publicerad: 1957
REM rem4, stundom räm4 (rem (med) sl(utet) ĕ Weste; rémm Dalin), sbst.1, r. l. f. (m. Sahlstedt (1773)); best. remmen; pl. remmar (JönkTb. 112 (1525: naalarema) osv.) ((†) remmer TullbSthm 1535, s. 26 b (: nålremer), Wollimhaus Ind. (1652); remmor TullbSthm 17/4 1548, Münchenberg Scriver Får. 237 (1725: remor)).
Ordformer
(reem 1538—1745. rehm- i ssgr 1671 (: Rehmsnijdare wärck)—1675 (: Rehmschnider ringer). reim 1634 (: lederreim). rem 1525 (: naalarema, pl.), 1563 osv. remb- i ssg 1711 (: rembtyg). remm 1640—1889. remmen, sg. (l. möjl. pl.) obest. 1594. remnor, pl. 1589. rim- i ssgr 1587 (: rimsnider)—1847 (: rimsnidare; om ä. förh.). rämmer, pl. c. 1600)
Etymologi
[fsv. rem, f.; jfr fd. rem, reem, røm (d. rem), fnor. o. isl. reim, f., isl. rǽma, f., nor. dial. reim, f.; sannol. av mlt. rēme, m. (lt. reem, m., rehme, f.), av fsax. riomo, m., motsv. mnl. rieme, m. o. f. (holl. riem, m.), fht. riomo, riumo, m. (t. riemen, äv. riem(e)), möjl. äv. feng. rēoma, m., hinna; av ovisst urspr.; ordet har sannol. i norden utträngt det inhemska ord som föreligger i fsv. öxa öl, vid yxskaft fäst skinnrem, isl. ál, rem (se ÅL, strimma o. d.)]
1) (jämförelsevis smal) remsa l. (smalt) band av läder (l. av skinn) som användes för hopsnörning l. samman- l. fastbindning l. hopfästning o. d. av ngt l. för andra växlande ändamål (t. ex. för anbringande på l. omkring föremål, så att man kan bära föremålet däri); särsk. dels om sådan remsa l. sådant band för hopsnörning l. fastbindning av sko på foten, dels om sådan remsa l. sådant band med (vanl. ett flertal) hål vid ena ändan o. spänne (sölja) i den andra, avsedd (avsett) att fastspännas på l. omkring ngt; äv. allmännare, om (jämförelsevis smal) remsa l. (smalt) band av flätat l. vävt material l. av gummi l. hampa l. plast o. d., använd (använt) för olika ändamål (se särsk. a, f nedan). Sadelmakaren undersökte mycket noggrant alla remmarna i selen. Han måste göra ett nytt hål i remmen. VarRerV 36 (1538). Sledhafilt .. medh några rödha Ryslädherslappar ther remarna skola sitia tij (dvs. uti) som om slädhan bindas skola. Bureus Suml. 27 (c. 1600). (Bonden) fick fram skorna, och drog ut remmarna. Verelius Gothr. 9 (1664). Värjor med Mässingsfästen, och Rem därtil. PH 3: 2023 (1743); jfr GEHÄNG 2 a. En säng .. med botten af remmar och ravelduk. Topelius Dagb. 2: 233 (1836). Hål (i lerkärl) att deri binda en rem till grepe. Nilsson Ur. I. 1: 49 (1839). Jäfvert Skomod 9 (1938). — jfr ARM-, AXEL-, BAK-, BANTLÄR-, BES-, BETSEL-, BIND-, BJÄLLER-, BOG-, BOK-, BRÖST-, BYGEL-, BÅR-, BÄR-, DRAG-, FALK-, FLASK-, HAK-, HALS-, HAND-, HARNESK-, HÄL-, KAMELHÅRS-, KAPP-, KARTUSCH-, KAST-, KAUTSCHUK-, KIND-, KLOCK-, KLÄPP-, KNYT-, KNÄ-, KNÄPP-, KOPPEL-, KORS-, KÄK-, KÄNG-, LAKEJ-, LANS-, LASK-, LOK-, LYFT-, LÅNG-, LÄDER-, MANK-, NACK-, NOS-, NYCKEL-, OK-, PACK-, PANN-, PEKFINGER-, RYCK-, RYGG-, RÄNSEL-, SAMMETS-, SANDAL-, SID-, SILKES-, SKINN-, SKO-, SKRIDSKO-, SKÖLD-, SNÄLL-, SNÖR-, SPANN-, SPÄNN-, STEG-, STIGBYGELS-, STÖT-, SVANK-, SVETT-, SY-, TJUDER-, TRUM-, TÅ-, VAGNS-REM m. fl. — särsk.
a) om livrem; äv. om annan rem l. annat remliknande (tyg)band använd (använt) för snörning l. fastbindning av klädesplagg l. (i sht förr) använd (använt) ss. prydnad på kläder l. klädesplagg o. d. KlädkamRSthm 1585 B, s. 20 a. Släte kraghar på Hollans wijs medh remar wijdhbundne. Rudbeckius Kyrkiost. 28 (c. 1635). At .. hafwa några remmar eller band på kläden, .. det räknas .. för en .. fördömmelig synd. Wallquist EcclSaml. 1—4: 341 (1668). Man släpper ut i remmen och aptiten är där igen. Strindberg GötR 238 (1904; i bild). Handgranat .. vid remmen! TrängRegl 1940, s. 58 (kommando). jfr: Eet Sölfwerbelte förgylt på hwit Reem, Siutton Spenger, och den aderttonde ähr Söllian. BoupptSthm 2/2 1655. — jfr BANTLÄR-, BYX-, FLORETT-, HAK-, HATT-, KAPP-, KNÄ-, LIV-, MÖSS-, NÅL-, NÄBB-, SAMMETS-, SILKES-, SNÖR-, SVÅNG-, SVÄLT-REM m. fl.
b) om rem som med båda ändar är fäst vid gevär l. musköt l. karbin o. dyl. o. vari vapnet kan bäras (över axeln på ryggen); äv. (förr) om gehäng med karbinhake vari karbinen fästes (se KARBIN-REM). BeskrExCav. 1695, s. 2 (om gehäng med karbinhake). GenBesMRulla 19/9 1719. Gevär .. (kan bäras) i ställning med i remmen gevär .. (dvs.) med mynningen uppåt och remmen framåt, .. ungefär lodrätt i remmen över högra axeln. ExInf. 1927, s. 50. — jfr BANTLÄR-, BÖSS-, GEVÄRS-, KARBIN-, MUSKÖT-REM.
