publicerad: 1965
SATS sat4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er32 (Spegel GW 67 (1685) osv.) ((†) -ar Nehrman JurCiv. Föret. 2 (1746), Lagerbring HistLit. 125 (1748); -or Dalin Vitt. II. 4: 102 (1747; möjl. dock tryckfel)).
Ordformer
(förr äv. satts, sattz, satz)
Anm. Åtskilliga ord med -sats ss. senare led äro (ofta efter förebilder i t.) bildade direkt till verb sammansatta med SÄTTA o. partikel o. kunna snarast uppfattas som ett slags korta avledningar till dessa; se AN-, AV-, FÖRE-, IN-, MOT-, NED-, TILL-, UPP-SATS m. fl.
A. om sättande l. anbringande av ngt l. om ngt som är satt l. anbragt l. anordnat på visst sätt l. som uppkommit gm viss anordning av (konkret l. abstrakt) material o. i därmed sammanhängande bet.
1) boktr. handlingen att sätta boktryckstyper, sättning; äv. (o. numera företrädesvis): sammanfattningen av typer (o. annat tryckerimaterial) som uppsatts vid sättning av en text l. ett textavsnitt. Blandad sats, med flera stilsorter; motsatt: slät sats. Flat sats, som tryckes i flattryckspress. Kompakt sats, utan mellanslag; motsatt: spatiös sats. Stående sats, som bevaras för kommande tryckning. När .. Manuscriptet är mycket trångt och fint skrifwet, att ett enda blad deraf gifwer 9, 10 eller flera columner i satsen, måste (osv.). Täubel Boktr. 1: 89 (1823). Sättningen af första häftet (av Landsmålsföreningarnas tidskrift) började redan hösten 1878, men fortgick .. (delvis) i följd af satsens svårighet så långsamt, att (osv.). Landsm. II. 1: 61 (1885). Sättmaskinen Monoline .. lämnar en vacker sats som vid tryck å de flesta papperssorter visat sig jämngod med handsats. NordBoktrK 1909, nr 6, Annonsbil. s. 4. Satsen placeras (vid ombrytning) i en järnram av sidans format. Poppius o. Jansson Journ. 96 (1959). — jfr BOK-, MASKIN-, RUND-, TEXT-, TYP-SATS m. fl.
2) om anbringande av ngt så att det sitter l. hänger fast vid ngt samt i anv. som ansluta sig härtill.
a) i fråga om lös del till förlängning av mässingsinstrument.
α) (†) = SATS-STYCKE. Till Trumpeter .. (o.) Walthorn fås krumböglar (dvs. byglar) och satser, så att de kunna nyttjas i de flesta Toner. LdVBl. 1817, nr 7, s. 4.
3) vad som i spel (särsk. kortspel) l. i lotteri l. tävling o. d. satsas, insats (se d. o. 4 a). Konungen aff Dannemarck. För ett och annat Hinder skull, kan iagh icke än spela med, .. än kan iag icke merkia huru högh Satzen wara skal. Labetspeel 4 a (1684; i bild). Passas öfver alt, så sätter man 2 Reknepenningar til den förra satzen. BeskrLombreSp. 4 (1745). Lundequist KonstSpel. 1: 14 (1832; i biljard). Werner o. Sandgren Kortox. 85 (1949; i kortspel).
4) grupp av sammanhörande föremål o. d. (särsk. av samma art men av olika storlek l. utförande) som användas för visst ändamål o. som tillsammans bilda en helhet som har en för ändamålet lämplig sammansättning (med tillräckligt antal föremål l. tillräcklig variation av föremålen o. d.), omgång (se d. o. II 8), uppsättning, uppsats, ställ, sätt; stundom liktydigt med: garnityr (se d. o. 2) l. servis. 12 Små Wicktskålar dertill behöfwes 12 Satzer wickter. HdlCollMed. 24/2 1733. En sats porcellin. Möller (1790). 1 sats strängar och stråke till Violonc(ellen). VGR 1800. Genom begagnande af en .. satts bredare och smalare spadar, underlättas dikningsarbetet högst betydligt. Arrhenius Jordbr. 1: 48 (1859). Att som presenter till herrar sälja ”satser” med halsduk och näsduk i samma mönster. SvD 13/3 1926, Bil. s. 4. Satser bestående av över- och underlakan samt örngott förekomma .. i handeln. Varulex. Beklädn. 280 (1945). — jfr BOK-, BORDS-, BORR-, ELD-, FRÄS-, HJUL-, KAROTT-, KRYDD-, MATRIS-, MÅTT-, OBJEKTIV-, RIKTNINGS-, VERKTYGS-, VIKT-SATS m. fl. — särsk.
b) (†) i utvidgad anv., om uppsättning av olika yrkesarbetare som behövas för framställning av viss vara; jfr 5. Till .. uplysning om den här i riket anlagde cammarduksfabriquen .. (får) iag .. andraga följande korta rader... För oss tedde sig åhr 1753 ett tillfälle att få på en gång hela satzen af lin-sädes-åkermän, linberedare, spinnerskor, väfvare, blekare och appreteur. 2RARP 19: Bil. 78 (1755).
5) om viss mängd av ngt l. visst antal av föremål (l. personer) o. d. som föreligger på en gång; numera i sht om viss mängd av ngt (särsk. av ngt som utgör en blandning av olika ingredienser) som beredes l. avskiljes för viss användning l. anskaffas o. d. på en gång; äv. oeg. l. bildl. Han blandade till en stor sats färg. Stridsberg Åkerbr. 5 (1727). I allmänhet bör man ej distillera stora sattser (av aromatiskt vatten) i sönder (dvs. i sänder). Nyblæus Pharm. 402 (1846). Han hade fått en sats färska krogvänner. Siwertz Eld. 85 (1916). (Hon) stod vid ugnen och .. hällde en ny sats malet kaffe i pannan. Hemmer Kokko 21 (1920). Vid (företaget) Stal .. förekommer bearbetning av rätt stora maskindetaljer .. men också små detaljer av olika slag... De stora delarna tillverkas .. i mycket små satser, under det att smådelarna vanligen tillverkas i något större satser. TT 1943, IndEkon. s. 1. — jfr BLÄCK-, GLAS-, KOST-, KRUT-SATS. — särsk.
a) om viss kvantitet läkemedel o. d.; särsk. dels om den kvantitet som på ett apotek beredes l. vid köp mot recept utfås på en gång, dels (numera bl. mera tillf.) om dos avsedd att intagas l. ges på en gång; stundom äv. allmännare, om dryck som förtäres under kort tidsperiod: ranson, dos(is) o. d. Somlige menniskior warde sömnige så snart the sin sats (av vatten från ”surbrunnen”) uthdruckit hafwa. Lindestolpe SuurbrFr. 38 (1718). Pulver dubbel sats. VGR 1797, Verif. s. 175. Han var som en drinkare, som ej kan få sin dagliga sats. Siwertz Eld. 427 (1916). (Han) ryckte häftigt till när sprutspetsen nådde nervstammen intill kotpelaren. Just där lades den bedövande satsen. Kjellgren Smar. 135 (1939). — särsk. (numera bl. mera tillf.) om kvantitet läkemedel, med tanke väsentligen på sammansättningen. Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, / Som gör mig för i morgon sjufallt värre, / Men hjelper mig i dag på mina ben! Runeberg 2: 112 (1846).
