publicerad: 1962
RÖK rø4k, sbst.2, r. l. m. (Upp. 9: 3 (NT 1526) osv.), äv. (numera bl. mera tillf. i bet. 1 f α γ') n. (HFinlH 6: 312 (c. 1550: huart Röck; i bet. 5; möjl. skriv- l. tryckfel), HFinlÖ 54 (1702; i bet. 1), SDS 1957, nr 225, s. 6 (i bet. 1 f α γ'), osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (Thulin Mant. 1: 126 (cit. fr. 1646; i dissert.-uppl.) osv.) ((†) -er Teitt Klag. 148 (1557), VDAkt. 1693, Syneprot. nr 935; = (efter räkneord i bet. 5) HH XXXIV. 2: 107 (c. 1715), Lenæus Delsbo 6 (1736, 1764)).
Ordformer
(röch 1574 (: Tåruedz röch)—c. 1585. röck 1538—1720. rök (-öö-) 1526 osv. rökie- i ssg 1642 (: Rökiewärck). rökio- i ssg 1734 (: rökio-kar). rööck c. 1540—1679)
Etymologi
[fsv. röker; jfr fd. røk (d. røg), isl. reykr, fsax. rōc (lt. rook), ffris. rēk, fht. rouh (t. rauch), feng. rēc (eng. reek); i avljudsförh. till RYKA, v.2; det i bet. 1 f α γ' stundom förekommande neutrala genus kan bero på invärkan från BLOSS; möjl. är dock ordet i bet. 1 f α γ' att uppfatta ss. vbalsbst. till RÖKA, v.2 (likaså möjl. delvis i bet. 1 f β). — Jfr RÖKA, v.2, RÖKVACKA]
1) (med små partiklar av fasta l. flytande ämnen blandad) gasmassa som i synlig form avgår från ngt som (för)brinner l. glöder l. pyr l. förkolas; äv. (i sht i vitter stil) i individuell anv., om sådan gasmassa (särsk. rökpelare från skorsten) uppfattad ss. en enhet; äv. i uttr. rök och damm l. damm och rök (jfr 2), se DAMM, sbst.2 1, 2 (med anm.). Upp. 9: 2 (NT 1526). När Röken icke aff Huuset will, / Een stoor Regnskur står tå wisseligh til. Bondepract. C 2 b (1662). Röken (från en ångbåt) hängde svart och tung .. nere över vattnet. Koch AntHav. 19 (1909, 1918). (Magra antracitkol) brinna med liten låga och utan rök. Bolin OrgKem. 51 (1925). Tunna, blåa rökar stiger över taken. Spong Sjövinkel 7 (1949). — jfr BOLM-, BRAND-, DYNAMIT-, ENRIS-, HYTT-, LAMP-, PIN-, SKORSTENS-, STENKOLS-, TORV-, TRÄNG-, TVING-, UGNS-, ÅNGBÅTS-RÖK m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. Såsom ätikian gör tannomen, och röken öghomen, så gör then försumlige them som honom vthsendt haffua. SalOrdspr. 10: 26 (öv. 1536). Löök, Röök, och ond Qwinna, komma Bondens Ögon til rinna. Grubb 496 (1665). Man lijder Röken för Elden skul. Dens. 516. När den rike steker, får den fattige doppa i röken. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) för att uttrycka tanken att det finns en orsak till varje företeelse l. varje rykte. Röök går geft aff brande. SvOrds. C 1 a (1604). Sällan rychte vthan root. Item: Röök går giärna aff bränder. Grubb 389 (1665). Han kan omöjeligen tro, at alt ihop är osanning: Ingen rök, menar han, utan eld. Dalin Arg. 2: 185 (1734, 1754). När röken syns, är elden ej långt borta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) för att uttrycka tanken att ngn undflyr l. söker undfly en svårighet l. obehaglighet o. dyl. (betecknad med ordet rök) o. därvid råkar i en ännu värre (betecknad med ordet eld). Mången rymmer vndhan Röken, och faller hoffuudstupa in vthi Eldhen. Balck Es. 155 (1603). Mången flyr Röken, och råkar i Elden. Grubb 555 (1665). För röken sky, i elden fly. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om rök som alstras av rökelse l. rökoffer o. d. vid kulthandlingar inom vissa religioner; äv. (numera bl. tillf.) övergående i bet.: rökelse l. rökoffer. Gullskålar full medh wälluctandes röök. Upp. 5: 8 (NT 1526; Luther: vol gereuchs; Bib. 1541: rökwerck; Bib. 1917: rökelse). (Rökelsen som antändes morgon o. kväll) skal wara then daghliga röken för Herranom. 2Mos. 30: 8 (Bib. 1541; Luther: gereuch; Bib. 1917: rökoffret). Ett offer vet jag som är Gudarna mer kärt / än rök af offerbollar. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). Tänd ingen rök i kvava gudatempel. Nordvang SträcktHänd. 26 (1932). — jfr OFFER-RÖK.
