publicerad: 2017
VINGE viŋ3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Mat. 23: 37 (NT 1526) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. vinga, SvOrds. B 8 b (1604), Sigfridi A 6 a (1619)); förr äv. VINGA, r. l. f.; best. -an; pl. -er (se ovan).
Ordformer
(förr äv. w-, -ij-, -ngg-; -a, nom. 1626–1755. -a, oblik form 1541–1740. -e 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. vinge; jfr fd., d., nor. bm. vinge, fvn. vængr (nyisl. vængur, nor. nn. veng); jfr äv. eng. wing (lånat från nordiska spr.); till den rot med bet.: blåsa, flyga, som äv. föreligger i VAJA, v., VIND, sbst.1 — Jfr AVVINGA, BEVINGA, VING, VINGA, v., VINGAD]
1) om var o. en av de (två) yttre (tunna o. breda) o. från själva kroppen särskiljbara kroppsdelar hos fågel l. insekt l. fladdermus med vars hjälp fågeln osv. vanl. kan flyga; äv. om sådan kroppsdel hos mytiskt väsen l. sagodjur o. d. (se a); särsk. i sådana uttr. som komma på vingarna, lära sig att l. börja flyga, lyfta vingarna (se LYFTA, v.1 1 a), spänna vingarna (se SPÄNNA, v.3 I 7 b α). Flaxa l. slå med vingarna. Hierusale(m) hierusale(m) .. huru ofta haffuer iach welet försambla thin barn, likauist som hönan församblar sina kykli(n)gar vnder sina wingar. Mat. 23: 37 (NT 1526). Muggan flyger så länge kringh Liwset, at hon bränner Wingarna. Grubb 533 (1665). Insecten har fyra smala vingar .. de tvänne understa betäckas af de öfversta. VetAH 1744, s. 2. Inga foglar gifwas som ej hafwa 2 wingar, men derföre flyga de ej alla, ty Strutsen och Casuarius hafwa wäl wingar, fast helt små, dem de spärra ut, då de springa, men ej kunna de flyga med dem. Linné FörelDjurr. 83 (1748). Foglarne .. äro alla klädda med fjädrar och hafwa frambenen förwandlade till wingar, hwarföre de endast ega 2 fötter. Hartman Naturk. 187 (1836). En stor fjäril fladdrade oavlåtligt kring lampan och slog sina vingar mot glaskupan. Lindström Vindsröjn. 60 (1939). Det är viktigt att fåglarna kommer på vingarna så tidigt som möjligt. Ungfåglarna måste etablera egna revir redan första sommaren. DN 11/5 1987, s. 60. — jfr BAK-, DUV-, FALK-, FLORS-, FLYG-, FRAM-, FÅGEL-, GLAS-, LÄDERLAPPS-, LÄRK-, MODERS-, ORR-, SILKES-, SKAL-, SOP-, SPORR-, STOR-, SVAN-, TROLLSLÄND-, TÄCK-, UNDER-VINGE m. fl. — särsk.
a) om vinge hos mytiskt väsen l. sagodjur o. d. Tå Cherubim flechtadhe medh winganar, at the skulle lyffta sigh vp jfrå iordenne, så (osv.). Hes. 10: 16 (Bib. 1541). Astrild sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig; / .. Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar. Stiernhielm Herc. 331 (1658, 1668). Jag red i fordna dagar så glad på drakens rygg, / han hade starka vingar och flög så glad och trygg. Tegnér (TegnS) 4: 111 (1820). (Jag tänker på) Andreas som ansåg att sjöhästen var en undervattensängel, för undervattensänglar .. behövde bara en vinge. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 174 (2009). — jfr AMBRA-, ANDE-, KERUB-, SERAF-VINGE m. fl.
b) (förr) om (avbruten) vinge (l. en l. flera fjädrar) använd(a) ss. sopviska l. fjädervippa. En mindre damborste och en vinge för att dermed sopa i vråarne bör aldrig saknas. Langlet Husm. 816 (1884). Med en vinge sopade hon ihop sådorna, .. bakade en liten kaka och stekte den i askmörjan. LbFolksk. 21 (1890). — jfr GÅS-, SOP-VINGE.
c) om avbildning av vinge; särsk. dels ss. heraldiskt tecken, dels ss. emblem av annat slag, särsk. i uttr. få sina vingar, ta emot vingar ss. tecken på genomförd flygutbildning. Han giorde .. twå Cherubim .. vthaff oliuoträä, fem alna hölt hwar wingen aff hwar Cherub. 1Kon. 6: 24 (Bib. 1541). Een swart Winge .. (betecknar) Chur-Brandenburg. Rålamb 4: 90 (1690). Winge .. (betyder) beröm, färdighet, traktande efter högt. Uggla Herald. 88 (1746). Ordens-Kedian är sammansatt utaf 11 Gyllene Seraphins-Hufwud, med deras 6. utslagne wingar. PH 4: 2623 (1748). Fyrtiofem aspiranter fick på onsdagen sina vingar på Ljungbyhed såsom ett tecken på genomgången examen. LD 23/4 1959, s. 5.
d) ss. senare led i ssgr, metonymiskt, om fågel l. insekt l. fladdermus; särsk. i pl., ss. benämning på släkte l. familj l. ordning. — jfr HALV-, HAND-, MJÖL-, PLATT-, RAK-VINGAR o. BAND-, BLÅ-, BRED-, BROK-, FJÄLL-, FLOR-, FYR-, GULD-, HAK-, HÅR-, KORT-, LÅNG-, NÄT-, RÄT-, RÖD-, SIKEL-, SKAL-, SKINN-, SKUGG-, SNABB-, SPORR-, TVÅ-VINGE m. fl.
2) i oeg. anv. av 1, om ngt som till utseende l. funktion l. gm att vara beläget l. placerat i ngts ytterkant liknar l. påminner om en vinge; särsk. om riktningsvisare o. d.; äv. om en av flera utskjutande (kraftöverförande) delar (på axel l. hjul) i redskap l. maskin o. d. (jfr SKOVEL 2), särsk. i pl., sammanfattande, om uppsättning av sådana delar. Döranar .. hadhe twå wingar the man vp och til lät. Hes. 41: 24 (Bib. 1541; Bib. 1999: två dörrblad i varje dörr). Tratten vrider sig omkring, förmedelst en gent emot vidhäftad vinge eller stjärt, at han altid står med öpningen emot vinden. VetAH 1757, s. 6. Emellan .. (cylindrarna) inmatas säden, som vid den första cylinderns rotation sättes i rörelse af vingarne. TT 1871, s. 267. (Fläkten) består af sex till åtta stycken egendomligt böjda plåtskoflar eller vingar, fästa på en axel, som bringas i rotation. 2UB 1: 653 (1898). En blocksignal med 2 vingar, den ena signalerande tåg i rigtningen Malmö–Arlöf och den andra i riktningen Arlöf–Malmö. SDS 1900, nr 465, s. 2. (Vingplogens) rörliga sidor, s.k. vingar, kunna genom manövrering medelst rattar ställas in i hvilket läge som helst. 2NF 26: 158 (1917). Visst har .. (travhästen) ett spår lite långt ut på vingen men det är bara oddshöjande. Expressen 7/12 1999, s. 2. — jfr ANKAR-, AVDRIFTS-, KÄRN-, LILL-, PLOG-, RÖR-, SEGELDUKS-, SEMAFOR-, SIDO-, SILKES-, SKRUV-, SKÄKT-, SLAG-, STYR-VINGE m. fl. — särsk.
