publicerad: 1935
KARL ka4r, i vissa trakter äv., starkt bygdemålsfärgat, ka4r (Rydqvist SSL 4: 196 (1868; jämte ka4r(l)), LoW (1889; anfört från västra Götal.)), vid högtidlig uppläsning, särsk. i ssgr av typen B, ngn gg ka4rl resp. ka3rl~. (Anm. Uttal utan hörbart -l angives redan av Lagerlöf Orth. 6 (1694), Hof Skrifs. 193 (1753) m. fl.; jfr äv. skrivningen ka(a)r, se nedan. Uttal med hörbart -l uppgives förekomma ”i offenteligit (tal), och då man något efter bokstafven upläser” av Hof Skrifs. 193 (1753), ”blott i högtidligt språk” av Brate SvSpr. 25 (1898), ”stundom vid läsning” av LoW (1889)), m.; best. -en (OPetri Tb. 34 (1524; uppl. 1929) osv.), äv. karln ka4rn (karln Lenngren (SVS) 2: 361 (1797) osv. karn Columbus Ordesk. 31 (1678; uppl. 1908), Bergman JoH 85 (1926)); pl. -ar (SthmSkotteb. 1524, s. 293 (: daxwerke karrar), Hes. 23: 6 (Bib. 1541) osv.) ((†) -a SthmSkotteb. 1524, s. 293 (: daxwerk[es] karla), Schück SvFörlBokhH 1: 49 (i handl. fr. 1527), Ekeblad Bref 2: 134 (1659); -e G1R 6: 70 (1529), SkrGgbJub. 6: 176 (1590); -er G1R 11: 48 (1536), HB 3: 227 (1644), RARP 9: 470 (1664: herredagzkarlerna)).
Ordformer
(ka(a)r 1545—1925. kaer 1672. karel(l) 1624—1631. karl(l) 1523 osv. karr 1524—1696 (: karrar, pl.). kerl 1644. kier 1590. kierl (kieerll) 1588—1589. kierre, pl. 1590. kär 1554—1926 (: storkärar; dial.))
Etymologi
[fsv. karl, kar, kall, man, gubbe, fri man, bonde, sv. dial. kar, karr, kär, kall, motsv. d. karl, man, tjänare, nor. dial. kar, kall, man, gubbe, äkta man, isl. karl, man, gubbe, fri man, fht. karal, man, gubbe, äkta man, feng. carl, cearl, man; i avljudsförh. till mnt. kerle, fri man, duktig man, t. kerl, man, tjänare, feng. ceorl, man, äkta man, bonde (eng. churl, bonde, tölp); av en indoeur. rot ger-, åldras, mogna (jfr KÄRNA, KORN). Ordets grundbet. torde vara: gammal man, gubbe; jfr gr. γηραλέος, gammal, γέρων, gammal man. — Jfr KALE, KÄRING]
1) (i fråga om bruklighet jfr anm. nedan) fullvuxen mansperson, man. En lång, stor, kraftig karl. Han är snart stora karlen. Han är rika karlen. G1R 1: 111 (1523); möjl. till 2. OPetri Tb. 34 (1524; uppl. 1929). När en föör och starker karl skal gåå och tiggia, moste han jw noghot bära fore hwi han tigger. Dens. PEliæ i 2 a (1527). Klädera göra inte karen. Ekeblad Bref 1: 329 (1654; rättat efter hskr.). Herre gudh trösta mig hwad skall jag taga mig före arma kar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 28 (1690). (Den som vill dricka dygnet om) tör och taga en Karl i Kragan, när omtränger, och byta Kindhästar (dvs. örfilar). Fernander Theatr. 45 (1695). Han är en förtretelig karl heter det (om den självständige). Hoffmann Förnöjs. 198 (1752). Under det att nu karlarna i dessa Soknar (dvs. i Släp o. Valda) resa till Sjöss; måste qvinfolken sköta jorden. Barchæus LandthHall. 26 (1773). Han (behandlade) mig och andra ungdomar såsom fullväxta karlar. De Geer Minn. 1: 35 (1892). Med 1850-talet var .. (Scholander) i det hela, hvad man kallar, ”rangerad” (dvs. bärgad) karl”. Nyblom i 3SAH 13: 201 (1898). (Bondkvinnan) hade varit stark som en karl. Lagerlöf Holg. 1: 201 (1906). Jag var fullvuxna karlen, hade seglat matros i fem, sex år. Engström 12Bok 105 (1919). (†) (Borgerskapets ordförande yttrade till drottningen:) Wij ähre inthet the Carlar, som hafwe twå tungor i munnen. RARP 4: 200 (1649). — jfr AVRADS-, BACKSTUGU-, BIR-, BJÖRN-, BOL-, BRUD-, DREV-, DRIFT-, DRIV-, FRESTE-, FRUNTIMMERS-, FRÄNDE-, FYLLE-, FÄRD-, FÄSTE-, GÅNGE-, HALV-, HALVKAST-, HALVLOTTS-, HERRE-, HERREDAGS-, HUS-, HYTT-, INHYSES-, KNAPPE-, KÖP-, KÖPSTADS-, LÖS-, LÖSKE-, MARSCH-, NYKTERHETS-, PÄNNING-, SALONGS-, SKID-, SKÄR-, STAV-, SÄLLSKAPS-, TROLL-, TRUPP-, UMGÄNGES-, ÄNKE-KARL m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i vissa uttr. angivande att en mans hela arbete tages l. måste tagas i anspråk. Bara upwachtningen wed Academien behöf:r en heel karl. ConsAcAboP 3: 338 (1669); jfr HEL, adj. 4 a. Commercie-Collegium och det värcket behöfver sin egen karl. 2RARP I. 1: 49 (1719).
b) (†) i uttr. (så l. så mycket) på karlen, (så l. så mycket) för varje man, per man. Bestås dem (dvs. de ”badare” som besöka de pestsjuka) til styrkio, hwart dygn et stoop Wijn, doch icke på Karlen vtan samtelige tilhopa som vpwachta. SthmStadsord. 1: 132 (1657). BoupptSthm 1679, s. 322 a. Serenius (1757; under man, sbst.).
c) i förbindelse med föreg. ortnamn, om manlig invånare i ngn viss ort; numera bl. ss. senare led i ssgr. Retwijks karar. Svart G1 13 (1561). — jfr BOTTEN-, DAL-, NORRBOTTENS-KARL.
d) i tilltal l. ss. tillrop.