c) (förr) på ”hängvagn”: rem vari vagnskorg var upphängd vid i underredet fastgjorda ståndare. Linné Sk. 386 (1751). Vagnen hänger på remmar. Sahlstedt (1773). Vagnen (stod) förespänd, och på en gungand' rem / Han, Kungliga Sectern, och jag, vi smög oss fara. Bellman (BellmS) 6: 168 (1790). KLilljebjörn Hågk. 17 (1838). — jfr BÄR-REM.
d) (numera bl. tillf.) om (på olika sätt preparerad) rem för strigling av rakkniv(ar). BoupptRasbo 1744. — jfr RAK-REM.
e) (i sht om ä. förh.) om rem använd ss. l. utgörande del av piska l. gissel o. d. (De) wordo .. grepne, och med gijszlar och remar slagne. 2Mack. 7: 1 (Bib. 1541; äv. i Apokr. 1921). Kolmodin QvSp. 1: 667 (1732).
f) ändlöst band (av läder l. vävt material l. gummi l. stål o. d.) tjänande att överföra en roterande rörelse från en axel till en annan (med hjälp av remskivor) l. att transportera massgods o. d. Ändlös rem. Lägga på, ta(ga) av en rem (dvs. på resp. från remskiva). Öppen, helkorsad rem (i fackspr.), som går öppen (utan korsning) resp. i kors mellan remskivor i samma plan. Halvkorsad rem (i fackspr.), som (utan att passera styrrullar) går mellan remskivor som icke ligga i samma plan. Carlström Spinnm. 76 (1832). Generatorer att drifvas med rem. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 373. Godset faller av (från remtransportören), då remmen vänder vid yttersta brytrullen. SvUppslB 22: 760 (1935). Vävda remmar äro billigare än läderremmar. SvTeknUppslB 1: 477 (1937). jfr (numera bl. tillf.): Er giffuit hampa spinnar(e)n til hiulrem(m)ar som förnötte äre .. Barkade huder — 2 st:r. ArkliR 1566, avd. 8. — jfr DRAG-, DRIV-, KAMELHÅRS-, KAUTSCHUK-, KORS-, LÄNK-, MASKIN-, SLIP-, STÅL-, TRANSPORT-, VINKEL-REM m. fl.
g) i utvidgad anv.: anordning bestående av två gm ett handtag förenade, med hål vid ena ändan o. spänne (sölja) i den andra försedda remmar vari en sammanrullad filt l. andra effekter kunna bäras, plädrem, bärrem (se d. o. 1 slutet); äv. om dylik anordning vars remmar omsluta en (tyg)väska vari effekter kunna stoppas. I remmen tänker jag få rum med vardagskostymen och regnkappan. Östergren (1936). — jfr BÄR-, PLÄD-, RES-REM.
h) i jämförelser; särsk. med tanke på en rems mjukhet l. böjlighet. Hans (dvs. den danske rävens) swantz han war så kladdig och sleem, / Hans håår war borte slätt som een reem. Svart Gensw. H 4 a (1558). Den gamle narren är ju .. medgörlig som en rem, bara man tar honom på rätta leden. Knorring Skizz. II. 1: 238 (1845). Mjuk som en rem. MinnVg. 174 (1900; med tanke på sinnesförfattning). — särsk. (ngt vard.)
α) i uttr. som ange att ett djur springer med stor hastighet, särsk. så att kroppen förefaller att ligga mer l. mindre sträckt utefter marken o. påminner om en rem (särsk. i bet. f), l., i utvidgad anv., att en l. flera personer springa l. färdas o. d. med stor hastighet; särsk. i uttr. ligga som en rem l. som (spända l. sträckta) remmar (ut)efter (l. utmed o. d.) marken l. vägen o. d. (jfr β). Kör så att dina fullblod ligga som remmar efter gatstenarne! Strindberg Giftas 1: 79 (1884). (Tiken) Stella är genast med och drefvet går som en rem. SvKennelklT 1893, s. 49. Hetsjakten efter den röda räfven i .. gräset, där han låg som en rem efter backen. Lindqvist Stigm. 46 (1906). Korrespondenterna ligga som remmar utefter landsvägarna för att få se allt (under manövern). SvD(A) 1916, nr 267, s. 8.
β) [jfr α] i uttr. som ange att ngn arbetar l. ligger i så mycket han förmår l. ”allt vad tygen hålla” o. d.; äv. i uttr. som ange att ngn (ivrigt l. utan att slappna) driver på l. håller l. ligger efter ngn o. d. Släpp honom .. ej förr än Du har honom .. (här på Kymmendö). Ligg efter honom som en rem! Strindberg Brev 2: 157 (1880). Helst jag .. håller tummen på ögat på (tjänstflickan) Ida och som en rem håller till när hon vill ta sig friheter. Därs. 3: 12 (1882). Sjelf styrde och ställde jag .. med egendomens skötsel, låg i synnerhet efter ”som en rem”, att ingenting skulle försummas. Adelsköld Dagsv. 3: 56 (1900). Trots att vi hade 14 expediter i affären och Don Roigo och jag lågo i som remmar, hunno vi ej med. Möller SöderhSynd. 157 (1932).
i) i bild l. i uttr. med mer l. mindre bildlig innebörd. Haken hin håle har fäst oss badh (dvs. båda, näml. Agneta Horn o. hennes fästman), och är ingen rem så hårt til knyt oss emelan at Jag icke myke lät kan lösa vp dem. Horn Lefv. 80 (c. 1657; rättat efter hskr.). När jag kom intil mig sielfvan hem, / Af eftertankans band jag löste strax en rem. Kolmodin QvSp. 2: 131 (1750). Så måste Jottas hustru se ut, tänkte gumman ... Detta var remmarna efter skorna (dvs. en hustru som passade till mannen, ”don efter person”). Carlsson GlestGård. 275 (1943). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.; jfr äv. t. aus eines andern haut ist gut riemen schneiden samt aus jds rücken breite riemen schneiden, tyrannisera l. skinna ngn; i sv. sannol. urspr. om utskärning av remmar ur läder, senare delvis med tanke på utskärning av remsor ur huden på människokropp; jfr 2 (samt med avs. på bet. SKINNA)] i uttr. som ange att ngn är l. visar sig frikostig (l. förser l. ”skor” sig) på ngn annans l. andras bekostnad o. d.; vanl. i uttr. skära breda (äv. grova) remmar ur l. av (en) annans (l. dens l. dens) hud l. skinn l. läder l. rygg; jfr HUD, sbst.1 2 a. Gott är skere breede remar aff ens annars huudh. SvOrds. A 7 b (1604). Det små folket hafver aldrig varit farligt för konungamagten, om icke någon af de stora .. blåst derunder, för att skära sig sjelf breda remmar på konungamagtens bekostnad. Chydenius 385 (1779). Liljecrona RiksdKul. 210 (1840: skära breda remmar ur andras läder). VL 1892, nr 295, s. 4 (: ur andras skinn). Då fastighetsägarna måste inse, att de inte ha några utsikter att kunna skära breda remmar ur stadens rygg (vid saneringen av Gamla stan i Sthm). SvD(A) 1934, nr 333, s. 18. (Han) skar .. grova remmar ur sina klienters hud. Nilsson HistFärs 185 (1940). jfr: Frankrike fann .. tildrägeligare (än att tillgodose Sveriges intressen), at .. igenom Zelliska freden .. upoffra til Lüneburgiska Huset ansenliga stycken och remmar af den Swenska, Bremiska och Nordiska huden. HC11H 7: 17 (1697).