a) i sht bot. om del av växt; särsk. dels om tunt utskott på frö(kapsel) som gör att fröet lätt fångas o. transporteras av vinden, dels om vart o. ett av de två sidoställda mindre kronbladen i fjärilslik blomkrona; ss. senare led i ssgn SVAL-VINGE äv. metonymiskt, om växt. Linné i Alm(Upps.) 1743, s. 24. Vingar .. (kallas) de begge sidobladen af den fjärillika blomman. Marklin Illiger 405 (1818). Fröna äro vid mognaden försedda med en vinge, som möjliggör deras transport med vinden. LfF 1914, s. 111. — jfr BLOM-, FRÖ-VINGE.
b) om del av kroppen hos person l. djur (som inte utgörs av en vinge i bet. 1); särsk. [jfr motsv. anv. i sv. slang (Gibson (1969))] (vard.): arm. Mesocolon giör likasom en skillje-wägg emällan magen och tarmarna, den delen som går åt högra sidan kallas desz högra winge, men den som går åt wänstra sidan heter desz wänstra winge. Rosenstein Comp. 320 (1738). Den vinkel, som framtill bildas af sköldbroskets båda vingar, blifver (efter målbrottet) skarpare och mera markerad. Setterblad Mackenzie 49 (1887). Näsan var för smal nertill, vingarne voro hoptryckta från sidorna. Strindberg Fagerv. 286 (1902). Man brukar på mjölkspegeln utskilja den s. k. kroppen, som bekläder jufrets bakre yta, och de därifrån utgående vingarne, som sträcka sig mer eller mindre långt ut på lårets sidor samt halsen. LB V. 2: 161 (1908). John håller sig helt diskret så nära mig, att han tvärt kan hugga mig i vingen. Hasslöf SvVästkustf. 142 (1949). — jfr FLÄDERMUS-, KILBENS-, NÄS-, SMÅ-VINGE.
c) utstående del på (ytterkanten av) klädesplagg; särsk. i pl., om par av sådana delar. Hufvudbonad med vingar. Holmberg 2: 298 (1795). En stor svart mössa med utstående vingar. SnoilskyVänn. 2: 44 (1884). Oxiekluten har ”vingar”, som överst äro försedda med mycket täta veck. Svensson SkånFolkdr. 183 (1935). Vinge (dvs.) Vadd tillskuren i böjd form, rätt tunn och utspetsad i ytterkanten .. fästad i kavaj, jacka etc. Björkman Skräddarlex. 110 (1988). — jfr FLORS-, ROCK-VINGE.
d) textiltekn. på vingspindel: arm med vars hjälp den spunna tråden överförs till spolen, spinnvinge (se d. o. 1). Polhem Brev 29 (1710). (Jag) har i all min dar .. varit rädd för att komma i kontakt med vingarne på en spinnrock. Knorring Skizz. II. 1: 152 (1845). Johann Jürgens, som 1530 .. uppfann vingspindeln eller vingdonet, d.v.s. den i ett lager kringsnoende spindeln, hvarpå en rulle sitter löst, medan vid hans spets till venster och höger två utböjda armar (vingar) äro fästa. UB 6: 370 (1874). — jfr SPINDEL-VINGE.
e) om del av transportmedel l. maskinell anordning som utnyttjar luftens lyft- l. drivkraft; särsk. dels: flygplansvinge, dels: kvarnvinge. Polhem Brev 33 (1710). En rödmålad kvarn med de största vingar, som någon sett i hela bygden. Heidenstam Karol. 2: 3 (1898). Santos-Dumonts aeroplan uppbars under flykt av tvänne V-formigt anbrakta fasta vingar. Grenander LuftskFlygm. 80 (1910). Vår nya flygplankryssare har .. väckt åtskilligt uppseende .. (med) flygplan på flygdäcket .. Vingarna äro .. fällbara för att bereda större utrymme. VFl. 1936, s. 41. Han hade hört talas om djärva mjölnarpojkar, som grabbat tag i en vinge och följt den runt ett hisnande varv. Siwertz Tråd. 32 (1957). — jfr KVARN-, MÖLLE-, PROPELLER-, ROTOR-, SKAL-, SLAG-, UNDER-VINGE. — särsk. (i poetiskt spr.): segel. Dimban .. / Som tynger mykket the utspende Skeppens Wingar. Spegel GW 100 (1685). Vi skynde till uppbrott. / Våge vår färd; utbrede vår flottas seglande vingar. Adlerbeth Æn. 71 (1804). De seglande skeppen tjusa alltid ögat, och även om de efter hand dö bort, spännas dock ännu vita vingar över oceanerna. VFl. 1933, s. 30.
f) (numera mindre br.) sidoparti l. utskjutande del av byggnad l. byggnadsverk, flygel (se FLYGEL, sbst.1 3 c); äv. dels om fristående flygelbyggnad, dels om sidoparti på fartyg. Rålamb 8: 151 (1691). Huset .. var mäst fyrkantigt hafvande på södra sidan tvänne wingar lägre än huset. Ferrner ResEur. 296 (1760). 41,000 tegel inköptes för att uppmura ”södra vingen”, en mot Norreports bastioner svarande anläggning till skydd för Söderport. TT 1897, Byggn. s. 85. Ehuru det på ömse sidor utskjutande däcket (”vingarna”) kom .. (roddfartygen) att te sig relativt breda. Hornborg Segelsjöf. 141 (1923). — jfr GALJON-, HJULHUS-VINGE.
g) (†) om var o. en av de yttersta delarna av en i stridsordning uppställd truppstyrka, flygel (se FLYGEL, sbst.1 3 a). Then höghre wingan .. steltes fremst vthi spessen. Schroderus Liv. 403 (1626). Feltmarskalcken, .. seendes att Hertig Bernardts winga war på flychten, sökte .. retirera. HSH 33: 56 (1635). Vi slogos mot pöbeln, och nära på / Vi lyckats att segern i vingen få. Sätherberg Dikt. 1: 237 (1854, 1862).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels med tanke på den lyftning l. snabbhet l. flyktighet som förknippas med vingar, dels med tanke på en vinges (stora) räckvidd (se särsk. a); i sht i pl. Morghonrodhans wingar. Psalt. 139: 9 (Bib. 1541). (I krigstider) får Penningen Wingar och Fötter. Fernander Theatr. 457 (1695). En skönhet ändras snart, och guldet wingar har: / Den falska äran flyr, liksom en rök och ånga. Nordenflycht (SVS) 1: 414 (1745). Måtte ryktets vingar bära / Edra namn til stjernorne! Kellgren (SVS) 2: 313 (c. 1790). Frihet och kärlek hade gifvit henne vingar. Bremer Fad. 130 (1858). När .. stormen skakar sina mäktiga vingar. Oscar II 6: 2 (1872, 1895). Det som har den lyriska versens vingar flyger .. lättare från tid till tid. 3SAH LXII. 1: 14 (1951). — jfr DUV-, ETER-, FJÄRILS-, FLÄDERMUS-, KERUB-, PURPUR-, ROSEN-, SILVER-, STORM-VINGE m. fl. — särsk.
