad: 1985
SPRINGA spriŋ3a2, v. -er spriŋ4er, sprang spraŋ4, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) språng sproŋ4 (sprungo spruŋ3ω2), sprungit spruŋ3it2, sprungen spruŋ3en2, förr äv. ipf. -de. (pr. sg. pass. springes Ehrengranat Ridsk. II. 1: 46 (1836: uppspringes) osv.; springs IllSvOrdb. (1955) osv. — ipf. ind. sg. spran HFinlÖ 429 (1730). sprang (-gh) Apg. 19: 16 (NT 1526) osv. sprank (-ck) VadstÄTb. 216 (1596), Westdahl BlekLärovH 71 (cit. fr. c. 1700). springde HH 24: 56 (1704). språng (-o-, -nngh) Apg. 3: 8 (NT 1526), Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 170 (1949; i barnramsa från Gbg). språnk UpplDomb. 5: 148 (1598). — ipf. ind. pl. sprongíe TbLödöse 111 (1589). sprungo (-e) Apg. 14: 14 (NT 1526) osv. språngo 2Saml. 8: 178 (i handl. fr. c. 1620), Schück Wivallius 1: 131 (i handl. fr. c. 1632). — sup. sprungit (-edh, -et) G1R 10: 276 (1535) osv. språngit (-et) UUKonsP 13: 97 (1678). — p. pf. sprungen (-in) G1R 4: 74 (1527: vthsprwnget, n.) osv. sprången Visb. 2: 16 (c. 1600: vpsprång[n]e, pl.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med d. o. ss. senare ssgsled, Lind (1749; under abspringung: afspringelse), Dens. (under aufsprung: upspringelse)), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (se avledn.); jfr SPRING, sbst.1
Ordformer
(spring- (-gh-) 1526 osv. spryng- 1652—1672. -a (-e) 1526 osv. -ia 1603—1687)
Etymologi
[fsv. springa, sprynga, (ipf. sprang, sprank, sprak, sprongh, språng), sv. dial. springa; motsv. fd. springæ (d. springe), fvn. o. nor. dial. springa, fsax. springan (mlt. springen), mnl. springhen (nl. springen), ffris. springa, fht. springan (mht. o. t. springen), feng. springan (eng. spring); till en nasalerad form av roten i gr. σπέρχω, sätter i snabb rörelse, tränger på, driver åstad, sannol. eg. utvidgning av roten i SPJÄRNA. — Jfr SPRING, sbst.2, SPRINGA, sbst., SPRINGAR, SPRINGARE, SPRINGEL, SPRINGFÄLT, SPRINGTA, SPRINKEN samt SPRICKA, v., SPRUNG, SPRÅNG, sbst.1, SPRÄNGA, v.1, SPRÄNKLA]
I. om person l. djur, i fråga om att momentant förflytta sig till fots medelst ett (par tre) språng (se SPRÅNG, sbst.1 I 1), samt i anv. som (närmast) ansluter sig härtill.
1) [av nutida språkkänsla vanl. (se särsk. b) på ett mer l. mindre obestämt sätt anslutet till II 1; jfr äv. anm. sp. 10065] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil; se dock h, i α, j ε) medelst ett (par tre icke ss. led i springande (se II 1) upplevda) språng förflytta sig (ngnstädes hän l. hän över ngt o. d.); äv. allmännare l. oeg., liktydigt med: snabbt o. i ett sammanhang l. i en blink l. tvärt o. d. förflytta sig (särsk. liktydigt med: kasta sig l. störta sig l. ”flyga”); förr äv. dels: utföra l. göra ett hopp (dvs. en från stillastående l. efter föregående ansats (i syfte att nå så långt l. högt som möjligt) med hjälp av fot l. fötter o. benmuskulaturen utförd kroppsförflyttning under fri svävning i l. genom luften), hoppa, dels: medelst en successiv följd av hopp (i ovan angiven bet.) röra sig upp o. ned (på en o. samma plats) l. förflytta sig (ngnstädes hän l. hän över ngt o. d.), hoppa (äv. närmande sig l. övergående i bet.: skutta l. skumpa), o. i denna anv. sannol. motsatt: löpa (se LÖPA, v.1 I 1); äv. (numera bl. ss. förled i vissa ssgr o. i avledn. SPRINGARE) i utvidgad anv., om vattendjur (i sht fisk), i fråga om att med hjälp av stjärtpartiets muskulatur förflytta sig upp över vattenytan o. hålla sig svävande i luften kortare l. längre tid, särsk. liktydigt med: hoppa l. sprätta; i utvidgad anv. förr äv. dels (särsk. om foster i moderlivet l. fisk som tagits upp ur vattnet) i fråga om att utveckla en sprittande l. sprättande rörelse l. sprittande osv. rörelser med kroppen l. viss kroppsdel, spritta, äv.: sprattla, dels (särsk. om apa) i fråga om att med hjälp av hand l. händerna o. armmuskulaturen slunga sig genom luften (från ett träd till ett annat o. d.); jfr SPRING, sbst.1 I 1, SPRINTA, v.2 1, SPRUNG I 1, SPRÅNG, sbst.1 I 1. Thå Elizabeth hörde Maries helsning, språng barnet vthi hennes lijff. Luk. 1: 41 (NT 1526; Bib. 1917: spratt .. till; NT 1981: sparkade .. till). När man dragher nätet vp aff watnet, såå är .. (fisken) blotter och springer thå. OPetri 2: 32 (1528). (Hunden) lop .. fram för åt .. och flekradhe medh sijn rompo, språng och skickadhe sigh gladheligha. Tob. 11: 9 (Bib. 1541); jfr a. Then ene språngh, then andre lop, / För än the till hest kunde komme. Hund E14 194 (1605). Markattan språng af lust från ett til annat trä. Spegel TPar. 129 (1705). Någre få .. sprungo öfver bord och störtade sig i sjön. Botin Hist. 2: 10 (c. 1790). Än en blick ut öfver fältet, och till häst Dexippos sprang. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). Carlsson sprang ledigt i byxorna. Strindberg Hems. 27 (1887). Prosten sprang med all hast ur sadeln. Lagerlöf Holg. 2: 279 (1907). Kring en pyrande eld lågo somalimännen. De sprungo snabbt på fötter, när de sågo mig komma. Dahlin SvartL 275 (1934). — jfr AV-, FRAM-, NED-, UPP-, UT-, ÖVER-SPRINGA. — särsk.
a) om person (i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv. äv. om djur), i fråga om att av glädje l. lycka l. i samband med utförande av dans(lek) utföra språng l. hopp l. sprittande rörelser med kroppen l. förflytta sig l. dansa (omkring) under utförande av språng osv.; särsk. liktydigt med: hoppa o. dansa (äv. närmande sig l. övergående i allmännare bet.: dansa); äv. med direkt obj. betecknande dans; numera bl. ss. förled i ssgr; jfr II 1 f, o. SPRÅNG, sbst.1 I 1 a. Apg. 3: 8 (NT 1526: språng; Därs. 1981: hoppade). Til forenne danssade hon och språng och war gladh. OPetri 2: 118 (1528). (De ogudaktigas) barn springa, The frögda sigh medh trummor och harpor, och äro gladhe medh pipande. Job 21: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: hoppa lustigt omkring). Honn lätth sin harpe .. klinge, / samptt lutann thenn honn förde, / the hedninger monde springe, / sådantth the aldrig hörde. Visb. 1: 20 (1572). När som han (dvs. kamelen) får höra / Thet söta Kalf-skins Liud (från trumman) tå måste han sig röra / Och nu een Gaillard, nu Minöette springa / Nu sig i een Courant, nu i een Brandel swinga. Spegel GW 228 (1685); jfr II 1 f. I går har H:s M:t änteligen .. gifwet honom (dvs. en man som tidigare vägrats företräde hos K. XII) tilstånd at få komma .. för sina ögon: hwaröfwer han sprunget i glädje. Hermelin BrBarck 134 (1707). Tra la la! Friskt sinne, som foglen i flygt! / Nu vill jag springa och sjunga. Geijer Skald. 153 (1815, 1835).
b) [av nutida språkkänsla företrädesvis anslutet till II 1 g, i sht med tanke på springande före l. i anslutning till språng l. hopp] vid utförande av viss (tävlings)-lek, i fråga om att (imiterande visst djur) göra språng l. hoppa (över ngn l. ngra); i vissa uttr.
γ) (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) springa hjort(en). Ibland kapplöpningar (må nämnas): att hoppa bock, springa hjort (osv.). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 465 (1868). Springa hjorten (:) De lekande lägger sig i en rad med några meters mellanrum. En tar fart och hoppar över alla i tur och ordning och lägger sig så ytterst. Den förste i raden reser sig nu och hoppar på samma sätt över alla kamraterna, varpå han lägger sig som siste man och så undan för undan. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 81 (1949; i Skåne).
c) i vissa uttr., i fråga om att med ett (par tre) språng l. (allmännare l. oeg.) snabbt o. i ett sammanhang l. i en blink o. d. förflytta sig fram till l. nära inpå ngn o. uppträda pockande l. aggressivt l. fientligt mot denne (i sht gm att låta sin hand l. sina händer utveckla viss verksamhet); äv. oeg. l. bildl., utan tanke på kroppsförflyttning, i uttr. betecknande att ngn angriper l. överfaller ngn (med aggressiva l. fientliga handlingar av visst slag); särsk. liktydigt med: fara (se FARA, v.2 2). — jfr BE-SPRINGA.
α) springa i ngt på ngn, i sht förr äv. springa ngn i ngt, med huvudordet i det med i inledda adverbialet betecknande kroppsdel l. (del av) klädesplagg som (närmast) utsätts för pockande l. aggressiv verksamhet (i sht bestående i att den gm subj. uttryckta personen med sin hand l. sina händer (häftigt) griper tag i o. klämmer åt om l. drar i l. sliter i l. skakar o. d. ifrågavarande kroppsdel osv. l. utsätter denna för slag o. d.); äv. bildl. (särsk. i fråga om att fara ut i förebråelser l. trätord mot ngn); numera nästan bl. i uttr. springa i luven (se LUV, sbst.2 1), i vitter stil äv. håret l. kragen o. d. på ngn; jfr LUV, sbst.2 2 b. (Mannen hade) icke welet tilstedje, att .. (kvinnan) skulle gå uti sitt egitt wisthuuss, utan sprang henne i håredh, och reff henne i näsen och öron. Teitt Klag. 302 (1556). Medh det samme sprangh Hans Maltz honom (dvs. antagonisten) i kraghen och gaf hånom .. en kinpust. BtÅboH I. 3: 35 (1624). Jöran Clemetsson Lijnwäfware angaf Stud. Joh. Callenium, som .. sprungit honom Lijnwäfwaren i bröstet och stött honom. ConsAcAboP 7: 110 (1691). Hustru min war så oförsiemd och språng mig i halss och hår. VDAkt. 1736, nr 438. Brudens mor springer sin dotter i luggen, och håller i den allt intill dess brudgummen med en knif afskär håret. Porthan 5: 465 (1802). (Sv.) Springa en i strupen, i synen, (fr.) sauter à la gorge, aux yeux de qlcn. Weste (1807). Drucke vi aldrig mer än ett enda glas, är man tillreds att springa i lufven på oss. Arkadius Pakkala 102 (1895).
β) (†) springa ngn på ngt, med adverbialets huvudord betecknande kropp(sdel) som utsätts för pockande l. aggressiv l. fientlig verksamhet (i sht av samma slag som den under α nämnda). (Åsnan som pockade på vänskapsbevis från sin husbonde) språngh Hwsbondan på lijffwet medh sijna orene .. fötter. Balck Es. 112 (1603). (Sv.) Springa en på halsen, (lat.) Insilire alicujus tergo. Schultze Ordb. 4813 (c. 1755). särsk. bildl., i uttr. springa ngn på livet, om ngt sakligt abstr.: (plötsligt l. med ens) göra sig (hänsynslöst) medveten l. påtaglig för ngn l. (närgånget) tränga sig på ngn. Heeren och Ramström hafva en hvit stil, enkla, öppna tankar, der inga skrymslor finnas, ingen ting ligger i bakhåll, ingen ting oväntadt springer läsaren på lifvet. Törneros (SVS) 4: 128 (1826). Verkligheten sprang dem på lifvet. Topelius Fält. 3: 372 (1858).
γ) (föga br.) springa ngn till livs, i fråga om att förflytta sig ngn inpå livet l. angripa l. överfalla ngn. Konung Ulysses / sprang Agelaos till lifs och stack honom neder med lansen. Lagerlöf HomOd. 273 (1908).
δ) [jfr sv. dial. fara uppunder ögonen på ngn] (†) springa ngn under ögonen, i fråga om att förflytta sig inpå ngn med ansiktet aggressivt närmande sig dennes (i riktning underifrån). Att springa en ärlig kar under ögonen uppå ett offänteligit rum som torjet är ock slå händerna samman under dess näso ock järva skväka ur sig ”Jag är så god som I” (osv.). Läktorn 17 (1678).
d) i sådana uttr. som springa ngn i famnen (i sht förr äv. famn) l. armarna l. i någons famn l. armar l. ngn om halsen, i fråga om att (fylld av glädje l. lycka l. iver o. d.) med ett (par tre) språng l. (allmännare l. oeg.) snabbt o. i ett sammanhang l. i en blink o. d. förflytta sig in i ngns famn resp. armar resp. förflytta sig till ngn o. slå sina armar om vederbörandes hals; äv. mer l. mindre bildl. (särsk. i fråga om att reservationslöst överlämna sig åt ngn l. ngt). Den gamle Öfwerståthållaren sprang mig genast i famnen. Ullman GrefvHänd. 65 (1782). Med hvilken fröjd jag skall springa i dina armar Söta Anna Lisa. Geijer Brev 95 (1810). Han .. sprang mig i famn. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Den gamle friaren bör) Lära med spaknadt mod, att ni (dvs. en ung flicka) ej är färdig att genast / Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. Runeberg (SVS) 3: 116 (1836). Han sprang mig om halsen. Meurman (1847). ST(A) 1955, nr 127, s. 4 (bildl.).
e) (†) med innehållsobj. betecknande språng (se SPRÅNG, sbst.1 I 1); äv. bildl. Allesamman (måste) dagliga springa et sprung och gåå ett fiäät nämbre til döden. PJGothus Savonarola SyndSp. G 2 a (1593). Där vid Anders Ingebreks(ons) gård toogh Ollof åter en sten up och då sprang trij ellr fyra språngh fort och kastade Lars på ryggen. GävleDomb. 152 (1635); jfr II 1. När.. (den äregirige) bekommer then Högheet han efftertrachtat hafwer, så förmeeras han(s) begäran til at komma högre, och större Språngh springa. Palmchron SundhSp. 223 (1642). (De) skräppa huad de lärt, (dvs.) tre Bokke språng at springa. Lucidor (SVS) 242 (1672).
f) (†) med obj. betecknande ngt som hindrar ngn från att komma fram l. ut o. d.: göra ett språng l. hoppa över l. (allmännare) ta sig över l. forcera gm att bl. a. hoppa (särsk. ned från hindret); anträffat bl. närmande sig l. övergående i hyperbolisk l. oeg. l. bildl. anv., med avs. på (fängelse)mur, i fråga om att (snabbt) ta sig över l. forcera denna. Han hade .. rÿmth sith fängelsse och sprunget slotzmuren, och låtet slå järnen aff sigh. 3SthmTb. 1: 273 (1594). (Mannen undkom) enär han (fängelse-)muren sprongh. BtÅboH I. 9: 135 (1637).
g) [jfr d. springe fra raaen] (numera bl. om ä. förh.) i uttr. springa rå, förr äv. rån, om sjöman, i fråga om att (ss. straff för begånget brott) tvingas göra ett språng l. hoppa från ett fartygs rå (se RÅ, sbst.2 2) l. knuffas l. kastas från fartyget ned i vattnet fastbunden i ett tåg (o. därefter halas ombord i tåget); i sht förr äv. i utvidgad anv., med inbegrepp av kölhalning (se KÖLHALA 2) före ombordtagandet (förr äv. liktydigt med: underkasta sig kölhalning); i utvidgad anv. äv. i fråga om att utsättas för handlingar av angivet slag ss. pennalistiskt prov före inträdet i sjömansyrket; äv. (o. numera i sht) om straffet l. strafformen. 3SthmTb. 5: 57 (1603). Påfvel Andersson (som satt sig upp mot sina officerare) skall 3 gånger gå under kiölen. .. Sigfredh Germunsson (som begått samma brott) skall 3 gånger springa råen. RP 16: 663 (1656). Den Siöman wille blifwa, han måste 9 gånger utstå det profwet att doppas i Watnet, eller springa rå. Rudbeck Atl. 3: 338 (1698). (Till sjöss) kastades (brottslingen ofta) i sjön och drogs under kölen en, två eller tre resor, hvilket nu kallas springa rå. 1VittAH 1: 234 (1755). Den som föröfvade våldsamheter eller föranledde buller ombord, måste (enl. Visby sjörätt) springa rå, d.v.s. dragas utombords från ena sidan af skeppet till andra, under kölen. Gyllengranat SvSjökr. 1: 21 (1840). I nittonde seklet skulle man ej gilla .. manskapets straffande med att springa rå. KrigVAH 1842, s. 210. ”Springa rå” var ett lindrigare straff än att dragas under kölen. VFl. 1930, s. 163. — jfr RÅ-SPRINGANDE, -SPRINGNING.
h) (fullt br., ngt vard.) i uttr. springa i säng med ngn, i fråga om att med ett (par tre) språng l. (o. vanl., allmännare l. oeg.) snabbt l. utan krumbukter l. direkt gå till sängs med ngn (av motsatt kön); särsk.: hoppa i säng med ngn; företrädesvis med subj. betecknande kvinna. Pigha är blyg som brudh, springer j sängh medh dräng medh bådhe skoo. SvOrds. C 1 a (1604).
i) i utvidgad anv., om kroppsdel l. dyl., i fråga om att utveckla sprittande rörelser l. ss. sprittningar upplevd l. uppfattad verksamhet.
α) i uttr. den springande punkten, om den punkt (se d. o. 7) på ett embryo (urspr. om den lilla blodfläck i äggvitan hos ett befruktat ägg av en fågel) som utvecklar (av hjärtats slag betingade) sprittande rörelser (o. därmed utgör det första tecknet på liv); äv. [för nutida språkkänsla på ett obestämt sätt anslutet till 3 (jfr bl. a. BRISTNINGS-GRÄNS)] o. numera nästan bl. (fullt br.) oeg. l. bildl., om det som det rör sig om l. kommer an på i en sak, det väsentliga l. centrala l. kärnpunkten l. huvudpunkten (i ett problem l. en diskussion l. ett sakläge o. d.); se vidare under PUNKT 9 c, o. jfr LIVS-PUNKT 1.
β) (numera bl. ngn gg, i högre religiös stil) om hjärta, i fråga om att i samband med glädje l. fröjd utveckla förhöjd, ss. sprittningar upplevd, verksamhet (äv. oeg. l. bildl., använt bl. för att beteckna ngns upplevelse av glädje l. fröjd). Hiertat sprang aff frögd och glädie. Petreius Beskr. 2: 109 (1614). Hvar är väl det hjerta, som icke springer af fröjd eller af längtan vid tanken på frid? Wikner Pred. 401 (1879). (När) av fröjd vårt hjärta springer / i befriat bröst — / giv då glädjen röst! VLösen 1919, s. 256; jfr Ps. 1937, 414: 3.
j) oeg. l. bildl. (jfr a, c—f, h, i), o. i denna anv. äv. om ngt sakligt (jfr i); särsk. dels i fråga om att röra sig l. förflytta sig under utvecklande av (upp- o. nedgående) rörelser som liknar l. erinrar om språng l. hopp, dels i fråga om att på ett språngartat (särsk. plötsligt l. tvärt insättande l. diskontinuerligt) sätt utveckla sig l. framträda l. verka o. d., särsk. i fråga om att hoppa över l. utesluta l. förbigå ngt (i sht vid läsning l. i tal l. skriftlig framställning o. d.) l. att hoppa l. kasta om l. skifta från ett till ngt annat o. d.; jfr 3, 4; jfr äv. SPRÅNG, sbst.1 I 1 k—x. (Dans är orsak till) at the kötzlighe Hiertas Gnistror begynna flyghia och springa, hwar igenom allehanda onde Begärelser och Åtråå opwäckes. Schroderus Albert. 4: 84 (1638); jfr 3. Dän inbilningen iag haar att iag omgåsz och Conuerserar med min k. Farkiär mädan iag skrifuer, kommer meig till att springa från dät ena propos till dät andra. Ekeblad Bref 1: 370 (1654; rättat efter hskr.). Som lagmans- och rådstugurätterne äro ordinaire domställen, så skulle det se illa uth, om någon wille gå immediate till Håfrätten dem förbi, uti de måhl, som röra sielfwa hufwudsaken, och springa straxt till öfwersta domstället. FörarbSvLag 3: 93 (1712). Ordet springer från ett bröst för att finna ett gensvar uti ett annat bröst. Samtiden 1873, s. 50. (Plötsligt) flammar en blixt, ej från höjden, ej heller från djupet. Hon sprang, den elektriska gnistan, på högtundran, vid fjällstupet, öfver fjälltjärnen. Den åtföljande åskskrällen bryter bedöfvande öfver fjället. Hemberg ObanStig. 219 (1896); jfr 3. Ryssen .. är helt känslomenniska, springande utan ordning och följd från den ena känslostämningen till den andra. SDS 1901, nr 154, s. 2. Artikelförfattaren springer från det ena ämnet till det andra. SvHandordb. (1966). — särsk. med sakligt subj., i vissa anv.
α) (†) om fartyg, i fråga om att (under gång i grov sjö förifrån) utveckla kraftiga upp- o. nedgående rörelser långskepps kring en tvärskeppsaxel, stampa (jfr SPRING, sbst.1 I 1 d). (Sv.) Skeppet springer .. (Fr.) Le vaisseau tangue. Nordforss (1805).
β) (i vitter stil) i uttr. springa i flammor, om eld, i fråga om att brinna med lågor som (häftigt) rör sig upp o. ned o. dyl. l. som växelvis ökar o. minskar i intensitet. En vinter kom en Jorsalafarare till kungsgården. Han var på hemväg till Norge, och när elden sprang i stora flammor på härden, började han tala om det heliga landet. Heidenstam Svensk. 1: 94 (1908).
γ) om ljud, i sht ngt musikaliskt.
α') (†) i fråga om språngvis (se d. o. I 2 b β α') förflyttning inom en tonföljd, särsk. liktydigt med: göra språng (se SPRÅNG, sbst.1 I 4 g). Harmonien, som hörer til Basen, måste utom nödfall icke mycket springa, utan, då man går ur det ena Accordet i det andra, så tager man det nästliggande. Londée Kellner 14 (1739). Förslaget är kort: .. Framför springande noter. Bauck 1Musikl. 1: 89 (1864). Septiman F i alten (måste) gå uppåt, emedan basen springer till den egentliga upplösningstonen E. Berg Jadassohn 17 (1901).
β') om (eko av) ton l. klang l. sång o. d., i fråga om att (plötsligt l. tvärt) komma l. strömma l. välla fram (ur ngt). (Otto Lindblad) Sjöng ur hela fulla bröstet, så att Eko sprang ur hällen. CVAStrandberg 1: 320 (1864). Tonerna sprungo ur herderöret / som bjellror klinga vid vinterföret. Heidenstam Vallf. 166 (1888). Karnevalen (dvs. ett musikstycke av Paganini) jag tror mig höra, / som käckt från (en kvinnas) vinröda läppar sprang, / (en gång) när skogen genljöd af bjällerklang. Fröding Guit. 64 (1891). När helgmålsljud ur tornet sprang, / Det blef ett väldigt sammanhang / Af skogssus, vågsorl, klockeklang. Wirsén Vis. 9 (1899).
δ) om sjukdom(syttring o. d.), i fråga om att tvärt l. oförmedlat flytta l. sprida sig (från ett ställe i kroppen till ett annat), metastasera; numera bl. ss. förled i ssgn -ORM. Fara var (vid en starroperation), det circulus iridis skulle brista och starren springa i ögats fram-kammare. Acrel Chir. 69 (1759).
ε) (fullt br.) i uttr. springa i höjden (förr äv. enbart springa), om pris l. kostnad l. utgift o. d., stundom äv. om vara o. d. med tanke på pris osv.: plötsligt l. tvärt l. hastigt skjuta i höjden l. gå upp l. stiga. Fast än all metall skulle (i ett land) .. wara til utförsel förbuden, kan likwäl guld och silfwer swårligen hindras at springa. GbgMag. 1760, s. 360. Auerbach (1913; om pris). Reformer kommo i rask takt, statsutgifterna sprungo i höjden och med dem skatterna. CSkottsberg (c. 1930) hos Östergren. TT 1943, V. s. 23 (om kostnader).
ζ) i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt, i vissa anv.
α') (†) om tunga: som (vid läsning) hoppar över l. utelämnar ord l. orddelar l. vårdslösar uttalet av ljud l. ljudförbindelser. The (dvs. allmogen) raffsa fram i Läszning medh springande Tungo, blanda Orden ihoop. Emporagrius Cat. A 2 b (1669).
β') om muntlig l. skriftlig framställning l. komposition (i bok) o. d.: som (icke följer en genomtänkt l. klar linje utan) hoppar l. kastar sig l. skiftar (från det ena till det andra); stundom äv. i n. sg. substantiverat, sammanfattande, om de egenheter i en muntlig l. skriftlig framställning osv. som gör denna springande (i ovan angiven bet.). Det hvilar öfver framställningen (i G. af Geijerstams bok ”Kampen om kärlek”) — äfven när de mest mystiska själsstämningar behandlas — något bestämdt och fast, den är aldrig springande eller orolig. GHT 1896, nr 245 B, s. 1. Bokens (dvs. ”Gösta Berlings saga”) brister .. voro dels en springande, nog lös komposition .. dels den .. maniererade stilen. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 607 (1916). Ur Dalins pittoreska springande prosa, som hämtat sina naturliga äktsvenska tonfall från det vardagliga talspråket, har Wallenbergs framgått som konsekvens. 3Saml. 5: 223 (1924). Alla som skildrat sina personliga intryck av Lie, betona det ologiska, springande och oklara i hans samtal. Linder IbsStrindbg 110 (1936).
γ') om vers- l. prosarytm: som (icke följer givna regler utan) rör sig på ett oregelbundet l. oväntat sätt. (En ny stil inom talekonst o. historieskrivning från 300-talet o. framåt) utmärkte sig för korta meningar, springande rytm, tillgjord ordföljd och djärva drastiska bilder och avvek kraftigt från de athenska talarnas. Wifstrand GrKultHFas. 40 (1950).
Anm. till 1. Det är understundom svårt, för att icke säga omöjligt, att med full säkerhet avgöra, om en viss anv. l. ett visst språkprov hör till detta mom. l. till II 1. Ett visst godtycke beträffande vissa här (o. under II 1) gjorda bestämningar, vilkas bas är den nutida språkkänslan (jfr den etymologiska parentesen sp. 10059), har därför icke kunnat undvikas.
2) [bet.-utveckling ur 1] (numera knappast br.) om handjur (hingst l. tjur l. bock l. gumse l. kaninhanne o. d.): (av brunst l. för att kopulera) hoppa upp med framben o. framkropp på (resp. hondjur); i sht övergående i bet.: kopulera l. para sig med (resp. hondjur), betäcka; äv. med prep.-adverbial inlett med med i st. f. direkt obj.; äv. abs.; ss. vbalsbst. -ande l. -ning äv. allmännare, med inbegrepp av den honliga parten: parande l. parning; jfr SPRÅNG, sbst.1 I 2. (Det blir en lång vinter) om Getter och Fåår, som allaredo äre sprungna, låta springa sig på nytt igen. IErici Colerus 1: 354 (c. 1645). När Stodet will kan man låta Hästen springa, fast det wore i April. Rålamb 13: 123 (1690). Sielfwa Springandet måste man weta at anställa uti Ny, när tre dagar på första qwarteret äro lidne, om man wil hafwa Bagge-Lamb. Serenius EngÅkerm. 272 (1727). Wallacker, som igenom springande skiämma Stoen, böra .. i särskilte Hagar inlejas, och ei tålas på Fälads-marken. PH 2: 1224 (1735). Tiuren bör fodras wäl en månad förut innan springningen sker, på det han desto modigare må sin sysla förrätta. Dahlman Reddej. 28 (1743). När en Borik eller ock en Mulo springer med et Sto, blir en sådan Mulo eller Mula. Osbeck Resa 35 (1751, 1757). Kaniner, som några dagar förut blifvit sprungne. TLäk. 1835, s. 291. Auerbach (1913). — jfr BE-SPRINGA.
3) [eg. specialfall av 1 j] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) om ngt sakligt konkret, stundom äv. (se e β) levande varelse, i fråga om att (gm en inneboende l. utifrån verkande (mekanisk) kraft) momentant röra sig l. förflytta sig under fri svävning genom luften, särsk. liktydigt med: hoppa l. flyga l. sprätta (oftast i fråga om rörelse l. förflyttning som sker mer l. mindre rakt upp l. ut i luften o. som plötsligt l. tvärt inträder); äv. i utvidgad anv., dels övergående i bet.: (plötsligt l. tvärt) sprängas l. brista l. flyga isär l. gå sönder (varvid stycken av ifrågavarande sak l. ngt däri inneslutet l. dyl. kastas upp l. ut l. bringas till framträdande på annat sätt) l. gå av l. knäckas o. d. (stundom äv. med särskild tanke på därvid alstrat (smällande) ljud), dels om ngt som hålls stängt (innestängt) l. tillslutet (inneslutet) l. i ett visst läge o. d., i fråga om att (plötsligt l. tvärt) flyga l. sprätta l. fara upp l. ut l. fram o. d. (o. därvid öppna sig l. befria sig från det som stänger l. håller fast o. d.); äv. oeg. l. bildl.; jfr SPRÅNG, sbst.1 I 4, o. SPRINGA, sbst. (En viss sten) var hvjt och ludhin som bomul, när the ladhe sina knivar .. upå stenen sprungo the änd (dvs. ända upp) i vädhreth. Bureus Suml. 20 (c. 1600). Bekant är at .. masteträn och spiror wid Fägermo allmänning i Wästergiötland transporteras .. till Mariæstadh (för flottning) och wid det stora fallet uti Trållhättan altid några master springa och således förloras. 2BorgP 7: 746 (1741). (Man fick så mycket sill), at Not-Togen sprungo, så snart manskapet började winda Noten i Land. GT 1786, nr 100, s. 2. Det blixtrade till, — med mäktig klang / skölden i tvänne halfvor sprang. Melin Prins. 38 (1885). Helt plötsligt tystnar fiolen — / jag hörde en sträng som sprang. Fallström VDikt. 1: 187 (1887, 1899). Nu sprang, när Schiva brast i tvänne stycken, / ur gudens klufna buk åt alla kanter / ett regnbågsfärgadt regn af diamanter. Heidenstam Vallf. 71 (1888). De (från snö) befriade grenarna sprungo i höjden som halvt lyftade armar. Hallström Händ. 222 (1927). — jfr AV-, FRAM-, UT-SPRINGA. — särsk.
a) om kork i (champagne)butelj, stundom äv. om (champagne)butelj med tanke på kork, i fråga om att (i samband med buteljens öppnande) flyga upp l. ut (med en smäll l. dyl.). Jag befaller vin och vin kommer. — Korken springer. Bunge Älsk. 4 (1799). Man låter champagnekorkarna springa. Kullberg Portf. 223 (1850). Låta några champagnebuteljer springa. Björkman (1889). Lefveropen högre klinga / i denna stolta marmorhall, / när ur buteljer korkar springa / som glädjebomber med en knall. Fallström VDikt. 1: 120 (1893, 1899). Herman lät champagnekorken springa under handen och serverade vin medan Anne skar tårtan. Nilsson TreTerm. 444 (1943).
b) om kroppsdel (jfr e β, g, samt 1 i, j ζ α' o. 6 a, b).