α) (starkt vard.) utan föregående attribut l. föregånget av attribut med klandrande l. smädande innebörd; stundom närmande sig bet. av ett skymford (jfr e). Tig, oförskämda karl! Ut med er, näsvisa karlar! Hwadh göre I karar, achtar ehr achtar ehr. ConsAcAboP 4: 493 (1679; till studenter o. vaktkarlar som voro inbegripna i slagsmål). (Sv.) Hvad säger du karl? (lat.) Quid ais tu, homo? Schultze Ordb. 2224 (c. 1755). Skäms du inte karl! Blanche Tafl. 2: 108 (1856). Håll mun, karl! Nordström Landsortsb. 178 (1911). (Domkyrkosysslomannen) nedtystades .. af biskopen med de despotiska orden: ”Karl, du skall tiga (osv.)”. KyrkohÅ 1912, s. 118 (efter handl. fr. c. 1770).
β) (†) föregånget av min med l. utan efterföljande adj. l. av adj. med berömmande l. vänlig innebörd. Käre gode karle wij haffue förnummit (osv.). G1R 6: 70 (1529). (När styrmannen avsattes) sade han: kiäre karar, dwger iag inted till annadt, så tager migh medh för een båtzman. BtÅboH I. 3: 10 (1623). Min kiäre Kar. Lucidor (SVS) 322 (1673). Tå (dvs. när studenten stammade i sitt latinska tal) hafwer then högwise Konungen wijsligen swarat: Min Karl, jagh kan ock intet mycket Latin; lätt osz tala Tyska medh hwar annan. Isogæus Segersk. 705 (c. 1700). Ja, kiära Kar', ett olika par .. tu och han är. Runius Dud. 2: 49 (1713).
e) med ringaktande bibet. Karren är en nar och wethwillinger, käre hierta inlåt sigh intet medh hånom. HB 3: 194 (1688). Det är ju skam at höra, / Hur den där usla karn / Er snärt i sina garn? Envallsson Slått. 24 (1787). De karlarne! Hvad de tro sig väl förstå allt, väl kunna styra och ställa till allt! Knorring Ståndsp. 2: 16 (1838). Nej, det här är rent på tok, / månne karln är riktigt klok. Fröding ESkr. 1: 90 (c. 1885). Nordström Landsortsb. 19 (1911).
f) om man som förrättar grövre arbete (jfr g); i sht ss. senare led i ssgr, i benämningar på arbetare o. lägre tjänstemän av olika slag. Han har en karl som sköter trädgården och sopar gatan. 2 karlar upsatte fägårdsporten. JBureus (1628) i 3SAH 23: 162. 7 karrar (kunna) om dygnet bryta helt tegel neder til tu tusend. Rudbeck Bref 8 (1662). — jfr ARBETS-, BAGAGE-, BESÄTTNINGS-, BOD-, BOM-, BRAND-, BRUKS-, BÅT-, BÄRGS-, DAGA-, DAGLÖNS-, DAGSVÄRKS-, DRAG-, DREV-, DÄCKS-, FLOTT-, FLYTTNINGS-, FÄRJ-, GRUV-, GÅRDS-, GÄRNINGS-, HANDTLANGNINGS-, HJÄLP-, HYTT-, HÄMTNINGS-, HÖST-, KLÖVJE-, KOFFERDI-, KÖR-, PACKHUS-, POLIS-, PRÅM-, RODD-, SLÅTTER-, STAT-, STATIONS-, SÅGVÄRKS-, TJÄR-, TRÖSK-, TULL-, VAKT-, VALL-, VÅG-KARL m. fl. — särsk. (†) i uttr. halv, hel karl, om viss besättningsman på fartyg; se HALV 1 y ϑ, HEL, adj. 4 l ε.
g) (numera mindre br.; se dock nedan) om manlig(t) tjänare l. biträde (jfr f), dräng (se d. o. 2). SthmSkotteb. 1524, s. 293. Thet mandzslagh (dvs. dråp) then fru Annes karll på Aspenäs ähr udi kommen. G1R 24: 525 (1553). Wallin Bref 17 (1840). Det är blankt omöjligt få min karl till att göra sådant här. Cavallin Kipling Gadsby 9 (1897). Sån karl får jag aldrig mer, sade grosshandlarn om honom (dvs. gårdsdrängen) alltjämt, när han mötte syssloman. Sjödin StHjärt. 238 (1911). — jfr FOGDE-, GEVALDIGER-, HALV-, HEL-, HUSKARL. — särsk. (ngt arkaiserande, fullt br.) i uttr. kronans karl, förr äv. kungens karl, soldat (jfr h). Thorild 1: 181 (1805). Du tjänar kungen, och det passar icke en kronans karl att sitta så där och lipa. LbFolksk. 32 (1890; yttrat till en trumslagarpojke).
h) i sht mil. menig tillhörande krigsmakten. RA I. 1: 198 (1533). (Adelsmannen, som själv roterat sina bönder, har) instältt En dugelig karll för Rooten på vtschrifningen med en wiss Rulla. RARP 3: 95 (1638). Ekeblad Bref 1: 32 (1650). Därtil med så måste Rusthållaren stå hazarden, .. i fall uti Krigs-tider hans Karl och Mundering blifwa borta, en annan i stället upsättja. HC11H 14: 172 (1693). ReglSwArmeen 1710, s. 13. Det är .. att fordra ett icke ringa omdöme hos gemena karlen, då han utan något slags märke .. skall afgöra kanonens rätta ställning och affyrnings moment. KrigVAH 1810, s. 31. Fyra stora gårdar, hvilka hvardera rustade häst och karl. Topelius Fält. 1: 22 (1853). Karlen i ledet. Hedin 1Varn. 47 (1912). Tingsten InfUtbildnEx. 23 (1918). — jfr ARTILLERI-, BEVÄRINGS-, ERSÄTTNINGS-, FALLREPS-, FLYGEL-, FÖRBINDELSE-, FÖRHANDS-, FÖRRÅDS-, FÖRSTÄRKNINGS-, GARDES-, HANDRÄCKNINGS-, PATRULL-, RAPPORT-, RESERV-, RIKT-, ROTE-, VARGERINGS-KARL. — särsk.
α) i numera obr. anv. Hvad angår dhe dödas gevär och monderingar, så delas ett gevär på hvar vagn för den karl, trosspoike, cronkusk eller officeraredreng att föra den på sin vagn, der med att försvara sig med för nogot fienteligit anfall. HT 1919, s. 105 (1708). Karlen vid N. N. kompani N:o 00 N. N. har under förliden natt aflidit. Lilljebjörn Minn. 53 (1874).