a) i fråga om vingar ss. skydd; särsk. i sådana uttr. som under ngns vingars skugga (se SKUGGA, sbst. 21 a), sticka huvudet under vingen. Han warder tich offuerteckiandes med sina wingar. Psalt. 91: 4 (öv. 1536). Vij fattige undersåttara, som så långt ifrån höga öfverhetennes vingar belegne äre, och så mökit orät och öfvervåldh underkastade. OxBr. 12: 188 (1618). Att han .. alt warit hemma under mors vingar och hafft godhe dagar. OxBr. 12: 104 (1644). Akta er för det mod, som består i att sticka huvudet under vingen. Hedin 4Tal 40 (1914).
b) i uttr. som betecknar att ngn försöker sig på ngt (för första gången) l. börjar klara sig själv l. att ngn l. ngt får en god start (o. har goda möjligheter till fortsatt utveckling); särsk. i sådana uttr. som (få) luft under vingarna (se LUFT, sbst.2 1 d), lyfta vingarna, pröva (förr äv. försöka) sina vingar (jfr 1). Då Siri blef på bättringsvägen, begynte åter glädjen lyfta vingarne i Mora-hemmet. Bremer Dal. 219 (1845). I Augusti (1853) erhöll Werner Holmberg sin faders samtycke att försöka sina vingar på utländsk botten. Topelius 23: 99 (1861). (Barnen) hade fyllt tjugo år nu och lyft vingarna. Olofsson Möte 11 (1966). Kjells arbete handlar .. om att stärka .. (ungdomarnas) självförtroende och få dem att så småningom våga pröva sina vingar. GbgP 12/8 2004, s. 23.
c) (numera mindre br.) i sådana uttr. som stora vingar l. vingarna växer, för att beteckna att ngn (l. ngt) har stort resp. växande självförtroende l. stor resp. växande makt l. betydelse o. d. Han hafwer större wingar, än the vthi nestet rijmmas. Girs Edelh. B 8 b (1627). Jag vill .. rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag icke att flyga med, men saknar icke dun helt och hållet. Almqvist Går an 110 (1839). De onda anslagens vingar växa, och ständigt talrikare rufva de öfver oss. Söderhjelm Brytn. 344 (1901). Han kände sina vingar växa. Silberer EngStatsm. 54 (1917).
d) i uttr. l. talesätt som betecknar bristande förmåga l. att ngn siktar för högt l. tror sig om för mycket, i sht i förb. med negation l. inskränkande bestämning; särsk. i uttr. (vilja) flyga högre än vingarna bär l. kan bära (se BÄRA, v. 1 f β); äv. i uttr. som betecknar att ngn bromsas l. hämmas l. stukas o. d., särsk. klippa l. stäcka vingarna på ngn l. ngns vingar (se KLIPPA, v. 1 d ζ, resp. STÄCKA, v.3 1 a slutet). Ondt är flyga för än wingerna wilie bära. SvOrds. B 8 b (1604). Ondt flyga vthan wingar. Grubb 624 (1665). Det är en klok Mans råd, at han ey widar går / Ähn Wingar råda med, och Kraffterna förmåhr! Rosenfeldt Roo B 2 b (1686). Det är arm fogel, som ej orkar bära små vingar. Granlund Ordspr. (c. 1880).
e) i fråga om tidens flykt; i sht förr särsk. i sådana uttr. som gripa ögonblicket i vingen, ta tillfället i vingarna. Tijden haar wingar. Grubb 796 (1665). Rymder, där tidens vinge upphört att fläkta. Weibull LundLundag. 3 (1882). Utgifvaren af The Herald, hvilken förstod konsten att gripa ögonblicket i vingen och hinna framför alla medtäflare. Beckman Amer. 2: 130 (1883). (Han) tog med detsamma tillfället i vingarne för att aflägsna sig. Strindberg SvÖ 4: 8 (1890). Så kan vi plötsligt finna, att stora delar av livet svunnit på ilsnabba vingar. Kulturen 1949, s. 3.
f) [jfr motsv. anv. i sv. slang (Uhrström Sthmska (1911))] (vard.) örfil l. slag; jfr 2 b. Hur tänker du klara hyskan (dvs. klara upp situationen) om ja ger dej en vinge så du kör i spa’t? Strix 1899, nr 33, s. 5. (Björnjägaren) fick .. passa på gott för att inte ränna rakt i famnen på björnen och få sig en vinge. Didring Malm 1: 145 (1914). Han tog extralärarn i kragen och gav honom en vinge utanför hotellet en kväll. Sjöberg Kvart. 40 (1924). Förutom Slingerväxten finns även Flaxaren. Livsfarlig typ .. Hög som låg får sig en vinge, störtar över hans utsträckta ben eller blir petade i ögat. NerAlleh. 24/10 2003, s. 34.
Ssgr (i allm. till 1): A: VING-ANLAG~02 l. ~20. anlag (se d. o. III 4 a) till vingar. Sedan långt tillbaka hade man i termitkolonier .. observerat förekomsten af tvänne slags larver med större eller mindre vinganlag. Sjöstedt Västafr. 275 (1904). —
(2 e) -AXEL. särsk. (förr) hos väderkvarn: axel som kvarnvingarna satt på; jfr gång-ås. Om wingarne, skulle formera en rätt winkel med wingaxeln, skulle wädret anwända hela sin kraft at omkullkasta qwarnen. König Mec. 51 (1752). —
-BAGGE. (†) om skalbagge av familjen Staphylinidae (kortvingar). Skäckiga Vingbaggen (Staphylinus maxillosus, Lin.): svart med hufvud och thorax polerade. Dahlbom Insekt. 37 (1837). —
(2 e) -BALK. balk som utgör den längsgående stommen i flygplansvinge. Thulin o. Malmer Flygm. 47 (1916). Vingbalk, den ”stång” av trä eller plåt, som så att säga utgör ryggraden i vingen. Nerén (1930). —
-BAND. jfr band, sbst.1 34 a. Nilsson Fauna II. 1: 468 (1858). Där är .. (bofinken) igen, den efterlängtade långfararen med det röda bröstet och de vita vingbanden. TurÅ 1953, s. 190. —
-BEGÅVAD. (†) försedd med vingar; jfr -beprydd. Vingbegåfvade foglar. Johansson HomIl. 2: 459 (1846). —
-BEKLÄDD, p. adj. (tillf.) jfr bekläda I 3 c. Kring vagnen följde Honom räkningslöse / Serafer, Cherubimer, Förstar, Anglar, / På vingar, eller vingbeklädda charer. JGOxenstierna 4: 240 (1815). —
-BEN. (ving- 1697 osv. vinge- 1613–1754)
1) till 1: ben i fågelvinge; äv.: ben vari en fågelvinge är fäst vid kroppen; äv. (kok.) om kött som sitter på sådant ben. (När hönan) är stekt vppå Spetet, bespreng Wingebenen och Låren medh Limonen, Pomerantzen eller Granaten safft blandat medh Rosen watn och Wijn. Chesnecopherus RegIter B 2 b (1613). En god Tupp bör hafwa .. en ansenlig kropp, starka wingben, en ansenlig stiert. Dahlman Reddej. 112 (1743). Örnen, himlens fågel yttrar: .. sätt dig mellan mina vingben; jag skall hämta dig ur havet, ta dig med mig bort till målet. Collinder Kalev. 60 (1948).
