publicerad: 1959
ROT rω4t, sbst.1, r. l. f.; best. -en ((†) -an RA I. 1: 195 (1533), LMil. 1: 47 (1680)); pl. rötter röt4er (OPetri 1: 485 (1528) osv.) ((†) rotter HovförtärSthm 23/12 1662 (möjl. felskrivn.); röter (-öö-, -th-) G1R 1: 27 (1521), Murenius AV 407 (1658)); pl. best. rötterna (Schroderus Os. 2: 65 (1635) osv.) ((†) röttren Bureus Suml. 72 (c. 1600), Hedberg Dagen 45 (1863; i vers)).
Ordformer
(rot (-oo-, -dt, -th) 1526 osv. rott c. 1585 (: rotten, sg. best.), 1638 (: rotthugning)—1771 (: Rottyxe))
Etymologi
[fsv. rot; jfr d. rod, nor. rot, isl. rót samt eng. root (inlånat fr. nord. spr.); till en ieur. rot som äv. föreligger i lat. radix, rot (jfr RADIKAL); i avljudsförh. till ÖRT, möjl. äv. till gr. ῥίζα, rot (se LAKRITS). — Jfr BEROTA, v.1, ROTA, v.1]
1) icke bladbärande (i allm. nedåtväxande, positivt geotropisk) del av en växt med uppgift att fasthålla växten vid dess substrat (i allm. jorden) o. att ur den uppta vatten o. näringsämnen; i äldre spr. o. i icke vetenskapligt spr. äv. om vissa underjordiska stamdelar. Värklig rot förekommer endast hos blomväxter och kärlkryptogamer. Ha djupa l. vitt förgrenade rötter. Det växte fram nya skott vid roten. Gräset var avbetat ända till roten. Från rot till topp, hela växten. (De) sågho fikona trädh förtörkat wara in till roothen. Mark. 11: 20 (NT 1526). Harff til at vprijffua röter och bereeda iordena mz. VarRerV 43 (1538). Roten (av Amaryllis) är en lökväxt med hinna utom hinna. VetAH 1742, s. 94. Ur grodden utvecklas .. rot, stam och blad ... Dessa äro växternas näringsorgan. Holmström Naturl. 1: 88 (1888). Marken (i Kolmården) var genomvävd av hårda, hala rötter. Lagerlöf Holg. 2: 2 (1907). Granplantor .. med väl utvecklade rötter till salu. SDS 1925, nr 69, s. 13 (i annons). — jfr ADVENTIV-, AM-, BET-, BI-, DAHLIA-, FÄST-, GRODD-, GRÄS-, HJÄRT-, HUVUD-, JORD-, KLUMP-, KLÄTTER-, KNIPPE-, KNÖL-, KRON-, LILJE-, LILL-, LJUNG-, LUFT-, LÖK-, MASKROS-, MJÖLK-, MODER-, OGRÄS-, PRIM-, PÅL-, SIDO-, SMÅ-, SNYLT-, STUBB-, STÖDJE-, SUG-, SVAMP-, TRÄD-, UPPLAGS-, VATTEN-, VÄXT-, YT-ROT m. fl. — särsk.
a) i ordspr.; jfr 5, 7. Äplett smakar iw aff rothen ehuart som thet triller. SvOrds. A 2 b (1604). Offta flytt, får sällan rooth. Grubb 607 (1665). Ond rooth bär elack frucht. Dens. 621. Som roten är, så är blomman. Rudbeck Bref 148 (1677).
b) i vissa stående uttr. o. förb.
α) betecknande att en växt(del) utvecklar en rot l. rötter resp. att växten med roten l. rötterna får fäste i sitt substrat (jorden), t. ex. slå l. fatta (i sht förr äv. taga) rot; slå l. få l. skjuta l. driva l. bilda (i sht förr äv. fatta l. sätta) rötter; sända ut rötter; äv. draga rot på (en planta o. d.), få (en planta osv.) att skjuta rötter. (Vissa delar) aff dhetta Berget, äre tämmeligen safftige och Jordrijke, så at Trää, Buskar och Krydder genast sättia Rötter. RelCur. 55 (1682). Qvistar af Pihl, Sälg, Hilster, eller andra buskar, hvars qvistar taga rot. SvLitTidn. 1816, sp. 315. Att .. draga rot på en neriumstickling. Abelin TrInomh. 110 (1904). Fatta rot. Auerbach (1913).
β) på l. å rot (äv. roten), förr äv. på stående rot, om skog l. odlad växt, särsk. säd: icke avvärkad resp. mejad l. skördad, växande o. d. Sälja skog l. gröda på rot. Grödan står ännu på rot. VRP 9/7 1735. Ey blifver här inhöstat ännu på 14. dagar, emedan än mycket korn står på root. ÅgerupArk. Brev 2/9 1742. Eken .. skulle barkas på stående rot. EconA 1807, juni s. 23. (Blåkål) bör stå på roten tills den blir frostbiten. Langlet Husm. 386 (1884). Då virke utbjudes till försäljning å rot. HbSkogstekn. 189 (1922).
γ) (numera föga br.) betecknande att skog l. säd o. d. avvärka(t)s resp. meja(t)s, t. ex. hugga l. fälla ngt av roten, få ngt l. vara av rot. Ingen (skall) hafwa magt, at fälla något bärande trä af Rotan, utan det är först lofgifwit och utwist. LMil. 1: 47 (1680). När Allmogen .. et vist antal Timmer-ståckar tillägges, at af roten eller stubben hugga och dädanföra, böra (osv.). PH 2: 884 (1731). Säden är nu .. i allmänhet af rot. SD(L) 1896, nr 438, s. 3. Få säden af rot. EWigström i Landsm. VIII. 3: 62 (1898).
δ) betecknande att en växt upptages l. uppryckes på ett sådant sätt att rötterna följa med l. att den avhugges ända nere vid roten o. d.; ofta med tanke på ett fullständigt tillintetgörande l. utrotande av växten. Gräva l. rycka upp ngt med rot(en) l. rötterna, i sht förr äv. rötter. Hugga av ett träd vid roten. Om sombliga kiempar (berättas), at the haffua rykt vp med rööter, stoor trää och slaget sina fiender med. OPetri Kr. 23 (c. 1540). Jag ryckte upp tistlar med rötter. Wirsén Vis. 117 (1899).
ε) (arkaiserande) ris och rot, stubb och rot, rot och stubbe, ss. beteckning för det tillstånd vari ett ouppodlat markområde befinner sig, eg. efter det att skogen därpå fällts, men innan ännu riset är bortfört o. stubbarna äro uppbrutna; numera nästan bl. i uttr. bryta (upp) l. uppröja o. d. ngt från ris och rot l. från rot och stubbe o. d.; jfr RIS, sbst.1 4 c. Broman Glys. 1: 66 (c. 1730: Rjs ock Rot). Nästbemälte Hr Probst hafver .. bygt och af stubb och Rot upodlat följande Hus och ägor. OfferdalKArk. N II 1, s. 87 (1744). Min faders grund och jord, som han och vi, barnen, ha brutit upp från rot och stubbe. Högberg Frib. 288 (1910).
c) (numera bl. tillf.) vid roten l. rötterna (av ett träd), vid foten av ett träd. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Han sätter sig vid roten af trädet. Envallsson Slått. 48 (1787).
d) [urspr. möjl. till 2 a] (i sht förr) dra rot, namn på en lek. Dra rot, Draga hank .. tillgår så, att de tävlande sitta på marken med fötterna mot medtävlarens fötter, hålla med händerna i en käpp eller dyl. och söka dra upp varandra. LandsmFrågel. 28: 9 (1930). Fogelqvist Minn. 20 (1930).
2) om rot (i bet. 1) med speciell anv.; jfr 3. — jfr BETEL-, FÄRG-, FÄRGAR-, GURKMEJ-, KALMUS-, KRAPP-, MORINDA-, TÖRE-ROT m. fl. — särsk.
a) om kraftigt utvecklade, köttiga näringsrika rötter från odlade växter, använda till födoämne l. foder (t. ex. morötter, palsternackor, kålrötter, selleri) l. (utom i ssgr numera bl. tillf.) om rot använd ss. krydda o. d.; ofta med särskild tanke på rötter från trädgårdsodlade växter (jfr ROT-SAKER), motsatt: rotfrukter; numera nästan bl. i pl. Månglerskor som sällia allehanda slags grön Frucht och Rötter, sampt Kåhl och Ärteskijder. OrdnAccijs. 28/2 1638, s. A 3 a. Hönse soppa med rusin och rötter. Valleria Hush. 13 (c. 1710). Hushållets medlemmar hafva under året ätit .. (40 kg) rötter (hälften morötter, hälften kålrötter). UvFeilitzen i SLorS 6: 61 (1891). StKokb. 184 (1940). — jfr ARROW-, GULD-, INGEFÄRS-, KAROTT-, KÅL-, LAKRITS-, MANIOK-, PALSTERNACKS-, PEPPAR-, PERSILJE-, RÄTTIKA-, SOCKER-, SOPP-, SÖT-ROT m. fl. samt MOROT. — särsk.
α) i uttr. gula rötter.
β) (†) om potatis. 2RARP 16: 399 (1747). Lät en person, med Potater i en korg, lägga en rot eller klyft i hvart hål, til 3 tums djup. VetAH 1777, s. 253.
b) (i sht om ä. förh.) om rötter med medicinsk (i äldre tid äv. magisk) anv.; äv. om drog av rötter. Mongahanda plantors art, och röters krafft. SalWijsh. 7: 20 (öv. 1536). Sedan Thor sin Dunner-Kijl, / Oden Brynian, Febus Rötter, / .. Neerlagt för Lisettens Fötter. Lucidor (SVS) 30 (c. 1670). Röttren (av kokospalmen) brukas i Dysenterie och Febrar. Osbeck Resa 96 (1751, 1757). Darelli Sockenapot. 28 (1760). Sundén (1888). — jfr ANGELIKA-, ASFODILL-, BENEDIKT-, BRUN-, CYPER-, FEBER-, FÄNKÅLS-, GELÉ-, GIFT-, GUL-, HOSTÖRTS-, INGEFÄRS-, JALAPPA-, KALMUS-, KINA-, KRÄK-, LAKRITS-, MANDRAGORA-, MÄSTER-, NYS-, ORM-, PERSILJE-, PEST-, PESTILENS-, PIMPINELL-, PION-, PRUST-, PURGER-, RABARBER-, SALEPS-, SARSAPARILL-, SENEGA-, VAL-, VALERIANA-, VIOL-ROT m. fl.
c) i pl. l. (numera vanl.) sg., ss. ämnesnamn, om rötter l. rottågor l. rotens ved ss. material för tillvärkning av ngt, särsk. med användning ss. borst- l. flätmaterial l. ss. ersättning för trävirke (t. ex. i tobakspipor l. för inläggning i möbler o. d.). 1: Stoohl med rötter hoopa satt. BoupptSthm 1674, s. 144 b. Dessa borstar tillverkas mestadels af rot. Hierta-Retzius ArbStug. 93 (1897). Hatten är af hvit rot. SvD(A) 1916, nr 198, s. 7. — jfr BJÖRK-, GRAN-, LJUNG-, LÖNN-, PIASSAVA-, PLATAN-, RIS-ROT m. fl.
3) växt med rot av speciellt slag (med påfallande utseende l. färg l. dyl.) l. med speciell anv. (jfr 2); företrädesvis (o. numera bl.) i ssg l. elliptiskt för sådan; stundom svårt att skilja från 2. I Kiöksgården äro och tienlige allehanda Rötter. Risingh LandB 53 (1671); jfr 2 a. Potatoës växte härligt (i Lima) så väl som andra rötter, e. g. Pastinaca, Daucus, Beta, Raphanus. Linné Dal. 111 (1734). — jfr ASFODILL-, BACK-, BENEDIKT-, BJÖRN-, BLOD-, BOCK-, BRUN-, DRAK-, GIKT-, GUL-, HAVRE-, HJORT-, HUS-, HÅL-, JALAPPA-, JAMS-, JÄRN-, KALMUS-, KAROTT-, KORS-, KRÄK-, KVES-, KVICK-, KÅL-, LUNG-, MÄSTER-, NOSSE-, NYS-, ORM-, PEPPAR-, PEST-, PESTILENS-, PURGER-, SALEPS-, SEGER-, SMINK-, SVART-, SVIN-, SÖMN-, SÖT-, ULVS-, VIT-, VÄNDE-, ÅLANDS-ROT m. fl.
