publicerad: 1985
SPRÅNG sproŋ4, sbst.1, n. (Schroderus Os. III. 2: 133 (1635) osv.), äv. (numera bl. i bet. I 1 a slutet, I 1 l α slutet) r. l. m. (Berchelt PestOrs. H 4 b (1589: fullan språng; i bet. II 1); möjl. dock genus n. (jfr FULL, adj.), Hiärne Suurbr. 4 (1679; i bet. I 6), Dens. 2Anl. 15 (1702; i bet. I 6), SAOBArkSakkSvar (1979: en vacker sjusprång; i bet. I 1 l α slutet) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =.
Ordformer
(sprong 1561—1769. språng 1589 osv.)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. sprang; motsv. nor. dial. sprang; vbalsbst. till (o-stadiet av) SPRINGA, v. (med avs. på bildningstypen jfr SKALV, TVÅNG m. fl.); jfr SPRING, sbst.1, SPRUNG]
I. motsv. SPRINGA, v. I: levande varelses försättande av sin egen kropp i fri svävning i luften, samt i anv. som närmast ansluter sig till denna bet.
1) motsv. SPRINGA, v. I 1, om det fram- l. uppkastande o. d. av den egna kroppen o. dennas därav betingade fria svävning i o. förflyttning genom luften med åtföljande (i sht på fot l. fötter skeende) nedslag som person l. djur utvecklar med hjälp av ben- o. fotmuskulaturen (äv. inskränktare l. speciellare, med särskild tanke på den utövade fysiologiska aktiviteten l. enbart om luftfärden l. (i ssgn NED-SPRÅNG) denna sistnämndas slutfas med nedslaget); särsk. dels om var o. en av de (kroppen framåt förflyttande) rörelser av ovan angivet slag varav springande (se SPRINGA, v. II 1) l. löpande l. travande l. galopperande o. d. består (i fråga om vissa djur liktydigt med: skutt), dels om rörelse av angivet slag som (från stillastående l. efter föregående ansats) förflyttar kroppen rakt upp i luften l. över l. (fram) till l. (upp) på ngn l. ngt o. d., liktydigt med: hopp; äv. i uttr. på (förr äv. uppå l. å) språng (förr äv. språnget), använt (i förb. med ett verb) för att beteckna att ett djur l. en person (i viss intagen kroppsställning) håller sig berett resp. beredd att utföra ett (par tre) språng (i ovan angivna bet.) l. [för nutida språkkänsla med (viss) bibet. av II 1] störta i väg (för att kasta sig över ngn l. ngt l. för att fly o. d.); stundom äv. (numera bl. i vitter stil) abstraktare: utvecklande l. utförande av (ett l. flera) språng, särsk. liktydigt med: hoppande; äv. oeg. l. bildl., särsk. [jfr motsv. anv. av t. auf dem sprung] i ovannämnda uttr. (jfr j), använt (i förb. med ett verb) för att beteckna (stor) beredskap l. beredvillighet till (att göra det l. det); jfr SPRING, sbst.1 I 1, SPRUNG I 1. Göra l. utföra ett språng. Han tog trappan i ett, tre språng. Han tar nära två meter i språnget, när han springer som fortast. Han stod på språng att kasta sig i vattnet. Almogen sitter på sprong, och wilia bära pulyxene öffuer huffwdet på migh (dvs. G. I). Svart G1 98 (1561). (Han) sprang trij ellr fyra språngh fort och kastade Lars på ryggen. GävleDomb. 152 (1635). De (dvs. svenskarna) giorde öfwer Wallen så mäcktuge språng; / Ho kan deras Lång-Swääl fördraga? Dahlstierna (SVS) 176 (c. 1700). Min fot i språnget slant. Kolmodin QvSp. 2: 241 (1750). En afton sen han (dvs. haren) hela dagen / Har öfvat sig i språng och fjäsk (för björnen). GFGyllenborg Vitt. 2: 91 (1783, 1795); jfr a. Galoppen fördelas i Sattser, och en hvar satts i 3 momenter: elevation, språng och markfäste. Ehrengranat HästRör. 77 (1818). (Ekorren) gör långa språng mellan träden. Sundevall Zool. 31 (1835). Hvem är fuxen der borta? Ah! Med långa, lugna språng och hvarje rörelse adlad af fullblodets kraft och energi kommer han från sadelplatsen. NordRevy 1895, s. 278. Snabbt som höken slår hade .. (lodjurshanen) kurat ihop och tagit språnget. Johansson RödaHuv. 1: 76 (1917). Diktatursystemen stå på språng efter rov. VFl. 1933, s. 142. Flockar av gaseller fly i långa språng framför oss. Dahlin SvartL 291 (1934). — jfr ANFALLS-, AV-, BAK-, BI-, BOCK-, DÅR-, FÖR-, FÖRE-, HAR-, HJORT-, HOPP-, INVÄXLINGS-, JÄMFOTA-, JÄTTE-, KALV-, KAPP-, KATT-, KOMEDIANT-, KORS-, KRUM-, KULLER-, LEJON-, LUFT-, PANTER-, RAGEL-, RÅ-, RÄV-, SICKSACK-, SIDO-, SKUMP-, SKÄMT-, SLINT-, SNED-, TIGER-SPRÅNG m. fl. Anm. Vissa oeg. l. bildl. anv. som rätteligen (p. g. a. att ordet är l. uppfattas ss. relaterat till ett saksubj.) bort behandlas under mom. 4 har av enkelhetsskäl behandlats under detta mom. Vidare gäller att sådana oeg. l. bildl. anv. där osäkerhet föreligger, om ordet skall uppfattas ss. relaterat till ett person- l. djurbetecknande subj. l. till ett saksubj., behandlas antingen under detta mom. l. under mom. 4, beroende på vilket alternativ som förefallit lämpligast med hänsyn till föreliggande språkprov. — särsk.
a) motsv. SPRINGA, v. I 1 a, om språng ss. uttryck för glädje l. lycka l. levnadslust l. leklynne o. dyl. l. ss. led i utförande av dans(lek); stundom äv. (numera bl. i vitter stil) abstrakt- (are), om ngns l. ngras utvecklande l. utförande av (två l. flera l. många) språng i sammanhang av ovan angivet slag, o. i denna anv. förr äv. (jfr II 1, 2) med inbegrepp av springande (se SPRINGA, v. II 1, 2) l. flängande o. d. före l. mellan sprången. Schroderus Albert. 4: 80 (1638). För någre språng (av Salome) så sprang Johannis hufwud af. / Det war (för Herodes) en dyrt kiöpt dants, som blodigt hufwud kåste. Frese Pass. 96 (1728). Den äldre (av bröderna) nötte hela sin dag med lek, med språng, med flas. Tessin Bref 1: 3 (1751). Så roligt dansa alldrig de unga, / Ej de förnöja så med sitt språng. Envallsson Slått. 42 (1787). Också omtalar Neidhart de höga sprången i dansen. Norlind SvFolkl. 358 (1911). (Älvan) dansar i djärva språng, eller hon står orörlig, lyssnande. SvLittTidskr. 1961, s. 97. Göra höga språng av glädje. SvHandordb. (1966). — jfr DANS-, FRÖJDE-, GLÄDJE-SPRÅNG. — särsk. [urspr. med tanke på språng utförda under dansen] i utvidgad anv., ss. benämning på folkdans; i ssgn SJU-SPRÅNG (Anm. Dansen benämns numera företrädesvis: sjuspring); jfr SPRING, sbst.1 I 1 b.
b) om språng ss. idrottslig l. sportslig prestation; äv. (numera bl. arkaiserande l. i vitter stil) i speciellare anv., dels om hopp(ning) varigm viss bestämd gren o. d. i gymnastik l. idrott utövas, dels om viss idrott(sgren) utövad medelst hopp(ande). (I stora rikssalen på Sthms slott har) Konung Erick dhen XIV:de mycket öfwat sig uthi springande, ther effter wisse tecken och så lämbnade wore, som uthmärckte, huru otroligen långe språng dhen samme Konungen giöra kunnat. SErikÅb. 1913, s. 64 (c. 1740). Sprången från trampolinen. IllT 1859, nr 35, s. 3. Den 14 och 15 juli hålles täflingar i olika slag af idrott, löpningar, kastning, språng, brottning, dragkamp, femkamp m. m. NordIdrL 1900, s. 138. Dugtiga språng förmäla norska tidningarna .. om. Söndagen den 23 sept. skall .. kadett Chr. Seeberg .. ha gjort ett längdhopp på 6,20 meter. Därs. 322. Salchow begynte (vid europamästerskapet i konståkning på skridskor) med språng från framåt innerskär till bakåt ytterskärspiral. Därs. 1901, s. 26. (Backhopparen) Nisse Sundh steg .. flera pinnhål genom sina språng på 31 och 31 (meter) men han satsar inte ordentligt. IdrBl. 1925, nr 26, s. 3. — jfr BALANS-, DJUP-, FLYG-, FÄKT-, FÄKTAR-, GREN-, GÄDD-, HÖGER-, HÖJD-, KARP-, LÄNGD-, MELLAN-, NED-, PLINT-, RYGG-, SALTOMORTAL-, SKID-, STAV-SPRÅNG.
c) i sht ridk. av (rid- l. cirkus)häst ss. resultat av dressyr utfört språng. Sprong på rid-skolan. Serenius (1741). Terre à terre är ett med alla fyra utfördt språng som verkställes under pågående skolgalopp. Wrangel HbHästv. 385 (1885). Lithander DressRidn. 178 (1949). — jfr CENTER-, KONST-, SKIV-, SKOL-SPRÅNG.
d) (numera i sht i vitter stil) i utvidgad anv., om slungning av den egna kroppen o. dennas därav betingade förflyttning genom luften under fri svävning som en i händerna hängande akrobat l. dyl. utför med hjälp av hand- o. armmuskulaturen. (Bland luftakrobaterna fanns) en karl, som gjorde faseliga språng och svingningar i slänglinan, en annan som ballancerade på en stege, (osv.). Ferrner ResEur. 478 (1761). Man kände svikten i stållinorna vid sprången från trapets till trapets. Ruin Gyckl. 79 (1934).
e) (numera bl. i vitter stil) i utvidgad anv., om fisks hopp(ande) över vattenytan. Upp ur djupet plaskar fiskens språng. Geijer Skald. 63 (1812, 1835). Abborrens språng i den kvällslugna sjön. Lagerlöf Länk. 137 (1894).
f) om den kroppens fritt svävande rörelse i o. förflyttning genom vatten som en person l. ett med ben utrustat djur, stående l. sittande på bottnen (l. på annat underlag) under vatten, utvecklar gm att försätta ben- o. fotmuskulaturen i samma verksamhet som vid luftsprång, l. som ett bottendjur utan ben (t. ex. en mussla) utvecklar med hjälp av viss annan muskulatur. Om en sjöstjärna, dess (dvs. en kammusslas) farligaste fiende, kommer i närheten och rör vid den, kan den ta långa språng genom vattnet. DjurVärld 4: 436 (1963).
g) (numera bl. mera tillf.) i överförd anv., om spår (i mark l. snö o. d.) efter en persons l. ett djurs språng, språngspår. I (hunden) Philax språng förut, han (dvs. gossen) efter Fadren springer. Bellman Gell. 98 (1793); äv. att hänföra till II 1 j. — jfr INVÄXLINGS-SPRÅNG.
h) (numera bl. i vitter stil) oeg. l. bildl., i uttr. i (i sht förr äv. uti) l. med, förr äv. (i)genom l. (up)på ett (enda) språng, på en (enda) gång (se GÅNG II 1 b η) l. i ett (enda) sammanhang l. på ett ögonblick l. i ett huj l. med ens; jfr SPRING, sbst.1 I 1 c. Schroderus Os. 1: 656 (1635: igenom itt Språng). Medh them som vthi itt Språng äre förfordrade til höge Embeter, må Biskopen dispensera, effter såsom honom synas lijkmätigt. Därs. III. 2: 133. Hoorn Jordg. 1: 41 (1697: uppå et Språng). Et sådant Barn (vars navelsträng kommit före vid förlossningen), om thet ey hasteligen, och lika som på et Språng födes, mistar Lifwet och kommer dödt til Werlden. Därs. 244. Allt måste gå småningom och ej genom ett språng. 3Saml. 5: 63 (i handl. fr. 1824); jfr anm. sp. 10252. Man spekulerat kanske öfverdrifvet, / Man tänkt bli rik uti ett enda språng? Sehlstedt 4: 9 (1871). Du skulle stanna och vackla, / när målet nås i ett språng? Blomberg Fejd 14 (1917). (G. III) hade med ett språng fört in Sveriges politik på som det tycktes samnordiska banor. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 10 (1943).
i) (†) oeg. l. bildl., i uttr. stå i språnget att (göra det l. det), stå på språng att (göra det l. det; se j γ α'). Omkring den tapra Carl, i språnget kämpar stå, / At, vid hans första vink, til jordens ända gå. Gyllenborg Bält 287 (1785).
j) i vissa oeg. l. bildl. uttr. innehållande på språng (med varianter enl. huvudmom.).
α) (†) behålla ngt på språng, behålla ngt i beredskap (för framtida behov); ha ngt på språng, ha ngt redo l. klart l. färdigt (till att avhämtas l. tas i bruk); jfr anm. sp. 10252. Jag (har) bett .. (löjtnanten) gjöra sig redo .. och ha all ting på språng. men ingenting ta om bord, förän vidare mina Ordres eller ordres af dig. CAEhrensvärd Brev 1: 115 (1787). Köp intet en gård utan med 1 à 2 års afkastning i förlag, som du sedermera alltid behåller på språng till göromål, annars blir du själf en krasslare. Warburg Ehrensvärd 319 (i handl. fr. c. 1799).
β) [jfr t. e-m auf (hinter) die sprünge kommen, avslöja ngn, komma underfund om ngns finter l. dyl.] (†) komma på språnget till ngt, komma underfund om knepet med l. hur man beter sig med l. sköter ngt. Mången studerar några tjugo eller trettijo år .. förän han kommer på språnget til Schole-Wäsendet. Weise 1: 112 (1769); jfr: förän han kommer vppå rätta grepen vti Skolsaker. Weise 150 (1697; t. orig.: ehe er in Schul-Sachen recht hinter die Sprünge kömmt).
γ) (numera bl. i vitter stil) stå på språng i förb. med åtföljande inf.-bestämning (numera bl. inledd med att).
α') med personsubj.: stå färdig l. beredd l. redo att (göra det l. det); stå i begrepp att (göra det l. det); jfr i. Iag står på språng till att fölgia drånningen åt fredriksbårg, dit hon nu förrest är. Ekeblad Bref 2: 141 (1659). När en står nu å språng att giftobalke beträda / .. Då rädz man (osv.). JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 219. Han står just nu på språng sin herr fars fotspår tråda. Risell Vitt. 462 (1720). Jag stod just .. på språng att gå hem, när han kom och hindrade mig. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag står nu på språnget att göra en elffart till ställen, hvarpå jag igår vid sockenstämma fick upplyst, att Rör (dvs. gravkummel) funnos. Schück VittA 8: 234 (i handl. fr. 1827). Jag har en vidräkning med henne / att göra opp. Jag tror hon står / på språng att fly? Andersson Plautus 71 (1901).
β') med saksubj. (jfr anm. sp. 10252); betecknande att det som uttrycks gm subjektet står inför l. håller på att försättas l. komma i den situation l. det tillstånd som inf.-bestämningen anger, särsk. liktydigt med: vara nära vid l. på vippen att (göra det l. det l. bli sådan l. sådan); numera bl. i förb. med inf.-bestämning som har aktiv innebörd; jfr ε β'. När jag för några och 20. år sedan reste igenom Fellsbro, och hörde säjas, at der varit 32. Stångjerns-hamrar inrättade, som då stodo, til större delen, på språng at blifva öde, för kol-bristens skull, jämförde jag (osv.). Polhem PVetA 1745, s. 12. Syrenerna står på språng att slå ut. Johanson SpeglL 269 (1913, 1926).
δ) stå på språng i abs. o. pregnant anv.
α') [jfr γ α' o. t. auf dem sprung sein i motsv. anv.] (numera bl. i vitter stil, föga br.) stå i begrepp att omedelbart ge sig av l. avlägsna sig. Jag fåfängt står på språng, jag höra skall (av den från landet hemkomne vännen) min läxa, / Hur gamla vänner må, hur deras ungar växa. GFGyllenborg Vitt. 1: 101 (1759, 1795). Vill ni icke sitta ner? .. Omöjligt. Jag står på språng. Skulle vara ombord klockan elfva. Hedberg Kärlek. 41 (1910). Harlock (1944).
β') (†) stå (beredd l. parat) till tjänst (för ngn). Astolf .. Är Ni ej samme man, som i går qväll / Var min vägledare ... Skräddarn .. Det var min bror, min kära Ni; jag sjelf / Kan inte alltid stå på språng. Atterbom LÖ 2: 268 (1827).
γ') (†) med saksubj. (jfr anm. sp. 10252): vara i färd med l. nära vid l. hålla på att försvinna l. gå förlorad (för ngn); äv. [jfr stå på spel] närmande sig l. övergående i bet.: stå på spel (se SPEL, sbst.1 7 i β); jfr ζ. Nu står lif och blod på språnget, säjer han, när en ansenlig tok drar på wärjan. Dalin Arg. 2: 307 (1734, 1754). Men ramla alla (dvs. alla luftslotten) på en gång, / Så står din lycka wist på språng. Nordenflycht (SVS) 2: 163 (1745). Hans heder, hans syssla står på språng. Weste (1807). Skratta .. (barnen) åt .. (läraren), då står aktningen på språng. Dahm Skolm. 158 (1846).
ε) (†) stå på språng till ngt.
α') med personsubj.: stå färdig l. klar att ”svinga sig upp” till ngt. Nysz wäktare af kronjuvelerna / Har Cromwell blifwit arkivarie / Och kungens sekreterare samt står / På språng till wida högre wärdighet. Hagberg Shaksp. 5: 406 (1848).
β') med saksubj. (jfr anm. sp. 10252), betecknande att det som uttrycks gm subjektet står inför l. håller på att försättas l. komma i den situation l. det tillstånd som huvudordet i prep.-bestämningen anger, liktydigt med: stå omedelbart inför ngt l. vara nära vid l. på vippen till ngt; jfr γ β'. Hvarannan koja står till nederfall på språng. Risell Vitt. 479 (c. 1720).