2) till 2 b, om kroppsdel på person l. djur; särsk. dels: kilben (se d. o. 2), dels: kilbensvinge, dels (o. numera nästan bl.): arm l. armhåla l. skuldra o. d., i sht bildl., i sådana uttr. som ha l. ta ngn (l. ngt) i vingbenet. Eurylas tog Måhlaren .. vti Wing-benet, och sade: Hwad sittien j ther? Weise 182 (1697). (Lat.) Os Sphænoideum .. (sv.) Kilbenet, Wingbenet. Florman Anat. 1: 120 (1823). Kilbenets vingformiga utskott förblifva stundom för beständigt sjelfständiga ben (vingben). Thorell Zool. 2: 67 (1861). Hvad menar ni med att låta Alcosta slippa undan? Jag hade karlen i vingbenet. Janson CostaN 2: 254 (1910). —
-BEPRYDD, p. adj. prydd med vingar; jfr -begåvad. Den vingbeprydda Kupido. Adlerbeth Æn. 23 (1804). —
-BLAD. särsk. (†) till 2 a, om växten Falcaria vulgaris Bernh., skärblad. Hartman ExcFl. 41 (1846). KonvLex. (1866). —
-BRED. (ving- 1722 osv. vinga- 1748. vinge- 1732 (i vers)) som har breda vingar; i sht oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: som tar stor plats l. har stora anspråk l. ambitioner o. d. Düben Boileau Sat. 53 (1722). En man, som .. intet sielf är widlöfftig, ei hell(e)r har hustru och barn, som wilja wara så mycket wingabreda, utan laga munnen effter matsäcken. VDAkt. 1748, nr 198. En vingbred hafsörn. Ymer 1914, s. 199. Wallin var en den vingbreda inspirationens man. 3SAH LXXXVII. 1: 18 (1979). —
(1, 2) -BREDD. om vingpars bredd från vingspets till vingspets (i utsträckt läge; jfr -fång, -spann); äv. bildl., om andlig bredd l. spännvidd o. d. Weste (1807). Af exotiska fjärilar finnas de som äro öfver en fot i vingbredd. Thomson Insect. 138 (1862). Denna skådespelerska äger den rätta vingbredden i sin konst. Moberg Rosell 252 (1932). —
-BRUTEN, p. adj. (ving- 1807 osv. vinga- 1818. vinge- 1887 (i vers)) om fågel: som har brutit l. skadat en l. båda vingarna, vingskadad; äv. bildl., om person (l. ngt sakligt): stukad l. nedbruten l. försvagad o. d.; jfr -klippa, -skjuta, -stäckt. Weste (1807). Vingbruten och medtagen plaskade .. (anden) iväg. Rosenius SvFågl. 5: 94 (1936). Dottern som flugit ut men kommit vingbruten tillbaka. Thorén Herre 297 (1942). —
-FJÄDER. (ving- c. 1645 osv. vinge- 1640–1760)
1) fjäder på l. från fågelvinge; jfr -penna. Linc. Iii 5 b (1640). De yttre vingfjädrarne (hos sparvhöken) äro randiga. Gravander Buffon 3: 100 (1806).
2) (†) i oeg. anv., hos fisk l. val: fena. Hwalfisken .. har inga Wingefiädrar på Ryggen, som andre fiskar, men baak om öronen sittia någre fiädrar. RelCur. 353 (1682). —
-FJÄLL. i sht entomol. fjäll (se fjäll, sbst.2 2 b) på fjärils (l. annan insekts) vingar; förr äv. ngn gg om fjällik plåt hos skalbagge o. d. (jfr fjäll, sbst.2 1). VetAH 1810, s. 254. Vid vingarnes bas ligger (hos steklarna) en rundad, fjäll-lik plåt, det så kallade vingfjället (tegula). Thomson Insect. 239 (1862). Acalypterae, en avdelning av tvåvingarna .. som har små eller ej utvecklade s. k. vingfjäll. 3NF 1: 78 (1923). —
-FLADDER. om (ljudet av) vingars fladdrande. Janson FörstaMänn. 120 (1906). Jag går här under ringande lärksång, vipors vingfladder och enträgna skrik. DN(B) 1961, nr 96, s. 4. —
-FLAX. om (ljudet av) vingars flaxande; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Minns du allt kvinnofladdret på din stig / .. (som) med vårligt vingflax kretsade kring dig? Karlfeldt FridLustg. 41 (1901). (Sparvarna) flög bort med brusande vingflax. Fridegård Offerrök 10 (1949). —
(2 e) -FLYGARE. (numera mindre br.) om flygmaskin med rörliga vingar; jfr flygare 2 b. En mekanisk ”vingflygare” i stil med fåglarna är naturligtvis ingen omöjlighet, om den blott liksom de utnyttjar det sneda infallet. Thulin o. Malmer Flygm. 24 (1916). 2NF 35: 884 (1923). —
-FLÄCK. jfr fläck, sbst.1 1 b. VetAH 1781, s. 230. Bofinkhanen visar fram sina ljusa vingfläckar. BokNat. Liv. 258 (1951). —
-FODER. (†) hos insekt: täckvinge; jfr foder, sbst.2 3 b. (Tordyveln) Scarabæus capite thoraceque nigro .. är långt mindre, men mer aflång; wingfodret nästan så långt som magen. Linné Öl. 41 (1745). ÖoL (1852). —
(1, 2 e) -FORM. form hos l. av en vinge. Öfver ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform. Strindberg Skärk. 126 (1888). (Fjärilshannen) har ofta en annan vingform, som gör den mera snabbflugen. 2NF 8: 505 (1907). —
-FOTAD. om djur l. mytologiskt väsen: som har vingar (l. ngt som påminner om vingar) till fötter l. på fötterna; äv. (o. numera nästan bl.) oeg. l. mer l. mindre bildl.: snabbfotad. Hwilket .. fort igenom then snälle Wing-fotade Mercurium blef i wärcket satt. Stiernhielm Virt. 1 (1650, 1668). Vingfotade Däggande djur. (Cheiroptera). Äfven: Flygande Däggdjur. Flädermöss. Nilsson Fauna 1: 329 (1820). Torstensson stod .. i Holstein, hotande Danmark i flanken med sina vingfotade trupper. 3SAH LIV. 1: 14 (1943). —
-FOTING. om vingsnäcka (se d. o. 1). Thorell Zool. 2: 306 (1865). Till djurplankton ute på havet höra även ”havets fjärilar”, vingfotingarna eller pteropoderna. Eriksson HavLiv. 268 (1926). —
-FRANS. (†) om samling av smala utskott l. fjäll utgående från kanten av en fjärilsvinge; jfr frans, sbst.1 2 c. Thomson Insect. 158 (1862). Vingarnas utkanter äro försedda med ett bräm af långa, tätt sittande fjäll, de s. k. vingfransarna. 2NF 8: 504 (1907). Nordström VFjär. 1: 26 (1934). —
(1 (, 2)) -FRUKT. i sht bot. frukt (se frukt, sbst.1 3) med vingliknande utskott; jfr nöt, sbst.1 2. Marklin Illiger 417 (1818). Askens vingfrukter äro i allmänhet väl utvecklade. SkogsvT 1912, s. 483. —
-FÅNG. vingbredd l. vingspann; förr äv. ngn gg (till vinge, sbst.2 2) konkret, om vinge som fångar upp ngt, särsk. rök (jfr fång, sbst. 14). Ett vingfång, som tjänstgör såsom regulator (på en brandtelegraf). TT 1897, M. s. 9. (Insekten) har cirka sju centimeter vingfång. Sydsv. 27/8 2006, s. 16. —