α) om blodkärl l. -åder l. hjärta: brista; äv. (i vitter stil; om hjärta l. åder som står i förb. med hjärta) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., i uttr. betecknande ngns plötsliga l. oväntade död. (I maj) och Aprilsmånader skall Lefwerådran springa, effter at blodet sigh nu myckit förmerar vthi Menniskiones Lijf. IErici Colerus 1: 120 (c. 1645). Hiärte-Ådren sprang og alt blé dödt og kalt. Börk Darius 116 (1688). Ditt (dvs. B. E. Malmströms) hjerta sprang för lifvets jernnatts-frost / Just i din mannakrafts midsommardagar. Nyblom NDikt. 90 (1865). En åder hade sprungit på (konung Attila). NF 1: 1303 (1876). Ett blodkärl sprang. Harlock (1944).
β) i uttr. springa i blod, om näsa l. mun o. d., i fråga om att (plötsligt l. med ens o. i sht till följd av slag o. d.) brista upp (särsk. om näsa med tanke på blodåder) o. avge blod(flöde). Tholander 1Ordl. (1847). Lidforss DQ 1: 151 (1888; om mun). Plötsligt sprang näsan i blod. Colliander Repin 35 (1942).
γ) [jfr β] (numera bl. i vitter stil) i uttr. springa i tårar, hyperboliskt l. oeg. l. bildl., om öga, i fråga om att (plötsligt l. med ens) låta tårar bryta l. strömma fram. Nyss ner ur molnen / En visa klang / Så ljuf, att ögat / I tårar sprang. Gellerstedt 2Dikt. 49 (1881).
δ) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., om huvud, i fråga om att smärta l. värka mycket (eg.: (hålla på att) sprängas i stycken (av värk l. smärta)). Ack, herre Je — mitt hufwud, så det wärker! / Jag tror det springer viszt i tjuge bitar. Hagberg Shaksp. 10: 192 (1850). (Pojken fick) en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Lagerlöf Holg. 1: 14 (1906).
c) [jfr t. leck springen, eng. spring a leak] i uttr. springa läck, se LÄCK, adj. a—c. — jfr LÄCK-SPRUNGEN.
d) om elektrisk säkerhetspropp, i fråga om att dess smälttråd brister (varvid strömkretsen bryts), gå sönder (med hänsyn till smälttråden), gå. Det blev kortslutning och två proppar sprungo. Östergren (1944).
e) i fråga om (rörelse l. förflyttning betingad av) sprängladdnings exploderande.
α) om sprängladdning l. mina l. bomb o. d.: sprängas l. krevera l. explodera; äv. bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngt sensationellt o. d. plötsligt avslöjas l. ges offentlighet; jfr SPRÅNG, sbst.1 I 4. Fienden hafwer .. låtit springa en Mine, hwilken dock hafwer giort dem sielf största skadan. OSPT 1686, nr 31, s. 3. En bombe .. hade giort honom blind, tå then språng icke långt ifrån honom. Richardson Krigsv. 3: 164 (1749). Granaten sprang i stycken. Runeberg 5: 69 (1857). Kanoner dundrar, minor i kustlandet springer så det hörs ända till Mårbo ibland. Martinson Kvinn. 181 (1933). Nu läto de bomben, minan springa. Östergren (1944; äv. bildl.). — jfr SÖNDER-SPRINGA. — särsk. (†) i vissa anv.
α') i utvidgad anv., om skjutvapen, i fråga om att brinna l. smälla av. J dag bittida för än solen gik op sprang en stor hagle bösza lösz ini kåÿan, och hade iag så när skutit ihiäl axel sparres tiänare som stod hosz meig. Ekeblad BrClEkeblad 147 (1654). jfr AVSPRINGA.
β') bildl., i uttr. springa i fröjdraketer, om tanke, betecknande dennas plötsliga l. häftiga utvecklande av (eg. exploderande i) gnistrande ingivelser l. infall l. snilleblixtar; jfr FRÖJD-RAKET o. RAKET, sbst.2 1 d β. Hoppet log (i ungdomen) och sången klang, / i fröjdraketer tanken sprang, / ej hängdes nånsin läpp. Wecksell SDikt. 202 (1860).
β) om sak l. person l. kroppsdel(ar) som sprängladdning osv. verkar på, i fråga om att sprängas i bitar l. skärvor l. trasor o. dyl. l. att (sprängd i bitar osv.) flyga upp i luften; numera företrädesvis i sådana uttr. som springa i stycken resp. i luften. När thesse (dvs. kanoner, granater m. m.) begynna på brumma, på fräsa, / Hwisl' och hwäsa, så seer man Hufwud och Armar i Luften / Springa som Hagl. Stiernhielm Fred. 1 (1649, 1668). Hende then olykkan, at thet sköna skeeppet, som kallades Westerwijck .. kom i brandh och .. språng i stykken. Spegel Dagb. 10 (1680). General Majorn Sparrfelt .. war med på stora Cronan, tå hon sprang, och han flög öfver 2 andra skep, och kom at fastna i seglen på skeppet Draken, och sålunda salveradt. Benzelius Anecd. 43 (1715). De engelska slagkryssarna .. visade ingalunda samma motståndsförmåga som de tyska (i Skagerakslaget 1916) .. Redan efter några minuter sänktes Indefatigable, och kort tid senare sprang Queen Mary i luften i en väldig rökpelare. VFl. 1936, s. 93. — jfr BORT-, LÖS-, SÖNDER-SPRINGA. — särsk. bildl.
α') i uttr. betecknande att ngn är l. blir mycket vred l. ilsken l. uppbragt o. d. (eg. så vred osv. att vederbörande ”exploderar” o. flyger i luften l. i (små)bitar o. dyl. l. är nära att l. kan ”explodera” osv.). Om i woro än nu så wredh att i sprungo igenom taket skiöter iagh intet ther om. VDAkt. 1676, nr 10. Ett skämt inför vilket en rättrogen marxist skulle springa i småbitar. Hedén 4: 286 (1909).
β') (numera föga br.) i uttr. springa i vädret, om person, i fråga om att plötsligt l. tvärt stiga i graderna l. få ökat socialt värde. (Lärlingen till gesällen:) Min Mästare är blefwen Borgmästare, och derföre är jag också sprungen i wädret, wet du icke at drängarne uträkna sin Rang, efter deras Herrars. Lagerström PolKannstöp. 63 (1729).
γ) om (rör l. pipa o. d. till) kanon l. handeldvapen o. d., i fråga om att sprängas sönder vid l. i samband med avfyring. Meyerson Läderkanon. 61 (i handl. fr. 1627; om kanon). Ängländaren förebärer, at deras Stycken skola öfwergå de Swenskas, så til modellet som materien; de skola ej wara så tunga, ej eller så snart springa. König LärdÖfn. 5: 200 (1747). Då Canoner springa, sker det alltid vid påtändningsstället. VetAH 1802, s. 37. Bösspipan hade sprungit af den dubbla laddningen. Topelius Vint. I. 2: 73 (1867, 1880). Avsköts det bakre skottet först (på en bössa med två snapplås), sprang geväret. Alm VapnH 64 (1927).
f) om lås l. regel l. låst l. reglad l. stängd dörr o. d., i fråga om att (plötsligt l. tvärt (o. med en smäll l. dyl.)) flyga l. fara upp l. öppnas (särsk. gm att det som spärrar l. stänger brister l. går sönder l. sprätter upp o. d.); äv.: brista l. gå sönder (o. flyga upp l. öppnas); äv. mer l. mindre bildl. Han bultade .. så starkt, at låset sprang. Ekelund Fielding 268 (1765). För en stöt af hans (dvs. kämpens) jernlans / sprungo riglar och lås, och han nedsteg (i gravhögen). Tegnér (WB) 5: 23 (1825). På gafvel dörrarna springa, / och gästabudsföljet tumlar / ut i natten i timma sen. Hansson NVis. 97 (1907). Plötsligt springa låsen till själarnas gömslen, och de, som hittills älskat i tysthet, förklara sig nu på en gång för varandra. Leffler UngNov. 36 (1932). — jfr SJÄLV-SPRINGANDE.
g) om regel (se REGEL, sbst.2 2) o. d., i fråga om att (plötsligt l. tvärt (o. med en smäll l. dyl.)) hoppa l. fara i spärrläge (o. därvid låsa l. stänga ngt); äv. om gillerinrättning o. d., i fråga om att (plötsligt osv.) slå l. falla igen o. d.; äv. bildl., särsk. i uttr. springa i lås, om öron l. örhinnor, betecknande att det slår lock (se LOCK, sbst.2 g) för öronen på ngn (jfr LÅS 1 c γ). Törneblad Julkl. 17 (1812; bildl., om örhinnor). Hahr HbJäg. 173 (1865; om rävsax). Regeln springer i lås. UB 6: 153 (1874).
h) om ljus- l. färgfenomen o. d., i fråga om att plötsligt l. tvärt framträda o. manifestera sig i strålar l. flammor o. dyl. l. i häftigt uppblossande l. utfarande o. d.; i sht om (ljus- l. färgfenomen betingat av) lysande himlakropp (i sht solen), särsk. i fråga om att plötsligt osv. bryta fram på himlen i strålar osv.; stundom äv. i utvidgad anv., om himmel, i fråga om att (brista upp o.) framträda i ljus l. färger (på ovan angivet sätt). Från öster på en gång / Springa tusen lågor: / Soln går upp. Sätherberg Dikt. 1: 148 (1838, 1862). Himmelen sprang i lågor. Klockhoff ESkr. 95 (c. 1860). Det sprang en rodnad på din kind, / när dig min kärlek bad om svar. Hagqvist Proletärsång. 15 (1906).
i) i vissa oeg. l. bildl. anv.
α) [jfr 5] i uttr. springa i dagen, (plötsligt l. tvärt) framträda l. röja sig l. uppenbaras (äv. övergående i pregnantare bet.: starkt draga uppmärksamheten till sig l. falla starkt i ögonen l. frappera). Jag (säger), att din auktoritet är föga tillförlitlig i fråga om saker, som ligga djupare, än att de för första ögonkastet springa i dagen. Wikner Lifsfr. 1: 130 (1866). (Hebréernas välde) stod der .. med ett bildningsgry, som sprungit i dagen under Salomos .. vetenskapsälskande styrelse. Rydberg Urpatr. 4 (1873). Förpatrullen .. (stöter på) den fiendtliga afdelningen, hvilken bör hafva valt sin ställning så, att dess ringa styrka icke genast springer i dagen. KrigVAH 1883, s. 98. Växlande som den varit denna (nordiska) häfd i skuggor eller dagrar, i all dess växling springer ett drag i dagen framför andra: alltid .. gick konungen i spetsen. Weibull LundLundag. 269 (1890). Det springer i dagen att i några dikter (av K. G. Ossiannilsson), där tonen dämpats, intensiteten inte därför blivit lidande. OoB 1928, s. 700.
β) [jfr t. in die augen springen] i uttr. springa ngn i ögat (jfr γ) l. ögonen l. i ögat osv. på ngn l. i ngns öga o. d. (stundom äv. enbart springa i ögat l. ögonen), tvärt l. omedelbart framträda för l. fånga ngns öga l. ögon l. blick, falla (starkt) i ögat l. ögonen på ngn; äv. närmande sig l. övergående i bet.: vara l. bli (starkt) påfallande l. (direkt) uppenbar för ngn, starkt frappera ngn. Geijer I. 4: 211 (1813; i p. pr., om slutföljd). (Fel) så påtagliga, att de springa hvarje läsare (av boken) i ögonen. Palmblad Norige Bih. 140 (1847). Kroppens former (hos lapparna) äro väl utvecklade, och på qvinnorna springer, till följe af drägten, bäcken-bredden starkt i ögonen. Düben Lappl. 167 (1873). Donationsväsendet drefs af Kristina öfver allt rimligt mått .. och följderna sprungo i ögonen på alla. Hildebrand Statsförf. 343 (1896). Det sprang i ögonen .. att brukshundarne .. (på hundutställningen) voro lika vackra (som), om icke rent af vackrare (än lyxhundarna). SDS 1900, nr 264, s. 3. De underliga stavningarna .. (av vissa ord) måste springa i ögonen på varje läsare. 3Saml. 8: 22 (1927). Novellens brister har .. sprungit honom (dvs. Levertin) i ögonen. Böök i 3SAH LIV. 2: 110 (1943).
γ) i uttr. springa ngn i ögat (jfr β), om skalk l. pojke o. d., i fråga om att det för en skalk osv. karakteristiska draget o. d. plötsligt l. med ens ger sig uttryck l. framträder l. visar sig (ss. en glimt o. d.) i ngns öga l. ögon. Pojken sprang honom (dvs. K. XII) i ögat. Heidenstam Karol. 2: 90 (1898). (Efter samspråket) teg Sverre en stund. Så sprang skalken honom i ögat, och älskvärt men smått gäckande fortsatte han. Dens. Svensk. 1: 145 (1908).
4) [eg. specialfall av 1 j] om ngt sakligt konkret (särsk. magnetnål l. vind), i fråga om att (plötsligt l. tvärt) kasta om från en (rörelse)riktning till en annan, särsk. liktydigt med: (plötsligt osv.) skifta (riktning) l. vända sig l. slå om; numera bl. (i sht i vissa trakter o. sjöt., o. företrädesvis om vind) dels i förb. med riktningsangivande adverbial inlett med till (i sht förr äv. på l. i) o. i särsk. förb., dels (om vind) med innehållsobj. betecknande kompasstreck, angivande hur mycket (uttryckt i streck) som vind kastar l. avviker (från visst väderstreck); i sht förr äv. i uttr. springa i vind, om bidevind seglande segelfartyg, i fråga om att hastigt l. oväntat (o. okontrollerat) lova l. gira upp mot vinden; jfr SPRÅNG, sbst.1 I 4, 5. En wäder-tupp, så inrättad, at den samma slår wid en klocka, när winden springer i Norr. Triewald Bij 100 (1728). I hast sprang winden till Nordost. Ödmann StrFörs. 1: 52 (1799). (Sv.) Vinden språng, (fr.) le vent sauta, tourna. Weste (1807). Kl. ½ 5 sprang vinden i en regnby tvärt på vestsydvest. Skogman Eug. 1: 23 (1854). En bra bris .. Nordnordvest ungefär, fastän han springer några streck. Wetterbergh SamhKärna 2: 143 (1857). Vinden hade sprungit till sydväst, och med sjungande fart voro vi (med båten) snart vid målet. Topelius Självbiogr. 98 (1883). Det har fallit en smula snö under dagen, först regnblandad och lös i stora våta flingor, men så mot kväll sprang vinden på nordväst. Ekelund Syn. 115 (1901). På detta sätt (dvs. gm visst slags brassning av rår) undviker man lättare att få alla segel back, i händelse skutan skulle vilja springa i vind, då det kan vara kvistigt att få styr på henne igen. GHT 1905, nr 221 B, s. 3.
5) [eg. specialfall av 3] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) om vatten (stundom äv. (se a) annan vätska) l. fontän o. d. med tanke på där förekommande vatten, i fråga om att momentant l. kontinuerligt röra sig l. förflytta sig (uppåt l. utåt l. framåt) (o. nedåt) under fri svävning i luften; äv. (o. i denna anv. äv. om källa l. källåder l. vattendrag o. d. med tanke på dess vatten) i fråga om att under utvecklande av rörelse l. förflyttning av ovan angivet slag (l. en successiv följd av sådana rörelser osv.) l. under (häftigt l. stritt) vällande l. strömmande l. rinnande (plötsligt l. tvärt) komma upp l. fram (ur ngt, särsk. marken l. vattenledning) l. röra sig l. förflytta sig fram (ngnstädes, särsk. längs markytan); särsk. liktydigt med: spruta l. forsa l. välla l. strömma l. rinna (upp l. ut l. fram); ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. i uttr. springande vatten, äv. närmande sig l. övergående i utvidgad anv., om i verksamhet varande vattenkonst l. fontän); äv. mer l. mindre bildl.; jfr SPRING, sbst.1 I 2, SPRUNG I 2, SPRÅNG, sbst.1 I 6 (a). Joh. 4: 14 (NT 1526; i p. pr., om källas vatten; i bild). Späde Nympher och Andar, som i Marken, / Berg, och Jordennes höhl', i diupsens mörker, / Och wid springande Källor pläga wistas. Stiernhielm Cup. 7 (1649, 1668). På alla hörnen af desse (fyrkantiga) dammar (i sultanens lusthus) springer .. watn utur halfwa och krokota ormkroppar uti undersatte metall-skåhlar. KKD 5: 241 (1711). Där (dvs. i Lindome) bor Gudmund Olofsson, som gjordt sig beryktad med sin vattuledning; ty han hemtar springande källvatn uti sitt kök. Barchæus LandthHall. 14 (1773). I nordisk hydda jag helst vill bo, / Der skogar susa och bäckar springa. Sätherberg Dikt. 1: 8 (1840, 1862). (Vid explosionen) rörde sig strömmen i massor af skum, och vågor sprungo skyhögt. Mellin Nov. 3: 571 (1840, 1867). Gårdagens eftermiddag var härlig i Sans-Souci park, der Nektergalarna slogo i de doftande lundarna bland de springande vattnen. Bremer Brev 3: 457 (1856). Auerbach (1913; om källådror). Det är de stora förkunnarnas och bedjarnas tankar, som gå igen (i den religiösa litteraturen), men i alltmer utspädd och förtunnad form. Det är icke lätt att känna igen den dryck, som en gång sprang frisk ur klippan vid andens slag. Andræ Herdabr. 63 (1937). — jfr FRAM-, UPP-, UT-SPRINGA. — särsk.
a) om vätska av annat slag än vatten; särsk. om (alkoholhaltig) vätska till dryck, särsk. i fråga om att (låta denna) spruta upp l. välla fram o. d. (ur butelj l. tunna o. d.); särsk. i uttr. låta (vätska) springa, förr äv. låta springa (vätska); jfr SPRÅNG, sbst.1 I 6 b. Läte han (dvs. tronföljaren Karl Gustav) springia win alt ifrån klokan 6 banquettet begyntes, intill klokan 8 den andra dagen. Ekeblad Bref 1: 65 (1650; rättat efter hskr.). En .. triumfport (är av svenske ambassadören i London) opreest .. med kongens nampn och vapen på i Swergiet hwilket blir hållit aff tu läijon, och skal där springa wijn wtur leijonens munnar. Därs. 415 (1655; rättat efter hskr.). Man lät (under medeltiden) win och mjölk springa (vid kungliga personers intåg i Paris). SvMerc. 1: 115 (1755). (Kvinnan kommer från hagen,) där mjölken fradgig i stäfvan springer. Heidenstam Dikt. 8 (1895). Oljan springer i dagen. SvHandordb. (1966). särsk.
α) (†) om fostervatten i samband med förlossning, i fråga om att (häftigt) strömma fram l. ut. När det springande Watnet stannar strax twert aff, är det et Tecken, at antingen Hufwudet eller Rumpan fölier. Hoorn Jordg. 1: 199 (1697). När watnet är sprungit, arbetar ther på, at leda barnet wäl och wackert fram. Broman Glys. 1: 657 (c. 1730).
β) om blod, i fråga om att (häftigt l. plötsligt) (börja) strömma (genom ådrorna); särsk. i uttr. springa ngn åt huvudet, häftigt l. tvärt strömma ngn åt huvudet, i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl., ss. beteckning för att ngn är häftig till humöret l. lätt fattar humör; äv. i fråga om att (häftigt osv.) spruta upp l. välla fram o. d. (ur sår l. näsa o. d.); i sistnämnda anv. äv. i förb. med indirekt obj. angivande person l. djur vars blod sprutar upp osv. (numera bl. i förb. med preciserande bestämning); förr äv. i uttr. av typen låta springa sitt blod, låta sitt blod spruta upp osv. (ur sår l. dyl.). Kunna och än så andeliga röster ibland bliffua hörda aff theres (dvs. de katolska lärarnas) applaudenter, at thet icke skal bliffua gott och fasta enigheet, för än någrom springer röde swetten (dvs. blodet). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 3 b (1587); jfr δ. Bibliske Skriffter, för hwilke .. (hebréerna) gärna hafwa gådt til döden, och låtit springa sitt hierteblod. Sylvius Mornay 358 (1674). Blodet sprang ur näsa och mun. Geijer SvFolkH 2: 349 (1834). Hjärtat var väl gott, men blodet hett och benäget att springa honom åt huvudet. Ullman Ros. 183 (1921).
γ) om tår(ar), i fråga om att (häftigt l. plötsligt) (börja) välla l. strömma fram (i l. ur öga); jfr SPRÅNG, sbst.1 I 6 b α. Nästan förtviflad slog Petrea ihop sina händer, och tårar sprungo från hennes ögon. Bremer Hem. 2: 203 (1839). (Bilden framträder) så lifligt och varmt, att tårarne vilja springa honom i ögonen. Ödman StudM 72 (1891).
δ) om svett, i fråga om att (häftigt l. plötsligt) (börja) tränga l. strömma fram (på ngns panna o. d.). På junkerns tinning sprang svetten het. Levertin II. 1: 54 (1896). Anm. Jfr språkprovet 1587 under β.
b) bildl., med subj. betecknande källa l. källsprång l. -åder o. d. i bildl. bet. Min Sång-Gudinna; / Din ådra springer lamt, är matt, och flyter trögt. Geisler Fägnet. A 1 b (1709). Det finnes, genom denna (Guds frälsande) nåd, en rymd, dit vi kunna uppblicka .. en lustgård af tröst, af frid, af evärdligt springande glädjekällor. Atterbom Minnest. 2: 409 (1839). Talis Qualis (är) ibland Sweriges yngre skalder den, som har det kraftigaste lyriska källsprånget inom sitt bröst, och som aldrig låter samma källsprång .. springa i tid eller otid som en wattenkonst till lust och ögonfägnad. SKN 1845, s. 180. Den lefvande källan (dvs. Guds ord) springer oaflåtligt. Fahlcrantz 5: 174 (1856, 1865). Kriget förtorkade inte livets källor. På ett förunderligt sätt har det gjort dem starkare och friskare och fått dem att snabbare springa i dagen. Zetterström VärldHj. 6 (1942).
6) [bet.-utveckling ur 3] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) om ngt sakligt konkret: plötsligt l. med ens (o. under utvecklande av en förflyttande (särsk. sprättande) rörelse genom luften) lossna l. lösgöra sig l. frigöra sig (från ngt l. ngn), särsk. liktydigt med: hoppa l. sprätta l. flyga l. fara loss (äv. i uttr. springa lös); äv. allmännare l. oeg. l. bildl. (o. i denna anv. äv. om ngt sakligt abstr.), använt för att beteckna försvinnande l. förlorande l. förbrukande av ngt, särsk. liktydigt med: gå förlorad l. till spillo l. mistas (om pengar l. egendom o. d. äv.: gå åt l. stryka med l. ryka). (De medel) wij forsamblet haffwe sedhann wij Först komme tiil regimentiit, haffwe wij nw latiid springa j thenn szwåre besoldingh, wij hollet haffue. G1R 10: 317 (1535). Om ej Svensk trohet giordt .. (Albrekt) bättre bistånd (vid Håkan Magnussons belägring av Sthm år 1371), hade förmodeligen Hans krona den gången sprungit. SthmStCal. 1764, s. 21. En planka språng lös i förstammen, och watnet trängde sig in i skeppet med sådan makt, at man ögonskenligen märkte, huruledes det begynte sjunka. Rydén Pontoppidan b 3 a (1766). För några obetänksamma ord kan hela Eder wälfärd springa. Posten 1769, s. 910. När Soln sin blick från klara fästet sänder, / Ur köldens boja springa jord och haf. Sjöberg (SVS) 1: 173 (1820). Han .. hade med en alltför mänsklig och konstnärlig välvilja och hjälpsamhet samt väl även med något oförstånd låtit de ärvda dublonerna springa. Laurin Minn. 1: 185 (1929). Det är någon som ryser utanför dig / och aftonen har fradgats av månskum. / Orden kvävs av sin tystnad / och alla knappar (i kläderna) springer. Sjödin AspTält 59 (1959). — jfr AV-SPRINGA. — särsk.
a) om huvud, äv. (se slutet) om person med tanke på huvudet, i fråga om att avhugget lossna från kroppen o. flyga l. falla av; företrädesvis i uttr. betecknande att ngn ss. straff l. hämnd låter halshugga ngn l. att ngn ss. straff osv. halshuggs; numera i sht i förb. med låta l. få, med personligt subj., o. nästan bl. i slutet; jfr b α. HFinlH 3: 193 (1553). Then Edla Herre, / Erick Johanson ty werre, / Moste (vid Sthms blodbad) låta huffuudh springa. Prytz G1 B 1 b (1621). (Kristian II) lät .. hwiska Erkebiskopen i örat, at desz hufwud skulle så snart springa som någon annans, om han (osv.). Celsius G1 1: 68 (1746). (En fransman omtalar) det en Arabisk Höfding, hwilken han i Handelsärender besökte, framstält et duszin slafwar med följande tiltal: Se detta pack. Säg sjelf hwilkenderas hufwud du will se springa. SP 1792, nr 234, s. 2. Hans hufvud står i fara att springa. Weste FörslSAOB (c. 1817). Min unga Georg insatt är i fängsel; / Om jag gör uppror springer gossens hufwud. Hagberg Shaksp. 5: 275 (1848). Låta ett par hufvuden springa. Björkman (1889). — särsk. [jfr t. über die klinge springen] i uttr. springa över (förr äv. utöver) klingan (förr äv. (en) klinga l. ett svärds klinga), med precisering av att huvudet efter genomhuggandet med svärdsklingan flyger l. faller av över denna; äv. bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngn avslår l. avstyrker ngt l. att ngt blir kritiskt nedsablat l. nedgjort. Tiil Aruidt wesgötha At han offortöffuad .. latther (några av honom tagna fångar) springha wtoffuer een klinghe. G1R 3: 172 (1526). (Den gamle bösskytten) moste .. springa öffuer klinge. Svart G1 92 (1561). Han (dvs. Herodes) drog et mordiskt swärd, utöfwer hwilkets klinga, / Som förstling, måste strax et heligt hufwud springa. Kolmodin QvSp. 2: 481 (1750). Friherren lät anslag, lydande på många tusendetal, springa öfver klingan utan votering, åtnöjande sig med reservation på förhand emot beslut, dem Friherren sade sig förutse, men icke vårdade sig om att förekomma. ObjGästen 1829, nr 49, s. 3. Några af .. officerarne, fruktande att utan nåd få springa öfver klingan, derest fångarne hängdes, sammanrotade sig (då nederlaget stod klart) med soldaterne i öppet myteri .. befriade fångarne och bådo dem hos deras landsmän utverka pardon. Topelius Fält. 2: 93 (1856). När (under kriget mellan Texas o. Mexico år 1836 den befästa) kyrkan (i Alamo) togs genom stormning den 8 mars, lät .. (general de Santa Ana) alla de överlevande av den lilla besättningen springa över klingan. Berg Almquist 246 (1928). Det är icke bara Uppsalafilosofien och Uppsalaromantiken som få springa över klingan. Lamm i 3SAH 50: 108 (1940).
b) (numera föga br.) i (från a utgående) anv. med subj. betecknande dels annan kroppsdel än huvud (se α—γ), dels ngns liv (se δ).
α) om hals l. nacke, i uttr. betecknande att ngns hals osv. blir avhuggen (l. avskuren) l. att ngn blir avrättad gm halshuggning. M:r Jon Zephyrinus (skulle ha) sagt, att förr än han (dvs. en viss Stræthovius) skulle bliffwa lector, skulle halssen springa. VDP 1675, s. 525. Hellre låter han nacken springa, än han gör något, som han anser stridande mot sitt samvete. Crusenstolpe Tess. 2: 252 (1847). Hvad vann du (dvs. prins Erik, som mot G. I:s vilja fraterniserat med den småländska adeln)? Jo, att för sin unga Dacke / Der sprungit en och annan Småländsk nacke. Börjesson Solen 82 (1856).
β) om öron, i fråga om att (ss. straff l. hämnd) skäras l. huggas av på ngn. (Borgmästaren bör taga) gode boofaste män för honom (dvs. den anklagade) uthj löfte, at han suara skall wed nästa ting, helst och emedan det ähr ingen lifzsak, fast ähn öronen skall sprin(ga). VRP 1668.
γ) om finger (fingrar), i fråga om att (ss. straff l. hämnd) skäras l. huggas av på ngn. Man. låtte .. heller. springa. fem. Finger. än. ett. Hufwud. Runius (SVS) 1: 137 (1699).
δ) (†) om ngns liv, i fråga om att bringas till ett slut (gm avrättning) l. att offras (för ngn). Förr än han (dvs. en läkare som sökt stadsläkaretjänsten i Västervik) får fullmakt härpå, skall mitt (dvs. den redan tjänstgörande provinsialläkarens) lif springa. Den som tar brödet, må ock taga lifvet. Hjelt Medicinalv. 2: 137 (i handl. fr. 1762). På sådana (ohörsamma) comportementer mot sin Öfverhet plägar lif .. att springa. BL 2: 284 (1836). För en sådan kung (som K. XII) är det en glädje att låta sitt lif springa. Crusenstolpe Mor. 1: 40 (1840).