β) [jfr α] (numera bl. mera tillf.) i uttr. skära breda remmar (jfr α), (i konkurrens l. tävlan) vinna l. skaffa sig stor andel av utdelade priser l. av segrar l. berömmelse o. d., ”skära många lagrar”; förr äv.: med frejdighet o. optimism l. utan att spara sig gripa sig an med (stora) uppgifter l. planer l. ge sig in i (omfattande) företag o. d. När som unga åhr och karska, sunda lemmar, / Sig sammanparat ha, då skiär man breda remmar, / Alt syns på roser gå. Rosenfeldt Vitt. 234 (c. 1690). Svensk tennis har .. efter kriget inte skurit allt för breda remmar i den internationella konkurrensen. SvD(B) 1928, nr 312, s. 13.
γ) (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) i ironiska uttr. som ange att det fattas mycket i ngt l. att det är mycket stor skillnad mellan ngt o. ngt annat. Ståthollaren vti Nogården skulle i lika höghet oc Maiestet achtas, som .. (J. III) war, oansedt, at ther emellan en liten reem feltes, som icke kunde skäras aff Tusend deker Oxehuder. Petreius Beskr. 2: 42 (1614). Det felar en rem, som ingen oxhud fyller. Landsm. XI. 2: 35 (1896; från Värml.).
δ) [jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. mera tillf.) i uttr. ha en rem av huden l. av samma hud (som ngn) o. d., ss. beteckning för att ngn har del i l. visar likartade drag i fråga om l. icke är fri från l. har en ”släng” av ngt (särsk. fel l. svaghet o. d.) som (utmärker ngn annan l. andra som) nämnts i det föregående. Lindahl Tanckef. 4 (1740). Än ingen skald var annat än fantast, / Och sjelf ni har en märklig rem af huden. Atterbom LÖ 1: 15 (1854). Det torde .. icke vara oförsiktigt att hänvisa till de stora, klara linjerna i (den finske) bondens psykologi, därför att vi så gott som alla ha en rem i ryggen av samma hud som han. Fatab. 1940, s. 10. Den ironi, varmed hon är tecknad, är blandad med självironi: diktaren visste med sig, att han också hade en rem av huden. SvD(B) 1947, nr 89, s. 7.
ε) (†) i uttr. känna l. kosta på remmarna, vara ansträngande, känna på, kosta på. Rudbeck Bref 329 (1688: kostade på). Lind (1749: känna på).
ζ) (vard., föga br.) (springa o. d.) för fulla remmar, (springa osv.) av alla krafter l. ”för fulla muggar”; jfr h α. Jag gnor för fulla remmar genom skogen. SvKennelklT 1896, s. 72.
j) (mera tillf.) bildl.; särsk. om remliknande sträng (av ngt). En tjock rem af saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans mungipa med hans byxben. Engström Äfv. 44 (1908).
2) [jfr motsv. anv. i lt., mnl., holl. o. t.] (numera knappast br.) om remsa av (hud med underliggande) kött (som skäres ur ngns kropp); jfr 1 i α. Emot dem som .. (indianerna i Nya Sverige) bekomma til fånga, äre de mycket barbarske och grymme, så at the steka dem lefwandes, skärandes .. remar och stycken, här och där af kroppen. Holm NSv. 146 (1702).
3) (†) garv. i utvidgad anv., om vardera halvan av en på mitten delad (boskaps)hud (som man låter undergå garvning), sida. AHB 53: 16 (1871).
4) [sannol. efter motsv. anv. i t.; jfr motsv. anv. i holl.; bildl. anv. av 1] (†) smal, platt, rätvinklig list på pelare l. byggnad(sdel). Ljunggren Est. 2: 273 (1860).
5) [sannol. efter motsv. anv. i t.; jfr motsv. anv. i holl.; sannol. bildl. anv. av 1] (†) om rektangulär yta som utgör en tiondel av en kvadrat o. vars långsida är lika lång som kvadratens sida; äv. om parallellepiped med sådana sidoytor o. med kvadratisk genomskärning; anträffat bl. i ssgrna REM-FOT, -GRAN, -SKRUPEL, -TOLL.
Anm. Till REM, sbst.1, anslutes numera oftast äv. efterleden i ssgn HÅR-REM, sbst.2 [sannol. ombildning av det ord som föreligger i isl. hárramr (se den etymologiska avd. under HÅR-REM, sbst.2)]. Ur denna ssg är möjl. det ord rem utlöst som användes i det allittererande, i vissa trakter förekommande, vard. l. bygdemålsfärgade uttr. få sina remmar rakade, få ordentligt påskrivet o. d. SDS 1953, nr 13, s. 4.
(1 f) -AVLÄGGARE~0200, r. l. m. (mera tillf.) tekn. redskap l. inrättning för avtagning (avläggning) av rem från remskiva; jfr -gaffel. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 49. —
(1 f) -BANA, r. l. f. tekn. särsk.
-BESLAG. i sht arkeol. jfr beslag I 1 b α. Montelius SvFornt. Atlas 95 (1874). Ett vid ramen (på spännet) fäst rembeslag (en vanligen dubbelböjd metallplåt .., i hvilken remmen instickes). 2NF 28: 209 (1918). Fornv. 1946, s. 148 (om beslag på ändan av en rem). —
(1 f) -BORSTE. tekn. på remtransportör anbragt roterande borste för avborstning av remmen efter godsets avlastning; jfr -rensare. IngHb. 2: 313 (1948). —
-BYGEL. [jfr t. riem(en)bügel] bygel vari rem är fäst l. fästes; särsk. till 1 b, om sådan bygel på gevär l. karbin o. d. Övre, nedre rembygeln (på gevär o. d.). PH 8: 647 (1767). TrängRegl. 1940, s. 32.
Ssgr (i fackspr.): rembygel(s)-fot. (-bygel-) (vid kolv o. d. fastskruvad) metallplatta l. metallbeslag som utgör fäste för (nedre) rembygel(n). PT 1900, nr 63 A, s. 3 (på gevär).