-FÄLT. jfr fält 7. Dahlbom Insekt. 262 (1837). Den stora skalbaggen med de orangeröda vingfälten. LundagKron. 1: 304 (1918). —
(2 e) -GLIDNING. flygv. om flygplansmanöver som syftar till en brantare glidbana (o. långsammare fart). Vingglidning .. Utom rörelsen framåt bibringas flygplanet äfven en rörelse i sidled. 2NF 35: 888 (1923). —
(2) -GRANAT. granat försedd med (styrande o. stabiliserande) vingar. FörslExGranatk. 1924, s. 69. jfr rök-vinggranat. —
(2) -HJUL. i maskin l. mekanisk anordning o. d.: med vingar försett hjul (se d. o. 2); särsk. om sådant hjul som gm kraftöverföring driver maskinen osv.; förr äv.: fläkt (se fläkt, sbst.1 III 2). Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 8. Då luften insuges .. stöter den mot ett vinghjul .. som sätter axeln .. i rotation. JernkA 1900, Bih. s. 90. Ventilatorn består af ett kraftigt hus af gjutjärn med vinghjulet fästadt direkt å den förlängda motoraxeln. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 554. —
-HÄST. (ving- 1815 osv. vinge- 1818–1889) bevingad häst (se d. o. 1 g); särsk. ss. symbol för poetisk lyftning l. inspiration, pegas. AJourn. 1815, nr 145, s. 2. Dödens vinghäst fram sig svingar. Wirsén Sång. 17 (1884). (I litteraturen) älskar keltens håg att tumla pegasen, där låter han vinghästen utföra alla den högre skolans konster. Nordenstreng EurMänRas. 143 (1917). —
-KANT.
1) kant (se kant, sbst. 4) på vinge. (Grönfink:) Hanen grön med gula .. vingkanter. Ström SvFogl. 44 (1839).
2) bot. på växt: vingliknande kant, vinge (se vinge, sbst.2 2 a); jfr kant, sbst. 3. Wikström ÅrsbVetA 1845–48, s. 620. Vingfrukt = en nöt, klyffrukt eller kapsel, som är försedd med vingkanter (vingad). Forssell InlBot. 146 (1888). —
-KANTAD. bot. vingad (se d. o. 2 slutet). Hartman Fl. XCIII (1832). Bladskaften äro vid själfva basen smalt vingkantade. ArkBot. X. 6: 13 (1910). —
(2 e) -KLAFF. på bakre delen av flygplansvinge: klaff som i nedfällt läge ger vingen ökad lyftkraft. SvTeknUppslB 3: 437 (1944). Inspektionen visade ett fel i mekanismen till en av vingklaffarna. SvD(A) 1961, nr 38, s. 7. —
-KLIPPA, -ning. (ving- 1821 osv. vinge- 1917 (i vers)) klippa vingpennorna på (fågel) (så att den inte kan flyga); äv. bildl.: hämma l. bromsa l. försvaga (ngn l. ngt), särsk. i fråga om att inskränka ngns makt l. resurser l. befogenheter o. d.; jfr -bruten, -skadad, -skjuta, -stäckt. Tegnér Brev 2: 163 (1821). (När de tama storkarna inte kunde följa med de vilda) emedan de woro wingklippta, dödades de af den samlade flocken. Holmström Ström NatLb. 2: 142 (1852). Att det här i världen ej finnes någon makt, som så kan .. vingklippa andens växt som fattigdom och nöd. Lidforss Dagsb. 9 (1903). President Barack Obama som har blivit vingklippt med en kongress som har republikansk majoritet. SkånD 5/1 2015, s. A21. —
-KNOGE. om led i fågelvinge; jfr knoge b o. -led. DA 1793, nr 80, s. 3. En speciell säkerhetsnål fästs (vid vingmärkning) i fågelvingens framkant mellan vingens ansättning mot bröstbenet och vingknogen. JägUppslB 593 (1989). —
-KNOTA, förr äv. -KNOTE. knota i fågelvinge. Möller (1790). Då .. (gamen) är stilla, drager han sin hals tillbaka under axlarne eller vingknotorna. Gravander Buffon 3: 46 (1806). —
(2 e) -KONSTRUKTION. jfr konstruktion 1 (b). Thulin o. Malmer Flygm. 23 (1916). Ett flygplans lämplighet för ryggflygning är i första hand beroende av vingkonstruktionen. Söderberg PrFlygl. 2: 38 (1939). —
-KRAFT. särsk. bildl., om kraft l. förmåga att lyfta. Gustaf Adolfs och 1600-talets svenska storhetstankar .. vittnade .. om den vingkraft han gifvit sitt land. OoB 1892, s. 97. —
-LAM. (numera bl. tillf.) som har rörelsehämmande stelhet i vingarna; äv. mer l. mindre bildl.; jfr lam, adj. 3. Hebbe Skog. 145 (1871). Är de rättroendes kors vordet vanmäktigt, är Moskoviens örn slagen vinglam! Hemberg Kola 108 (1902). En fluga, som ännu är vinglam av morgondaggen. Hammarström Löns Vidu 144 (1920). —
-LED. led (se led, sbst.1 1) i fågelvinge; jfr -knoge. Ytterste Vingleden .. är ganska kort och består af flere små ben som med en gemensam hud äro öfverdragne. Retzius Djurr. 148 (1772). —
-LIK. (ving- 1790 osv. vinge- 1780) vingliknande. Fischerström 2: 17 (1780). Barrträds frön äga vinglika bihang, hvilka .. underlättat deras spridning inom vidsträckta områden. SkogsvT 1904, s. 264. —
-LIKNANDE, p. adj. som liknar en vinge; jfr -lik. Alm BlVap. 123 (1932). Hon hade röd kimono med vida, vingliknande ärmar. Lo-Johansson Gen. 104 (1947). —
-LJUD. jfr -brus, -klapper, -sus. Boheman ÅrsbVetA 1847–48, s. 305. Med ett enda vinande vingljud. Rosenius SvFågl. 2: 143 (1922). —
(1, 2 e) -LÄNGD. Berg-uf .. den största af alla ugglor, med en vinglängd af 430–480 millim. NF 2: 314 (1877). (En privatperson) vill att kommunen avslår alla ansökningar om vindkraftverk större än tio meter vinglängd. BoråsTidn. 13/4 2011, s. 11. —
-LÄTT. (ving- 1861 osv. vinge- 1685 (i vers)–1732 (i vers)) bildl., med tanken riktad på den lätthet som förknippas med att ha vingar. Spegel GW 150 (1685; om snö). Damen i svart med violer i barmen, / .. svävande vinglätt i yrande vals. Taube Svärmerier 22 (1946). —
(1, 2) -LÖS. (ving- 1745 osv. vinga- 1685 (i vers). vinge- 1745) som saknar vingar l. som inte kan flyga; äv. mer l. mindre bildl. (Pingvinerna) ä snabba noog til Foot, men Wingalöse. Spegel GW 210 (1685). Noga bör tillses, om Tallfrö lefvereras vinglöst, att man ej får Granfrö i det förras ställe. Ström Skogsh. 215 (1830). Den segrande sömnen stiger / vinglös som ljusnande rök. Lindegren Vint. 22 (1954).