4) om sådan del av ngt, som gm sin form l. funktion mer l. mindre liknar en rot (i bet. 1).
a) i sht anat. om rotliknande (ofta dold) del av en kroppsdel l. av utväxt på en kropp (t. ex. tand, hår, nagel, nerv, tunga, näsa), varmed kroppsdelen osv. är fäst vid den övriga kroppen l. som utgör kroppsdelens osv. bas. The Arianiske Wender hafwa vthi Keyser Justiniani tijdh medh sielfwa Rötterna vthskurit på the Christne Biskopar theras Tungor. Schroderus Os. 2: 65 (1635). Näbbets rot (hos falksläktet) är betäckt af en naken hud. VetAH 1801, s. 175. Vingpennorna af första ordningen (äro hos kortörad uv) vid roten rostfärgade. Nilsson Fauna II. 1: 110 (1824). Afståndet emellan fostrets nafvel och (navel-)strängens rot i moderkakan. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 259 (1837). Ett nytt .. liktornsmedel .. borttager fullkomligt liktornar med roten. Idun 1890, s. 32 (i annons). Genom .. ”rötter” blir (kräft-)svulsten djupt förankrad i och suger sin näring ur den ännu bibehållna modervävnaden. Hylin Munn. 2: 217 (1933). — jfr ANTENN-, FINGER-, FOT-, HAND-, HORN-, LUNG-, NAGEL-, NÄBB-, NÄS-, STJÄRT-, SVANS-, TUNG-, VING-, ÖGON-, ÖRON-ROT m. fl. — särsk.
α) om den i käkens tandhåla (alveol) befintliga, av tandköttet dolda delen av en tand. Rosenstein Comp. 52 (1736). Hylin Munn. 1: 64 (1930). jfr TAND-ROT.
β) om den i (läder)huden nedsänkta, av hår säcken omgivna delen av ett hår. Nilsson Fauna 1: 30 (1847). Broman Männ. 2: 75 (1925). jfr HÅR-ROT.
γ) utgångsdel av en nerv vid dess utgång från det centrala nervsystemet l. från en ganglie. TLäk. 1833, s. 250. Bergmark Nervsj. 179 (1931). jfr NERV-ROT.
δ) (i vitter stil) oeg. l. bildl., i uttr. hjärtats rot l. rötter o. d., om hjärtats ”fäste” l. hjärtats l. själens innersta l. ngns hjärtegrund o. d.; jfr 6. Afzelius SæmE 273 (1818). Hämdens klinga / Dig (dvs. Hannibal) hade träffat invid hjertats rot. Sätherberg Dikt. 1: 202 (1845, 1862). Hans öga / Ej skall tåras, / Ej hans hjertas / Fina rötter såras. Gellerstedt 2Dikt. 15 (1881). jfr HJÄRT-ROT.
b) (numera icke ss. vetenskaplig botanisk term) om de basala partierna av ett blad l. en knopp o. d., vilka bilda bladets osv. förbindelse med stammen. BotN 1850, s. 181. Juhlin-Dannfelt 294 (1886). Lind o. Gréen Trädskolesk. 48 (1915). jfr GREN-ROT.
c) (numera icke ss. vetenskaplig geografisk term) om basen l. foten av ett bärg o. dyl. l. den del av bärget osv., som befinner sig under markytan. Schroderus Liv. 570 (1626). (Skyterna) bodde Norr om Caspiska hafvet vid rötterne af bärgen Imaus, Taurus, Caucasus (m. fl.). Dalin Hist. 1: 17 (1747). Roten af denna klefva var Kråkebärg, eller svart Schiffer. Linné Vg. 28 (1747). Mot väster tilltager däremot denna relativa höjd eftersom fjällkedjans absoluta medelnivå stiger mot dess bas eller rot. Ymer 1918, s. 177. — jfr BI-, BÄRGS-, KLIPP-ROT.
d) (numera bl. mera tillf.) om den del av en halvö l. landtunga l. dammbyggnad o. d., varmed den är förbunden med (huvud)landet, landfäste, bas. Dammens inre fäste vid stranden kallas hans rot. NF 3: 826 (1879). Vid roten av Gallipolihalvön. Athena 88 (1917).
e) (numera bl. mera tillf.) om de källor l. källfloder som utgöra upprinnelsen till en större flod. (Ptolemaios) säger Nili root i Måne-bergen fins. Spegel ÖPar. 37 (1705). I Ume Lappmark flyter Uman .. med sina två stora rötter, den egentliga Uman och Vindel-elfven. Düben Lappl. 8 (1873). FoFl. 1909, s. 281.
f) (numera knappast br.) bärgv. om nedre delen av en malmgång l. brytningsplats. JernkA 1874, s. 110. Wetterdal Grufbr. 201 (1878). — jfr PALL-ROT.
g) (i sht i fackspr.) allmännare, om sådan del av ett föremål, som utgör fäste l. underlag för föremålet l. dess nedersta l. understa del l. som befinner sig under markytan o. d. Forsius Min. 135 (c. 1613). Uti .. tunna läder ega nockerna icke den stadighet som för dem erfordras, hvilket kommer deraf, att nocken, vid sjelfva roten eller fästet, eger för svagt och lågt stöd. Carlström Spinnm. 51 (1832). Stålet (i hyvelmaskinen) flyttas .. från kuggens spets till dess rot under skärningen utifrån inåt. TT 1899, M. s. 90. All gatstenen är hvad man kallar mycket fyllig, d. v. s. föga afspetsande mot roten. Därs. 1901, K. s. 138. Fanstången var målad i blått med en gul spiral som vred sig läckert från roten till spetsen. Ahlin Markn. 163 (1957). — särsk. (†) på plog: (plog)-vise, (plog)sula. Brauner Åker 26 (1752). VetAH 1759, s. 214.
5) (i allm. med vitter prägel) i bildl. anv. av 1, i mer l. mindre tydligt utförd bild o. i stående uttr. som utgått från sådan bild. Äär .. roten helogh, så äro och qwistana häloghe. Rom. 11: 16 (NT 1526). Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar, / Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma. Stiernhielm Herc. 465 (1658, 1668); jfr 7 b. Bitter är ångrens rot, men stammen gyldene frukter / Bär för eviga dar. Stagnelius (SVS) 3: 73 (1817). Hur skönt att, när så blir bestämdt, / Få lösas från sin rot / Och lyftas uppåt, uppåt jemt, / Förklaringen emot. CVAStrandberg 1: 323 (1877). Många småborgerliga föräldrar läto sina ättlingar under ett par tre år .. (i latinskolan) pröva på, att lärdomens rot är bitter. MinnSvLärov. 3: 25 (1929). — särsk.
a) i uttr. som syfta på roten ss. det organ som ger en växt dess fäste (i ett visst substrat) o. utgör förutsättningen för dess liv o. utveckling; särsk. betecknande att ngt har l. får rotfäste l. fast fot l. förankring l. allmän spridning på en plats l. har vunnit l. vinner insteg l. börjar (börjat) gro l. växa ngnstädes l. hos ngn l. att ngn är l. blir fast knuten till en plats l. miljö l. är l. blir bofast på en plats o. d.
α) i sådana uttr. som ha (djupa, långa) rötter, ha (djupa, förr äv. fasta) rötter i ngt l. hos ngn, vara fäst vid ngt med starka rötter; förr äv. med fasta rötter, med fast förankring l. säkert rotfäste. Hwad som helst han alt här til talat hadhe j Christi saak, thet hadhe inga fasta röter j hans hierta. LPetri ChrPina e 6 a (1572). Hos osz består forna och gambla Häffden, medh faste och orörde Rötter. Schroderus Os. 1: 656 (1635). Ond vana har långa rötter. Granlund Ordspr. (c. 1880). Fröding hade djupa rötter i den värmländska herrgårdsmiljö där han växte upp. Olsson Fröding 64 (1950). Att vi med starka rötter är fästade vid det som varit. Fatab. 1953, s. 8. — särsk.
α') (numera knappast br.) i sådana uttr. som ha inga rötter l. stå utan rötter, sakna rotfäste l. förankring l. stadga o. d. (Att säden såddes på hällebärget, det är sagt om dem) som, när the höra, anamma the oordhit medh glädhi, och the hafua inga röter. Luk. 8: 13 (NT 1526). Värcket är nytt och hafver ähnnu inga rötter. RP 8: 776 (1641). Utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Wecksell DHjort 63 (1862).
β') i sådana uttr. som (icke) ha ngn rot l. vara utan ngn rot l. (enst.) sakna all rot i ngt, (icke) ha ngn förankring l. ngt stöd i ngt. Den inre oenigheten skulle ha varit omöjlig, om de nya Statsförfattningarna haft någon rot i det allmänna tänkesättet. Tegnér (WB) 4: 98 (1823). Skulle nu en sådan lag sakna all rot i folkets seder och bildning, så vore han ur stånd att göra sig gällande. Snellman Stat. 16 (1842). Utan någon rot i verkligheten. Hagberg Benavente 13 (1922).
γ') (i vissa trakter) i uttr. ha varken rötter eller fötter l. icke ha rötter eller fötter, sakna rotfäste l. grund l. mening o. d.; jfr 8. Skvallra sånt som inte har rötter eller fötter, va är det för sätt? Carlsson Hel 188 (1953). jfr: (Skådespelaren i Falks roll i ”Kärlekens komedi”) slank omkring hela kvällen i sin hvita pjärrotdräkt, utan att tyckas ha hvarken rötter eller fötter, som man säger. Agrell Sthm 115 (1892).
δ') (†) i uttr. med rötter, stadigt, med fasthet l. dyl. Hans (dvs. E. Ekeroths) skiepp af stadig Ek, medh rötter styrt och byggt / (Som wij för ordspråk ha) det gick sin kosa tryggt. Runius (SVS) 1: 206 (1708).
β) i sådana uttr. som slå l. fatta l. få (i sht förr äv. taga l. sätta) rötter l. rot l. djupa l. starka rötter l. fast rot l. sina rötter l. sin rot l. skjuta (fasta l. djupa) rötter (ngnstädes l. hos l. i ngn) o. d. Gud læta de fremmande seder med gifft icke få rötter, i desse Norderlænderne. BSkytte (1651) i HSH 9: 207. Odygd är ond at vthrota. Hon sätter diupa rötter. Grubb 844 (1665). Hos mig hade åtrå och längtan effter friheten fattat .. diupa rötter. HMvSeulenberg (1734) i KKD 8: 132. Strindberg Hafsb. 254 (1890: togo .. rot). Rörelsen (dvs. anarkismen) har tidigt skjutit rötter äfven hos Italiens stads- och jordbruksarbetare. NF 19: 230 (1895). Han längtade otåligt att få en ordinarie plats och få slå rot någonstans. Edqvist Musik 396 (1946). Grämelsen slog rot i mig. Fridegård VägSmal 36 (1953).
b) i uttr. som syfta på att roten förenar växten med ett visst substrat o. att detta substrat är den grund varur växten växer fram; särsk. betecknande att ngt vuxit fram ur l. kommer från l. har sitt ursprung l. sin grund i ngt.
α) i sådana uttr. som ha sin rot l. sina rötter i ngt, med rötter i ngt o. d. Vårt modersmål, Svenska, har sin rot i ett fornnordiskt språk, som bär namn af Isländska. Almqvist AllmSpr. 79 (1835); jfr 7 d. Framtiden har sina rötter i det förflutna och i det närvarande. Geijer I. 8: 313 (1838). Gerhart Hauptmann har sin rot i den schlesiska landsbygden. Henriksson Tyskl. 159 (1901). Med rötter i upplysningstidens intellektuella och kulturella internationalism hade skandinavismen vuxit upp ur huvudsakligen vetenskapliga och litterära kretsar. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 88 (1947).
β) i sådana uttr. som ngt sträcker sina rötter så l. så vitt l. sänker sina rötter så l. så djupt l. ngts rot sträcker sig så l. så vitt l. ligger så l. så djupt o. d. (Ett) skrivsätt, som tydligen sträcker sina rötter till statskrönikans och de äldsta inskrifternas tider. Lysander RomLittH 88 (1858). (Kommunalförvaltningen) sänker sina rötter mycket djupt i forntiden. Svedelius Statsk. 1: 15 (1868). Låg roten (till hans avoghet mot adeln) djupare — i gammalt nedärvt bondehat mot herremän? Lagergren Minn. 1: 256 (1922).
c) i uttr. som syfta på roten ss. den del varifrån växten i övrigt l. växtens övriga delar (t. ex. ett träds stam o. grenar) vuxit fram; jfr d, 7. Herrans fructan är wijshetennes root, och hennes quistar grönskas ewinneligha. Syr. 1: 20 (öv. 1536). KOF II. 2: 63 (c. 1655). — särsk.