β) (förr) i uttr. ställa karl för sig, sätta karl i sitt l. ngns ställe, låta en lejd person fullgöra den krigstjänst som man själv (l. en annan) egentligen är pliktig att fullgöra. (Om det skulle bli konskription i Sthm) så vore mitt beslut, att .. derstädes för penningar sätta karl i min sons ställe. Adlerbeth (1808) i GustBr. 233. Ända till 1799 fick ingen (till Frankrikes försvar) ställa karl för sig. KrigVAT 1844, s. 213. Östergren (1929).
i) (†) om man som tillhör de högre l. bildade samhällsklasserna; äv.: man som deltager i sällskapslivet, herre (se d. o. 3). Til Calaset (vid musikaliska sällskapets i Åbo högtid) hade 140 karlar subscriberat. Porthan BrefCalonius 59 (1794). Hon hade låtit mig skrifva i sitt album. Där hade flera unga karlar skrifvit förut. De Geer Minn. 1: 90 (1847, 1892). Grefven af Haga satt till bords (när jag anlände), men drottningen (dvs. Marie Antoinette) var innanföre i ett rum med en hel hop karlar. Tegnér Armfelt 1: 141 (1883; möjl. efter handl. fr. 1784).
j) (†) med tanken riktad på en persons inre egenskaper: man; jfr 2. Eders Konglig Majestets ära är mitt föremål, Jag är altid förtjust i en stor karl. CAEhrensvärd Brev 1: 188 (1789).
k) (†) med poss. pron. jfr d β: mansperson som man på ett l. annat sätt har att göra med l. har intresse för l. sätter värde på l. litar på; äv.: mansperson som man nyss talat om; äv. om motståndare i strid o. d.: man. Göstaf Sparre, som hans second varit hafver, skulle haffua stött neder sin kar. Ekeblad Bref 1: 114 (1652; rättat efter hskr.). Men träte hwem som wil, min karl är then som winner. Spegel ÖPar. 34 (1705). Den gamla räfven Commissarien .. är jag mest rädd för. Tyst! der kommer min karl. Kexél 1: 54 (1776). Ni är just min karl, (dvs.) er tycker jag om; äfv. ni är just den jag behöfver. Dalin (1852).
l) (mera tillf.) bild föreställande en man. Uti en steen synes tre karar två hålla hvar annan om halsen och then tridhie står och seer uppå. Bureus Suml. 44 (c. 1600). jfr: (T.) Karten-Männgen .. (sv.) målad karl i chortleken. Lind 1: 995 (1749).
n) ss. senare led i vissa ssgr. — särsk.
α) om man som ägnar sig åt l. har särskild läggning för viss värksamhet o. d. — jfr AFFÄRS-, DISCIPLIN-, EXERCIS-, EXPEDITIONS-, FORM-, GRUV-, HÄST-, LAG-, LÄS-, ORDNINGS-, PAPPERS-, RÄKNE-, SIFFER-, SKOL-, SKRIV-KARL m. fl.
β) om man (l. skolpojke) vars kunskaper förtjäna l. vitsordats med ett visst betyg. — jfr A-, APPROBATURS-, B-, LAUDATURS-KARL.
Anm. till 1. Rörande brukligheten må nämnas, att ordet numera oftast har en ngt vardaglig prägel, ofta innebärande en viss förtrolighet l. frånvaro av bemödande om artighet, samt att det ofta användes om personer i ringare samhällsställning (jfr f, g, h ovan). Undantag härifrån utgöra bl. a. dels sådana fall där det huvudsakligen är fråga om en persons fysiska egenskaper (kroppsstorlek, kroppskrafter o. d.), dels vissa uttr. ss. rangerad karl, rika karlen o. d., dels vissa fall där ordet uppträder ss. senare led i ssgr (se n ovan). Tidigare har ordet haft en vidsträcktare anv. Härmed sammanhänger, att på de ställen (t. ex. 1Mos. 14: 24, Hes. 23: 6) där Bib. 1541 använder ordet karl, detta i Bib. 1917 utbytts mot man. Ss. ytterligare exempel på fall där ordet karl förr kunde användas, medan det nutida språkbruket föredrager man, må anföras följande språkprov: Flera främmande voro här, bland hvilka voro Baronessan Palbitzki med sin Son, en ung kar af 22 år. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 26. En blott och bar vänskap mellan karl och fruntimmer innebär något halft och onaturligt. Tegnér (WB) 9: 369 (1840). Jfr äv. j ovan. Ordet kunde förr användas i en del fall där det nutida språkbruket använder herre; se i ovan.
2) i pregnant anv., om mansperson som äger sådana egenskaper som anses böra finnas hos en man (styrka, mod, tapperhet, duglighet, djärvhet, hederlighet, rättskaffenshet m. m.); dels föregånget av ett berömmande adj.; dels pregnant: stark, modig, tapper osv. man; särsk. i fråga om mod l. sinnesstyrka i svårighet l. fara l. sorg o. d.; ironiskt äv.: kaxig l. övermodig man; äv. oeg., om kvinna. När skall det bli karl av honom? Uppträda, visa sig som en karl. En riktig, värklig karl. En karl står vid sitt ord. Then som nu i sådana practik och skalckstycke behendigast är, .. Om honom säger hwar man: Ey, thet är en Karl, han kan sigh nära och något förwärfwa. Fosz 219 (1621; nt. orig.: dat ys ein Kerl; Weigere: det er en Karl). Dok then som konstigt wett ok modigt Hierta haer / Then håller Jagh i Frijdh ok Örligh rät för Kaer. Lucidor (SVS) 247 (1672). En ehrlig (dvs. hederlig) Karl håller sin Ordh! RelCur. 367 (1682). Persianerne .. försvarte sig .. såsom hela karlar. Kempe FabritiiL 35 (1762). Någon gång när man ser de personer som allmänt älskas, känner en bra karl sig nästan frestad at söka Allmänhetens hat. Kellgren 3: 214 (1793). Hertiginnans af Angoulême vördnadsvärda personlighet, af Napoleon benämnd den enda karl af Bourbonska slägten. Crusenstolpe CJ III. 2: 34 (1846). Sorgen skall göra karl af en man. Geijerstam KBrandt 101 (1904). (Bröderna som tävlade i plöjning) redde sig som karlar allihop. Lagerlöf Holg. 2: 407 (1907). Patron Berglund .. var en särdeles originell man; en rivande karl. Thermænius SvPolPart. 41 (1933). S. H. är en karl, en verklig karl, en bra karl. GHT 1935, nr 142, s. 11. (†) Om vij vele vara karar och män, så troor jag näppeligen .. (drottningen) skall kunna blifva respecterat för det hon hafver varit. RP 8: 431 (1641). — jfr BRA-, DUNDER-, KARLA-, KRAFT-, KÄRN-KARL. — särsk.
a) i uttr. en karl i alla väder, en karl hela dagen, förr äv. en karl om en dag, en karl helt och hållet, en karl allt igenom; jfr DAG I 1 a α, β. Columbus Ordesk. 24 (1678; uppl. 1908). Du ser lika så rask och välmående ut, som när jag sist såg dig — det är att vara karl hela da'n. Kexél 1: 168 (1789). Till att prisa Erikssons mod fann han ej ord nog, det var en karl i alla väder, det! Janson Gast. 42 (1902).