Avledn.: vinglöshet, r. l. f. om förhållandet l. tillståndet att vara vinglös; äv. mer l. mindre bildl. 2NF 9: 539 (1908; i fråga om myra). Det var något av slavisk vinglöshet och själstunghet i Tolstojs i grunden rationalistiska tanke. Hallström LevDikt 273 (1914). —
(2) -MUR. mur som utgör (stödjande o. förstärkande) sidoparti i byggnadskonstruktion; i sht vid brofäste l. tunnelöppning o. d. JernkA 1834, s. 224. För en bro för dubbelspår öfver Luossajokk .. utfördes grundgräfning för vingmurarne. SD(L) 1901, nr 419, s. 5. —
(2) -MUTTER. mutter som är försedd med två (greppvänliga) vingar; jfr -skruv. Carlström Spinnm. 88 (1832). Vingmutter, som numera finns på alla svenska cyklar, får inte användas på danska tävlingsracers. DN(A) 13/4 1935, s. 16. —
-MÄRKE.
1) entomol. på insektsvinge: parti nära vingspetsen med avvikande färg o. struktur; jfr stigma 2 b. SvLitTidn. 1815, sp. 136. Ormsländor. Raphidia .. (har) vingar med tydligt vingmärke. Trägårdh Skogsins. 228 (1914).
2) i fråga om märkning av fåglar; jfr märke, sbst.1 2 e β slutet. Ett 50-tal (rip)ungar infångades under vistelsen och försågs med Svenska Jägarförbundets vingmärken. FoFl. 1951, s. 198. —
-NERV. entomol. nerv (se d. o. 3) på insektsvinge. AJourn. 1815, nr 238, s. 7. Fjärillarnas vingnerver äro få och af en ganska enkel fördelning öfver hela vingen. VetAH 1816, s. 52. —
(2 d) -NOCK, äv. -NOCKE. (förr) nock (se nock, sbst. 2) på spinnrocks vinge. Garnet, som, liggande om wingnocken, twingar rullen .. att följa med wingen och röra sig lika hastigt som denne. LfF 1845, 11: 212. —
(1, 2) -NÖT. i sht bot. om (träd av) släktet Pterocarya Kunth av familjen valnötsväxter (vars frukt har vingliknande utskott); jfr nöt, sbst.1 3. Svensson Kulturv. 138 (1893). Kaukasisk vingnöt Pterocarya fraxinifolia .. (har) Stora blad bestående av en mängd småblad. Kvant o. Palmstierna VTrädgB 119 (2004). —
(1, 2 e) -PAR. (ving- 1784 osv. vinga- 1879 (i vers). vinge- 1833 (i vers)–1927 (i vers)) om par (se par, sbst.1 1 d (α)) av vingar (jfr -plan); äv. mer l. mindre bildl. Thorild (SVS) 1: 107 (1784). På sitt sträckta vingepar / Sväfvar högt i skyn en falk. Runeberg (SVS) IV. 2: 111 (1833). Glädje och Smärta äro här själens ving-par; genom båda lyfter den sig till förädling. Bremer Nina 555 (1835). För två år sedan slog blixten ner i Övraby mölla och ena vingparet .. förstördes totalt. YstadAlleh. 29/4 2009, s. 12. —
-PENNA. (större, bärkraftig) fjäder på l. från fågelvinge; jfr penna 1 o. -fjäder. Linné Öl. 42 (1745). De Alkartade Dykfoglarna .. hwilkas Wingpennor äro så korta att de icke kunna flyga. Holmström Ström NatLb. 2: 66 (1852). —
-PLAN. särsk. (numera mindre br.) till 1, om utsträckta fågelvingar (som tillsammans utgör ett plan (se plan, sbst.1 I 3)). Ibland kommer en liten hök – han endast vänder litet på vingplanet och seglar. Rosenius Naturst. 55 (1897). Östergren (1967). —
(2) -PLOG. snöplog som framtill är försedd med rörliga vingar; jfr plog 2 b o. -snöplog. WoJ (1891). Bland .. järnvägsfordon märkas: .. vingplog, som drages av lokomotivet vid plogningen. Engström o. Carlson HlednTrafik. 54 (1917). —
-PROFIL. särsk. till 2 e, om vinges profil (se d. o. 2 a). Thulin o. Malmer Flygm. 32 (1916). Den nya vingkonstruktionen ger planet ett mer fartbetonat utseende. Vingprofilen är tunnare och vassare. LD 1958, nr 212, s. 9. —
-RIBBA. entomol. ribba (se ribba, sbst.1 2 a slutet) i insektsvinge. Hagtornsfjäriln .. är helhvit med skarpt framträdande svarta vingribbor. Tullgren Skadeins. 60 (1906). —
a) till 1. Dahlbom Insekt. 183 (1837). (Skatans vingar är) svarta med en skön blå och vid vingroten grön glans. Nilsson Fauna II. 1: 205 (1858).