b) om viss mängd av (tillblandade) ingredienser till maträtt l. bakverk l. kakor o. d. för tillagning resp. bakning på en gång; äv. om mängd portioner resp. kakor o. d. som erhålles av en sådan mängd ingredienser. Hon bakade en stor sats pepparkakor. Hel, halv sats. Warg 599 (1755). Vinkräm. .. En liter söt grädde vispas till skum med 1/3 kg. stött socker. 1/2 liter sherry uppkokas med 35 gr. i vatten upplöst gelatin, hälles i grädden ... Denna sats räcker till ett stort bord. Langlet Husm. 476 (1884). StKokb. 20 (1940).
c) (numera knappast br.) om kvantitet av dryck som man dricker på en gång l. i ett drag o. d. Truls gier Håkan Bouteillen, och han dricker en god satz. Modée HåkSmulgr. 20 (1738).
d) (†) om kull (se KULL, sbst.1 1) ägg; jfr 4. En starck drinckare .. drack .. så länge, tils en sats ägg vtkläckte woro, och Kycklingar der af vtkommit. Bliberg Acerra 317 (1737).
e) (numera i sht i Finl.) om mängd av projektiler l. skur av föremål varmed ngn bombarderas l. hagelskott o. d. som avskjutes mot ngn. Han (dvs. von Törne) sagt det knappt, när han från närmsta tallen / Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen. Runeberg 5: 54 (1860). På ganska långt håll gaf han Mickel en sats ur ena pipan och såg räfven tumla omkull. Lindholm Sibbo 1: 155 (1890). (Pojken) fick en sats rönnbär (som en pistol laddats med) ”mitt i planeten”. FinT 1931, 1: 354.
f) (numera mindre br.) om mängd av slag som tilldelas ngn vid ett tillfälle, omgång; jfr KOK, sbst.2 Rektor utskiftar opartiskt beröm, tadel, en och annan sittopp och någongång en sats handplagg. Laurén Minn. 260 (1877). Hönsen matas af den milda Marja. Tre små hvita grisar tränga sig fram som snyltgäster vid taffeln, men få sig med fart en ordentlig sats på det rosenröda trynet och draga sig sårade tillbaka. Langlet Ryssl. 143 (1898).
g) övergående i bet.: omgång (se d. o. II 10, särsk. 10 c). (Man lägger i blästerugnen) 1/4 tunna rostad malm, i 3 satser: i den första: hälften eller 1/8 tunna, i hvardera af de andra 1/16. NorrlS 1—10: 91 (1793). Flygande i korta satser, bar .. (stekeln) spindeln till närheten af hålan. Adlerz PompSpheg. 31 (1903). Det är som om jag .. plötsligt fått medel att betala alla mina lån i en enda sats. Siwertz Eld. 411 (1916).
h) (†) om bisvärm. Blomster-Swärm. Är den första sats eller swärm, som en Winterliggare det året gifwer af sig. Koch Biskiöts. Förkl. 1 (1753).
i) (†) bildl., om vad som kommer ngn till del l. blir ngns andel l. dyl.; jfr 7. Han får (till hustru) een ädel vän .. / Den aart och slögd haar ditt (dvs. diat) uthur sin moders spänar, / Der all fullkomligheet ha satt sin rijka satz, / Der vett och fägring valdt sin sköna sammelplatz. Wexionius Vitt. 398 (1686). Så fählas jordekräken där, / At vinna hvad blott jordiskt är; / Der dock den jord de slitas om, / Är en bedräglig egendom; / När den, som segrat, får sin sats / Allenast i tre alnars plats. Geisler Vitt. 388 (1714).
6) i speciellare anv. av 5, om (kvantitet av) massa l. blandning av vissa slag.
a) om (kvantitet av) sådan blandning av eldfängda l. explosiva ämnen som anbringas i raketer l. projektiler o. d. ss. driv- l. tänd- l. sprängmedel l. i fyrverkeripjäser o. d. ss. driv- o. lysmedel l. om (kvantitet av) sådan blandning av (syreavgivande o. brännbara) ämnen som anbringas på tändstickor (l. tändsticksplån) ss. tändmedel l. om (kvantitet av) sådan blandning av ämnen som användes ss. rökalstrande medel. Spegel GW 67 (1685; i fyrverkeripjäser). Granater med brinnande sats. Weste FörslSAOB (c. 1815). Från tändstickorna avtages försiktigt satsen, tills en vikt av 1/2 gram erhållits. SFS 1915, s. 345. Färgämnet (i färgad konstgjord dimma) drives ut med värme, som erhålles vid förbränning av någon sats. 2SvUppslB 16: 711 (1950). — jfr ANTÄNDNINGS-, BLÄNK-, BRAND-, BRANDRÖRS-, BRILJANT-, BRÄNN-, BRÄNNARE-, ELD-, FYRVERKERI-, KNALL-, KRUT-, PLÅN-, RAKET-, SPRÄNG-, TÄND-SATS m. fl.
b) brännvinsbr. (mindre) mängd malt o. mäsk med tillsats av jäst, varav en jästkultur beredes som användes till jäsning av mäsken vid brännvinsbränning, jästsats; äv. om sådan blandning av mäsk o. malt vartill jäst ännu icke tillsatts; jfr SATS-JÄST 2. Thorbjörnson TillvBrännv. 45, 51 (1929).
c) tekn. om blandning av zinkklorid o. salmiak samt (vanl.) glycerin, som användes vid varmförzinkning enligt den våta metoden. HbVerkstTekn. 1: 327 (1944).
7) viss (absolut l. relativt fixerad) mängd av ngt, fastställd ss. norm för vad som i ett visst fall skall erläggas l. presteras o. d.; särsk. om visst (absolut l. till viss del av ngts värde fixerat) belopp som utgör avgift för ngt (enligt viss taxa) l. som utgör ngns lön (enligt viss löneskala) o. d.; numera nästan bl. ss. efterled i ssgr l. elliptiskt för sådana. Archiepiscopus (hade) sielf munteligen föredragit H:s M:t och förklarat, huru det ordet öfwerbyggnat kommer till att förståås, .. (näml.) hwad som befinnes öfwerskiuta den wahnlige och huusesyns-ordningen likmätige åhrlige satzen och pålagan, 30 d[al]er k[opparmyn]t byggnad. SynodA 1: 182 (1693). Den svenska (järnvägs)-tarifen har .. lägre satser än .. belgiska tarifer (för fraktande av stenkol). Forssell Stud. 2: 198 (1888). För att prisnivån skall förbli konstant, är det .. från guldförsörjningens sida nödvändigt att guldmängden växer med en fast årlig sats på 2,8 procent. Cassel TeorSocEkon. 436 (1934). — jfr DELKREDERE-, DISKONTO-, FRAKT-, LÖNE-, PORTO-, PREMIE-, PROCENT-, RÄNTE-, TULL-SATS m. fl.