α) (i bibliskt spr.) om en släkt betraktad ss. ett träd som vuxit upp ur en enda rot; jfr STAM-TRÄD; jfr 7 b, 13. Davids gamla rot jag tänckte öda så, / At ei en telning qvar på henne skulle stå. Kolmodin QvSp. 1: 529 (1732). — särsk. i uttr. Jesse l. Isais rot o. d., ss. beteckning för en släkt varifrån Jesus härstammade; jfr 13. Itt Rijs skal vpgå vthaff Isaj slechte, och en Teelning vthaff hans root frucht bära. Jes. 11: 1 (Bib. 1541). Se telningen af Jesse rot, / Den klara morgonstjernan! Stagnelius (SVS) 1: 263 (c. 1811). Det är en ros utsprungen af Jesse rot och stam. Zion 1867, s. 29; jfr Ps. 1937, 51: 1.
β) (numera bl. mera tillf.) ss. beteckning för den plats där man hör hemma l. är bosatt; stundom närmande sig bet.: hem; jfr a. Jag har utgått från ett älskadt hem, som fortfor att vara min rot intill mitt femtionde år. Topelius Tb. 102 (1895). På resa och rot. Fogelqvist (1926; boktitel).
γ) i uttr. som beteckna ett gemensamt ursprung för olika företeelser. Almqvist och den tyska romantikens sträfvanden utgingo .. ifrån samma rot. Lysander Almqvist 62 (1878). Frågar man, huru den praktiska filosofiens princip förhåller sig till principen för den teoretiska filosofien, så blifver svaret, att bägge äro till sin rot identiska. Nyblæus Forskn. 2: 44 (1881). Hildebrand Statsförv. 110 (1896).
δ) (mera tillf.) i uttr. på egen rot (och grund), på egen grund o. d. Här äro alla kungar / på egen rot och grund. Nordling BergBuda 11 (1921). Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste (osv.). Böök ResSv. 144 (1924).
d) [väsentligen specialanv. av c] i uttr. som beteckna att en viss process l. en viss handling berör ursprunget l. källan l. själva grunden till ngt l. det varifrån ngt förnyas l. ngts kärna l. att man vid ett visst förfarande (särsk. förstörandet av ngt) går grundligt l. radikalt till väga; jfr 6. Börja vid roten. Angripa ngt vid roten. Gå till roten med det onda. Linc. (1640). (Morernas nederlag vid Losa) Förmedelst hwilket Nederlagh theras Krafter in til sielfwa Rooten äre förswagade wordne. Brask Pufendorf Hist. 44 (1680). Att ifrån roten häfva inkomna oordningar. Nordin i 2SAH 3: 45 (1801). Med glädje erkänner jag .. ditt ärliga bemödande att förfölja hvarje sak ända till roten. Tegnér (WB) 3: 442 (1821). Att i roten angripa denna riksolycka (dvs. brännvinsfrågan) fordrade mod. Beskow i 2SAH 34: 79 (1861). Östergren (1936). — särsk.
α) i uttr. sätta yxan till (förr äv. på) roten. Lät oss sättia Yxen på Roten, at the syndige Affecter må affhugne warda. Preutz Kempis 37 (1675). (De) ämna sätta yxan till roten af Korruptionen. AB(L) 1895, nr 259, s. 3.
β) [jfr 1 b δ] i sådana uttr. som rycka (förr äv. häva) upp l. upprycka osv. ngt med roten l. rötterna (förr äv. rötter) l. roten till ngt, i sht förr äv. rycka upp osv. ngts rot l. rötter l. roten av ngt. Man måste rycka upp det onda med rötterna. Hwar och en planterning som min himmelske fadher icke planterat haffuer, skal vpryckias medh röter. Mat. 15: 13 (NT 1526). I thet Dauphin (av Frankrike) förmeente vppå en gång at vpryckia Rooten aff all inbördes Oenigheet, låckade han (osv.). Brask Pufendorf Hist. 201 (1680). Var det ei Mästar-prof, / Som så med rötter up en dödlig siukdom hof? Kolmodin QvSp. 2: 111 (1750). Seklers vantro / Man rycker ej med röttren upp. Hedberg Dagen 45 (1863). Auerbach (1913). jfr (†): Så scal ock gud med allonne vmstörta förderffua och vtrota tich vthu hyddonne, och tina root vthu the leffuandes lande. Psalt. 52: 7 (öv. 1536).
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. avskära vid roten l. avhugga ngt i sin rot. Nähr denne hufvudhträtta .. blifuer således vidh roten afskuren. AOxenstierna 2: 97 (1612). Att afhugga det onda i sin rot. Rosenstein 2: 210 (1789).
δ) (†) i uttr. bränna l. fördärva l. förstöra o. d. ngt i rötter, förstöra osv. ngt i grund l. fullständigt. Konung Christiernn .. loot skinna j röther Vpsala stadh och Domkyrkia. G1R 1: 27 (1521). Lund brende .. (Karl Knutsson) i rötter. OPetri Kr. 215 (c. 1540). Han .. skinnade och brende så at landet i rötter vardt förderfvat. LPetri Kr. 125 (1559). At uthmechte, förarme och slätt i röter förderfve Sverigis rikes gode män och adel. RA I. 2: 322 (1569). JMessenius (1629) i HB 1: 96. Afzelius Sag. 7: 215 (1853).
ε) (tillf.) i uttr. utrota ngt med rot och stam, utrota ngt fullständigt. Borg Luther 2: 512 (1753).
6) (i vitter stil) bildl., ss. beteckning för ngts innersta väsen l. kärna l. grund o. d.; jfr 4 a δ, 5 d. Reformationen som till sin innersta rot och grund var religiös och intellectuel. Tegnér (WB) 3: 311 (1817). Det (svenska) folket det är godt i sin innersta rot. Böttiger 3: 7 (1843, 1858). Jesu ande, den nya födelsens ande, hade ännu icke trängt till roten af .. (lärjungarnas) varelse. Rudin 2Evigh. 1: 500 (1887). Att landets odling till rot och anda helt är svensk. MinnOPalme 31 (1918). — jfr ANDE-, HJÄRT-ROT.
7) [jfr 5 c] (i allm. med vitter prägel) i självständigare bildl. anv., ss. beteckning för det varifrån ngt växer l. vuxit upp l. utvecklat sig l. härstammar l. kommer: (ngts) ursprung l. upphov l. källa l. (första) början l. upprinnelse o. d.; ofta i fråga om ursprunget osv. till ngt icke önskvärt; särsk. i uttr. roten till ngt l. ngts rot. Pänningbegäret är en rot till allt ont. Gyrughet är en root til alt ondt. 1Tim. 6: 10 (NT 1526). Ähran är Dygdenes Root. Stiernhielm Herc. 369 (1658, 1668). Passionalet är roten till Oratoriet. Strindberg Brev 2: 259 (1881). De enskilda kreditanstalterna, hvilka utmålades såsom varande roten och upphofvet till penningevärdets fallande. Adelsköld Dagsv. 1: 33 (1899). Hon grälade på flickan, och detta blev roten till flera slitningar och disharmonier. Beijer BritaGrossh. 325 (1940). — jfr DEG-, HUVUD-, LEVNADS-, SYNDA-, UR-ROT. — särsk.
a) (mera tillf.) i pl. Tvenne grundprinciper (rötter) existera, ett ondt och ett godt. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 106 (1834). Utifrån hade hans åskådning och politik i försvarsfrågan tvenne rötter. Höglund Branting 1: 274 (1928).
b) ss. beteckning för den varelse l. släkt l. det folkslag o. d. varifrån en varelse l. ett folk o. d. härstammar; jfr 5 c α. Vthaff ormsens root skal komma en Basilisk. Jes. 14: 29 (”15”) (Bib. 1541); jfr 13. Döör Arffurste .. utan manlige ächte lijfzarfwingar, tå skall Furstendömet .. falla till Cronan igen, utan så är, att någon Arffurste .. är i lijfwe, som af samma root och manslinie kommen är. Lagförsl. 25 (1609). (Evert Horns) Far-Fader heet H. Hindrich Classon .. Förfader för Hornarna aff Kankas, men hans broder war progenitor för Hornarna til Åminne, bägge aff een stämma och root Oluff Gregersson til åminne. Widekindi KrijgH 653 (1671). Ett finhylt skott af gammal adlig rot. Snoilsky 2: 43 (1881). De ljuse arierna af germanisk rot. Rydberg KultFörel. 6: 365 (1888). Vi är bröder. Samma stam, samma rot. Johnson Kommentar 137 (1929). — jfr SLÄKT-ROT.
c) om person l. kollektiv av personer, som är upphovet l. skuld till l. ligger bakom ngt; i sht i uttr. vara roten (förr ofta rätta l. största l. första o. d. roten) l. (numera nästan bl.) roten och upphovet till ngt. G1R 8: 169 (1533). Han ock uthi sanningene rätta rooten varit hadhe till sådana uproor. LPetri Kr. 33 (1559). Brahe Kr. 39 (c. 1585: förnempste rotten). Båtsmännerna ähra första rothen sielfwa till detta tumultet (dvs. slagsmålet mellan båtsmän o. studenter). ConsAcAboP 4: 442 (1678). Eftter Biskopen är Sweriges argste fiende, ock den största roten til detta kriget. Hermelin BrBarck 74 (1703). Roten och upphovet till allt trasslet var en uppköpare (N. N.). SvD(A) 1933, nr 286, s. 3.
d) (numera bl. tillf.) om språk l. språkstadium varur ett språk utvecklat sig l. varifrån ett språk härstammar. Latin är roten till SydEuropeiska språken. Tegnér (WB) 6: 174 (1828). Världs-Språkens Rötter. Strindberg (1911; boktitel).
8) (†) i negerad sats: orsak, grund, skäl. Sällan rychte vthan rooth. Grubb 704 (1665). Sådant (dvs. misstankarna för otrohet) .. probades (dvs. befanns vid undersökningen) inga rötter hafva. VDAkt. 1680, nr 281.
9) (†) grundval, det varpå ngt vilar l. dyl. (Uppgift lämnades om vissa säkerheter för lånet. Fältmarskalken yttrade därvid:) Detta är nu rötterna til den wissa underpant, som emot försträckningen lemnas. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 66. — särsk. i uttr. lägga roten till ngt, lägga grunden till ngt. I Konungarnas tijdh, så lades Rooten starcka (till Rom), / Den ingen Potentat, kund' öfwerända sparcka. Achrelius Dan. E 3 a (c. 1690).
10) språkv. kort (en- l. tvåstavigt) ordelement som antages ligga till grund för ett enskilt ord l. ett antal besläktade ord o. som erhålles gm att från ordet resp. orden avlägsna alla affix o. bildningselement (ss. prefix, avlednings- o. böjningsändelser o. d.) o. återge ljudbeståndet dess ursprungliga skick (vid en viss tid, med hänsyn till kända lagar för ljudens utveckling efter denna tid, t. ex. omljud); förr äv. liktydigt med dels: stam, dels: grundord. Roten (till yra) är Ur. Columbus Ordesk. 22 (1678). Lämna, hvilket man skriver, såsom des rot vore lämn. Laurel Skrivl. 7 (1748). Tal är rot till tæl, som är stam till tæl-ia. Rydqvist SSL 1: 36 (1850). Pusta ... Till germ. roten pus, blåsa, svälla. Hellquist EtymOrdb. 610 (1921). — jfr ORD-, SPRÅK-, VÄXEL-ROT.
11) mat. om viss matematisk storhet.
a) visst (rationellt l. irrationellt) tal som i förh. till ett annat givet tal är så beskaffat att det multiplicerat med sig självt en l. flera gånger ger till resultat detta givna tal; utan närmare bestämning ofta liktydigt med: kvadratrot. Draga ut roten ur ett tal. Roten till fyra är två. Tredje roten, förr äv. roten till kuben, kubikroten. Fjärde roten, bikvadratroten. At finna Rothen til Cubum I någet Stoort taal. HLRizanesander (1601) hos Dahlin MatVetH 68. ESwedenborg (1718) i Lychnos 1937, s. 268. Är rotindex ett udda tal, kallas roten udda; i annat fall kallas den jämn. Hedström o. Rendahl Alg. 100 (1915). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 46 (1949). jfr BIKVADRAT-, FYRA-, IRRATIONAL-, KUBIK-, KVADRAT-, TRE-, TVÅ-ROT.
b) matematisk storhet som satisfierar en given ekvation (dvs. varje värde på den obekanta storheten i ekvationen som gör ekvationens båda led identiska); särsk. i uttr. roten till en ekvation, ekvationens rot. VetAH 1750, s. 255. Hedström o. Rendahl Alg. 69 (1915).
12) (†) ställe varifrån drevet avgår vid skalljakt sommartid; jfr BOTTEN I 4 a. Leijonflycht (1827). Svederus Jagt 350 (1831). Dalin (1855).