b) till 2 e. SvTeknUppslB 3: 464 (1944). Vi har hittat en påtaglig spricka i ett område som är det mest kritiska i hela maskinen, precis i vingroten där vingen är fäst i kroppen, säger (haverikommissionens utredningschef). DN 23/11 2006, Allm. s. 10. —
-RUDIMENT. (numera bl. tillf.) om outvecklad l. ej frambruten vinge; jfr rudiment 3. Thomson Insect. 228 (1862). (Den kläckfärdiga måsungen) arbetar .. med de små vingrudimenten och benen, pauserar rätt ofta och faller ibland fullständigt samman av trötthet efter ansträngningarna. FoFl. 1935, s. 34. —
(2 e) -RÅ. (ving- 1673–1861. vinge- 1756) (†) rå (se rå, sbst.2 2 b) i l. avsedd för kvarnvinge. BoupptSthm 26/6 1673, s. 815 a. Åtskilliga .. effekter (ska säljas), nemligen: .. en vingrå till väderqvarn, 2 ytterlaster till dito och en flaggstång. NDA 4/9 1861, s. 4. —
-RÖRELSE. särsk. till 1; jfr rörelse 1 b. Schulthess (1885). Ibland seglar en albatross under stora svepande vingrörelser över masttopparna. Martin PampL 11 (1930). —
-SKADAD, p. adj. om fågel: som har skadat en l. båda vingarna; äv. bildl.; jfr -bruten, -klippa, -skjuta. Om tjädertuppen endast var vingskadad och kunde springa undan, så skulle han dock ha hört den. Moberg Rid 142 (1941). Deras varma men lite vingskadade kärlek skildras med stor inlevelse. HbgD 13/11 2000, s. 28. —
-SKAL. (†) om täckvinge hos insekt, i sht skalbagge; jfr skal, sbst.1 1 a β. Linné Öl. 8 (1745). Skapnaden hos Cordyle slägte består gemenligen uti en bred och nedtryckt kropp, med korta och tvära vingskal. VetAH 1797, s. 45. Thomson Insect. VII (1862). —
-SKJUTA. skjuta (en fågel) i vingen; äv. bildl., i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: vingbruten, vingskadad; jfr -klippa. Mont-Louis FrSpr. 273 (1739). Sårade och vingskjutna själar. 3SAH LXIX. 1: 14 (1960). Är fågelns hals .. hängande är den oftast stendöd. Vingskjuter man den, gäller det att snarast fånga fågeln och det kan vara besvärligt. JägUppslB 130 (1989). —
(2) -SKRUV. skruv vars huvud är försett med två (greppvänliga) vingar; jfr -mutter. Heinrich (1814). Vanligtvis brukar slangklämmor dras åt med skruvmejsel. Men den här nya engelska har i stället en fast plastomgjuten vingskruv. Expressen 25/4 1993, s. 35. —
-SKULDRA. (†) skuldra (se skuldra, sbst.1 2 b). Ryggskölden (hos viveln är) betydligt smalare än de breda vingskuldrorna. Dahlbom Insekt. 65 (1837). —
-SLAG. (ving- 1831 osv. vinge- 1809 osv.) särsk. till 1: slag (se slag, sbst.1 2 a) med vingarna (jfr -tag); särsk. bildl., i uttr. som betecknar tidens gång; särsk. i sådana uttr. som historiens vingslag. SP 1809, nr 32, s. 3. Några vingslag af tiden – och .. (stora tilldragelser) äro glömda. Ljunggren SmSkr. 3: 105 (1881). I ekdungen ropade ugglorna klävitt och man anade tysta vingslag. Thorén Herre 67 (1942). Det är ganska tätt mellan historiens vingslag i de gyllene gemaken (på utrikesdepartementet). Ortmark Maktsp. 98 (1967). —
-SLIDA. (†) slida (se slida, sbst.2 3 b β) för vinganlag hos insekt i ungdomsstadiet. Boheman ÅrsbVetA 1855–56, s. 184. Puppan (hos tallmätaren) är brun med grönaktiga vingslidor. Trägårdh Skogsins. 143 (1914). —
-SNABB. (ving- 1837 osv. vinge- 1839–1910 (i vers)) som flyger snabbt; äv. (o. i sht) bildl.: snabb l. kvick l. hastig. Nedför trappan Thora hastar, / Vingsnabb af förskräckelsen. Braun Dikt. 1: 202 (1837). En vingsnabb / falk. Lagerlöf HomOd. 190 (1908). —
-SNÄCKA.
1) i sht zool. pteropod; jfr -foting. 2NF 25: 540 (1916). Vingsnäckorna, pteropoderna .. hos vilka fotens dorsala del utformats till ett par mer eller mindre välutvecklade fenlika bildningar. DjurVärld 4: 391 (1963).
2) snäcka tillhörande släktet Strombus Lin. (hos vilken skalets mynning kan vara kraftigt utdragen o. påminna om en vinge). Vingsnäckorna (Strombus). Thorell Zool. 2: 304 (1865). —
(2) -SNÖPLOG~02 l. ~20. (numera mindre br.) vingplog. Såsom en försiktighetsåtgärd utsändes i dag från härvarande (järnvägs)station en vingsnöplog för att gå upp åt linien och ränsa spåren. GHT 1897, nr 33 A, s. 3. Östergren (1967). —
-SPANN. om vingars spännvidd (se d. o. 1 b); jfr spann, sbst.2 2 c, o. -bredd, -fång. Vandringsalbatrossen, den .. till vingspannet största av alla fåglar. FoFl. 1949, s. 232. —
-SPEGEL. i sht zool. spegel (se d. o. 2 c) på fågelvinge; särsk. hos andfågel. Retzius Djurr. 150 (1772). Snatteranden, en gråbrun art med vit vingspegel. RisebergaB 121 (1931). —
-SPEL.
2) till 2: spel (se spel, sbst.1 7 p) på kanterna. Zettersten Tait 47 (1906). Hemmalagets vingspel lyste helt med sin frånvaro. Laget grötade ihop spelet på mitten. NorrbK 11/6 2012, s. 41. —
a) till 1; jfr -ända. Möller 1: 207 (1745). Den största gamen heter kondor och blir 12 fot mellan vingspetsarne. Berlin Lrb. 46 (1880).