8) (†) del l. beståndsdel o. d. (av en helhet).
a) om var o. en av de lösa delar varav ett isärtagbart bord består. I salen torde .. ha funnits ”Et g(amma)lt brunt bord af 4 satser”. Beskow Bruksherrg. 80 (cit. fr. 1754).
b) om beståndsdel l. ingrediens o. d. som ingår i ett ämne; äv. abstraktare: halt (se HALT, sbst.1 1). Mulljord .. (kan vara) med mera eller mindre mineraliske satzer besprängder. Broman Glys. 3: 26 (c. 1730). Om .. (bärviner) skola få vederbörlig styrka, det vil säga sats af spirituosum, måste .. socker tilsättas. VetAH 1779, s. 322. Genom de sattser, den spiritus, och kanske äfven genom den syra .. (som potatisdranken) innehåller, verkar (den) upplösande på (foder-)halmen. QLm. 4: 25 (1833).
9) i sammanträngd språklig form, t. ex. i en sats (i bet. 10) l. mening (se MENING, sbst. 7) o. d., uttryckt påstående l. antagande l. slutsats l. (allmän) levnadsregel l. allmängiltig sanning l. princip l. mening om ngt o. d., tes; särsk. om vetenskaplig tes l. teologisk trossats o. d. (jfr DOGM 1, DOKTRIN 3); i sht förr äv. allmännare (utan inbegrepp av l. tanke på formulering i ord): åsikt, mening, omdöme, teori, princip, idé, tanke o. d.; jfr MAXIM 1, PUNKT 9, AFORISM, REGEL, sbst.1 II 1 b, SENTENS. Försvara, bevisa, förfäkta, driva (förr äv. yrka) en sats. Framställa, uppställa en sats. Spegel (1712). Hon brår hwarcken på Far eller Mor; utan har sina egna tokuta satzer i Hufwudet. Modée FruR 65 (1738). Adlerbeth HorSat. 54 (1814: Yrka). Wår kyrka uppställer .. den satsen, att den hel. Skrift är sin egen tolk. Norbeck Theol. 13 (1840). Den gamla satsen: ”ingen kan tjena två herrar.” Hedberg SvSkådesp. 221 (1884). Den socialistiska värdelärans centrala sats var att en varas värde är lika med den arbetsmängd, som varans framställning under normala förhållanden kostar. Cassel TeorSocEkon. 196 (1934). — jfr ALLMÄN-, BETINGNINGS-, BIBEL-, ERFARENHETS-, FUNDAMENTAL-, FÖLJD-, FÖRNUFTS-, GEN-, GRUND-, HJÄLP-, HUVUD-, IRR-, KARDINAL-, KÄRN-, LÄRO-, MORAL-, RÄTTS-, SLUT-, TROS-SATS m. fl. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg tillf.) i uttr. ngt är ngns sats, ngt är ngns åsikt l. mening l. princip o. d., särsk. (i förb. med inf. l. att-sats) i sådana uttr. som det var aldrig min sats l. det har alltid varit min sats att (osv.); förr äv. i uttr. hänga vid sin sats, (envist) hålla fast vid sin åsikt, envis vid sin sats, envis i sin åsikt, gå från sin sats, vika från sin åsikt l. princip. Linné Diet. 1: 61 (c. 1750: enwis). OStrand i ÖfnSälskVitterlek 3: 107 (1763: gå). En dåre hänger vid sin sats. Liljestråle Fid. 922 (1772). Det var aldrig min sats att skatta dem lyckliga, som i förtid lämnat lifvet. KMHellzén (1813) i Dahlgren Släktprof. 1: 99. Lefve våra författarinnor! De skola skrifva, det är min satts. Almqvist TreFr. 1: VI (1842). Min sats har alltid varit att man är sig sjelf närmast. Carlén Köpm. 1: 250 (1860). Ahlman (1872).
b) (†) om grammatisk regel. Merendels har hvar ändelse (som utmärker genus) i sina undantag ett föga mindre antal, än i sin satts. Botin SvSpr. 58 (1777).
c) (†) övergående i bet.: avsikt, föresats. Dät är svårt behålla två friare på en gång; men det var Betsys satts at ej afskeda någon. Chenon Heywood 3: 125 (1773). Bellman Gell. 92 (1793).
d) inom logiken: enhet (utsaga, uttryck) som är sann l. falsk (sant l. falskt), ofta uttryckt i form av en språklig sats (i bet. 10) med subjekt o. predikat; i vetenskapliga framställningar ofta fattat l. modifierat på olika sätt; jfr OMDÖME 3. Fr(åga). Hwad är Sorites? Sw(ar). En samling af många satser, hwilka skola noga hänga tilsammans; såsom Gud är fulkomlig, therföre är han rättfärdig, therföre måste han gifwa hwarjom thet honom tilkommer, therföre måste (osv.). Lallerstedt Slutk. 16 (1739). Omdömet är en inre sinnets handling, hvilken, såvida den uttalas och med ord betecknas, erhåller namn af logisk sats. Lindblom Log. 60 (1836). Viss är min öfvertygelse, viss som den renaste satts i den strängaste logik. .. Det gifves ett lif efter döden. Almqvist AmH 1: 194 (1840). Satsen a eller b är c kan betyda (l) att endera a eller b (men inte båda) är c (osv.). Marc-Wogau LogNyb. 13 (1954). — jfr EFTER-, FORDRINGS-, FÖR-, IDENTITETS-, INSKRÄNKNINGS-, MOTSÄGELSE-, SLUT-, UNDER-, ÖVER-SATS m. fl.
e) mat. matematiskt påstående vars giltighet är bevisad l. skall bevisas (l. omedelbart kan inses). Strömer Eucl. I. 1: 7 (1744). En teoretisk sats kan .. vara klar i sig sjelf och kallas då grundsats (axiom). Bergroth Geom. 5 (1876). Bevisa en geometrisk sats. Henning HbgMinn. 1: 125 (1950). — jfr FORDRINGS-SATS m. fl. — särsk. (†) i utvidgad anv., om uttryck som anger huru många storheter av ett slag som motsvarar ett visst antal storheter av ett annat slag; jfr ANALOGI a, PROPORTION 1. Palmquist Räkn. 180, 181 (1750).