13) [jfr 5 c α; jfr äv. motsv. anv. i d.] (†) ättling, telning, avkomma. Åter sägher Isaias, Jesse root warder kommandes, och then som vpstå skal ath rådha offuer hedninganar, På honom skola hedhningana hoppas. Rom. 15: 12 (NT 1526; öv. 1883: Det skall vara Jesses rot; Bib. 1917: Telningen från Jessais rot). Ena root aff Dauid. Syr. 47: 22 (öv. 1536; Apokr. 1921: telning).
14) [jfr motsv. anv. i d.] (†) ss. (nedsättande) beteckning för (rå l. ohyfsad) person; jfr KNÖL 2. Antiochus then Ädle, en skadeligh Root, som gruffueligen rumorade, så länge han i Werlden war. Botvidi G2A B 1 a (1634).
15) [elliptiskt för KÅL-ROT] (starkt vard.) huvud, skalle; särsk. i sådana uttr. som få på roten, ”få på skallen”, få stryk; trång i roten, inskränkt, dum. Nu .. ska antagonisterna få på roten. Swing 1921, nr 38, s. 9. Då stack en gubbe ut roten ur framrutan på den stora kärran. DN(A) 1954, nr 299, s. 12. (Han är) trång i roten. Greek Vad 56 (1954).
Ssgr (i allm. till 1): A: ROT-AMULETT. etnol. rot(bit) använd ss. amulett. Hembygden(Hfors) 1916, s. 67. —
(2 c) -ARBETE~020. tillvärkning av föremål av rot; vanl. konkret, om föremål tillvärkat av rot. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 106 (abstr.). —
-AVSÖNDRING~020. bot. avsöndring (se d. o. 1) från en rot; äv. konkret, om rotsekret l. -exkret. LAHT 1910, s. 238 (konkret). —
(2 a) -BAGGE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. (rot- 1766 osv. rota- 1766—1915. rote- 1762—1855)
1) [sv. dial. (Västergötl.) rotabagge] (bygdemålsfärgat i vissa trakter) kålrot. Rothof 267 (1762). Moberg Nybygg. 24 (1956).
-BAKTERIE. [jfr t. wurzelbakterien, pl.] bot. bakterie som lever i knölformiga ansvällningar på rötterna hos vissa växter (särsk. baljväxter), knölbakterie. UtsädT 1908, s. 87. —
-BARKA, -ning. skogsv. med yxa helbarka l. randbarka nedersta delen av (ett träd) före fällningen. TurÅ 1931, s. 122. —
-BEFRYNDAD, p. adj. särsk. (i vitter stil, mera tillf.) till 7, om företeelse: som har gemensam ”rot” l. gemensamt ursprung med viss annan företeelse. KyrkohÅ 1916, LittÖ. s. 36. —
-BEHANDLA, -ing. särsk. [jfr d. rodbehandle, nor. rotbehandle] odont. till 4 a α: utrymma o. desinficera rotkanalen i (en tand) samt utfylla den. OdontT 1910, s. 329. —
-BESLÄKTAD, p. adj. särsk. språkv. till 10, om ord: som har gemensam rot med visst annat ord. Landsm. XX. 1: 103 (1903). —
(2 a) -BETA, r. l. f. (numera knappast br.) beta (se beta, sbst.3 1). LAT 1874, s. 296. Lyttkens Växtn. 1121 (1911). —
-BILDNING. bot. bildande l. utveckling av rot l. rötter; äv. konkret, om därvid uppkommen bildning. Lundequist Landtbr. 281 (1840). —
-BINDA, v., -ning. (i sht i fackspr.) göra (mark) rotbunden (se d. o. 1); jfr binda, v. 11 d, samt gräs-binda. BtRiksdP 1894, 1. 1: nr 38, ProtLandtförsv. s. 39. —
-BLAD.
1) [jfr t. wurzelblatt, eng. rootleaf] (numera mindre br.) bot. jordblad; motsatt: stjälkblad. Linné Öl. 105 (1745). 2NF (1915). Östergren (1936).
2) (†) hjärtblad (se d. o. 2); äv. bildl. Weste (1807). För-skandinavismen sköt sina rotblad (under 1790-talet). Warburg Lenngren 192 (1887). —
-BLÖTA, r. l. f. [jfr d. rodbløde, nor. rotblöte] (ngt vard.) rägn som kommer i tillräckligt riklig mängd för att tränga ned till växternas rötter, kraftigt rägn. En god, ordentlig, riktig, kraftig, grundlig rotblöta. Wahlström Alm. 1742, s. 20. VexjöBl. 1842, nr 24, s. 1. Stockholmstrakten .. behöfver en verklig rotblöta, ett regn, som tränger ned till rötterna och låter den förtorkade jorden dricka sig otörstig. SD(A) 1917, nr 196 A, s. 4. särsk. (starkt vard.) bildl., om grundlig fylla. Hammenhög Torken 188 (1951). —
-BLÖTA, v. (tillf.) eg.: ge (ngt) en rotblöta; ordentligt l. grundligt blöta (ngn l. ngt), göra genomvåt. (Rägnet) räckte mer än väl till att rotblöta de 5,000 gästerna på slottsbacken. GbgP 1958, nr 187, s. 6. —
-BOKSTAV. [jfr t. wurzelbuchstabe] (†)
(2 c) -BORSTE. [jfr t. wurzelbürste] borste (särsk. grov skurborste) av kraftiga rottågor. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 8. De stora golven skurades för hand med en rotborste. Kræmer Brantings 12 (1939). —
(2 a) -BRAND. [jfr t. wurzelbrand] lant. sjukdom på unga plantor av vissa rotfrukter (särsk. betor), som angriper rothalsen, vilken därvid färgas brun l. svart. Landtm. 1899, s. 42.
-BRYTA, v. (numera knappast br.) bryta l. ta upp (träd, buske o. d.) med roten. Rotbrutna skogar och splittrade fjäll. Ling As. 14 (1833; bet. oviss). Vid flåhackningen rotbrytas och upptagas alla å mossarna befindtliga träd och buskar. Arrhenius Jordbr. 3: 294 (1861). —
-BRYTNING. (numera knappast br.) uppbrytning av träd- o. buskrötter o. d. på ett markområde; jfr stubb-brytning. Dybeck Runa 1842—43, 3: 23. SvT 1852, nr 202, s. 4. —
-BUNDEN, p. adj.
1) (i sht i fackspr.) om mark: gm ett nät av gräsrötter o. d. gjord fast l. förvandlad till en (gräs)svål l. dyl., gräsbunden. EconA 1807, april s. 64. Rotbunden mylla. Hallström DödFall. 164 (1902).
-BÅL, r. l. m. (†) huvudrot; jfr -stam 1. Euphrasén Linné TermBot. 3 (1792). Fries BotUtfl. 1: 97 (1836, 1843). —
-BÄRARE, r. l. m. bot. hos växter av släktet Selaginella P. B.: bladlöst, rotliknande skott som växer ned till marken o. där utbildar rötter, rizofor. 2NF 25: 8 (1916). —
-CELL.
2) [jfr t. wurzelzellen, pl.] anat. till 4 a γ, om de nervceller som utgöra utgångspunkterna för främre rötterna till kroppens perifera nerver. Broman Männ. 2: 14 (1925). —
(4 a α) -CEMENT. anat. cement (se d. o. I 7) varmed tandroten är beklädd. Hylin Munn. 1: 82 (1930). —
(1, 2, 4) -DEL. om den del av ngt (särsk. av en växt), som utgör dess rot; del av rot. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 134 (om del av växtrot). Lenhardtson Tandl. 209 (1897; av tand). Förhållandet mellan stamdel och rotdel är olika hos olika (växt-)sorter. LAHT 1911, s. 319. —
-DELA, -ning.
1) (numera mindre br.) trädg. till 1: uppdela rotmassan hos (en växt) i ett antal delar; i sht ss. vbalsbst. -ning. Piplök är en mångårig växt, som planteras om våren medelst rotdelning. Lundström Trädg. 76 (1831). Langlet Husm. 727 (1884).
2) (mera tillf.) anat. till 4 a α, ss. vbalsbst. -ning, konkret: ställe där en tandrot förgrenar sig. TVeterLandth. 1877, s. 158. —
(4 a α) -DESINFEKTION. odont. desinfektion av tandrot (vid rotbehandling). —
(10) -DETERMINATIV, n. [jfr t. wurzeldeterminativ] språkv. jfr determinativ, sbst. 2. ANF 7: 160 (1891). —
-DRAGA, -ning. (om ä. förh.) ss. medel mot engelska sjukan stoppa in (ngn) under det valv som bildas av en högt växande trädrot. EtnolStHammarstedt 177 (1921). Västerb. 1932, s. 116. —
-DÖDARE, r. l. m. [jfr t. wurzeltöter] lant. o. bot. gemensamt namn för parasitsvamparna Ophiobolus graminis Sacc. o. Ophiobolus herpotrichus (Fr.) Sacc., som uppträda ss. skadegörare på rötterna av vissa sädessorter, särsk. vete. LmUppslB (1923). —
(11 a) -EKVATION. mat. ekvation i vilken den obekanta storheten förekommer under rotmärke. Björling Alg. 1: 137 (1861). —
-ELEMENT. särsk. språkv. till 10: ordelement som utgör ett ords rot l. ingår däri. Tegnér ElliptOrd 12 (1882). —
(11 a) -EXPONENT. [jfr t. wurzelexponent] mat. tal (l. talsymbol) som anbringas ovanför rotmärket o. anger det antal gånger som roten skall multipliceras med sig själv för att ge det under rotmärket angivna talet ss. resultat l. vilken rot (kvadrat-, kubikrot osv.) som avses; jfr -index. Wiemer Alg. 66 (1857). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 46 (1949). —
-FAST, se d. o. —
(1, 2 c) -FIBER. [jfr eng. root-fibre] rottåga, rottråd; särsk. till 2 c, om rottågor använda ss. material för tillvärkning av olika föremål (i denna anv. ofta koll. l. ss. ämnesnamn); jfr fiber 2. Hartman Fl. 355 (1832). En bred fläktskärm av flätad rotfiber. Martinson Kap 145 (1933). särsk. bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5; jfr -tråd slutet. Vid det förgångna äro vi fäste med tusentals rotfibrer. Ljunggren i 2SAH 58: 7 (1882). —
-FIBLA. bot. växten Hypochœris radicata Lin. (med lång o. kraftig rot). Nyman VäxtNatH 1: 68 (1867). —
-FILT. [jfr d. rodfilt] (i sht i fackspr.) filtliknande, tät hopgyttring av fina rötter. Skogvakt. 1894, s. 111. —
-FILT-SJUKA. lant. växtsjukdom (hos bl. a. rotfrukter, klöver o. lusern) förorsakad av rotfiltsvampen, som överdrager växtens rot med en violett, filtliknande vävnad. LB 2: 196 (1900). —
-FILT-SVAMP. bot. o. lant. om svampen Helicobasidium purpureum Pat., som förorsakar rotfiltsjuka hos vissa växter. LAHT 1905, s. 219. —
-FJÄRIL. [jfr t. wurzelfalter] entomol. fjäril av familjen Hepiolidæ (vars larver leva på växtrötter); i pl. äv. ss. namn på familjen. 2NF (1915). 4Brehm 14: 7 (1931). —
-FOTING. zool.
1) [jfr det nylat. namnet] urdjur av djurklassen Rhizopoda, som förflyttar sig o. upptar näring med hjälp av (ofta mer l. mindre rotliknande) skenfötter, rizopod; i pl. äv. ss. namn på djurklassen. Thorell Zool. 2: 478 (1865).
2) (numera mindre br.) kräftdjur av den till ordningen rankfotingar (Cirripedia) hörande underordningen Rhizocephala, med fjäderlikt förgrenade ben; i pl. äv. ss. namn på underordningen. 2NF 22: 1010 (1915). FoFl. 1933, s. 236. —
-FRISK. (i vitter stil, mera tillf.) som har en frisk rot, frisk i roten; äv. bildl. Böttiger 2: 51 (1841, 1857). (N. N.) har vuxit på ett rotfriskt skott under valrörelsens stormar. MorgT 1948, nr 258, s. 5. —
-FRUKT, se d. o. —
-FULL, adj. (rot- 1749—1885. rote- 1640—1700) [fsv. rota fulder] (numera bl. tillf.) full med rötter; särsk. om jord, markområde o. d. Linc. (1640). Ahlman (1885). —
-FYLLA, v., -ning.
1) (mera tillf.) kok. till 2 a: fylla (ngt) med rötter l. rotsaker. Rotfylld oxbringa. SvD(A) 1938, nr 293, s. 15 (i annons).