b) till 2 e. LB 4: 172 (1904). Genom användning av hjälpvingar vid vingspetsen minskas virvelbildningen. Söderberg PrFlygl. 1: 39 (1935). —
(2) -SPINDEL. textiltekn. på spinnrock: spindel (se spindel, sbst.2 2) försedd med spinnvingar; äv.: spinnvinge; jfr -don, -tyg. TT 1874, s. 27. De erhållna förgarnstrådarna upplindas på träbobiner medelst roterande vingspindlar, vilka samtidigt införa snodd i garnet. HantvB I. 8. 1: 223 (1939). —
(2 d) -SPINNMASKIN~002, äv. ~200. (förr) spinnmaskin med vingspindel. Hagberg o. Asklund Textilind. 61 (1924). Hos vingspinnmaskinen .. genomföres .. snoddgivning och upplindning samtidigt (kontinuerlig spinning). HantvB I. 8. 1: 225 (1939). —
-SPORRE. sporre (se sporre, sbst.1 3 a) på vingknoge; jfr -tagg. Marklin Illiger 206 (1818). (Vadarfågeln) försvarade sig tappert mot hundar och tuktade dem med sina vingsporrar. Sundevall ÅrsbVetA 1840–42, s. 218. —
(2 e) -SPRYGEL. flygv. sprygel (se d. o. 2) i flygplansvinge. Vingspryglarnas antal har minskats genom användande av stålsträvor. SvD(B) 1/12 1918, s. 3. —
-STARK. som har starka vingar; äv. bildl.; jfr stark 3 a. Adlerbeth Æn. 85 (1804). En vingstark hafsörn ställer dit sin flykt. Fallström VDikt. 2: 190 (1890, 1899). Känslan lyfter sig mäktig och vingstark mot höjden. Giertz Kyrkofr. 116 (1939). —
-STUMP. om mycket kort vinge (jfr stump, sbst. 2 e); äv. om återstående bit av illa åtgången vinge. Swederus Jagt 260 (1831). En skjuten vråk, hvilkens rester af vingstumpar och blodklibbiga fjädrar täcka (varg)burens golf. Rosenius Naturst. 94 (1897). (Frostfjärils)Honan har blott ett par korta vingstumpar, med två svartbruna, i kanterna ojämna tvärband. LAHT 1904, s. 254. —
-STÅENDE, p. adj. (†) om gymnastisk ställning l. rörelse: som utförs med händerna vid höfterna o. utåtsvängda armbågar (jfr höft-fäst-stående); äv. substantiverat. Vingstående. Hvardera handen fattar motsvarande höft med de fyra fingrarna framom och tummen bakom höften, armbågarne äro i plan med axlarne, som äro väl tillbakadragna. Hartelius Sjukgymn. 25 (1883). Wide MedGymn. 16 (1895). —
-STÄCKT, p. adj. vingbruten l. vingklippt; i sht i bildl. anv. Ling As. 631 (1833). Otaliga finspunna känslokablar som blivit avskurna .. otaliga tankar som blivit vingstäckta. Key KrigFredFramt. 10 (1914). —
(1, 2 e) -STÄLLNING. ställning som vingar intar; äv. (om ä. förh.) konkret: rörlig ställning (se d. o. III 1) för väderkvarns vingar. Dessa (väder)qvarnar kunna och böra så inrättas, att vingställningen .. rörlig på trissor .. omkring hjulet .. sjelf ställer sig emot vädret. LAA 1813, s. 174. I allmänhet kan det sägas, att vingställningen under hvilan afser att göra fjärilen så litet i ögonen fallande som möjligt. 2NF 8: 503 (1907). —
-SUS. (ving- 1893 osv. vinge- 1915 osv.) sus av vingar; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -ljud. Skrifvet med inspirationens heliga vingsus kring pannan. FrLundagHelgonab. 1893, s. 95. Åter och åter lyfta svanar, åter och åter når oss det mäktiga vingsuset, kilometerlångt buret genom luften. SvNat. 1915, s. 88. —
-TAG. jfr tag, sbst.1 3, o. -slag 1. Knöppel SvRidd. 23 (1912). (När talgoxen) lämnar en plats, höres ett ljudligt, hastigt skvätt av vingtagen. Rosenius SvFågl. 1: 181 (1916). —
-TAGG. (†) vingsporre; äv. om fågel med vingsporrar. Retzius Djurr. 57 (1772; om fågel). Marklin Illiger 206 (1818). —
(2) -TANK. i vinge placerad tank (se tank, sbst.1 1 (a, b)); särsk. om sådan dels i fartygs sidoparti, dels (till vinge, sbst.2 2 e) i flygplans vinge. VFl. 1913, s. 69. (Tankfartyget) har maskineriet .. placerat längst akterut och är försett med nio centertankar och tio vingtankar. VFl. 1936, s. 14. Bl.a. har reaktionsplanet F 80 nu försetts med större vingtankar och har därigenom fått möjligheter att operera längre tid över fronten. ST 5/8 1950, s. 3. —
(2) -TEGEL. om taktegel med vinge (som griper över nästa panna), enkupigt (l. tvåkupigt) tegel. ArbB 159 (1887). —
-TRÖTT. trött i vingarna; i sht bildl. Vingtrött poesi, / gör nu dagsverk i / verklighetsexakt fotografi. Rydberg Dikt. 2: 15 (1891). Österling Fackl. 54 (1913). —
(2) -TYG. vingspindel; jfr tyg, sbst.1 1. LfF 1835, 2: 52. Vingtyget har två armar .. försedda med små ståltrådshakar, kallade nockar. 4GbgVSH V–VI. 4: 60 (1903). —
-TÄCKARE. om var o. en av de (mindre) fjädrar som täcker vingpennornas bas (jfr -täckfjäder) hos fågel; ngn gg äv. om täckvinge hos insekt. (På pilgrimsfalken är) vingtäckarne mörkt askeblåa med svarta spolar och tvärfläckar. Ström SvFogl. 12 (1839). Hos de insekter, som äro försedda med fyra wingar, äro de twå första stundom endast wingtäckare, som icke tjena till att befrämja flygningen. Holmström Ström NatLb. 4: 57 (1852). —
-TÄCKFJÄDER~020. (numera mindre br.) vingtäckare. Sundevall ÅrsbVetA 1840–42, s. 158. Auerbach (1916). —
-VECK. veck på vinge l. i fågels armhåla (se d. o. a). Möller (1790). Emellan de flesta vingnerverne (i fjärilarnas vingar) finnas vingveck. Thomson Insect. 136 (1862). Armhålsfjädrarna (hos tjädertuppen är) hvita, bildande en fläck vid vingvecket. 2NF 29: 214 (1919). —
(2) -VIAL. växten Lathyrus heterophyllus Lin.; jfr grå-vial, lund-vial, odal-latyr. Vingvialen .. har bredt och nästan hinnaktigt tvåkantade (vingade) stjelkar och bladskaft. Nyman VäxtNatH 2: 134 (1868). —
(1, 2 (e)) -YTA. Hos den australiska hägern är vingytan per 1 kg. af kroppsvikten lika med 0,1 kvm., hos myggan 10 kvm. TT 1895, Allm. s. 179. För att vinna god glidförmåga (hos ett flygplan) kräves stor vingyta. Thulin o. Malmer Flygm. 49 (1916). —
-ÄNDA l. -ÄNDE. särsk. till 1; jfr -spets 1. (En fladdermus) som från ena wing-ändan til den andra, war inemot twå Engelska fot bred. Oldendorp 1: 82 (1786).
B (†): VINGA-BRED, -BRUTEN, -LÖS, -PAR, se A.
C (numera bl. i vers): VINGE-BEN, -BRED, -BRUTEN, -FJÄDER, -HÄST, -KLIPPA, -LIK, -LÄTT, -LÖS, -PAR, -RÅ, -SLAG, -SNABB, -SPETS, se A. —
-SUS, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content