-knapp, r. l. m. vid nedre rembygeln i gevärsrem fäst knapp varpå den i bygeln instuckna remändan knäppes fast, så att remmen sammanhålles i en ögla kring bygeln; äv. (på äldre gevär): (vid stock fastskruvad) knapp som utgör fäste för nedre rembygeln. Jochnick Handgev. 41 (1854).
-DELARE, r. l. m. arkeol. metallring (med därvid fästa rembeslag) avsedd l. använd ss. förbindelselänk mellan (stycken av) remmar. RedStHMus. 1917, s. 1. —
(1 f) -DRIFT. [jfr t. riemen(be)trieb, riemenantrieb] tekn. kraftöverföring (drift) medelst remledning; jfr drift 14 a. TT 1896, M. s. 56. —
(1 f) -DRIVEN, p. adj. [jfr eng. belt-driven] tekn. som drives medelst remledning. TSjöv. 1901, s. 236. —
(1 f) -DYNAMOMETER. [jfr t. riemendynamometer] (förr) tekn. dynamometer som anbringas på remledning till remdriven maskin (t. ex. tröskvärk) för mätning av maskinens kraftbehov. LB 4: 11 (1903). —
(1 f) -FETT. [jfr t. riemenfett] tekn. (konsistens)fett avsett l. använt för insmörjning av maskinremmar (av läder) i syfte att hålla remmarna mjuka o. smidiga (o. hindra dem att glida på remskivan l. impregnera dem mot fukt o. väta o. d.); jfr -smörja, -vax. 2NF 14: 811 (1910). —
(1 f) -FLORDELARE~0200. textil. flordelare vars valsar äro försedda med jämbreda spår vari ändlösa remmar löpa. 2NF 13: 925 (1910). —
(5) -FOT. [jfr liknande anv. av t. riemenfuss] (†) (ytmått motsvarande en) yta som är tio fot lång o. en fot bred; äv. i uttr. korporal remfot, (rymdmått motsvarande en) parallellepiped med tio fots längd o. en kvadratfots genomskärning. Rålamb 1: 16 (1690). —
-FÄRGNING. särsk. (†) mil. om (insmörjning o.) svärtning av remtyg (i bet. 1 a); jfr rem, sbst.1 1 a, b. KrigVAT 1846, s. 533. —
-FÄSTE.
1) i sht arkeol. till 1; på sölja l. remdelare o. d.: metalldel (beslag) varmed söljan osv. fästes vid remmen. RedStHMus. 1914, s. 9.
2) tekn. till 1 f: vart o. ett av de på olika sätt utformade element (t. ex. hakar, plattor med stift på ena sidan, med skruvar förbundna par av plattor med stift på insidan) varmed maskin- l. transportremmar hopskarvas; jfr -lås. TT 1885, nr 6—7, Annons. s. XIV. IngHb. 2: 304 (1948). —
(1 f) -FÖRARE, r. l. m. tekn. om den värksamma delen av en remgaffel (varmed remmen föres från en remskiva till en annan); jfr -ledare. TT 1885, s. 77. —
(1 f) -FÖRBAND. tekn. sätt l. anordning för hopfogning (hopskarvning) av (stycken av) remmar l. remändar; jfr förband 2 c. IngHb. 2: 305 (1948). —
(1 f) -FÖRBINDNING. [jfr t. riemenverbindung (i bet. 1)] tekn.
1) (mera tillf.) förbindning av en drivande o. en driven axel medelst remledning; jfr -koppling. Zidbäck (1890).
2) (föga br.) hopfogning (hopskarvning) av (stycken av) remmar l. av remändar; anträffat bl. i nedan anförda ssgr.
(1 f) -GAFFEL. [jfr t. riemengabel, eng. belt fork, strapfork] tekn. mer l. mindre gaffelliknande redskap l. inrättning för förflyttning av en drivrem från l. till en remskiva (särsk. för överföring från en fast remskiva till en lösskiva l. tvärtom); jfr -hake 1, -knekt 1, -ledare, -omläggare, -skiftare, -utryckare, -växlare. TT 1871, s. 85.
Ssg: remgaffel-stång. (numera föga br.) tekn. hävstång varmed remgaffel manövreras, remspak. TT 1873, s. 208. —
(1 f) -GÅNG; pl. -ar. (numera knappast br.) tekn. = -ledning. Fock 1Fys. 495 (1855). Cannelin (1921). —
(1 f) -HAKE. tekn.
1) (föga br.) hakformigt redskap för överföring av en drivrem från en remskiva till en annan; jfr -gaffel. TT 1895, M. s. 21.
Ssg (till -hake 2; tekn.): remhaks-lås. remlås av (över o. under skarven inslagna) remhakar. IngHb. 2: 305 (1948). —
-HEJARE, r. l. m. [jfr t. riemenhammer] (i sht förr) tekn. hejare (se hejare, sbst.1 1) vars lyftanordning utgöres av en rem som bringas i kontakt med en roterande skiva, bandhejare; jfr -lyftning. SvTeknUppslB 1: 598 (1937). —
(1 f) -HYVEL. (i sht förr) tekn. för hyvling av skarvar på maskinremmar. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 44. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 24. —
-HÅL, n.
1) hål för (instickning l. genomträdning av) rem; särsk. om hål för (tåjärn o.) bindsle i skida. Balck Idr. 3: 14 (1888; i skida). Levander DalBondek. 2: 279 (1944; om snörhål för rem i skodon).
2) hål i rem (särsk. för instickning av spänntorn).
Ssgr (till -hål 1; i sht i fackspr.): remhåls-rem, r. l. f. i skidbindning: rem som löper genom remhålet o. är förenad med hälremmen. SkidinstrArm. 1934, s. 12.
-HÅLLARE, r. l. m. [jfr t. riemenhalter (i bet. 2)]
2) (numera bl. mera tillf.) tekn. till 1 f: hållare (se d. o. 3) för ändlös rem; särsk.: invid en remskiva anbragt inrättning varpå remmen kan vila, då den icke ligger på remskivan. TT 1883, s. 116. —
(1 f) -HÄKTA, r. l. f. (numera knappast br.) tekn. = -hake 2. HforsD 1875, nr 4, s. 4. NPress. 1892, nr 93, s. 4. —
-KNAPP, r. l. m. knapp för fastknäppning av rem som är försedd med ett till knappen svarande hål. PriskatalSonesson 1895, s. 195 (för järnvägsvagn). —
(1 f) -KNEKT, r. l. m. (numera föga br.) tekn.
1) remhållare (se d. o. 2) som anbringas invid en remskiva o. vars viktigaste del utgöres av en buktig järnplåt mot vilken remmen kan vila, då den icke ligger på remskivan. TT 1879, s. 87.