c) om rök som användes för att fördriva insekter l. skadedjur o. dyl. l. för att utrota ohyra l. för att desinficera l. för att sprida vällukt (o. därigm fördriva obehaglig lukt) i bostadsrum o. dyl. l. till behandling av sjukdom o. d. Rosenhane Oec. 112 (1662). Een nyttig Röök för allahanda Ögnaflussar. Lindh Huuszapot. 44 (1675). Grape .. underrättade mig, att dessa rökar endast vore för att utestänga myggorne ifrån husen. Forsström Dagb. 113 (1800). Kulturen 1945, s. 14. — jfr MYGG-RÖK.
d) om rök som användes för att torka l. konservera (o. ge smak åt) ngt (i sht matvaror, särsk. kött o. fisk). Kockeb. D 3 b (1650). Lät .. (köttet) hänga så länge i röken, at det blifver väl torrt. Bruno Gumm. 212 (1762). Spett efter spett med upphängda strömmingar guldfärgas över den bolmande röken. TurÅ 1932, s. 40.
e) (i sht förr) om rök som användes för att tortera l. avliva ngn. Qväfja eller döda en med rök. Lind (1749). — särsk.
α) i uttr. (upp)hänga ngn i rök, tortera l. avliva ngn gm att binda honom (i en skorsten) över en eld; förr äv. bildl.: plåga ngn. (Jösse Eriksson) läät sombligha (bönder) vphengia i rööck. OPetri Kr. 167 (c. 1540). Någon hade föreslagit, att sätta .. biskoparne i Constitutionsutskottet för att .. rigtigt hänga dem i rök. Liljecrona RiksdKul. 38 (1840).
β) i uttr. hänga (uppe, förr äv. upp) i röken, om person: (torteras l. avlivas gm att) hänga bunden över eld (i skorsten). Vi hafva något hvar för Hustrur fått oss spöken / Ach! at i korsten (dvs. skorstenen) min hon hängde upp i röken! Hesselius Zaletta 36 (1740).
f) om rök som uppstår vid tobaksrökning (l. opierökning o. d.); äv. i uttr. (ta sig) en pipa rök, se PIPA, sbst.1 4 b. Palmchron SundhSp. 129 (1642). Vulcanus söp Tobaak, / Så at Röken stog i Taak. Lucidor (SVS) 182 (1672). Cigaretter ha, särskilt på grund av att röken ofta inandas, en ruinerande effekt på kroppen. Holmberg Boxas 27 (1921). — jfr CIGARR-, CIGARRETT-, PAPYROSS-, PIP-, TOBAKS-RÖK m. fl. — särsk.
α) i individuell anv. (jfr β).
α') (numera bl. tillf.) om den mängd rök som vid tobaksrökning utblåses med ett andetag; förr särsk. i uttr. slå en stor rök, blåsa ut ett stort rökmoln. Bellman (BellmS) 2: 161 (1775, 1791). Han hade .. med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp. Runeberg 4: 269 (1836). Majoren .. slog en stor rök. Wetterbergh Selln. 26 (1853).
β') (utom i Finl. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om den mängd rök som vid tobaksrökning dras in med ett drag, bloss; särsk. i sådana uttr. som draga (förr äv. draga ut) en rök l. några rökar (ur, förr äv. av en pipa l. cigarr o. d.), dra ett bloss resp. några bloss (ur en pipa l. på en cigarr osv.). (Han blev av olämplig mat) så illa siuk at han begynte blekna och dåna; då parsvaderade iag hånom, at dra ut några röckar af min tobackspipa. HJMunck (c. 1720) i DalregHist. 3: 228; jfr c. Humbla Landcr. 482 (1740: dragit några rökar thervtur). Albert .. drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. Almqvist Går an 64 (1839). Styrmannen sväljde ännu några långa rökar. Arkadius Pakkala 71 (1895). Själv tuttade han på pipan och drog rökar. Carlsson ÄlvTimm. 117 (1949).