10) i sht språkv. grupp av ord (l. enskilt ord) som ensam (ensamt) l. ss. led i en helhet av flera sådana grupper (l. ord) uttrycker ett meddelande l. påstående l. en fråga l. önskan l. befallning l. ett sinnestillstånd l. en affekt l. en föreställning o. dyl. o. som utgör en (i grammatiska framställningar på olika sätt avgränsad l. modifierad) mer l. mindre komplett (syntaktisk) enhet (i sin vanligaste form bestående av ett subjekt o. ett predikat, ev. med tillhörande bestämningar); motsatt: mening (se MENING, sbst. 7) l. period (se d. o. 4); äv. i utvidgad anv., om flera sådana grupper av ord: mening (nästan bl. i uttr. sammansatt sats, se SAMMANSATT 2 j δ). Bilda satser. Samordnade satser. Överordnad, underordnad sats. Förkortad sats. Fullständig, ofullständig sats. SkrVSocLd 20: 38 (1695). Sats är en i ord uttryckt tanke (omdöme). Sundén SvSpr. 151 (1869). Hvarje sats i hans tal inneslöt en fyllig och kostelig tankeperla. Hellberg Samtida 1: 110 (1870). Med outbildad sats .. menar jag .. en sats, som har ett gemensamt uttryck för subj. och pred., t. ex. .. God morgon!, Att så förråda sin bäste vän! ANoreen i PedT 1898, s. 407. Meningar, i vilka flera satser äro inflätade i varandra, äro styva och svårbegripliga. Heikel Stil. 34 (1929). ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”, den satsen i Fader vår är jag säker på att (osv.). Krusenstjerna Fatt. 1: 22 (1935). — jfr ADVERBIAL-, ANFÖRINGS-, APPOSITIONS-, ATT-, ATTRIBUTIV-, AVSIKTS-, BI-, EFTER-, FINAL-, FRÅGE-, FÖLJD-, FÖR-, HUVUD-, JÄMFÖRELSE-, KAUSAL-, KOMPARATIV-, KONCESSIV-, KONDITIONAL-, KONJUNKTIONS-, MELLAN-, NOMINAL-, OBJEKTS-, ORSAKS-, PÅSTÅENDE-, RELATIV-, UPPMANINGS-, UTROPS-SATS m. fl.
11) mus. om musikaliskt uttryckssätt l. kompositionssätt, särsk. med avs. på besättning (se d. o. 6 c) o. d.; jfr FAKTUR, sbst.1 II; äv. konkretare, om (del av) musikaliskt verk med tanke på kompositionssättet. Enstämmig, tvåstämmig sats. Homofon, polyfon sats. Recitativisk sats. Flerstämmig sats. Miklin Marpurg § 17 (1782). Den harmoniska satsen (i koralen) bör, såsom sångsats, vara ren. Gnosspelius Choralfr. 4 (1880). Ariosa satser (dvs. satser med lättflytande melodik) och körer äro mycket korta (i H. Schütz' musik). Norlind AMusH 323 (1921). SohlmanMusiklex. (1952). — jfr INSTRUMENTAL-, KÖR-, ORKESTER-, PIANO-, SOLO-, SÅNG-SATS m. fl.
12) mus. följd l. grupp av toner som bilda en urskiljbar helhet vilken ensam l. tillsammans med en l. flera sådana tonföljder utgör en melodi l. fras o. som avrundas gm ett bestämt slut; jfr FRAS, sbst.1 4, MELODI 1. Spegel (1712). En af flera taktgrupper sammansatt musikalisk mening kallas Phras, Sats eller vanligast Period. Mankell Lb. 74 (1835). Med slutna ögon hängaf .. (pianospelaren) sig åt musiken, som hans händer framtrollade. Det var en sats, en tongång han icke nog fast och fullt kunde forma. Ullman FlickÄra 38 (1909). — jfr MELLAN-SATS. — särsk.
a) halv period (se d. o. 5). Höijer (1864). Bauck 1Musikl. 2: 2 (1871). Brodin (1948). jfr EFTER-, FÖR-, HALV-SATS.
b) om större självständigt avsnitt i cykliskt musikverk, särsk. sonat l. symfoni. Garke MusCat. 61 (1827). Bauck 1MusH 198 (1862; i symfoni). Särskildt var den andra satsen (i stråkkvartetten), ett vemodigt, väl utfördt motiv i folkviseton .., gripande vacker. NordRevy 1895, s. 228. Lamm i 3SAH LIII. 2: 129 (1942). Den 3. satsen (i en sonat) .. utformas oftast som ett rondo. SohlmanMusiklex. 4: 853 (1952). jfr ALLEGRO-, ANDANTE-, FINAL-, GENOMFÖRINGS-, MELLAN-, YTTER-SATS m. fl.
B.
13) ngt som avsatt sig, avsättning, fällning, sediment o. d.; numera bl. i ssgn BOTTEN-SATS o. elliptiskt för denna samt i ssgn SATS-JÄST. Urinens satts. Urinen sätter under afsvalning ett slemigt sediment. JBerzelius i FKM 3: 62 (1810). Dens. Kemi 6: 406 (1830). — Anm. till 13. I följande språkprov föreligger sannol. en utvidgad anv. av denna bet. Sats ((fr.) fond): Det wäl skummade och silade spadet, hwaruti kött eller fisk blifwit färdigkokt. Sjöberg Singstock XXVII (1832).
C. språng l. anlopp o. i därmed sammanhängande bet.
14) (numera föga br.) språng, hopp, skutt o. d.; äv. oeg. l. bildl. Han (dvs. en stolt o. ivrig häst) sparkar jorden up med snabb och kitslig fot / Och mödar ryttarns hand med höga satsers hot. Dalin Vitt. II. 6: 104 (1740). Den Afrikanske ökenvinden, som kommer dansande i väldiga satser öfver Medelhafvets yta. Nyblom Bild. 56 (1864). Här, doktor, grip min hand och i en enda sats / Ur trängseln ut! Rydberg Faust 219 (1878). Klinckowström Örnsjötj. 53 (1906). IllSvOrdb. (1958). — särsk.
a) i uttr. taga sats (jfr 15 slutet), taga skutt, göra (en) sats l. satser, taga (ett) språng, äv.: rycka l. hoppa till (av skräck l. överraskning o. d.), göra sats på sats, taga skutt på skutt. Kampen begynte göra sats på sats, så at hatten flög af Ryttaren. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Knallen (av kanonskotten) var så stark, att prinsen vid den hoppade högt i vädret, och att själfva fästningens grundval, hårda hälleberget, skakades. Det är tillåtet för en hjälte att göra en sats, då ett hälleberg darrar. ALHamilton (1795) i MoB 4: 43. (Stengetterna) stanna stundom .. midt i vildaste farten att lyssna — de taga åter sats, de försvinna. Oscar II 3: 253 (1864, 1889). Det vildt, som ej störtar för skottet, förmår ännu göra några satser. Jäg. 1897, 2: 159.
b) (†) i allmännare l. oeg. anv., om förhållandet att ngn far l. flyger i golvet l. kastas i väg genom luften. Baron H...s rockskört står i ljusan låga... Vid första känslan af hetta gör .. (han) ett språng högt i luften. Hans andra ”mouvemang” (dvs. rörelse) är en sats i golfvet som kommer hela rummet att skälfva. Bremer Nina 360 (1835). (Han fick) ett par snabba sparkar, .. som gåfvo honom en satts ända bort till gärdesgården. Almqvist TreFr. 1: 119 (1842).