b) (†) övergående i bet.: baddare, huggare, överdängare. Det är en karl att sigta bra dender. Runeberg 5: 54 (1860).
c) (i Finl.) i uttr. den är karl l. karl den som gör det l. det, den är den förnämste l. den duktigaste som gör l. kan göra det l. det. ”Framåt,” så ropte han, ”flinka ben, / Hurra, mina wasagossar, / Karl den som i dag tar fart!” Runeberg 2: 40 (1848). På fastlagstisdagens eftermiddag skulle ungdomarna ut att åka, och då var den karl, som hade de flesta och mestljudande bjällrorna. Hembygden(Hfors) 1912, s. 52.
d) [uttryckets urspr. innebörd är oviss] (†) i uttr. vara karl på gatan, vara kry o. rask; äv.: vara ekonomiskt välsituerad. Jag vann bra nog på mina coupper, och hade kanske ännu i denna stund varit karl på gatan, om intet en liten omständighet kommit i vägen. Kexél 1: 55 (1776). Gör som jag, ge Doktorn på båten, .. och tag dig en god motion om dagen, så blir du snart karl på gatan. Wetterstedt Mut. 245 (1832).
e) (numera föga br.) i uttr. vara karl för sig, vara en värklig l. duktig l. ”riktig” karl. Nu tyckes Thettleif wara karl för sig, efter han hade försökt sig uthi wapneskiffte. Peringskiöld Wilk. 171 (1715). Den herrn (dvs. skalden) är karl för sig och ger nog sjelf repliker. CVAStrandberg 2: 366 (1865). Östergren (1929). — (†) i fråga om sexuell potens. VDP 1683, s. 578.
f) (†) i uttr. stå karl (äv. med pluralt subj.), med pluralt subj. äv. stå karlar, i bet. α äv. stå en karl, i bet. β äv. gå karl.
α) hålla stånd, ”stå på sig”. (En person hade kommit tillstädes vid slagsmålet o.) lofwat ochså stå en karl. ConsAcAboP 1: 199 (1645). Sådanne Män kunne stå Kaara. Brasck Apg. L 3 b (1648). Dalin Arg. 2: 210 (1734, 1754). Förmågan att stå karl i ett dryckeslag. Afzelius Sag. VIII. 2: 250 (1857).
β) stå vid sitt ord, hålla sitt löfte; äv. i uttr. stå l. gå karl för ngt, stå för ngt, ansvara l. svara för ngt. Han wille ståå kar för dhet som skeedt är. VDAkt. 1668, nr 60. Han (dvs. en prästman som åtagit sig att förrätta gudstjänst på ett ställe) lärer stå karl. Därs. 1714, nr 38. H. H. Professorens curieuxe observationer, vill jag gå karl före, äro de bäste, som kommit. Linné SvArb. 2: 28 (c. 1730). (Sv.) Han måste stå karl, (lat.) Promissis standum ei erit. Sahlstedt (1773). Weste (1807).
g) (vard.) i uttr. vara karl till l. för, förr äv. före ngt (jfr h), vara i stånd till ngt, duga till ngt, vara tillräckligt skicklig för ngt, ”vara man för ngt”; vara karl att, stundom till att l. för att göra ngt, vara i stånd att göra ngt, duga att göra ngt. AOxenstierna 2: 489 (1622). Men mon Stenbock är kar för at hielpa det som förfallit är? Bark Bref 2: 162 (1706). Tu skal thet få wetta, allenast at tu må wara karl at tiga. Österling Ter. 3: 15 (1708). Thet är han icke karl före. Lind (1749). Fabbe anmärkte, att Lars icke behöfde prästvigning, för att drifva nissarne ur huset; han var karl till att göra det sådan han var. Rydberg Vap. 105 (1891). Det är han ta' mig tusan karl till. Cavallin Kipling Gadsby 34 (1897). Detta var inte lilljänta karl till att svara på. Lagerlöf Liljecr. 40 (1911). Kalle är karl för att på 150 meter och längre utan felskott fylla en hel mösskulle med remingtonkulor. Knöppel SvRidd. 73 (1912). Östergren (1929). jfr (†): Framtog Rudbecken Hebräiska Bibelen .., sägande åt Rudbecken (felaktigt för Messenius): Läs om du är Karl (dvs. om du kan), och om du icke kan så är du själf en åsna. Hallenberg Hist. 2: 768 (1790). — särsk. (föga br.) i uttr. (göra) som man är karl (förr äv. karlen) till, göra som man förmår; äv.: i sitt handlande visa hurudan man i värkligheten är. VDAkt. 1683, nr 286. När hvar och en får göra som han vill, så gör han, som han är karln till. Afzelius Sag. X. 2: 250 (1866; möjl. efter ä. handl.). Björkman (1889).
h) (†; se dock slutet) i uttr. vara karl för ngt (jfr g), råda över ngt, vara självständig i fråga om ngt. Thet beder E. Exc. iag vthi vnderdånighet att professores måtte och wara karar för sin profession. MBjörnclou (1655) hos Annerstedt UUH Bih. 2: 9. Sträng Herre har .. (Gustav Vasa) varit mången ..; men karl för sin spira. Börjesson Solen 101 (1856). — särsk. i uttr. vara karl för sin hatt, se HATT 1 j δ.
i) (†) om svår l. kraftig motståndare o. d.; särsk. i uttr. finna karl l. en karl för sig. Der tw är tillsinnes att slås medh honom, då will iag seije tig att tw finner en karll för tigh. SthmTb. 1587, s. 14 a. Om det är sannt (att holländarna legat vid Anholt utan att bliva anfallna av engelsmännen), så ä de både ängeländaren och oss kara nog. Ekeblad Bref 2: 134 (1659). Han skall finna karl för sig. Dalin (1852).
3) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) äkta man, make; äv.: man i förhållande till kvinna med vilken han lever tillsammans; vanl. i fråga om person i ringare samhällsställning. Båtzmanss Änckiorna som hafwa mist sina karlar. VRP 1667, s. 164. Dalin (1852). Modern var .. död och karlen hennes svor ifrån sig gossen inför rätta. Högberg Vred. 1: 122 (1906). Karn hennes ä ju död för två år sen. Östergren (1929)
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) husbonde, herre; äv., oeg., om kvinna. Först blef hans välbördighet boets förmyndare, så att säga karl i gården, och detta alldeles mot sin vilja. Högberg Vred. 3: 48 (1906). Modern kan .. av någon anledning vara den mera kända av föräldrarna: hon kan tillhöra en förnämligare släkt, vara ’karlen i huset'. OoB 1931, s. 281. — jfr BO-, BOHAGS-KARL. — särsk. (†) i uttr. vara l. bliva sin egen karl, vara l. bliva sin egen (se EGEN, adj. 3), icke (längre) vara i tjänst hos ngn annan, vara l. bliva oberoende. VRP 1672, s. 443. Herregårdsdrängarne, de hafva hela och snygga kläder ... Torparen deremot står ofta trasig, han; men han är ändå sin egen karl. Almqvist Grimst. 12 (1839). Snoilsky 3: 34 (1883).