γ') (numera bl. ngt vard.) om den mängd rök som ngn vid ett tillfälle drar in o. blåser ut ur en pipa l. en cigarr l. en cigarrett o. d. (l. ur ett antal pipor osv. som han röker i en följd); äv. abstraktare, om rökandet av en pipa l. en cigarr osv.; i uttr. en rök (tobak) äv. övergående i bet.: en pipa tobak (se PIPA, sbst.1 4 b) l. en cigarr l. en cigarrett osv.; numera bl. i sg.; förr äv. i uttr. under några tappra rökar, under rökande av några rejäla pipor tobak. I ett Caffe-Hus, där de under några tappra rökar och dryckar fägnade sig af sin tilkommande Guld-lycka. Dalin Arg. 2: nr 35, s. 1 (1734; uppl. 1754: några glas och pipor). En tuggbuss, en rök tobak samt en pris snus smaka väl ej så appetitliga för pojken i början. Linné Diet. 2: 234 (c. 1750). Så har en väl bara saltströmmingen att leva på och kan inte ens bestå sig en rök. Siwertz Varuh. 48 (1926). Sen gick man ut i trappan och .. vederkvickte sig med en rök. SvD(A) 1934, nr 219, s. 8. — särsk. i sådana uttr. som få l. ha l. ta (sig) en (liten) rök, röka (litet), ta sig en (liten) rökpaus l. rökstund. När jag nu mejat ut detta ”skåret”, så skall det smaka fint att ta sig ”en rök” ur pipan. Wetterbergh Penning. 12 (1847). Nu skall man ha en liten rök. Dens. Selln. 58 (1853). Man känner sig alltid litet mera upplagd (till att berätta historier), när man får sig en rök. FrSkog. 86 (1892). Killarna .. brukade .. titta in och ta en rök med mej. Mezzrow o. Wolfe Dans 112 (1953; i fråga om reefercigarretter). jfr (mera tillf.): Han .. fick sitt livs värsta stryk .. den dag då han inte hade lust att ta det obligatoriska ”röket” (ss. skydd mot pesten). SDS 1957, nr 225, s. 6 (om ä. engelska förh.); jfr c.
β) (numera bl. vard., tillf.) i utvidgad anv., dels koll.: tobaksvaror, dels i individuell anv., om pipa l. cigarr o. d. som ngn röker; förr äv. i pl.: tobaksvaror. I andra riken plägar vara brukligt att man .. (för att skaffa medel) lägger viss taxa på rökar, peruquer, carosser, och sådant mer. JSwedberg (1710) i BtKyrkRiksdH 2: 124. Värden .. drog några häftiga bloss på sin rök. Högberg Baggböl. 1: 83 (1911). Fjortonåring bjöd ut rök och snus. SDS 1943, nr 90, s. 16 (rubrik).
Anm. till 1 f β. Från västgötaknallarnas hemliga språk anföres rökis i bet. ”tobak” av Dal Boëros. 109 (1719).
g) om krutrök; särsk. om krutrök som svävar över ett slagfält. Runius (SVS) 1: 147 (1701). Kungen sjelf stod med i rök och blod. Runeberg 2: 88 (1848). Intill dess att det röksvaga krutet infördes, voro stridsfälten betäckta med rök. Edholm o. Dahlgren Stridsg. 7 (1926). — jfr KANON-, KRUT-, PULVER-RÖK m. fl.
h) (i fackspr.) om rök som alstras i en mila vid kolning; särsk. i uttr. ge milan (mera) rök, laga så att (mera) rök kan komma ut genom hål i den stybb som täcker milan. Gifva milan rök. Uhr Koln. 31 (1814). Förbränningszonen ökas, då milan gives mera rök. Bergström Kol. 30 (1922). Milorna bolmar sin tjocka rök .., men aldrig får det brinna. LD 1957, nr 211, s. 6. — jfr MIL-RÖK.
i) i uttr. gå upp (l. opp l. bort) i rök l. uppgå i rök (förr äv. i pulver, eld och rök), i sht förr äv. gå i rök, förstöras gm eld(svåda), brinna upp; äv. i uttr. gå upp i röken, följa med röken upp i luften; jfr GÅ VIII 8 j η, GÅ UPP 3 b. För Rökelse, låter iag ospardt mitt allreda i Troon brinnande Hierta vpgå i Pulver, Eeld och Röök. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Om metallen är fijn eller flyktig, kan mycket gå op i Röken och förbrennas. Hiärne Berghl. 455 (1687). Swedberg Schibb. e 1 a (1716: gick i rök). Det mästa .. (av det kungliga biblioteket i Sthm) upgick .. i rök, vid det Kongl. Slottets .. förstöring, af eldsvådan år 1697. Schönberg Bref 3: 170 (1778). HT 1945, s. 384. — särsk.