ζ) [jfr δ γ' o. uttr. sätta ngt på spel] (†) sätta ngt på språng, sätta ngt på spel (se SPEL, sbst.1 7 i α), äventyra ngt; anträffat bl. med saksubj. (jfr anm. sp. 10252). Har .. godt Hjerta, Vett och Dygd / Din (dvs. hennes som står i begrepp att gifta sig) frihet satt på språng? SvMerc. 1764, s. 22.
η) (†) vara på språng (jfr ϑ), med personligt l. (jfr anm. sp. 10252) sakligt subj., särsk. land(s-del) o. d. med tanke på dess inbyggare: vara redo l. stå beredd; äv. med åtföljande bestämning, dels i uttr. vara på språng till ngt, vara beredd l. färdig l. redo till ngt, dels i uttr. vara lätt på språng att .., ha lätt för att vara fort beredd l. redo att .., dels i uttr. vara på språng att .., stå inför l. vara på väg l. i färd med l. vara nära vid l. på vippen att ... Hercules .. / War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru Lusta. Stiernhielm Herc. 274 (c. 1652, 1668). Mohra Sochen, hwilken åthskillige gånger för detta och uthj förra Landzhöfdingars tijdher hafuer warit på språng till revolter. HSH 31: 215 (1667). (Rektor ville inte att det senare skulle framställas) såssom det igenom hans försumelse wore skedt at Gersen som nu .. försedt sig och på språng war at afsättas, icke är removerat uthan bijbehållen. ConsAcAboP 5: 387 (1683). Låtom osz intet wara så lätte på språng att fölia hopen efter. NGoldenau hos Fernander Theatr. 3 a (1695). Är det inte möijeligit at få ställa Brandeburg (dvs. Fredrik I av Preussen) med något tilfreds? Det synes at han är aldeles på språng (att träda i förbindelse med Sv:s fiender). Bark Bref 1: 202 (1704). Den nu warande Selectaren är denne Sultans måg nyligen blefwen, och därföre på språng att blifwa Kubbe-Wizir. KKD 5: 237 (1711). Och hennes (dvs. Hermiones) hierta, delt emellan harm och kiärlek, / War uppå språng att Pyrrhus evvigt lämna. Gyllenborg Andr. I 2 a (1723). Gothland war på språnget, at aldeles ombyta Öfwerhet .. sedan Konung Albrect sålt sin andel til .. Tyska Riddarorden af Preuszen. Lagerbring 1Hist. 3: 778 (1776). (Benjamin Höijer) var .. (på 1790-talet) Kantian, men på språng att öfvergå till Fichtianismen. BL 14: 261 (1847).
ϑ) vara på språng (jfr η), med saksubj. (jfr anm. sp. 10252).
α') (numera bl. i vitter stil) om ngt litterärt, i fråga om att vara under utveckling l. på gång l. stå inför sin omedelbara tilldragelse l. tillblivelse o. d. Här är intet litterairt på språng, om icke det, att Sv. Litt. Tidning blir alt mera trögläst. SÖdmann (1820) i 2Saml. 4: 171.
β') [jfr δ α'] (†) om kredit (se KREDIT, sbst.1 2): vara på väg att tryta, vara på upphällningen. Med mycken höflighet gåfvo de (dvs. några flandriska köpmän) tillkänna, huru Sveriges penningecredit är på språng; förlorad i ett land, vore den ej lätt bibehållen i ett annat. BL 11: 285 (1845).
ι) [jfr γ β', η] (numera bl. i vitter stil) i attributiv satsförkortning, i uttr. på språng att .., på väg l. i färd med l. i begrepp att ..; särsk. med sakligt huvudord (jfr anm. sp. 10252). Temat (i dikten) är alltigenom ett: den gemensamma själen, dess söndringskval och frälsningsåtrå. / Ett asketiskt förandligat stoff, på språng att förtona bortom språkgränsen. Johanson Stärbh. 79 (1918, 1946).
k) [jfr motsv. anv. av t. sprung] (numera bl. i vitter stil) oeg. l. bildl., om avstånd l. differens i rummet; äv. (o., utom i vitter stil, numera bl.) dels om avstånd l. (bjärt l. skarp) kontrast l. skillnad mellan tvenne företeelser av icke rumslig natur, dels (o. i sht) om (på ett oförmedlat l. omotiverat l. abrupt sätt skeende) förändring l. övergång l. skifte l. ombyte o. d. (från ngt visst till ngt annat), särsk. liktydigt med: hopp; stundom äv. i förb. med karakteriserande adj. (särsk. lång l. stor, i sht förr äv. lätt); jfr SPRINGA, v. I 1 j; jfr äv. anm. sp. 10252, o. 4 i. Thet är itt lätt Språng ifrån then ene Willfarelsen til then andra. Schroderus Os. 2: 37 (1635). Warandes thet et tämmelig långt språng ifrån Spanien til Ryszland. Block Progn. 56 (1708). Det språnget ifrån flicka / Til hustru, är ej lätt. Kellgren (SVS) 3: 287 (1788). Man har förebrått Des Cartes det stora språnget ifrån medvetandet af sig sjelf till idéen om Gud. Franzén Minnest. 2: 4 (1822). Den ene hörde icke .. alltid, hvarmed den andre slutat, därför blef det också ibland språng i tankegången. Lundegård Tit. 358 (1892); jfr 4 i ε. Döden är .. ej resultatet av en mer och mer framskridande nedbrytning, utan är ett språng från liv till död, som tydligen icke kan upplösas i enklare processer. Bolin KemVerkst. 190 (1942). Märta gör ett språng i samtalet: ”Vet du jag tycker Britts pojkar i regel är för unga”. Hedberg DockDans. 278 (1955). — särsk. (numera föga br.) om avstånd l. intervall mellan de olika snitten vid tranchering av kött, steg. Skiär några Stykken (av fårsteken) så myckket dig synns lagom wid Foten af dåkk att Språnget blir något stort. TrenchierB 36 (1696).
l) bildl., om förbigående l. utelämnande l. överhoppande (av ngt); särsk. dels i sådana uttr. som göra ett språng över ngt, förbigå l. utelämna ngt, hoppa över ngt (förr äv. i uttr. göra ett stort språng ifrån alla andra intill den l. den, i fråga om att i klump förbigå osv. alla andra fram till den l. den), dels ss. förled i ssg betecknande överhoppning l. förbigående av det som uttrycks i senare leden; jfr SPRINGA, v. I 1 j. (Pistorius) giorde .. itt stoort Språng ifrån alle andre the Würtembergiskes Articklar in til then trettijonde. Schroderus Os. III. 2: 320 (1635). Vi göra nu ett språng öfver utvecklingens mindre betydelsefulla skeden. Strindberg NRik. 62 (1882). — särsk. tekn. i vissa anv. (jfr anm. sp. 10252).
α) om varptråds felaktiga upplindning på varpkrona vid varpning så att därigm ett varv i lindningen överhoppas; äv. om varp- l. inslagstråds regelrätta överhoppande av korsande trådar vid vävning; äv. konkret, om den del av en varp- l. inslagstråd som överhoppar korsande trådar. Skärran (måste) vridas på annan led, oc den andre halfknipen lindas omkring hänne från de nedre til de öfre pinnarne, så at man noga lägger tråarne på sama ställe, som de förre ligga, utan at hoppa över något varf, hvilket kallas språng, oc förorsaka stor oreda. Nyrén KlädFabr. 119 (1783). Flottering, språng .. (dvs.) Den del av en varp- eller inslagstråd som passerar mer än en korsande tråd mellan två bindepunkter. NordTextilteknTerm. 23 (1974). Vävbindningen utmärkes av stora språng i varpriktningen. SAOBArkSakkSvar (1979). särsk. i utvidgad anv., konkret, om tuskaftsvävnad (lärftsvävnad) vars mönster utgöres av små kvadrater åstadkomna gm att vartannat l. vart tredje inslag ligger obundet (gör ett ”språng”) över sju l. annat udda antal varptrådar; dels i ssgn SJU-SPRÅNG, dels i ssgrna -DRÄLL, -VÄV.
β) övergående i att beteckna intervall i en teknisk arbetsprocess varunder överhoppning av vissa delars behandling på visst sätt sker. Språng, (dvs.) den större delning som användes vid hyvling av kuggar, då dessa ej hyvlas i tur och ordning utan var n-te, t. ex. var tredje, i följd. TNCPubl. 16: 107 (1949).
m) [jfr k, l] (numera i sht i vitter stil) bildl., i uttr. med språng, på ett språngartat (se SPRÅNG-ARTAD 2) sätt, språngvis (se d. o. I 2 b). De Nordiske folkslag äro behäftade med en öfverdrift i sättet at lefva, de utöfva sin styrka med språng, detta sätt ger ingen kraft, men gör en hetsighet; häraf kommer inga storverk, men de vanliga hastverk. CAEhrensvärd (SVS) 1: 137 (1782). (Hon) går .. öfver till ett annat ämne, icke med språng eller tvång, utan som fjäriln från blomma till blomma. Bremer GVerld. 5: 221 (1862). Om man börjar med att bygga upp självförtroendet hos människor kan de utvecklas med språng. SvD 4/3 1984, s. 22.
n) [jfr motsv. anv. av t. sprung] (numera bl. i vitter stil) bildl., i uttr. våga ett språng l. språnget (samt i anv. anslutande sig härtill), i fråga om att våga ge sig in på l. vidta l. utföra o. d. en oviss l. hasardartad l. riskfylld åtgärd l. handling l. gärning o. dyl. l. den ovissa osv. åtgärd osv. som förestår l. följer på ett visst beslut o. d.; jfr o, p. (Om) Vnger Man tänckte till gifftas en gång / Wisserlig tror iag ded han borde läras / (att kunna välja klokt bland kvinnor) Förr än han wågar ded yttersta Språng. CupVen. A 1 a (1669). Wälan iag äfwen och törs wåga stad ett språng (o. gifta mig). SColumbus (1671) i 2Saml. 40: 212. (I strid med kanslerns vilja väljer O. Rudbeck fortsatt konflikt med konsistoriet.) Hade någon af oss (i konsistoriet) ett sådant språng wågat, man lärde då ha fått see, huru strängdt Herr Rudbeck med honom hade förfaret. Annerstedt UUH Bih. 2: 181 (i handl. fr. 1675). Jag (dvs. Eva som åt av den förbjudna frukten i paradiset) hade saken först hos Adam bordt befråga, / Och ei af eget råd thet sidsta språnget wåga. Kolmodin QvSp. 1: 6 (c. 1710, 1732). Hvem vågar språnget, / fast ens lif är ödt, / fast ens hopp är gånget / från en värld, som dött. Fröding Stänk 140 (1896).
o) [jfr n; jfr äv. motsv. anv. av t. sprung] (numera bl. i vitter stil) bildl., om handling l. åtgärd o. d. varigm ngn bringar sig l. bringas (in l. ut) i förhållanden av det l. det slaget (särsk. av obekant l. främmande slag; särsk. i uttr. språnget i det vida l. ut i det okända, om en människas lämnande av livet l. själens lämnande av kroppen vid döden); med tanke på det tidlösa tillstånd resp. de okända förhållanden som möter (antas möta) efter döden; jfr anm. sp. 10252. Själen är att släppa stoftet sen / Och ryggar än för språnget i det vida. Snoilsky 2: 29 (1881). Det nya socialpolitiska experimentet är ett djärft språng ut i det okända mörkret. Forssell Stud. 2: 84 (1884, 1888). Man går ej med på ett språng ut i kaos, om (osv.). Hallström LevDikt 260 (1914). De beslöto att söka döden tillsammans. De reste sig, och ynglingen tog först språnget ut i det okända. Johnsson Essad Kauk. 211 (1931). Man hade redan i våras (i skolan) tagit sats för språnget in i rokokons värld. Swensson Willén 212 (1937).
p) [jfr n, o] (†) bildl., om frieri. Aldrig wari meer, thet någen blygd ell' neesa, / Från een ort til een ann, med Korg och Kalffskin reesa. / Een sådan tapper hielt, som giör slijk fempton språng / Heel oskadd kommer hem, ey blifwer halt een gång. CupVen. B 1 a (1669).
q) [jfr n, o] (numera i sht i vitter stil) bildl., om försök l. ansats (till ngt); särsk. (numera föga br.) i uttr. i första språnget l. i l. med första språng, i första försöket l. vid första framträdandet l. vid debuten. Då man i akt tager dessa tre (nämnda) Hufvud-omständigheter (vid författandet av poesi), finner man väl, at man icke just i första språnget löper uppå Parnassen. 1VittAH 1: 113 (1755). Ett mästerstycke jag kalla må / Slikt lärospån. / Vinns sådan ära med första språng, / Hvad hinner han (dvs. ynglingen) ej, om hans tid blir lång? Runeberg 5: 89 (1860). I första språng vinner Dumas fils ära och berömmelse som en befriare och förnyare av den franska dramatikens stil. Kihlman NordProf. 248 (1935). Det förvånar, att arbetarmajoriteten i stadsfullmäktige inte mäktat sanera ölkaféerna. Man har gjort ett språng i den riktningen då och då, men det har stannat vid ansatser. AT 1948, nr 313, s. 9.
r) (numera i sht i vitter stil l. i fackspr.) bildl., om (stort l. abrupt) steg (framåt l. uppåt) i ngns karriär l. i ngns l. ett lands utveckling o. d.; äv. (jfr anm. sp. 10252, o. 4 i β) om (stort l. abrupt) framsteg inom ett visst (vetenskapligt) område; förr äv. om steg på en värde- l. rangskala, pinnhål (se d. o. 2). På det .. (mannen) ej skulle tigga bröd, sällade han sig i löndom til en stor Scholedjäkne, hwilken klifwit några språng högre up i Skaldekonsten, och gaf honom (dvs. djäknen) för hwart nytt (skalde-)Stycke en half daler; det samma (sålde han sedan själv med förtjänst). Weise 2: 189 (1771). Revisionssekreteraren Claes Ephraim Günther, som sedan i två språng blef justitieminister. Hellberg Samtida 1: 120 (1870). I framtiden hoppas .. (den kinesiske gästforskaren) att ”Lundametoden” (inom botaniken) ska leda till det stora växtsystematiska språnget i Kina. SDS 11/12 1980, s. 1; jfr slutet. — särsk. [jfr t. der grosse sprung nach vorn, eng. the great leap forward, fr. le grand bond en avant; urspr. efter kin. dàyuèjìn (av dà, stor, yuè, språng, hopp o. jìn, (röra sig) framåt)] hist. i uttr. det stora språnget (framåt), om den i Kina år 1958 antagna planen för landets ekonomisk-tekniska utveckling under de närmast följande åren; äv. om den tidsperiod l. det politiska skede varunder denna plan ägde aktualitet i Kina. Denna andel (dvs. den bevattnade procentuella andelen av den odlade arealen) sägs ha ökat väsentligt under ”det stora språnget”. BonnierLex. 8: 260 (1964). 1958 års femårsplan, kallad ”det stora språnget framåt”, blev ett kraftigt bakslag och avblåstes 1961. BraBöckLex. 13: 124 (1978). Under början av 1959, det stora språngets första period, förklarade man att Kina hade brist på arbetskraft. HT 1981, s. 51.
s) (i sht i vitter stil) bildl., om handling l. åtgärd o. d. representerande ett (mera) tillfälligt utbrott av kraft l. initiativförmåga o. d. hos ngn. I sin livsföring .. uppvisade han inga ytterligare initiativ av oväntat slag, varken före eller efter inrättandet av .. (sjukhemmet). Efter detta språng hade all hans kraft och uppfinningsförmåga använts vid förverkligandet av dess innebörd, så långt han hann. Gyllensten Grott. 273 (1973).
t) [jfr t. schnelle sprünge geraten selten] (†) i förb. med hastig l. överilad, i bildl. (ordspråksliknande) uttr. betecknande att ngt som sker l. görs hastigt resp. överilat (vanl.) slutar illa l. är onyttigt. Hwilken icke straxt eller snarliga drucken warda wil .. moste .. i begynnelsen icke wara förmycket girigh, och slå i sigh några Glaas effter hwar andra på raad .. ty förhastige språng äre icke goda. Hildebrand MagNat. 50 (1650). (Sv.) Ett överilat språng aflöper mästadels illa, (lat.) Festinatio improvida est & coeca. Schultze Ordb. 4815 (c. 1755).
u) (†) bildl., i uttr. det blir nya språng av, i fråga om att det blir en ny l. annan ordning l. nya l. andra tag o. d. ngnstädes l. med hänsyn till ngt; liktydigt med: det blir andra bullar av. Castovius i Upsala är död. Nu lärer det blifva nya språng af. Bark Bref 1: 131 (1703).
v) [efter t. e-m krumme sprünge machen] (†) bildl., i uttr. göra ngn krumma språng, (häftigt) angripa l. bekämpa l. motarbeta ngn. (Sv.) Han gör mig många kroma språng, (lat.) Omnire me lacessit, acerrime oppugnat me. Schultze Ordb. 4815 (c. 1755).
x) (†) i det bildl. uttr. löpa (fiende) ett språng av, gm utvecklande av större skyndsamhet hindra (fiende) från att förflytta sig (eg.: göra ett språng) över (på viss sida av vattendrag)?; jfr AVLÖPA II 1, AVRÄNNA 1. (Banér) hafuer resolveret att fatta Magdeburg, och därvthur sij till om han kan så draga Churfursten och Hatzfelt an, att han anten finner occasion emot dem, heller att löpa dem ett språng aff på denne sijdhan Elffuen. HSH 38: 319 (1636).