15) i sht sport. om förberedelse för en viss fysisk prestation (t. ex. språng l. hopp l. kast l. anfall mot ngt l. ngn) som består i vissa rörelser utförda omedelbart före prestationen i syfte att ge bättre kraft åt denna; särsk. om kort lopp (ofta åtföljt av ett kraftigt ansättande av fötterna mot deras underlag) l. böjning av benen i höft-, knä- o. fot-lederna o. snabb uträtning under ansättande av fötterna mot underlaget före ett språng osv.; äv. i utvidgad anv., om den sträcka som ngn tillryggalägger vid ett anlopp före hopp; äv. oeg. l. bildl.; jfr ANSATS 1. Delad (förr äv. ojämn) sats, sats (vid hopp) varvid bl. ena foten ansättes mot marken (jfr DELA, v.1 14 d); motsatt: samlad (förr äv. jämn) sats, varvid båda fötterna samtidigt ansättas mot underlaget. Sned sats, anlopp i sned vinkel mot ribban vid höjdhopp. Ling Regl. 96 (1836). TIdr. 1896, s. 391 (: Jemn sats). Landsm. XVIII. 10: 39 (1901: Ojämn sats). Slutligen vill jag gifva alla längdhoppare ett råd. Det är att aldrig slarfva med att mäta upp satsen. Hjertberg HbIdr. 2: 39 (1911). Farup .. samlade sig ett ögonblick som till sats och ropade: — 2.000 kronor. Carlsson MinB 21 (1912). Jag såg honom .. springa en sviktfull sats .. och hoppa närmare 7 meter i längdhopp. IdrBl. 1924, nr 84, s. 3. — särsk. i uttr. taga sats (jfr 14 a), samla kraft l. fart till hopp l. kast l. stöt o. d. gm sats; äv. oeg. l. bildl. Ling Regl. 82 (1836). Ta satsen längst ut på svigten, stampa till ordentligt, .. så (osv.). TIdr. 1896, s. 453. Då .. (pastorn) upptäckte, att brovalvet gav ett behagligt, nästan kyrkligt eko åt hans ord, tog han sats till en hel liten predikan. Essén HustrFörfl. 11 (1913).
Ssgr (jfr satsa ssgr A): (10) SATS-ACCENT l. -AKSENT. [jfr t. satzakzent] språkv. om den exspiratoriska betoningen inom en sats l. satsföljd. Sundén SvSprSmndr. 11 (1883). Wulff Värsb. 47 (1896). —
(10) -ADVERBIAL, n. språkv. adverbial som utgör bestämning till en sats; ofta benämnt allmänt satsadverbial. Beckman SvSpr. 164 (1904). —
(10) -ARTIKEL. (†) om konjunktionen att ss. inledningsord till subjekts- l. objektssats, allmänt underordnande att; jfr artikel IV c. Linder Regl. 37 (1882). —
(10) -BAND, n. [jfr t. satzband] (numera knappast br.) om kopula (se d. o. 2) ss. förbindelseled mellan ett subjekt o. dess predikatsfyllnad l. mellan subjektsdel o. predikatsdel i en sats; jfr -dels-band. Svedbom Satsl. 10 (1843). TySvOrdb. 1334 (1932). —
(6 a) -BEREDARE. tekn. arbetare vid tändsticksfabrik, som bereder massa till tändsats på tändstickor l. till plån. YrkesförtArbFörmedl. 15 (1952). —
(10) -BETONAD, p. adj. språkv. om stavelse l. ord: som uppbär exspiratoriskt huvudtryck i en sats. Landsm. 1907, s. 11. —
(1) -BILD. [jfr t. satzbild] boktr. (helhets)bild av en sats (anordnad på visst sätt). NordBoktrK 1911, s. 55. —
(10) -BILDNING. [jfr t. satzbildung] i sht språkv. bildning av sats(er); ofta konkret(are), om sättet att bilda (en l. flera) satser l. om satsen (l. satserna). Lénström RomLittH 36 (1838). Ofattliga satsbildningar. Skarstedt Pennfäkt. 125 (1897).
(10) -BINDNING. språkv.
1) parataktisk förening av satser, parataktisk satsförbindelse; motsatt: satsfogning (se d. o. 2); oftast konkret. Svedbom Satsl. 51 (1843; konkret).
2) (†) syntaktisk konstruktion (inom en sats). Sats-bindningar (med två på varandra följande prepositioner) som (t. ex.) uppå af vederbörande gjord anmälan. Rydqvist SSL 5: 196 (1874). —
(5) -BLANDARE, r. l. m. (i fackspr.) maskin som blandar en sats i taget av ngt, t. ex. av betong; motsatt: kontinuerlig blandare. Vägmaskinl. 266 (1942). —
(6 a) -BLANDNING. (i fackspr.) blandning av ingredienser till lys- o. drivsatsen i fyrverkeripjäser l. tändsatsen på tändstickor o. d.; särsk. konkret. TT 1896, K. s. 21 (konkret).
Ssg: satsblandnings-rum, n. (i fackspr.) rum där ingredienserna till satsen på tändstickor blandas. TT 1894, Allm. s. 187. —
(5 g) -BLEKNING. tekn. om blekning av pappersmassa i flera omgångar (varvid varje mängd massa utsättes för flera blekningar). TNCPubl. 29: 30 (1958). —
(4) -BORD. uppsättning av flera (vanl. små) bord i (samma modell men) olika storlek, vilka kunna skjutas in under varandra; äv. om varje enskilt bord i sådan uppsättning. DN(A) 1933, nr 343, s. 7. —
(1) -BREDD. [jfr t. satzbreite] boktr. bredd som texten i en sats upptar l. (vid text med flera spalter) som utgör summan av spaltbredder och spaltmellanrum; jfr -yta. NordBoktrK 1906, s. 205. —
-BRÄDA, r. l. f., l. (i bet. 1 uteslutande) -BRÄDE.
1) [jfr t. satzbrett] boktr. till 1: bräde l. platta varpå sats placeras för förvaring i regal, sättbräde. NordBoktrK 1913, s. 187.
2) sport. till 15: fjädrande bräda l. planka l. dyl. varifrån sats tages vid gymnastiska hopp o. d., språngbräda, svikt; äv. bildl.; jfr trampolin. TIdr. 1895, s. 198. Munsterhjelm Öd. 120 (1935; bildl.). —
-BYGGNAD. [jfr t. satzbau]
1) i sht språkv. till 10, om uppbyggandet l. bildandet av sats(er); vanl. konkret(are), om det sätt varpå sats(er) är(o) uppbyggd(a) l. om satsen l. satserna. Lénström RomLittH 58 (1838). Retorikerns vackra satsbyggnader. Pauli Paris 70 (1915). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 41 (1947).