7) [bet.-utveckling ur 3] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) om växtknopp l. växt l. växtdel l. skog o. d. med tanke på knoppar: (plötsligt l. med ens) brista (o. slå ut), slå ut; äv. om växt(del): (plötsligt osv.) spira l. växa l. skjuta l. sticka upp l. fram l. ut (ur l. från jorden o. dyl. l. en växt l. växtdel); stundom äv. i överförd anv., om vår med tanke på framspirande växtlighet; äv. mer l. mindre bildl.; jfr SPRING, sbst.1 I 4, 5, SPRUNG I 4, SPRÅNG, sbst.1 I 9. Så snart vintern har flytt, springer ur jorden detta vårens ljuslockiga första barn (dvs. snödroppen). Sätherberg Blom. 1: 16 (1841). Ur trädet springer ljusgrönt löf. Östergren Dikt. 132 (1871). Bokskogen hade sprungit dagen förut. Strindberg Blomst. 25 (1888). Jorden fejas (om våren) / och blomstren springa rikt ur gren och lök. Karlfeldt FridVis. 36 (1898). En skur på gröna knoppar / som springa efteråt, / .. är hjärtats ungdomsgråt. Dens. FlBell. 42 (1918). Skymningen sveper sin stillhet / runt våra ensliga hus, / .. Snart skola dunkla stjärnor / springa som blommor av ljus. Ferlin DöddansV 22 (1930). (Våren) ville .. icke springa ur marken. Moberg Rid 9 (1941). Vid den tid då rosorna springa. Östergren (1944). — jfr UPP-, UT-SPRINGA o. NY-SPRUNGEN. — särsk. i uttr. springa i blom l. blomning, stundom äv. blomma, (plötsligt l. med ens) slå ut i blom l. börja blomma; äv. mer l. mindre bildl. En Gud skall trampa marken, den skall springa i blomning under hans steg. Hallström Purpur 21 (1895). Husvill kärlek, som själf jag begrät, / sprang i blomma. Heidenstam Dikt. 115 (1895). Vårt första fruktträd sprang nyss i blom. Levertin II. 1: 36 (1896). Sorgen skall dö, / Sällhetens frö / Springa i blomma på himmelens ö. Ps. 1937, 365: 6. Runtomkring sprang livet i blom. Lindqvist RödKl. 15 (1941).
8) [jfr 3, 5, 7] (utom i särsk. förb. o. ss. senare led i ssg numera bl. i vitter stil o. i fackspr.) om ngt sakligt: skjuta l. sticka l. gå l. stå l. vara riktad fram l. ut l. upp (från ngt, särsk. fasadsida); äv. (i vitter stil): sträcka sig (från en punkt till en annan l. över ngt o. d.), löpa l. gå (så l. så); jfr SPRING, sbst.1 I 6, SPRÅNG, sbst.1 I 10—14. Josephson Tessin 2: 24 (cit. fr. c. 1700; om rustiker). Ju mera Bogsprötet springer ju mindre styrcka gifwer Wattn staget och wulingarne. Rajalin Skiepzb. 154 (1730). Under Djefvuls-bryggan, som springer öfver en bergsklyfta, flödade en glänsande ström. Nicander Minn. 1: 106 (1831). Sokeln springer merendels 1—1 1/2 tum, vid större byggnader mera, framför våningsmurarne. Rothstein Byggn. 404 (1859). Främst af alla (härbärgen på MontSaint-Michel är) .. La Licorne, hvars ena flygel springer tvärs öfver gatan. Anholm Norm. 245 (1898). Fasadernas förnämsta prydnad var .. den präktiga, starkt springande taklisten. TT 1901, Ark. s. 58. Slottets trappgavel sprang brant i höjden. Heidenstam Svensk. 2: 147 (1910). Det är .. (på våra sengustavianska möbler) en detalj i utförandet som tydligt visar hän mot England, nämligen den springande rundstaven kring lådorna, en s. k. cock-bead. Fatab. 1953, s. 118. — jfr FRAM-, IN-, NED-, UT-SPRINGA.
9) [jfr 5, 7] (utom i särsk. förb. o. ss. senare led i ssg numera bl. i vitter stil) framgå l. framkomma l. utgå l. härstamma l. härröra l. härleda sig (ur l. från ngt); stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: vara föranledd l. orsakad (av ngt); jfr SPRUNG I 5. Vthaff första Bodhet, såsom vthaff en hoffuudhbrunn springer och flyter all wijsheet. FörsprVish. BBb 3 b (Bib. 1541); jfr 5. Källan, vthur hwilken thet klare och oförfalskade godhe Rychtet springer, är Kyskheten. Schroderus Albert. 1: 182 (1638); jfr 5. Hvarhelst du (dvs. Sapfo) dväljes, vi äge dock dina / Foster, din eviga sångs lemningar, sprungne från Gud. Tranér Sappho 48 (1824). Jag felat har. / Af öfverilning irringen är sprungen, / Och främmande inrådan skulden var. Kullberg Ariosto 2: 137 (1865). Zigenarspråket är .. en ur vulgärindiskan (prâkrit) sprungen nyindisk munart. (Cavallin o.) Lysander 251 (1875). En bragd, som springer ur en personlig ärelystnad, är ingen bragd. Lidman TGSilfverst. 220 (1910). (Mannen) skrek att han var sprungen ur den sörmländska leran och kommen för att förtälja om ljuset. Claesson Sann. 101 (1970). — jfr ENT-, FRAM-, HÄN-, HÄR-, UPP-, UR-, UT-SPRINGA.
II. om person l. djur (jfr anm. under 1 nedan), i fråga om att medelst en successiv följd av språng (se SPRÅNG, sbst.1 I 1) förflytta sig (framåt) till fots i en jämnt (dvs. icke språngvis) förlöpande rörelse, samt i anv. som (närmast) ansluter sig härtill.
1) hastigt (hastigare än vid gång) förflytta sig (framåt) medelst en följd av successivt efter varandra snabbt utvecklade språng som sammansmält till ett jämnt förlöpande, enhetligt (dvs. icke språngvis (se d. o. I 1) försiggående) rörelseförlopp, särsk. liktydigt med: löpa (se LÖPA, v.1 I 1); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg., i fråga om snabb l. livlig förflyttning till fots (äv. med inbegrepp av snabb gång) utan tanke på det sätt varpå förflyttningen åstadkommes, särsk. liktydigt med: ila l. rusa l. hasta l. skynda; äv. med innehållsobj.; äv. bildl.; jfr SPRING, sbst.1 II 1, SPRUNG II, SPRÅNG, sbst.1 II 1, samt SPRINTA, v.2 2. Anm. Ordet springa i här aktuell bet. uppträder i materialet sedan äldsta tid i sht med personsubj., vilket tycks tala för att denna anv. är primär. I nutiden gäller (i sht i fackkretsar) att ordet är mindre vanligt om vissa djur (t. ex. hästar l. vilt), vilkas rörelse av här angivet slag vanl. betecknas med andra ord. Jfr: I hippologiskt sammanhang bör .. ”Springa” undvikas .. Man säger ”Hästen travade på ridbanan” ej ”Hästen sprang på ridbanan”. Det senare passar väl ex(empel)vis om en hund. SAOBArkSakkSvar (1980). Man talar (jägare emellan) sällan om att ett vilt springer, man säger ”flyr” eller ”löper” undan. Därs. Jag orkar inte springa längre utan måste gå en stund. Han kom springande utför backen. Han sprang till skogs. Han sprang uppför, utför trappan. Springa i förväg. Han sprang sin kos, sin väg. Han sprang en hel mil. Springa (i) kapp. Springa stafett för Sverige. Springa för guldmärket. Springa sig trött, slut, andfådd. Springa i fatt ngn. (Ynglingen) stötte vp porten, och språng sin wägh. Sus. 39 (Bib. 1541; Apokr. 1921: ilade). Han låther Hästen springa så dhet lijdher fort. Verelius 48 (1681). Spring hem til Brukspatron Hedengren .. och fråga efter hvar han är til afton. Björn FörfYngl. 116 (1792). Jag lemnade New York och Brooklyn med känslan af att en mängd obesvarade bref och bjudningar, obesökta skolor och instituter kommo springandes efter mig, liksom för att taga mig fatt. Bremer NVerld. 1: 123 (1853). För att vara en god ”främre” (dvs. forward i fotboll) skall man (bl. a.) kunna springa bra. ReglFotb. 1891, s. 16. (Nattskärrans ungar) kunna springa ganska bra på rätt höga ben. Rosenius SvFågl. 2: 328 (1924). Du ska då alltid springa, kan du inte ta det lite långsammare. Östergren (1944). Tanken att springa Stockholm Marathon fick Olle i höstas. Arbetet(R) 2/6 1984, s. 9. — jfr AV-, BI-, BORT-, BRÅD-, EFTER-, FATT-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, GENOM-, HALV-, IN-, KAPP-, KULL-, NED-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, SMÅ-, TILL-, UND-, UPP-, UT-SPRINGA o. AN-, SNABB-SPRINGANDE samt LÄTT-, SAKT-, SAM-, SEN-, SKARP-, SNABB-SPRUNGEN. — särsk.
a) om person, i fråga om att springa l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) snabbt l. skyndsamt ta till fötterna undan ngn l. ngt (särsk. en fiende i krig), särsk. liktydigt med: flyende springa; äv. övergående i utvidgad bet.: (springande l. hastigt) fly; stundom äv. med nedsättande bibet. av feg flykt; jfr b, e β. Han .. höög omkring sigh (med yxan) .. thå språnk Han som skadan fick i lijderid och thär Hög han Honom (ihjäl). UpplDomb. 5: 148 (1598). Mollberg nu dansar igen, / Färdig uppå foten, / Liksom stod han i roten, / Och språng för fienden. Bellman (BellmS) 1: 232 (c. 1775, 1790). Ett hampspöke, för hvilket man får barn att springa. Rydqvist i 2SAH 12: 352 (1827). Sprungit har man engång förr mot norden, / Och är nu på språng igen. Runeberg 2: 90 (1848). De sprungo vid första skottet. Harlock (1944). Han springer, så fort han får se en fiende. Östergren (1944). — särsk. [jfr uttr. rymma, fly fältet] (†) i förb. med obj., i uttr. springa fältet, flyende springa från slagfältet, fly (slagfältet). De säga att Engelsmännerne sprungit fältet och lämnat Ryssarne i sticket. CAEhrensvärd Brev 2: 323 (1799).
b) (†) om militär trupp, i fråga om att i språngmarsch l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) hastigt l. brådskande ge sig av (från ett militärt åtagande)?; i anträffad anv. sannol. [jfr a] med nedsättande bibet. Forty oss twiffler jnthet när the (dvs. hertig Kristians av Holstein trupper i Skåne varmed svenska trupper samarbetade under grevefejden) haffua sprungit szaa faa wij staffwenn (dvs. måste de svenska trupperna kapitulera). G1R 10: 276 (1535).
c) (†) om ryttare, i fråga om att förflytta sig med sin häst i fullt språng: galoppera, spränga fram; anträffat bl. oeg. l. bildl., om barn som rider på käpphäst. Barnen, som medh Käpp kring Gården rijda mäst, / När Fursten nämpnes nu, the springa medh sin Häst. Arvidi A 3 a (1651).
d) (numera föga br.) i uttr. springa framom (i sht förr äv. framför) ngn l. ngt, om person: springande l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) snabbt l. skyndsamt förflytta sig förbi o. placera sig framom l. framför ngn l. ngt; äv. bildl. (o. i denna anv. äv. om ngt sakligt), särsk. betecknande att ngn (ngt) hinner om o. lägger ngn (ngt) efter sig i utvecklingen. (Bonaventura har icke) låtit sigh nöya .. medh Prophetens konung Dauids Ord vthan han haffuer sprungit fram för then h(elga) Anda, och haffuer welet göra en bätre Psaltare. PJGothus Helg. C 6 (1593). När .. (kvinnan som drev boskap) kom til engesledet, språng hon fram om boskapen och satte op en skyssel. BtFinlH 2: 298 (1667). Icke hvar och en kritiker är en Lessing i kraften att på en gång springa framom sin tid och öfver alla dess inrotade fördomar. BEMalmström 2: 141 (c. 1860); jfr SPRINGA ÖVER 1 a. (Brasilien) är ingalunda vuxet sin författning. Lagen har sprungit långt framom sederna. NF 2: 1060 (1878). Spekulationen sprang långt fram om näringslifvets värkliga utveckling. GHT 1895, nr 252, s. 4.
e) om person, i förb. med prep.-adverbial inlett med på, i vissa anv. (jfr j).
α) (numera företrädesvis om ä. förh.) i uttr. springa på (en) tjäder, i fråga om att springande l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) snabbt l. skyndsamt söka sig inpå (o. inom skotthåll för) spelande tjädertupp under den tid av spelet (sisningen) då tuppens sinnen (i sht hörseln) är (starkt) nedsatta; äv. (i uttr. springa på tjäder) i utvidgad anv., i fråga om att bedriva spelskytte medelst sådant förfaringssätt. Det fordras mycken försigtighet att springa på tjäder. Greiff Jagt 75 (1828). Jag var, gudnås, första dagarna af Maj bortrest för att springa på tjäder och kom derigenom på slarf med skrifningen. Runeberg (SVS) 9: 354 (1860). Den tredje Maj kl. 2 på morgonen sprang jag på en tjäder, tänkte på Kung Carls kröning och sköt bom. Därs.
β) i uttr. springa på dörren, äv. porten, (flyende) springa l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) snabbt l. skyndsamt förflytta sig mot dörren resp. porten (i syfte att genom denna lämna rum o. d.); äv. i utvidgad anv.: (flyende) springa mot o. ut genom dörren (därvid lämnande rum o. d.); äv. mer l. mindre bildl.; jfr a. Som en pil sprang hon på dörrn. Cederborgh UvT 2: 25 (1809). Skulle vi väl .. springa på dörren ur den lutherska kyrkan? Thomander 2: 316 (1838). (Sv.) Han sprang på dörren (t.) er lief zur Thür hinaus. Klint (1906). Tror du verkligen, att jag är som en af dessa andra, att jag springer på porten, när jag bäst behöfs. Marcus Skådesp. 61 (1908). Han sprang på dörren, men snavade på tröskeln och blev infångad. Östergren (1944).
γ) (vard.) i uttr. springa på pumpen, bildl., betecknande att ngn möter övermäktigt motstånd l. oöverkomliga svårigheter l. misslyckas; jfr PUMP, sbst.1 4. Jaså, revolutionärerna hade sprungit på pumpen. Claesson Sann. 117 (1970).
δ) sport. i sådana uttr. som springa på boll l. stickare, i fråga om vissa bollspel (i sht fotboll): springa o. försöka få tag på l. nå boll l. stickare. Kilström fick en härlig stickare av v. y. att springa på. IdrBl. 1924, nr 74, s. 10.
f) om person, i fråga om att springa (ss. led) i viss dans(lek); dels utan obj., dels med obj. betecknande viss dans(lek) l. viss tur l. dyl. däri: springande utföra l. dansa; äv. (jfr 2) med iterativ l. kvantitativ innebörd; jfr I 1 a. Man sprang långdans hela kvällen. Lovén Folkl. 140 (1847; utan obj.). Af Tannhäusers dikter framgår, att sången till ringdanserna, hvilka merendels sprungos, vanligen ackompanjerats af giga, flöjt, harpa eller tamburin. Bååth WagnerS 1: 21 (1903). När denna kombinering av en långsam och en rask, en allvarlig och en glad, en gången och en sprungen, dans begynt är svårt att säga. De äldsta spåren äro att finna på 1300-talet. Norlind SvFolkl. 358 (1911). — särsk. dans. i uttr. springa port, i vissa folkdanser (särsk. ”väva vadmal”), om dansande par, i fråga om att (små)springa (framåt) under portfattning; jfr PORT, sbst.1 2 a. Varje par, som under dansen (dvs. ”väva vadmal”) springer port längst bort från fronten, (skall) under en takts vila på stället vända helt om. Folkdans. 74 (1923).
g) om person, i fråga om att springa (ss. led) i viss (tävlings)lek; dels utan obj., dels med obj. betecknande viss (tävlings)lek: springande utföra l. leka (äv. närmande sig l. övergående i utvidgad bet.: leka); äv. dels (i sht i fackspr.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om lek, betecknande att denna utförs l. leks springande, dels (i inf.) i förb. med obj. l. adverbial, i namn l. benämning på viss (tävlings)lek; stundom äv. med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 2); jfr I 1 b. Kommendanten hade hela natten sprungit Enka. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 90. Ungdomen .. skulle springa något. Valdes först natthugg, sedan quatre coins, sedan enklek. Topelius Dagb. 2: 335 (1836). Sen sprungo vi i leken / Med sista paret ut. Dens. Ljungbl. 154 (1852, 1860). Efter måltiden sprang ungdomen .. sista paret ut. Lundin StockhMinn. 1: 64 (1904). Ringlekarna, hvilka i 10-årsåldern så småningom ersätta de springande lekarna. Norlind AllmogL 667 (1912). Springa trebent (:) Man binder ihop ett höger och ett vänsterben på de två som ska springa. Sen få de ge sig iväg det värsta de kan. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 146 (1949; från Västergötl.). — särsk. i uttr. springa långt lin, om en förr i vissa trakter på fastlagstisdagen utövad tävlingslek som tillgick så, att man sprang barfota i snö o. där det gällde att springa längst för att därigm tillförsäkra sig en skörd av långt lin (det längsta bland tävlingsdeltagarna) under året; äv. närmande sig l. övergående i bet.: leka nämnda lek; jfr LIN 1 a. I Korsnäs sprang man om fastlagstisdagen ”långt lin”. Hembygden(Hfors) 1910, s. 316.
i) (numera mindre br.) i uttr. springa prov, springande avlägga prov (på sin förmåga o. d. att springa), provspringa; anträffat bl. om hästar. Festkomiterade .. låta dem (dvs. de blivande kapplöpningshästarna) springa prof rundt torget. NordT 1892, s. 15.
j) i sht sport. om skidlöpare, i fråga om att (i sht vid saxning (se SAXA 3 a ζ)) under utförande av en successiv följd av snabba benlyftningar med åtföljande snabba nedsättningar av fot o. skida (med varje lyftning jämte nedsättning bildande ett speciellt slags springsteg) förflytta sig (framåt) på skidor; i sht i uttr. springa på skidorna. De sista meterna till målet var det motlut, och där sprang åkarna på skidorna. Finnarna och norrmännen .. sprungo uppför de första backarna (vid femmilsloppet på skidor). PåSkid. 1939, s. 336.
k) (numera i sht i vitter stil, mera tillf.) i överförd anv., i uttr. springande fart, om fart som springande person (l. djur) håller (äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., övergående i bet.: (mycket) snabb fart, ilande l. flygande fart); i förb. med föregående prep. i (jfr FART 8 a). I springande fart begaf han sig till grannsocknen. Hertzberg Päivärinta 3: 109 (1886).
l) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) ss. vbalsbst. -ande, om (målinriktad) färd l. tur l. tripp till fots som företas springande l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg.) under (mycket) snabb kroppsförflyttning (möjl. äv. med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 2), om (målinriktad) färd osv. varunder mycket springande förekommer); i oeg. anv. äv. dels övergående i bet.: hastig tur l. tripp, hastigt besök l. hastig visit (hos ngn), dels [jfr I 1] i uttr. i ett springande, i ett sammanhang l. i ett svep l. på en (o. samma) gång. Weste FörslSAOB (c. 1817); utan närmare angiven bet. Lördag. Springande hos Sahlberg. Topelius Dagb. 2: 37 (1835). Jag (skall) gå ett springande till Larses och höra om de intet skola åka till kyrkan i morgon. Knorring Skizz. I. 2: 15 (1841). Med bössan hade Gunnar .. alltid brukat att om helgdagsmorgnarne ”springa ut ett springande”, såsom han sjelf kallade det .. Men nu .. kom ingen hvithårig hare, eller mörkfjädrad fogelstek in i köket; Gunnar sprang inga springanden åt skogen, och bössan förblef hängande laddad på väggen. Dens. Torp. 1: 65 (1843). (Sv.) I ett springande, (eng.) in (ell. at) one run; at one go. Björkman (1889).
m) (numera i sht ngt vard.) i förb. med predikativ utgörande ett personbetecknande (stundom äv. djurbetecknande) substantiv (i sht betecknande viss syssla l. visst yrke), i uttr. angivande att person l. djur springer o. verkar l. arbetar l. fungerar o. d. ss. l. i egenskap av den l. den (uttryckt gm predikativet); äv. dels med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 2), dels hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (särsk. använt för att beteckna att ifrågavarande syssla l. yrke l. funktion o. d. är förbunden med mycket springande l. livlig kroppsförflyttning till fots o. d.). Han brukar springa ytter ibland. (En hare) med öronen längs ryggen springer förelöpare för någonting, som ekar doft långt borta. Tavaststjerna UÅr 4 (1892). Mången bonde har suttit nämdeman eller sprungit kronorättare. Landsm. XI. 9: 9 (1896).
n) (numera i sht ngt vard.) i uttr. betecknande att ngn (ivrigt l. beskäftigt o. d.) springer till ngn l. ngra o. upplyser l. berättar l. skvallrar om ngt; äv. (o. i sht) dels med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 2), dels hyperboliskt l. oeg. l. bildl., i uttr. betecknande att ngn (ivrigt osv.) färdas hos ngn l. ngra o. skvallrar l. sladdrar om ngt l. sprider skvaller; vanl. med nedsättande l. klandrande bibet. Han sprang till läraren med allt skvaller han kunde snappa upp. Förtalet? — Det är en gammal käring, som längesedan är sjelf så utskriken, at ingen mera bryr sig om hvad hon springer med. Envallsson Förm. 44 (1799). Hvem sprang till honom (dvs. fadern) med det (dvs. skvallret)? Knorring Cous. 1: 25 (1834). Ja e inte den som springer me sladder. Nilsson Bombi 23 (1932). Jag har .. ett annat tycke. — Det får du absolut inte springa och tala om för fru Nilsson. Det förstår du? Hedberg VackrTänd. 228 (1943). Springa och skvallra ur hus i hus. Östergren (1944). Hade .. (konfirmationsläraren) sprungit till farsan och pratat skit? Karlzén BlåNov. 82 (1951).
o) (numera bl. i vitter stil) bildl., i uttr. springa ngt i förväg, i fråga om att (på ett brådstörtat sätt) föregripa ngt. Med dessa ord springa vi väl tiden något litet i förväg, Och sqvallra i förtid om hvad den bringar. Knorring Torp. 2: 146 (1843). Ännu är språkbruket icke så förtyskadt, att icke de fleste bland våre läsare lära dela vår tanke, att bibelnämden här (dvs. i fråga om användande av ordet begära i st. f. bedja) sprungit en sorglig språkförskämning i förväg. SvTidskr. 1873, s. 501.
p) [jfr q β] bildl., i fråga om att med handen l. händerna utföra snabba fram o. åter försiggående rörelser o. därigm bringa ngt att hastigt förflytta sig (i viss riktning) l. rotera (äv. med iterativ l. kvantitativ innebörd; jfr 2); i särsk. förb. (se SPRINGA UPP 13) o. ss. förled i ssgn SPRING-BÅGE (se d. o. 2).
q) (numera i sht i vitter stil; se dock ε, ζ) oeg. l. bildl., om djur saknande ben o. fötter (se α) l. om ngt sakligt konkret, i fråga om att utveckla hastig, kontinuerlig (om springande erinrande) rörelse l. förflyttning; äv. om ngt sakligt (konkret l.) abstr. (jfr d), använt för att beteckna dettas hastiga spridning l. utveckling l. försvinnande o. d.; jfr SPRÅNG, sbst.1 II 3. (Det vore bra om) her Ture och Biscop måns gåffue siig hiith in i Rikit igen för thet stora rop och Ricthe skuld som ther aff springher margfallelig i fremmande landh atui oss her inbyrdis så illa fördraga kunne. G1R 6: 91 (1529). (Det anstår kvinnorna) At (skott-)spolen af och an behändigt låta springa. Kolmodin QvSp. 2: 469 (1750). Hjulena snurrade (på spinnrockarna) .. och tramporna gick, och tenarna sprang runt. Lagerlöf Liljecr. 29 (1911). På alla gångar springa löv som drivna / av vettlöst ångest, av den stumma skräcken. / Så går en dag på nytt i sönderrivna / och eldsvådsröda skyars orostecken. Silfverstolpe Heml. 74 (1940). En stund senare kom ryktet springande till smedjan. Fridegård Offerrök 212 (1949). — särsk.
α) om djur saknande ben o. fötter, i fråga om att med hjälp av andra extremiteter l. gm slingrande kroppsrörelser o. d. snabbt förflytta l. röra sig (framåt); särsk. om vattendjur, liktydigt med: snabbt simma; äv. med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 2), i fråga om att förflytta sig (omkring l. fram o. tillbaka l. upp o. ned o. d.) upprepade gånger l. ideligen l. oupphörligt o. d.; numera bl. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter) om fisk, i fråga om att (på grunt vatten) snabbt förflytta sig framåt. (Med hjälp av simblåsan) äger (fisken) förmågo at springa up och ned, som han wil (i vattnet). Triewald Förel. 2: 76 (1736). Sådan stor diur (dvs. sälar) .. springa 3 el. 4 milar til hafs. Broman Glys. 3: 562 (c. 1740). Skallerormen kan ej springa fat Ekornen. Linné Stenr. 8 (c. 1747). Strömming, som alls icke är lekfärdig, men som dock ”hastigt springer inåt fjärdarna”. Arwidsson Strömm. 56 (1913). Om denna ”springande” strömming säges på flera håll att den leker. Därs.
β) om fingrar l. hand o. d., i fråga om att hastigt röra sig l. förflytta sig (på ett sätt som erinrar om springande); särsk. i fråga om rörelse vid trakterande av ett musikaliskt instrument, o. i denna anv. äv. om stråke som hand håller i o. spelar med; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. i överförd anv., om fingerrörelse). Nu har jag skrufvat strängen spänd, / Si nu hur knogen springer. / Mutter, mitt sjuka finger! Bellman (BellmS) 1: 75 (c. 1771, 1790). Fioler ljuda och stråkar springa. Sätherberg Blom. 2: 28 (1844). Hans fingrar har börjat trumma bekymmerslöst mot underlaget av trä — jag ser i de små springande fingerrörelserna all hans gränslösa tilltro för brodern, all hans fräcka oansvariga trygghet. Sjögren TaStjärn. 50 (1957).
γ) [jfr motsv. anv. av LÖPA, v.1 (se d. o. III)] (†) om segelfartyg, i fråga om att hastigt (av)segla. Åth Stocholm moste the alle (dvs. alla de uppbringade fientliga handelsfartygen) springe. Hund E14 96 (1605).
δ) om vind, i fråga om att hastigt o. kontinuerligt röra sig l. förflytta sig (framåt l. nedåt l. omkring o. d.). Ned ifrån de branta åsar / Springer vinden, som han brukar. CVAStrandberg 1: 7 (1845). Redden bar ett skepp med svälda segel, / vinden sprang i tackel och i tåg. Vetterlund DagStund. 22 (1896). Att se hur vinden springer i ett rågfält, vars centrala kulle en gång varit säte för bytinget. SvD(B) 1943, nr 114, s. 9.
ε) (numera bl. mera tillf.) i uttr. springa framåt, om ngt sakligt abstr. (särsk. demokrati): utveckla sig l. gå med mycket raska steg framåt. Inom tio år hade demokratien så sprungit framåt, att stiftaren af Eidsvoldska Chartan nu upphört att anses för äkta frisinnig. Palmblad Norige 316 (1846).
ζ) om tid l. ngt tidligt (i överförd anv. äv. om klocka, med tanke på tid), i fråga om att snabbt lida l. förflyta; äv. (o. numera i sht, fullt br.) i uttr. springa i väg. Öfver hans (dvs. F. M. Franzéns) graf re´n sprungit ett år. FGrafström Dikt. 23 (1848). Endast förmiddagarne återstodo, men det kunde hända att äfven de sprungo på allra oskyldigaste vis. Strindberg Fjerd. 4 (1877). Där (dvs. på Agnhammars herrgård) trifvas vi godt och dagarna springa. TurÅ 1912, s. 154. Vi satt och pratade och såg inte, hur klockan sprang i väg. Rootzén Sthmsungd. 144 (1928).
η) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., bildl., om ngt språkligt (särsk. prosa) l. fantasi o. d.: som snabbt l. livligt ”rör sig”, rörlig l. livlig l. livfull o. d. (äv. närmande sig l. övergående i bet.: lättflytande l. otvungen l. (om fantasi o. d.) sprudlande l. flödande o. d.). Alfred de Musset .. full af lågande lyrik och springande fantasi. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 36 (1913). Ur Dalins pittoreska springande prosa, som hämtat sina naturliga äktsvenska tonfall från det vardagliga talspråket, har Wallenbergs framgått som konsekvens. 3Saml. 5: 223 (1924).
Anm. till 1. Beträffande svårigheten att avgöra tillhörighet till detta mom. (o. till I 1) se anm. sp. 10065.