-KOPPEL. sjömil. på lavett till äldre kulspruta: av remmar bestående anordning för försäkring av kulsprutan o. dess inrättning för höjdriktning, då kulsprutan icke var klargjord för skjutning. UFlott. 3: Bih. 28 (1906). —
(1 f) -KOPPLING. [jfr t. riemenkupp(e)lung, eng. belt-coupling] (numera bl. mera tillf.) tekn. = -förbindning 1. Zidbäck (1890). —
-KORSNINGS-BESLAG. i sht arkeol. beslag avsett l. använt för sammanhållande av två varandra korsande remmar. Fornv. 1923, s. 5. —
-KRATS, r. l. m. (förr) med rem försedd krats för rengöring av o. uttagning av skott ur framladdningsgevär. SamlFörfArméen 5: 442 (1816). —
-KÄNGA. jfr -sko. Fornv. 1937, s. 39 (om medeltida känga med en l. flera remmar som löpte runt skaftet). jfr: Remkängan med framtill öppet skaft och med eller utan remmar. Kulturen 1938, s. 218. —
(1 f) -LAGARE. särsk. (förr): arbetare som lagade (reparerade) maskinremmar. PT 1901, nr 33, s. 3. —
(1 f) -LEDARE, r. l. m. [jfr t. riemenleiter] tekn. styrrulle l. styrgaffel för drivrem; äv. = -skiftare; jfr -gaffel. UB 2: 107 (1873). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 81. Engström (1951). —
(1 f) -LEDNING. [jfr t. riemenleitung] tekn. anordning för kraftöverföring från en drivande till en driven axel medelst ändlös, över två remskivor löpande rem, remtransmission; stundom särsk. om själva remmen. TT 1879, s. 88. Remskifvor med tillhörande remledningar. 2NF 28: 80 (1918). —
-LYCKA, r. l. f. (i sht i vissa trakter) jfr lycka, sbst.1 2, o. -ögla 1. Balck Idr. 3: 19 (1888; vid övre ända på skidstav). —
-LYFTNING. (i sht förr) tekn. om (anordning för) lyftning av hejare medelst rem som bringas i kontakt med en roterande skiva; jfr -hejare. JernkA 1871, s. 25. —
(1 f) -LÅS. [jfr t. riemenschloss] tekn. på olika sätt utformad anordning för hopskarvning av maskin- l. transportremmar (särsk. bestående av ett antal med stift l. taggar o. d. försedda plattor l. brickor, som slås fast över skarven, l. bestående av ett antal i vardera remändan fästa trådbyglar, genom vilka en sammanhållande sprint l. dyl. införes); jfr -bindare, -fäste 2, -hake 2, -knekt 2, -nagel, -nit, -skruv, -spiral. Lundell (1893). —
-LÄDER. [jfr t. riemenleder] (i fackspr.) läder för tillvärkning av remmar (särsk. maskinremmar); jfr rem, sbst.1 1 f. Åkerman KemTechn. 2: 515 (1832). SvSkoT 1927, s. 41.
(1 f) -MATARE, r. l. m. tekn. till remtransportör för massgods hörande matare (se d. o. 2 a) i form av en kort remtransportör. IngHb. 2: 309 (1948). —
-MUSKEL. [jfr t. riemenmuskel] (numera föga br.) anat. vardera av de fyra (till formen i viss mån om breda remmar påminnande) muskler som utgå från nedre delen av nackbandet o. taggutskotten på de nedersta halskotorna o. de översta bröstkotorna o. som tjäna att (vrida o.) böja huvudet bakåt. Hartelius Anat. 66 (1867). Müller LbAnat. 119 (1905). —
(1 f) -NIT, r. l. m. [jfr t. riemenniete] tekn. för hopnitning av maskin- l. transportremmar. Zidbäck (1890). —
-PISKA, r. l. f. [jfr t. riemenpeitsche] (numera bl. tillf.) piska bestående av en l. (vanl.) flera på ett (kort) skaft fästa läderremmar; jfr rem, sbst.1 1 e. GenBesMRulla 19/9 1719. LfF 1877, s. 144 (om medeltida förh.). —
(1 f) -PÅLÄGGARE~0200, r. l. m. [jfr t. riemenaufleger] tekn. redskap l. inrättning för påläggning av drivrem på remskiva. TT 1872, s. 183. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 49. —
(1 f) -RENSARE, r. l. m. tekn. på remtransportör anbragt anordning för rengöring (avskrapning l. avborstning) av remmen efter avlastningen av godset; jfr -borste. IngHb. 2: 318 (1948). —
(1 f) -RULLE. tekn. (numera vanl. fritt löpande, icke med en axel fast förbunden) rulle l. skiva över vilken drivrem löper (särsk. om styrrulle för vinkelrem); äv. om var o. en av de rullar över vilka remmen i en remtransportör löper. TT 1899, M. s. 6. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 194 (för vinkelrem). IngHb. 2: 305 (1948; i remtransportör). —
-SKARV, r. skarv vari två remmar l. remändar äro förenade; särsk. tekn. till 1 f. TT 1901, M. s. 92. —
(1 f) -SKARVNINGS-MASKIN. tekn. för hopskarvning av maskin- l. transportremmar; jfr -förbindningsmaskin, -symaskin. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 46. —
(1 f) -SKIFTARE, r. l. m. [jfr eng. belt-shifter] tekn. inrättning för förflyttning av en drivrem från l. till en remskiva (särsk. från en fast remskiva till en lösskiva l. tvärtom); jfr -gaffel. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1 f) -SKIFTNING. [jfr eng. belt-shifting] (mera tillf.) tekn. förflyttning l. överföring av en drivrem från l. till en remskiva (särsk. från en fast remskiva till en lösskiva l. tvärtom); jfr -utryckning, -växling. TySvOrdb. 1942 (1932). —
(1 f) -SKIVA, r. l. f. [jfr t. riem(en)scheibe] i sht tekn. hjul med bana för drivrem i remledning; hjulformig maskindel avsedd för kraftöverföring medelst rem; äv. bildl. Fast remskiva, fast förbunden med en axel. Lös remskiva, lösskiva. Almroth Karmarsch 543 (1839). Arbetarförmannen .. råkade .. komma mellan remmen och remskifvan å en lumprensningsmaskin. GHT 1896, nr 298 B, s. 1. Med trappskiva .. betecknas två l. flera å samma nav avsatsformigt anordnade remskivor med olika diametrar. BonnierKL 9: 994 (1926). Lindström Leksaksb. 140 (1931; bildl.). jfr noll-, trä-remskiva m. fl.