(4) -DEGEL. (i fackspr.) degel ingående i uppsättning av deglar tillverkade i olika storlekar så att de kunna sättas inuti varandra. Berzelius Kemi 3: 198 (1818). —
-DEL. [jfr t. satzteil]
1) i sht språkv. till 10: del av sats; numera företrädesvis med tanke på funktion i satsen, om var o. en av de olika grammatiska huvuddelar l. enheter varav en sats är uppbyggd (i svenskan numera vanl.: subjekt, predikat, objekt, attribut, adverbial o. predikatsfyllnad); förr äv. liktydigt med: längre fras (se d. o. 3) l. ordförbindelse o. d. Taga ut, bestämma satsdelarna i en sats. Boivie SvSpr. 59 (1820; om verb). Ofta kan en hel satsdel i infinitiven, eller i finit mod, vara subjekt. Enberg SvSpr. 240 (1836). Satsens delar eller satsdelarne äro således: Predikat, Subjekt, Objekt, Adverbial och Attribut. Svedbom Satsl. 45 (1843). (Gr.) οὗ, sig, .. brukas .. liksom i Svenskan, för att beteckna ett tillbakasyftande på subjectet i samma sats (eller satsdel). Rabe GrElGr. 58 (1857). Traggel med satsdelar. Swensson Willén 83 (1937).
2) mus. till 12: del av sats; särsk. om sådan del som bildar en urskiljbar melodisk helhet. Wegelius Musikl. 1: 121 (1888).
Ssgr (till -del 1): satsdels-band. (†) ord l. satsdel som förbinder satsdelar med varandra; jfr sats-band o. kopula 2. Schiller SvSpr. 11 (1859).
(10) -FLÄTA, r. l. f. språkv. om komplex av flera i varandra inflätade satser, där en satsdel som eg. hör till en sats placeras i en annan; jfr -flätning. Wellander RiktSv. 504 (1939). —
(10) -FLÄTNING. i sht språkv. syntaktisk förening av satser, kännetecknad av att de sammanflätas med l. flätas in i varandra på ett mer l. mindre invecklat sätt, särsk. på ett sådant sätt att en satsdel som eg. hör till en sats placeras i en annan; äv. konkret(are), om satsfläta. Svanberg HeidenstFröd. 108 (1934). —
(10) -FOGNING. [jfr t. satzfügung]
1) (numera bl. mera tillf.) om syntaktisk förening av satser; vanl. dels: sätt varpå satser syntaktiskt förenas l. äro förbundna (i ett språk l. en text o. d.), dels, konkret: satsförbindelse; jfr 2. Schiller SvSpr. 7 (1859). Äfven i ord- och satsfogning hafva .. (de svenska medeltida lagarna) synnerligen viktiga bidrag att lemna till språkhistorien. Wisén i 3SAH 4: 219 (1889). Johanson SpeglL 247 (1908, 1926; konkret). Wifstrand AndlTal. 167 (1943).
2) språkv. hypotaktisk förening av satser, hypotaktisk satsförbindelse; oftast konkret; motsatt: satsbindning. En satsfogning kallas sammansatt, när den antingen består af flere hufvudsatser, som äro närmare bestämda genom en gemensam bisats .., eller också utgöres af en hufvudsats med flere bisatser. Svedbom Satsl. 82 (1843). Danell SvSpr. 124 (1927). —
-FORM.
I. i anv. motsv. form I 1, 9, om form(en) hos l. av en sats l. förhållandet att ngt har form(en) av en sats.
II. boktr. till 1, i anv. motsv. form II 6: tryckform, stilform; ofta med inbegrepp av l. med tanke uteslutande på satsen. Vid boktrycks utföring (med stoftning) måste man inskränka sig till att öfverstofta skriften eller satsformens aftryck. MeddSlöjdF 1893, s. 100. (På vissa flattryckspressar) rör sig satsformen fram och tillbaka. 2UB 10: 228 (1907). —
(15) -FOT. sport. om den fot som ansättes mot marken l. golvet vid delad sats. Frostell IdrB 81 (1914). —
(4) -FRÄS, r. l. m. [jfr t. satzfräser] tekn. om var o. en av en sats sammanhörande fräsar (se fräs, sbst.2 1) av olika form l. storlek, uppsatta l. avsedda att uppsättas på en gemensam axel l. dorn (l. på samarbetande axlar). 2NF 9: 45 (1908). —
-FUNKTION.
1) [jfr t. satzfunktion, eng. propositional function] log. till 9 d; inom logistiken: formel för strukturen av en sats. Wedberg NLog. 1: 41 (1945).
(10) -FYLLNAD.
1) (†) om utfyllande l. fullständiggörande av ett satssammanhang l. om ngt (ord l. satsdel) som tjänar att fullständiggöra ett satssammanhang; anträffat bl. dels om predikatsfyllnad, dels om (ord som utgör) ”satsfyllning” i fornyrdislag, dels i ssgn -fyllnads-ord. Frey 1849, s. 142 (om predikatsfyllnad). Holmberg Nordb. 396 (1854; i fornyrdislag).
2) (numera bl. tillf.) om ord l. uttryck som användes ss. fyllnad (se d. o. 4 b) i vers o. d. Ljunggren SmSkr. 2: 187 (1879).
Ssg (till -fyllnad 1): satsfyllnads-ord. (†) konjunktion (se d. o. 3). Strömborg SvSpr. 144 (1852). —
(10) -FYLLNING. [jfr d. satsfylding o. isl. málfylling] (†) om ett l. flera obetonade, för versschemat obehövliga ord (särsk. partiklar) som i fornyrdislag (o. närbesläktade versformer) föregå huvudstaven (l. första bistaven) o. som tjäna att fullständiggöra satssammanhanget; jfr -fyllnad 1. Rask AnvIsl. 252 (1818). Bring Rask 102 (1838). —
(13) -FÄRG. [färglacker erhållas gm fällning av vattenlösliga färgämnen på ett finfördelat substrat] (†) färglack. Grafström Kond. 25, 69 (1892). —
(10) -FÖLJD. [jfr t. satzfolge] språkv. om den ordning i vilken satser följa på varandra; äv. konkret, om två l. flera på varandra följande satser. Svedbom Satsl. 85 (1843). Lysander Almqvist 208 (1878; konkret). —
-FÖRBINDELSE. förbindelse av två l. flera satser; vanl. mer l. mindre konkret.