2) [jfr motsv. anv. av t. sprung] (utom i vissa trakter numera i sht i fackspr., särsk. lant. o. veter.) motsv. SPRINGA, v. I 2, om handjurs upphoppande (med framben o. framkropp) på o. åtföljande (försök till) parning med hondjur (numera företrädesvis i fråga om hästar l. nöt- l. svin- l. fårkreatur l. hjortdjur); äv. med tanke enbart på själva könsföreningen, liktydigt med: betäckning (i sht förr äv. med inbegrepp av den honliga parten, liktydigt med: parning); äv. konkretare, om enskild akt av sådan aktivitet (avslutad med handjurets utgjutning av sädesvätska o. djurens skiljande från varandra); förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: parningstid. Marcus ger acht på klossornas språng / där efter har wäderleken sin gång. Tammelin Alm. 1724, s. 11. I ny och förste quarteret, Nordan wäder, låter man .. (hingsten) giöra 2 Språng på Stodet. Salander Gårdzf. 26 (1727). Så wisar förfarenheten at the gamle Tiurar .. icke uträtta så starck och styf språng som the 3. 4. och 5-årige. Broman Glys. 3: 177 (c. 1730). (Det brunstiga stoet) emottager .. (i frånvaro av andra hästar) hingsten willigt .. och blifwer merendels drägtigt af ett språng. Tidén Bosk. 5 (1841). Obenägenhet att betäcka är (t. ex.) grundad på en individuell motvilja, hvilken framträder hos vissa djur .. (o.) på misshandel vid betäckning, isynnerhet slag före språnget. Bohm Husdj. 99 (1902). Språng .. (dvs.) betäckning, parning (särsk. om hästar o. nötkreatur). IllSvOrdb. (1955). — särsk. (numera föga br.) ss. direkt obj. till taga emot, förr äv. enbart taga, i uttr. betecknande att hondjur är brunstigt o. parningsberett l. låter handjur bestiga sig. Det kunde väl hända, at et Sto ej toge språng på den utsatta dagen; men då blefve en ny dag utsatt å Språngsedeln. KrigVAH 1822, s. 12 (1821). Man har exempel att Sto, som blifwit drägtiga af första språnget, likwäl tagit emot det andra. Florman Hushållsdj. 32 (1834).
3) [bet.-utveckling ur 1 (jfr motsv. anv. av t. sprung); ifrågavarande ben har uppfattats ss. (speciellt) viktigt för förmågan att utföra språng] (i fackspr., numera företrädesvis veter.) språngben (se d. o. 2). För Fallande Sooten itt medel at bruka för vnga och gambla .. Man tager .. twänne stycken språng aff en Haara, pulveriserat, itt halfft Muskot (osv.). Utterman Ertmann C 4 b (1672). Fotwristen består af 7 Ben, det första kallas astragalus (Språnget). Rosenstein Comp. 81 (1736). Språnget (hos häst) är ett litet starkt ben, som helt och hållit är bestämt att bilda rulleden med skankbenets nedre ända. ARetzius hos Billing Hipp. 43 (1836). Björkman (1889). — jfr HAR-, HJORT-SPRÅNG. — särsk. (†)
4) [eg. specialfall av oeg. l. bildl. anv. av 1] (numera i sht i vitter stil o. i fackspr.) motsv. SPRINGA, v. I 3, om (resultat av) verksamhet som utvecklas (l. uppfattas ss. utvecklad) av ngt sakligt (jfr anm. under 1 sp. 10252) o. (i ett l. annat avseende) liknar l. erinrar om l. för tankarna till språng (i bet. 1), särsk. om ett föremåls (under påverkan av en i föremålet inneboende l. utanför detta verkande (mekanisk) kraft) utvecklande av momentan rörelse l. förflyttning under fri svävning genom luften (förr äv., motsv. SPRINGA, v. I 3 e α, om minas l. dyl. springande i luften, liktydigt med: exploderande l. briserande l. kreverande); äv. motsv. SPRINGA, v. I 4, om (resultat av) tvär l. oförmedlad övergång l. skiftning l. kastning l. avvikelse l. förändring o. d. (från ngt visst till ngt annat); äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: steg l. etapp, dels i bet.: (skarp) skillnad l. differens. Bredewidh een minas språng .. giorde (de belägrade) it stort, tappert utfall. Spegel Dagb. 90 (1680). (Erfarenheten visar) At de qvickaste Magnet-Nålar äro trögare i kalla rum, at visa så väl de dageliga ändringarne och sprången, som rätta ställningen, än i rum, som hysa 12 à 15 graders varme öfver Frys-puncten. VetAH 1777, s. 304. Båda kunna öfverladdas, flaskan med flera omvridningar .. och stapeln med flera pars sammanställande .. och i båda fallen urladdas öfverskottet tvärtigenom den belagda kroppen eller, då oledaren är tjock, genom språng öfver dess yta. Berzelius Brev 9: 33 (1808). Alla dessa olika syrsättningsgrader ske med bestämda språng från den ena till den andra utan några grader deremellan. Dens. Kemi 1: 152 (1817). En bomb ånyo der ofvan / Ramlar, och ger i sitt språng ett dån, som fölle ett torn ner. Franzén Skald. 7: 261 (1817). Bohr hade för sin atommodell ställt upp den märkliga fordran, att .. ändringar i elektronernas platser i atomen endast kunde ske genom språng från en elektronbana till en annan. (Fletchner o.) Gustaver Mater. 44 (1943). Möjligen kan språnget mellan grunt och djupt vatten i (Finja-)sjöns norra del bero på en vertikal dislokation med ringa språnghöjd. SvGeogrÅb. 1957, s. 172. — jfr AV-, POTENTIAL-, SEKUND-SPRÅNG. — särsk.
a) (numera bl. i vitter stil) i fråga om schackspel, om hästs (gm spelares åtgärd åstadkomna) förflyttning (över en annan pjäs l. andra pjäser). Hästarne göra språng, från hvitt til svart, och så tvärtom, öfver en ruta sidlänt framåt och sidlänt til bakas, och slår hvad som står för deras gång. Königstedt Schacksp. 17 (1771).
b) (numera bl. i vitter stil) om bolls l. tärnings o. d. (gm spelares åtgärd åstadkomna) flygande genom luften (särsk. om bolls studsande) vid spel o. d.; förr äv. i uttr. sätta ngt på språnget av en tärning (jfr 1 j ζ), göra ngt beroende av en tärnings luftfärd, sätta ngt på spel i tärningsspel. Sätte vi derför vårt lif på språnget af en tärning, uthärde vi derför alla ödets mjeltsjuka nycker, at til slut ha den lyckan at säga oss vara lifegna åt en slaf? Rutström Schiller Röfvarb. 102 (1799). Bollens språng. Meurman (1847). — jfr BAK-SPRÅNG.
c) (numera i sht i vitter stil) av mark- l. vattengående fordon resp. farkost under vissa (exceptionella) förhållanden utförd momentan luftfärd (särsk. om motorbåts momentana lyftning över vattenyta vid mycket snabb start l. hög fart); äv. om flygfarkosts lättande från mark- l. vattenyta (särsk. om sådant lättande som förekommer vid start o. följs av ett mer l. mindre omedelbart sänkande med mark- l. vattenkontakt ss. resultat). Och .. (skeppet) hör / på sin Herres röst, / med ett språng hon kör / emot hvalens bröst. Tegnér (WB) 5: 75 (1825). Motorbåten tar ett långt språng (när motorn tänder) som en jakthet hund som plötsligt blir släppt. Moberg Rosell 321 (1932). Vi skumpade iväg över flygfältet. Vår fart ökades. Stötarna övergingo småningom i en stadig, nästan omärklig darrning. Och sedan blevo sprången allt längre och planet lämnade jorden. Gripenberg Fleming IntKina 83 (1936).
d) (numera bl. i fackspr. l. vitter stil) om tvärt l. oförmedlat inträdande avvikelse l. förändring l. skillnad i markytas l. berglagers o. d. höjdläge l. i en förkastningslinjes o. d. förlopp vid markytan; äv. konkret, om bildning (terrängformation) representerande sådan avvikelse osv., särsk. liktydigt med: förkastning; äv. (i vitter stil) allmännare, dels om (tvär)brant l. (tvärt) stup (av klippa l. dyl.), dels om (tvär)-brant nedförsbacke på väg. Hvad vid Engelska stenkolsgrufvorne kallas Dykes, och vi kunna öfversätta med språng eller kastning, känner man här (dvs. i Tyskl.) under namn af sprünge. JernkA 1825, 1: 345. Förkastningen eller språnget (kan) uppgå till tusentals fot. Holmström Geol. 49 (1877). Efter långa ströftåg nådde / han Château de Rousillon, / hvilket som ett örnbo hängde / öfver klippans djärfva språng. Fallström VDikt. 2: 9 (1886, 1899). Vägen, som nu småningom börjat sänka sig nedåt i små tvärbranta språng, öfvergår slutligen i en enda jämn, kanske ett par kilometer lång backsluttning. Nylander Hemma 12 (1904, 1909). Halsbrytande språng i nivån, klyftor och stalp, sänkor och höga massiv. TurÅ 1912, s. 83. Förkastningarna framgå icke alltid regelbundet utan med krökar och språng åt olika håll. SvGeolU C a 6: 239 (1915). Vid förkastningsbranterna ske .. språng i strandlinjernas höjdläge. SvGeogrÅb. 1943, s. 12. — jfr KLIPP-SPRÅNG.
e) tekn. om (tvärt l. oförmedlat inträdande) form- l. avståndsförändring hos ngt till följd av att (i visst tekniskt sammanhang) ändrad tryckbelastning inträder; äv. konkret, om resultatet av sådan förändring. Ett mer eller mindre regelbundet cirkulärt språng (uppkom) å linserna, då dessa trycktes mot en glasplatta. JernkA 1906, s. 60. Valsarnas (vid varmvalsning) inbördes läge avgöres .. (bl. a.) av den med språng betecknade ökning av valsaxelavståndet, som uppstår i stolparet vid övergång från obelastat .. till belastat .. tillstånd såsom en direkt följd av det under sticket uppträdande valstrycket. Därs. 1956, s. 155. Språng .. (dvs.) spontan utvidgning av en presskropp i samband med tryckavlastning och utstötning ur pressverktyget. TNCPubl. 35: 19 (1961).
f) (i fackspr.) om tvärt l. oförmedlat inträdande temperaturförändring; äv. om tvär omkastning l. förändring i ett klimat l. ett klimats utvecklingsförlopp o. d. Den s. k. finiglaciala klimatförbättringen bildar ett språng i klimatets utvecklingsförlopp. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 103. Med hänsyn till lufttemperaturen uppträder ett språng vid (varm-)fronten, i det att norr om densamma temperaturen är väsentligt lägre än söderut. Carell o. Edelstam 101 (1931).
g) mus. om intervall (se d. o. 2) mellan tvenne på varandra följande, samma stämma tillhörande, toner utgörande en ters l. större; äv. om tonföljd bestående av ett sådant intervall. När et språng följer efter twå en grad stigande eller fallande geswinda Noter, så tages det Accordet til den första geswinda Noten, som hörer til den sidsta. Londée Kellner 10 (1739). I (trivial-)Scholan (i Gävle) kunna de flitige sjunga noter säkert, så i Scalan som Språng. ÅbSvUndH 68—69: 86 (1800). (Det är) att anmärka, att .. större språng än en liten sext uppåt och en ren kvint nedåt nästan aldrig förekomma (i kompositioner av den äldre nederländska skolan). Wegelius MusH 72 (1891). Hvad vi i de tre sista takterna stämplat såsom oriktigt (vid fiolspelning), kan man någon enda gång undantagsvis tillåta sig, i synnerhet .. vid långa språng nedifrån och uppåt. Hedlund Fiolsp. 68 (1899). — jfr OKTAV-, SEPTIM-, SEXT-SPRÅNG.
h) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter) om tvärt l. oförmedlat påkommande anfall l. utbrott av (smärtsam) sjukdom l. krämpa; jfr IL, sbst.2 2. Det var ett språng af gikten, som han stundom hade. Högberg Vred. 2: 349 (1906).
i) i abstraktare anv.; jfr 1 k. Öfver alt går naturen med jämna steg til högd och fullkomlighet, sällan genom språng. Kellgren (SVS) 5: 8 (1785). Han (dvs. biskop L. Mörner) trodde att det goda småningom, och utan våldsamma språng, bäst utdanar sig sjelft. Wallin Rel. 2: 374 (1823, 1827). Emellan hvart och ett .. (område av naturen) och det följande är ett språng, en ny begynnelse, som endast ur sig sjelf låter sig förklaras. Så är det en omöjlighet att härleda den organiska naturen utur den oorganiska. Geijer I. 5: 411 (1847). Språnget mellan filosofi och religion är inte så stort. Hellström Malmros 145 (1931). — särsk.
α) i pl., om (tvära) kastningar l. skiftningar l. fluktuation i varas l. varors pris. När myntet är til sitt wärde wacklande och när Landtmanna warornas pris giör stora och hastiga språng, kan ingen skattdragande jordbrukare wara wiss uppå at ständigt fria sig ifrån Borgare gäld eller krono Restantier. Fennia XVI. 3: 65 (1761). När jobbarna hörde talas om de språng uppåt som tavelpriserna gjorde, så insåg de genast att dessa var .. goda spekulationsobjekt. Stiernstedt Vollard KonsthM 239 (1938).
β) om hastigt o. stort framsteg i ngts utveckling; jfr 1 r. Ryssarnes ihärdiga framträngande på Korea har nyligen tagit ett språng framåt genom ett fördrag mellan Rysslands befullmäktigade ombud i Söul och Koreas utrikesminister. GHT 1897, nr 302 A, s. 2.
γ) i uttr. med ett språng över ngt, med överhoppande av ngt, med undantag för ngt; jfr 1 l. Den omständigheten, att rena stenåldersformer med ett språng öfver slättbygden öster och sydost om Uppsala uppträda ute i Roslagen, (är) ej utan sin betydelse. Uppl. 1: 166 (1902).
δ) mat. hos matematisk funktion, om diskontinuitet som icke är hävbar gm ändring av funktionsvärdet. Hyltén-Cavallius o. Sandgren MatAn. 114 (1968).
ε) (numera bl. i vitter stil) i fråga om tanke l. förnuft l. fantasi o. d., om (tvär l. abrupt l. oförmedlad) övergång l. skiftning l. växling (från ett ämne l. område o. d. till ett annat). Här (dvs. för att förklara det första människoparets tillkomst) måste förnuftet göra ett språng till en kraft utom naturen. Franzén Pred. 3: 69 (1843). Ack, människornas tanke gör ibland de underbaraste språng. Kihlman Estaunié LevHus. 328 (1926). (Tegnér ägde) en poetisk ingivelse och inbillningskraft, vars oberäkneliga språng ofta förde långt bort från systembyggeriets allfarvägar. Newman Tegnér 22 (1946). jfr TANKE-SPRÅNG.
5) [eg. specialfall av 4] (numera bl. i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. I 4, om tvär förändring l. tvärt kast i vinds rörelse(riktning). Vid dessa öfvergångar (från en vindriktning till en annan) gör naturligtvis vinden ofta språng, så att den inom korta tidsintervaller blåser från olika håll. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 120.
6) [eg. specialfall av 4] i fråga om vatten, stundom äv. (se b) flytande ämne av annat slag.
a) [jfr motsv. anv. av t. sprung] (utom ss. senare ssgsled numera bl. i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. I 5, om rörelse under fri svävning i luften som en från ngt fallande l. utkastad vattenmassa utvecklar, särsk. om sådan rörelse utvecklad av vattnet i ett strömmande vattendrag i fall l. forsar, dels om sådan rörelse utvecklad av vattnet i en i gång varande anordning för vattenutkastning (t. ex. fontän); äv. allmännare, om vattens (häftiga) framspringande l. framvällande l. framströmmande (ur ngt, särsk. marken); äv. i utvidgad anv., konkret(are), dels om i rörelse av ovan angivet slag försatt vatten (förr äv. liktydigt med: vattenstråle l. vattenkaskad l. springvatten), dels om ställe där vatten kastas ut l. springer l. väller l. strömmar fram (stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: källflöde l. källa); jfr SPRING, sbst.1 I 2, SPRUNG I 2. SvTrädgK 2: 45 (cit. fr. 1666; om kaskadanläggning). (Man) måste .. det (dvs. källvattnet) in widh sielfwa språnget, eller ock intet långt derifrån dricka. Hiärne 2Anl. 5 (1702). (I parken) är en theatre med bassin frammanföre, hwarest 3ne sprong äro. Swedenborg Res. 68 (1736). Jag slutar naturligen, at .. (brunnsvattnet) har sin uprinnelse från et underjordiskt språng, som löper in vid deras (dvs. brunnarnas) botten. Hasselquist Resa 169 (1751). Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet. Kellgren (SVS) 5: 247 (1790). Omkring dig, hvart du blickar, kasta otaliga vattenkonster sina silfrade språng i mångfaldigt korsade bågar. Atterbom (1818) i 2Saml. 27: 39. Flodens språng utför den höga klippan. Englund Ged. 162 (1853). Förr gick .. (källan) i dagen med ett vackert språng i den fuktiga och lövdunkla parken. Ekman Springkäll. 5 (1976). — jfr KÄLL-, VATTEN-SPRÅNG. — särsk.
α) (†) i uttr. komma till språngs, komma till (häftigt) uppsprutande l. framvällande o. d.; anträffat bl. opers. Hiärne 2Anl. 6 (1702).
β) bildl.; särsk. om ngts ursprung l. upphov, liktydigt med: källa (se d. o. 2 a, b) l. källsprång (se d. o. slutet). Mon tu tilstoppa kant Guds nåds och godhetz kiella, / at hon med mindre sprong sin ådror må upwella? Hesselius FruentSp. 123 (c. 1710). The dricka af the usla källors wattn, / Som ur en oren grund utskummar sig om natten, / Ur syndsens mörka språng. Lybecker 176 (c. 1715). En proposition, som med al anstendig modestie och Sachtmodighet .. giord är .. kan omöjeligen .. antagas och hollas för retta språnget och kjellan til så mycken deraf utfluten owilja. HSH 33: 421 (1723). Hans (dvs. Björnstjerne Björnsons) skaldeåder skall .. vara i lifligaste språng. Rydberg Brev 2: 139 (1875). Låt ej ledsnaden slamma / Ditt hjärtats friskaste språng! FinT 1895, 1: 467. En okänd Livets saft, / som obrukt fått förrinna när mänskan sökt dess språng / i makter utom henne. Ekelöf Ros. 65 (1917).
b) (numera bl. i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. I 5 a, i fråga om annat flytande ämne än vatten; särsk. i fråga om alkoholhaltig dryck, om dennas uppsprutande l. (häftiga) framvällande l. framströmmande (ur butelj l. fat o. d.). Mig lofligt är, besjunga Tyaders dans, / Och språng af vinets källor. Adlerbeth HorOd. 83 (1817). särsk.