-SKO, r. l. m. [fsv. rema skor; jfr t. riemenschuh] sko som snöres till l. fast med remmar. Carlstedt Her. 1: 280 (1832). På fötterna hade han höga remskor med byxorna inremmade. Hedenvind-Eriksson OrB 104 (1924). Fornv. 1937, s. 34 (om medeltida sko med snörrem som löpte runt anklarna o. hälen o. snördes till över vristen). —
-SKRIDSKO. skridsko (i sht förr särsk. utan hållare av järn för skosulans kanter) som fastbindes l. fastspännes vid foten medelst remmar. TIdr. 1886, s. 171. —
(1 f) -SKRUV. [jfr t. riemenschraube] tekn. jfr -fäste 2; äv. koll. Dalpilen 1889, nr 35 A, s. 4. Johnson Slutsp. 346 (1937; koll.). —
-SKYDD.
1) (i fackspr.) till 1: metallskoning avsedd att placeras under rem (i sele o. d.) på plats där remmen är utsatt för stark nötning (t. ex. vid metallring vari remmen är fäst). LBl. 1915, s. 396.
2) tekn. till 1 f: kåpa av trä l. plåt o. d., anbragt ss. skydd omkring (del av) remledning. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 246. —
-SLAGARE. [fsv. remaslaghare; jfr mlt. rēmensleger] (om medeltida förh.) man som (yrkesmässigt) tillvärkade remmar o. därtill hörande beslag o. d.; jfr bältare, gördelmakare o. -snidare. 1Saml. 1—6: 527 (1774). Heidenstam Folkung. 2: 346 (1907). —
(1 f) -SLIRNING. tekn. förhållandet att en drivrem slirar på rembanan, drivrems slirning på rembana. HantvB I. 2: 152 (1934). —
(1 f) -SMÖRJA, r. l. f. [jfr t. riemenschmiere] (numera mindre br.) tekn. = -fett; särsk. om konsistensfett försatt med harts, hartsolja, ullfett o. d., avsett l. använt för ökning av drivrems adhesion (jfr -vax o. adhesions-fett). TT 1876, s. 275. 2NF 14: 811 (1910). VaruhbTulltaxa 1: 193 (1931). —
-SNARA, r. l. f. (löp)-snara gjord med en rem. Kruhs Jordkl. 2: 204 (1882). Hedén 3: 116 (1912; på forngrekiskt kastspjut). —
-SNIDARE. (rem- 1536 osv. remma- 1530—1604. remme- 1535 (: Remesznidere), 1587 (: rem- [m]esnidere)—1695 (: rimmesnijdaren). -schni(e)d- 1675 (: Rehmschnider ringer, pl.)—1736. -sned- 1754 (: remsnedar Ask). -snid- (-ssn-, -ij- m. m.) 1530 osv.) [fsv. rema snidhare; sannol. av mlt. rēmensnīder; jfr t. riem(en)schneider] (om ä. förh.) man som yrkesmässigt tillvärkade remmar o. utförde vissa sadelmakeriarbeten (t. ex. förfärdigande l. lagning av remtyg o. d. till hästmunderingar l. vagnar o. d.); stundom liktydigt med: sadelmakare; jfr -slagare. Almquist CivLokalförv. 3: 148 (i handl. fr. 1530). Reemsnidaren .. (har) låcket (på kistan) med nÿtt smort läder öfwerdragit. HovförtärSthm 1689 A, s. 813. Rimmesnijdaren af felt Artolleriet Lars Klingh. VDAkt. 1695, s. 489. Broocman Hush. 1: 68 (1736). Dalin (1855; med hänv. till sadelmakare). Nilsson RemskYrkH 62 (1946; om ä. förh.).
Ssgr (om ä. förh.): remsnidar(e)-arbete. särsk. konkret, motsv. arbete 11 b (i sht förr äv. koll.). BoupptSthm 1669, s. 1979 (konkret, koll.).
-bräde. (-ar-) (†) bräde (av lindträ) använt ss. underlag vid tillskärning av remmar. Brauner Bosk. 119 (1756).
-ring. (-ar-) (†) metallring avsedd ss. förbindelselänk mellan remmar; jfr rem-delare. BoupptSthm 1675, s. 787 b.
-taxa. taxa angivande (maximi)priser för arbeten utförda av remsnidare. SthmStadsord. 1: 113 (1654).
-ämbete. remsnidarnas skrå. Nilsson RemskYrkH 72 (i handl. fr. 1622). Därs. 73 (i handl. fr. 1721). —
(1 f) -SNÄCKA, r. l. f. (numera föga br.) tekn. skiva med två l. flera på samma nav i avsatser anordnade rembanor (remskivor) med olika diametrar, trappskiva. TT 1871, s. 7. 2BonnierKL 11: 364 (1945). —
-SNÖRD, p. adj. (i fackspr.) om läderarbete (t. ex. servettring, plånbok): försedd med en l. flera smala läderremmar som snörts genom en serie utstansade hål (för hopfästning av olika delar av arbetet l. enbart till prydnad). Kræmer Läder 3 (1930). —
(1 f) -SNÖRE. (mera tillf.) tekn. snörformig (icke flat) drivrem, rundrem. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 122, 266. —
(1 f) -SPAK, r. tekn. hävstång varmed remgaffel manövreras; jfr -gaffel-stång. 2NF 22: 1361 (1915). —
(1 f) -SPIRAL. tekn. om vardera av två för hopskarvning av maskin- l. transportremmar använda trådspiraler som fästas i remändarna o. gripa in i varandra; jfr -lås. Läderrem med Jacksons remspiraler. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 7. —
(1 f) -SPÄNNARE, r. l. m. [jfr t. riemenspanner] tekn. anordning för spänning (sträckning) av en drivrem; dels om anordning för sträckning av remmen före hopsättning (vanl. bestående av klämbackar med skruvspindel), dels om anordning som åstadkommer att remmen hålles spänd under gång (jfr spänn-rulle). NPress. 1892, nr 170, s. 4. PriskatalSonesson 1895, s. 198. En af ledrullarna tjänstgör som remspännare. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 261. —
(1 f) -SPÄNNING. [jfr t. riemenspannung, eng. belt tension] tekn. spänning av l. i en drivrem; ngn gg äv.: spänning som en drivrem utövar på l. åstadkommer hos ngt. TT 1887, s. 118. Trappskifvan löper å särskild axel, hvilket gör, att arbetsspindeln är befriad från remspänning. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 80. —
-STICKA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) trästicka med hak (urtag) i ena ändan som vid utskärning av remmar ur läder placeras mot en i ett bräde inhuggen kniv, så att stickans urtag omfattar så stor del av lädret som motsvarar remmens bredd, varefter remmar utskäras gm att man drar i den redan utskurna delen av remmen. Levander DalBondek. 2: 284 (1944). —
(1 f) -STRÄCKARE, r. l. m. [jfr eng. belt stretcher] tekn. = -spännare. TT 1903, Annonsbil. nr 2, s. 13. —
(1 f) -STYRNING. [jfr eng. belt guide] tekn. styrning av drivrem (medelst styrgaffel l. styrrulle); äv. konkret, = -ledare. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-STÄLLNING. särsk.