2) språkv. till 10. Strömborg SvSpr. 159 (1852). Ovanligt långa satsförbindelser. Schück o. Lundahl Lb. 1: 31 (1901). —
(11) -FÖRBUD~02. mus. förbud gällande utformning av stämföring samt intervall- o. ackordbehandling i flerstämmig sats. SohlmanMusiklex. (1952). —
(10) -FÖRENING. (numera bl. mera tillf.) förening av två l. flera satser; vanl. konkret, om de förenade satserna. Strömborg SvSpr. 152 (1852; konkret). —
(10) -FÖRKORTNING. [jfr t. satzverkürzung] språkv. syntaktisk konstruktion som är ansluten till en sats ss. bestämning till (något ord i) satsen o. som utan att ha satsform till funktionen nära motsvarar (o. lätt låter utveckla sig till) en bisats till denna sats; stundom äv. abstr., om bildandet av en sådan konstruktion. Attributiv satsförkortning, satsförkortning (vanl. bestående av adjektiv, particip l. substantiv, ev. med bestämningar) som står ss. attribut till något ord i den sats till vilken den ansluter sig. Fristående satsförkortning, satsförkortning (vanl. bestående av ett substantiviskt ord förenat med ett particip (i sht ss. attribut) l. av en infinitiv förenad med ett substantiviskt ord ss. objekt) som i formellt, syntaktiskt avseende är helt fristående i förh. till den sats till vilken den ansluter sig (i det intet ord i satsförkortningen styres av något ord i satsen). Svedbom Satsl. 78 (1843). Lidforss FrSpr. 255 (1867; abstr.). PedT 1897, s. 189 (om ackusativ med infinitiv). —
(4) -FÖRPACKNING. (i fackspr.) särsk. konkret, om förpackning innehållande en (hel) sats av ngt. Expressen 1962, nr 106, s. 5. —
(1) -GJUTARE. boktr. tryckeriarbetare som vid maskinsättning sköter maskin för gjutning av sats. YrkesförtArbFörmedl. 12 (1952). —
(4) -HJUL. [jfr t. satzrad] tekn. om vart o. ett av de hjul som ingå i en grupp av cylindriska kugghjul med olika antal kuggar, avsedda att kunna kombineras på olika sätt för att ge olika utväxling. TT 1871, s. 7. —
(15) -HOPP. (numera föga br.) sport. i fråga om simhopp: stående hopp med sats (utan anlopp). PT 1858, nr 207, s. 1. IdrIMar. 1935, s. 273. —
(13) -JÄST.
1) [jfr t. satzhefe; den ifrågavarande jästen erhålles vanl. från den jäst som avsatt sig ur föregående jäsning] brygg. jäst som vid ölbrygd tillsättes vörten för att försätta den i jäsning, bryggerijäst. Lindberg Ölbr. 91 (1885).
2) [jfr 1; möjl. dock bildat (i varje fall numera anslutet) till sats 6 b] brännvinsbr. i sats (se d. o. 6 b) beredd jäst(kultur), brännerijäst. Thorbjörnson TillvBrännv. 44 (1929). —
(13) -JÄSTA. [jfr -jäst 1] (†) tillsätta satsjäst (se d. o. 1) till (vört), förse (vört) med satsjäst. Lindberg Ölbr. 107 (1885). —
(5, 6 a) -KAKA, r. l. f. (numera bl. tillf.) kaka (se kaka, sbst. 5) av krut- l. tändsats o. d. KrigVAH 1833, s. 110. Holmberg Artill. 2: 71 (1882). —
(9 d) -KALKYL. [jfr t. satzkalkül, eng. propositional calculus] log. om den del av logiken som undersöker relationen mellan logiska satser ss. helheter o. som därvid använder algebraiska metoder, omdömeskalkyl, utsagokalkyl; jfr -logik. Wright Kaila MänsklKunsk. 140 (1939). —
(5) -KAMMARE, r. l. m. (numera bl. tillf.) vid glasbruk: rum för blandning o. förvaring av glassats, mängkammare. Bæckström 4Regl. 23 (i handl. fr. 1799). —
(6 a) -KANAL. [jfr t. satzkanal] artill. (ringformig) kanal l. fåra i ett tidrörs satsskiva, i vilken tändsatsen anbringas o. genom vilken elden ledes från antändningspunkten till projektilens sprängladdning. KrigVAH 1882, s. 41. —
(6 a) -KNOPP. (i sht i fackspr.) om den knoppformiga tändsatsen på tändsticka. TT 1896, K. s. 18. SFS 1915, s. 345. —
(10) -KOMMATERING. språkv. om kommatering som gäller satsers (icke satsdelars) åtskiljande medelst komma; äv. allmännare, om kommatering som är baserad på meningarnas syntaktiska uppbyggnad, logisk-grammatisk l. logisksyntaktisk kommatering (särsk. motsatt: pauskommatering). SoS 1902, s. 207. Skrivregl. 5 (1947). —
(10) -KONSTRUKTION. språkv. konstruerande av sats(er) l. syntaktisk(a) enhet(er); sätt varpå sats(er) osv. är(o) konstruerad(e); ofta konkret, om sats l. syntaktisk enhet med tanke på dess uppbyggnad; syntaktisk konstruktion. Sylvander Sats. 15 (1856; konkret). Kihlman NordProf. 332 (1923). Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 122 (1955). —
(6 a) -KVARN. tekn. kvarn för malning o. blandning av ingredienserna till satsmassa. SD(L) 1895, nr 20, s. 2. —
(5 g) -LADDNING. tekn. laddning av batteri varvid det urladdade batteriet är anslutet till likriktaren under uppladdningen men bortkopplat vid användningen. IngHb. 3: 358 (1949). —
(9 d) -LOGIK. [jfr t. satzlogik] log. om den del av logiken som undersöker relationen mellan logiska satser ss. helheter, omdömeslogik; jfr -kalkyl. Marc-Wogau ModLog. 22 (1950). —
-LÄRA, r. l. f. [jfr t. satzlehre]
1) log. till 9 d: lära(n) om de logiska satserna (i satslogiken). Wright Kaila MänsklKunsk. 149 (1939).
2) språkv. till 10: lära(n) om ordens sammanställning till satser o. satsernas sammanställning till satsföljder, syntax. Frey 1842, s. 539.
Ssg (till -lära 2): satsläro-metod(en). (numera knappast br.) om metod(en) att låta språkundervisningen börja med satslära l. syntax. Claëson 1: 286 (1858). —
(10) -LÖSNING. i sht pedag. uttagning l. bestämning av satsdelar(na) i en sats (l. av satser(na) i en mening), satsanalys; jfr -upplösning. NElSkolSthmÅrsred. 1880—81, s. 45. NysvSt. 1924, s. 257.
Ssgr (i sht pedag.): satslösnings-bok; pl. -böcker. bok som innehåller övningsexempel för satslösning. TSvLärov. 1941, s. 63.
(6 a) -MALARE. tekn. vid tändsticksfabrik: arbetare som utför satsmalning. Förbundet 1914, nr 4—5, s. 9. —
(6 a) -MASSA, r. l. f. tekn. massa som användes ss. tändsats l. utgör tändsatsen på tändstickor; stundom äv. om l. med inbegrepp av plånmassa. TT 1896, K. s. 17. (Tändsticks-)plån, bestående av en speciell satsmassa. SvSkog. 1224 (1928). —
(10) -MELODI. språkv. om den melodi (se d. o. 3) som i fortlöpande tal framträder i en sats l. satsföljd. Wulff Värsb. 7 (1896). —
-MJÖL.
1) (numera föga br.) till 6, om mjöl- l. pulverliknande blandning av pulveriserade ingredienser i krutsats. Holmberg Artill. 2: 72 (1882).