2) [jfr t. wurzelfüllung, eng. root-filling] odont. till 4 a α: efter pulpans avlägsnande förse rotkanalerna i (en tand) med särskilt tandfyllningsmaterial (rotfyllningsmaterial); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om rotfyllningsmaterialet. SkandTTandläk. 1887, s. 81. 2NF 28: 410 (1918; konkret).
Ssg (odont.): rotfyllnings-material. —
-FÄSTA, -FÄSTE, se d. o. —
-FÖRDÄRVARE, r. l. m. [jfr d. rodfordærver, nor. rotforderver] bot. o. skogsv. rotticka. Haller o. Julius 50 (1908). —
(4 a α) -GRANULOM ~granulå2m, n.; best. -et; pl. =. [jfr granulera] odont. granulom (granulationsvävnad) vid rotspetsen av en tand vars pulpa är död. Hylin Munn. 2: 195 (1933). —
-GREN. gren av rot; särsk.
2) (numera bl. mera tillf.) till 4 e, om källfloder som utgöra upprinnelsen till en större flod. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 45 (1853). IllSv. 2: XIV (1882). —
-GROV. i sht skogsv. om träd l. stam: grov nere vid roten i förh. till högre upp på stammen, hastigt avsmalnande från roten o. uppåt. Haller o. Julius 47 (1908). —
-GÖMMING ~jöm2iŋ, r. l. m. [till gömma, v.] bot. svampen Actinonema rosæ (Lib.) Fr., med rotlikt förgrenat mycelium. Krok o. Almquist Fl. 2: 183 (1907). —
-HACKA, r. l. f. (i sht om ä. förh.) kraftig hacka använd vid rothuggning o. uppbrytning av rötter, särsk. vid röjningsarbeten; jfr -yxa; förr äv. om hacka använd vid ogräsrensning o. d. Schroderus Dict. 28 (c. 1635). Kryddegålsmästaren .. gräffwer medh Spada .. och med roothacka. Dens. Comenius 381 (1639). LmUppslB 431 (1923). —
-HACKANDE, n. (numera bl. tillf.) arbete med rothacka, rothuggning; förr äv. om ogräsrensning o. d. med hacka. Schroderus Comenius 394 (1639). Fernow Värmel. 640 (1779). —
-HALS. [jfr t. wurzelhals] (i fackspr.) om det parti av en växt, som bildar gränsen mellan huvudrot o. stam (o. som ofta framträder ss. en insnörning l. en uppsvällning). Wikström ÅrsbVetA 1833, s. 29. Forssell InlBot. 132 (1888).
Ssgr: rothals-förädlad, p. adj. trädg. förädlad gm ympning vid rothalsen. Rothalsförädlade remont(antrosor). SvensonFrökatal. 1894, s. 36.
-röta, r. l. f. (i fackspr.) röta som angriper en växt vid rothalsen. SvVäxtförädl. 2: 267 (1951). —
-HUD. [jfr d. rodhud] (numera knappast br.) om rotens överhudsvävnad (epidermis), rothölje. Pasch ÅrsbVetA 1845, s. 13. Landtm. 1899, s. 42. —
-HUGG.
1) (mera tillf.) hugg i en växts (särsk. ett träds) rot. Sturzen-Becker 4: 156 (1862). särsk. bildl., om angrepp som träffar ngn l. ngt i hans resp. dess innersta väsen l. som tar djupt l. dyl. SDS 1888, nr 455, s. 2.
-HUGGA, -ning. (rot- 1633 osv. rote- 1638—1663) [jfr d. rodhugge, nor. rothugge]
1) i sht skogsv. avvärka (träd l. buske l. skog o. d.) gm att gräva fram o. hugga av trädets resp. buskens l. trädens osv. rötter; äv. abs.; i abs. anv. o. vid anv. ss. vbalsbst. ofta svårt att skilja från 2. Verelius 211 (1681). Spegel 377 (1712). Större växande träd böra hälst rothuggas för att spara arbete med stubbarnes uppbrytande. LB 1: 127 (1899). Larsson i By LantlH 115 (1925).
2) (numera bl. tillf.) röja (ett markområde) gm att rothugga (i bet. 1) där befintliga träd o. buskar l. gm borttagande av där befintliga trädrötter l. stubbar (stubbrytning o. d.); äv. abs.; jfr 1. Jagh .. haffwer .. samma hemman .. förbygdt, heffdadt, sampt medh rödningar och rothugningar till 2,000 dalers bekostning förbättradt. L. Paulinus Gothus (1633) i KyrkohÅ 1901, s. 219. Rothugga och rödja i ängar och hagar. Fischerström 2: 330 (1780). En 10 tunnelands måsse, beväxt med skog, ljung och porss, blef .. rothuggen och stenbruten. Wallquist EcclSaml. 1—4: 144 (1788). Rosman BjärkSäb. 3: 183 (1927).
3) (i fackspr.) avkorta rötterna på (träd o. d.) gm avhuggning med yxa o. d.; jfr -beskära. Fatab. 1934, s. 48.
4) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1, motsv. rot, sbst.1 5 d: rycka upp (ngt) med roten, utrota l. totalt tillintetgöra l. fördärva l. utplåna (ngt) l. dyl. At rothugga det onda. 2RARP 11: 372 (1739). Kommittéen vill rothugga den humanistiska bildningen. PedT 1903, s. 168. Samuelsson HALärovUpps. 276 (1952). —
-HUGGARE. (rot- 1622—1889. rote- 1564—1597)
1) (numera knappast br.) person som utför rothuggning l. röjer mark gm rothuggning l. stubbrytning o. d. ArkliR 1560, avd. 3 (1564). En rothuggare tillkallades, som svedde och högg (nyodlingen). Strindberg Skärk. 167 (1888). särsk. [jfr (ä.) d. rodhugger, nor. rothugger] bildl., om person som arbetar på att helt omstörta det bestående, radikal person o. d.; jfr -hugga 4. Våra (dvs. Norges) språkliga rothuggare, nutidens så kallade ”målsträfvare”. Samtiden 1873, s. 202. Björkman (1889).
2) [i oeg. anv. av 1 l. till rot, sbst.1 4] (†) person som vid järnbruk avhugger de hårdare delarna av smältorna. JernkA 1878, s. 132. —
-HUVUD. [jfr d. rodhoved] (numera föga br.) bot. det översta partiet av roten på en växt (stundom med inbegrepp av stammens nedre delar). Blom Med. 46 (1801). 2NF 34: Suppl. 600 (1922). —
-HYGGE.
1) skogsv. rothuggning (se -hugga 1); röjning av mark gm rothuggning l. stubbrytning o. d.; äv. konkretare, om den gm rothuggning åstadkomna uthuggningen. Nordforss (1805). Johan sjelf gick upp åt skogen att fälla träd till svedje och göra i ordning till rothygge. Almqvist Grimst. 22 (1839). Blir de sakkunnigas förslag upphöjdt till lag, komma sådana rothyggen, som bilden utvisar, att ändock uppstå. SkogsvT 1912, s. 431.
2) (†) konkret: buskar, ris o. rötter som avhuggits vid röjning av ett markområde gm rothuggning. At rothygget (på den röjda ängen) än ej til hälften var bårt-kördt. Brauner Åker 113 (1752). —
-HÅL, n.
-HÅLA, r. l. f. hålighet i marken bildad vid ett träds rötter; håla i marken efter rötterna till ett uppgrävt träd l. dyl. Högberg Vred. 3: 254 (1906; i bild). Ormarna kröp in i sitt bo i rothålan. Spong Tavl. 407 (1946). —
-HÅR. [jfr t. wurzelhaar, eng. roothair] bot. om de hårliknande bildningar på de yttersta rotdelarna (nära rotspetsen), med vilkas hjälp växten uppsuger vatten o. näringsämnen ur jorden. Wikström ÅrsbVetA 1836, s. 347.
(2 c) -HÄCKLING. (i fackspr.) häckling av spånadsmaterial för frånskiljande av grövre rotändar. 2UB 8: 271 (1900). —
(11 a) -INDEX~20, äv. ~02. mat. = -exponent. Wiemer Alg. 80 (1857)· Hedström o. Rendahl Alg. 100 (1915). —
(4 a γ) -ISCHIAS. [jfr t. wurzelischias] med. ischias vid vilken äv. ischiasnervens bakre rötter äro indragna i sjukdomsprocessen. Wernstedt (1943, 1951). —
-JÄSKE. (i vissa trakter) ormbunksväxten Dryopteris spinulosa Watt (Polystichum spinulosum Lam. et DC), med lång, smal jordstam, skogsbräken. NormFört. 66 (1894). —
-KANAL. särsk. [jfr t. wurzelkanal] anat. till 4 a α; i tandrot: kanal innehållande pulpavävnad. BiblHäls. 2: 9 (1881).
-fil. instrument för rensning o. vidgning av rotkanal vid rotbehandling. —
(2 a) -KASTANJE. [jfr t. wurzelkastanie] (†) jordnöt (se d. o. 4). Torén Rebau o. Hochstetter 82 (1851). —
-KAUTSCHUK. kautschuk erhållen från rötterna l. rotstockarna hos vissa växter. KommentSvFarm. 717 (1904). —
-KLASE. (rot- 1690—1751. rote- 1690—1748) (numera knappast br.) klasliknande hopgyttring av rötter l. rotknölar l. lökar o. d. Rålamb 14: 9 (1690; hos gräslök). Löwenhjelm PVetA 1751, s. 23 (hos gräs). —
-KLIMP. = -klump 2. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 304. (Kungsljusen) upptagas .. med rotklimp och utplanteras där de skola blomma. AllmSvTrädgT 1931, s. 374. —
-KLUMP.
1) (numera knappast br.) rotknöl, klumpformig del av rotstock o. d. Lundström Trädg. 1: 203 (1831). Arrhenius Jordbr. 3: 246 (1861).
2) [jfr d. rodklump] en växts rötter med vidhängande jord. Rålamb 13: 28 (1690). Ekbrant VVRumsv. 26 (1955). —
-KLÄTTRANDE, p. adj. bot. om växt- (del): försedd med klätterrötter varmed den klänger sig fast vid o. klättrar uppför ngt. 3NF 14: 454 (1931). —
-KLÄTTRARE, r. l. m. [jfr t. wurzelkletterer, eng. root-climber] bot. klätterväxt med klätterrötter. BotN 1866, s. 76. —
-KNIPPA, r. l. f., l. -KNIPPE, n. knippliknande hopgyttring av en växts rötter. Björkman Skogssk. 204 (1868). —
-KNIV. (rot- 1796 osv. rote- 1573, 1607) [jfr t. wurzelmesser] (numera bl. tillf.) kniv att kapa av rötter med. GripshR 1573, s. 134. HdlVLBibl. 1796, nr 136. TySvOrdb. 2776 (1932). —
-KNOPP. [jfr t. wurzelknospe, eng. root-bud] bot. adventivknopp på rot; i icke vetenskapligt spr. äv. om knopp på underjordisk stam. Agardh Bot. 1: 259 (1830). MosskT 1891, s. 239. —
-KNÖL. [jfr t. wurzelknolle] bot. knölformig rotdel; i icke vetenskapligt spr. äv. om knölformig del av underjordisk stam; särsk.
a) om knölformig rotdel resp. underjordisk stamdel som innehåller upplagsnäring. Hartman Fl. XV (1832). Berlin Lsb. 201 (1852; om potatis). Jams .. är rotknölarna av några tropiska eller subtropiska lianer. HimHavJord 5: 63 (1927). jfr dahlia-rotknöl.
b) hos vissa växter (särsk. baljväxter) förekommande knölformig ansvällning på rot, förorsakad av vissa bakterier (knölbakterier) o. svampar, bakterieknöl. BotN 1874, s. 94.
-KONKURRENS. bot. konkurrens om vatten o. näring mellan rötterna från olika växter som växa på samma plats. Ymer 1942, s. 139. —
-KORG.
1) (i fackspr.) till 1, sammanfattande, om en växts rötter l. rotsystem. HantvB I. 3. 1: 282 (1935).