2) [eg. specialfall av 1] (numera i sht ngt vard.) med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 1 f, g, l—n, p, q α), i fråga om att (under loppet av viss begränsad tid l. vid ett o. samma tillfälle) upprepade l. många gånger l. ofta l. ideligen o. dyl. l. på ett ihållande l. ihärdigt l. oförtrutet o. d. sätt springa (i bet. 1) l. (allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (jfr 1), utan tanke på sättet för förflyttningens åstadkommande) hastigt l. livligt l. brådskande o. d. förflytta sig till fots; särsk. dels i fråga om att i samband med l. ss. led i utförandet av visst arbete l. viss sysselsättning förflytta sig på angivet sätt (särsk. liktydigt med: jäkta l. flänga (omkring) l. flyga o. fara), dels i fråga om att färdas (omkring) ngnstädes o. där utveckla sådan kroppsförflyttning; äv. (ofta nedsättande l. klandrande, företrädesvis i förb. med åtföljande adverbiell bestämning) övergående i bet.: göra (täta) besök l. avlägga (täta) visiter (hos ngn l. ngra, särsk. för att konsultera l. ställa sig in hos l. fjäska för vederbörande o. d.) l. (ofta l. regelbundet l. ivrigt) besöka l. frekventera (ngt); äv. opers.; jfr SPRING, sbst.1 II 2, SPRÅNG, sbst.1 II 2, samt SPRINTA, v.2 2. Har man sprungit i jobbet hela dagen, vill man vila, när kvällen kommer. Haar man dhet som klinger, / man får fulle dhen som springer. Grubb 313 (1665); äv. att hänföra till 1. Jag är alldeles trött af det myckna springandet med lapparne i fjellen, med hvilka jag kämpade öfver 100 mil. Linné SvArb. 2: 72 (1732). Min Far är så intagen af sin Jägarvurm, at han springer natt och dag i skogen. Envallsson AllaNögda 3 (1782). Kring den andra härden (i smedjan) sprungo, pysslande vid sken af bränder, / Dvergar med de röda tänger glimmande i flinka händer. Wirsén NDikt. 72 (1877, 1880). Det slogs i dörrarna och sprangs i trapporna. Det märktes nog, att grefvinnan Märta var kommen. Lagerlöf Berl. 1: 283 (1891). Dessa få (ansvariga för partiets vallista) äro ingalunda alltid partiets mest framstående män, utan ofta de som ha mest tid att ”springa”. Vasenius Samkänsl. 43 (1901). (Torparbarnen) sprungo på torpens vretar, trasiga, lortiga, snoriga, hungriga, — rödkindade, friska och starka. Thorsén UpplTorp. 9 (1949). — jfr OM-SPRINGA. — särsk.
a) gm samordnande och förbundet med ett efterföljande verb, i fråga om att springa (omkring l. fram o. tillbaka) o. därvid (upprepade gånger l. ofta l. ideligen o. d.) utföra den gm det efterföljande verbet uttryckta verksamheten l. att gå an l. stå i o. utföra ifrågavarande verksamhet; i sht med nedsättande l. klandrande bibet.; jfr 1 n. Hanhundar springer och skvätter överallt. Han sprang och fjäskade hos chefen, men fick ändå inte tjänsten. Jo! hörs en åldrig Spindel svara, / Där han i Nichen sprang och spann. Bellman Gell. 6 (1793). Månge små barn sprungo och lekte. Landell Bligh 137 (1795). (Fölungen) springer och nosar uppefter alla hästar, till slut kan han ju få sig en knäpp. Sjödin StHjärt. 59 (1911). Barnlösa som han (dvs. Martin Koch) och hustrun var hade de adopterat en flicka som kunde springa och uträtta bud och i synnerhet köpa cigaretter åt honom. Lo-Johansson Förf. 39 (1957). Anm. Se äv. språkprovet 1756 under e α.
b) i fråga om att fritt l. utan tillsyn l. uppsikt o. d. (få l. tillåtas) springa omkring o. d. ngnstädes, särsk. om djur, i uttr. springa lös (jfr LÖS 1 b); i hyperbolisk l. oeg. l. bildl. anv. äv. i uttr. betecknande att ngn driver omkring l. får reda sig själv utan ngns tillsyn l. beskydd. Barnen får springa som de vill här. Weste (1807: Springa lös). Låter du verkligen flickorna springa vind för våg utan att ordna med hemföljning? Hedberg DockDans. 95 (1955). Hundar får ej springa lösa i markerna nu. SvHandordb. (1966).
c) nedsättande l. klandrande, i fråga om att (ofta l. ideligen o. d.) springa omkring o. vara i vägen för ngn l. ngns fötter l. (med pluralt subj.) varandra l. varandras fötter l. att (ofta osv.) (råka) komma l. stå i ngns l. varandras väg (o. därigm vara till hinder l. besvär för denne resp. varandra); i uttr. springa i vägen (för ngn l. varandra) l. framför (stundom äv. i) fötterna (på ngn l. varandra). Springa i vägen för ngn. Schulthess (1885). Springa framför fötterna på ngn. Björkman (1889). (Barnet) Plockade syrener, slickade sockerkakssmeten och sprang i vägen. Faustman Barn 29 (1933). Tjänare i oändlighet — som sprungo i fötterna på varandra, ju flera, dess finare. Furuhjelm StigOron 299 (1935).
d) i förb. med prep.-adverbial inlett med efter, i uttr. betecknande (kroppsförflyttning ss. led i) strävan att uppnå visst mål l. syfte (jfr EFTER, prep. I 9).
α) springa efter ngt, företrädesvis bildl., i fråga om att (ha för vana att) ihärdigt l. ivrigt o. d. jaga l. ävlas efter ngt; i sht med nedsättande l. klandrande bibet. Hwadh .. (Gud) intet wil, .. ther effter flyger och springer hon (dvs. människan). Phrygius HimLif. 121 (1615). Folket springer efter allt möjligt lappri — t. ex. när en kung är ute och reser. Palmær Eldbr. 121 (1840). Många i våra dagar springa, som judarne .. (på Jesu tid) gjorde, efter allt nytt, som de höra omtalas. Topelius EvBarn. 14 (1893). jfr EFTER-SPRUNGEN.
β) springa efter ngn, i fråga om att (ihärdigt l. ivrigt l. enträget) springa för att (söka) få tag i l. komma i förbindelse med ngn (för samtal l. konsultation l. dyl.) l. för att anställa ngn (i sin tjänst l. dyl.) l. för att (få) se l. höra l. träffa l. vara tillsammans med ngn o. d.; i hyperbolisk l. oeg. l. bildl. anv. äv. i fråga om att (ivrigt l. enträget l. efterhängset) söka persons (av motsatt kön) sällskap l. slå för l. uppvakta person av motsatt kön l. göra vederbörande sin kur; stundom med nedsättande l. klandrande bibet.; jfr SPRING, sbst.1 II 2 a. Springa efter fruntimer. Björkegren 678 (1784). Det var högst oanständigt att de unga damerna sprang .. efter ungkarlarne. Topelius Dagb. 3: 402 (1838). Jag har sprungit efter honom hela dagen. Dalin (1854). Hela Stockholm springer ju efter honom (dvs. en präst och omtyckt predikant). Molander Vårflod 4 (1884). Det var en stor fördel för arbetsgifvaren, om två arbetare sprungo efter honom, men tvärt om, ifall han och en annan patron kappades efter samme arbetare. Bildt Ital. 169 (1896). Hon springer efter karar för hela slanten. Gustaf-Janson ÖvOnd. 50 (1957). jfr EFTER-SPRUNGEN.
e) i förb. med prep.-adverbial inlett med i, i vissa (företrädesvis hyperboliska l. oeg. l. bildl.) anv. (jfr c).
α) med adverbialets huvudord betecknande plats l. lokal(er) o. d., i fråga om att (ofta l. enträget l. gärna o. d.) springa omkring där l. besöka denna (dessa) för att uträtta ärenden (särsk. göra inköp) l. utöva viss kontroll l. dyl. l. bl. för nyfikenhets l. nöjes l. tidsfördrivs skull (särsk. i uttr. springa i butiker l. affärer, i fråga om verksamhet av angivet slag inriktad på butiker l. affärer); stundom äv. med nedsättande l. klandrande bibet. I mitt tycke ser det icke särdeles wäl ut, när Mannen springer i köket, och räknar grynen i grytan. Stagnell JHjernlös 2 (1756); äv. att hänföra till a. Vara ute och springa i staden. WoH (1904). Springa i butiker. Harlock (1944). Springa staden runt i affärer. Östergren (1944).
β) i uttr. springa i rätten, i fråga om att titt o. tätt infinna sig i rätten (se RÄTT, sbst.2 3). Barnavårdsmän ha ingen tid att springa i rätten. DN(A) 1930, nr 4, s. 22.
γ) (numera föga br.) i uttr. springa i lektioner, springa på lektioner (se h α). Jag (dvs. J. J. Berzelius, som i Paris gick på föreläsningar i bl. a. mineralogi,) har nu så fullt att göra att springa i lektionerna, att jag knappt har tid att äta frukost om morgnarna. Berzelius Res. 175 (1818).
δ) i uttr. springa i (små)ärenden, i sht förr äv. sysslor, (jäktande) springa (omkring) o. (se a) uträtta (små)ärenden resp. sysslor. Jag måste springa i ärenden minst en halvtimme, innan jag kan komma. Jag har sprungit i sysslor hela dagen. Dalin (1854). Springa i småärenden. Sundén (1891).
f) i sådana uttr. som springa med flickor l. pojkar, om person av manligt resp. kvinnligt kön: springa ute (se i) tillsammans med flickor resp. pojkar; i hyperbolisk l. oeg. l. bildl. anv. äv.: (ofta l. gärna o. d.) vara ihop l. ha sällskap med flickor osv. Han har börjat springa med flickor. Hon springer med alla pojkar, gärna med flera samtidigt. Hedberg Sardin. 75 (1956).
g) i uttr. springa hos l. till ngn, äv. ngt, företrädesvis hyperboliskt l. oeg. l. bildl., i fråga om att ofta l. ideligen l. ivrigt o. dyl. l. ss. led i en vana l. ett bruk o. d. bege sig till l. göra besök hos ngn l. ngt (särsk. för att konsultera l. sällskapa med l. ha kärleksförbindelse med vederbörande); ofta med nedsättande l. klandrande bibet. Han fick springa flera gånger hos (till) förläggaren (förlaget), innan boken slutgiltigt godtogs för publicering. Hon har börjat springa hos (till) homeopat(er) för sin astma. Det sägs, att hon springer hos karlar om nätterna. Hr Cyrillo .. springer i från morgon till afton ute i staden hos de sjuka. Linné Bref I. 3: 242 (1772). Har jag inte sagt dig, att du inte får springa förjämnan hos Erik-Jonska? Sjödin StHjärt. 162 (1911). Varför springa till läkare och kasta ut pengar? Hedberg Räkn. 16 (1932). Du har ju .. din man. Hygglig och snäll är han jämt mot oss .. men det kunde hända, att han tröttnade på oss, om vi springer för ofta hos er. Netterström Ravn TrixRekl. 81 (1938). Nu skulle sonen rökt, supit sig full och sprungit till flickor. Hedberg VackrTänd. 28 (1943). Springa hos läkare(n) i tid och otid. Östergren (1944).
h) i förb. med prep.-adverbial inlett med på (samt elliptiskt för sådan förb.), i vissa (företrädesvis hyperboliska l. oeg. l. bildl.) anv.
α) med adverbialets huvudord betecknande lokal(er) o. d. (jfr β) l. begivenheter l. evenemang o. d., i uttr. betecknande att ngn upprepade gånger l. titt o. tätt l. ofta l. träget l. vanemässigt l. gärna o. d. besöker l. frekventerar den l. den lokalen (de l. de lokalerna) o. dyl. l. lokaler o. d. av det l. det slaget l. går på l. bevistar l. deltar i begivenheter osv. av det l. det slaget; äv. i utvidgad anv., i uttr. betecknande att ngn vid ett visst bestämt tillfälle besöker en viss bestämd lokal o. dyl. l. går på osv. en viss bestämd begivenhet osv., med tanke på att detta besök resp. gående osv. utgör ngt upprepat l. ingår i en vana l. ett utbildat bruk l. dyl.; ofta med nedsättande l. klandrande bibet. Hon springer på Filadelfia ett par kvällar i veckan. I början av terminen var det många lektioner, föreläsningar att springa på. Att springa på middagar var hans stora passion. Ska du springa på bio i kväll igen? De la Gardie har haft .. skamlösheten att .. begära pension, för det han sofvit i Beredningen, och när han vaknat, sprungit på frukost hos Drottningen. Liljecrona RiksdKul. 390 (1840). Springa hela dagen på besök. Schulthess (1885). Hon springer, trots sin mans sarkastiska utfall, på metodistmöten. PT 1898, nr 220, s. 3. Att springa på visiter och uppvaktningar har alltid varit mig en plåga. Cronholm 10År 56 (1901). Auerbach (1913: på krogarna). Du sprang på hans (dvs. en älskad skådespelares) premiär, slå dig nu på att dyrka hans minne! Siwertz Fribilj. 115 (1943). Östergren (1944: på .. bio, föredrag .. operan, teatern, utställningar). Springa på kurser .. flera gånger i veckan. SvHandordb. (1966). Jag sprang på nationen varje dag för att läsa alla tidningar. Delblanc Gunn. 102 (1978).
β) [eg. specialfall av α] i sådana uttr. som springa på toaletten l. klosetten, äv. (vard.) på toa resp. klo l. på dass l. muggen, i fråga om att upprepade gånger l. ofta (o. på ett brådskande sätt, särsk. vid diarré) uppsöka avträdet l. toaletten; äv. elliptiskt för sådana uttr.; jfr SPRING, sbst.1 II 2 b. Han har sprungit på toa(letten) hela natten. Springa på dass i ett kör. Springa .. (dvs.) hafva utsot. Tholander Ordl. (1872). Jag fick springa tre gånger på natten (på grund av diarré). Östergren (1944). Det är för jävligt, svarade Bing Crosby (på frågan hur det kändes att bli gammal) .. Man måste använda hela dagarna för att komma ihåg vad folk heter och hela nätterna för att springa på muggen. SvD 8/1 1984, s. 20.
γ) (i Finl.) i uttr. springa på ärenden, springa ärenden (se j). (I Finl.) tala vi om att gossar och flickor förtjena sitt bröd med att ”springa på ärenden”. KalSvFolkskV 1912, s. 190. (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 34 (1958).
i) i uttr. springa ute, företrädesvis hyperboliskt l. oeg. l. bildl., i sht om yngre person, i fråga om att (om kvällar l. nätter o. i sht i sällskap med ngn (av motsatt kön) l. ngra) springa omkring ute på offentliga platser l. frekventera nöjeslokaler o. d. i syfte att fördriva tiden l. roa sig o. d. Holmberg 2: 488 (1795). En och annan av flickorna hade redan börjat springa ute om kvällar och nätter. Salje DessBröd. 177 (1964).
j) med innehållsobj. betecknande ärenden: springa o. (se a) uträtta; i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl.: (snabbt l. skyndsamt) uträtta; jfr e δ, h γ. Jag får intet annat göra än springa ärender. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hon fick springa mycket ärenden åt den sjuka. Siwertz JoDr. 29 (1928). — särsk. i uttr. springa ngns l. ngts ärenden, bildl., med nedsättande l. klandrande bibet., i fråga om att låta sitt handlande bestämmas av ngn l. ngt l. vara ngns l. ngts servila tjänare l. handgångna redskap o. d. Fruktan för att Sverige här (dvs. när det gällde K. XI:s avslående av anbudet att deltaga i alliansen mot Ludvig XIV o. hans erbjudande om medling) sprang Frankrikes ärenden, som efter striden vid Boyneströmmen önskade fred, gjorde de allierade obenägna för en dylik medling. SvH 6: 209 (1905).
k) i förb. med predikativ: springa (omkring) o. (se a) agera (den l. den). Ett tidningsupprop (gjordes) om barnseden att springa påskgummor. Fatab. 1978, s. 179.
III. [jfr I 3 (e); bet.-utveckling i anslutning till SPRÄNGA] (†) bringa l. komma (ngn l. ngt) att brista l. gå i bitar l. sprängas, spränga (i luften); jfr SPRÅNG, sbst.1 III. Hoken Som Sprang galgen (fick böta) 10 m(ark). ArbogaTb. 4: 49 (1544). Den 4 Maj tog ryssa bort vår (dvs. svenskarnas) flåtta af 11 skiepp i Peipssiön, då capten Leschert lät springa sig sielf .. våre lieutnanter blefvo hoos ryssa fångne: Ewert Taube, Johan Lindmejer .. Bennet springde sig sielf. LKagg (1704) i HH 24: 56. Wartaströmmen .. Stengde oss Ifrån Stadz Portarne (i Poznań), som iag hade i Dessein at aplicera Kruut under att låta springa dem. GLilliehöök (1705) i KKD 12: 315.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig (bort l. ned) från ngt, hoppa av (i sht med avs. på häst l. vagn o. d.). St. af Est. 5: 8 (Bib. 1541; med avs. på stol). Lägh paddan på hyiende, hon springer wel sielff vthaff. SvOrds. B 4 b (1604). SDS 1899, nr 603, s. 3 (med avs. på vagn). SvHandordb. (1966; med avs. på järnvägståg).
2) ridk. till I 1, om häst vid hinderridning: göra uppsprång (o. lämna fotkontakten med underlaget). Schlüter HästTrän. 35 (1898). Före språnget kan ryttaren väl knappast säga, var hans häst kommer att springa av. Boltenstern Müseler Ridl. 178 (1956).
3) (†) till I 1, om ridhäst: göra (ett l. flera) språng o. därvid kasta av (sin ryttare). VDAkt. 1669, nr 234.
4) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om tågvirke l. kätting l. klinga l. mast l. ben o. d.: (tvärt) brista itu l. flyga i stycken l. gå sönder; stundom äv. (till I 3 e α α') om skott l. (i överförd anv.) skjutvapen: (plötsligt l. oförberett) brinna av l. smälla av; i sht förr äv. (till I 3 e γ) om kanon: sprängas sönder (i eldröret). Meyerson Läderkanon. 55 (i handl. fr. 1628; om kanoner). Ekeblad Bref 1: 254 (1653; om värjklinga). Geväret sprang i skogen stundom af. Berzelius Själfbiogr. 176 (c. 1823). Skottet sprang af. Meurman (1847). Smith (1918; om master l. rundhult l. trossar l. kätting). Bryter man (bröstbensspetsen på höns) springer den av med en hörbar knäpp. Träskman Fjäd. 109 (1948).
5) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 6: (plötsligt l. med ens) flyga av l. sprätta loss l. lossna (från ngt). (Han har) förtt honom i handklofver så hart, att näglerne hafve sprunget af fingrene. G1R 24: 463 (1554); möjl. icke att uppfatta ss. särsk. förb. Efter afswalningen befanns Järnet med en swartblå, fin och ganska hård Slagghinna omgifwet, som sprang af wid några slag af Hammaren. Rinman JärnH 555 (1782). En bit sprang af. Klint (1906).
6) (numera föga br.) till II 1: springande bege sig av l. bort, springa i väg l. bort; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. Får han veta att hon (nu) är hemma, så står det ej till att hindra honom att springa af till henne, och det duger ej, klen som han nu är, och med hans sjuka knä. Bremer Hertha 316 (1856). Kolthoff DjurL 505 (1901).
7) [urspr. sannol. med anslutning till (möjl. helt o. hållet utgående från) springa, v. I 1] till II 1 (, 2): gm l. under springande bringa (ben o. d.) att bräckas l. gå av; äv. (o. numera företrädesvis, i sht ngt vard.) refl., i uttr. springa ngt av (i sht förr äv. utav) sig l. av sig ngt, gm l. under springande bryta av sig l. (allmännare) göra sig av med l. bli av med l. förlora ngt; ofta allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 (, 2) i sådan anv.; i hyperbolisk osv. anv. särsk. (i sht med klandrande l. nedsättande bibet.) i uttr. springa benen av sig, använt för att beteckna ngns ivriga (med springande l. livlig kroppsrörelse förbundna) bemödande(n) att passa upp ngn l. vara ngn till lags o. dyl. l. för att vinna ngns bevågenhet o. dyl. l. komma åt att se l. höra ngn l. ngt l. komma över ngt o. d.; i bildl. anv. äv. (jfr springa, v. II 1 q (ζ)), om ngt sakligt. Hon springer benen av sig för hans skull. När Åsnan får goda dagar, så springer hon snart ett Been aff. Grubb 589 (1665). En jort sprang hallssen uthaf sigh emott giersgårdhen. Carl XI AlmAnt. 332 (1695). (När) onda tankar sig ur lustan höja, / .. De tusen hinder för sig vanligt röja / .. Tills ögonblicket sprungit af sig yrseln. Börjesson E14 90 (1846). Det (är) visst icke ensamt allmänhetens fel, om den .. springer benen af sig för att få biljetter till en fars utan både rim och reson. Hedberg SvSkådesp. 6 (1884). Efter sådant folk (som kom med ngt nytt) sprungo .. (atenarna) benen af sig (vid den tid då Paulus började verka i Aten). Lindqvist BakMoln. 179 (1911). Springa av sig överflödiga kilon. SvHandordb. (1966). —
1) (numera knappast br.) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig bort l. iväg (från ngn l. ngt o. d.). Möller (1790). (T.) wegspringen .. (sv.) springa (hoppa) bort. TySvOrdb. 2703 (1932).
2) (numera föga br.) till I 6, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) sprätta l. flyga l. slungas bort (ur l. från ngt). Lucidor (SVS) 461 (1674; om kastanjekärna).
3) till II 1: springande förflytta sig bort; stundom äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. (särsk. i uttr. betecknande att person l. djur förirrar sig o. kommer bort l. försvinner). Swedberg Ordab. (1722). Hunden har sprungit bort. SvHandordb. (1966).
4) till II 2: gm l. under (onyttigt l. meningslöst) springande förslösa l. förspilla (dag o. d.). Stenhammar Riksd. 3: 7 (1844). —
1) (numera bl. ngn gg, i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng (särsk. i förföljande syfte) förflytta sig efter (ngn l. ngt ngnstädes), hoppa efter; jfr efter II 2 b. Ty springer han efter honom (dvs. en man som tagit hans tillhörigheter o. hoppat i sjön). Verelius Gothr. 59 (1664).
2) till II 1 (, 2): springande förflytta sig (bak)efter (ngn l. ngt); stundom äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 (, 2) i sådan anv., särsk. i fråga om att (ivrigt) (springa (omkring) o.) leta efter (ngn för att få träffa l. tala med vederbörande); äv. abs.; i bildl. anv. förr äv. liktydigt med: (förmå) följa efter l. hålla jämna steg med (ngt, i dess utveckling l. dyl.), anträffat bl. abs., om jordegendom (jfr springa, v. II 1 q), i uttr. betecknande att denna med hänsyn till avkastningen icke följer efter l. håller jämna steg med (icke förmår följa efter osv.) kostnaderna för dess innehav; jfr efter II 2 b. Kommer thet .. der till, att man måste Läne och Bårge (dvs. ta lån), Så står man nöge fare (dvs. löper man stor risk) adt Jordegodzen icke sp(r)inge efter. Brahe Oec. 55 (c. 1580; uppl. 1971). (Sv.) Springa efter, .. (fr.) Courir chercher. Weste (1807). Hunden sprang efter. Björkman (1889).
3) till II 1 (, 2): springa o. hämta (ngn l. ngt); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 (, 2) i sådan anv.; jfr efter II 8. Pojken sprang efter öl åt gubbarna hela dagen. Skynda er och spring efter vatten. Weste FörslSAOB (c. 1817). Springa efter läkaren. Auerbach (1913). Jag köpte en duk, som .. (konstnären) villigt sprang efter. Siwertz Tråd. 100 (1957). —
SPRINGA EMELLAN10 032. (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig fram till o. placera sig mellan (ngra, i sht i syfte att stilla tvist l. hindra handgripligheter o. d. dem emellan); äv. abs. Tå spranck Adam stenhug(e)r emellann oss. Eliest hade wii kommitt tiill samman (dvs. i slagsmål). VadstÄTb. 216 (1596). Kirstinss syster språngh en gångh emillan, tå hon wille hugga honom medh en yxa. VDP 1665, s. 676. —
SPRINGA EMOT10 04 l. MOT4. till II 1: springande förflytta sig i riktning mot (ngn l. ngt) l. (ngn l. ngt) till mötes; springa o. därvid stöta l. törna l. slå sig mot (ngn l. ngt); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. Swedberg Ordab. (1722). I hastigheten sprang han emot svängdörren och fick en försvarlig bula. Östergren (1944). Barnen sprang emot sin far i dörren. SvHandordb. (1966). —
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig fram (ur ngt l. till ngn l. ngt o. d.). Ther språng och fram i samma stund, / En ganska stor och fuler Hund. Sigfridi F 4 a (1619). Springa fram .. som djuren ur sina kulor. Nordforss (1805). (Sv.) springa fram .. från ett gömställe (t.) hervor-, herausspringen, -stürzen. Auerbach (1913).
2) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens l. hastigt) hoppa l. sprätta l. flyga l. skjuta l. fara fram o. d. (ur ngt l. i riktning mot ngn l. ngt o. d.); äv. oeg. l. bildl.: (plötsligt osv.) framträda l. visa sig l. bli synlig o. d. (stundom äv. övergående i bet.: (med ens) falla i ögonen l. frappera). Almqvist DrJ 414 (1834; om armar på leddocka). Ståndarne (hos berberis) hafva en stor retlighet. Då de vidröras med en nål vid basen, springa de hastigt fram emot märket. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 235 (1857). Ett .. förhållande, som springer fram vid en jämförande granskning af de meddelade figurerna (på svenska kungasköldar), är (osv.). Hildebrand Medelt. 2: 555 (1896). Ibland springer solen fram, och fläckar af skogsdjupet på andra sidan sjön lysa till i ljusbrunt. Rosenius Naturst. 32 (1897). Ett stort gott leende sprang fram på ansiktet mitt emot. Oterdahl Skram 179 (1919).
3) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 5, om vätska (i sht vatten) l. källa o. d.: (plötsligt l. med ens o. d.) bryta l. välla l. spruta fram o. d. Lindfors (1824; om vattenåder).
4) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 7, om växt(del): (plötsligt l. med ens) spira l. växa l. skjuta fram (ur jorden l. en växt l. växtdel). Lindfors (1824; om växt).
5) till I 8, om ngt sakligt: sträcka sig l. sticka l. stå l. skjuta fram (från l. i ngt o. d.). Dalin (1854). Ej sällan springer bjälklaget med sin gesims från väggen vinkelrätt fram öfver kolonnen. Hahr ArkitH 107 (1902). (Lejongården i Alhambra) är helt omgiven av arkader, som på kortsidorna springa fram i en graciös kupoltäckt paviljong. Munthe IslamK 114 (1929). En bergig udde springer fram söder om viken. SvHandordb. (1966).
6) till I 9, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) framgå l. framkomma l. framalstras l. bringas till stånd (ur ngt). (Nödvändigt är) så i Vers som Prosa .. at hvarje infall sjelfvilligt .. springer fram ur ämnet. Kellgren (SVS) 5: 304 (1790). Folkwisans ironiska lustighet är det säkraste kännemärket på att den sprungit fram ur sjelfwa folket och icke är något lån meddeladt uppifrån nedåt. SKN 1843, s. 113. Man skall (i SAOB) kunna se, huru .. den ena betydelsen sprungit fram ur den andra. Hjelmqvist Källa 11 (1893). Ur det lokala springer den stora konsten fram. Lo-Johansson Förf. 11 (1957).
7) till II 1: springande förflytta sig fram (till ngn l. ngt o. d.). (Sv.) Springa fram, (lat.) Procurrere. Sahlstedt (1773). —
SPRINGA FÖRBI10 04.
1) till II 1: springande förflytta sig förbi (ngn l. ngt); stundom äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv.; äv. abs.; i bildl. anv. äv. (jfr springa, v. II 1 q (ζ)) om ngt sakligt (jfr 2), särsk. om tiden, i fråga om att förflyta mycket snabbt o. uppfattas ss. lämnande ngn l. ngra efter sig. Björkegren 1994 (1786). (De äldre) lägga märke därtill, huru tiden med hvarje flyende år tyckes hasta allt fortare och springa dem förbi. Sander i 3SAH 6: 3 (1891). Just som han sprang förbi, kastade han ett skällsord till oss. Östergren (1944).
2) [eg. specialfall av bildl. anv. av 1, i sht i ä. tid med anslutning till springa, v. I 1] (numera föga br.) (snabbt) (förbigå o.) utelämna l. utesluta (ngt); lämna (ngt) utan avseende l. därhän. (Sv.) Springa förbi .. något i en bok. (Fr.) Sauter — Omettre — Supprimer qu. ch. en lisant. Nordforss (1805). Under sin jagt efter enskilta och små förhållanden, har (eftervärlden) ofta råkat att springa förbi de allmänna och stora. CTHjärta i 2SAH 11: 174 (1824). En estetisk förfining, som vill springa förbi det sedliga. (Cavallin o.) Lysander 23 (1851). Man springer ej så lätt sin kallelse förbi. CVAStrandberg 2: 180 (1865). Schulthess (1885). —
SPRINGA I10 4, förr äv. UTI.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig (fram till o.) in l. ned i (ngt, i sht (ngt innehållande) vatten l. dyl.); äv. abs. Läth hund til honingz trogh, så springer han vthi medh bådha fötter. SvOrds. B 4 b (1604). Dalin 1: 785 (1852; utan närmare angiven bet.).
2) till II 1: springande förflytta sig (fram till o.) in l. ned i (ngt, i sht (ngt innehållande) vatten l. dyl.); äv. abs. Han sprang i (vattnet) utan minsta tvekan. Björkman (1889). —
SPRINGA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (†) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig (bort) från l. lämna (ngn l. ngt); jfr 4. Sissera språng jfrå sin wagn, och flydde til foot. Dom. 4: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: steg ned); möjl. icke att uppfatta ss. särsk. förb. (Sv.) springa ifrån, (lat.) absilio. Hamb. (1700).
2) (†) till I 3, i uttr. springa (i)från var annan l. vart annat, (plötsligt l. med ens) flyga l. fara åtskils l. brista itu l. sprängas sönder. Cellarius 170 (1699: ifrån hwar annan). Ekblad 330 (1764: från hwart annat).
3) (†) till I 6: (plötsligt l. med ens) flyga l. sprätta loss l. lossna från (ngt); äv. abs.; äv. i utvidgad (av konstruktionsväxling betingad) anv., om person, i uttr. springa från huvudet, (snabbt) bli av med l. förlora huvudet (gm halshuggning). Kanskee lärer (i Engl. efter Cromwells maktövertagande) mången spri(nga) från huffudet. Ekeblad Bref 1: 253 (1653; rättat efter hskr.). Skulle (vid sjudning av fernissa) stången losza sig och wika under lyftningen, kunde tillkleningen lätt få remnor, eller springa ifrån. Täubel Boktr. 1: 200 (1823). Schulthess (1885).
4) till II 1: springande förflytta sig (bort) från l. lämna l. överge (ngn l. ngt); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv., särsk. dels i fråga om att brådskande o. bl. för en (kort) stund l. tillfälligt lämna sitt arbete l. sin arbetsplats (för att uträtta ett ärende l. dyl.), dels i fråga om att (hastigt) avvika l. dra sig tillbaka från l. för gott lämna l. överge arbete l. tjänst (förr äv. i uttr. springa ifrån brödet (jfr bröd 5)); äv. abs. (Kyrkoherden) Dominus Jsaacus skulle sigh .. väl föresee .. (varnade konsistoriet), at han kunde medh tïjdhen springa ifrå brödh (om han inte ville antaga en kaplan i församlingen). Hall KultInt. 10 (i handl. fr. 1630). Weste (1807; med avs. på person). Uppasserskan — det kräket — hade bara bäddat upp sängen och så sprungit ifrån alltihop. Benedictsson Ber. 35 (1885). Två unga damer, som sprungit ifrån på lunchrasten för att tillfredsställa sina konstambitioner. SvD(B) 1943, nr 72, s. 10. jfr frånspringa. —
SPRINGA IHOP10 04, förr äv. TILLHOPA.