α) motsv. SPRINGA, v. I 5 a γ, i fråga om tårvätska, om dennas droppande l. (häftiga) framvällande l. framströmmande l. rinnande. Nu sken på hans (dvs. den tappre soldatens) hjerta för första gång / En strimma af sol och vår, / Och ur smultna källor, med hejdlöst språng, / Framströmmade tår på tår. Runeberg 5: 98 (1860). Oupphörligt droppens (dvs. tårens) språng / med takten mätte tidens gång. Jensen BöhmDiktn. 41 (1894).
β) i fråga om smält lava, om dennas uppsprutande l. häftiga framvällande (ur krateröppning). Viljan är ej mera fri / Än lavan vid sitt språng ur öppna kratern. Åkerhielm Natt 18 (1899).
c) (i fackspr., särsk. meteor.) om snabbt (o. häftigt) inträdande (i sht av en extrem vädersituation, främst storm l. lågtryck, betingad) rubbning l. förändring av havets vattenstånd ngnstädes (särsk. i hamn); stundom äv. övergående i bet.: vattenstånd vid språng (i ovan angiven bet.); jfr SPRING-FLOD 2. (Jag) började .. i Augusti månad förl. sommar, at på samma tima, som Barom. och Therm. högder blefvo upteknade, at upskrifva hafvets; då jag altid räknade ifrån A på schalan, såsom det högsta språnget som varit samma år. VetAH 1747, s. 143. Mera dramatiska språng, med höjdskillnad uppåt en meter eller mer, förekommer (vid svenska kusten) ganska sällan, med flera års mellanrum. SvSjöfT 1979, nr 48, s. 26. — jfr HAVS-, SJÖ-, VATTEN-, VINTER-SPRÅNG.
7) [bet.-utveckling ur 4] (numera bl. i kvarlevande ä. tekniskt fackspr.) i 45°, stundom äv. i annan vinkel (dock icke 90°) böjd rördel, i sht använd (avsedd att användas) vid avgrening från en ledning i ett rörsystem med genomströmmande vatten (särsk. motsatt dels: knä- (rör), dels: vinkel, dvs. böjd resp. tvärt vinklad rördel i 90°); i nutida (standardiserat) fackspr. ersatt med: (rör)böj 45° resp. ifrågavarande annat gradtal. T-rör, knä och språng. Bildmark Entrepr. 354 (1921). På varje rör och rördel .. (skall) fabrikantens märke angivas jämte på grenrör och språng jämväl gradtalet. Verkstäd. 1937, s. 47. Utskottet för standardisering av avloppsrör har .. förordat benämningen ”krokrör” som en gemensam benämning på språng, språngrör, böjningar, knärör, övergångsrör m. m. Därs. 217. F. n. tillverkar vi (dvs. Wirsbro Bruks AB) skarvrör, knärör, språng, nippelrör (m. m.). SvByggkatal. 1955, s. 286. Språng 45° m(ed) 1 muff. RörbrStandKatal. 1955, Aduc-Rörd. Språng .. är i stort preciserat till vinkel med 45° utförande — vid annat gradtal har detta angivits — dock ej vid 90° böjningar. SAOBArkSakkSvar (1984). Språng 45°, 22°, 11°. Därs.
8) [bet.-utveckling ur 4] (i fackspr.) om diskontinuitet l. (konkretare) skilje (se d. o. 1) l. öppning som uppstår mellan tvenne linjer l. plan som skär varandra i en punkt resp. en linje; särsk. [jfr motsv. anv. av t. sprung] vävn. om den vinkelformiga öppningen mellan de båda varplagren i en vävstol varigenom skytteln förs vid vävning (äv. i utvidgad anv., om vartdera av de båda varplagren), skäl (se SKÄL, sbst.4 2). Varpens uppåt dragna del kallas det öfre skelet eller öfre språnget, det nedåt gående det undre skelet eller undre språnget. UB 6: 424 (1874). Varptrådarna följa (vid vävning) skaftens rörelser och bilda en öppning. Denna kallas för skäl, fack eller språng. Varulex. Beklädn. 70 (1945).
9) [jfr 4] (†) motsv. SPRINGA, v. I 7, hos växt(er), om grodd(ar)s l. knopp(ar)s l. skotts utspringande (om våren); äv. i utvidgad anv., konkret, om (nyutsprungen) grodd l. knopp l. (nyutsprunget) skott; jfr SPRING, sbst.1 I 4, SPRUNG I 4. Får och getter måste agas ifrån .. (ekplantorna), efter de älska at afknoppa de första sprången. Serenius EngÅkerm. 10 (1727). Ändarne (av humletågorna lägges) hwar androm närmare, när Piggarne, sprången el. ögonen längre ifrån hwar andra utweta. Broman Glys. 3: 52 (c. 1730). (Eng.) bud .. (sv.) brodd, språng, knopp. Serenius E 3 a (1734). The fleste och förfarnesta hålla October månad om hösten för then bästa tiden .. (för humleplantering), efter rötterna tå komma at fästa sig, och wara färdige til språng emot wåren. Broocman Hush. 2: 180 (1736). Humle-sängarna böra .. gödas hwart 4:de eller 5:te år, och de ruttna rötter eller öfwerflödiga språng bårttagas. Alm(Sthm) 1756, s. 31. — jfr HUMLE-, LÖV-SPRÅNG.
10) [jfr 4] (numera bl. i fackspr., särsk. byggn. o. konst., samt i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. I 8, om ett fast föremåls l. viss dels av ett sådant föremål höjning l. resning l. uppstående l. uppstickande l. fram- l. utskjutande o. d. från l. framom l. över ngt (utgörande ett visst annat fast föremål l. en viss annan del av ifrågavarande föremål); äv. övergående i konkret anv., om (del av ett) fast föremål som på angivet sätt höjer l. reser sig l. står l. sticker upp l. skjuter fram l. ut o. d. (särsk. dels om bergstopp, dels om fram- l. utskjutande byggnadsdel, särsk.: fram- l. utsprång); äv. med särskild tanke på l. enbart om storlek (talmässigt uttryckt) av språng (i ovan angivna bet.). ByggnOrdnSthm 1736, s. B 4 a (i fråga om trappa till hus). Imposte är ett slags corniche, hwilkens språng intet bör, öfwerskrida pilasterns .. tioklek. König Mec. 72 (1752). Formhålen (på en smältugn) betäckas med en förstående (dvs. framskjutande) näsa af 1 1/2 à 2 tums språng. VetAH 1803, s. 41. Språng eller framsprång kallas en framskjutande rätvinklig murförstärkning. Brunius SkK 699 (1850). Användas konsoler för att gifva (tak-)listen större språng, böra de vara så utförda, att (osv.). 2UB 1: 422 (1898). Här på bergets öde språng, / högt i ljuset sträckt, / når mig suset bäfvande / af Din (dvs. solens) andes fläkt. Ekelund Syn. 26 (1901). Blir inte ett glashus ett värmeskåp på sommaren? Nej, inte om taket har ett kraftigt språng och hindrar solen att ligga på. Form 1951, s. 32. På västra långsidan (av huset) finnes .. en utbyggnad av timmer 9 alnar lång med 4 alnars språng från väggen. SErikÅb. 1959, s. 100. — jfr AV-, FRAM-, PILASTER-, SIDO-, SMÅ-, TAK-, UT-SPRÅNG. — särsk.
a) (numera föga br.) på fartyg, om (storleken av) förstävs framskjutande framom köl. Björkegren 1038 (1784). Schulthess (1885).
b) (i fackspr., särsk. tekn. o. skogsv.) på snedhängande sågblad i vertikal ramsåg, om (storleken av) den översta sågtandens framskjutande framom den nedersta, sneddning. Eneberg Karmarsch 1: 55 (1858).
11) [eg. specialfall av 10; jfr motsv. anv. av t. sprung] skeppsb. o. sjöt. om höjning l. böjning l. rundning o. d. hos (del av) fartyg l. båt.
a) om den successivt fortlöpande höjning l. resning l. uppåtgående böjning l. buktning o. d. mot för- resp. akterstäv som vid byggandet ges fartygs- l. båtsida l. bord l. däck(slinje) l. reling(slinje) o. d. (äv. om den konkava bukt som till följd därav bildas mellan stävarna); äv. konkretare, om nämnda höjning osv. talmässigt uttryckt; jfr SPRING, sbst.1 I 6 samt BUKT 1 b γ, RESNING, sbst.2 2 d. Stort, starkt, kraftigt, vackert språng. Obetydligt språng. Rajalin Skiepzb. 10 (1730; däcks). På odäckade fartyg och öppna båtar bestämmes nedtryckningshöjden till 6, 12 à 18 tum under sugbandets underkant, beroende af detta bands större eller mindre språng akter och för. SFS 1840, nr 27, s. 5. Berghultet och plankgångarne ofvan detsamma följa fartygets språng. Engström Skeppsb. 23 (1889). Skrofvets styrka (var) så stor, att språnget (relingslinjens böjning) icke hade förändrat sig mer än 4 cm. VFl. 1906, s. 9. Språnget bidrager att öka fartygets säkerhet. Nilsson Skeppsb. 39 (1932). Språnget (hos tankmotorfartyget Sveajarl) är 8′—9″ förut, och 4′—1″ akterut. TT 1942, Skeppsb. s. 16. — jfr MEDEL-, RESNINGS-SPRÅNG. — särsk. i uttr. positivt l. konkavt språng, = huvudmom.; jfr b. 2SvUpplsB 27: 91 (1953).
b) om långskepps förlöpande konvex böjning l. buktning av däck(slinje) (som ger fartyg l. båt större höjd midskepps än i för- o. akterstäv); äv. (o. numera företrädesvis) i uttr. (jfr a slutet) negativt l. omvänt l. konvext språng. Öfra däcket .. har språng långskeppsvägen .. för att underlätta vattens afrinnande. Witt Skeppsb. 75 (1858). 2SvUppslB 27: 92 (1953: negativt el. konvext språng). Rydholm 141 (1967: omvänt språng).
c) (numera föga br.) om tvärskepps förlöpande konvex böjning l. buktning av däck(slinje), däcksbukt l. balkbukt l. däcksbalkbukt. (Sv.) Språng af däck tvärskeppsvägen (fr.) le bouge du pont. Konow (1887). Däcket (på galären) var konstrueradt med ganska stor bukt eller ”språng” så väl långskepps som tvärskepps. Wrangel SvFlBok 54 (1897); jfr a.
12) [eg. specialfall av 10] (†) = SPRING, sbst.2 Björkegren 723 (1784). (Sv.) Språng på et tåg, (fr.) croupiat. Weste (1807). Schulthess (1885).
13) [jfr motsv. anv. av t. sprung; eg. specialfall av 10] (†) om den främsta l. kortaste (mot masten fästade) sidan av ett (trapetsformat) stagsegel, stående lik, mastlik. Röding 2: 674 (1796). (Sv.) Språng .. (t.) Sprung eines Segels .. (fr.) la chute de l'avant d'une voile d'étai ou de trapèze .. (eng.) bunt. ÖoL (1852). (Eng.) Bunt .. (sv.) språnget på ett stagsegel. Uggla Sjölex. 70 (1874).
14) [bet.-utveckling ur 10 (sannol. med anslutning till PRÅNG, sbst.1)] (numera bl. i vitter stil) om (från ett rymligare utrymme utgående l. utstickande) smal passage l. gång l. dyl., prång (se PRÅNG, sbst.1 3). Något visst italienskt och pittoreskt .. ligger öfver .. (den schweiziska orten Zermatts) gator med sina lustiga språng och vinklar. Levertin 23: 148 (1895). Äntligen är jag framme .. In i ett smalt språng, på sur jord och in genom skjutdörren till en minimal farstu. Kræmer ResJap. 76 (1913).
II. motsv. SPRINGA, v. II: levande varelses rörelse l. förflyttning till fots försiggående under utvecklande av en successiv följd av språng, o. i anv. som närmast ansluter sig till denna bet.; jfr SPRING, sbst.1 II.
1) [med viss (företrädesvis i prep.-förb. föreliggande) bibet. av I 1] (numera i sht i vitter stil; se dock nedan o. a, d, e, f β, γ, g, h α, β, l) motsv. SPRINGA, v. II 1: av person l. djur gm utvecklande av en successiv följd av språng (i bet. I 1) åstadkommen kroppsförflyttning (framåt), dels om sådan rörelse osv. vid vilken varje språng framträder ss. en markerad l. avgränsad del i förloppet givande detta en ryckig l. hoppande karaktär (särsk. liktydigt med: skuttande), dels (o. i sht) om sådan rörelse osv. vid vilken de enskilda sprången smält samman till ett (mer l. mindre) enhetligt o. jämnt försiggående förlopp (särsk. liktydigt med: springande (se SPRINGA, v. II 1) l. löpande l. travande l. galopperande); särsk. (jfr h α α') om springande osv. i samband med flykt undan ngn l. ngt (äv. närmande sig l. övergående i utvidgad bet.: flykt); ofta (fullt br.) i uttr. i (förr äv. uti) språng l. (numera bl. i f β) språnget (jfr f, k α), använt (i förb. med verb) för att beteckna persons l. djurs utvecklande av rörelse l. förflyttning av ovan angivet slag, i sht liktydigt med: i l. under springande l. löpande l. travande l. galopperande (i fråga om person, särsk. soldat äv.: i språngmarsch) l. (förflyttande sig) springande osv., stundom äv. (i förb. med få l. dyl.): (få) till att (börja) springa osv.; äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. om (mycket) snabb kroppsförflyttning som icke utgör språng (i ovan angiven bet.), förr äv. i uttr. gå i fullan språng, om unga människor, i fråga om att leva ut för fullt; jfr SPRING, sbst.1 II 1, SPRUNG II. Om the vthgamble allenast dödde, så skulle the vnge förmykit säkre leffua, och j fullan språng gå, och bättring spara in til theras alderdom. Berchelt PestOrs. H 4 b (1589). På Cappals udd monn the (dvs. hästarna) sedan stanna / Tÿ the aff sitt språng woro så lamma. Visb. 2: 380 (c. 1680). Hej! courage, min fole! gå på! / Kratsch! i språnget dig piskan skal få. Envallsson IndCamp. 24 (1784). Kommer jag ner i dälden, til den där steniga bäcken, där vi metade våra sköna kräftor, hör jag Mariana skrika, i fullt språng undan en liten groda. Björn Besynn. 12 (1792). (Männen som ville veta var den tillfångatagne bodde) sågo .. sig om, och funno snart hvartåt hans hund stälde sitt språng. Almqvist Törnr. 1: 125 (1839). Himlen i nordost begynte redan färgas af den första morgonstrimman, när David efter ett besvärligt språng genom ödemarkerna uppnådde .. Ljungars slott. Topelius Vint. III. 1: 56 (c. 1865). Korta broar kan infanteriet få passera i språng, dock alltid i otakt. FälttjRegl. 1900, s. 12. Hon sprang bort under den väldiga ballongknippan, som hon glömt lägga ifrån sig. Och hennes språng var lätt och graciöst. Siwertz Varuh. 74 (1926). När vi hade ätit färdigt, Jum-Jum och jag, la vi av i språng genom rosengården. Lindgren Mio 30 (1954). — jfr FLYKT-SPRÅNG. — särsk.
a) mil. ss. lystringsord i förb. med verkställighetsordet marsch, i kommando (skrivet med verkställighetsordet åtskilt från lystringsordet gm ett streck markerande ett uppehåll i kommenderandet) befallande (excercerande) soldat(er) att (övergå till att) springande l. löpande förflytta sig (framåt) l. att under springande osv. verkställa ngt tidigare beordrat; i sht förr äv. i kommando med samma innebörd riktat till i trupp arbetande gymnaster; jfr g. Kretslöpning! .. Språng — marsch! Lind Regl. 106 (1836). Linje framåt vänster (höger)! Språng — marsch! ExInf. 1904, s. 64. Övergång från vanlig marsch till språngmarsch sker på kommando: Språng — marsch! TrängRegl. 1940, s. 40. Under vanlig marsch kan ges kommando ”Språng — marsch!” (med ordet ”marsch” som verkställighetsord). Från stillastående kommenderas ”Avdelning, framåt, språng — marsch!” Uppehåll mellan lystringsord .. och verkställighetsord betecknas med bindestreck och motsvarar i tid c:a två stegs marsch. SAOBArkSakkSvar (1979). Anm. 1:o Kommandoordet skrevs förr hopdraget utan spatier kring strecket, varför det är ovisst om syntaktisk förb. l. ssg (jfr SPRÅNG-MARSCH 2) avsetts i förekommande fall. 2:o Syntaktisk förb. kan äv. (utom i modernt militärt språkbruk) dölja sig i skrivning ss. ssg (se SPRÅNG-MARSCH 2 o. anm. 2:o sp. 10281). — särsk. oeg., i kommandouttr. på stället språng — marsch!, befallande vederbörande att utföra springsteg (se d. o. 1) på stället. IGymnInf. 1872, s. 35 (riktat till gymnaster).
b) (numera mindre br.) om anlopp (mot ngn l. ngt) l. (an)sats (särsk. före ett hopp) som utförs med språng (se g); särsk. i uttr. ta språng, förr äv. ett språng, göra anlopp, ta (an)sats (i sht förr äv. om ryttare, i fråga om att (gm användande av tygel o. sporrar) bringa häst att göra (galopperande) anlopp l. ansats). (Ryttarna) borde .. (vid angrepp mot fiende) akta sig, at icke för bittida taga språng, det är, gifva hästen tygel och sporrar, emedan både karl och ök då kunnat blifva andetrutne innan de hunno fram. 1VittAH 1: 183 (1755). Taga et språng förr än man hoppar. Widegren (1788). Taga språng för att hoppa öfver ett dike, öfver en stol m. m. Weste FörslSAOB (c. 1817). Adlercreutz .. sprängde dörren .. medelst tvänne starka språng. Crusenstolpe Mor. 6: 257 (1844). Täflingarna .. komma (bl. a.) att omfatta: 100 yard löpning .. höjdhopp med språng, längdhopp med språng. NordIdrL 1901, s. 186. En verkligt god (sim-)hoppare skall kunna komma i vattnet på hufvud eller fötter, genom enkelt hopp l. konsthopp, med språng eller utan språng, från fasta trampolinier eller från svikt. Därs. 1904, s. 138. Östergren (1944). — jfr AN-SPRÅNG.
c) (†) i uttr. ett språng av människor, människors springande (se SPRINGA, v. II 1, 2; jfr 2); anträffat bl. närmande sig l. övergående i bet.: springande människor. Nu återvänder sällskapet sin gång, / Då det får se af menniskor ett språng, / Och detta rop från Vetterns sida höra: / ”Kors! Sådant under! Ser ni, midt ur sjön / Har stigit upp en liten ö, så grön; / Och af sig sjelf hon synes hit sig röra.” Franzén Skald. 3: 503 (1829).
d) (i fackspr., särsk. ridk.) i speciellare anv., sammanfattande, om en hästs båda snabbaste rörelsearter (galopp o. fyrsprång), kännetecknade av att bak- o. framfötterna under varje språng (rörelsetakt) låter höra tre resp. var sitt dubbla hovslag; äv. om motsvarande rörelsearter hos annat fyrfotadjur. Språng: Den gångart, som af de flesta djurarter användes vid hastigare ortförflyttning. Dess underformer äro galopp och flyktsprång. Hemberg JagtbDäggdj. 293 (1897). Alltefter ställförflyttnings hastighet skiljer man mellan gång el. skritt, trav och språng (galopp, karriär ..). 2SvUppslB 27: 1125 (1953). — jfr FYR-SPRÅNG.
e) gymn. i fråga om gymnastisk ställning l. rörelse, i överförd anv., om hållning av ben (o. kropp) på sätt som liknar l. erinrar om l. för tankarna till hållningen av ben (o. kropp) vid springande.