-KRAFT. [jfr t. wurzelkraft] (numera mindre br.) bot. = -tryck. UVTF 13: 63 (1875). Molisch TrädgVLivsf. 49 (1919). —
-KRANK, m. l. r. (†) harkranken Tipula paludosa Meig., vars larver uppträda ss. skadedjur på rötterna av odlade växter, kärrharkrank. Fischerström 3: 193 (1783). Möller (1807). —
-KROK. i sht skogsv. krok som fästes i roten vid uppbrytning av stubbar o. d. SkogsvT 1911, s. 347. —
-KRONA. [jfr t. wurzelkrone] i sht skogsv. om det grövre rotsystemet på ett träd l. en buske. Lundström Trädg. 154 (1852). En kullblåst gran med blottad rotkrona. SvGeogrÅb. 1945, s. 168. —
-KRYPA, r. l. f. [till krypa] (†) växt av släktet Oenanthe Lin. (med krypande utlöpare). Rudbeck HortBot. 82 (1685). —
-KRÄFTA. lant. kräfta (se d. o. 6) på rötterna hos en växt. Lindfors SjOdlVäxt. 26 (1927; på beta). —
(2 a) -KÅL. [jfr d. rodkål] (numera föga br.) kålrot (växten l. den ätliga roten). Tillandz A 7 a (1683). Rotkål är grofvare spis än rofvan. Linné Diet. 2: 170 (c. 1750). Abelin MTr. 81 (1902). SAOL (1923). jfr: Rate kåål (sannol. felaktigt för: Rote kåål). Månsson Trääg. 35 (1643).
Ssgr (numera föga br.): rotkåls-blad. kålrotsblad. Haartman Sjukd. 302 (1759, 1765). PH 12: 218 (1781).
(2 a) -KÄLLARE. (numera bl. tillf.) för förvaring av rotfrukter. VexiöBl. 1815, nr 21, s. 4. LfF 1853, s. 50. —
(5) -KÄNSLA. (i vitter stil, mera tillf.) känsla av att ha sina rötter l. vara rotfäst l. höra hemma ngnstädes. Fogelqvist Minn. 37 (1930). Björck HeidenstSek. 38 (1946). —
(2 a) -KÖRVEL. bot. växten Chærophyllum bulbosum Lin. (med ätlig rot), knölfloka, körvelrova. Dalin (1855). —
(2 a, 3) -LAND. (numera bl. tillf.) åker l. trädgårdsland för odling av rotfrukter l. rötter; jfr rotfrukts-land. Alm(Ld) 1776, s. 39. Fridegård Offerrök 216 (1949). —
(4 a) -LED, r. l. m. (numera mindre br.) anat. led vid roten l. basen av en lem, en lems innersta led (närmast kroppen). Nilsson Fauna 3: 117 (1860). Dahm Biet 27 (1878). —
-LEDES, adv. (mera tillf.) gm roten l. rötterna. (Växten jätteslide) fortplantar sig rotledes. GbgP 1957, nr 161, s. 16. —
-LÖPARE, r. l. m. [jfr t. wurzelläufer] (numera mindre br.) bot. (vågrät, underjordisk l. utmed marken gående) utlöpare som skjuter ut från rotsystemet (l. från det underjordiska skottsystemet) hos en växt o. på vilken det bildas rötter, utlöpare, reva; jfr -reva. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 99. MosskT 1890, s. 188 (på hästhovsört). SvVäxtförädl. 2: 178 (1951). —
-LÖS, se d. o. —
-LÖSLIG. (i fackspr.) om ämne i jorden: som växten gm roten förmår upptaga ss. näringsämne ur jorden. LAHT 1924, s. 100. —
-MAHOGNY. [jfr d. rodmahogni] (i fackspr.) vackert flammig mahogny av mahognyträdets nedersta stamdel. Ett Piano av rotmahogny. DN 1915, nr 305 A, s. 16. —
-MASK; pl. -ar. (rot- 1745 osv. rote- 1741) [jfr ä. t. wurzelwurm, eng. root-worm] entomol. benämning på larverna av olika insektsarter (särsk. av knäppare, se knäppare, sbst.1 2) som uppträda ss. skadedjur på rötterna av olika odlade växtarter (t. ex. avbita rötterna av gräs o. säd strax under markytan, borra sig in i rotfrukter o. d.); särsk. om larven av sädesknäpparen (Agriotes lineatus Lin.), som uppträder ss. skadedjur på sädesväxter. VetAP 1: 296 (1741). LmUppslB 626 (1923). —
-MASSA, r. l. f.
1) till 1: sammanfattningen av en växts l. ett växtbestånds rötter; jfr -system. Arrhenius Jordbr. 3: 38 (1861).
2) till 2 a.
a) sammanfattande, om den kvantitet rotfrukter som skörda(t)s på ett visst område. LAHT 1915, s. 365.
b) (numera knappast br.) massa (se massa, sbst.2 1 a) erhållen gm finfördelning av rotfrukter; jfr bet-massa. Almström KemTekn. 2: 243 (1845). —
(2 c) -MATTA, r. l. f. [jfr eng. root-carpet] (golv)-matta tillvärkad av rotfibrer. Vallgren Guldrand. 53 (1880, 1920). PT 1900, nr 14 A, s. 1. —
(2 a) -MJÖL. [jfr t. wurzelmehl] (i fackspr.) mjöl erhållet gm malning av vissa rötter, särsk. av arrowrötter. Nordforss (1805). —
(2 a) -MOS. mos av kokta kålrötter (o. potatis). Langlet Husm. 401 (1884). Fläsklägg med rotmos. Randel Fynd 119 (1927). —
-MURKLA. bot. den till murklorna hörande svampen Rhizina undulata Fr., som är fäst vid sitt underlag med rotliknande bihang. Ursing SvVäxt. Krypt. 416 (1949). —
-MUST.
2) (numera bl. i vissa trakter, mindre br.) rotblöta. Sahlstedt (1773). LfF 1881, s. 281. Östergren (1936; ”mindre vanl.”).
3) (tillf.) bildl.: äkta must l. kraft l. dyl. Humor finns (i romanen), men den saknar rotmust. Musten härstammar från flaska och preparat. DN(A) 1933, nr 304, s. 4. —
(11 a) -MÄRKE. (rot- 1785 osv. rote- 1745) mat. märke som utgör beteckning för roten av ett tal o. som sättes framför o. över det tal vars rot åsyftas l. skall utdragas; jfr -tecken. Palmqvist Alg. 1: 13 (1745). Rotmärket är en modifikation av bokstaven r. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 42 (1949). —
-MÖSSA. [jfr t. wurzelmütze, eng. root-cap] bot. tutformig bildning som omsluter rotspetsen o. skyddar den, så att den icke skadas vid rotens nedträngande genom jordlagren; jfr -huva. BotN 1856, s. 23. —
(1 b β) -NETTO, n. skogsv. netto som erhålles vid försäljning av skog på rot l. av upphuggna sortiment, sedan huggnings- o. transportkostnaderna fråndragits. SvSkog. 1367 (1928).
(4 a γ) -NEURALGI. [jfr t. wurzelneuralgie] med. neuralgi som utlöses från de bakre nervrötterna, radikulär neuralgi. Wernstedt (1951). —
-OGRÄS~02. [jfr d. rodukrudt, t. wurzelunkraut] lant. ogräs som utgöres av fleråriga växter, i sht sådana som föröka o. sprida sig gm skott från rötter l. underjordiska stamdelar. QLm. 3: 27 (1833). (Åkerogräsen) kunna .. (med hänsyn till förökningssättet) indelas i rotogräs, revogräs och fröogräs. Bolin Åkerogräs. 15 (1926). —
(10) -ORD. [jfr t. wurzelwort, eng. root-word] språkv. ord som endast består av en rot; ursprungligt ord i ett språk (som icke är bildat till ngt annat ord i språket), radikal (se d. o. II 3), grundord, stamord. Laurel Inl. 56 (1750). Noreen VS 7: 94 (1906). —
-PARASIT. [jfr t. wurzelschmarotzer] bot. växt som parasiterar på en annan växts rötter. BotN 1844, s. 99. —
-PARTI. särsk. (i sht i fackspr.) till 1, om det parti av en växt, som utgör växtens rot l. rötter; parti av rot. Ekman SkogstHb. 45 (1908). —
(2 a) -PERSILJA~020. [jfr d. rodpersille] trädg. form av persilja, vars köttiga rot är ätlig, persiljerot. Linné HortUps. 67 (1748). —
-POL. [jfr t. wurzelpol] bot. den del av en stam l. annat växtorgan med utpräglad polaritet, varifrån rotutveckling äger rum; motsatt: skottpol. Molisch TrädgVLivsf. 212 (1919). —
(1 b β) -PRIS, n. skogsv. pris på ved l. virke vid försäljning av skog på rot. SvD(A) 1916, nr 192, s. 7. —
-RAPUNSEL. (†) växten Campanula rapunculus Lin. (med tjock, köttig rot), rapunkelklocka. Ahlich 87 (1722). Meurman (1847). —
-RIK. [jfr t. wurzelreich] särsk. (numera bl. tillf.) till 1, om mark o. d.: fylld av rötter, rik på rötter. Serenius EngÅkerm. 75 (1727). —
-RISTNING. (i sht förr) lant. bearbetning av åkerjord med rist för att rensa jorden från ogräsrötter. Gadd Landtsk. 3: 181 (1777). —
-RYCKA, -ning.
1) till 1 b δ: rycka upp (växt) med roten. Rotrycka lin. Lind 1: 1273 (1749). 2SrKulturb. 1—2: 73 (1934).
2) skogsv. till 1, om storm o. d.: rycka i l. omskaka (ett träd) så kraftigt, att de finare rötterna o. sugtrådarna avslitas; ofta i p. pf. i adjektivisk anv. Cnattingius (1877, 1894). 1899 års stormar, hvilka .. rotryckt stående granar. SD 1900, nr 126, s. 3. Att se till, att icke stormfällda, brutna, rotryckta, märgsjuka .. träd lämnas kvar. FoFl. 1940, s. 80.
3) (tillf.) i p. pf., bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5: som förlorat sitt rotfäste l. dyl. En rotryckt man. Höglund NilsI 169 (1912). —
-RÅG. (rot- 1690 osv. rote- 1742—1833) (förr) ett slags (vinter)råg som utmärkte sig gm sin egenskap att starkt tuva l. förgrena sig vid roten o. som speciellt användes till odling på svedjeland, midsommarråg, tuvråg, svedjeråg. Bonsdorff Kam. 316 (i handl. fr. 1690). När elden (på svedjelandet) är öfvergången ock utsläkt, sås med Rotråg .. eller ock i brist, däruppå med Åkerråg. VetAH 1742, s. 287. Arrhenius Jordbr. 2: 80 (1860). Schulthess (1885). —
-RÅTTA. [jfr t. wurzelratte] zool. (i Indien o. Afrika förekommande) gnagare av den till kindpåsråttorna hörande underfamiljen Rhizomyinæ (som lever under jorden o. livnär sig av rötter o. d.); i pl. äv. ss. namn på underfamiljen. Indisk rotråtta, av släktet Rhizomys Gray. Stor rotråtta, Rhizomys sumatrensis Raffl., bamburåtta. FoFl. 1910, s. 119. —
-RÖTA, r. l. f. (i fackspr.) (växtsjukdom som yttrar sig i) röta i en växts rötter. Sonesson HbTrädg. 124 (1919; på bönor). BonnierKL (1926; på rotfrukter). särsk. skogsv. om sjukdom på träd (i sht barrträd), förorsakad av rottickan (som angriper trädets rot, ofta äv. nedersta delen av stammen); jfr stam-, stubb-röta. Cnattingius (1877, 1894). —
(1, 2) -SAFT. saft av rötter; särsk. farm. till 2, om saften av vissa rötter, med medicinsk anv. Dybeck Runa 1845, s. 81. Fägersten Johnson Congorilla 135 (1932). —
(2 a) -SAKER, pl. [jfr grönsak] rötter; dels (vanl.) om själva rötterna (ofta med tanke på rötterna ss. ingrediens i maträtt), dels (mera tillf.) om växterna; numera nästan bl. om (i sht trädgårdsodlade) rötter med användning inom hushållet (jfr grönsak), ofta motsatt: rotfrukt. CBonde (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 183. Anders .. (hade gott handlag) med rotsaker. Han plöjde, sådde, planterade och skördade potatis, kålrötter, rofvor, rättikor. Almqvist Lad. 34 (1840). Köttsoppa med gryner och rotsaker. Ramsay Barnaår 5: 129 (1905). StKokb. 10 (1940).
-SAX. särsk. om sax för avklippning av rötter (vid plantering av växter). Langlet Husm. 727 (1884). —
(2 a) -SELLERI. [jfr d. rodselleri, nor. rotselleri] trädg. odlad form av selleri (med ätlig rot); motsatt: blad- l. blekselleri. Lundström Trädg. 1: 64 (1831). —
-SKIDA, r. l. f.