5) i utvidgad o. oeg. anv. av 1: hanne av djur; numera bl. ss. senare led i ssgr. Rålamb 13: 69 (1690; om hanne av gås). — jfr DUV-, GÅS-, SVÄRT-KARL.
Ssgr (i allm. till 1; numera i sht vard., jfr anm. till 1 ovan. Anm. I ssgr betecknande delar av den manliga klädedräkten ersättes karl- numera ofta av mans- l. herr-): A: KARL-AKTIG. som erinrar om l. liknar en man; om sak: som är utmärkande för en man.
1) till 1. De (kvinnor), som äro karlaktiga och starka, äro långt obeqvämare dertil (dvs. till havandeskap). Linné Diet. 2: 219 (c. 1750). (tillf.) Han blickade nedåt fotstigen, och märkte verkligen någonting karlaktigt (dvs. något som liknade en man) skymta förbi träden. Almqvist TreFr. 3: 155 (1843).
2) till 2; ironiskt äv.: kaxig, dryg. Verelius 138 (1681). CAEhrensvärd Brev 2: 390 (1800). Ernst Didring var en alltigenom rejäl, karlaktig, trofast natur. SvD(A) 1931, nr 279, s. 22. STSD(A) 1933, nr 343, s. 14.
Avledn.: karlaktighet, r. l. f. särsk. till -aktig 2. Isogæus Segersk. 557 (c. 1700). Karlaktigheten och tapperheten ha dunstat bort i krus och komplimenter. Hagberg Shaksp. 2: 92 (1847). SvLittH 2: 319 (1919). —
-ARBETE~020, äv. ~200. arbete som utföres l. brukar utföras av män. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 31 (1856). —
-ARM, r. l. m. (karl- 1819 osv. karle- 1676) VetAH 1819, s. 226. Lindwall Jakt 85 (1916). särsk. (†) om relikgömma i form av en mansarm. Schück VittA 2: 367 (i handl. fr. 1676). —
-BEKANT, adj. i substantivisk anv., m.; pl. -a. (numera knappast br.) manlig bekant, manlig bekantskap. Carlén Köpm. 1: 128 (1860). —
-DAGSVÄRKE~020. (karl- 1800 osv. karla- 1785—1807. karle- 1881) dagsvärke utfört av vuxen mansperson utan hästar; jfr DRÄNGE-DAGSVÄRKE. Johansson Noraskog 1: 97 (i handl. fr. 1785). Fennia XXXIV. 5: 10 (1914). —
-DRÄKT. (karl- 1831 osv. karla- 1786) (numera föga br.) mansdräkt. Tersmeden Mem. 6: 56 (1786). LbFolksk. 440 (1892). —
(1 h) -ERSÄTTNING. (†) mil. om rekrytering av meniga för armén; jfr ERSÄTTNING 4. KrigVAH 1805, s. 60. —
(1, 2) -FASONER, pl. (vard.) för karlar karakteristiskt sätt l. beteende. Icke alla (kvinnor) hade sådana karlfaçoner, som mamsell Baraklander. Wetterbergh Penning. 469 (1847). Östergren (1929). —
-FIGUR.
-FOLK. (föga br.) manfolk.
1) koll.: karlar; jfr FOLK 3. Strindberg RödaR 83 (1879). Östergren (1929). särsk. till 1 f, g; jfr FOLK 5 b. Karlfolket på gården. Tavaststjerna HårdT 150 (1891).
2) mansperson, man; jfr FOLK 7. Strindberg SvÖ 2: 257 (1883). Att fröken Lisa också vill ut i världen och ha plats som ett annat karlfolk. Westberg Vollquartz LilD 16 (1921). särsk. oeg., om kvinna. Manhaftiga fruntimmer äro de odrägligaste karlfolk, jag vet. Bremer Fad. 53 (1858). Jfr B. —
-GALEN. (starkt vard.) om kvinna: ”galen” efter manfolk; jfr GALEN 4. SvTyHlex. (1851). Didring Malm 1: 121 (1914). —
-GILL, äv. -GILD. [fsv. karlgilder, motsv. isl. karlgildr]
1) [efter motsv. anv. i fsv. Ordets eg. bet. är: som skall l. får givas ss. betalning l. i dråpsböter för en man] (i fråga om fsv. förh.) rättshist. till 1, i uttr. karlgill mark, mark (myntsort) utgörande en mark silver, vägd mark. OPetri Kr. 43 (c. 1540). Strinnholm Hist. 4: 462 (1852). Hildebrand Medelt. 1: 949 (1894).
2) [efter motsv. anv. i isl.] (†) till 2: manlig, duktig, käck. Spegel GW 88 (1685). Schultze Ordb. 1480 (c. 1755). —
-GÖRA, n. (karl- 1895 osv. karla- 1876—1917) sysselsättning l. arbete som är lämplig(t) för en fullvuxen man l. som kräver en fullvuxen mans krafter o. dyl. l. som brukar utföras av manfolk; jfr -ARBETE. Bruzelius AllmogL 9 (1876). Det var hon, som fick göra karlgörat här på torpet. Wærn-Bugge Herrsk. 10 (1926). Budk(Brage) 1928, s. 113. —
-HAND. (karl- 1862. karla- 1828 (i bet. 2)—1913)
2) (mindre br.) bildl.: kraftig hand; jfr KARL 2. Gustaf (Vasa) fortfor att med karlahand styra sitt rike. Fryxell Ber. 3: 192 (1828). —
-HATT. (karl- 1817—c. 1875. karla- c. 1645) (i fråga om bruklighet jfr anm. ovan) manshatt. IErici Colerus 2: 98 (c. 1645). Böttiger 6: 23 (c. 1875). —
-HJÄRTA. (karl- 1792—1884. karla- 1749—1853)
1) till 1: en mans hjärta; jfr HJÄRTA II 2. Et 40 års karlhjerta suckar för et 20 års fruntimmershjerta. SP 1792, nr 26, s. 3.
2) (mindre br.) till 2: hjärta som anstår en man; äv.: mannamod; jfr HJÄRTA II 5. Lind 1: 1125 (1749). Dalin (1852). Nu gäller det för den som vill följa mig (vid stormningen av Narva), att hafva rätt Karlahjerta i bröstet. Afzelius Sag. 7: 267 (1853; yttrande tillagt K. XII). —
-KARL, se B. —
-KLÄDD, p. adj.