1) (†) till I 1 c, med pluralt subj., i fråga om att med ett (par tre) språng l. i en blink l. mycket hastigt förflytta sig inpå varandra o. börja slåss l. kämpa (om livet), ryka ihop. Tå språngo te (dvs. en oxe o. en varg) till hopa och oxen ref j hell wargen. 2Saml. 8: 178 (i handl. fr. c. 1620). Ekblad 330 (1764).
2) (numera knappast br.) till II 1, med pluralt subj.: springande förflytta sig så att man kommer ihop l. förenas. Glam begynte gåå wall .. Han hade en hög och dånande Röst, och språng all Boskapen i hoop, när han bräkadhe. Verelius 50 (1681). (Sv.) Springa ihop .. (lat.) Confluere, concurrere, concursare. Schenberg (1739).
3) till II 1: springande stöta ihop (med ngn l. (med pluralt subj.) varandra, särsk. så att skada uppkommer); stundom äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv., särsk. i uttr. betecknande att ngra (plötsligt osv.) möts. De sprang ihop i trappan och fick var sin bula i pannan. Inne på bolaget sprang jag ihop med Bengt. Karnstedt Slamf. 83 (1977). —
SPRINGA IN10 4.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig in (ngnstädes), hoppa in; äv. oeg. l. bildl., särsk. i fråga om att (mer l. mindre oförberett) rycka in o. utföra viss verksamhet i ngns ställe, hoppa in. Simon (belägrade) then stadhen Gaza .. och bestormadhe stadhen, och fick itt torn in, och the som på tornet komo, sprungo in j stadhen. 1Mack. 13: 44 (Bib. 1541; Apokr. 1921: rusade in). (Sv.) Springa in uti båten, (lat.) in scapham insilire. Schultze Ordb. 4823 (c. 1755). Det är nu andra gången under sitt chefskap (för operan) som John Forsell genom att på detta sätt ”springa in” räddar en folkföreställning. SvD(A) 1932, nr 300, s. 15.
2) (numera föga br.) till I 3, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga l. fara in (till ngn l. ngt l. ngnstädes); äv. oeg. l. bildl. Bureus Suml. 33 (c. 1600; om nål). (Den på kol upphettade telluroxiden) smälter och springer in i kolet der den reduceras med fräsning och med en grönacktig låge. VetAH 1813, s. 176. Den förnimmelse, som så att säga springer in i vårt hjerta från denna tafla. Wikner Pred. 499 (1881).
3) till II 1: springande förflytta sig in (ngnstädes hän); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. Bellman (BellmS) 1: 109 (c. 1775, 1790). jfr inspringa.
4) [vid inmönstringen lades sannol. stor vikt vid hästens förmåga att snabbt förflytta sig] (†) till II 1, med direkt obj. betecknande ryttarhäst (se d. o. 2), i fråga om att låta inmönstra denna till krigstjänst? (Riksrådet Axel Ryning) skall .. intet lathe them (dvs. de ryttare som måste sändas från Finl. till Livl. för krigstjänst) bekomme .. Penninger, för än the hafue lathet springe theres hester in och wele fort. SUFinlH 2: 35 (1603). Somlige (till krigstjänst i Livl. uttagna ryttare) lathe aldrig springe theres hester in, uthan blifwe uthi Finland quarre. Därs. 68.
5) sport. till II (1,) 2, vid utövande av hopp: gm l. under springande öva in (ansats så att denna blir rätt); i sht i uttr. springa in satsen; jfr sats 15. Frostell IdrB 104 (1914).
6) [jfr sv. dial. göra in, fördärva l. förstöra] (†) till II 2: gm l. under springande fördärva l. förstöra (ngt). Schultze Ordb. 4823 (c. 1755; med avs. på trappa). —
SPRINGA ISÄR10 04. (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3; äv. bildl. Geijer I. 5: 266 (1820; bildl.). —
SPRINGA ITU10 04. (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3. Linc. (1640; under dissilio). —
SPRINGA MED10 4. till II 1 (, 2 (e)): springande förflytta sig (framåt l. omkring) tillsammans med (ngn); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 (, 2 (e)) i sådan anv.; äv. abs. Hon sprang med på träningsrundan. Den äkta mannen sprang tåligt med (hustrun) i affärerna hela dagen. Klint (1906). —
SPRINGA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig ned (från ngt, i sht häst l. vagn), hoppa ned. Cellarius 170 (1699). Norrmann Eschenbg 2: 114 (1818; från vagn). Auerbach (1913; från häst). jfr nedspringa.
2) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga l. slungas ned. Hammarlund Fickur. 9 (1893; om drivfjäder i ur).
3) till II 1: springande förflytta sig ned (ngnstädes hän); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. UUKonsP 20: 18 (1691). jfr nedspringa.
4) (vard.) till II 2, hyperboliskt l. oeg. l. bildl.: springa (hos ngn l. ngnstädes) så (ofta) att (dörr l. dyl.) ramlar ned l. blir nedsliten (av användningen); jfr ned, adv. 1, 3 o. 12, 13. Jaså. Systrarna Krohn springer ner dörrarna hos dig, sade Trix muntert. Netterström Ravn TrixRekl. 188 (1938). —
SPRINGA OM10 4.
1) (†) till I 1, om person: med ett på stället utfört hopp l. språng bringa kroppen att vända sig åt motsatt håll; anträffat bl. bildl., i fråga om att tvärt ändra l. skifta mening l. ståndpunkt l. handlingssätt o. dyl. l. byta sida; jfr om, prep. o. adv. III 4 a. (De flesta bundsförvanterna i Tyskl.) hafwe slutit Fred .. (med fienden), sprunget om och lönt wåre wälgerningar, Förbund och Wänskap medh oförtient fiendskap. Stiernman Riksd. 950 (1638). Lögn haar ett kortt Been, hon springer snart om. Grubb 493 (1665).
2) (†) till I 1, om person: hoppa längre än (ngn annan); äv. bildl.: hoppa över l. utelämna l. utesluta l. förbigå (ngt; särsk. vid läsning); jfr om, prep. o. adv. III 8. (Sv.) Läta gå förbij, Springa om (lat.) Prætermittere .. postponere, missum facere .. suspendere, deserere. Helsingius X 3 a (1587). (Sv.) Springa om en, (t.) einen über- oder vorbeyspringen. Lind (1749). Schulthess (1885; bildl., med hänv. till: hoppa öfver).
3) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 4: (plötsligt l. med ens) slå l. kasta om (från en riktning till en annan l. från ett läge till ett annat o. d.). Hanan å gyllande brand (dvs. flöjelstång), / springer inte meer om, / lookar halsen, / Lyder alzingen wind. Stiernhielm Herc. 501 (”511”) (1658, 1668). Hoffmann Förnöjs. 474 (1752; om magnetnål). Vinden har sprungit om till västlig. Cannelin (1939). Anm. Ovan anförda språkprov 1658, 1668 anförs äv. under om, prep. o. adv. III 2 a, där ifrågavarande särsk. förb. uppfattats med en i materialet annars icke påträffad bet.: svänga l. snurra runt omkring (att hänföra till springa, v. II 1 q). Denna antagna bet. uppfattas här som mindre sannolik, eftersom en torntupp sällan l. aldrig svänger runt på sin axel utan i stället kastar om efter vindens skiftningar.
4) till II 1: springande förflytta sig förbi l. passera (ngn l. ngt som rör sig i samma riktning). (Sv.) Springa om någon, (lat.) Aliquem prætercurrere. Sahlstedt (1773). Sedan jag hvilat mig en stund, kan jag (dvs. haren) lätt springa om den där långsamma snigeln, innan han hunnit målet. LbFolksk. 6 (1890). jfr omspringa. särsk. [urspr. sannol. med anslutning till (möjl. helt o. hållet utgående från) springa, v. I 1 (jfr 1)] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) bildl., om person l. ngt sakligt (jfr springa, v. II 1 q (ε)), i fråga om att utvecklas l. (om person) få högre tjänsteställning l. dyl. o. därvid (hastigt) gå om (o. distansera) ngn l. ngt; särsk. liktydigt med: få försprång l. försteg framför (ngn l. ngt) l. lämna (ngn l. ngt) bakom sig l. övergå l. överträffa (ngn l. ngt). Hon hade njutit samma undervisning som brodern, hvilken hon alltid sprang om i kunskaper. Knorring Qvinn. 1: 34 (1836). Om huset Lancaster får lof att andas, / Så springer det wäl om er snart, min far. Hagberg Shaksp. 5: 17 (1848). Jag kommer ej att springa om er andra genom någon befordran. Feilitzen Wern. 7 (1874). (Franska revolutionen) sprang om sig sjelf, sprang om sin tid / och slog Den Äldste der oppe. Heidenstam Vallf. 158 (1888). Det är uppenbart, att det skandinaviska och ryska förrådet (av trävaror) icke visar någon tendens att springa om efterfrågan. GHT 1898, nr 14 B, s. 2.
5) till II 1 (, 2), om i rörelse varande person l. djur, med avs. på annan person resp. annat djur (som rör sig i motsatt riktning), i fråga om att springande passera förbi denne resp. detta; äv. (o. numera företrädesvis) i det recipr. uttr. springa om varandra, om personer, i fråga om att (utan att lägga märke till varandra) springande passera förbi varandra; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 (, 2) i sådan anv.; i bildl. anv. äv. (i ovannämnda uttr.) använt för att beteckna människors självupptagna jäktande o. försummande av varandra; jfr om, prep. o. adv. 8 a. Vi sprang om varann på perrongen och möttes först på tåget. Hvem kan hjelpa det (dvs. att vi inte råkas) .. vi (dvs. ett par på var sitt håll upptagna makar) göra inte annat än springa om hvarandra som galningar! Hedberg Sardou 29 (1866). Springer elgen om hunden, bör denne tystna. Hahr HbJäg. 328 (1866).
6) till II 1: springa (ngt) på nytt l. ännu en gång; äv. abs. Pojkarna fick springa om (loppet), eftersom tidtagaruret hade krånglat.
7) (†) till II 2, = springa omkring 3; äv. (i uttr. springa ngt om) med obj. betecknande lokalitet vari ngn springer omkring; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 2 i sådan anv. Möller (1790). Springa hela staden om. Meurman (1847). jfr omspringa. särsk. i det bildl. uttr. springa om med ngn, övergående i bet.: (efter gottfinnande l. behag) förfara med l. behandla ngn (så l. så); jfr springa omkring 3 b. Wij wele .. (om våld brukas mot undersåtarna) så lathe springe om med edher (dvs. krigsfolket i Finl.), att een part skole gå frå hufwudet. SUFinlH 2: 30 (1603). (En man som) bedrifwit emot Kyrkiones Tienare myckit Öfwermodh, (blev) besatt aff Diefwulen. Aff thetta Exempel skole någre Politiske påminnas, som förmena sigh frijt wara, at springa om medh Predikanterna effter som them sielff lyster. Schroderus Os. 2: 178 (1635). —
SPRINGA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. [fsv. springa umkring (i bet. 2)]
1) (†) till I 1 (a): under utförande av l. medelst språng förflytta sig omkring, hoppa omkring. Lucidor (SVS) 221 (1672: springa kring ok dansza). Björkman (1889).
2) (föga br.) till II 1: springande förflytta sig omkring l. runt (ngn l. ngt), springa runt. (Sv.) springa omkring staden (t.) um die Stadt herumlaufen. Auerbach (1913).
3) till II 2: springande förflytta sig omkring l. runt (ngnstädes); äv. (se a) med obj. betecknande lokal där springande (i ovan angiven bet.) försiggår; jfr springa om 7. UUKonsP 5: 215 (1659). Han nämner at han sprungit hela förmiddagen omkring för at finna et hus til salu. Kellgren (SVS) 5: 378 (1791). Vigg sprang omkring (i stugan på julaftonen) i de nya strumporna och skorna. Rydberg Vigg 20 (1875). Barnen springa kring i trädgården. Klint (1906). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. springa ngt omkring, förr äv. omkring ngt, springande färdas omkring l. runt på l. i ngt. Jag hade mycket besvär, med at springa omkring egorna och såg öfver alt huru dåligt 5 a 6 personer arbetat, sedan jag sidst var här. Muncktell Dagb. 2: 13 (1816). Det är fasligt ondt om godt smör denna sommar, man får springa halfva Stockholm omkring för att (osv.). Sturzen-Becker 2: 122 (1841, 1861).
b) (†) i det bildl. uttr. springa omkring med ngn, övergående i bet.: förfara med l. behandla ngn på ett godtyckligt sätt l. hur som helst; jfr springa om 7 slutet. (Om konung Sigismund i Polen) hade kunnat fullborda sijn meening, och osz (dvs. ryssarna) medh söte ord öfwertalat (att välja hans son till storfurste), så hade han wäl sedan sprungit omkring medh osz. Widekindi KrijgH 484 (1671). —
SPRINGA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4.
1) (numera knappast br.) till I 1: i samband med utförande av (ett) språng l. språngartad (se d. o. 1) förflyttning kullstöta l. kullslå (ngn l. ngt). (Sv.) Springa omkull något, (t.) etwas umspringen. Lind (1749). (T.) umspringen .. (sv.) springa omkull, slå omkull vid hopp- [ning]. TySvOrdb. 2461 (1932).
2) till II 1: i samband med springande kullstöta l. kullslå (ngn l. ngt); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. Drängen war en omagi, och hesten sprangh honom om kull för en fola (dvs. fåles) skull, som hästen lechte medh. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 198. Du löper utan at sj dig före, och kan du på det sättet snart springa omkull folck. Modée HåkSmulgr. 9 (1738). Han sprang omkull stolen. SvHandordb. (1966). jfr kullspringa.
3) till II 1: springa o. därvid kullstörta; förr äv. refl., i uttr. springa ikull sig. Nordforss (1805). TIdr. 1895, s. 367 (refl., om häst). —
SPRINGA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig (upp) på (ngt), hoppa på; företrädesvis med avs. på häst l. vagn o. d. VarRerV D 7 a (1579; med avs. på häst). Han sprang på vagnen .. / .. själf grep han tömmar och piska / och körde sitt spann. Heidenstam Dikt. 85 (1895).
2) till I 1 (jfr springa, v. I 1 c): med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig inpå o. uppträda fientligt l. aggressivt l. gå anfallsvis till väga mot (ngn l. ngt); äv. allmännare: ge sig på l. angripa l. anfalla (ngn l. ngt). Mannen .. sprang vppå them .. och kastadhe them vnder sigh. Apg. 19: 16 (NT 1526; Därs. 1981: for på dem). Så snart .. (hunden) fick se katten sprang han på honom. LbFolksk. 106 (1890).
3) (†) till I 2, om handjur: (hoppa upp på o.) betäcka (hondjur). Gumrana springa på .. fåren. 1Mos. 31: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: betäcka). Tiuren springer på kon. Schultze Ordb. 4813 (c. 1755).
4) till II 1: springa o. därvid kollidera med (ngn l. ngt, särsk. så att skada uppstår); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv., särsk. (vard.) använt för att beteckna att ngn oförmodat l. händelsevis träffar (”stöter ihop” med) ngn l. att ngra oförmodat osv. träffas. Weste (1807; om person, med avs. på sten). Han hade tur och sprang rakt på jourhavande läkare. Jersild BabH 167 (1978). jfr påspringa.
5) till II 1: fortsätta att springa, springa vidare; stundom äv.: springa raskare (än förut); jfr på III 4. ÖoL (1852; i uppmaning). Den snälla finnhästen springer raskt på. Sandström NatArb. 2: 211 (1910). —
SPRINGA SÖNDER10 40. (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3 (e). Alm Eldhandv. 1: 183 (cit. fr. 1624; om musköter). Åtskilligit af tåg och redskap sprang sönder (på skeppet under stormen). Roland Minn. 50 (c. 1748). Pansarbrytande spränggranater .. äro afsedda att gå genom pansaret och derefter springa sönder. Billmanson Vap. 51 (1880). Ett vattenledningsrör sprang sönder. SvHandordb. (1966). jfr sönderspringa. —
1) (†) till I 1: (plötsligt) göra ett språng l. hopp (på stället) upp i luften (äv. närmande sig l. övergående i bet.: spritta till); äv. i uttr. springa till med fötterna, om stångande får: ta ett (par tre) språng (framåt) med fötterna (för att därigm ge större kraft åt den följande stångningen). Iagh skal döma emellan .. fåren; therföre at j springe til medh fötternar, och stöten the swagha (fåren) jfrå idher medh idhrom hornom. Hes. 34: 21 (Bib. 1541). Han språng till liksom han blifvit skrämd. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Då ryttaren kommit upp i sadeln har) ej sällan händt, att unga hästar springa till och gifva anledning till en strid, hvars utgång kan vara högst oviss. Platen HlednRytt. 17 (1856). Björkman (1889).
2) till II 1: springande göra sig tillstädesvarande (ngnstädes); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. OPetri 1: 156 (1527). Dhe kiörde i fult rennande (genom tullporten) och wille icke eens töfwa, .. (varför tullkontrollören) sprongh till och fick i tömmarna medh een och (osv.). BtÅboH I. 9: 23 (1637). (Sv.) Springa til, (t.) hinzulaufen. Dähnert (1784). Trälarna sprungo till och hjälpte honom (dvs. Folke Filbyter) upp på hästen. Heidenstam Folkung. 1: 102 (1905).
3) till II 1, i fråga om att (tvärt l. plötsligt) sätta i gång att springa o. fortfara därmed ett kort(are) stycke (o. därefter (tvärt l. plötsligt) stanna upp i rörelsen). Rosenius SvFågl. 4: 205 (1933; om kärrsnäppor). —
SPRINGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04, förr äv. TILLBAKAR l. TILLBAKARS. jfr tillbakaspringa.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig tillbaka. Uthi siön kom en Dünkerkerpirata til thette skiepet och bemechtigade sigh dett, och thå haffver en soldat aff Stierneskiölden taget alt hvadh han hade och sädan .. ville han springa tilbake uthi sit skeep .. Män han .. föll .. uthi vatnet och drunknade. HT 1920, s. 103 (1625). Om .. (under visst slags närkamp vid boxning motståndaren) står fast måste man ögonblickligen springa tillbaka utom fara. Holmberg Boxas 83 (1921). särsk. (†) bildl.: tvärt l. plötsligt rygga l. vika tillbaka (från ett gjort ställningstagande l. beslut o. d.) l. frångå l. överge (ett gjort ställningstagande osv.). AOxenstierna 5: 256 (1630).
2) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga l. skjuta l. fara tillbaka (särsk. liktydigt med: studsa tillbaka l. (om kanon o. d.) rekylera); äv. om mina o. d. med tanke på mekanisk tändanordning, i fråga om att (plötsligt l. oavsiktligt) slå till (o. åstadkomma en vådaavfyring). (Holländarna) hava begunt minerra den lilla skantzen (i fästningen 's Hertogenbosch), men minan sprang tilbackar och schlog en 40 man af derras egett folk ihell. OxBr. 11: 566 (1629). När man skiuter ther emot (dvs. mot en järnmur) en pijl, så springer han tilbaka och sargar then narriske skytten sielff. Muræus Arndt 2: 138 (1648). Ett tunnt Sågblad .. bör .. winna den Spänstighet, att det kan krökas till en half-cirkel och åter springa till sin rätta form tillbaka. Rinman JärnH 92 (1782). Kanoner springa tillbaka när de lossas. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) springa tillbaka .. (dvs.) rekylera .. (eng.) recoil. Harlock (1944).
3) till II 1: springande förflytta sig tillbaka. Pojken sprang tillbaka hem. (Sv.) Springa tilbaka, (lat.) Recurrere. Schenberg (1739). —
SPRINGA UNDAN10 32, äv. 40.
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig undan (åt sidan l. dyl.). (T.) Er entsprang der Gefahr, (sv.) han sprang undan faran. Lind 1: 640 (1749). (Sv.) springa undan .. (dvs.) åt sidan (t.) beiseitespringen. Auerbach (1913).
2) till II 1: springande förflytta sig undan (bort från l. åt sidan l. ur vägen för ngn l. ngt); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv.; äv. med bestämning (utgörande dels huvudordet i ett prep.-adverbial inlett med för, dels (i sht i vissa trakter) ett obj.) angivande person l. djur l. sak som ngn l. ngt förflyttar sig undan för; utan bestämning stundom äv. pregnant: springa så att det går raskt l. fort undan; särsk. till II 1 a. I uppförslöporna tog han det lugnt, men på de släta partierna av banan sprang han undan. När han språng, språng thet (dvs. barnet) lika fort undan, så at en lika distans war them emellan. KulturbVg. 3: 209 (1711). Att Döbeln kallade pultroner dem, som sprungo undan, är visst icke anmärkningsvärdt. Svedelius i 2SAH 60: 62 (1883). (Sv.) springa undan .. (dvs.) bort (t.) fort-, weglaufen. Auerbach (1913). Springa undan en tjur. Bergroth FinlSv. 119 (1917). Så klatschade han till hunden med sin käpp, och hunden sprang undan. Lindström Leksaksb. 11 (1931). Springa undan för en bil. IllSvOrdb. (1955). —
SPRINGA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. springa up (i bet. 1, 3 (a), 6, 10)]
1) till I 1: med ett (par tre) språng l. snabbt o. i ett sammanhang o. d. förflytta sig upp (till en högre nivå); numera företrädesvis i fråga om förflyttning från liggande l. sittande till stående ställning l. från sistnämnda ställning o. d. Apg. 14: 10 (NT 1526; Därs. 1981: i uttr. springa upp i höjd, om djur: göra ett (från stående utfört) hopp l. skutt upp i luften, dels i uttr. springa ngn upp i skötet, om husdjur: hoppa upp i knäet på ngn); äv. oeg. l. bildl. (o. i denna anv. äv. (jfr springa, v. I 1 j) om ngt sakligt), särsk. (†) i uttr. betecknande att ngn (hastigt) svingar sig upp till en hög tjänste- l. samhällsställning o. d. Apg. 14: 10 (NT 1526; Därs. 1981: sprang .. upp; om lam man). En lithen Hund .. kom och fägnadhe sin Herra, och språng honom vp j skiöthet. Balck Es. 112 (1603). När fäät blifwer stuckit af Bromsen, så springer thet vp i högt. Schroderus Comenius 221 (1639; lat. orig.: subsilit; t. texten: hüpft es auff). Jag såg monga mina wederlikar, och, som mig tycktes, ringare och mindre förtienta springa vp til wackra tienster. Swedberg Lefw. 168 (1729). Då vaknar Hatet, Våldet springer opp till rof, / och hungrig stryker svärdets ulf kring berg och dal. Tegnér (WB) 5: 154 (1822). Han sprang med ett hopp upp på den ena hästen, stod och balanserade på hästryggen. TurÅ 1910, s. 110. Inte behöver du springa upp och stå i givakt! Ligg du. Rundquist Generalen 43 (1953). jfr uppspringa. särsk.
a) (†) om brudgum, i fråga om att (ss. led i sedvänja vid bröllop) hoppa upp i brudsängen (till den däri liggande bruden); jfr springe-säng. KOF 1: 486 (c. 1618).
b) om vilt djur (särsk. hare), i fråga om att (skrämt l. stört) hoppa upp från liggande (o. ta till fötterna). Holmberg 1: 699 (1795). Sannolikheten (blev) allt större att få se en eller annan hare springa opp. Jäg. 1897, 2: 76.
c) (numera bl. i vitter stil) i vissa bildl. anv. med sakligt subj.
α) om kvicksilver(pelare) i barometer l. termometer l. barometer osv. med tanke på kvicksilver(pelare), i fråga om att hastigt förflytta sig upp till en högre nivå; äv. med innehållsobj. Weste (1807; om barometer). Barometern sprang några grader upp. Dens. FörslSAOB (c. 1817). Beckman Amer. 1: 31 (1883; om kvicksilverpelare i termometer).
γ) om ngt sakligt abstr. (jfr springa I 1 j ε), i fråga om att i sin utveckling (plötsligt l. med ens l. hastigt) stiga (i höjden) l. öka (i kraft l. intensitet o. d.); äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med dels till, angivande nivå (i sht uttryckt gm visst tal) vartill ngt stiger, dels i, angivande vad ngts stigande utmynnar i. Weste (1807; om pris). Man låter det kristliga lifvet springa upp i en rätt ytlig känslorörelse. Beskow Pred. 373 (1901). Våra kostnader ha sprungit upp till 1,200,000. Janson CostaN 1: 19 (1910). Om (vid polarisation av Voltas element) på kopparblecket läggas några kristaller av jod eller kaliumdikromat .. upphör vätgasutvecklingen, spänningen springer upp och håller sig konstant. Starck Kemi 330 (1931). Den ökade efterfrågan på reda penningar .. kom .. värdet av myntet att springa upp i höjden. KyrkohÅ 1932, s. 82. Vissa dagar sprang arbetsstyrkans numerär upp till närmare ettusen man! VFl. 1934, s. 127.
2) (†) till I 2, om handjur: (hoppa upp på o.) para sig med hondjur. Möller (1790). Heinrich (1814).
3) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om ngt sakligt, i sht (ngt som fungerar med hjälp av en) stålfjäder l. dyl. l. ngt som hålls i ett spänt l. låst l. stängt läge o. d.: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga l. fara l. skjuta upp (i luften l. i ett visst läge l. till en viss nivå o. d.); särsk. (särsk. till I 3 f, om lås l. dörr o. d.) i fråga om att plötsligt osv. (flyga l. fara upp o. därvid) öppnas (särsk. till följd av att ngt ger vika l. lossnar l. brister o. d.); stundom äv. om skinn l. blodåder o. d., i fråga om att (plötsligt osv.) svälla upp; förr äv. om sticka l. vinfat o. d., i fråga om att (plötsligt osv.) brista (upp) l. flyga itu l. gå sönder. Bureus Suml. 61 (c. 1600; om sticka). (Sv.) Vinfatet springer up, (lat.) Dolium disrumpitur. Schultze Ordb. 4824 (c. 1755). Bellman Gell. 84 (1793; om blodådror). Almqvist Ekols. 3: 14 (1847; om lås). Sadelgjorden sprang upp medan min häst var i full karrièr. Hedberg Odåga 57 (1867). Lundegård Stormf. 16 (1893; om stålfjäder). Fröding Stänk 91 (1896; om dörr). När backens topp blifvit uppnådd, lättas något på fötterna, hvarvid utväxlingen (på cykeln) ögonblickligen springer upp till sitt högsta läge. TT 1900, M. s. 35. Jag arbetade af alla krafter, skinnet i händerna sprang upp till blåsor. Lewenhaupt Reddy 221 (1907). jfr uppspringa. särsk.
a) (numera knappast br.) till I 3 b α, β, om blodåder l. näsa med tanke på blodåder, i fråga om att (plötsligt l. med ens o. i sht till följd av slag o. d.) brista upp o. börja blöda (äv. i uttr. springa upp i blod, förr äv. till att blöda). (Pojken hade) slagit honom på munnen 2 gånger, så att hans nässa hadhe sprunget op till att blöda. BtÅboH I. 9: 2 (1637). (Blod-)ådern hade .. sprungit upp och icke obetydligt blod bortflutit innan det lyckades få åtdraga förbandet. Hygiea 1841, s. 536. En betjent, som skriken (från den tillfångatagne G. IV A.) ditlockat, aflägsnades med ett slag i ansigtet, så att näsan sprang upp i blod. Crusenstolpe Mor. 6: 260 (1844). Näsan sprang upp på honom. Auerbach (1913).
b) (†) till I 3 e, dels om sprängladdning l. mina o. d., i fråga om att sprängas l. detonera, dels om person l. djur l. sak, i fråga om att flyga i luften l. sprängas i bitar vid en sprängladdnings osv. detonerande (äv. i uttr. låta sig springa upp, låta sig flyga l. sprängas i luften). Så fruchtade Commissarierne, at the (dvs. det belägrade Kexholms invånare) skulle .. sigh sielfwa tillijka medh .. fångarne, låta springa vp medh Slottet. Widekindi KrijgH 277 (1671). Samma dag, som var d. 10 .. (juli), sprang minan opp i Cobron skantz. HH 24: 24 (1701). Kruthuset .. språng upp. Weste FörslSAOB (c. 1817).
4) (numera bl. i vitter stil) till I 3 h, med subj. betecknande ljus- l. färgfenomen l. lysande himlakropp (i sht solen); särsk. i uttr. betecknande att solen plötsligt går upp o. slungar ut sina strålar l. färger; stundom äv. om stjärna, i fråga om att (med ens) börja lysa l. tindra (liktydigt med: ”tändas”). Först sprang där (vid världens skapelse) vpp ett Lius, frambrackt i Krafft af Ordet. Columbus BiblW A 1 a (1674). När gryningen sprang opp och perlor strödde / Var sämjan all (bland älvorna). CVAStrandberg 1: 57 (1845). Med hvarje ord, som lästes (i bibeln), / Sprang en stjerna opp i natten. Wikner Vitt. 212 (1861). Solen sprang upp över bergen. Hedenvind-Eriksson Hjul. 213 (1928). På Sallys kinder har en flammande rodnad sprungit upp. Martinson Kvinn. 189 (1933). jfr uppspringa.
5) (numera föga br.) till I 4, om vind: (plötsligt l. med ens) kasta l. skifta om i riktning uppåt (mot det l. det väderstrecket). (Vinden gick) åter på O(st) och sprang efter .. (stormcentrets) förbigång upp på N(orr). Hildebrandsson Meteor. 26 (1881).
6) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 5, om vätska (i sht vatten) l. vattendrag l. källa l. brunn l. fontän o. d. med tanke på vatten, i fråga om att (plötsligt l. tvärt l. hastigt o. d.) bryta fram o. komma upp (ur ngt) o. dyl. l. välla l. forsa l. spruta upp (ur l. i ngt l. i luften); äv. övergående i bet.: rinna upp l. ha sin första ansats l. ha sin källa; äv. oeg. l. bildl. Bolinus Dagb. 28 (1667; om källa). En wacker Fontain sprang up i Reservoiren. Linné Sk. 347 (1751). Vi kunna nu borra artesiska brunnar, ur hvilka vattnet springer upp från ett ofantligt djup. Wetterbergh Penning. 478 (1847). (Donaus ena källflod) Brigach .. springer upp något n(orr) om (den andra, dvs. Brege). NF 3: 1371 (1880). Om man föreställer sig, att dygden är handlingarnas källa .. så måste man antaga .. att hon .. springer upp af sig själf och af egen rörelse. Nyblæus Forskn. III. 2: 231 (1890). IllSvOrdb. (1955; om källa). jfr uppspringa. särsk. till I 5 a β, γ, om kroppsvätska (särsk. blod, i fråga om att strömma upp i viss kroppsdel l. ha sitt ursprung ngnstädes). Blodet sprang upp i sjelfva Blendas tinningar (inför utsikten att en för henne icke likgiltig herre skulle åka med i släden). Knorring Ståndsp. 2: 169 (1838). Det sprang upp tårar i hans ögon. Ericson Fågelkås. 1: 98 (1906). (Hon visste,) att blodet som flöt genom hennes ådror hade sprungit upp intill hennes mors hjärta. Krusenstjerna Pahlen 7: 13 (1935).
7) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 6: (plötsligt l. med ens) gå upp (o. upphöra att hänga ihop l. sluta till o. d.) l. gå loss l. lossna l. släppa; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Springa upp ell(er) loszna i fogningarna. ÖoL (1852; angivet ss. sjöterm). Den korrekta form, han så småningom pressats in i, sprang upp i sömmarna, när han var ensam med barnet. Lundegård Tannh. 2: 17 (1895). Mot kammarn gick han utan minsta tvekan, / och opåaktadt (den vaxförseglade) dörrens vax sprang upp. Hallström Sagodr. 205 (1910). De små knutarna på (den i väven inträdda, kortklippta) tråden, som slagits för att hindra denna från att springa upp. Sylwan Ryor 15 (1934).
8) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 7, om växtknopp: (plötsligt l. med ens) brista upp l. öppna sig l. slå ut; äv. om växt(del): (plötsligt osv.) spira l. växa l. skjuta upp (ur jorden o. d.). Schultze Ordb. 4824 (c. 1755; om blomknopp). En mängd små blommor sprungo upp ur den grönskande marken. Bremer GVerld. 1: 187 (1860). jfr uppspringa.
9) (i vitter stil) till I 8, om ngt sakligt: skjuta l. sticka l. gå l. stå l. vara riktad upp (från ngt). Sträfbågar, som springa upp till den öfversta taklisten för att gifva stöd åt det högsta inre hvalfvet (i kyrkan). Schück o. Lundahl Lb. 1: 97 (1901). jfr uppspringa.
10) [delvis till I 9, delvis eg. bildl. anv. av 4, 6, 8] (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) (plötsligt l. med ens) uppstå l. uppkomma l. utveckla sig l. bli till (ur l. från ngt l. ngnstädes). Adeln har .. på ett barbariskt sätt sprungit opp ur vapenmakten. Geijer I. 5: 382 (1847). En idé sprang opp som en källa i öknen för den, som håller på att dö af törst. Wetterbergh Penning. 557 (1847); jfr 6. Sanningen blott den förbidar, / Som förtrollningsformeln löser, / Att, lik en elektrisk gnista, / Springa för hans öga opp. Sätherberg Dikt. 1: 64 (1850, 1862); jfr 4. Som om plötsligt / i mig rörts en / lönlig punkt / sprang en skräcksyn / upp i själen. Ekelund Eleg. 31 (1903). Sådana strofer ha sprungit upp ur poesins djupaste brunnar. Söderhjelm Runebg 2: 213 (1906); jfr 6. Planen har icke sprungit upp i din hjärna. Auerbach (1913). särsk. [jfr blåsa upp 1] om vind, i fråga om att uppstå l. uppkomma (o. successivt öka i styrka), blåsa upp. Snart sprang en liten bris upp från sydvest, med hvilken vi kunde hålla in åt Funchals redd. Skogman Eug. 1: 15 (1854). Den 23 februari på aftonen sprang en ostlig kåre upp — helt svag till att börja med. Hornborg Antip. 119 (1915).
11) till II 1: springande förflytta sig upp (ur l. från l. till ngt o. d.); äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv. En Räff samm öffuer en Bäck, och tå han skulle springia vp aff watnet fasnadhe han vthi Giöthian. Balck Es. 172 (1603); möjl. till 1. Vätten .. tog händerna fulla af julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Rydberg Vigg 10 (1875). Hon sprang upp i andra våningen. SvHandordb. (1966). jfr uppspringa.
13) sjöt. till II 1 p, bildl., i fråga om (av en större arbetsstyrka utfört) hissande av ngt med hjälp av block: under jämn dragning i blocktåget (löparen) o. snabbt försiggående ömsningar av tag om detta bringa (ngt) att hastigt o. i ett sammanhang förflyttas upp (till viss nivå o. d.); motsatt (om fåtalig arbetsstyrka): falla på rygg o. hala. (Skeppssignaler) kunna .. om fallet ledes genom ett kastblock, hastigt ”springas” upp på den topp, som är bäst passande för att visa dem. Platen Glascock 1: 60 (1836). Fall till segel, ginor till båtar sträcks ut längs däcken där de bemannas av alle man, vakten e. d., som sedan taktfast springer upp objektet i fråga. SAOBArkSakkSvar (1980). —
SPRINGA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig (ut) ur (ngt); äv. abs. Graven er .. mestedels med sånd (dvs. sand) igenvellad, så att man stå(e)ndes fott på såmlige orter kan springa utur graven på vallen. OxBr. 6: 30 (1628); möjl. icke att fatta ss. särsk. förb. (Sv.) Springa ur .. (fr.) sauter hors de. Weste (1807). När tåget stannade, var pojken den som först sprang ur. Östergren (1944).
2) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, med saksubj.: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga (ut) ur (ngt); förr äv. om knoge, med tanke på däri ingående ben, i fråga om att detta (tvärt) framtränger ur den omgivande huden (bringad att brista gm yttre våld). (Den åtalade) haffuer .. satt drakenn (dvs. hållaren för antändningsmedlet i ett gevärslås) på bondens finger och skruffwedt fingerenn förderffwet, så att och knogerne ähre sprungne vthur them. HH XIII. 1: 196 (1565). Under lossningen råkade .. spärrhaken för kolboxen i vinschen att springa ur. SD(L) 1903, nr 21, s. 1. Utan öfverbindning (med snören) eller korkhållare skulle korkarna (på buteljerna med fruktmos) under kokningen (dvs. steriliseringen) springa ur. SvD 19/9 1911, s. 6.
3) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 6, med saksubj.: sprätta bort l. lossna o. mistas från (ngt). Två knappar hade sprungit ur hennes knäppkängor och inga nya blefvo ditsatta. Heidenstam End. 272 (1889).
4) till II 1: springande förflytta sig (ut) ur (ngt). Han sprang ur rummet, innan dörren hann stängas.
5) (numera bl. mera tillf.) till II 2, i det bildl. uttr. ha sprungit ur barnskorna, i fråga om att (icke längre springa omkring i barnskor utan) ha blivit vuxen; jfr barnsko a α. Jolin Kom. 33 (1845). —
1) till I 1: med ett (par tre) språng l. i en blink o. d. förflytta sig ut (ur l. genom l. i ngt o. d.); äv. bildl.; numera bl. (utom i vitter stil) i förb. med prep.-adverbial angivande vad ngn förflyttar sig ut genom l. från l. i o. d. Han sprang vt egenom fenstret. Svart G1 152 (1561). Neptunus slog med sin tretaggige Gaffel på Jorden, strax sprang der ut en yr Häst, hwars ögon gnistrade. Ehrenadler Tel. 682 (1723). (Sv.) Springa .. ut ur .. (fr.) sauter hors de. Weste (1807). Om våra fäder sprungo ut i större rymder än de förmådde fylla upp, så vore det en ringa vishet att mästra dem. Svedelius SmSkr. 1: 73 (1857, 1872). jfr utspringa. särsk. (†) bildl.: skyndsamt l. tvärt dra sig ur (krigsföretag). AOxenstierna 5: 256 (1630).
2) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 3, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) hoppa l. sprätta l. flyga l. skjuta l. fara ut o. d. (ur l. från ngt l. i riktning mot ngn l. ngt o. d.); äv. oeg. l. bildl. (förr särsk. i fråga om hastigt utflöde av varor ur ett land o. d.). Ther springer vth alt formygit fettwaror Smör och annet szådant thedan j frå Finland och Nyland tiil Reffle. G1R 9: 322 (1534). Lewagnen till stoor Skiötet .. giöres aff godt Trää, och sättes en Bult igenom ändan .. at han intet kan springa uth. Rålamb 10: 19 (1691). Då vänder storbåten, tullflaggan springer ut på gaffelnocken. Strindberg Fagerv. 39 (1902). jfr utspringa.
3) (numera bl. i vitter stil) till I 5, om vätska (i sht vatten) l. vattendrag o. d.: (plötsligt l. med ens) strömma l. välla l. forsa l. spruta ut o. d. (ur l. från l. i ngt o. d.); särsk. till I 5 a (β), om kroppsvätska (i sht blod). Watnet språng ther (dvs. vid porten) vth aff höghro sidhonne. Hes. 47: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: välla fram). I stora stötar springer det högröda (dvs. blodet) ut från hans handled. Andersson Kolarhist. 86 (1914). jfr utspringa.
4) (†) till I 6, om pipa (se pipa, sbst.1 10) vin: gå åt l. stryka med vid utskänkning (till ngra). Där sprang twå pipor med win wt för pöpelen. Ekeblad BrClEkeblad 175 (1655).
5) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 7, om växtknopp l. träd l. löv o. d. med tanke på växtknoppar: (plötsligt l. med ens) brista upp o. börja utveckla sig, spricka ut, slå ut. Löffuen begynna springa vth. Mat. 24: 32 (NT 1526; Därs. 1981: spricker ut). Wallin (SVS) 2: 6 (1810; om knopp). Träden .. som sprungit ut på några solblå dar. Henning TystEld. 23 (1909). jfr utspringa.
6) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 8, om ngt sakligt: sträcka sig l. sticka l. stå l. skjuta ut (från l. i ngt o. d.). Ljusarmarna .. (på takkronan) springa kraftigt ut från midt-cylindern. MeddSlöjdF 1884, s. 53. En träkista, fylld med sten .. springer ut i elfven. TT 1900, M. s. 132. Golvets tiljor springa ut till ett trappsteg framför dörren. VästmFmÅ 16: 101 (1926). jfr utspringa.
7) (numera bl. i vitter stil) till I 9, om ngt sakligt: (plötsligt l. med ens) utgå l. framgå l. framalstras (ur ngt). Reformens första, ingifvelsefulla tider, då den nyfödda kyrkan sprang ut ur den romersk-katholska kyrkobyggnaden och (osv.). Bremer GVerld. 1: 40 (1860). Alla voro de (dvs. tankarna och känslorna) sprungna / ur den varmaste ungdom ut. Tavaststjerna Morg. 197 (1884). jfr utspringa.
8) till II 1: springande förflytta sig ut; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv.; förr äv. till II 1 q α, om fisk: (snabbt) simma ut. Apg. 14: 14 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; NT 1981: rusade in). En stoor fisk sprang ther vth (ur floden) och wille vpsluka (Tobias). Tob. 6: 3 (Bib. 1541; Apokr. 1921: sköt .. med fart upp). jfr utspringa.
9) till II 1: springa o. därvid ge sin förmåga l. lust att utöva denna verksamhet fritt utlopp, sträcka ut; stundom äv. med innehållsobj. Hwad heder hade jag för mina (för min häst utlagda) pengar, om han inte fick springa ut allt hwad han kan? JournLTh. 1810, s. 397.
11) till II 1, med obj. (jfr 9), i vissa anv.
a) springa (på l. efter o. d.) (ngt) tills detta tar slut. Knöppel SvRidd. 185 (1912; om hund, med avs. på traj).
b) (i sht vard.) refl., i uttr. springa ut sig, springa så att krafterna l. lusten l. förmågan att springa tar slut. IdrBl. 1925, nr 28, s. 4 (om löparen Nurmi). —
SPRINGA ÅSTAD10 04, äv. (vard.) STA(D)4.
1) (†) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig åstad l. bort (från ngn l. ngt o. d.). (En bedragare som påstod sig vara Moses förde judarna upp) på en högh Klippa, som vthsträckte sigh itt gott stycke i Hafwet, och befalte them springa ther vth före .. Någre aff them, som sprungo åstadh, drunknade i Hafwet. Schroderus Os. 1: 615 (1635). (Sv.) Springa åstad .. (t.) hinspringen. Lind (1749).
2) till II 1: springande förflytta sig åstad l. bort; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv., särsk. (i sht med nedsättande l. klandrande bibet.), i uttr. betecknande att ngn handlar brådskande l. oövertänkt l. överilat o. d. i en sak, rusa åstad. Lucidor (SVS) 445 (1674). (Sv.) Springa åstad, (fr.) .. aller faire qlch étourdiment, s'en aller tout hurluberlu. Weste (1807). (Sv.) springa åstad (t.) fort-, weglaufen. Auerbach (1913). —
SPRINGA ÖVER10 40, förr äv. (i bet. 1) UTÖVER. [fsv. springa ivir (i bet. 1)]
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 1: med ett (par tre) språng förflytta sig hän över (ngt); äv. abs.; äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (jfr springa, v. I 1 j), särsk. dels i fråga om att snabbt l. i ett huj förflytta sig över ngt (plank l. staket o. d.) utan tanke på sättet för förflyttningens åstadkommande, dels i fråga om att (plötsligt l. tvärt) hoppa l. skifta över l. kasta om till ngt (annat); jfr 2. Lagförsl. 188 (c. 1609; om kreatur, med avs. på gärdsgård). Snart .. sprang hon åter öfver till gladare ämnen. Palmblad Nov. 1: 178 (1840). (Gymnasisterna hade) infunnit sig vid berörde Handelsmans port som varit tillstängd och, efter fåfänga försök att utifrån öppna den, sprungit öfver planket och öppnat inifrån. ÅbSvUndH 62: 120 (i handl. fr. 1848). Menniskans tankar äro ostyriga barn, som springa öfver rummets och tidens gränser. Wikner Lifsfr. 1: 9 (1864). Plötsligt framsusade .. ett roddskepp, fyllt med danskar. De sprungo över i båten, grepo svenskarna och förde dem med sig som fångar. Heidenstam Svensk. 1: 298 (1908). jfr överspringa. särsk. oeg. l. bildl., i vissa anv.
a) (numera föga br.) överhoppa l. förbigå l. försumma l. utelämna (ngt l. ngn), icke fästa avseende vid, lämna ur räkningen; förr äv.: gm vunnen befordran förbigå l. passera (ngn) i fråga om social ställning l. värdighet. (Prästen har) sprungit en rad öfver på skriftordens recitation. Hagström Herdam. 2: 111 (cit. fr. 1642). VDAkt. 1679, nr 70 (med avs. på bön). Man (får) hwarken springa öfwer någon lection, ej heller begynna en ny, förr än den förra är wäl fattad. Scherping Nyck. Förmäle 3 (1730, 1754). Ehrensvärd var jämförelsevis ung samt sprang öfver många, som voro äldre i tjänsten. Warburg Ehrensvärd 160 (1893).
b) (†) på ett hoppande l. flyktigt l. lättsinnigt l. ytligt l. nonchalant sätt ta del av l. befattning med (ngt). Förundrer osz storligen, att tu (dvs. prins Erik) thenne höge och fast besverlige handell (med grevarna av Ostfriesland ang. prinsessan Cecilia) icke bäther besinner och öffverveger, uthen springer ther så obetäncktt utöffver. G1R 29: 456 (1560). Vij kunne osz .. icke nogsampt förundre, hvarföre tu (dvs. prins Erik) .. icke retteligen svarer till vår schriffvelse, som rättviist våre, uthen springer ther öffver och tager thett ringeste att svare till och thett störste och meste, som alles våres välfärd upå henger, går tu förbij. Därs. 464.
2) (numera bl. i vitter stil) i bildl. anv. av 1 (jfr springa, v. I 1 j), om ngt sakligt konkret: (plötsligt l. med ens) under fri svävning genom luften förflytta sig över (ngt); äv. i utvidgad anv., dels i fråga om att förflytta sig (över o.) förbi ngt utan att beröring l. sedvanlig l. avsedd verksamhet o. d. förekommer l. inträder, dels om ngt sakligt abstr., i fråga om att i samband med visst skeende l. förlopp o. d. (plötsligt osv.) lämna ngt utanför det aktuella skeendet osv.; hoppa över (ngt); äv. abs. Then annan dagz Skälffua, springer en dagh öffuer. BOlavi 88 b (1578). Ståltriszan, hwarpå låsens hakar falla, kan .. blifwa utnött så att hakarna springa öfwer. Carlström Spinnm. 5 (1832). (Ett vanligt) fel med billigare (patron)-hylsor .. (är) att särskildt flensen är för liten, hvarigenom den vid utdragningen springer öfver och förbi utdragaren och låser geväret. TIdr. 1895, s. 326. Farelden motas ej af denna smala strömfåra, han springer öfver och skall härja edra byar. Hemberg ObanStig. 89 (1896). särsk. utan obj., i förb. med prep.-adverbial inlett med till l. i, stundom äv. på; dels (om ngt konkret): hoppa över till resp. i l. på (ngt), dels (om ngt abstr. l. konkret) övergående i bet.: (tvärt) slå om l. övergå till resp. i (ngt) l. förändras till (ngt). Den ena ytterligheten springer, efter vanligheten, öfver i den andra. Tegnér (WB) 8: 107 (1836). Afljud .. d. ä. den förändring, som .. föregår med rotvokalen .. i det den springer öfver till en annan dermed alldeles obeslägtad. Lidforss TyGr. 13 (1860). Fara för blixtens åverkan på gas- och vattenledningar uppstår endast, då ett blixtslag .. kan springa öfver på rörledningen i form af gnistor. TT 1888, s. 143. (Vitmosstorven i en högmosse) blir uppåt allt mera förmultnad och myllartad, för att sedan med ett slag springa över i en översta bädd, där .. mossresternas friskhet .. vittnar om riklig bevattning och rask torvbildning. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 88.
3) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) till I 4, om vind: (plötsligt l. tvärt) slå om o. övergå (i viss riktning), kasta om l. slå om l. kantra l. skifta; i förb. med prep.-adverbial (inlett med till l. på) angivande riktning (väderstreck) vartill övergång sker. Springa öfver till ost sydost. Berndtson (1880). Vinden sprang öfver på nordnordost på efternatten. NDA 1914, nr 8, s. 4.
4) till II 1: springande förflytta sig över (till ngn l. ngt); äv.: springande passera (tvärs) över (o. förbi) (ngn l. ngt), o. i denna anv. särsk. (numera föga br.) om jakthund som driver på spår l. slag, i fråga om att till följd av krökning av spåret osv. springa rätt fram o. därmed förbi o. bort från detta: förlöpa sig (se förlöpa II 1 a); äv. abs.; äv. allmännare l. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. springa, v. II 1 i sådan anv., särsk. (numera i sht ngt vard.) i uttr. springa över till ngn, i fråga om att (hastigt) förflytta sig över till ngn för ett besök (liktydigt med: slinka l. smita över till ngn). Svederus Jagt 159 (1831; om jakthund). (Sv.) Springa öfver .. (fr.) traverser ou passer en courant. Berndtson (1880). Damerna springa (i fryksdalspolska) med sex vanliga springsteg .. över till de mitt emot varande kavaljererna. Folkdans. 51 (1923). Springa över till andra sidan vägen. SvHandordb. (1966). Jag springer över till grannens ett tag. Därs.
5) (numera bl. mera tillf.) till II 1: springa o. därvid kollidera med o. kullstöta (ngn). Berndtson (1880). Klint (1906).
Ssgr: A (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. (ev. i viss bet.) hänföras till spring, sbst.1; jfr äv. de under d. o. redovisade ssgrna): SPRING-BAGGE. (spring- 1752 osv. springe- 1755 osv.)
1) [sv. dial. springbagge] (numera bl. i vissa trakter) till I 2: icke kastrerad gumse; avelsbagge; jfr -gumse o. springnings-bagge. Hastfer Får 37 (1752). Lagergren Minn. 1: 25 (1922).
2) (†) till II 1, i pl., om skalbaggsfamiljen jordlöpare (varav många medlemmar förflyttar sig snabbt på sina ben). Rebau NatH 1: 586 (1879). —
(I 2) -BASSE. (†) om vildsvinsgalt; anträffat bl. [med avs. på bet.-utvecklingen jfr -bock I 3] ss. nedsättande benämning på mansperson; jfr basse, sbst.1 1—3. VDAkt. 1795, nr 468. —
-BEN.
1) [jfr t. springbein] (numera knappast br.) till I 1: hoppben; jfr -fot 1. Marklin Illiger 184 (1818; hos däggdjur).
2) (numera föga br.) till II 1: ben (i sht hos insekt) vars byggnad gör det välägnat att springa med, gångben; jfr -fot 2. 2NF 25: 864 (1917). 2SvUppslB 25: 216 (1952). —
-BOCK.
I. om djur.
1) (†) till I 1, om bock (se bock, sbst.1 I 1) som hoppar l. förflyttar sig hoppande; anträffat bl. om avbildning av sådan bock (sannol. återgivande djuret upprest på bakbenen) ss. märke i Hälsinge regementes fana. Spak Fan. 34 (i handl. fr. 1686).
2) [jfr t. springbock, eng. springbok; sannol. ytterst av nl. springbok; djuret, som förflyttar sig ytterst snabbt, utför då o. då under galopperandet (ända till 3 meter) höga språng] zool. till I 1: (den i Sydafrika (numera huvudsakligen i Kalahari) levande) antilopen Antidorcas marsupialis Zimm.; äv. (äv. i pl.) om släktet Antidorcas Sund.; jfr bock, sbst.1 I 1 e, o. luftspringare-gasell. VetAH 1780, s. 275. I Sydafrika ha vi som representant för gasellerna springbocken (Antidorcas). FoFl. 1920, s. 198. Rendahl Brehm 2: 424 (1929; i pl., om släktet). Forss VindBlås. 73 (1942; om enskilt djur). BraBöckLex. (1979).
3) [sv. dial. springbock, äv. bildl.: mansperson som berövar kvinnor deras mödom; med avs. på bet.-utvecklingen jfr -basse] (numera bl. i vissa trakter) till I 2: bock (se bock, sbst.1 I 1 (e α)) för avel (jfr -bagge 1); anträffat bl. ss. nedsättande benämning på mansperson. Sparre Frisegl. 3: 291 (1832).
II. [jfr t. springbock] (†) till I 1: gymnastikredskap för utövande av grenhopp, bock (se bock, sbst.1 II c); äv. mer l. mindre bildl.; jfr språng-bock. Prytz Ling 206 (i handl. fr. 1813). Tegnér (WB) 6: 192 (1828; i bild). Ekstrand Karlbg 75 (1937; om förh. 1814). —
(II 1) -BOLL. (†) om (boll använd i) bolleken ”tre slag och ränna” (se ränna, v. 9 a κ); äv. i uttr. tysk springboll, om (variant av) nämnda lek. (Sv.) Springboll .. (Fr.) Balle de jeu de paume. Nordforss (1805). Tre slag och ränna .. Tysk springboll. Norman GossLek. 103 (1878). —
(I 5) -BRUNN. (spring- 1588 osv. springe- 1647—1727) [jfr t. springbrunnen] brunn (se d. o. 1) där vatten oavlåtligt bringas att framrinna o. strömma l. falla ned l. att kastas upp l. ut i luften i en l. flera strålar l. kaskader o. d. (i sht om sådan brunn med konstnärlig o. monumental utformning), fontän; stundom äv. inskränktare med särskild tanke på l. enbart om dels brunnen (utan vatten), dels det rörliga vattnet; äv. (i sht i vitter stil) allmännare l. oeg. l. bildl., om i naturen förekommande vatten som slungas upp l. ut i luften o. d. (särsk. om artesisk brunn); förr äv. liktydigt med: (framkvällande) källa; jfr sprung-brunn. Lælius Bünting Res. 1: 83 (1588). Gott och reent watn smakar altijdh bäst vhr sielfwa springbrunnen: Men när dhet begynnar flödha, och flyta genom moras och oreenligheet, blijr dhet stinckande, och får en elack smaak. Grubb 847 (1665). Den väldige örn, upphämtande nektar ur klyftans / Springbrunn, bar (åt) visrådige Zevs den i näbben till drickning. Tranér Myro 11 (1827). En dallrande springbrunn, som spelar / Mellan reseda och ros och viol. Snoilsky 1: 113 (1862, 1869). I mitten (av torget) är det en platt oregelbunden springbrunn i grå betong, den var torrlagd. Beckman DamRödHatt 242 (1966). BraBöckLex. (1979; dels om fontän, dels om artesisk brunn). —
(I 1) -BRÄDE l. -BRÄDA. [jfr t. springbrett] (numera knappast br.) språngbräda (se d. o. 1), satsbräda, svikt. Dalin FrSvLex. (1843; under tremplin). Östergren (1944; angivet ss. mindre br.). —
(II 2) -BUD. person (i sht ung pojke l. flicka) som springer med bud l. springer ärenden; numera företrädesvis om sådan person anställd vid kontor l. affärsinrättning o. d.; jfr bud 7 o. -flicka, -gosse, -pojke, -sjas, -tjack, -tjej. Rydberg KultFörel. 1: 195 (1884; i förnäma hus i Bukarest). DN(A) 1964, nr 321, s. 11 (vid totalisator på travbana). —
-BÅGE.
1) (i fackspr.) till I 3 (, 8), på främre underredet till ett hästdraget hjulfordon: (fjädrande, ofta bågformat) stycke av trä l. järn som är försett med en krok i vardera ändan för fästande av draglinor till ett dragdjur, o. som i sin mittpunkt är fäst (med en sprint) l. (i fråga om löst sådant föremål) kan fästas (med en ögla) i änden på en tvärslå till en tistelstång (jfr -våg, sbst.1, för-våg) l. på mitten av tvärslån (på den framåt vettande sidan därav) till ett skakelpar (jfr spann-båge, springel 1, spräng-båge, svingel), svängel; stundom äv. i utvidgad anv., om springvåg (se -våg, sbst.1). En stark och wäl gjord mäst ny Bredchaise med Springbåge för andra Hästen .. är till salu. DA 1808, nr 98, s. 9. Då skjutsen .. kom ned till hörnet af St. Kyrkogatan och Stortorget, sprang högra skakelarmen vid dess angöringspunkt med springbågen sönder. LD 1909, nr 78, s. 2. Mellan vagnen och hästarna .. (finner man) Springvåg, springbåge eller sprängbåge, (dvs. ett) vinkelrätt mot tistelstången i framvagnen fastgjort stycke av trä eller järn, avsett till fäste för svänglarna. Cronquist Ekipage 25 (1952).
2) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) till II 1 p, om drillbåge (varmed en borr bringas att hastigt rotera gm att man med handen för bågen snabbt fram o. åter i vertikal led). Meyerson SerafimInstr. 107 (i handl. fr. 1826). Trepanen (dvs. ett kirurgiskt instrument för kraniets genomborrande) bringas .. att rotera med en springbåge. Därs. 109 (1952; i skildring av ä. förh.). —
(I 1) -BÄNK. (†) om (bana med) hinder (i form av en bänk l. vall) för tränande av ridhäst i hoppning; jfr hinder-gård, sbst.1 Carl XII Bref 11 (1695). —
-DANS. (spring- 1642 osv. springe- 1681 osv.) dans.
1) [jfr dan. o. nor. springdans, t. springtanz; jfr äv. fläng-dans] till I 1 a, II 1 f, om (par)dans som försiggår under mycket (hoppande o.) flängande (se flänga, v. 5); utom i skildring av ä. förh. numera bl. till II 1 f, om i Norden utvecklad med springsteg (se d. o. 2) dansad allmogedans utgörande l. återgående på en ursprunglig form av polskedans, dels om sådan dans dansad i trefjärdedelstakt o. i snabbt tempo (i sht om den i Norge utvecklade varianten, springar), dels om sådan (företrädesvis i Norge dansad) dans i tvåfjärdedelstakt; äv. i utvidgad anv., om melodi l. musik till dans av ovan angivet slag; jfr -lek 2, -polska. (Isl.) Falldafeyker .. (dvs.) een stor Springedantz af Qwinfolck så Hufwudukarna flyga om öron, (lat.) Saltatio nimis celer & ardua. Verelius 63 (1681). De mest underliga (av polskor), men ändå vackra, träffas hos ”nolhåttarne” (i den s. k. Håttebygden i norra Bohusl.): så åttamänningen, sexmänningen, springedansen m. fl. Eichhorn Stud. 1: 30 (1869). Under riddarväsendets tid .. rörde sig de förnäma i dansen med långsamma gångsteg .. hvaremot bönderna vid sina gillen under larm och dryckjom hängåfvo sig åt springdansen, den af hoppande rörelser och uppslängda ben kännetecknade hufvudarten. 2NF 5: 1316 (1906). Folket torde denna tid (dvs. under 1700-talet), med erinringar från sina äldre springdanser, ha utfört polskdansen något lifligare än öfverklassen och föredragit den rytmiskt markerade 8-delspolskan. Därs. 21: 1267 (1914). Springdans, detsamma som springar. BonnierLex. (1966). (Spelmans)-Repertoaren utgöres mest av springdanser, hamburg, mazurka, rheinländer och någon vals. TurÅ 1981, s. 105. I Norge dansas än i dag springdanser till 2/4-taktsmelodier, det är Gangar. BWallin ProgrSAOBArk. 5/3 1982.