α) om ställning intagen av stående gymnast, när denne med bibehållande av parallella lår o. oförändrad rak hållning av bålen håller ena benets underben böjt bakåt uppåt till rät vinkel mot lårbenet; äv. i utvidgad anv., om ställning intagen av framliggande l. handstående (dvs. på händerna stående) l. hängande gymnast när denne under samma betingelser som ovan håller båda benens underben böjda bakåt uppåt till rät vinkel mot lårbenen (ss. senare led i ssg äv. om ställning där underbenen hålls böjda i mindre än 90° mot lårbenen); förr äv. om gymnastisk ställning som innebär stående på det ena benet medan det andra hålls bakåtfört med sträckt knä- o. fotled, bakåtspjärnstående; numera företrädesvis i ssgn SPRÅNG-STÅENDE. HjLing (c. 1860) hos LGBranting 1: 60. Språng .. (innebär) att ena benet med sträckt knä- och fotled är så långt bakåtfört, som sträckningen i enbart höftleden medgiver. Thulin GymnTerm. 33 (1918). Språng .. betecknar, i halvstående att ena, i framliggande och hängande, att båda benen äro böjda till 90° i knäleden utan böjning i höftleden. Dens. Gymn. IV. 1: 26 (1935). Underbenuppböjn. till rät resp. spetsig vinkel (till språng, högsprång). Därs. 70.
f) i vissa (adverbiellt l. attributivt nyttjade) prep.-uttr. inledda med i, förr äv. uti (jfr huvudmom. o. k α), stundom äv. (se α, β, ε) på (jfr h).
α) i uttr. hinna (upp) l. gå förbi l. ta (upp) ngn l. ngt i språnget l. i (fullt) språng l. på språng, hinna upp resp. gå förbi l. ”slå” ngn l. ngt när det gäller förflyttning i (fullt) språng; numera bl. (föga br.) om jakthund med avs. på villebråd. Hinner iag dig intet på språng, så finner iag dig wäll i prång. Celsius Ordspr. 1: 230 (1708). Han war så snabb i föttren at den snällaste Häst ei kunde gå honom förbi i språnget. Mörk Ad. 1: 33 (1742). Winthundar löpa ganska snält, och äro i stånd att hinna up i språng eller åtminstone uttrötta the flyktiga Djuren, i synnerhet Harar. Orrelius Diurr. 7: 8 (1750). (Sv.) Taga up haren på språng, (lat.) Cursu leporem assequi. Sahlstedt (1773). Hundarne togo haren i fullt språng. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Stövaren) Ulv blev gammal och stelbent och tog inte längre viltet på språng. Johansson RödaHuv. 2—3: 13 (1917).
β) (fullt br.) i uttr. i språnget (i sht förr äv. i l. på språng), använt för att beteckna villebråds skjutande l. fällande o. d. (mitt) under det att det springer l. löper l. galopperar o. d. (för fullt). Han kom ändteligen til den högd, at han lika lätt kunde fälla en Hara i språnget, som en Kråka i luften. Ekelund Fielding 225 (1765). (Loarna) jagades på isen i land och fälldes i språng. Nilsson Fauna 1: 128 (1847). (Skytten) ville fälla sitt villebråd på språng. Lundegård DrMarg. 2: 135 (1906). Jag måste skjuta henne (dvs. den ur urskogen framrusande vildsvinssuggan) då hon va mitt i språnget. Kjellgren Smar. 96 (1939). — särsk. (i sht i vitter stil) bildl., i uttr. dö mitt i språnget, om person, i fråga om att dö mitt uppe i fullgörandet av sin gärning. (Åttioårige) Einar Sjöblom på Söderöra fick dö mitt i språnget. BonnierLM 1978, s. 176.
γ) (fullt br.) i uttr. rida l. åka o. d. i (fullt) språng, i fråga om ridande på l. åkande efter häst som färdas i (fullt) språng; förr äv. i uttr. arbeta i blixtrande språng, om ryttare, i fråga om att bemöda sig om att låta hästen sträcka ut för fullt i blixtsnabbt språng (jfr BLIXTRA 2 e). Komma .. i fult språng rijdande. SthmStadsord. 2: 177 (1704). Han arbetar i blixtrande språng. Bellman (BellmS) 1: 195 (c. 1775, 1790). Hertigen af Braunschweig red omkring i fullt språng med några få följeslagare. Tegnér Armfelt 2: 70 (1884). Cannelin (1939: åka i språng).
δ) (†) i uttr. titta sig omkring i språng ngnstädes, titta sig omkring under förflyttning med språng (se g) l. (hyperboliskt l. oeg.) i största hast ngnstädes. Den korta vistelsen der (dvs. i Karlskrona) tillät den nyfikne, blott med fara att blifva qvarlemnad, att i språng titta sig omkring i staden. Snellman Tyskl. 1 (1842).
ε) (numera bl. i vitter stil) i uttr. i (fullt) språng l. på språng, i överförd anv. ss. bestämning till ord betecknande ben l. fot l. (oeg. l. bildl.) annan kroppsdel, angivande att kroppsdelen i fråga befinner sig i snabb rörelse l. förflyttning. Si Cupido med sin fackla hur han ljungar; / Fötterna i språng, och hela golfvet gungar. Bellman (BellmS) 1: 23 (c. 1769, 1790). Roligt se hvar sena / Och hvart finger i fullt språng / Öfver harpan skena / Under klang och sång. Därs. 143 (c. 1775, 1790). I det myckna virrvarr, som under sista dagen af min vistelse i Stockholm fyllde mitt hufvud och höll mina ben på språng, glömde jag rentaf att (osv.). Atterbom i 3SAH XXXVIII. 2: 239 (1854).
ζ) (†) i uttr. uti halvt ett språng, i språng som bl. består i att halvspringa, (förflyttande sig) halvspringande. Män sj, är ikke han, som uti halfft ett Språng / Hjt kommer? Börk Darius 441 (1688).
g) (fullt br.) i uttr. med, stundom äv. (i sht i skriftspr.) medelst språng, med(elst) springande, (förflyttande sig) springande (äv. oeg. l. bildl.); företrädesvis (i sht mil.) använt för att beteckna att förflyttning av militär trupp sker i språngmarsch; äv. (mil.) ss. kommandoord, i uttr. med språng!, beordrande soldat(er) att förflytta sig springande; jfr a. Tusen nya plågors slägte (uppstod), / Hunger, Sjukdomar och Krig; / .. Döden hastade med språng / De olycklige i spåren. Kellgren (SVS) 2: 290 (c. 1785). Mellan 800—400 m. (från fienden) torde förflyttning medelst språng, kortare sträckor i sänder, kunna ske omväxlande med krypning. KrigVAT 1902, s. 456. Den .. (vid Maraton) uppställda (atenska) hären fördes fram med språng, sedan man kommit inom skotthåll för fiendens bågskyttar. Almquist VärldH II. 1: 137 (1931). Kommando: .. (Med Språng!) Uppställning! TrängRegl. 1940, s. 27. I fält .. kommenderas t. ex. ”Förflyttning! Med språng! — Framåt!” SAOBArkSakkSvar (1979).
h) i (ss. adverbial l. attributiv satsförkortning nyttjade) prep.-uttr. inledda med på (jfr f, k β).
α) (fullt br.) i uttr. på språng, använt för att beteckna persons l. djurs utvecklande av språng l. (i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl.) snabb l. livlig rörelse l. förflyttning (utan tanke på rörelsens osv. art); i fråga om person ofta använt för att beteckna att denne (i sin syssla l. sitt arbete l. vid uträttande av ärende(n) o. d.) utvecklar springande l. flängande l. annan form av snabb l. skyndsam l. brådskande rörelse till fots (äv. (jfr 2) med iterativ l. kvantitativ innebörd, särsk. i fråga om att utveckla mycket springande l. flängande (hit o. dit) o. d.); förr äv. i uttr. komma på språng (jfr 3), komma o. springa, komma springande. Ja (dvs. jag, den äkta mannen) mena hu (dvs. hon, hustrun) kom mäy ätte på språng. Tidfördrijf B 5 b (c. 1695). (Frisören) roptes någon gång, / Då kammarjungfrun var på språng, / Att hennes höga nåd frisera. Stenhammar 121 (1794). (Om vintern är tid att) långöriga harar på språng och hindar förfölja / Med Baleariska slungan. Adlerbeth Buc. 63 (1807). Vill ni då inte sitta ner, herr Kolbe? .. Tack, men jag har verkligen inte tid! .. Jag skall ut på språng igen. Hedberg Guld 8 (1903). Han tillbringade hela eftermiddagen på språng ute i staden. Hedberg Rymm. 91 (1930). Precis som en loppa i en varm säng — alltid på språng från ett ställe till ett annat. Geijerstam Canning Pol. 152 (1936); jfr I 1. Under dygnets alla timmar måste de (dvs. pumpvaktarna) vara på språng, befara gruvan och kontrollera att konstsättningarna drogo vattnet som de skulle. Lindroth Gruvbrytn. 1: 325 (1955). — särsk.
α') (numera bl. i vitter stil) använt för att beteckna att soldat(er) är på (språng vid) flykt undan fiende; jfr γ'. Sprungit har man (dvs. den svensk-finska hären) engång förr mot norden, / Och är nu på språng igen. Runeberg 2: 90 (1848). Jag är en svensk soldat / Och gåfve alla söderns markisat / Och dess hetärer och dess herradömen, / För att få se ännu en ärlig gång / De fina välska herrarne på språng, / Som jag dem sett vid Jankowitz i Böhmen. Snoilsky 2: 46 (1881).
β') (föga br.) i uttr. sätta på språng, sätta av l. i väg springande. När trälarna sågo, att Hauk föll, satte de på språng hemåt, och Arnkel satte efter dem ända framöver Öxnabrinkarna. Alving IslSag. 1: 88 (1935; isl. orig.: tóku þeir á rás ok hljópu heim á leið).
γ') i uttr. få l. (i sht i vitter stil) sätta ngn l. ngt på språng, få l. bringa resp. försätta ngn l. ngt i springande tillstånd; äv.: bringa ngn l. ngt att (springande) fly (jfr α'). Ryszarne .. (måste i slaget vid Rauge år 1701) draga sig .. tilbaka. Dock, i anseende til deras stora myckenhet emot de Swenska, kunde man intet få dem på språng, innan Öfwerste-Lieutenanten Lieven kom der til. Nordberg C12 1: 185 (1740). Jon sände sin hustru att kringgå elgarne .. (Hon kom slutligen tillbaka) men utan att hafva fått elgarna på språng. Friluftsbild. 207 (1893). (Kulin) sofver ganska lätt (i sin droska), och ljudet af europeiska skosulor mot gatan väcker honom genast och sätter honom genast på språng. Ramberg Svarta 171 (1911); jfr I 1.
β) [eg. specialfall av α med bibet. av I 1] (fullt br.) i uttr. på språng, förr äv. språnget, använt (i sht ss. bestämning till verbet vara) för att beteckna rovdjurs språng vid uppspårande av o. jakt på byte; äv. bildl., använt för att beteckna att person är i livlig verksamhet för att finna l. få tag på l. gripa o. d. ngn l. ngt l. för att tillfredsställa sitt behov av ngt o. dyl. l. för att skaffa sig sällskap (av motsatt kön) o. d.; i bildl. anv. äv. med sakligt subj. l. huvudord (jfr 3 b β). Dansrestaurangen frekventerades av medelålders affärsmän på språng efter sällskap för natten. Ständigt på språng efter nöjen. På språnget efter .. (den skadskjutna tjädern) ref han upp snösockorna i riset. Fatab. 1906, s. 4. Hans häktande kunde väntas under nattens lopp. Polisen var öfverallt fullt vaken, på språng. Hellström Kusk. 190 (1910). Några lejon voro ute på språng efter byte. Hedin Pol 2: 210 (1911). Det är .. inte underligt, att det nu finns folk som äro på språng efter en ny filosofi, efter nya idéer, som återigen skulle kunna stadga utvecklingen i Europa. OoB 1931, s. 452. Hon är på språng efter honom för att få ur honom någon slags intervju. Sörensen Hollywood 160 (1932). (På grund av språksvårigheter) kunde .. (den på sin mössa bestulne sjömannen) icke nöjaktigt förklara för polisen, varför han var på språng efter mösstjuven. SvFl. 1940, s. 129. (Det kristna tålamodet) är ständigt på språng efter vägar och utvägar. Bolander HerrKr. 62 (1946).
i) i (adverbiellt nyttjade) prep.-uttr. inledda med till.
α) (†) i uttr. ta till språngs, sätta i gång med att springa, ta till fötterna. Fäherden lade stafwen på axlarna, och tog till språngs thet mesta han orkade. Verelius Herv. 90 (1672; isl. orig.: tok til hlaups).
β) (†) i uttr. komma till språngs, komma o. springa, komma springande; äv.: komma i l. få tillfälle att springa (sin väg). Ingen kan vara så snar till fötterna .. / At han genom sin flycht och hastiga löpand salveras; Fast han komme til språngz .. / Skulle jagh lijkväl flux honom hempta låta och döda. Arrhenius Vitt. 157 (1666). När du märker at wid en vacance och ledig feet lägenhet wäl ett dussin Långkappor komma til gångs och språngs, så tänk på Jesu ord: Wachter eder (osv.). KyrkohÅ 1907, s. 261 (1726).
j) (numera föga br.) i överförd anv., om spår (i mark l. snö o. d.) efter en persons l. ett djurs springande, språngspår; anträffat bl. i anv. där denna bet. sammanfaller med I 1 g (se under detta mom.).
k) i vissa numera obrukliga bildl. uttr. med personbetecknande subj.
α) i (adverbiellt nyttjade) prep.-uttr. inledda med i.
α') [jfr ä. t. in die sprüng(e) kommen] komma i språng, komma i farten l. i gång l. ”få upp ångan”. När man rätt kommit i språng, är det svårt att hejda sig. Weste FörslSAOB (c. 1817).
β') i fullt språng, använt för att beteckna att ngt utförs på ett (alltför) snabbt o. ytligt sätt; jfr 3 b α. I det tredie rummet .. uttålka .. (munkarna i sin predikan) ändteligen något litet utaf Evangelio, men i fullt språng, hel hastigt det öfwerfara, som en tupp öfwer het glöd. Lundberg Paulson Erasmus 166 (1728).
β) [jfr t. e-n auf die sprünge bringen, e-m auf die sprünge helfen] bringa l. leda l. hjälpa ngn (up)på språng(et), hjälpa ngn på traven l. vidare l. i gång (med ngt); sätta fart på l. liva upp ngn; äv. i fråga om att inför ngn föra visst ämne på tal på sådant sätt att denne (livligt o. öppenhjärtigt) börjar tala därom. Han (ville) giärna känna Fruentimbret, som sig vnder thet namnet Amaryllis så manerligen bethet hade. Therföre brachte han Wärden bättre vppå språng, och fick icke allenast weta Personen, vtan hörde också, at (osv.). Weise 102 (1697; uppl. 1769: ledde .. bättre på språnget). (Sv.) Bringa en på språnget, (lat.) Alicui ad aliquid ansam dare. Schultze Ordb. 4815 (c. 1755). (Sv.) Hjelpa någon på språng. (Fr.) Mettre qn. en train .. (dvs.) en humeur .. sur les voies. Nordforss (1805). Om han ej hulpit mig på språng, hade jag ej vetat hvarmed jag skolat börja. Weste FörslSAOB (c. 1817). Schulthess (1885).
l) ss. förled i ssgr betecknande det i senare leden uttryckta ss. försiggående i flygande fläng l. på ett (ytterst) skyndsamt l. hastande sätt.