2) (†) bildl., i uttr. gå karlklädd, vara fullvuxen, hava nått full utveckling. Konsterne gingo karklädde innan Raphael. CAEhrensvärd Brev 1: 64 (1782). —
-KLÄDER, pl. (karl- 1790 osv. karla- 1807) (i fråga om bruklighet jfr anm. ovan) manskläder. Möller 3: 1977 (1790). Rig 1921, s. 30. —
-KRAFT. (karl- 1845—1929. karla- 1790—1889) en mans styrka, manlig styrka; äv.: stor styrka (jfr KARL 2). Möller (1790). Endast starka karlkrafter förmådde föra dem (dvs. de krusande gummorna) till middagsbordet. Wacklin Minn. 3: 101 (1845). Östergren (1929). —
(jfr 1 e) -KRÄK. (starkt vard.) föraktlig l. medlidsam benämning på en karl, karlstackare, usel karl. LoW (1862). Så slut var karlkräket, så han ville ha mjölk. Engström Blandn. 39 (1925). —
(1, 2) -KVINNA. (karl- 1822 osv. karla- 1893—1898) (föga br.) manhaftig kvinna. Rademine Pockels 155 (1822). Lo-Johansson Hist. 165 (1928). —
-KÖN(ET). [fsv. karlkyn] (†) mankön(et); abstr. o. konkret. CAEhrensvärd (SVS) 1: 46 (1782). Björkman (1889). —
-KÖR, r. (†) manskör. Karlchörer utan accompagnement. SvTMusF 1929, s. 149 (1827). ASidner (c. 1850) hos Wennerberg Bref 1: 263. —
-LEK. (karl- 1933. karle- 1689) (i fackspr.) lek som lekes av män. Kareleekarna hållas tämmeligen hårda än i dag. .. De som i dag hållas, äro desze: Nappa Steek. Blindbock (osv.). Rudbeck Atl. 2: 309 (1689). NordKult. 24: 55 (1933). —
-LYFT, sbst. (†) så mycket som en man kan lyfta, mansbörda. Kullersten, af en karllyft hvardera. Nilsson Ur. 1: 57 (1866). —
-LÄNGD. (†) manslängd. (De) slå .. ner i Jorden störar af en karllängd. MNorberg (1780) hos Björnståhl Resa 5: 272. Ahlman (1872). —
(2) -MANLIG; adv. -a (†, Björner); -t (Lagerbring 1Hist. 2: 108 (1773)). (karl- 1716—1883. karla- 1918) [av isl. karlmannligr] (numera bl. ngn gg arkaiserande) manlig. Swedberg Schibb. 345 (1716; i listan på ”gamla gäfva ord och ordalag”). Björner HalfdBr. 25 (1737). Visst har du fått stor skada genom din broders död, men det är karlmanligt att bära sådant. Hildebrand Isl. 93 (1883). Blanck GeijerGötDiktn. 366 (1918). —
-MASK; pl. -er. (karl- 1736—1841. karls- c. 1780) (†) mask för man l. för maskering till man; äv.: person (man l. kvinna) som bär dylik mask. Tersmeden Mem. 2: 204 (1736). Jag ärnar språka med hvarenda karlmask på hela vauxhallen. Crusenstolpe Mor. 3: 81 (1841). —
(1 h) -MUNDERING. (karl- 1834—1893. karle- 1723—1858) (numera föga br.) mil. munderingsutrustning för manskap. FörordnRyttMonder. 1723, § 7. KrigVAH 1834, s. 59. SFS 1893, nr 62, s. 5. —
(1 h) -MUNDERINGS-PERSEDEL. (karl- 1858—1893. karle- 1858) (numera föga br.) mil. jfr -MUNDERING. TjReglArm. 1858, 2: 269. SFS 1893, nr 62, s. 5. —
-MÖSSA. (karl- 1845—1899. karle- 1618) (i fråga om bruklighet jfr anm. ovan) mansmössa. GullbgDomb. 19/5 1618. VerdS 82: 15 (1899). —
-PERSON, se D. —
-ROCK. (karl- 1834—1844. karla- 1866) (i fråga om bruklighet jfr anm. ovan) mansrock. Almqvist DrJ 474 (1834). Afzelius Sag. X. 2: 55 (1866). —
-RÖST. manlig röst, mansröst. Kellgren 1: 16 (1786). (Slavhandlarens) uppmärksamhet väcktes plötsligen af en vedervärdig karlröst. Callerholm Stowe 76 (1852). särsk. (†) om sångröst. Sånglära 4 (1814). Berlin Lrb. 134 (1880). —
-SADEL. (karl- 1746—1888. karle- 1792) (numera knappast br.) herrsadel. BoupptRasbo 1746. Benedictsson Ber. 233 (1888). —
-SIDA. (karl- 1848 osv. karla- 1926) (i sht förr) i kyrka l. (i vissa trakter) i bondstuga: sida där männen ha sin plats; motsatt: fruntimmerssida. Wingård Minn. 9: 93 (1848). Fatab. 1923, s. 99. —
(1 h) -SKRIVA, -ning. sjömil. överföra (skeppsgosse) till sjömanskåren. Gyllengranat SvSjökr. 2: 107 (1840; efter handl. fr. 1760). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 122 (1879). SFS 1921, s. 1059.
(jfr 1 e) -SLOK. (starkt vard.) föraktlig benämning på man. Hagberg Shaksp. 3: 298 (1848). FoF 1929, s. 82. —
(jfr 1 e) -STACKARE. (vard.) medlidsamt föraktlig benämning på mansperson. Engström Lif 131 (1907). I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot. Wranér Sockerp. 20 (1907). —
-STEG. (karl- 1771—1856. karla- 1843—1898)
1) steg utmärkande för män, manssteg, långt o. kraftigt steg. Knorring Torp. 1: 38 (1843). Karlfeldt FridVis. 7 (1898).
2) (†) om manssteg användt ss. längdmått. (Vägen är) vid pass 1000 karlsteg lång. Björnståhl Resa 1: 184 (1771). —
-STOL. (karl- 1633—1926. karla- 1665. karle- 1671)
1) (i sht förr) till 1: för män avsedd kyrkbänk. Johansson Noraskog 2: 422 (cit. fr. 1633). VexiöBl. 1824, nr 45, s. 4.