1) (i vissa trakter, i sht förr) till 1 a: samling av knäppremmar på ena sidan av framtill öppet klädesplagg (livstycke, väst), svarande till en rad knappar på den andra sidan. Fatab. 1915, s. 246 (från Gagnef).
2) (mera tillf.) tekn. till 1 f: drivrems ställning l. läge i en remledning (med hänsyn till om remmen går öppen l. helkorsad o. d.). 2NF 22: 1364 (1915). —
(1 f) -SYMASKIN ~002, äv. ~200. tekn. för hopsyning av remskarvar. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 47. —
-SÄL. [jfr d. remmesæl] (föga br.) zool. sälen Erignathus barbatus Fabr., av vars hud grönländarna göra remmar, storkobb, storsäl. 3NF 8: 1186 (1928). Vi 1949, nr 8, s. 9. —
-SÖLJA. sölja till l. för rem; ngn gg äv. om remfäste (i bet. 1). VittAMB 1875, s. 164. SvFmT 12: 238 (1905; om remfäste). UFlott. 3: 248 (1906; på skjutvapen); jfr rem, sbst.1 1 b. —
(5) -TOLL. [till toll, tum; jfr liknande anv. av t. riemenzoll] (†) jfr -fot. Rålamb 1: 17 (1690). —
(1 f) -TRANSMISSION. [jfr t. riementransmission, fr. transmission par courroies] tekn. = -ledning. JernkA 1868, s. 61. —
(1 f) -TRANSPORTÖR, r. l. m. [jfr eng. belt transporter] tekn. transportanordning för massgods, bestående av ett över rullar löpande (brett) ändlöst band (av textilt material l. gummi o. d.), stundom konstruerad med flera sådana band; äv. om (l. med inbegrepp av) sådan transportanordning med ändlöst band av stål l. av ledade plattor av järn, stålplåt l. trä. TT 1901, V. s. 46. En remtransportör med två bälten. Stenfelt Skepp. 63 (1903). HandInd. 625 (1927). —
(1 f) -TRUMMA, r. l. f. [jfr t. riementrommel] tekn. trumma (kraftig vals l. rulle) över vilken remmen i en remtransportör löper; äv.: bred remskiva (med bana för flera remmar). TT 1879, s. 87. IngHb. 2: 305 (1948; i remtransportör). —
-TUNGA. [jfr t. riemenzunge] särsk. (i sht arkeol.): beslag l. spets av metall i ändan av en rem; jfr näbb 4 d o. -änd-beslag. Fornv. 1926, s. 118. —
-TYG. (rem- 1686 osv. remme- 1719) [jfr t. riem(en)zeug]
1) i sg. koll. (l. i pl.), om samling l. sammanhörande komplex av remmar med tillbehör (som utgöra l. tillhöra ngts l. ngns utrustning); särsk. om de remmar med tillbehör som ingå i ett betsel l. som tillhöra ett drag- l. riddjurs l. en vagns utrustning; stundom äv. i sg. om enskild rem l. enskilt remlikt läderstycke (hörande till seldon o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Sadlar och remtyg, som hörer till Ryttare Munteringar. BoupptSthm 3/7 1686. Wagnarne gingo sönder både till hiul och remetyg. LinkStiftsbibl. Brev 27/11 1719. GbgMag. 1759, s. 56 (bildl.). Däckeln (i en sele) .., som ofta utgöres blott af ett bredt remtyg. Juhlin-Dannfelt 350 (1886). Remtygen (till skidor) måste vara i full ordning (vid en längre skidfärd). Balck Idr. 3: 34 (1888). Remtyget (i ett betsel) utgöres af hufvudlag och tyglar. 2NF 3: 167 (1904). särsk.
a) i sht mil. i sg. koll. l. i pl., ss. (vanl. sammanfattande) benämning på de till den personliga utrustningen hörande (läder)persedlar som tjäna att uppbära en soldats vapen, ammunition, värktyg o. d. (t. ex. axelgehäng, livrem, patronväska l. kartuschlåda med remmar, pistolfodral); äv. om motsv. utrustning för fångvårdsman o. d.; stundom äv. i sg. om enskild sådan persedel (vanl. bestående av flera remmar); utom i ssgn remtygs-materiel nästan bl. om ä. förh.; jfr rem, sbst.1 1 a, b. PH 1: 398 (1723). De s. k. remtygen, hvilka äro: För fotkarlen: patronkök med bandlersrem, bajonettbalja och gevärs-rem. Hazelius Förel. 102 (1839). Ett .. enkelt remtyg, till bärande af huggare, patronkök, mattornist, fältflaska och yxa eller spade. KrigVAT 1844, s. 100. IllMilRevy 1898, s. 32. 2NF (1915). jfr axel-remtyg.
b) (numera bl. tillf.) om remmar (l. snören o. d.) fästa ss. prydnad på livré; jfr rem, sbst.1 1 a. Drängar uti Liverie och en hop remtyg på axlarne. Dalin Arg. 2: 327 (1734, 1754).
2) [sannol. bildl. anv. av 1 a med tanke på bladformens likhet med en patronväska] (†) = blad-form 2. Wijnblad Tegelbr. 85 (1761).
-materiel. särsk. mil. materiel utgörande remtyg (i bet. 1 a). FältutrFördTrängstab 1931, s. 10.
-passevolans-pängar, pl. (förr) passevolansmedel för anskaffning av remtyg (i bet. 1 a). KrigVAT 1847, s. 442.
-persedel. särsk. (nästan bl. om ä. förh., i sht mil.) persedel hörande till remtyg (i bet. 1 a); anträffat bl. i pl. PH 6: 4092 (1756). SFS 1836, nr 39, s. 2 (för fånggevaldiger). Därs. 1927, s. 144. —
-TÅNG. [jfr t. riementang] (i fackspr., i sht farm.) brunalgen Laminaria hyperborea (Gunn.) Foslie, som har den bladlika skivan delad i långa, remliknande flikar, barkig fingertång. Rosendahl Farm. 3 (1895).
Ssgr (i fackspr., i sht farm.): remtång- l. (vanl.) remtångs-stam. (-tångs-) om den stamliknande delen av bålen hos remtång. Rosendahl Farm. 4 (1895).