2) [jfr t. satzmehl] (†) till 13; eg. om mjölliknande sediment l. utfällning; använt ss. beteckning för vissa växtämnen som utvunnits l. kunna utvinnas ur växt gm utfällning ur växtsaft l. gm uppslamning av finfördelade växtdelar.
b) om (ur växt extraherat) klorofyll; särsk. i uttr. grönt satsmjöl. EconA 1807, nov. s. 132 (: grönt Satsmjöl). Hartman Fl. XCVIII (1838). —
(15) -MÄRKE. sport. märke (äv. bestående av föremål) som tjänar att vid hopp ge ledning för anloppets utformning (i det att en viss fot bör sättas ned vid märket); ngn gg äv. om satsplanka. NordIdrL 1902, s. 261 (om satsplanka). Frostell IdrB 105, 111 (1914). —
(4) -OBJEKTIV, n. [jfr t. satzobjektiv] fotogr. objektiv bestående av flera grupper av linser som kunna kombineras på olika sätt så att brännvidden stegvis förändras, objektivsats; jfr -lins. 2NF 8: 994 (1907). —
(10) -PARALLELL, r. l. m. l. f. (mera tillf.) stilist. om enskilt fall av satsparallellism. Levertin Linné 41 (1906). —
(10) -PAUS. (numera bl. tillf.) paus i en sats l. mellan satser. Wulff Värsb. 22 (1896). Svahn LbMuntlFöredr. 170 (1903). —
(15) -PLANKA, r. l. f. sport. om i jämnhöjd med marken nedgrävd planka som markerar den längst fram belägna plats varifrån sats får tagas (efter anlopp) vid längdhopp o. trestegshopp, ansatsplanka, upphoppsplanka; jfr -märke. NordIdrL 1904, s. 292. —
(11) -REGEL; pl. -regler. mus. regel l. norm för stämföring samt intervall- o. ackordbehandling i flerstämmig sats; jfr -förbud. SohlmanMusiklex. (1952). —
(6 a) -RING, r. l. m. [jfr t. satzring] artill. om tändsats i form av en sträng anbragt i (ringformig) satskanal. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 423 (1882). —
(6 a) -RUM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1237). tekn. i tändsticksfabrik: rum där satsmassan beredes l. males. —
(5 g) -RYGGNING. (†) om ryggning (se rygga, v. I 3 b) varvid häst bringas att växelvis flytta båda fram- resp. bakbenen bakåt. KrigVAH 1830, s. 209. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 68 (1836). —
(10) -RYTM. språkv. rytm (se d. o. 1 a β) inom en sats l. satsföljd. Lamm StrindbgDram. 1: 120 (1924). —
(6 a) -RÄNNA, r. l. f. (numera knappast br.) = -kanal. UB 6: 46 (1874). Holmberg Artill. 3: 134 (1883). —
-RÖR, n.
2) (numera bl. tillf.) till 6 a: rör för tändsats (i friktionständare l. bomb o. d.); brandrör. KrigVAH 1854, s. 21. UFlott. 3: 23 (1882). —
(10) -SAMMANBINDNING~0020. (numera bl. mera tillf.) jfr sammanbindning 9. Tegnér SprMakt 89 (1880). —
(10) -SAMMANHANG ~002, äv. ~200. språkv. om syntaktiskt (o. logiskt) sammanhang mellan ord l. satsdelar i en sats l. mellan satserna i en mening; ofta konkretare, om komplex av språkligt sammanhängande ord l. satsdelar osv. ANF 7: 361 (1891; konkretare). Här brister det i satssammanhanget. Östergren (1937). —
(2 b) -SKAFT. (†) i vävstol: skaft vars solv bestå av trådar som äro anbragta i slinga om varandra utan (knuten) ögla för varpen, ”satt skaft”. UB 6: 424 (1874). —
(1) -SKEPP. boktr. med uppstående kant försedd plan zinkplatta på vilken sats förvaras, sättskepp. NordBoktrK 1913, s. 186. —
-SKIVA, r. l. f.
2) artill. till 6 a: med satsring försedd skiva i tidrör, gm vilkens inställning sprängladdningens detonation i artilleriprojektil kan fördröjas önskad tid, temperingsring. KrigVAH 1880, s. 61. —
(2 a β) -STYCKE. mus. om lös del (i form av ett krökt rör) till mässingsinstrument, använd till förlängning av instrumentet för att ge det en annan grundton; jfr bygel 1 c, sats 2 a α. Höijer (1864). Orkesterjourn. 1935, nr 10, s. 5. —
(10) -STÄLLNING. (numera bl. mera tillf.) om ords l. ordform(er)s o. d. ställning (särsk. med avs. på användning l. funktion) i en sats l. om den ställning l. placering som en sats har i en satsföljd. Strömborg SvSpr. 161 (1852; i fråga om sats i en satsföljd). Possessiva pronomina äga samma satsställning som adjektiv. Beckman SvSpr. 70 (1904).
(10) -SUBJEKT. (mera tillf.) språkv. om subjektet i en sats; äv. om subjekt som består av en sats. Ljunggren Sig 4 (1901). IllSvOrdb. (1955; om subjekt som består av en sats). —
-TEKNIK.
1) boktr. till 1: teknik som har avseende på sättning av text. Satsteknik. Kortfattad teknisk handledning för sättare. Lagerström (1953; boktitel).
(10) -TON ~tω2n. [jfr t. satzton] (numera bl. mera tillf.) = -melodi. Strömborg SvSpr. 162 (1852). —
Ssg: satsupplösnings-övning. (†) satslösningsövning. InbjHReallärovSthm 1882, s. 31. Därs. 1899, s. 8. —
(5 g) -VERK. (†) om arbete för framställning av en produkt, där var o. en av en grupp arbetare utför endast en begränsad detalj av arbetet, tempoarbete. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 22 (1755). —
-VIKT.
2) till 5, om vikt l. tyngd av en sats. —
-VIS, adv. o. adj.
I. [jfr t. satzweise] ss. adv.
2) till 5, 5 g (o. 14): med en sats l. sträcka l. bit i sänder; stundom liktydigt med: stötvis; särsk. motsatt: kontinuerligt, på en gång. (Artär-)blödningen .. sker .. satsvis. Collin Husläk. 3: 122 (1859). (Hackspetten) rutschar upp för en stam .., mera satsvis hoppande än löpande. Rosenius SvFågl. 2: 348 (1924).
3) (numera bl. tillf.) till 9: i satser l. punkter, punkt för punkt o. d. Schultze Ordb. 3928 (c. 1755). Hasselroth Campe 151 (1794).
II. (tillf.) ss. adj.: som sker l. äger rum satsvis; särsk. motsv. I 2. Satsvis förmalning (i kvarn). TeknOrdb. 850 (1940). —
(15) -VOLT. (numera föga br.) sport. vid simhopp: volt med sats. TIdr. 1896, s. 391. NordIdrL 1904, julnr s. 5. —
(10) -VÄRDIG. (mera tillf.) om språkligt uttryck o. d.: likvärdig med l. motsvarande en sats. Källquist SwSprKlag. 245 (1934). —
(1) -YTA. boktr. om den yta som texten (o. illustrationerna) i en trycksak upptar, textyta. Oldenburg Bok 46 (1923).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content