2) [anledningen till benämningen är förmodl., att en dylik stol förr ofta var husfaderns plats vid stugbordet] (i vissa trakter) till 4: kubbstol; jfr GUBB-STOL 2. Erixon Möbl. 2: XXIV (1926). —
-STRUMPA. (i fråga om bruklighet jfr anm. ovan) mansstrumpa. Murenius AV 372 (1658). Schallenfeld Met. 29 (1886). —
(jfr 1 e) -STUMP. (föga br.) föraktligt om liten, obetydlig karl. SvTyHlex. (1851). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). —
(2) -STYCKE. (karl- c. 1730—1807. karla- 1737—1764) (†) handling som anstår en man, manlig bedrift. Swedberg Ordab. (c. 1730). Bliberg Acerra 149 (1737). Weste (1807). —
-STÄMMA, r. l. f. (†)
-SYSSLA, r. l. f. (karl- 1847—1853. karla- 1749) (numera knappast br.) = -ARBETE; i sht i pl. Lind 1: 1125 (1749). Englund Ged. 127 (1853). —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20.
1) (vard.) manligt sällskap. Hon var ute och gick i karlsällskap. Almqvist DrJ 320 (1834). Om der (i Köping) icke fans något godt förråd på bildadt karlsällskap, så (osv.). Svedelius Lif 45 (1887).
2) (numera knappast br.) sällskaplig sammankomst av män. Det äro våra Karl-sällskaper, som behöfva den mästa reformation. Posten 1769, s. 734. BEMalmström 5: 131 (c. 1860). —
(jfr 1 e) -TAMP. (starkt vard., numera föga br.) skymford om l. till karl. Hagberg Shaksp. 10: 187 (1850). Blanche Tafl. 2: 236 (1867). —
-TOKIG. (vard.) = -GALEN. Tholander Ordl. (c. 1875). En karltokig piga. SvD(A) 1931, nr 152, s. 22. —
-TORKA, r. l. f. (vard., skämts.) brist på män. En ö, där det är karltorka om förmiddagarna. NSvSkämtl. 84: 18 (1917). SvD(A) 1933, nr 289, s. 13. —
-TYCKE.
1) (enst., †) om mäns mening l. tycke. (Sändebuden) återkommo med begge furstinnornas porträtter, men röstade för den yngre (ss. gemål åt Karl Gustav) ..; drottning Kristina .. talade deremot för den äldre ... Karl Gustaf följde karltycket, hvilket också efter porträtternas betraktande blef hans eget. Fryxell Ber. 11: 84 (1843).
2) (vard.) ”herrtycke”. (Sv.) hafva karltycke, (t.) den Männern gefallen. SvTyHlex. (1851). En flicka med karltycke. Stiernstedt Liw. 41 (1925). —
(1 h) -VAKANS. (förr) mil. vakans i föreskrivet antal soldater; särsk. (i fråga om det yngre indelningsvärket alltsedan frihetstiden) om dylik permanent vakans. KrigVAH 1840, s. 189. PT 1901, nr 305 A, s. 3.
Ssg: karlvakans-avgift. (förr) mil. (i fråga om det yngre indelningsvärket alltsedan frihetstiden) avgift vilken ss. ersättning för befrielse från skyldigheten att hålla karl erlades av rust- l. rotehållare. KrigVAH 1840, s. 175. KrigVAT 1856, s. 383. —
(1 h) -VAKANT. (karl- 1892—1900. karla- 1905) (förr) mil. jfr -VAKANS. BtRiksdP 1892 B, Saml. 1. I. 1: nr 1, s. 3. Karlavakant rusthåll. LD 1905, nr 72, s. 2. —
-VIS, n. (karl- 1846 osv. karla- 1792—1929. karle- 1734—1754) (vard.) i uttr. på karlvis, på karlars sätt, karlaktigt.
2) till 2. När oliud hördes af grannarne, utkrafde han Kämpenäs-rätten på karle-vis. Dalin Arg. 2: 211 (1734, 1754). Nu var man i kappkörartagen och det skulle åkas på karlvis. Nordström Sven 13 (1929). —
-VULEN, -VULENHET, se B. —
-VUXEN, p. adj. (karl- c. 1750. karla- 1664) (†) om mansperson: fullvuxen. Verelius Gothr. 96 (1664). Linné Diet. 2: 234 (c. 1750). —
B (i sht i ssgr till 2; utom i KARLA-FOLK, -HUGG, -KARL, -TAG, -VULEN numera nästan bl. bygdemålsfärgat): (2) KARLA-BEDRIFT. (†) manlig(t) stordåd l. bragd. Borg Luther 1: 275 (1753). —
-BRÖSTDUK. (†) visst slags till mansdräkten hörande plagg (väst?); jfr BRÖST-DUK anm. GullbgDomb. 19/5 1618. —
-DAGSVÄRKE, -DRÄKT, se A. —
-FAMN. (karla- 1792. karle- 1667) (†) en karls famn; jfr FAMN I 1. Then ringeste (krokodilen) ther (i dammen) är .. hafwer ett Gaap, som är wijdare än Karlefampn. Kiöping Resa 87 (1667). SP 1792, nr 141, s. 2. —
(2) -FOLK. (i vitter stil) folk som består av duktiga män; jfr FOLK 1. Odins folk, / Ett karla-folk, med hjertan tappra, fromma. Böttiger 3: 108 (1844, 1858). Hagberg Shaksp. 4: 129 (1848). Jfr A. —
(1, 2) -FOROR, pl. (karla- 1664—1826. karle- 1747) (†) manligt sätt l. uppträdande; jfr FOLA, sbst.2 Verelius Gothr. 84 (1664). Hvad karlaforor mellanåt hon har, / Nu visar hon likväl sig endast qvinna. Atterbom FB 104 (c. 1855). —
-GÖRA, -HAND, -HATT, -HJÄRTA, se A. —
(2) -KARL. (karl- 1790. karla- c. 1755 osv. karle- 1842—1846) (ngt vard.) kraftkarl, ”dunderkarl”; äv. oeg., om kvinna. Schultze Ordb. 2225 (c. 1755). Tacka vet jag, om det ändå komme / Engång en Kung, en rigtig karlakarl. PoetK 1822, 1: 60. Säkert är, att magister G. .. var en riktig karlakarl. Vesterlund Skolm. 30 (1924). Den karlakarl till kvinna som i närmare 30 år själv skött sin jord. SvD(A) 1934, nr 195, s. 3. —
-KLÄDER, -KRAFT, -KVINNA, se A. —
(1 h) -LÖS. (†) karlvakant. (Han) har legt soldat i sitt ställe, att roten eij blef karlalös. VDP 1721, s. 2936. —
-MANLIG, se A. —
(2) -MOD. (karla- 1678—1727. karle- c. 1678) (†) mod som utmärker en man, mannamod. Westhius Vitt. 6 (1678). URudenschöld Vitt. 359 (1727). —