2) [eg. specialfall av 1] (numera föga br.) med iterativ l. kvantitativ innebörd (jfr 1 h α, 3), motsv. SPRINGA, v. II 2, om (den vid ett bestämt tillfälle l. för viss saks skull o. d. utövade) verksamheten att springa (se SPRINGA, v. II 2), springande, spring (se SPRING, sbst.1 II 2). Hvad uprop, skjutsningar och språng (för denna rättegångssak)? / Fullt många ris af papper skrifves. Bellman Gell. 58 (1793). Hvad under, / Att jag är trött af sådant språng än opp / Än ner för trappor. Franzén Skald. 5: 184 (c. 1800, 1836). Det myckna språnget i dörrarna. Weste FörslSAOB (c. 1817; angivet ss. familjärt). Vid våra språng efter rum besågo vi äfven M:lle Holmbergs vid Unionsgatan. Topelius Dagb. 2: 362 (1836). Berätta mig hur det är! — sade Erik .. och drog honom till ett hörn af förstugan, der de voro mindre störda af språnget. Topelius Fält. 4: 585 (1864). Där var språng och bestyr på Kannus gård. Ahrenberg Öst. 44 (1890). Då (dvs. efter att förgäves ha försökt sälja en ny impregneringsmetod inom textilbranschen) vände vi oss till andra af facket för att åter efter mycket språng och lång tidspillan komma till samma resultat. Ramsay Barnaår 8: 107 (1907). — särsk.
a) (†) om springande i syfte att ställa sig in hos l. fjäska för ngn. Det saknades ej menniskor, som sökte konungens ynnest och egen befordran genom att tala illa om herrarna .. Desza började springa till konungen med alla de stickord eller tecken till misznöje, som kunnat undfalla de (J. III misshagliga adelsmännen) .. Genom alla deszas språng och hwiskningar retades Johans wrede. Fryxell Ber. 4: 110 (1830).
b) motsv. SPRINGA, v. II 2 e, i förb. med prep.-attribut (inlett med i) med huvudord betecknande affärsinrättningar o. d., i fråga om verksamheten att (gärna l. ofta) springa omkring mellan o. i dessa (för ärendens uträttande l. för nyfikenhets l. tidsfördrivs skull). Tre hela timmar hade gått åt till detta språng i butiker, och nu ändteligen kunde Ludvig Åkerfelt anse sig så der behjelpligen ha undangjort sina julklappspligter. Nervander Bild. 106 (1887). Utom hans (dvs. M. Calonius') outtröttliga språng i boklådorna förekom knappast någon bokauktion .. där han icke .. anträffades. EWLagus (1902) hos Calonius Bref VII.
c) i uttr. i språng, under (livligt) (omkring)springande. Min Historia 3 D., som nu är ute, måste lemnas till kung, prins, arfprinsar och några andra. Så åtgår någon tid i språng. Geijer Brev 292 (1836).
3) [eg. specialfall av oeg. l. bildl. anv. av 1 (,2)] (numera bl. i vitter stil) motsv. SPRINGA, v. II 1 q, om verksamhet som utvecklas (l. uppfattas ss. utvecklad) av ngt sakligt (jfr 1) o. (i ett l. annat avseende) liknar l. erinrar om l. för tankarna till språng (i bet. 1 (,2)); särsk. (särsk. i uttr. i, förr äv. uti (fullt) språng) använt för att beteckna att ngt rör sig l. förflyttar sig l. arbetar o. d. (mycket) snabbt l. hastigt l. livligt l. livfullt o. d. (särsk. om (hastig) pulsation (se d. o. 1); jfr a β); förr äv. dels [jfr 1 h α] i uttr. komma på språng, komma i (snabb) rörelse (på grund av förflyttning ngnstädes hän), dels i uttr. vara ställda till språng, om ögon med tanke på blickar: vara färdiga till (snabb) flykt (undan sorglig syn); jfr 4. När iag beskodar lÿkones (dvs. lyckans) gångh, / at hoon så mången man dårhar; / så ära min ögon stälte till språng / och wilia utgiutha sina tårhar. Wivallius Dikt. 87 (1632). Then andra Tyrernes Galeya, hwilken .. kom seglandes vthi fult språng, lade ann til slagz på then andra sijdan om Konungens (dvs. Alexander den stores) Galeya. Sylvius Curtius 291 (1682). Man hafwer swårt före at tro, det (kyrk-)Klockans behageliga ljud warit enda orsaken til hennes bortförande, emedan hon, så wäl som andra Klockor i Riket, kan för Lybska skulden wara kommen på språng. Lenæus Delsbo 175 (1736, 1764). Håret med nålar / Bär en Hatt båd trind och trång, / Som med Cordon / Glimmar och prålar / Mellan (kägel-)klotets mörka språng. Bellman (BellmS) 1: 186 (c. 1775, 1790). Känn vårens språng i hjärtats enfalds skog. Lindegren Vint. 30 (1954). En annan tolkning (av betydelsen av versrad 25 i Bellmans epistel nr 43) är att .. pulsens språng saktar av och upphör. EWessén (1967) hos Bellman (SVS) V. 3: 223; jfr språkprovet (c. 1771, 1790) under 4. — särsk.
a) [jfr 1 (f)] i (ss. adverbial l. attributiv satsförkortning nyttjade) prep.-uttr. inledda med i, förr äv. uti.
α) (†) mitt uti språnget av det l. det, betecknande att det l. det befinner sig mitt inne i full l. snabb utveckling. Mitt vthi Språnget aff sina Victorier och sin Segerlöpande ähra, blefwe han (dvs. Alexander den store) .. tilbaka förder .. til Fäderneslandet. Sylvius Curtius 430 (1682).
β) sätta hjärtat i språng, bringa hjärtat att ”slå” snabba slag. Hon kände, att den (dvs. sanningen) upphettade hennes kind och satte hjertat i språng. Knorring Ståndsp. 2: 147 (1838).
b) [jfr 1 h] i (ss. adverbial nyttjade) prep.-uttr. inledda med på.
α) (†) gå på språng, gå (alltför) snabbt l. hastigt till; jfr 1 k α β'. I alt Hans giöra sågs, en jämn och tåglig gång, / Så ingen ting gick lahmt, och ingen ting på språng. Brenner Dikt. 2: 45 (1713).
β) vara ute på språng, om skrifter o. d.: vara ute o. cirkulera omkring (bland ngra); äv. (äv. om värdesaker l. pengar o. d.) i fråga om att icke befinna sig där det (rätteligen) skall vara l. hör hemma (utan vara skingrat l. utlånat l. pantsatt o. d.). Ingen ville mer lemna (den landsflyktiga drottning Kristina) några lån, om icke mot pant; men alla umbärliga juveler och dyrbarheter voro redan af sådan orsak ute på språng. Fryxell Ber. 10: 266 (1842). Täflingsskrifterna, hvilkas granskning fortgår raskare än jag hade vågat hoppas, äro som bäst ute på språng. Valerius i 3SAH LVI. 3: 144 (1845). Tvärt emot stadgandet, att i nationskistan alltid skulle finnas ett visst minimum .. var hela kassan vanligen ute på språng. Sundblad Ups. 40 (1884).
γ) (†) komma ngt på språnget, bringa ngt att komma i gång, komma i gång med ngt. (I utskottet diskuterades Sveriges vanskliga utrikespolitiska läge) och huru thet skulle .. hålla .. (Fredrik III i Danmark) i kriget fast, som wij redha hafwa kommit på språnget. RARP 7: 47 (1660).
4) [eg. specialfall av 3] (numera bl. i poetisk stil) om vatten(drag)s (under utvecklande av en successiv följd av språng (i bet. I 6) försiggående) snabba l. hastiga framåtströmmande l. rinnande (längs markytan o. d.); i sht förr äv. om blodets (häftigt l. hastigt) pulserande rörelse genom kroppens ådror. Sjung Nymphen en sång, / Dess hjerta ängsligt brinner; / Det blod där inne rinner, / Snart en ljuflig svalka finner, / Delar sitt språng. Bellman (BellmS) 1: 142 (c. 1771, 1790); jfr EWessén (1967) hos Bellman (SVS) V. 3: 223. Hur pulsen slår af blodets lätta språng! ALindeberg i 2SAH 9: 127 (1819). Vi älska våra strömmars brus / Och våra bäckars språng. Runeberg 2: 4 (1846); äv. att hänföra till I 6 a. Bäck, som i nätter ljusa / sjöng för konvaljer sin sång, / för länge se'n slutat brusa — / till is förbytt i sitt språng. Fallström VDikt. 2: 288 (1899).
III. motsv. SPRINGA, v. III, om kraftig uttänjning (på gränsen l. ända till bristning) av visst parti av kropp l. kroppsdel; äv. konkret, om kraftigt uttänjt sådant parti; äv. (o. numera bl.) i utvidgad anv., om (sjukdom l. krämpa o. d. som yttrar sig i) sprängande smärta l. värk, o. i denna anv. numera företrädesvis i ssgrna NAGEL-, ÖR-SPRÅNG o. elliptiskt för dessa; jfr SPRÄNG, sbst.2 2 a. Stundom haffuer man språng, och stundom haffuer man swångh. SvOrds. C 2 b (1604). I Dag hon så äter att Buken haar Språng, / I Morgon hon swälter att Buken blijr swång. Törnewall E 4 a (1694). Språng .. (dvs.) sprängning (örsprång, nagelsprång). Tholander 1Ordl. (1847). Har du ont utav språng i örat än? frågade hon medlidsamt. Moberg Nybygg. 270 (1956). — jfr HJÄRT-, NAGEL-, RYGG-SPRÅNG o. NAVEL-SPRÅNGS-GRÄS.
Ssgr: A: (II 1) SPRÅNG-ART. i sht zool. art av l. sätt att utveckla språng. Lär Dig fogelns språngart, flykt och sätt. Hwass Stämn. 56 (1926). Känguruerna kunna, med sin hoppande språngart, utveckla en förvånande snabbhet. Östergren (1944). —
(I 1) -ARTAD, p. adj.
1) (i fackspr.) som har karaktären av l. utgör ett l. en successiv följd av språng. Traf är en språngartad rörelse, hvarunder hästen för hvarje steg ett kort ögonblick befinner sig sväfvande i luften utan stöd af någon fot. RidI 1897, s. 68.
2) (i sht i fackspr.) bildl. (jfr språng, sbst.1 I 1 l—o, s, u, 4), betecknande ngt som till sin natur l. karaktär påminner om l. liknar (ett) språng; med huvudord betecknande skeende l. framträdande l. framställning l. utveckling l. förändring o. d.: som hoppar över l. förbigår l. utesluter o. d. mellanstadier l. mellanled l. mellanliggande områden o. dyl. l. vissa personer l. saker l. som plötsligt l. oförmodat l. tvärt l. i ett slag (o. i markant utsträckning l. grad) manifesterar sig l. övergår l. förändrar sig l. skiftar l. kastar om (till ngt annat); äv. om sätt l. stil o. d.: som kännetecknar ngt som är språngartat (i ovan angiven bet.); särsk. om (litterär) framställning l. stil o. d., liktydigt med: rapsodisk (se d. o. 2 b); äv. ss. adv., o. då i vissa anv. liktydigt med: språngvis (se d. o. I 2 b); jfr -vis II 1 (c) o. språngaktig. Framställningen är språngartad och ojämn men ej sällan buren af högstämdt patos. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 525 (1913). Den språkliga utvecklingen .. sker .. på ett så rent språngartat sätt, att man tvingas söka efter någon alldeles särskild anledning. AntT XX. 7: 112 (1919). Hofsten Ärftl. 1: 279 (1927; om förändringar). Språngartad ökning av exporten. UNT 21/9 1933, s. 4. (Talmaskinens utvecklingshistoria) har inte varit så språngartad som man allmänt menat. Dædalus 1942, s. 78. Löfstedt i 3SAH LVI. 1: 9 (1945; om författares stil). Koppartillverkningen (i Kopparberget) minskade språngartat (omkring år 1550) och var snart .. nere i mycket låga siffror. Lindroth Gruvbrytn. 1: 51 (1955). —
(I 2) -AVGIFT~02 l. ~20. i sht lant. o. veter. avgift som ägare av sto l. ko l. sugga har att erlägga (till ägare av hingst resp. tjur l. galt) för ett språng, betäckningsavgift; stundom äv. i utvidgad anv., om avgift (till ägare av hanhund) för parning av hynda; jfr -penning. Björnstjerna Häst. 214 (1828; i fråga om hästar). Uppl. 2: 96 (1903; i fråga om nötkreatur). Edström Hund. 165 (1948; i fråga om hundar). —
-BEN.
2) [jfr t. sprungbein] anat. till I 3, hos människa o. apa, om det ben i vristen som ledar mot skenbenet; hos fyrfotadjur, om motsvarigheten i hasleden till nämnda ben (särsk. om sådant (förr inom medicinen använt) ben hos hare). Sönnerberg Loder 82 (1799; hos människa). Lilljeborg Däggdj. 71 (1870; hos hund). Backman MännRas. 218 (1935; hos apa). (K. XII:s fältapotek) innehöll ett medel mot lunginflammation av följande sammansättning; pulvriserad vildsvinsbet, språngben av hare (osv.). Bolin KemVerkst. 105 (1942). Renander Wernstedt (1965; hos människa). —
(I 1) -BETONAD, p. adj. (i sht i fackspr.) som har drag l. karaktär av (ett l. en följd av) språng, språngartad (se d. o. 1). Denna mera språngbetonade galoppform, flyktgalopp, är på fast mark (det större fyrbenta dägg-)djurets snabbaste sätt att komma fram. BokNat. Liv. 278 (1951). —
(I 10) -BLECK. byggn. ytterst på nedersta delen av ett tak (i underpanel o. d.) fäst bleck (se bleck, sbst.3 2) bildande ett framskjutande parti (tjänande ss. droppnäsa till takränna). TT 1896, Byggn. s. 59. —
(I 1 b) -BOCK. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) häst (se d. o. 3 b α); jfr spring-bock II. IGymnInf. 1872, s. 62. —
-BRÄDE l. -BRÄDA.
1) [jfr t. sprungbrett] gymn. o. sport. till I 1 b: (gymnastik- l. sportredskap vars huvuddel utgörs av) fjädrande bräde o. d. använt ss. hjälpmedel (för åstadkommande av kraftig(are) ansats) vid hopp över hoppredskap, satsbräde; numera företrädesvis använt vid gymnastiska hopp över bom l. häst l. plint; jfr spring-bräde. TIdr. 1881, s. 47 (vid gymnastiska hopp). Som förövning till simhopp i bassäng användes språngbrädan för satstagning. SAOBArkSakkSvar (1979).
2) oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om ngt som används l. betraktas ss. (blott o. bart) ett hjälpmedel l. en utgångspunkt o. d. (för att uppnå ngt). Af särskild vigt blir att motarbeta, att det vid urtima riksdagen uppnådda resultatet .. skall användas som språngbräda för ett förnyadt protektionistiskt anlopp till lifsmedelstullarnes förhöjning. SD 1892, nr 344, s. 2. Ett fartyg, det är ett språngbräde ut i den vackra, den gränslösa världen. Kihlman Pilgrimsf. 139 (1932). Tyskarna ha .. skaffat sig ett språngbräde över till Kaukasus. ÖgD 18/11 1941, s. 1. Jag låg .. och stirrade på de små slöjfiskarna i akvariet, ända tills jag såg att katten, som låg och spann på täcket, också var intresserad av dem. Då flyttade jag upp akvariet på den höga chiffonjén och tog bort stolen som stod bredvid och som kunnat bli en språngbräda. Siwertz Pagoden 193 (1954). Han säger att han vill använda polisyrket som språngbräda i sin karriär. Han siktar på att bli polischef. Sjöwall o. Wahlöö Brandb. 79 (1969).
3) byggn. till I 10, om bräda ingående i (o. utgörande den yttersta på) ett taksprång. TT 1896, Byggn. s. 59. —
(I 1 a) -DANS. (i sht i vitter stil) dans dansad under utförande av språng l. språngartade rörelser; jfr spring-dans 1. I natt skall du dansa vid Svartramatjärn / i långdans, i språngdans på glödande järn. GrönVisb. 362 (1949). —
(I 1 c) -DRESSYR. i sht ridk. dressyr (i frihet l. mellan pelarer (se pelare 3)) i syfte att bibringa häst färdighet i att utföra skolsprång; jfr springar-dressyr. SAOBArkSakkSvar (1980). —
(I 1 l α slutet) -DRÄLL. (språng- 1954 osv. språngs- 1954) vävn. = sjusprångs-dräll; jfr -väv. Selander Vävmönster 36 (1954). —
(II 1 l) -FIKA, n. l. r.; best. -at resp. -an. [till -fika, v.] (i slangfärgat spr. l. vard.) om intagande l. förtäring av kaffe l. te l. annan dryck (jämte tilltugg) som sker med stor brådska l. i all hast (i sht om sådan förtäring på kafé o. d.); äv. konkret, om det som förtärs l. skall förtäras. Vad är klockan? Två. Dags för en språngfika. DN(A) 1959, nr 91, s. 27. S. k. snabbkaffe kallas för ”språngfika”. SvD(A) 1963, nr 285, s. 12. En och annan (schack-)spelare (tog) en ”språngfika” i bibliotekskaféet. DN(A) 1965, nr 310, s. 34. —
(II 1 l) -FIKA, v. -ade. (i slangfärgat spr. l. vard.)
1) [sv. slang språngfika; senare leden är sv. slang fika, dricka kaffe, av sv. slang fika (i skinnarmål äv.: fäka), omställning (backslang) av kaffe; ordet möjl. urspr. bildat i militära kretsar (utgående från talsituationer då tjänstgörande befäl med användande av uttr. med språng (se språng, sbst.1 II 1 g) tillkännager snabb förflyttning till marketenteri o. d. för intagande av kaffe o. åtnjutande av en kort paus). — Jfr -fika, sbst.] i all hast l. flygande fläng inta l. förtära kaffe l. te l. annan dryck (jämte tilltugg) (på kafé l. annorstädes); jfr -fika, sbst. DN(A) 1959, nr 93, s. 14.
2) [sv. (militär)slang språngfika (jfr Langenfelt OffJarg. 282 (1947)); bet.-utveckling ur 1] (på kafé o. d.) inta l. förtära kaffe l. te l. annan dryck (jämte tilltugg) o. därefter (springande l. snabbt) smita från betalningen. DN(A) 1959, nr 93, s. 14. —
-FÄRDIG.
1) till I 1, II 1: färdig l. beredd till utvecklande av språng. Hemberg Kola 26 (1902; om järv, i jämförelse). Österling BlomTräd 35 (1910; om rådjurs klöv). Jag satte mig språngfärdig för att rusa bort till bordet så fort det blev ledigt. Olsson 3Hap. 225 (1967).