2) [jfr t. wurzelscheiden, pl.] anat. till 4 a β, om två epidermisartade skikt kring hårrötterna. Broman Männ. 2: 70 (1925). —
(1, 2) -SKIVA, r. l. f. skiva av en rot; särsk. om skiva av rotens översta parti; äv. om skiva av en trädstam nere vid roten. SmSkrLandth. 8: 34 (1870). SkogsvT 1911, s. 357. —
(2 a) -SKORZONERA. trädg. odlad form av växten Scorzonera hispanica Lin. (med ätlig rot), svartrot. NormFört. 13 (1894). —
-SKOTT. [jfr t. wurzelschoss] bot. skott som utvecklas från en växts rot; i icke vetenskapligt spr. äv. om skott som utvecklas från en växts underjordiska stamdelar. Reparativt rotskott, se reparativ. Möller (1790). Rotskott utslå isynnerhet ymnigt på asp, gråal, gråpoppel, silfverpoppel, plommon- och körsbärsträd m. fl. Cnattingius (1877, 1894). särsk. (i vitter stil) bildl.: skott (i bildl. bet.) o. d.; särsk. dels om ättling av en viss person l. släkt, dels om utgrening av en folkstam o. d. Gyllenborg Skald. 37 (1798). De stolta Britterne synas ingalunda vara förödmjukade af att utgöra en gren eller ett utplanteradt rotskott af den Skandinaviska stammen. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 15 (1852). Åtskillig nyare tysk litteratur, som skjutit rotskott äfven i andra land. Weibull LundLundag. 11 (1882).
-SKÅL. bot. skålsvampen Sclerotinia tuberosa (Hedw.) Fuck., vars sklerotium bildas på vitsippans rotstockar. Krok o. Almquist Fl. 2: 169 (1907). —
-SKÄRA, v., -ning.
1) till 1.
a) (†) skära av (ngt) vid roten. (Mats hade) funnit grääs på sijn åkerlinda wara så wijdt och rundt rootskurit som om rågen är förmällt (dvs. en bit så stor som ett ämbar). BtFinlH 2: 341 (1670).
b) (numera föga br.) beskära l. skära av rötterna på (ngt); jfr -beskära. Sturzen-Becker 3: 77 (1861). De allra yngsta träden i plantskolan måste .. rotskäras, toppskäras, uppbindas och stödjas. Tenow Solidar 3: 136 (1907).
2) (tillf.) till 4 a: skära av rötterna till (utväxt) l. skära bort (ngt) så att även rötterna tas bort. Samhällsreformatorn .., den där .. rotskär kräftbölderna. PT 1908, nr 24 A, s. 3. —
(2 a) -SKÄRARE, r. l. m. [jfr t. wurzelschneider, eng. root-cutter] lant. rotfruktsskärningsmaskin. KatalIndUtstSthm 1897, s. 188. —
(2 a) -SKÄRNINGS-, förr äv. -SKÄRINGS-MASKIN. lant. rotfruktsskärningsmaskin. Alm(Sthm) 1840, s. 45. —
-SLIDA, r. l. f. bot. vävnad som hos gräs omger rotämnet o. som, sedan den genombrutits av roten, kvarsitter vid rotens bas i form av en kort slida. Arrhenius Bot. 356 (1859). —
-SLÅ, v., -slående, -slagning. (utom i a numera bl. tillf.) bot. till 1 b α, intr. o. refl.: slå rot. Wikforss 2: 1025 (1804: rotslagning). Trots att .. (aspträdet) endast delvis rotslagit, hade det utvecklade blad och skott. ArkBot. V. 1: 62 (1905). Jönsson Gagnv. 186 (1910; refl.). särsk.
a) (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om växt(del): som slår rot l. har förmågan att skjuta rötter. Hartman Fl. IX (1820; klandrat i SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 132). Hvitklöfvern har efter marken nedliggande och rotslående stjelk. Arrhenius Jordbr. 3: 37 (1861). Ymer 1942, 3—4: 171.
b) bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5 a β. (År) 1814 .. sopar (hos de i romanen skildrade personerna) med sig de knappt rotslagna idéerna om att ha något eget. Carlén Skuggsp. 2: 217 (1865). —
-SLÄDE.
1) (i sht förr) lant. till 2 a: vid rotfruktsupptagning använt släd- l. snöplogsliknande redskap för rotfrukternas lossande. RedNordM 1925, s. 15 (i uppräkning; bet. icke fullt säker). Rotsläden i arbete på fältet. LantmB 1128 (1947; bildunderskrift).
2) till 2 c: en i vissa trakter förr förekommande typ av släde vars sammanhållande element voro uttagna på sådant sätt, att de uppstigande partierna bildades av en trädrot, o. som bl. a. brukades vid malmkörning. Johansson Noraskog 1: 61 (i handl. fr. 1785). Berg SkansenVagnh. 4 (1926). —
-SLÄKTSKAP~02. särsk. språkv. till 10: egenskapen l. förhållandet att vara rotbesläktad. JALundell i Landsm. III. 1: 15 (1881). —
(4 a γ) -SMÄRTA, r. l. f. med. smärta som uppstår vid tryck på de bakre sensibla nervrötterna. LbInternMed. 2: 212 (1916). —
(2 a) -SOPPA, r. l. f. soppa kokt på rotsaker, soppa med rotsaker i. Johansson Noraskog 1: 58 (i handl. fr. 1785). —
-SORK. zool. (den bl. a. i Kamtschatka levande) sorken Microtus oeconomus Pall. (som lägger upp ett vinterförråd av rötter m. m.). Thorell Zool. 1: 262 (1860). —
-SPETS. [jfr t. wurzelspitze] om spetsen av en rot; särsk.
1) till 1 o. 2. Sjöberg Singstock 83 (1832). Det yttersta (av växtroten) är själfva rotspetsen med sin rotmössa. Abelin Frukt 26 (1902).
Ssg (till -spets 2): rotspets-resektion. odont. kirurgiskt ingrepp vid tandens rotspets för avlägsnande av inflammationshärd. SvTandläkT 1920, s. 42. —
-SPIRA, r. l. f. (numera bl. tillf.) spirformig rot. 2RARP 6: 161 (1731). Skogvakt. 1890, provnr, s. 12. —
-STAM.
2) (föga br.) = -stock 2. (Margiana är) rikt på vinstockar; ja, där skola till och med ofta förekomma rotstammar, hvilka (endast) två män kunna famna. Hedin GmKhor. 229 (1892). —
(2 a) -STAMPA, r. l. f. [jfr nor. rotstappe] (i vissa trakter) enkelt rotmos tillagat av kålrötter. GHT 1897, nr 234 B, s. 2. —
-STARK. (†) om växt: som är väl rotfäst l. har kraftiga rötter l. dyl. Wikforss 2: 1025 (1804). Cygnæus 10: 54 (1851). Dalin (1855). —
(10) -STAVELSE. [jfr t. wurzelsilbe, eng. root-syllable] språkv. stavelse som utgör l. motsvarar ett ords rot. Boivie SvSpr. 230 (1820). I-omljudets uteblivande efter kort rotstavelse. AntT XX. 4: 10 (1919). Beckman VardLog. 54 (1935). —
(4?) -STEK. (†) i fråga om styckning av nötkreatur enl. äldre styckningsschema: kilformigt parti av ett nötkreaturs bakdel (mellan innanlåret o. tjocka fransyskan). Östman IdunKokb. 240, Pl. (1911). PriskurAFalk 1914, s. 5. —
-STOCK. [jfr t. wurzelstock, eng. root-stock]
1) bot. lodrätt l. snett l. vågrätt växande, mer l. mindre långsträckt jordstam som tjänstgör ss. övervintringsorgan o. ofta innehåller upplagsnäring, rizom. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 316. Vanligen är rotstocken försedd med små fjällika lågblad, stundom med både lågblad och mellanblad. Skårman Forssell 181 (1898). FoFl. 1938, s. 262. jfr: Många .. antaga, att det gifves en särskilt Rotstock (Rhizoma), en mellankropp emellan rot och stam. Agardh Bot. 1: 258 (1830).
2) skogsv. stock av den nedersta (o. tjockaste) delen av en trädstam. Cnattingius (1894). Den rotstock, som utgjort virket (till båten) har säkert varit av ansenliga dimensioner. SkrGbgJub. 19: 262 (1923).
Ssgr (till -stock 1, bot.): rotstocks-, äv. rotstock-bark. (-stocks-) bark på l. av rot. Rosendahl Farm. 278 (1897).
-STUBBE.
2) på rot stående stubbe av fällt l. förtorkat o. d. träd. 2VittAH 14: 127 (1828, 1838). Rotstubbar efter afhuggna träd. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 515.
-STUNGEN, p. adj. (numera bl. ngn gg i vitter stil) stungen l. biten i roten; maskstungen i roten; äv. bildl. Wallenberg (SVS) 1: 217 (1771; i bild). Sedan det sjuka och rotstungna förintats. Ahlman SvårSt. 147 (1915). —
(1 b β) -STÅENDE, p. adj. i sht skogsv. om träd, skog o. d.: som står på rot. SkogsvT 1904, s. 215. —
-STÄMPEL. skogsv. stampel på träd som skall avvärkas, anbragt (i kontrollsyfte) på trädets stam nära roten l. på en uppskjutande rotgren. Ekman SkogstHb. 35 (1908). —
(1 b β) -STÄMPLING. skogsv. konkret(are): kvantitet av träd som stämplats för försäljning på rot. De Geer SvNatRiked. 1: 108 (1946). —
-STÖRTAD, p. adj. (i vitter stil, tillf.) om träd: som fallit omkull, så att roten ryckts upp. Geijer Skald. 105 (1813, 1835). —
(1 b β) -SUR. (†) om träd: som är murken nere vid roten l. som dött l. torkat på rot; jfr -torr. PH 3: 1707 (1741). —
-SVAMP.
2) [jfr d. rodsvamp] i sht skogsv. (sjukdom förorsakad av) svamp som angriper en växts (särsk. ett träds) rötter; jfr -röta. Hannikainen (1893). —
-SVULST. (numera knappast br.) ansvällning på rot l. stambas nära roten. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 442. Därs. 1843—44, s. 516. —
(2 a, 3) -SÄNG. [jfr ä. t. wurzelbett] (†) trädgårdssäng för odling av rötter. Fischerström 1: 257 (1779). Meurman (1847). —
-SÄV. bot. sävarten Scirpus radicans Schkuhr (som utmärkes av bågformigt nedböjda, rotslående skott), bågsäv. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 673 (1901). —
(11 a) -TABELL. mat. numerisk tabell angivande rötterna till ett antal tal. Lönnqvist YtAvst. 28 (1930). —
(1 b α) -TAGANDE, p. adj. (†) om växtdel: som skjuter rötter, rotslående; särsk.: som skjuter luft- l. fäströtter o. d. Möller PrincBot. 39 (1755). Marklin Illiger 360 (1818). —
-TELNING, r. l. m. (numera föga br.) rotskott; särsk. om rotskott använt ss. sättkvist. Gadd Landtsk. 2: 95 (1775). Lundell (1893). —
-TICKA, r. l. f. (i fackspr.) (fruktkroppen av) rörsvampen Fomes annosus Fr., som angriper rötter o. stubbar av vissa träd (särsk. barrträd) o. förorsakar röd- l. rotröta, rötticka. TSkogshush. 1896, s. 14.
Ssg: rotticks-, äv. rottick-röta, r. l. f. (i fackspr.) rotröta (förorsakad av rottickan); äv. om svampen. TSkogshush. 1896, s. 14. —
-TOPP. (numera bl. tillf.) översta (tjockaste) partiet av en (pål)rot. BotN 1841, s. 92. SmSkrLandth. 8: 26 (1870). —
(1 b β) -TORKA, v. -ning. skogsv.
1) intr., om träd: torka på rot; i p. pf. äv. om virke: som kommer från träd som torkat på rot. TT 1892, s. 214 (i p. pf., om virke).