(2) -ORD. (i folkligt spr.) om sådant tal som män föra, kraftfullt tal; äv.: pålitligt l. vederhäftigt tal; i sht i pl. Bakom denna försäkran stå, såsom stöd för densamma, karla-ord af män, fullt lika trovärdige som hr M. Cygnæus 2: 283 (1858). Gustav Carlsson och stordelen av folket gick fram till Gruvhamn och talade karlaord där med kamraterna vid (såg-)verket. Koch Timmerd. 100 (1913). —
-ROCK, se A. —
-SAK. (†) i pl.: angelägenheter som röra männen l. som avgöras av män. Hans Maj:t (K. XI) sade ofta: att qvinnans göra vore sländan och icke att blanda sig i karla-saker. HSH 9: 155 (c. 1800). —
-SIDA, se A. —
(2) -SINNE. (föga br.) manligt, oförfärat sinne. De svenske (äro) allmänneligen till lynnets, att behöfva karlasinne .. utaf sin Konung. HSH 1: 41 (c. 1750; yttrande tillagt Gustav Vasa). Högberg Vred. 2: 244 (1906). —
-STEG, -STOL, -STYCKE, se A. —
(2) -STÖT. (†) kraftig stöt. Ja men thet wor' lust höra få, / The gamla tappre Gjöthar, / Ännu en gång med mod gå på, / Och dela Karla-stötar. Odel Sincl. 53 (1739). —
-SYSSLA, se A. —
(1, 2) -SÄTT. (numera knappast br.) i uttr. på karlasätt, på karlars sätt, på karlvis. (Somliga) hafva för manér, at på karla-sätt taga kron-supar, på fastande maga. Linné hos Hiorter Alm. 1748, s. 30. —
(1, 2) -TAG. (vard.) kraftigt tag, duktigt tag; äv. bildl. Ta ett karlatag. Hagberg Aristoph. 31 (1834). Ett tag som ditt det kallar jag karlatag. Runeberg 2: 61 (1848). Att stå emot nöden oförsagd, / det kallar jag karlatag. Reuter NSång. 87 (1888). Svenska män .., vilka i fråga om sinnelag och karlatag i farans stund ingalunda vansläktats från ärorika fäder. SvD(A) 1934, nr 257, s. 4. (†) Hjelp oss ett karlatag, / Så ligger han, så lång han är, på golfvet! Atterbom LÖ 2: 276 (1827). särsk. (mindre br.) i uttr. det är karlatag i ngn, det finnes manlighet hos ngn. LD 1907, nr 32, s. 3. Fornv. 1920, s. 74. —
-VAKANT, -VIS, se A. —
-VULEN. (karl- 1672—1883. karla- 1732 osv. karle- 1713—1715) (dels ngt vard., dels i vitter stil) karlaktig; äv. om kvinna.
1) till 1, = KARL-AKTIG 1; stundom om sak: som är utmärkande för en man. Verelius Herv. 93 (1672). Hon (gick) länge med .. karlavulna steg fram och åter på golfvet. Geijerstam LycklMänn. 211 (1899). särsk. (föga br.) bildl.: grov, klumpig. Grofva och karlavulna former. SvSlöjdFT 1914, s. 128 (i fråga om silverpjäser).
2) till 2, = KARL-AKTIG 2; stundom om sak: som tillhör l. passar för en man; förr äv. om arbete, övergående i bet.: svår, ansträngande. Verelius 52 (1681). Tobak började smaka Poikar som Såcker, effter de tyckte denna Röken vara Karlavulen. Dalin Arg. 1: nr 14, s. 4 (1733). Det blir ett Karlavuhlit arbete för Linroth, at lägga den tillärnade Åkeren, i sådana skifften, och i sådant läge, som en huushållare det giöra bör. ÅgerupArk. Brev 24/6 1778. I rorshytten (på fiskebåten) står skepparn själf, väderbiten och karlavulen med en stadig olson om halsen, oljerock och oljebyxor (osv.). SvD(A) 1914, nr 283, s. 6. En karlavulen likgiltighet för det rena artisteriet. STSD(A) 1933, nr 343, s. 10. (†) Konung Eric (XIV) .. dog karlavulit. HSH 3: 48 (c. 1800).
Avledn.: karlavulenhet, r. l. f. (karl- 1737—1852. karla- c. 1780 osv.)
1) till -vulen 1. (Det manliga öknamnet berodde) icke alls .. på någon karlavulenhet hos denna flicka. SvStCederschiöld 148 (1914).
2) till -vulen 2. Björner Vols. 5 (1737). Jag ville med karavulenhet cachera mina plågor. Tersmeden Mem. 1: 31 (c. 1780). Småklokheten har ätit ut all karlavulenheten (hos det liberala partiet). GHT 1923, nr 89, s. 8. —
-VUXEN, se A. —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. (†)
2) till 2: manligt väsen, manlighet. Odel Sincl. 35 (1739). Bland Svenskar och Nordmän (blev) fordomtid den, som svek i dryckom, .. misstrodd om rätt karlaväsende. Afzelius Sag. 3: 150 (1841).
C (†): KARLE-ARM, -DAGSVÄRKE, se A. —
-FAMN, -FOROR, se B. —
-KARL, se B. —
-KOMMA, f., l. -KÄMMA, f. (-kjämba 1690. -komma 1690) [senare ssgsleden är sv. dial. (Smål., Södermanl., Dalsl., Dalarna) kamba, kämba, kämma, fång hö, avledn. av KAM, sbst.2] (†) benämning på ett mått för mätning av hö (eg. så mycket som en karl på en gång kan räfsa i hop o. taga med handen o. räfsan). Falkman Mått 2: 98 (cit. fr. 1690; i fråga om förh. i Östergötl.). —
-LEK, se A. —
-MOD, se B. —
-MUNDERING, MUNDERINGS-PERSEDEL, -MÖSSA, -SADEL, -STOL, -VIS, se A. —
-VULEN, se B.
D (numera bl. i ssgn KARLS-PERSON): KARLS-ANSIKTE, se A. —
-MASK, se A. —
-PERSON. (karl- 1929. karls- 1651—1929) mansperson; numera bl. ngn gg (vard.) med ringaktande bibet.; jfr KARL 1 e. RP 15: 83 (1651). Om någon Karlsperson, försedd med hedrande betyg, skulle .. vilja åtfölja en resande till Vexiö .., så kan fri resa erhållas. DA 1824, nr 33, Bih. s. 8. Östergren (1929).
Avledn.: KARLIG ka3rig2, adj. (karig 1773—1929. karlig 1851—1929) [sv. dial. karig, kärig] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: karlaktig; ironiskt äv.: kaxig; om sak: som tillhör l. passar för en man. Sahlstedt (1773; med hänv. till katig). (Oftast) är det inte så mycket med dig (sade baggen till bocken); för du är mest karliger öfver ditt långa skägg. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXV (1868). Där (dvs. ute i världen) skulle han lära sig ett karligare yrke än (osv.). Svea 1925, s. 89.
Spoiler title
Spoiler content