2) till I 2, om hingst: färdig (med hänsyn till erektionen hos penis) att genomföra ett språng. Dieterichs Hästafv. 60 (1829). —
(I 1 c) -GRIMMA. hippol. grimma (med inbegrepp av grimskaft) varmed häst vid språngdressyr hålls inspänd mellan pelarer (se pelare 3); jfr pelar-grimma, spring-grimma 1, springar-grimma. Ungern-Sternberg Bourgelat 132 (1752). —
(I 1) -GRODA. [jfr t. springfrosch; djuret har långa bakben o. har därför ansetts kunna göra långa språng] (numera knappast br.) vattengrodan Rana dalmatina Bonap., långbensgroda. 2NF 22: 990 (1915). —
(I 1 g) -GRUPP. jäg. om grupp av spår (i snö l. mossa o. d.) efter ett av ett djur utfört språng; jfr -sats 1 slutet. Hemberg JagtbDäggdj. 293 (1897). —
(I 2) -HINGST. (numera föga br.) avelshingst, beskällare; jfr spring-hingst. Sjöstedt Husdj. 2: 132 (1862). Klint (1906). —
-HOPP.
1) sport. till II 1 b, om simhopp med anlopp; särsk. motsatt: satshopp. IllT 1859, nr 35, s. 2. Vid täflingar i raka hopp skall hvarje täflande utföra 4 hopp, nämligen två satshopp .. samt två språnghopp. SD(L) 1896, nr 350, s. 3. Språnghopp på huvudet. Lieberath 15År 119 (1935).
2) (numera knappast br.) till II 1 e β, om gymnastiskt hopp utfört med sträckt främre o. böjt bakre ben, lantmätarehopp. Thulin Gymn. IV. 1: 91 (1935). —
(I 1) -HÅLL. (i sht i vitter stil) om håll (se håll, sbst.1 VII 2) inom vilket ngn l. ngt kan nås gm ett (par) språng; i uttr. inom språnghåll, inom sådant håll; jfr -vidd 1. Knöppel SvRidd. 38 (1912). —
(II 1 e α) -HÄNGANDE, p. adj. (numera knappast br.) som hänger (l. innebär att hänga) (i ngt) med underbenet böjt (underbenen böjda) i (rät l. spetsig) vinkel; äv. substantiverat, om ifrågavarande ställning: hängande med underbensuppböjning. Thulin Gymn. IV. 1: 70 (1935; substantiverat). —
-HÖJD.
1) (numera bl. i fackspr. l. vitter stil) till I 4 d: höjd (se d. o. 1) av språng; företrädesvis (geol.) liktydigt med: mått på den vertikala förskjutningen utmed en förkastningsyta. SvGeolU C 57: 49 (1883).
(I 2) -INTYG~02 l. ~20. (förr) (del av frisedel (se d. o. 2) utgörande formulär till) intyg bekräftande att ett visst premierat hondjur betäckts av ett visst premierat handjur, som hondjurets ägare (för erhållande av kostnadsfri betäckning) hade att fylla i o. underteckna samt överlämna till handjurets ägare, o. som av bank l. dyl. inlöstes med penningsumma svarande mot språngavgiften; jfr -sedel. Dubbel perforerad frisedel skall bestå af två delar, utgörande den ena språngintyg och den andra parningsintyg, af hvilka det förra .. öfverlämnas till tjurens ägare. SFS 1904, nr 53, s. 4. Enkel frisedel skall bestå endast af ett språngintyg, som .. inlöses. 2NF 20: 375 (1913). —
(I 1) -KUDDE. [jfr -segel] (i fackspr., i sht brandv.) uppblåsbart (en stor kudde liknande) räddningsredskap (med cirka 10 kvadratmeters yta) som en i ett brinnande hus o. d. nödställd person kan rädda sig ned på gm ett språng l. varpå en person i begrepp att ta livet av sig gm hopp från ett tak l. fönster o. d. kan uppfångas o. räddas. Nedanför den sida av taket, på vilken mannen uppehöll sig, spände man ut en språngkudde, med vilken man följde mannens rörelser. GbgP 1957, nr 151, s. 1. Brandförsvar 1968, nr 11, s. 38. —
(I 11 a, b) -KURVA. skeppsb. o. sjöt. om (grafisk kurva åskådliggörande) den (konkavt l. konvext) buktade linje som ett fartygs språng (från stäv till stäv) bildar; jfr -linje. SFS 1910, nr 47, s. 15. —
-LINA.
1) (numera knappast br.) till I 1, om förr använd (med en sandfylld (läder)påse i varje ända försedd) lina (se lina, sbst.1) som (anbragt över var sin sprint o. d. i hoppställ) nyttjas att hoppa höjdhopp o. d. över, höjdhoppslina. Balck Idr. 3: 284 (1888). Cannelin (1939).
2) (i fackspr., särsk. lant.) till I 2, om lina (se lina, sbst.1) som vid betäckning binds om stos bakben för att hindra detta att slå (o. tillfoga hingsten skada) vid språnget. Wrangel HbHästv. 1442 (1887). Lundell (1893).
3) (†) till I 12, sannol. om spring (se spring, sbst.2). (Sv.) Språnglina .. (Fr.) Vingtaine. Weste (1807; angivet ss. sjöterm). Meurman (1847; angivet ss. sjöterm).
(I 11 a, b) -LINJE. skeppsb. o. sjöt. om den buktade linje som ett fartygs språng (från stäv till stäv) bildar (särsk. i uttr. omvänd språnglinje, om konvext buktad linje); stundom äv. konkretare, om fartygsdel som kännetecknas av sådan linje; jfr -kurva. Witt Skeppsb. 178 (1863; konkretare). Form 1950, s. 87 (: omvänd språnglinje). —
(I 1) -LÄNGD. längd av språng (särsk. om fyrfotadjurs språng utfört under samtidig nedsättning av båda framfötterna o. därpå följande samtidig nedsättning av båda bakfötterna); äv. (jfr språng, sbst.1 I 1 g) närmande sig l. övergående i utvidgad anv., om längden (avståndet) mellan två på varandra följande språnggrupper, språngsats (se d. o. 1 slutet); jfr -vidd 2. Större språnglängd förorsakar stämpelgruppförkortning och tvärtom (enl. mätningar av utterspår). Hemberg JagtbDäggdj. 254 (1897). Hos .. (små, lätta djur som små gnagare) utnyttjas språng i regel även vid långsammare rörelser, språnglängden är givetvis kortare då. BokNat. Liv. 278 (1951). särsk. (numera knappast br.) till I 1 b, om längd av hopp utfört i samband med utövande av gymnastik l. idrott, hopplängd. Östergren (cit. fr. 1917; i fråga om skidhopp). Dens. (1944). —
(II 1) -MARSCH. [sannol. bildat (gm hopdragning) av kommandouttr. (med) språng marsch! (se språng, sbst.1 II 1 a)] Anm. 1:o I bet. 1 skrevs ordet förr äv. med bindestreck mellan leden (jfr språng, sbst.1 II 1 a med anm. sp. 10269). 2:o I bet. 2 är ordet äv. (utom i modernt militärt språkbruk) att uppfatta ss. skrivform för den syntaktiska förb. språng — marsch! (se språng, sbst.1 II 1 a).
1) mil. samt gymn. o. sport. marsch (se marsch, sbst.1 1 a, b) som försiggår under springande (se springa, v. II 1). SundhetscollBer. 1851, s. 309 (utförd av soldat). (Sv.) Språng-marsch (fr.) pas gymnastique. Konow (1887). Språngmarsch utföres i fast och säker takt. TrängRegl. 1940, s. 40. Språngmarsch .. tillhör det gymnastiska rörelseförrådet och bör alltid ingå i dagövningen. NFSportlex. (1946).
2) (numera bl. gymn. o. sport.) i utvidgad anv. av 1, ss. kommandoord, liktydigt med: språng marsch! (se språng, sbst.1 II 1 a). (Kommandoordet) Språngmarsch! .. (innebär att) man med bibehållande af takten springer i vanlig lunk. Norman GossLek. 62 (1878). Klint (1906; angivet ss. militärt kommando). Östergren (1944; angivet ss. kommandoord vid gymnastik). IllSvOrdb. (1955; angivet ss. kommandoord utan precisering av användningsområdet).
3) i utvidgad anv. av 1, allmännare, om (tur till fots under) springande; äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. om (tur under) snabb l. jäktande förflyttning till fots (äv. med inbegrepp av snabb gång). Snoilsky 4: 142 (1887). Likvagnen och hela likprocessionen la' i väg i en .. blixtrande fart .. Amerikanerna är så vana att ha brådtom, så dom tror, att dom inte hinner fram till grafven, om det inte går i språngmarsch. GSjöström (1892) hos Skarstedt Pennfäkt. 153. Vi voro i Korsör! Och det blev en fruktansvärd trängsel och språngmarsch in i Hotell Store Belt. Lagergren Minn. 2: 9 (1923). Hon grät andfådd och hickande efter språngmarschen i trapporna. Krusenstjerna Fatt. 1: 321 (1935). Haren sätter av i språngmarsch. Collinder Kalev. 47 (1948).
Ssg (till -marsch 1, 2): språng-marschtakt. takt l. fart vari resp. varmed språngmarsch försiggår l. (speciellare) som kännetecknar språngmarsch (jfr språng-takt); särsk. (mil. samt gymn. o. sport.) till -marsch 1. SAOBArkSakkSvar (1979). —
(I 2) -PENNING. (numera bl. tillf.) i sg. koll. l. i pl. (numera bl. i formen -pengar), om språngavgift; jfr penning I 5 n, 7 b β. LdVBl. 1815, nr 44, s. 3. KrigVAT 1845, s. 178 (: språng-penningar, pl.). —
(I 1) -REM. [jfr t. sprungriemen] (i fackspr., särsk. ridk.) på häst anbragt remtyg hindrande denna att hoppa upp o. stegra sig l. att kasta med huvudet (bestående av en nedre rem fäst vid sadelgjorden l. selens bröstring o. två övre remmar med ringar i ändarna i vilka vardera tygeln trätts in o. löper), martingal, språngtygel; jfr spring-rem 1, sprung-rem. Serenius Dict. Ll 2 a (1734). —
(I 2) -RULLA, förr äv. -RULLE. (i fackspr., särsk. lant.) av ägare till l. hållare av hanavelsdjur (numera företrädesvis hingst, stundom äv. galt) förd rulla (se rulla, sbst.1 1) vari av handjuret utförda betäckningar o. betäckta hondjur m. m. registreras; äv. om häfte l. bok o. d. (med tryckt formulär) vari sådan rulla förs l. avses att föras. KrigVAH 1822, s. 65 (1821; för hingst). LB V. 1: 113 (1908; för tjur). FFS 1924, nr 3, s. 5 (: språngrulle; för hingst). SFS 1957, s. 341 (för galt). —
-RÖR.
1) (†) till I 6 a, i vattenkonst, om rör varur vatten sprutar upp l. fram, tryckrör; anträffat bl. i ssg.
2) (numera föga br.) till I 7, = språng, sbst.1 I 7. Utskottet för standardisering av avloppsrör har .. förordat benämningen ”krokrör” som en gemensam benämning på språng, språngrör, böjningar, knärör, övergångsrör m. m. Verkstäd. 1937, s. 217. Språngrör (för avloppsledning) .. förekomma med gradtalen 84°, 78°, 66°, 45°, 22° och 11°. VärmVentSan. 2: 552 (1940).
Ssg (till -rör 1; †): språngrörs-mössa. om munstycke (se d. o. 3) på ”språngrör”; jfr mössa 3. Triewald Förel. 2: 70 (1736). —
-SATS.
1) till I 1, om fots l. fötters fasta isättande o. (mer l. mindre) spänstiga frånskjutande från sitt underlag vid språng, spjärnansats, sats; dels i fråga om person (företrädesvis till I 1 b), om spjärnansats omedelbart före hopp (i samband med idrotts- l. gymnastikutövning), dels (o. numera bl., i fackspr., i sht jäg.) i fråga om fyrfotadjur, o. då vanl. övergående i utvidgad anv., om språng utfört under samtidig förflyttning av båda frambenen o. omedelbart därpå följande samtidig förflyttning av båda bakbenen (stundom äv. med särskild tanke på resultatet av sådant språng, särsk. därvid alstrat ljud). Gif nu (för utförande av ett stavsprång) fart genom att .. kasta höger ben uppåt väl sträckt, och medelst vanlig språngsats på venster fot. TIdr. 1882, s. 31. (Björnen som väckts i sitt ide) störtade .. yrvaken ut i det fria och gjorde några djerfva språngsatser, tätt eftersatt af de skällande hundarna. SDS 1896, nr 565, s. 2. IdrFinl. 3: 118 (1906; vid skidhopp). En älgjätte, som tagit gärdesgården och det breda diket i en enda ledig språngsats, stod fnysande på mossen. Knöppel Öd. 63 (1918). I ett fjädrande studs tog jösse mark och med ett par sprättande språngsatser var han borta. Dens. VitDöd. 215 (1922). (Renkalven) sköt i små, hastiga språngsatser som en stor ekorre fram över snön. Boberg FjällmF 61 (1930). Det prasslade till alldeles i närheten, lät som ett par långa språngsatser och i nästa ögonblick voro hundarna över (hinden). Schulze KanadPrär. 180 (1931). särsk. (i fackspr., i sht jäg.) övergående i konkret bet.: språnggrupp; äv. i utvidgad anv., om avståndet mellan två på varandra följande språnggrupper (jfr -längd). Språngsats: Intervallerna emellan språnggrupperna i språngspåret. Åstadkommes genom bakbenens framslungande kraft. Hemberg JagtbDäggdj. 293 (1897). Älghunden finner ej någon vittring i .. (älgtjurens) väldiga fjät, där de stå i stora språngsatser öfver fällans rishögar och stenblock. Knöppel SvRidd. 63 (1912). Några långa språngsatser (i snön) visa, att .. (räven) försökt gripa katten. SvSkog. 431 (1928).
2) (i vitter stil) till II 1, om kortare (med samlade krafter verkställt) springande l. löpande som ngn utför före ett hopp l. kast o. d. (för att därigm kunna utveckla större kraft vid hoppet osv.) l. som ngn utför för att ge fart åt kälke o. d. som vederbörande skjuter framför sig o. i ett visst ögonblick avser att släppa, springande ansats. Ungarna må som prinsar .. öfverallt, där man får en kälke att glida fram, sedan man satt fart på den med en spark eller en språngsats. Ahlgren Papir. 93 (1901). —
(I 2) -SEDEL. (i fackspr., särsk. lant.) av ägare till l. hållare av hanavelsdjur (för hondjursägares räkning) utfärdat (avgiftsbelagt) intyg vari bekräftas att visst hondjur betäckts vid den l. den tidpunkten av ifrågavarande handjur; äv. om tryckt formulär till sådant intyg; jfr sedel 1 e ε o. -intyg. PH 10: 741 (1776). Språngsedlar .. till salu å Östgötakorrespondentens tryckeri. ÖgCorr. 1918, nr 144, s. 10. —
(I 1) -SEGEL. (i fackspr., i sht brandv.) av ett cirkelrunt stycke segelduk tillverkat räddningsredskap som (hållet utspänt av ett antal brandsoldater o. d. i därför avsedda handtag) en i ett brinnande hus o. d. nödställd person kan rädda sig ned på gm ett språng l. varpå en person som står i begrepp att ta livet av sig gm hopp från ett tak l. fönster o. d. kan uppfångas o. räddas, brandsegel; jfr -kudde. Schulthess (1885: sprängsegel; felaktigt för språngsegel). —
(I 2) -SELE. (i fackspr., särsk. hippol.) sele som anbringas på sto vid betäckning (för att hålla stoet på plats). SkånD(B) 1958, nr 51, s. 13. —
(I 4 f) -SKIKT.
1) [jfr t. sprungschicht] (i fackspr.) horisontellt begränsat skikt i (del av) sjö l. hav där vattentemperaturen plötsligt sjunker från skiktets övre till dess undre del (o. genom vilket vätskeförflyttning normalt icke sker). FoFl. 1911, s. 284 (i sjöar). DN 1969, nr 85, s. 13 (i hav).
2) (mindre br.) i utvidgad anv., om skikt i atmosfären l. i jordens inre som representerar en tvär förändring l. på annat sätt företer likhet med ett språngskikt (i bet. 1), (temperatur)inversion resp. diskontinuitet. (De vid jordbävning alstrade vågorna) avböjs vid vissa s. k. språngskikt, när de går genom jorden. BokNat. Mater. 329 (1953). Språngskikt låser luften över staden. SDS 1969, nr 331, s. 21. —
(I 1, II 1) -SPÅR. (i fackspr., i sht jäg.) spår (i snö l. sand l. mossa o. d.) efter ett (fyrfota)djurs (språng vid) springande l. löpande l. travande l. galopperande o. d.; jfr språng, sbst.1 I 1 g. Hemberg JagtbDäggdj. 57 (1897). Höpken Momb. 85 (1908; av lejon). I det typiska språngspåret står spåren fyra och fyra i samlade grupper. BokNat. Liv. 279 (1951). FoFl. 1952, s. 144 (av fasaner). TurÅ 1963, s. 110 (av renar). —
(I 1) -STAV. (numera bl. i skildring av ä. förh. l. i vitter stil, i sht arkaiserande) stav (av trä) använd (l. avsedd att användas) att göra språng med; särsk. dels om (järnbeslagen) sådan stav som förr ingick i soldats utrustning o. användes att hoppa över hinder (diken l. gravar o. d.) med, dels (till I 1 b) om (vid stavhopp använd) hoppstav; jfr -käpp o. spring-stav. Balck Idr. 3: 241 (1888). Dessa spjut (dvs. s. k. spanska ryttare), som var för sig användes som muskötgafflar och även som språngstavar (”springstockar”) till hjälp vid hopp över diken el. gravar, användes mycket .. i sv(enska) hären som musketerarbeväpning. SvUppslB 25: 942 (1935). —
(I 1, II 1) -STEG. företrädesvis i fråga om person: steg som (ingår i springande o. dyl. o.) utgör ett språng; steg som (utgör ett språng o.) tas vid springande, springande steg, springsteg (se d. o. 1); stundom äv. om språngartat snubbelsteg. Fyra af deltagarne (i gångtävlingen) .. uteslötos genast i början, emedan de i ifvern togo ett språngsteg. TIdr. 1882, s. 114. (Gåsen) tog ett par snabba språngsteg och grep så till vingarna. Rosenius SvFågl. 4: 404 (1935). Även i klart dagsljus på en välbekant gata kan man snubbla av ouppmärksamhet och ta ett par språngsteg tills man återvinner balansen. Hammenhög Torken 39 (1951). särsk. sport. i utvidgad anv., dels om steg som tas vid springande (se springa, v. II 1 j) på skidor, dels (föga br.) om var o. en av de snett utåt o. bakåt riktade sparkande rörelser som av skidåkare förr utfördes med den kortare högerskidan (andorn) för att bringa den längre vänsterskidan (skidan l. löpskidan) att glida framåt. Den för högra foten afsedda kortare skidan .. var i regeln skinnbeklädd och gjord af björk. Det var denna s. k. sparkskida, som hufvudsakligast användes till fartens ökande. Språngsteget togs med högra foten, själfva glidandet försiggick hufvudsakligast på den vänstra. IdrFinl. 3: 103 (1906). SkidlöpnIArmén 1917, s. 38. —
(I 8) -STOL. byggn. takstol i skärningen (skiljet) mellan två takfall (se fall V 4). Sparrarne .. som stå i de tre takytornas båda skärningslinier äro i genomskärning femkantiga och kallas hörn-sparrar eller språngstolar. Rothstein Byggn. 472 (1859). Om taket utbildas med takstolar är valmat tak lämpligt .. Språngstolarna kunna ställas på tassar över hörnknutarna. HantvB I. 6: 173 (1938). Språngstol .. (dvs.) takstol vid snednock och vinkelränna. TNCPubl. 60: 87 (1975). —
(II 1 e) -STÅENDE. gymn. om i sht förr praktiserad gymnastisk ställning som innebär att stå på det ena benet (med bål o. huvud hållna upprätt o. med hängande armar) under det att det andra benet hålls upplyft böjt i rät vinkel i knäleden; förr äv. om gymnastisk ställning som innebär stående på det ena benet medan det andra hålls bakåtfört med sträckt knä- o. fotled, bakåtspjärnstående. Hartelius Sjukgymn. 20 (1870). Thulin GymnTerm. 44 (1918; om bakåtspjärnstående). Dens. Gymn. IV. 1: 44 (1935). —
(I 1 b) -STÄLL. (numera bl. i skildring av ä. förh., i sht arkaiserande) hoppställ (för utövande av höjd- l. stavhopp); jfr -ställning 2 a. TIdr. 1882, s. 37. Ekstrand Karlbg 74 (1937; om förh. 1812). —
(I 1) -STÄLLNING.