2) till II 1 f, om lång- l. ringdans varunder deltagarna springer; äv. i utvidgad anv., om melodi l. musik till sådan dans. (I dansen rör man kroppen) nu senare, nu hastigare, som man haar til see i Wåra nigh- och Springhdantzer, Padavaner (osv.). Palmchron SundhSp. 142 (1642); möjl. till 1. Alla, gamla och unga, deltaga i denna springdans, som bugtade sig i många svängningar inne i stugan, men då alla voro samlade i rad, gick igenom husets flesta rum, kök, förstuga, ut på gården och slutligen in igen i stugan. Wigström Folkd. 1: 301 (1880). Den springdans, som äger rum kring midsommarstången. GHT 1894, nr 34 B, s. 1. Springdans(.) Denna låt .. användes som dans kring julgranen. SvLåtar Västmanl. 38 (1933). —
(II 1) -DUVA. (numera föga br.) i pl., om en i äldre zoologisk systematik uppställd familj (Geotrygonidae, äv. benämnd markduvor) vars medlemmar (utbredda i sht i de varma delarna av Amerika, Afrika, Polynesien o. Nya Guinea) håller till o. förflyttar sig springande på marken, svarande mot en i nutida systematik avgränsad distinkt grupp (omfattande bl. a. dolkstingsduva (dvs. Gallicolumba luzonica Scop.), kronduva o. solfjäderduva) inom underfamiljen Columbinae (äkta duvor), benämnd markduvor. 1Brehm 2: 358 (1875). Rendahl Brehm 11: 24 (1930). —
(I 3) -FALL. (†) om (till följd av språng (se språng, sbst.1 I 4 d) i samband med förkastning bildat) undulerat l. oregelbundet uppträdande fall (se d. o. V 3). Rinman 1: 741 (1788). —
(I 1) -FISK. [jfr t. springfisch (i bet. 1 o. 2); benämningen i anledning av fiskens förmåga att hoppa över vattnet] (†) jfr springare I 5.
1) flygfisk (se d. o. a); anträffat bl. ss. förled i ssg.
Ssg (†; till -fisk 1): springfisk-släkte. släkte bland flygfiskarna, flygfisksläkte. NF 4: 881 (1881; i sg. best., om släktet Exocoetus Lin.). —
(I 3) -FJÄDER. [jfr t. springfeder] (numera föga br.) elastisk fjäder (som från spänt läge flyger upp l. sprätter tillbaka o. d.); i sht förr äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., o. i denna anv. särsk. liktydigt med: drivfjäder (se d. o. 2); jfr spräng-fjäder. Serenius D 4 b (1734; bildl.). KrigVAT 1845, s. 63 (på gevär för fasthållande av bajonett). Björkman (1889; i lås). En helvetesmachin (där) .. sprängstoffet medels en springfjäder är ställt i förbindelse med ett tidur. Nilsson HistFärs 47 (1940). Östergren (1944; angivet ss. mindre br.). —
(II 2) -FLICKA. jfr -bud o. -tjej. Callerholm Stowe 283 (1852; i förnämt hus). Hedberg Blomb. 248 (1953; i fotografiateljé). —
(I 5) -FLOD. (spring- 1702 osv. springe- 1633—1680) [jfr lt. springfloot, nl. springvloed, t. springflut, eng. spring flood]
1) (numera i sht i fackspr.) om den (alltefter rådande väderleksförhållanden m. m. i storlek l. styrka varierande) kraftiga(re) tidvattensflod som inträffar vid tiden omkring full- o. nymåne (då sol o. måne i samverkan attraherar jorden); äv. i utvidgad anv., dels om högvatten(stånd) framkallat av sådan flod, dels om tidsperiod l. tidpunkt därför; stundom äv. (i icke fackspråklig anv.) allmännare, liktydigt med: flod (se flod, sbst.3 2); springtid (se d. o. 2), spring (se spring, sbst.1 I 3); jfr 2. Nordencrantz Arc. 345 (1730). När en ovanligt häftig orkan inträffar vid springflod, händer det att vågorna bryta öfver (korall)-refvet och bortspola invånarne. Nathorst JordH 498 (1891); jfr 2. (Halvön) Quiberon .. på kusten af .. Bretagne .. öfversvämmas vid springflod till större delen af hafvet och är därför endast till en mindre del odlad. 2NF 22: 770 (1915). Ute på världshavet uppgår höjdskillnaden mellan flod och ebb vid springflod till ungefär 1 m. Bergholm Fys. 5: 44 (1925). Springfloden var inne, och havet smög sig allt djupare in i de otaliga, små vikarna (vid Irlands kust). Enckell KlagVindÖ 241 (1937). Springfloden kan .. också bli mindre än väntat på grund av väderleken (t. ex. högtryck). SAOBArkSakkSvar (1980).
2) (numera bl. i icke fackspråklig anv., mera tillf.) om (i sht av storm l. storm o. tidvatten i förening betingad) mäktig (översvämmande) havsflod l. flodvåg (se d. o. 1); äv. om hastig (o. häftig) förändring (uppåt l. nedåt) av havets nivå; språng (se språng, sbst.1 I 6 c) l. havssprång l. sjösprång. RP 3: 4 (1633). Blefwo samma (storm-)natt ej allenast månge skepp olycklige, utan ock damarne genombrutne, och mycket land af springfloden öfwerswimmadt från hafwet. Rydén Pontoppidan b 3 a (1766). Häftiga sjösprång i (norrlands-)hamnarna .. Den första flodvågen eller sjösprånget varade en halvtimme, varvid vattnet steg omkring en fot .. I Härnösand inträffade springfloden vid 7-tiden och kom så häftigt, att under loppet av ett par minuter vattnet sjönk omkring en meter. Upsala(A) 18/5 1920, s. 1. Badorterna vid (engelska) sydkusten ha haft svår känning av ovädret. Springfloder och våldsamma skyfall ha anställt stora skador. Ögonvittnen berätta att de plötsligt fått se en 10 meter hög våg dyka upp ur havet och översvämma allting. DN(A) 1929, nr 196, s. 7.
3) (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2. Det fria Ryssland .. störtade samman under anarkiens springflod. SvD(A) 1918, nr 130 B, s. 4. Med kraften av en ny springflod strömmar de sena kärleksdikterna fram i sviten ”Paradismyt”. Fehrman Gullberg 151 (1958). —
(I (3,) 6) -FORM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 10058). [jfr eng. springform] kok. för bakning l. gräddning av ngt använd form (se d. o. II 1) vars sidovägg är fäst vid bottnen med hjälp av en spänn(fjäder)anordning som vid frigörande bringar sidoväggen att lösgöra sig från bottnen (varvid det bakade osv. lätt kan framtagas ur formen), rund form med löstagbar botten, alexanderform. Langlet Husm. 535 (1884). ICAKurir. 1983, nr 4, s. 30. —
-FOT.
1) [jfr t. springfuss] (†) till I 1, hos insekt: fot (äv. med inbegrepp av (under)ben) byggd l. lämpad att hoppande förflytta sig med, hoppfot; jfr -ben 1. Ödmann StrSaml. 2: 70 (1785; hos gräshoppa). Deleen 750 (1836).
2) [jfr t. lauffuss] (numera föga br.) till II 1: fot (äv. med inbegrepp av (under)ben) byggd l. lämpad att förflytta sig springande med; i sht dels hos fågel, dels hos insekt, gångben; jfr -ben 2. Retzius Djurr. 152 (1772; hos fåglar). Därs. 181 (hos insekter). Thorell Zool. 2: 158 (1861; hos fåglar). VetAÅb. 1907, s. 174 (hos lågt stående däggdjur). —
(I 3) -FRÖ. [jfr t. springsame] (†) växten Impatiens nolitangere Lin. (vars mogna frökapsel häftigt öppnar sig vid beröring), springkorn (se d. o. 3). Fries BildVäxtv. 56 (1868). Dens. Växtr. 52 (1884). —
(II 1) -FÅGEL. [jfr t. laufvögel, pl.] i äldre zoologisk systematik, i pl.: klass av fåglar som merendels uppehåller sig på marken (o. kännetecknas av att de kan springa bra), markfåglar; äv. inskränktare, om viss(a) bestämd(a) ordning- (ar) bland dessa (särsk. dels om strutsfåglarna, dels om höns- o. vadarfåglarna sammantagna); äv. i individuell anv., om medlem av sådan klass. Hartman Naturk. 204 (1836; inskränktare, om strutsfåglarna). Springfoglarne äro hufvudsakligen bildade för rörelse på marken och kunna derföre också kallas Jord- eller Mark-foglar. Thorell Zool. 2: 191 (1861). Springfoglar .. (är) en underklass ibland foglarna .. Till denna underklass hörande foglar — hönsfoglar .. och vadarefoglar .. uppehålla sig med få undantag på marken. NF 3: 685 (1879). (Strutsen är) en stor springfågel, som lefver i hjordar i Sahara. Ekenberg (o. Landin) 284 (1889). 2SvUppslB 6: 725 (1948; i fråga om ä. zoologisk systematik). —
-FÄRDIG. (†)
1) till I 3: färdig l. nära att brista, bristfärdig; anträffat bl. dels om hinna som omsluter fostervattnet i livmoder, dels om follikel i äggstock hos kvinna. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 81 (1837). 2NF 18: 131 (1912; om follikel).
2) till I 5 a α, om fostervatten, i samband med förlossning: färdig l. nära att snabbt avgå. Cederschiöld HbBarnm. 135 (1822). Dens. Ordl. (c. 1847). —
(I 3) -GLAS. [jfr t. springglas] (förr) ss. ämnesnamn l. koll., om glas(föremål) som gm att utsättas för hastig avkylning i kallt vatten vid blåsningen förvärvat egenskapen att vid viss behandling med en smäll springa sönder till ett fint pulver; äv. i individuell anv., om föremål av sådant glas; jfr -kolv o. batavisk 2 b, bologneser-flaska. Rinman 2: 1140 (1789; om glastårar). Springglas .. (dvs.) Liten glaskula med spets, som springer sönder med smäll då man håller den vid lågan af ett ljus, eller brister och grusar sig när man afbryter spetsen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Dalin (1854; med hänv. till bologneserflaska). WoJ (1891). —
(II 2) -GOSSE. (numera bl. arkaiserande l. skämts. l. nedsättande) = -pojke. Almqvist DrJ 209 (1834). —
-GRIMMA. (spring- 1743—1836. springe- 1571) (†)
1) till I 1, om grimma (med inbegrepp av grimskaft) varmed häst vid dressyr i att göra språng l. hoppa hålles inspänd mellan pelare (se d. o. 3), språnggrimma; jfr pelar-grimma, springar-grimma. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 49 (1836).
2) till I 2: grimma (se d. o. 2) som (för att tygla o. hålla djuret) sätts på hingst vid parning, språnggrimma. StallRSthm 1571, s. 19. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. —
(I 2) -GUMSE. (numera bl. i vissa trakter) till betäckning brukad gumse, springbagge (se d. o. 1); jfr språng-gumse. VetAH 1790, s. 290. ByordnMäl. 328 (1820). —
(I 3) -GURKA.
1) [jfr t. springgurke; de mogna frukterna öppnar sig explosionsartat för yttre tryck o. sprutar ut en kraftig stråle av saft o. frön] (numera bl. i ä. fackspr.) (frukt av) gurkväxten Ecballium elaterium A. Rich., sprutgurka. Retzius FlVirg. 149 (1809). BraBöckLex. (1979).
2) [utvidgad anv. av 1; de mogna torra frukterna öppnar sig explosionsartat vid minsta beröring o. slungar ut fröna] bot. (frukt av) gurkväxten Cyclanthera explodens Naud. HantvB I. 3. 1: 112 (1935). —
(I 3) -GÅS. [sv. dial. springgås; jfr d. springgås] (i vissa trakter) av det utskurna o. polerade bröstbenet av en gås framställd leksak som medelst en mekanisk anordning kan bringas att hoppa upp i luften. SvLekar(GAAkad.) 1: 196 (c. 1860). Fatab. 1958, s. 158 (om ä. förh.). —
(II 1) -GÖK. [fågeln uppehåller sig mest på marken o. springer snabbt; jfr -fågel] (numera bl. mera tillf.) individ l. art av (det i sht i södra delarna av Nordamerika o. nordligaste Mellanamerika utbredda) göksläktet Geococcyx Wagl. (i pl. äv. om detta släkte); särsk. om (individ av) arten Tapera naevia Temm.; markgök. 4Brehm 7: 624 (1925; i pl., om släktet Geococcyx). Rendahl Brehm 10: 206 (1930; om individ av släktet Geococcyx). FoFl. 1974, s. 224 (om T. naevia). —
(I 1) -HANE. [jfr mlt. sprinkhane, mnl. sprinchaen (nl. sprinkhaan), t. springhahn] (†) om ett slags gräshoppa l. vårtbitare. Linné PVetA 1747, s. 15. —
(I 1) -HARE. [jfr nl. springhaas o. (från nl. lånat) t. springhase, eng. springhaas, springhare; djurets bakben är ovanligt långa medan frambenen däremot är ytterst korta, varför djuret måste förflytta sig framåt medelst hopp] zool. (den i sht i södra Afrikas karga trakter utbredda) gnagaren Pedetes caffer Pall. (i sht förr äv. kallad (den) kapska l. sydafrikanska springharen); stundom äv. om släktet Pedetes Illig.; i pl. äv. dels om nämnda släkte, dels om familjen Pedetidae; förr äv. (i sg. best.) om släktet Jaculus Erxl. av familjen springråttor. Ett eget slägte är Springharen eller Jerboa .. i Arabien och China. Palmblad HbGeogr. 1: 44 (1826). Rebau NatH 1: 208 (1879; i pl., om släktet Pedetes). FoFl. 1910, s. 53 (: den s. k. kapska springharen). VetAÅb. 1918, s. 285 (: den sydafrikanska springharen). Rendahl Brehm 5: 438 (1931; om arten P. caffer). Därs. 440 (om individ). DjurVärld 12: 188 (1960; i pl., om familjen Pedetidae). —
(I 2) -HINGST. [jfr t. springhengst] (numera bl. i vissa trakter) hingst brukad till betäckning, avelshingst; jfr språng-hingst. Heinrich (1814). Meurman (1847). —
(I 5) -HÄVERT. (numera föga br.) hävert med förlängt andra ben som sträcker sig långt under nivån för den vätska som skall avtappas o. som nedtill är uppåtböjt o. försett med ett litet hål varigenom vätskan sprutar upp (liksom i en springbrunn). NF 7: 256 (1883). 2NF 12: 76 (1909). —
(II 1) -HÖNA. [jfr t. laufhuhn, se f. ö. -höns] zool. individ l. art bland springhönsen; särsk. om (individ av) arten Turnix sylvatica Desfont. (i sht förr äv. kallad (den) afrikanska springhönan). 1Brehm 2: 390 (1875: Afrikanska Springhönan). Tvenne springhönor (av arten T. sylvatica) äro .. fällda i England. Rendahl Brehm 13: 41 (1930). 2SvUppslB 27: 66 (1953; om arten T. sylvatica). —
(II 1) -HÖNS. [fåglarna håller till på marken o. springer snabbt; jfr -fågel] zool. fåglar av familjen Turnicidae bland hönsfåglarna (med huvudsaklig utbredning i Sydeuropa, Afrika, Australien o. Sydasien); äv. om nämnda familj; äv. (numera bl. i skildring av ä. zoologisk systematik) om underordning (Turnices l. Hemipodii) omfattande nämnda familj; jfr -höna. 1Brehm 2: 390 (1875; om familjen Turnicidae). På grund av sin otroliga stridslystnad ha springhönsen sedan uråldriga tider hållits i bur hos asiaterna, vilka anställt tuppfäktningar med dem. Rendahl Brehm 13: 40 (1930). 2SvUppslB 27: 66 (1953; om underordningen Turnices). —
(I 3) -KLINGA. [jfr t. springklinge] (i fackspr., särsk. handel. o. vapenhist.) klinga (se klinga, sbst.1 1) som medelst fjädermekanism (reglerad av tryckknapp l. dyl.) l. på annat sätt (medelst ett snabbt handgrepp) kan bringas att plötsligt l. med ens fällas l. skjuta ut ur skaftet l. att uppdelas i flera klingor; jfr -kniv, -stilett. De på 1500-talet använda fäktdolkarna el. s. k. vänsterhandsdolkarna .. voro stundom försedda med springklinga, som vid tryckandet på en knapp delade sig i tre, för att slå bort el. uppfånga och bryta motståndarens klinga. SvUppslB 7: 571 (1931). —
(I 5 a β) -KOLLER. [jfr t. springkoller; sjukdomsyttringarna ansågs förr orsakas av blodets häftiga förflyttning till hjärnan] (numera knappast br.) hjärnsjukdom hos häst yttrande sig i anfall av oro l. våldsamhet l. raseri, koller (se koller, sbst.1 1). SFS 1863, nr 32, s. 20. I dagligt tal skiljes emellan flere olika slag (av koller), såsom döf- eller dumkoller .. rasande eller springkoller, då under sjukdomen ett starkare blodtillopp till hjärnan äger rum och djuren få raserianfall. Bohm Husdj. 127 (1902). 1NJA 1904, s. 386. —
(I 3) -KOLV. [jfr t. springkolben] (förr) = bologneser-flaska; jfr -glas. Berzelius Kemi 1: 296 (1808). WoJ (1891). —
(I 3) -KORN. (spring- c. 1550 osv. springe- 1659—1685. springen- c. 1550)
1) [jfr fsv. spine korn (i bet. 3), sannol. felaktigt för springe korn; jfr t. springkorn; fröna kastas ut ur elastiskt uppspringande frökapslar, när dessa berörs] (†) om frö l. (i pl. l. koll.) frön av växt av släktet Euphorbia Lin. (särsk. E. lathyris Lin.) som i ä. tid salufördes ss. farmakologiskt medel (i sht använt ss. laxermedel, stundom äv. ss. medel för bortfrätande av vårtor); särsk. dels [jfr nylat. semen cataputiae minoris, frö (piller) av E. lathyris] i uttr. små (l. mindre) springkorn, frön av E. lathyris, dels i uttr. stora springkorn (jfr 2), om frön (större än föregående) av annan (icke identifierad) växt av släktet Euphorbia; äv. (äv. i nämnda uttr.) i utvidgad anv., om växt(er) av släktet Euphorbia, särsk. om E. lathyris; jfr -ört 1. (Lat.) De cataputia (sv.) Springkorn. 2LinkBiblH 4: 67 (c. 1550). (Lat.) De Tithymalo (sv.) Springenkorn. Därs. 83; jfr: Tithymalus är beteckning för flera arter av släktet Euphorbia, bl. a. E. helioscopia och E. cyparissias. Därs. 83 (1924). (Lat.) Lathyris angustifol. Cataputia minor, cherva minor offic. (Sv.) Mindre .. Springkorn. Franckenius Spec. C 2 b (1659; ev. skall i språkprovet läsas enbart: Springkorn). (Lat.) Lathyris latifolia, Cataputia major. (Sv.) .. stoor Springkorn. Därs. (Lat.) Semen Cataputiæ minoris (sv.) Små Springkorn. ApotT 1698, s. 71; jfr: Sv. taxan 1699 upptager .. Små Springkorn, men i Sv. taxan 1742 äro de borttagna, och i Ph(armacopoea) Su(ecica) hava de aldrig funnits. Gentz Lindgren 175 (1931). Nemnich WaarenLex. 107 (1797).
2) [utvidgad anv. av 1; med avs. på uttr. stora springkorn jfr nylat. semen cataputiae majoris, frö av Ricinus communis (som är större än det av Euphorbia lathyris (jfr 1)); uttr. hedniskt springkorn anspelar möjl. på växtplatsen, dvs. Afrika o. andra hedniska trakter (i motsats till E. lathyris vars växtplats är Frankrike o. Italien)] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om frö l. (i pl. l. koll.) frön av växten Ricinus communis Lin. som i ä. tid salufördes ss. laxermedel (förr äv. i uttr. stora springkorn; jfr 1); förr äv. i utvidgad anv., om ifrågavarande växt (äv. i uttr. hedniskt springkorn). (Lat.) Ricinus, Cataputia major, Cherva major. (Sv.) .. Hednisk Sprinkorn. Franckenius Spec. E 3 b (1659). (Lat.) Cataputia s. Ricinus. (Sv.) .. Springkorn. Rudbeck HortBot. 26 (1685). (Lat.) Semina Cataputiæ majoris (sv.) Stora Springkorn. PH 6: 4746 (1757). Drake af Hagelsrum Handköpsbenämn. 75 (1931).
3) [växten har elastiskt uppspringande frökapslar (som häftigt öppnar sig vid minsta beröring)] bot. balsaminväxten Impatiens noli-tangere Lin.; i sht förr äv. i utvidgad anv., om släktet Impatiens Lin., balsamin; jfr -frö, -frö-gräs, -ört 2, o. mödoms-ört. (Lat.) Noli me tangere .. (Sv.) Springkorn. Franckenius Spec. D 3 a (1638); möjl. att hänföra till 1. (Lat.) Balsamina lutea, Herba impatiens, Noli me tangere. (Sv.) Springekorn. Därs. A 4 b (1659). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 218 (1946; om släktet). Springkorn, (dvs.) art av balsaminväxter. BraBöckLex. (1979).
Ssgr: springkorn- l. springkorns-rot. [sannol. med (viss) anslutning till springa, v. III (jfr äv. -rot 2)] (†) till
-kron 1, om (bit av) rot av ”springkorn” (använd ss. medel mot tandröta för att spränga sönder o. förinta sjuk tand). Hildebrand MagNat. 81 (1650).
-ört. (†) 1) till -korn 3, i sg. best., om växten Impatiens noli-tangere Lin., springkorn. Haartman Sjukd. 327 (1765). Regnér Begr. 2: 54 (1839). 2) [jfr 1; växtens fröskidor är elastiskt uppspringande] växten Cardamine impatiens Lin., lundbräsma; i uttr. lilla springkornsört. Bromelius Chl. 51 (1694). Serenius Kkkk 1 b (1757). —
(I 3) -KROK. fisk. vid. (gädd)-fiske (i sht vid tillfälle då fiskare misstänker att gäddan icke är i taget) använd krok (se d. o. 1 c), något större än en slantkrok (varur den historiskt sett utvecklats) o. liksom denna bestående av tvenne lika stora, men i motsats till slantkroken, rörliga uddar som, när en fisk huggit på kroken, medelst ett ryck i reven kan bringas att hastigt förflytta sig i ryckets riktning (utan att kroken fördenskull rycks ut ur munnen på fisken) o. tränga in i mjukdelarna i fiskens mun. SkandFisk. 55 (1837). —
(I 3 e α (, III)) -KUGEL. (spring- 1565—1840. springe- 1565—1783) (†) = -kula 2; anträffat bl. i pl.; jfr slag-kugel. SvFlH 1: 513 (i handl. fr. 1565). Gyllengranat SvSjökr. 1: 145 (1840). —
-KULA. (spring- 1604 osv. springe- 1566)
1) [jfr d. springkugle, t. springkugel] (†) till I 1, om (bly)kula som luftakrobat l. lindansare förr höll i vardera handen för att därigm (bättre) kunna hålla balansen vid språng l. hopp på lina; jfr -lod 1, samt -stock 4, -stång 3. Linc. (1640; under halter). Lindblom 1: 1259 (1790).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till I 3 e α (, III), om (kula (se kula, sbst.3 2) utgörande en) sprängprojektil l. kombinerad spräng- o. brandprojektil som kastades för hand l. avfyrades med eldvapen mot en fiende, sprängkula; jfr -kugel, -lod 2 samt slag-kula 2. Hedberg Artill. 223 (i handl. fr. 1604). Därs. 224 (1975; om förh. under ä. vasatid). —
(I 5) -KVILL. (†) om (häftigt) framkvällande (gren av ett) vattendrag; jfr kvill, sbst.1, o. -källa. Westhius Vitt. 31 (1677). —
(I 5) -KÄLLA. (spring- 1578 osv. springe- 1640—c. 1800) [jfr t. springquelle] källa (med hastigt l. häftigt framkvällande vatten), källsprång; äv. (o. numera bl., i sht i vitter stil) dels om artificiell springbrunn, fontän, dels (o. företrädesvis) om naturlig ur jorden uppspringande (varm) källa vars vatten (momentant l. kontinuerligt) slungas mer l. mindre högt upp i luften (särsk. liktydigt med: gejser); i sht förr äv. oeg. l. bildl., särsk. (jfr -åder slutet) om vattenstråle ur spruthål på val, ”blåst” (förr äv. liktydigt med: upphov l. ursprung l. orsak (till ngt), källa). BOlavi 88 a (1578). Suchana Elff hafwer sitt vrsprung .. aff een Springkella. Petreius Beskr. 1: 103 (1614). Hwem wet dock icke, att springekällan till alla styggelser är hos däm (dvs. katolikerna). KyrkohÅ 1900, s. 299 (c. 1730). Zetterstedt SvLappm. 2: 86 (1822; oeg. l. bildl., om ”blåst” från val). Romeos och Juliets hjärteutgjutelser för och om hvarandra bilda en poetisk springkälla, som i de djärfvaste bågar beskrifver ett upprördt känslolifs alla kastningar. (Cavallin o.) Lysander 234 (1875). (Slottsskogen i Gbg) är en vidsträckt park med .. speglande dammar och präktiga springkällor. LbFolksk. 202 (1890). Den sedan gammalt kända springkällan Geysir på Island. Hadding Geol. 42 (1954). —
-LEK. (spring- 1790 osv. springs- 1560)
1) till II 1, om lek (se lek, sbst. 1) vid vars utförande (ngn l. ngra av) deltagarna springer l. har att springa (ett stycke); förr äv. bildl., i uttr. spela springlek med ngn, eg.: leka springlek med ngn (jfr spela, v.1 1 a), i fråga om att utsätta ngn för nyckfull l. respektlös l. kränkande behandling. När nu thenne wår Salige Herre (dvs. G. I) thär han fängsligh j Danmark förhållen wart, tijt han förrädeligen .. bracht bleff .. fick förstå hwilken springzleek här spelades medh the Swenska (av Kristian II), hwadh obarmherteliga (osv.). Svart Ähr. 56 (1560). (Sv.) Springlek .. (t.) ein Spiel, dabei man musz gut springen, laufen können. Möller (1790). Bland .. (på Gotl.) mycket öfvade lekar, må .. nämnas .. Spring-lekar: ”Hoppa bock”; ”Basken” (dvs. natthugg); ”Kura gömma”. Bergman GotlSkildr. 236 (1882). Så småningom öppnade sig laglekarnas stora rike för barnen. Här var det framför allt springlekarna med alla de många formerna av Tagfatt, som drog till sig intresset. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 19 (1949).
2) [efter nor. springleik] dans. till II 1 f, om springdans (se d. o. 1) l. springpolska. (En viss dalaspelmans) polskor erinrade mycket om de norska springlekarna. Andersson SpelOpp 78 (cit. fr. 1906). Kl 18 är det dansinstruktion — skånsk springlek. SDS 30/3 1984, s. 37. —
(I 3) -LIN. [jfr t. springflachs; ifrågavarande form av lin bär (i motsats till det vanliga linet) elastiskt (o. ljudligt) uppspringande frökapslar] bot. o. lant. linväxten Linum usitatissimum (Lin.) var. crepitans Boeningh., ”klanglin”; jfr spräng-lin. Lundequist Landtbr. 438 (1845). —
-LOD. (spring- 1606 osv. springe- 1564)
2) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) till I 3 e α (, III), = -kula 2. ArkliR 1564, avd. 43. Hedberg Artill. 224 (1975; om förh. under ä. vasatid). —
(I 3) -LÅS. (spring- 1874 osv. springe- 1927 osv.)
1) [fsv. springelas; jfr mlt. sprinkslot, t. springschloss] (numera bl. i fackspr., mera tillf.) med snedkolv o. en fjäder som ständigt påverkar kolven i låsande riktning försett lås (se d. o. 1) som vid kolvens intryckande (vilket inträffar när dörr o. d. tillsluts) hastigt l. med ens (o. med en knäpp l. smäll) går i lås av sig själv (gm att kolven i visst inskjutet läge åker in i en urtagning i slutblecket); äv. inskränktare, om lås av angivet slag som öppnas med trycke, o. i denna anv. särsk. motsatt: snapplås (som öppnas med knapp l. trycke); snedkolvslås, smällelås; jfr anm. nedan. UB 6: 153 (1874). HantvB I. 2: 298 (1934; inskränktare).
2) vapenhist. på handeldvapen: lås (se d. o. 2 a) med springpanna, springpannelås; jfr anm. nedan. Alm VapnH 165 (1927; om ä. förh.). SvVapSSkr. 1952, s. 22. Anm. Ordet har icke kunnat direkt beläggas tidigare än 1874. Uppgifter om ordets förekomst i opreciserade källor från 1500-talet finns emellertid i materialet: I början på .. (1500-talet) tala de samtida källorna ofta om springlås, men snart slog ordet smällelås igenom. PåJärnFastGr. 73 (1946); jfr 1. Eldstålet springer upp när hanen slår ned — därav termen ”springlås” eller ”lås med springepanna”. Termen är belagd år 1583. SvVapSSkr. 1952, s. 22; jfr 2. —
-MASK.
1) [den vinglösa hoppstjärten tillhör markvegetationens fauna o. livnär sig förnämligast av ruttnande l. multnande ämnen (jfr mask, sbst.1)] skogsv. till I 1: hoppstjärt (se d. o. 2). Ström Skogsh. 298 (1837; i pl.).