-stjälk. = -tångs-stam; särsk. om (vanl. cylindriskt) stycke av den stamliknande delen av remtång (l. av brunalgen Laminaria digitata (Huds.) Lamour., fingertång), som vid beröring med fuktighet sväller o. som i sht förr användes inom veterinärpraktiken för utvidgning av sårkanaler l. inom medicinen för dilatation av livmoderhalsen, laminariastift. SvFarm. 199 (1871). 2SvUppslB 17: 673 (1950). —
(1 f) -UTRYCKARE~0200, r. l. m. [jfr t. riemenausrücker] (föga br.) tekn. = -skiftare. TT 1885, s. 77. —
(1 f) -UTVÄXLING~020. tekn.
1) anordning för överföring av rörelse från en axel till en annan (vanl. med ökning l. minskning av varvtal) medelst remledning. JernkA 1861, s. 177. 2SvUppslB 30: 757 (1954).
(1 f) -VAX. tekn. medel avsett för ökning av drivrems adhesion o. vanl. bestående av kolofonium jämte talg, rovolja, ceresin o. maskinolja; jfr -fett, -smörja. SvD(A) 1917, nr 48, s. 2. —
-VÄRK, n. [jfr t. riem(en)werk] om sammanfattningen av de remmar som höra till ngt l. till ngts utrustning; anordning (väsentligen) bestående av remmar; remtyg; äv. (mera tillf.) till 1 f, om ändlöst band i paternostervärk. Wikforss 2: 406 (1804). Juhlin-Dannfelt 72 (1886; om ändlöst band i paternostervärk). (Den romerska sandalen) var vad remverket beträffar mycket formrik. Jäfvert Skomod 10 (1938). —
(1 f) -VÄXEL. tekn. av en remledning bestående anordning för överföring av rörelse från en axel till en annan med ändring av rotationshastighet l. rörelseriktning; jfr kugg-växel. TT 1874, s. 122. —
(1 f) -VÄXLARE, r. l. m. [jfr t. riemenwechsler] (föga br.) tekn. = -skiftare. TT 1878, s. 88. Zidbäck (1890). —
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE, r. l. m. ända på rem; äv. (i sht tekn.) till 1 f, om vardera av de ändar av en drivrem som hopfogas i remskarven. Nordin Boktr. 329 (1881; på drivrem). Alm BlVap. 82 (1932). —
-ÄND-BESLAG, äv. -ÄNDE-BESLAG. (-änd- 1903 osv. -ände- 1905—1949) i sht arkeol. beslag på (l. avsett för) ändan av en rem. MeddÖgFm. 1903, s. 6. Alm BlVap. 247 (1932; på rem till harnesk). —
-ÖGLA, r. l. f.
2) ögla (av metall o. d.) avsedd för instickning l. genomträdning av en rem. AntT XVIII. 2: 10 (1909). —
(1 f) -ÖVERFÖRING~0020. [jfr t. riemenübertragung] tekn. (kraftöverföring medelst) remledning. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 31.
B (†): REMMA-SNIDARE, se A.
C (†): (1 a) REMME-FODER. (smal) remsa av pälsvärk, använd ss. prydnad på kläder; jfr foder, sbst.2 5. Itt reme foder aff Röödwerck. Skråordn. 314 (1546). jfr: Itt quinne remefodar. Därs. 313. —
-SNIDARE, -TYG, se A.
Avledn. (till 1): REMMA, v.1, remning. [jfr d. remme, nyisl. reima, t. riemen; jfr äv. mlt. rēmen, förse med rem]
1) (i sht i vissa trakter) fastbinda l. (fast- l. hop)snöra (ngt) med rem(mar). Nu remma vi hemma / Vår skridsko i klämma. Topelius Läsn. 2: 81 (1866). Kängor, som remmades framtill. Slotte Karleb. 75 (1912). Höijer 30Silverp. 90 (1949). särsk. i fråga om upplösning l. uppsnörning av rem(mar); i förb. remma av, upp. Anm. till 1. Till denna bet. har sannol. äv. anslutits det ord remma, v.2, som anföres av Möller (1790) o. Heinrich (1814, 1828) med bet.: sätta l. binda hämkedja o. d. på (vagn o. d.). Detta ord är sannol. upptaget från Sparrman Resa 1: 127 (1783), där det utgör en försvenskning (sannol. med anslutning till remma, v.1, i bet. 1) av holl. remmen, bromsa [sannol. etymologiskt identiskt med feng. hremman, hindra, belamra, möjl. äv. med got. hramjan, korsfästa, o. möjl. besläktat med ram, sbst.1].
2) (tillf.) om hund: springa (mycket fort, så att kroppen förefaller att ligga mer l. mindre sträckt utefter marken); jfr rem, sbst.1 1 h α, i ζ. Hundarne, som remmat rätt skarpt förut, hade nu ingen synnerlig lust att ge sig af vägen. Skogvakt. 1892, s. 247.
Särsk. förb. (till remma, v.1 1; i sht i vissa trakter): remma av. snöra l. lösa upp rem(mar) o. ta av (sko l. ryggsäck o. d.); äv. i uttr. remma av ngn l. sig skorna l. ryggsäcken o. d.; jfr remma, v.1 1 slutet. (Han) kände .. att hon remmade av honom skorna. Ahlin MDöd 93 (1945). Lo-Johansson Gen. 16 (1947: remmade av sig ryggsäckarna).
remma ihop, äv. tillhopa. tillsnöra l. snöra ihop (ngt) med rem(mar). Kalm Resa 1: 245 (1753: tilhopa). (Han) remmade .. ihop skinnväskan. VL 1895, nr 118, s. 3.
remma upp, äv. opp. (öppna gm att) lösa l. snöra upp rem(mar) på (ngt); jfr remma, v.1 1 slutet. Schroderus Comenius d 4 a (1639). Hon remmade upp tältöppningen med svettiga fingrar. Jonsson BrukVara 49 (1939). Han remmade upp skorna. Höijer Stjärnkl. 194 (1943). —
REMMAD, p. adj. [jfr d. remmet samt remma, v.1] (mera tillf.) försedd med rem(mar); som bindes fast med rem(mar); äv. till 1 f: försedd med drivrem(mar). Remmade skridskor. Topelius Sommarsjö 1: 53 (1897). Jättefabrikers remmade svänghjul. Berger Ysail 227 (1905). —
REMMARE, sbst.1, m. (-ar 1560 (: r(e)mars, gen. sg.). -ere 1539) [fsv. remare; jfr ä. d. remmer, rimmer, t. riemer (båda i bet. 1)] (†)
1) = rem-snidare; anträffat bl. övergående i anv. ss. binamn på person. TullbSthm 1539, s. 37 b. SthmSkotteb. 1560, s. 140.
Spoiler title
Spoiler content