1) (i sht i vitter stil) om kroppsställning intagen för utförande av ett språng. Munsterhjelm Rävjakt. 63 (1923; intagen av räv).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh., i sht arkaiserande) till I 1 b.
a) hoppställ (för utövande av höjd- l. stavhopp); jfr -ställ. TIdr. 1886, s. 175. IdrB 4: 23 (1907).
(II 1) -TAKT. (numera i sht i vitter stil) om den springande kroppsförflyttningens (kännetecknande) takt l. fart, löptakt (särsk. liktydigt med: språngmarschtakt); stundom äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., om (mycket) snabb l. rask (särsk. i halvspringande försiggående) takt varmed kroppsförflyttning sker; företrädesvis i uttr. i språngtakt, i sådan takt. Marsch på stället med knäuppböjning i vanlig marschtakt och i språngtakt. Balck Idr. 3: 149 (1888). Det är en af egendomligheterna hos japanesiska uppasserskor att de utföra allting i språngtakt och alltid småleende som om arbetet roade dem på det högsta. Zilliacus JapSt. 104 (1896). (Efter att ha jagat bort en inkräktare) kommo pojkarna tillbaka, flåsande, men ännu i full språngtakt. De skrattade och pratade i munnen på varandra. Kämpe Träl. 76 (1907). Eskorten .. (hade) kommit fram, i språngtakt också den (i fruktan för indianöverfall). Zilliacus VandrÅr 2: 105 (1921). —
(I 2) -TID. [jfr t. sprungzeit] (numera knappast br.) om (av aktuella hondjurs brunsttid avhängig) tidsperiod l. säsong då visst avelshandjur maximalt utnyttjas till betäckning, betäckningstid, betäcknings- l. parningssäsong; äv. om tidpunkt för parning av brunstigt hondjur, parningstid; jfr spring-tid 1. PH 10: 741 (1776). Den Hingst som nyttjas såsom beskällare, bör wäl underhållas icke allenast under språngtiden utan ock förut. Florman Hushållsdj. 31 (1834). Språngtiden kan wäljas med hänseende till den tid man önskar att stoet skall föla. Tidén Bosk. 6 (1841). WoJ (1891). —
(I 1 l) -TIMME. (i Finl., numera mindre br.) om håltimme; jfr spring-timme. (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 95 (1958). —
(I 2) -TJUR. (numera föga br.) tjur som brukas till betäckning, avelstjur; jfr spring-tjur. LdVBl. 1843, nr 16, s. 4. Sjöstedt Husdj. 2: 132 (1862). —
(I 4) -TON.
1) (föga br.) på ett tvärt l. avhugget sätt förlöpande tongång (manifesterad i tal l. skratt l. fågelkvitter o. d.); motsatt: glidton. Svahn LbMuntlFöredr. 127 (1903).
2) mus. till I 4 g, om en med terssprång l. större intervall införd ton som skapar dissonans inom ackordet. Tonkonst. (1957). —
(I 4) -VARIATION. [jfr t. sprungvariation] (numera bl. mera tillf.) om plötsligt o. utan förmedlande övergångsformer inträdande, konstant förblivande variation l. förändring (i arvsanlag l. hos individ); äv. närmande sig l. övergående i konkret anv., om resultatet av sådan variation osv.; spontan variation, mutation (se d. o. 3). Ljus 1902, nr 33, s. 256. 2NF 18: 1482 (1913; konkretare). —
(I 1) -VIDD. (numera föga br.)
1) om vidd l. avstånd inom vilken resp. vilket ngn l. ngt kan nås gm ett (par) språng; företrädesvis i uttr. inom språngvidd, inom sådan vidd osv.; jfr -håll. (Haren) går förbi en inom språngvidd liggande sten. SvKennelklT 1894, s. 58. (Hunden) började .. att krypa tills han inom språngvidd reste sig .. och med några våldsamma skutt kastade sig öfver .. mickel. TIdr. 1896, s. 387. Därs. 1897, s. 426.
2) språnglängd. Räfslag af ökad språngvidd. TIdr. 1895, s. 484. Hvarje djurs steg- och språngvidd ökas vid färdandet ned för en höjd. Hemberg JagtbDäggdj. 23 (1897). —
-VINKEL.
1) (i fackspr.) till I 1, om vinkel (mot markytan) varunder kraften i ett djurs bakdel verkar vid språng. Strandberg Romaszkan Rytt. 199 (1950).
2) (†) till I 4 d, om vinkel mellan korsande förkastningslinjer (i ett förkastningssystem), förkastningsvinkel. JernkA 1894, s. 337. —
-VIS, adv. o. adj. [jfr t. sprungweise]
I. adv.
1) (numera i sht i vitter stil) till I 1, i fråga om persons l. djurs rörelse l. förflyttning: med l. gm l. i (ett) språng l. hopp; särsk. till I 1 e, i fråga om fisks hoppande över vattenytan. Ekblad 330 (1764). Han räckte .. fram håven när bytet (dvs. forellen) språngvis närmade sig stranden. Schildt Mille Mon. 55 (1924). Liksom språngvis tog (flyg-)maskinen höjd, kringvärvd av det vitgrå töcknet, som dolde allt. Victorin Örnung. 10 (1932); jfr 2 a.
2) oeg. l. bildl.
a) betecknande sätt varpå ngt sakligt konkret rör sig l. förflyttar sig (jfr språng, sbst.1 I 4—6); dels: på sätt som innebär utvecklande av en plötsligt l. tvärt l. häftigt insättande momentan rörelse(form) l. en successiv följd av sådana rörelser (rörelseformer) åtskilda av moment av (relativ) stillhet l. overksamhet o. d., särsk. liktydigt med: ryckvis (se d. o. I 2), dels: på sätt som innebär utvecklande av plötsliga l. tvära l. oförmodade skiftningar l. ändringar l. kast o. d. i rörelseriktningen. At .. en af .. (halspulsådrornas) första stammar öppen är, slutes lätteligen af den häfftiga blodets utfrusning och det språngwis. Acrel Sår 236 (1745). Minutvisaren rör sig språngvis. UB 6: 234 (1874). Åskvädrens rörelse, äfven då den är som mest regelbunden, sker dock alltid mer eller mindre språngvis. Hildebrandsson Meteor. 37 (1881). Havets våg, när hävd av vild / Trakisk storm, som tjuter gällt, / Den språngvis kastar sig fram över mörka avgrundsdjup. Risberg Sof. 29 (1910).
b) betecknande sätt varpå skeende l. framträdande l. framställning l. utveckling l. förändring o. d. manifesterar sig (jfr språng, sbst.1 I 1 l—o, s, u, 4); dels: på sätt som innebär överhoppande l. förbigående l. uteslutande o. d. av mellanstadier l. mellanled l. mellanliggande områden o. dyl. l. av vissa personer l. djur l. saker l. som innebär en plötslig l. oförmedlad l. tvär l. oväntad förändring l. skiftning l. växling (från ett till ngt annat) l. hastiga osv. förändringar osv., dels: på sätt som innebär att ifrågavarande skeende osv. icke manifesterar sig på ett jämnt förlöpande l. kontinuerligt sätt utan (oförmedlat l. tvärt o.) i etapper åtskilda av perioder l. moment av starkt nedsatt verksamhet l. av overksamhet av det slag det gäller.
α) i satser med person- l. djurbetecknande subj.; särsk. i fråga om ngns framställningsätt, liktydigt med: rapsodiskt (se rapsodisk 2 b). (Det faktum) att hederslegionens stadgar icke medgifva, att dess högre grader skänkas språngvis. GHT 1870, nr 122, s. 3. Språngvis berättar Strindberg gärna. DN 21/1 1909, s. 5. En brytningstid, en nydaningstid, då mänskligheten framskred språngvis — för att inom kort dess hårdare kastas tillbaka. Hedén 3: 187 (1916). Möjligen har .. (tofsvipan) språngvis tagit landet i besittning. SvNat. 1919, s. 60. Indossenterna kunna oberoende av deras namnföljd å växeln språngvis tagas i anspråk av växelinnehavarn. Hernberg Rättsh. 403 (1922). Han (dvs. John Bauer) mognade så att säga språngvis. Schiller JBauer 98 (1935). särsk. (i vitter stil) övergående i bet.: då o. då, (mera) tillfälligt, sporadiskt. (Albert Engströms stora beläsenhet) var lätt att iakttaga även för den som endast språngvis följde hans mångskiftande men alltid starkt personlighetspräglade produktion. MestAEngström 106 (1941).
β) i satser med sakbetecknande subj. Det är i allmänhet rådligt, at tils man hunnit få närmare uplysning, wara misztrogen wid alt det, som synes ske språngwis, utan behörigt förhållande mellan werkan och orsak. Hasselroth Campe 119 (1794). Sjukdomens förlopp är alltid ytterst kroniskt. Dock går förbeningen ej jemt och ständigt, utan blott språngvis framåt. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1890, s. 71. Atomens inre energi (kan) blott .. förändras språngvis. Strömgren AstrMin. 2: 127 (1927). Han visste, att om han tänkte klart kunde han skriva klart, men om hans tankar rörde sig språngvis och dimmigt kunde han inte finna rediga och klara uttryck. Lagercrantz Stone Sjöm. 102 (1939). Minnet började .. klarna språngvis. Bengtsson RödKrabbÖ 8 (1941). En sägengrupp, som språngvis fortplantats från det västgötska sägenområdet till Västmanland utan något nu känt mellanbelägg. FoF 1942, s. 102. särsk.
α') mus. i fråga om övergång inom samma stämma från en ton till en annan (jfr språng, sbst.1 1 4 g): på sätt som innebär ett en ters l. mera omfattande (o. ss. en oförmedlad l. tvär övergång l. en diskontinuitet uppfattat) intervall (motsatt: stegvis). Sånglära 12 (1814). Förhållningen upplöser sig någongång språngvis, d. v. s. icke till närmaste utan till någon aflägsnare ackordnot. Wegelius Musikl. 1: 131 (1888).
β') (i fackspr., särsk. stilist.) i fråga om rimmande (se rimma, v.2 2): på sätt som innebär att en versrad icke rimmar med närmast följande versrad (som överhoppas av rimmet) utan först med den därpå följande versraden, på korsrimmets sätt. En dikt med fyraradiga strofer, där raderna språngvis rimmade två och två. Belfrage Väg. 55 (1918).
γ') (i fackspr. l. vitter stil) i fråga om byggnadsdels resning l. sträckning i höjden: på sätt som innebär ett avsatsvis försiggående uppåtstigande. Över två breda valvbågar stiger .. den spetsiga tegelgaveln språngvis mot skyn. Hahr NordeurRenässArkit. 117 (1927).
3) (numera bl. i fackspr., i sht mil.) till II 1, i fråga om persons l. djurs rörelse l. förflyttning: gm l. under l. i språng l. springande (se springa, v. II 1). Ekblad 79 (1764). Infanteriet framrycker språngvis till 400 à 500 m. afstånd, derunder väl understödt af artilleriet. Holmberg Artill. 4: 147 (1886). Luftvärnsformationerna .. förflytta sig ”språngvis”, under begagnande av sidovägar, från ställning till ställning. KrigVAT 1922, s. 108.
1) till I 1, betecknande ngt som till sin natur l. karaktär påminner om l. liknar (ett) språng; vanl. liktydigt med: språngartad (se d. o. 2); jfr språngaktig o. sprunge-vis.
a) (i vitter stil) i bild (om ngns steg o. d.), betecknande att ngn i sitt framställningssätt hoppar (från det ena till det andra) l. är osammanhängande l. rapsodisk (jfr c o. I 2 b). Även där alla huvudorden är ordentligt utlagda, förflyttar sig Höijer ofta med så brådstörtade och språngvisa steg, att den som försöker hänga honom i hälarna gång på gång känner sig bortkommen. Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 16 (1969).
b) (i vitter stil) om egenskap av visst slag (jfr språngaktig), särsk. beslutsamhet, betecknande denna ss. oförmedlat l. tvärt utlösbar i l. färdig till handling. Under åratal hyste militär och borgerskap stora farhågor för, att kejsaren (dvs. Wilhelm II i Tyskl.) med sitt individuella sjelfförtroende och sin språngvisa beslutsamhet skulle öfvertaga allra högsta kommandot i ett inträffande krig. SD(L) 1895, nr 331, s. 5.
c) (numera i sht i fackspr.) bildl. (motsv. I 2 b), om (resultat av) skeende l. framträdande l. framställning l. utveckling l. förändring o. d.: språngvis (i bet. I 2 b) manifesterad; äv. substantiverat, särsk. (jfr a o. I 2 b α) i sg. n. best., liktydigt med: det rapsodiska (i ngns framställningssätt). Arternas språngvisa förekomst antyder en större utbredning fordomdags. BotN 1876, s. 82. Språngvisa försämringar inträffa då och då, när nya lungområden angripas. LbInternMed. 1: 860 (1917). Det språngvisa i Bellmans sätt att skapa tillfredsställer inte alltid kraven på klarhet och sammanhang. SvFolket 7: 184 (1938). Man ser en språngvis ändring i vissa egenskaper hos havsvattnet alldeles intill bottnen. Ymer 1950, s. 210. Mutationer eller språngvisa nybildningar. Aspelin TankVäg. 2: 92 (1958). särsk. om hopp (i framställning l. handlingen i sådan) betecknande detta ss. oförmedlat l. tvärt l. abrupt. Alla verka de (dvs. de många texterna till folkvisan om Herr Karl och klosterrovet) .. tämligen ofullständiga, ty handlingen gör flera språngvisa hopp, växer aldrig ut till en hel situation utan stannar vid en intrig. Ek SvFolkv. 10 (1924).
2) (numera bl. i fackspr., i sht mil.) till II 1, om framryckning o. d.: som försiggår under språng l. springande (se springa, v. II 1). (Det är viktigt vid anfall) att elddisciplinen noggrant upprätthålles, att tiden för inträffandet af det språngvisa framryckandet rigtigt afväges. KrigVAH 1883, s. 133. —
Ssg (†): språngvågs-krans. om spannkrok (vari springvåg upphängs)? (På) Gula wangen .. 3 nÿa .. språng wågs kransar öfwerset. HovförtärSthm 1773, s. 330. —
(I 1 l α slutet) -VÄV. (†) (ett slags förenklad) språngdräll. 3. st. grofwa drällsdukar 1. Dito af språngwäf. BoupptSthm 1673, s. 92 b. —
(III) -ÖRT. [växten är giftig o. framkallar hos nötkreatur som äter därav kolikanfall (som kan leda till döden)] (†) växten Cicuta virosa Lin., sprängört; jfr spring-ört 3. Löwenhielm PVetA 1751, s. 40.
B (tillf.): SPRÅNGS-DRÄLL, se A.
Avledn.: SPRÅNGA, v.1 -ning. (i fackspr., mindre br.) till I 10: förse (ngt) med språng; ss. vbalsbst. -ning äv. närmande sig l. övergående i konkret anv., om språng (se språng, sbst.1 I 10). Samtliga tre dörromfattningars bevarade partier (av Skogs medeltidskyrka i Hälsingl.) äro av tegel och språngade. Fornv. 1927, s. 32. En språngning vid varje hörn av dörröppningarna utom vid södra hörnen av dörröppningarna till vapenhus och sakristia, där språngningarna äro två. Därs. —
SPRÅNGAKTIG, adj. (tillf.) till I 1; jfr språng-artad 1, 2, språng-vis II 1 (i sht c); särsk. bildl., om egenskap av visst slag (jfr språng-vis II 1 b), särsk. livlighet, betecknande denna ss. varande sådan att den plötsligt l. oförmodat sätter in o. utvecklar sig (för att sedan hastigt avta l. försvinna) l. att den snabbt skiftar l. växlar karaktär o. d. Fursten .. (som inte visste vilken illgärning hans hustru begått) märkte .. hennes besynnerliga språngaktiga livlighet. Günther Helg. 1: 361 (1917). —
SPRÅNGIG, adj. till I 10: som har l. består av (så l. så många, gm förleden angivna) språng; jfr en-språngig.
Spoiler title
Spoiler content