2) [jfr d. springorm, t. springwurm; såväl springmasken (som kan utföra sprittande l. sprättande rörelser med kroppen) som spolmasken är mycket rörliga o. vandrar omkring i tarmar o. magsäck] zool. o. med. till I 1, II 2, om den hos människor (i sht barn) vanliga inälvsmasken Enterobius vermicularis Lin. (varav honan i sht om kvällarna förflyttar sig till trakten kring analöppningen o. där åstadkommer besvärande klåda); förr äv. om (inälvsmask av) släktet Ascaris Lin. (företrädesvis om A. lumbricoides Lin. som parasiterar i människans tarmar), spolmask; äv. koll., om maskar av ovan angivet slag. The trinne och stackote (av maskarna i mage o. tarmar) hafwa mäst sitt tilhåld i ändetarmen, kallas .. Springmatkar, effter the äre så qwicke och snälle at röra sig. Lindestolpe Matk. 16 (1714). Menniskor plågas i synnerhet af 4 slag (av mask). Det första liknar ostmatken och kallas Ascaris .. Springmatk. Alm(Sthm) 1760, s. 33. Springmask .. (dvs.) Mask af tarm-maskslägtet Ascaris. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Patienten led) af svår olidelig klåda i stolgången, hvilken klåda .. härrörde af springmaskar .. hvaraf hon ägde en stor mängd. Hygiea 1841, s. 535. Leuckart anser .. att det mjöl, som bagarna använda för att strö på brödet, icke är fritt från springmask. Rendahl Brehm 22: 268 (1931). —
(I 1) -NÄBBMUS~02 l. ~20. [djuren kännetecknas av starkt förlängda bakben o. ett hoppande rörelsesätt] zool. individ l. art av familjen Macroscelididae; i pl. äv. om familjen; jfr snabel-näbbmus. Ymer 1928, s. 3. BraBöckLex. (1979; i pl., om familjen). —
(I 1 j δ) -ORM. [sv. dial. springorm(en); jfr d. springorm; jfr äv. t. wurm, springorm; benämningen sannol. föranledd av sjukdomsyttringarnas språngvisa uppträdande här o. var på kroppen] i sht veter. i sg. obest., stundom äv. (i vissa trakter) best., om form av (häst)sjukdomen rots som hos häst yttrar sig i uppspringande (i sårnader övergående) svulster i l. under huden, hudrots (jfr häst-koppor); i sht förr äv. (i mindre övertänkt spr.) med inbegrepp av egentlig (respirationsorganen drabbande) rots, rots; jfr orm 8. Florman Abildgaard 43 (1792). Grannasfars gamla kamp, som .. dött i springormen. Ekström Vandr. 209 (1871). Småningom öfvergår Springorm till verklig näs- och lungrots och medför döden. Juhlin-Dannfelt (1886). Rots .. eller springorm .. (är) en smittsam sjukdom, som framför allt uppträder hos hästar, men även kan angripa människor. Wirgin Häls. 3: 384 (1933). 2SvUppslB 24: 577 (1952; om hudrots). särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. norrländsk springorm, om (i Norrland konstaterat) sjukdomstillstånd hos häst yttrande sig i uppspringande av hudsår liknande dem vid springorm (i huvudmomentets bet.) men av mindre elakartad natur. Juhlin-Dannfelt (1886). —
(I 3) -PANNA. (spring- 1660 (: springpannelås), 1788 osv. springe- 1583—1601) vapenhist. fängpanna vars lock automatiskt flyger upp vid hanens nedfallande; förr möjl. äv. i utvidgad anv., om springpannelås. OJönssonRächenskArboga 1583, s. 4. Alm Eldhandv. 1: 153 (cit. fr. 1601: springe Panna; rättat efter hskr.); möjl. i utvidgad anv.; jfr Därs. 154 (1933). Alm VapnH 72 (1927; om förh. under G. II A:s tid).
Ssg (vapenhist.): springpanne-, äv. springpann-lås. lås (se d. o. 2 a) med springpanna, springlås (se d. o. 2). Alm ArmEldhandv. 101 (cit. fr. 1660). —
(II 2) -POJKE, äv. (i sht i vissa trakter, vard.) -POJK. jfr -bud; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (särsk. om person som undergivet l. inställsamt löper ngns ärenden); jfr -grabb, -sjas, -tjack. SvTyHlex. (1851). Lagergren Minn. 6: 100 (1927; i affär). Man har i förklenande syfte talat om Conrad Jonsson som regeringens springpojk. GbgP 1943, nr 253, s. 2. UrDNHist. 1: 113 (1952; på kontor).
(II 1 f) -POLSKA. dans. med springsteg (se d. o. 2) o. med markering av varje taktdel (snabbt) dansad polska (se polska, sbst.2); jfr -dans 1, -lek 2. Bruzelius AllmogL 58 (1876). Springpolskan dansas med eller utan försteg med jämna springsteg ett varv på två takter. SvFolkdans. 2: 63 (1971). —
-REM. (†)
1) [jfr t. springriemen; remmen hindrar bl. a. hästen från att hoppa upp med frambenen] till I 1: språngrem; jfr sprung-rem. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
2) till I 8, från bärrem på (soldat)ränsel utgående rem avsedd att (då ränseln är tungt lastad) fästas vid livremmen (varigm bärandet underlättas). KrigVAH 1855, s. 99. —
-ROT.
1) [växten utvecklar sig o. sprider sig oerhört hastigt] (i vissa trakter, föga br.) till II 1 q: växten kvickrot (se d. o. 1). Bolin Åkerogräs. 80 (1926; från Norrl.).
2) [sv. dial. springsrot; växten är giftig o. ansågs förr leda till (förstoppning o.) magens sprängande om den förtärdes] (†) till III: växten Cicuta virosa Lin., sprängört; jfr -ört 3 samt spräng-rot. Nordforss (1805). —
(I 1) -RÅTTA. [jfr t. springmaus; djuret har förlängda bakben o. förflyttar sig hoppande] zool. individ l. art av (den i sht i Afrika, Asien, sydöstra Europa o. Nordamerika utbredda) gnagarfamiljen Jaculidae (Dipodidae); i pl. äv. om denna familj; äv. inskränktare o. pregnant(are), om (individ l. art av) släkte (i sht Jaculus Erxl.) av nämnda familj (om släkte företrädesvis i pl.); äv. (numera bl. i skildring av ä. zoologisk systematik) om underfamilj (Jaculinae) av nämnda familj; jfr -hare. Scheutz NatH 38 (1843; om släktet Jaculus). Thorell Zool. 2: 134 (1861; i pl., om släktet Jaculus). Auerbach (1913; om Jaculus jaculus Lin.). FoFl. 1920, s. 68 (i pl., om släktet Alactaga F. Cuv.). Rendahl Brehm 5: 469 (1931; i pl., om underfamiljen Jaculinae). Känner en (öken)-springråtta sig ostörd och säker, sitter den upprätt på bakbenen som en känguru. Därs. 472. DjurVärld 12: 270 (1960; i pl., om familjen Dipodidae). —
(II 1) -RÖRELSE. om rörelse l. var o. en av de rörelser som utvecklas vid springande. Ling Regl. 98 (1836). —
(II 2) -SJAS. (i vard. l. slangfärgat spr.) springpojke; jfr sjas, sbst.1 2. Swing 1923, nr 34, s. 4. —
-SJUKA.
2) (vard.) till II 2.
b) om (sjuka bestående i ett upprepat springande på toaletten på grund av) diarré; jfr springa, v. II 2 h β, o. ränn-sjuka. Tholander 1Ordl. (1847). Dens. Ordl. (1872). —
-SKATT, se C. —
(I 3) -STAFFEL. (†) i slagverk i ur, om en med en lång arm o. en därmed fast förbunden kort arm (räknararmen) försedd tandad del av en hjulkrans (räknardelen), som, när slagverket utlösts o. slagit sina slag, under inflytande av en fjäder bringas att tvärt falla mot slagskivan (se slag-skiva 2; förr äv. kallad: timstaffel) med räknararmen o. stoppa slaghammaren, trappa. Kiellberg KonstnHandtv. Urm. 4 (1753). —
(I 1) -STAV. [jfr t. springstab] hoppstav; numera bl. (i skildring av ä., företrädesvis militära, förh.) liktydigt med: springstock (se d. o. 1), språngstav. SvTyHlex. (1851). SAOBArkSakkSvar (1980; om ä. militära förh.). —
(II 1) -STEG.
1) steg (av det slag) som tas när man springer; motsatt: gångsteg (se d. o. 1); jfr språng-steg. IdrB 4: 70 (1907). När man (inom gångsporten) går får man icke taga ett verkligt springsteg. Hjertberg HbIdr. 3: 92 (1912).
2) dans. till II 1 f, om steg taget vid springande (ss. led) i viss dans(lek); äv. i utvidgad l. oeg. anv., om på fotbladet (utan nedsättande av hälen) o. med lätt svikt utfört kort o. snabbt (trippande) danssteg, varunder antingen båda fötterna samtidigt o. för ett kort ögonblick lämnar kontakten med underlaget l. en fot alltid har kontakt med detta, som tillsammans med andra sådana successivt efter varandra utförda steg konstituerar en dansrörelse som utgör l. erinrar om (ett slags) springande; motsatt: gångsteg. Lekstug. 1: 7 (1897). Ringen .. rör .. sig med lätta springsteg motsols. SånglekNääs 42 (1905). Kavaljeren svänger under tre små springsteg damen över till sin vänstra sida (i en tur i dansen varsovienne). SamkvGillesd. 43 (1941). —
(I 1) -STOCK. [jfr nl. springstok (i bet. 1), t. springstock (i bet. 1, 3)]
1) (numera bl. i skildring av ä., företrädesvis militära, förh.) (järnbeslagen) stång l. stav av trä använd att hoppa över hinder (diken l. gravar o. d.) med, springstav, språngstav, hoppstav; äv. om sådan stång osv. som samtidigt kunde nyttjas ss. spjut (o. ingick i beväpningen hos vissa truppförband); jfr -stång 1 o. springe-stake. Möller 2: 962 (1785). Enligt en nederländsk förordning av den 15. aug. 1596 skulle pikenerarna föra ”hela pikar, ej halva pikar eller springstockar”. Alm BlVap. 133 (1932). Under 1600-talet använde man mycket s. k. ”spanska ryttare” .. Dessa spjut, som var för sig användes som muskötgafflar och även som språngstavar (”springstockar”) till hjälp vid hopp över diken el. gravar, användes mycket även i svenska hären som musketerarbeväpning. 2SvUppslB 27: 28 (1953).
2) [utvidgad anv. av 1] (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. militära förh.) ett slags spjut (bestående av en cirka 2 meter lång järnbeslagen järnstång) som förr nyttjades av albansk ryttarsoldat. KrigVAT 1836, s. 311.
3) [sannol. bet.-utveckling ur 1 med anslutning till springa, v. II 1] kort (krokig) käpp använd av polisbetjänt att sticka l. kasta mellan benen på flyende person i syfte att bringa denne att falla omkull; jfr -stång 2. Nordforss (1805).
4) (†) balanserstång för luftakrobat l. lindansare; jfr -stång 3, samt -kula 1, -lod 1. Lindfors (1824). —
(I 8) -STOLPE. äldre gymnastikredskap (utgörande en del av det förr använda komplexa redskapet spänn- o. skottplanka) i form av en stolpe med vågrätt utspringande träpinnar avsedda att fattas om med händerna vid utförande av vissa spännrörelser, pinnstolpe. VLRektH 1828. 2SvUppslB 12: 445 (1949; om ä. förh., ingående i spänn- o. skottplanka). —
(II 1 q α) -STRÖMMING. fisk. om liten, icke lekfärdig (han)strömming som under våren o. försommaren uppträder simmande snabbt omkring inne vid land; jfr gall-strömming. Ekman NorrlJakt 329 (1910). —
(I 1) -STÅNG. [jfr t. springstange (i bet. 1, 3)] (†)
-TID. (spring- 1689 osv. springe- c. 1730—1777)
1) [sv. dial. springtid; jfr t. springzeit] (numera bl. i vissa trakter) till I 2: brunsttid; parningstid (se d. o. 1); jfr -tima, springnings-tid o. språng-tid. Serenius EngÅkerm. 272 (1727; tackas). En Hingst under springtiden bör altid hafwa tilökning på fodret i måhn som han gör ofta tjenst. Florman HästKänned. 26 (1794). Schulthess (1885).
2) [jfr lt. springtied, nl. springtij, t. springzeit, springtide, eng. spring-tide] (numera i sht i fackspr.) till I 5: tid(s-period) för inträffande springflod (se d. o. 1) (med efterföljande ebb) på ett ställe; äv. i utvidgad anv., om tidvattnets stigande (o. fallande) l. det stigande (o. fallande) tidvattnet under en sådan tidsperiod; äv. övergående till att beteckna låg- l. (o. i sht) högvatten(stånd) under springtid (i ovan angiven bet.), o. i denna anv. äv. om exceptionellt högvatten(stånd) betingat av springflod o. sjösprång i förening; spring (se spring, sbst.1 I 3). SkepCommSkepzb. 1689, mom. 197. Ebb och Flod går starkast om året wid springtiden. FSjöbohm BVägen 54 (1793). Den månadtliga perioden (hos tidvattnet) utmärker sig derigenom, att floden, 1 1/2 à 2 dagar efter ny- och fullmåne, stiger högre, hvaremot ebben faller lägre, än vanligt, hvilket stigande och fallande får namn af springtid. Ekbohrn NautOrdb. 215 (1840). Ett ställes spring-tid (största ebb och flod under en hel lunation) inträffar först omkring 36 timmar efter ny- eller full-måne. KrigVAT 1853, s. 478. Floden blir vid .. (ny- o. fullmåne) högre; och man utmärker äfven den särskildt med benämningen springflod eller springtid. Scheutz Jord. 176 (1856). (Floden) steg åtminstone femton fot öfwer den högsta springtid och sjönk derpå igen, samt drog till sig eller slog i stycken allting, den kunde nå, medan sjelfwa skeppen i hamnen wåldsamt snurrade omkring. LfF 1884, s. 304. När sol och måne äro i konjunktion eller opposition .. med varandra, förena sig deras verkningar, och tre dygn därefter höjer sig den kommande floden utöver det vanliga. Den benämnes då springtid. Stenfelt 561 (1920). Det var vid tillfället (för den s. k. Holland-orkanen 1953) springtid, vilket var en förvärrande orsak, men direkt var det en ihärdig nordlig vind på 25 m/s som höjde vattenstånden. SvNaturv. 1962, s. 283. —
-TID-VATTEN. (numera föga br.) högvatten under springtid. Fréville Söderh. 2: 213 (1776: Springtidswattnets, sg. best. gen.). —
(I 2) -TIMA. (†) = -tid 1. Serenius EngÅkerm. 271 (1727; fårs). Salander Gårdsf. 77 (1758; tjurs). —
(I 1 j) -TIMME. [jfr t. springstunde; jfr äv. springa över 1 a] (föga br.) (vid schemaläggning av undervisningen vid en skola överhoppad) timme då viss lärare l. lärarkandidat icke har l. kommer att ha någon tjänstgöring, håltimme; jfr språng-timme. SkrPedSSthm 6: 42 (1922). SAOL (1973). —
(II 2) -TJACK. [sv. slang springtjack, springflicka, äv.: springpojke (Gbg; Fältvakt. 1942, julnr s. 28)] (i vard. l. slangfärgat spr. i vissa trakter) springpojke. GT 3/2 1946, s. 28. —
(I 2) -TJUR. [sv. dial. springtjur] (numera bl. i vissa trakter) till betäckning brukad tjur, avelstjur; jfr språng-tjur. Tidén Bosk. 16 (1841). SDS 1901, nr 52, s. 1. —
(I 3) -TRÅD. bot. om var o. en av de spiralformade tråd- l. bandliknande bildningar hos vissa kryptogamer (särsk. fräkenväxter o. levermossor) som snabbt reagerar för växlingar i luftfuktigheten, särsk. (hos fräkenväxter) gm att hastigt öppna sig vid torr o. rulla ihop sig vid fuktig väderlek, elater. Hartman Fl. LXXVII (1838; hos levermossor). Springtrådar .. förekomma även i slemsvamparnas sporangier. 2SvUppslB 8: 262 (1948). Weimarck SkånFl. XVI (1963; hos fräkenväxter). —
-TUR.
(I 1, II 1 q α) -VAL. (spring- 1565 osv. springe- 1558—1565) [jfr t. springwal, späckhuggare, dan. o. nor. springhval, delfin] (numera bl. i sjömanskretsar l. i vitter stil, mera tillf.) valen Delphinus delphis Lin. (som förflyttar sig mycket snabbt o. därunder utför höga språng över vattenytan), (äkta) delfin; äv. allmännare, om val tillhörande (l. som förr inordnades i) delfinsläktet, o. i denna anv. numera företrädesvis om Phocaena phocaena Lin. (som i likhet med den äkta delfinen rör sig livligt o. utför språng över vattenytan), (vanlig) tumlare (i sht förr äv. om Grampus orca Lin., späckhuggare; förr äv. om grindval); förr äv. bildl. (jfr springa, v. II 1 q γ), ss. namn på örlogsfartyg; springare (se d. o. I 6). ArkliR 1558, avd. 3 (ss. namn på örlogsfartyg). Springhvalar med andra stora Rof-fiskar .. som jaga Sillen på Näten. VetAH 1770, s. 167. Orrelius Djurkänn. 593 (1776; om späckhuggare). (Sv.) Springhwal .. (Fr.) Baleine sauteur. Nordforss (1805). De Springhvalar, man vid Söndmör fångar på det sätt, att man jagar dem på land, synes vara Grindhvalen. Nilsson Fauna 1: 595 (1847). Till samma slägte (dvs. Delphinus) hör äfwen Springhwalen, som har sitt namn af de höga språng, hwilka den ofta gör öfwer wattnets yta, och har föröfrigt mycken likhet med tumlaren. Holmström Ström NatLb. 1: 62 (1851). En springhval rullar sig tung och svart / framför den forsande, breda stäfven. Nycander Mar. 7 (1910). Vi hade .. boniter eller springvalar såsom dagligt sällskap (ute på Nordatlanten), och det roade oss mycket att, liggande i klyvarbomsnätet, åse huru de snabba djuren med osviklig skicklighet skar vår kurs någon meter framför förstäven. Hägg Örl. 245 (1943). Östergren (1944; om tumlare; angivet ss. skönlitterärt o. ngn gg förekommande). särsk. (†) i utvidgad anv., om fenvalen Megaptera novae-angliae Borowski (som gärna hoppar upp över vattnet), knölval? Uti mer än åtta dagars tid hafwa uti Ljungs-Kile, der mycket friskt watten finnes, nästan dageligen wisat sig 2 a 3 spring-walar, som här kallas Jupiters-Fiskar, efter ögnamåttet 30 till 40 alnar långa. EP 1792, nr 48, s. 4. —
-VALS.
1) (dans., numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) till I 1 a: med hoppande valssteg i tvåfjärdedelstakt dansad pardans, hoppvals; äv. i utvidgad anv., om melodi l. musik vartill sådan dans dansas; jfr -dans 1. SvLåtar JämtlHärjed. 1: 56 (1926). Därs. (om musik). SAOBArkSakkSvar (1984).
2) till II 1 f: med springsteg (se d. o. 2) i trefjärdedelstakt dansad vals; äv. i utvidgad anv., om melodi l. musik vartill sådan vals dansas; jfr springar-vals. SAOBArkSakkSvar (1984). —
(I 5) -VATTEN. (spring- 1639 osv. springa- 1671) [jfr t. springwasser] om rörligt (upp- l. fram- l. utspringande) vatten; numera företrädesvis dels om vatten som väller ut l. kastas l. sprutar upp i luften ur springkälla l. springbrunn l. fontän o. d., dels om (framsprutande l. rinnande) vattenledningsvatten; i fråga om vatten ur springbrunn l. fontän l. vattenledning stundom äv. i utvidgad anv. med inbegrepp av själva ledningen l. den byggnad l. det konstverk o. d. som bildar brunnen l. fontänen (särsk. liktydigt med: vattenkonst); förr äv. om källa l. källdrag l. sankt område med underjordisk tillströmning av vatten. Kiärr (och Mossar) är springwatn, som intet flyta. Schroderus Comenius 68 (1639). Ganska väl inses, att .. (Visby), hvilket .. hade en beqväm belägenhet vid stranden och ganska godt och ymnigt springvatten, snart skulle befolkas. Brunius GotlK 1: 125 (1864). Detta vatten (varmed mjölken avkyles) må nu finnas i en källa, hvilken utvidgas och kringbygges, eller i en kall källbäck, som uppdämmes, eller i en lår eller i ett kar, dit man inleder springvatten. Cederborgh Mjölkh. 10 (1883). De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne. Benedictsson o. Lundegård 138 (1888). Vid borrning i öfre delen af denna (vid Glumslöv förekommande) sandsten, på 98 meters djup, uppkom springvatten, något järnhaltigt. SvGeolU Ca 6: 478 (1915). Han besprutade de halvt förstörda päronträden, så de kom till krafter igen, han byggde springvatten med naturligt tryck från skogsbackarnas källor. Böök Storsk. 9 (1940). Ett springvatten med en tjock, 50 m hög stråle sprider sitt vatten över bassängen. Henning HbgMinn. 1: 194 (1950). BraBöckLex. (1979; om artesisk brunn). —
(I 5) -VERK. [jfr t. springwerk] (†) anordning varmed l. vari vatten bringas att (på ett konstfullt sätt) strömma ut l. kastas upp l. omkring o. d. Polhem Brev 166 (1722). —
(I 5) -VERKAN. (†) hydrostatiskt betingad verkan hos vatten, som innebär att vatten i den rörledning vari det leds sprutar upp l. rinner ut o. d. ur varje öppning som befinner sig under vätskenivån i den reservoar varifrån rörledningen i fråga utgår. Triewald Förel. 2: 61 (1736). —
(II 2) -VIKARIE. (i sht i skolkretsar) om person (ofta utan lärarexamen, t. ex. student) som anmält sig villig att med mycket kort varsel rycka in ss. vikarie vid förfall för fast anställd lärare i kommunen l. rektorsområdet (o. därför tvingas att springa l. jäkta omkring mellan olika skolor l. klasser l. stadsdelar o. d.); stundom äv. oeg. l. bildl., om ersättare l. suppleant (särsk. för riksdagsman). TSvLärov. 1951, s. 498. Slopa riksdagens springvikarier! AB 28/5 1984, s. 2 (rubrik). —
(I 1) -VIS. (spring- c. 1755—1782. springe- 1640—1700) (†) i (ett l. flera) hopp l. språng, språngvis (äv. i uttr. i springevis); äv. oeg. l. bildl. (jfr springa, v. I 1 j γ α'), i fråga om förflyttning inom en tonföljd, liktydigt med: språngvis (se d. o. I 2 b β α'). Linc. Ff 6 a (1640: I springewijs). Miklin Marpurg § 16 (1782; oeg. l. bildl.). —
(I 3 (, 8)) -VÅG, sbst.1 (i fackspr.) på främre underredet till ett hästdraget hjulfordon: på tistelstång (o. vinkelrätt mot denna) anbragt stång (tvärarm) av trä l. järn som i vardera av sina två ändar uppbär en springbåge (se d. o. 1) l. (där sådan saknas) dockor (se docka, sbst.1 6 e); numera företrädesvis om sådan stång anbringad l. avsedd att anbringas på tistelstångens bakre del (motsatt: förvåg); äv. dels om stång (tvärarm), utgående från o. fast förenad med hjulaxeln på en kärra, vid vilken en springbåge (springbågar) är fäst(a), dels i utvidgad anv., om springbåge (se d. o. 1), särsk. sådan anbringad (på tvärslån) mellan skaklar l. skalmar; jfr språng-våg, spräng-våg. HovförtärSthm 1722 A, s. 1034. På Tistel-Föreställaren (finns) Tistel, Armar, Spring- och Förvåg samt Svinglar. Törngren Artill. 2: 25 (1795). Weste (1807; om förvåg). (Draglinorna till förhäst) fästades fordom i den efterföljande hästens lokor och skalmhästens i en springel eller springvåg mellan skalmarne. KrigVAT 1839, s. 21. För anspänningen är (hjul-)axeln (på en tvåhjulig kärra) fast förenad med en springvåg .. som går framom och är parallell med axeln. Vid denna springvåg äro fästa svänglar med öglor, i hvilka dragarnas draglinor spännas. 2NF 8: 839 (1907). Cronquist Ekipage 25 (1952). —
(I 5) -VÅG, sbst.2 (i sht i vitter stil) om (särsk. i samband med springflod uppkommen) häftigt framvällande (högt upptornad) våg; äv. bildl. Ristande som en våt hund gick ”Ellinor” upp på nästa springvåg, tog fart och klöv kammen. Taube Ellinor 90 (1923). Blomberg BrinnSnön 222 (1935; bildl.). —
(I 5) -ÅDER l. -ÅDRA. (spring- 1690—1889. springe- 1723—1742) [jfr t. springader] (†) om vattenåder som tränger fram l. väller upp ur marken o. dyl. l. leder vatten till källa o. d.; äv. i utvidgad anv., om vatten som sprutas upp i luften, springvatten; äv. oeg. l. bildl., särsk. liktydigt med: upphov l. ursprung (till ngt), källa. SvLantmät. 2: 323 (i handl. fr. 1690). (Gud) är wårt Rättesnöre, / Och der fins, utom osz, spring-ådran til all dygd. Dalin Vitt. 3: 441 (1739). Springkällor med springåder och flytande bäck från dem. Kalm Resa 2: 93 (1756). (Sv.) Springåder, (t.) Springwasser. Heinrich (1814). Björkman (1889). särsk. (jfr -källa) om (av vatten från näsöppningarnas omgivning o. kondenserad utandningsluft bestående) stråle som val blåser upp i luften vid utandning, ”blåst”. Zetterstedt SvLappm. 2: 86 (1822). —
(II 1, 2) -ÄRENDE. (numera bl. mera tillf.) om (små)ärende som ngn uträttar (har att uträtta) springande l. under springande hit o. dit l. fram o. tillbaka o. d.; äv. allmännare, liktydigt med: småärende; stundom äv. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngn på ett insmickrande l. inställsamt sätt går ngn l. ngt till handa. Weste (1807). För att få en orden äro .. (vissa tjänstemän) färdiga till hvilka förtroliga springärenden som hälst. GHT 1897, nr 25 A, s. 2. Ett förslag framställdes (år 1769 i Smålands nation i Uppsala), att novitierna skulle få rätt att aflöna en gosse, som kringbure tidningarna och uträttade andra dem åliggande springärenden. Fries 2Linné 2: 292 (1903). Och så dessa otaliga springärenden, som man fick åtaga sig för andra, när man skulle till staden. Östergren (1944). Springärende (dvs.) småärende. IllSvOrdb. (1955). —
(I 3) -ÄRT. (†) växten Euphorbia lathyris Lin. l. Impatiens noli-tangere Lin.; jfr -ört 1. (Lat.) Lathyris pratensis. (Sv.) Spring Ert (möjl. felaktigt för ört). Tillandz C 4 b (1683). —
-ÖRT. (†)
1) [jfr t. springkraut; hithörande växter har elastiskt uppspringande frökapslar (som öppnar sig vid beröring)] till I 3: växt av släktet Euphorbia Lin. vars frön i ä. tid salufördes ss. farmakologiskt medel (i sht med anv. ss. laxermedel); särsk. om E. lathyris Lin., o. i denna anv. äv. [jfr uttr. mindre springkorn, se -korn 1] i uttr. mindre springört; jfr -ärt. Linc. Ss 6 a (1640). (Lat.) Lathyris angustifol. Cataputia minor, cherva minor offic. (Sv.) Mindre Springört. Franckenius Spec. C 2 b (1659). (Lat.) Lathyris latifolia, Cataputia major. (Sv.) Springört. Därs. (Lat.) lathyris pratensis. (Sv.) springört. Juslenius 229 (1745; sannol. om E. lathyris).
2) [jfr t. springkraut; växten har elastiskt uppspringande frökapslar som häftigt öppnar sig vid minsta beröring] till I 3: balsaminväxten Impatiens noli-tangere Lin., springkorn (se d. o. 3). (Lat.) Lathyris, Noli me tangere. (Sv.) Springört. Franckenius Spec. C 4 b (1638); möjl. att hänföra till 1. (Lat.) Impatiens Alpina .. Noli me tangere. (Sv.) Springört. Tillandz C 3 b (1683). Meurman (1847).
3) [växten är giftig o. ansågs förr leda till (förstoppning o.) magens sprängande om den förtärdes] till III: växten Cicuta virosa Lin., sprängört; jfr -rot 2 o. språng-ört. Serenius Kkkk 2 a (1757). —
-ÖVNING.
B (†): SPRINGA-VATTEN, se A.
C [sv. dial. springe-] (numera bl. i vissa trakter o. i fackspr.): SPRINGE-BAGGE, -BRUNN, -DANS, -FLOD, se A. —
(I 1 j) -GILLE. (i vissa trakter, i skildring av ä. förh.) om sammanskottsgille som medlemmarna inom ett gillelag hade att arrangera efter en obestämd (hoppande) turordning (motsatt: kringgångsgille). Nilsson FolklFest. 327 (1915; i Göinge). —
-GRIMMA, se A. —
(II 1 q) -GÄRDE. [sv. dial. springegärde; sannol. med grundbet.: gärde som springer fram] (numera bl. i vissa trakter, i sht i skildring av ä. förh.) = gärdsgård; jfr löp-gärde. VDAkt. 1789, nr 212. —
(II 1 q) -GÄRDSGÅRD~02 l. ~20. [sv. dial. spring(e)gärdsgård; sannol. med grundbet.: gärdsgård som springer fram] (numera bl. i vissa trakter, i sht i skildring av ä. förh.) ett slags enkel (snabbt o. lätt uppsatt) gärdsgård med långa avstånd mellan stolparna. VDAkt. 1789, nr 212. —
-KORN, -KUGEL, -KULA, -KÄLLA, -LOD, -LÅS, -PANNA, se A. —
(I 1 j) -SKATT. (spring- 1668 osv. springe- 1653 osv.) hist. i vissa trakter (Smål., Öl., Gotl.) förr uttagen grundskatt som årligen flyttade (hoppade) från ett hemman till ett annat inom en gärd (se gärd, sbst.1 2 e) l. (på Gotl.) inom ett ting, gångeskatt. Gotlandica 1: 22 (1653; om förh. på Gotl.). RARP 10: 313 (1668; om förh. i Smål.). Rabenius Kam. § 319 (1825; om förh. på Öl.). HT 1975, s. 56 (om förh. på Gotl.). —
(I 1) -SÄNG. (†) om brudsäng (som brudgum förr hoppade upp i (jfr springa upp 1 a) ss. led i sedvänja vid bröllop). Wallquist EcclSaml. 5—8: 600 (1619). —
-TID, -VAL, -VIS, -ÅDER, se A.
D (†): SPRINGEN-KORN, se A.
F [sv. dial. springs-]: SPRINGS-LEK, se A.
Avledn.: SPRINGARE, se d. o. —
SPRINGERI104, n. (mera tillf.) till II 2: springande (äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl.), spring (se spring, sbst.1 II 2). Antennen 1970, juni s. 28. —
1) (†) till I 1: flicka l. kvinna som har (god) förmåga att hoppa l. göra språng; jfr springare I 1. Redan i theatervindarne var hon en flink springerska, men denna färdighet nådde på Kolmorden sin höjd .. Hennes elastiska fötter gåfvo hennes hopp och språng en fart, som (osv.). Almqvist DrJ 282 (1834); jfr 2.
2) (numera bl. tillf.) till II 1: flicka l. kvinna som har (god) förmåga att springa, kvinnlig löpare (jfr springare II 1). Östergren (1944; angivet ss. sällsynt). (jfr: Kappspringerska. SvUppslB 11: 815 (1932)). —
SPRINGIG, adj.2 (vard.) till II 2: som manifesterar sig i l. innebär l. medför o. d. springande l. spring (se spring, sbst.1 II 2). Det blir så förskräckligt springigt. Dunås AntSAOB 19/10 1975.
Spoiler title
Spoiler content