-TORV. (rot- 1748—1876. rötter- 1747, 1781) [jfr d. rodtørv] (i fackspr., numera mindre br.) torv som innehåller växtrötter (o. tillhör de översta lagren i en mosse). Linné Vg. 104 (1747). Keyser Kemien 3: 442 (1876). —
-TORVA, r. l. f. torv- l. tuvformig hopgyttring av en växts l. ett växtbestånds rötter (med vidhängande jord). Möller (1790). Knöppel SvRidd. 86 (1912). —
-TRYCK. [jfr d. rodtryk, t. wurzeldruck] bot. tryck varmed vätska (med däri lösta näringsämnen) från roten pressas upp genom stammen. Lundström Warming 94 (1882). —
-TRYFFEL. [jfr t. wurzeltrüffel] bot. svamp av släktet Scleroderma (Pers.), med en fruktkropp som vid basen har en knippa rotliknande tågor; särsk. dels om arten S. aurantium Pers. (äv. benämnd vanlig rottryffel), dels i pl., ss. namn på släktet Scleroderma (Pers.). Romell Lindblad 94 (1901). Ingelström Svampfl. 204 (1940). —
-TRÅD. bot. (lång o.) trådsmal rot l. rotdel; jfr -fiber, -tåga. Marklin Illiger 350 (1818). Från hufvudroten och birötterna utgå .. fina rottrådar, som vid spetsen äro försedda med rothår, hvilka uppsuga näringen. Haller o. Julius 22 (1908). FoFl. 1948, s. 226. särsk. bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5. Samtiden 1872, s. 251. De gamla traditionerna ha .. fasta rottrådar. AntT XIX. 2: 83 (1911). —
-TRÅDIG. (numera föga br.) bot. om växt(del): försedd med rottrådar. Hartman Fl. 440 (1820). Rosendahl Farm. 88 (1895). —
-TRÄD. [jfr t. wurzelbaum]
1) (numera föga br.) bot. till 1: träd av släktet Rhizophora Lin. (med grenar varifrån luftrötter utväxa, som gå ned till marken), mangroveträd. Arrhenius Bot. 57 (1845). Fries Växtr. 26 (1884). Erikson BildNatR 4: 442 (1910).
-TÅGA, r. l. f. (lång o.) smal rot l. rotdel, rottråd, rotfiber. Brander NatH 43 (1785). Stenhallonörten .. har en flerårig rotstock, som ligger i jordbrynet samt utbreder där sina grenar och rottågor. LfF 1899, s. 152. särsk.
a) om smala rötter l. rotfibrer o. d. avsedda l. använda ss. material för tillvärkning av olika föremål, t. ex. korgar, mattor, l. ss. bindmaterial; jfr rot, sbst.1 2 c. Ekman NorrlJakt 444 (1910). En ostmatta av rottågor. RedNordM 1928, s. 16.
b) bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5; jfr -tråd slutet. (Våra första erfarenheter) binda oss med djupa, sega rottågor, som vår tanke aldrig förmår att draga upp i ljuset. Siwertz Sel. 1: 48 (1920). —
(4 a α) -TÅNG; pl. -tänger. odont. tång för uttagning av tandrötter som sakna krona. LbKir. 2: 214 (1922). —
-UPPSLAG~02. skogsv. utväxande av rotskott (hos träd); ofta konkret, om rotskotten. Att från yngre tallbestånds närhet aflägsna möjligen växande aspar och dessas rotuppslag. Skogvakt. 1893, s. 148. Föryngring genom rotuppslag. SkogsvT 1910, s. 374. —
-UTDRAGNING~020.
2) mat. till 11 a: räkneoperation varigm roten till ett givet tal bestämmes. SvLittFT 1837, sp. 146. —
(4 a α) -UTTAGNING~020. odont. uttagning av tandrot (tandrötter). —
(1, 2, 4) -UTVECKLING~020. utveckling av rot l. rötter; en rots utveckling; särsk. bot. till 1. Haller o. Julius 118 (1908). —
-VALV. mer l. mindre valvliknande formation som bildas av (de grövre rötterna hos) ett (större, på rot stående l. fällt) träds rotparti; äv. liktydigt med: rotvälta. Jag såg en raggig grå varg framtitta från rothvalfvet (till en kullblåst gran). LFRääf (1831) hos Ahnfelt Rääf 63. Träd och buskar, hvilkas intrasslade och delvis af vattnet ursköljda rötter bilda rothvalf, som äro kräftans ypperligaste tillflyktsort i strandbrädden. VerdS 98: 7 (1901). Under rotvalven på de ännu stående träden utvecklar .. (rottickan) sina fruktkroppar. SvSkog. 320 (1928). —
-VANDRARE, r. l. m. bot. växt som övervintrar, vandrar o. förökar sig gm skottbildande rötter l. vilkens vegetativa förökning sker från underjordiska stampartier. BotN 1884, s. 64. —
(10) -VARIATION. språkv. förhållandet att det förekommer olika varianter till en rot. SpråkvSällskUpsF 1882—85, s. 128. Landsm. XX. 1: 206 (1904). —
-VED. (i sht i fackspr.) ved l. virke i l. från en växts (i sht ett träds) rot. Lind 1: 1847 (1749). Sassafrasolja, ur rotveden af sassafrasträdet. Almström KemTekn. 2: 284 (1845). Af 1 famn rotved erhålles omkring en tunna tjära. Arrhenius Jordbr. 3: 227 (1861). Ibland rötterna (hos granen) anträffas understundom vackert flammig rotved. Slöjdaren 1882, nr 6, s. 1. —
(10) -VOKAL, r. [jfr t. wurzelvokal, eng. rootvowel] språkv. vokal som ingår i en ordrot. Afljud .., d. ä. den förändring, som i de starka verberna föregår med rotvokalen. Lidforss TyGr. 13 (1860). SagSed 1932—34, s. 18. —
-VUXEN l. -VÄXT, p. adj.
3) (i vitter stil) bildl., i anv. motsv. rot, sbst.1 5, om person l. företeelse: som har djupa rötter l. är fast rotad (i ngt); som har rotfäste l. fast grund o. d. Gosselman Sjöm. 2: 175 (1839). Studenten .. (är) inte rotväxt här (i Sthm) riktigt än. Carlsson HelaSthm 342 (1912). SthmSlH 2: 273 (1940). —
-VÄLTA, r. l. f. [jfr d. rodvælte, nor. rotvelte] på marken liggande, kullfallet träd med uppryckta rötter; ofta med särskild tanke på l. enbart om (det på kant uppresta) rotpartiet av ett sådant kullfallet träd; jfr -låga, -stalp, -stjälp, -stjälpa, -valv, -välva. En rotvälta af en nedfallen stor gran. VDAkt. 1754, nr 64 (1753). En koltrast .. bodde i en rotvälta. FoFl. 1936, s. 25. —
-VÄRDE.
1) skogsv. till 1 b β: värde av skog på rot (med hänsyn tagen till kostnaderna för avvärkning o. transport); jfr -netto. SDS 1918, nr 232, s. 5.
-VÄRKSAMHET~002. bot. om de fysiologiska processer som försiggå i en rot. Lundström Warming 258 (1882). —
-VÄTA, r. l. f. (†) vatten som tränger ned till växternas rötter; rotblöta. Ahlquist Öl. 1: 357 (i handl. fr. 1601). Nordforss (1805). —
-VÄXT, r. l. m.
3) [jfr t. wurzelgewächs] till 2 a: växt med ätlig rot, rotfruktsväxt; rotfrukt. Ahlich 88 (1722). Bland rotväxter förtjäna i första rummet att odlas moroten, kålroten .., pepparroten samt den s. k. sockerroten. HeimdFolkskr. 20: 11 (1894). TT 1945, s. 416. —
-YMPNING. trädg. ympning varvid ympen insättes i ett uppgrävt o. avskuret rotstycke (i stället för i en grundstam). Abelin TrInomh. 91 (1904). —
-YTA.
2) (i fackspr.) till 4 g, om ytan av den mot marken vända delen av en gatsten. Erikson HbSmågatst. 12 (1928). —
-YXA, r. l. f. [jfr nor. rotøks] (i sht om ä. förh.) kraftig yxa använd vid rothuggning o. uppbrytning av rötter o. d., särsk. vid röjningsarbeten; jfr -hacka samt jord-, tvär-yxa. Linc. (1640; under runcina). Rotyxan .. är et godt qvarter bred i äggen, 10 tum lång, utan hammare. Gadd Landtsk. 1: 267 (1773). Levander DalBondek. 1: 356 (1943). särsk. (i vitter stil, mera tillf.) bildl. Då Kellgren med sin skarpa rotyxa uppträdde i Stockholms-posten såsom vitter granskare. Böttiger 5: 113 (1869, 1874). Hagström Herdam. 3: 415 (1899). —
-ÅL, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 r. l. m.
1) [jfr d. rodål, nor. rotål] zool. den till rundmaskarna hörande djurarten Heterodera radicicola Greff, som lever på olika växters rötter o. uppträder ss. skadedjur i växthus. LAHT 1928, s. 399.
2) (mera tillf.) om långt, underjordiskt skott på potatis; jfr potatis-ål, sbst.2 Bildningen utaf rotålar och knölar (på satt potatis). LAHT 1905, s. 364. —
-ÄKTA, adj. [jfr t. wurzelecht] trädg. om träd l. buske: som uppdragits gm frö l. avläggning l. rotskott l. delning av moderplantans rötter l. dyl.; motsatt: ympad, förädlad. LdVBl. 1846, nr 32, s. 3. Rotäkta fruktträd. LAHT 1928, s. 874. särsk. (i vitter stil, mera tillf.) bildl.: alltigenom äkta, tvättäkta, genuin l. dyl. Hagström Herdam. 2: 143 (1898). Den .. rotäkta östgötska patriotismens .. bild av landskapet. TurÅ 1938, s. 26.
-ÄMNE. bot. den del av grodden till en växt, varur roten växer fram, lillrot, rotanlag. Hartman Fl. XXX (1820). —
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE.
1) till 1: ända(n) av en rot, rotspets. Rotändan .. har en ganska utvecklad rothufva. Wikström ÅrsbVetA 1852, s. 198.
2) till 1, om rotdelen av en växt. En knölbjörk han ryckte med rötterna lös, / Och rotändan högt öfver Drotten han svängde. Ling As. 298 (1833). särsk. om rotdelen av uppryckt lin l. den del av en linbunt l. -kärve, som bildas av linets rotdelar; jfr 3 a. QLm. 3: 16 (1833). Fröberg Skrädd. 22 (1941).
3) till 1: (den) del l. ända av en växt som befinner sig närmast roten; äv. om motsvarande del av en avhuggen stam l. stjälk. Arrhenius Jordbr. 3: 133 (1861). särsk.
a) om den nedersta delen av ett sädes- l. halmstrå l. om den del av en kärve l. halmbunt o. d., som bildas av strånas nedersta delar; jfr 2 slutet. Möller (1790). 2SvKulturb. 1—2: 75 (1934).
b) om den nedersta (tjockaste) delen av stammen av ett träd; äv. om motsvarande parti av (stock l. stång o. d. som utgöres av en mer l. mindre bearbetad) avhuggen trädstam l. om stor- l. tjockändan av en stock o. d. (i denna anv. stundom utan bestämd avgränsning från 4). Serenius Qqq 3 a (1734). (Stolparna skola ha) en diameter inom barken af i toppändan minst 150 och i rotändan minst 250 millimeter. SD 1892, nr 336, s. 1. Slanor (småspiror) .. Levereras mestadels i gran och obarkade förutom en à två fot i rotändan där de äro barkade. Edberg TräB 30 (1929).
4) till 4: del av ngt, som bildar dess rot l. fäste l. dyl.; särsk.
b) till 4 g, om den del av en gatsten l. upprest sten o. d., som vilar mot marken l. befinner sig under markytan. Rotändan (av gatstenen) afsmalnar med omkring 2 cm. på bredden och 3 cm. på längden, för att möjliggöra stenarnas nedstötning. Sthm 2: 270 (1897). Fornv. 1954, s. 6 (på runsten). —
(1, 2 a) -ÄTARE, om person m.||ig., om djur m. l. r.
1) [jfr t. wurzelfresser] zool. djur (larv) som lever på rötter. Trädmärg- eller rotätare äro alla Sesia-arterna. Boheman ÅrsbVetA 1845—46, s. 160.
B (numera bl. i -bagge): ROTA-BAGGE, se A. —
C (†): ROTE-BAGGE, se A. —
-FULL, -HUGGA, -HUGGARE, se A. —
-KASSA l. -KASSE. klasliknande hopgyttring av rötter (o. rotknölar) hos en växt; jfr kase II. Salander Gårdzf. 155 (1727; på humle). Därs. 230 (1731, 1758; på potatisstånd). —
-KLASE, -KNIV, -MASK, -MÄRKE, -RÅG, se A.
D (†): RÖTTER-TORV, se A.
1) om växt.
b) som har en så l. så beskaffad rot l. så l. så beskaffade rötter l. en rot av det l. det slaget l. så l. så många (huvud)rötter; jfr lök-, mång-, två-, tre-, tät-rotig m. fl.
2) (numera bl. tillf.) om markområde o. d.: full med rötter, rik på rötter. De steniga och rotiga skogsvägarne. TurÅ 1894, s. 139. Tegen är stenig och rotig och hård. Folcke Timm. 115 (1913).
3) (tillf.) som liknar en (träd)rot, knotig o. d. Fantastiskt knotiga / vridna och rotiga / grenars virrvarr. Wilhelm SvartVitt 70 (1918).
Spoiler title
Spoiler content