α) bildl. [i äldre språkprov möjl. äv. att hänföra till 2]: gå om intet l. bli till intet l. omintetgöras l. försvinna (förr äv. i uttr. gå upp i en rök l. uppgå i rök och dimma); jfr k, 6 a. Hvad nu, jag tror at hela hans kropp gådt up i en rök? Af en ganska handgriplig menniska syns icke det ringaste stoft öfrigt. Lindahl L'avoc. sav. 31 (1757). (Sv.) Gå bort i rök (lat.) evanescere. Lindfors (1824). Min förhoppning .. uppgick i rök och dimma. Castrén Res. 2: 332 (1847). Mitt stolta hyrkuskverk (som jag hoppats kunna inrätta) gick opp i rök. Blanche Bild. 1: 22 (1863). Om nu bara inte denna Sebastians förlovning plötsligt ginge upp i rök som alla hans föregående. Krusenstjerna Fatt. 2: 428 (1936).
β) [specialanv. av α] om pängar l. förmögenhet o. d.: förödas, förslösas, ta slut. Topelius Vint. I. 2: 87 (1867, 1880). Det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Söderberg Glas 94 (1905). särsk. med anslutning till f: förödas gm tobaksrökning. Vi slösa bort skogspengarna på lyx och rusdrycker m. m., 105 millioner kr. pr år supa vi upp, 25 millioner ”gå upp i rök”, o. s. v. VL 1905, nr 233 A, s. 7.
j) [jfr de etymologiska upplysningarna under ELD 5 c o. motsv. anv. av t. seinen eigenen rauch haben o. d.] (numera bl. ngn gg arkaiserande, i skildring av ä. förh.) i uttr. hava (sin) egen rök (och eld) l. (sin) egen eld och rök l. sin rök (och hushållning) l. egen rök och matlag l. hålla eld och rök, ha eget hushåll; jfr 5 o. ELD 5 c. Hvar och en, som sin egen eldh och rök hafver i staden, skall åhrligen .. uthgiffua staden sitt förskutt. AOxenstierna 1: 302 (1619); jfr Stiernman Com. 1: 740 (1619: sin egen Rök och Eld). Schmedeman Just. 224 (1636: holla eld och röök). Alle som hafve deres röök i Staden .., skole (osv.). HFinlH17Årh. 279 (1636). Dhe fremmandhe .. måtte lefva här uthi bårgares hus och hafva inthet sin egen rök. RP 14: 183 (1650). ASScF 18: 482 (1679: hafwa deras rööck och huusholdning). Nybyggen, Torp och alle andre Lägenheeter, hwilka egen Röök och Maatlag hafwa. IHäradsfougd. 1688, s. B 3 a. Förskotts-Penningar för hvarje Matlag, eller dem som hafva egen eld och rök i Staden. Sundelius NorrköpMinne 80 (1798). Förbundet 1914, nr 3, s. 1.
k) [delvis möjl. att hänföra till 2] i jämförelser, med tanke på röks egenskap att lätt förflyktigas; särsk. i sådana uttr. som försvinna l. gå bort l. driva bort l. skingras (så) som (en) rök (i luften, äv. i luft, förr äv. i l. för vädret), försvinna l. upphöra snabbt l. omärkligt l. utan att lämna spår efter sig o. d. (jfr i α, l). Mina daghar äre forswundne såsom en röök. OPetri 2: 422 (1531). (Sedan dalkarlarnas nederlag blivit känt) skingrades såsom rök för vädret all almogens sammangaddning och vpresning. Rhyzelius Ant. 142 (c. 1750). Min klara dag är nu, som rök i luft, försvunnen. Kolmodin QvSp. 2: 103 (1750). Et löfte som likt flickors eder, / Försvan i vädret som en rök. Creutz Vitt. 77 (1759). Allt det där (dvs. de gamla föreställningarna i religiöst avseende) hade drivit bort som rök, tomma moln av ord. Koch Arb. 252 (1912). Mörka känslor gingo bort som rökar i solskenet. Nilsson HistFärs 171 (1940).
l) [delvis möjl. att hänföra till 2] i mer l. mindre bildl. anv. (jfr e α, i α, β, 6). Utaf din eld vid minsta röken, / O kärlek! hvad för larm och gny! GFGyllenborg Vitt. 2: 153 (1795); jfr 6 b. Nutidens poesi har ofantligt mycket rök men sällan några verkliga gnistor. (Cavallin o.) Lysander 387 (1878); jfr 6 a. Quennerstedt C12 2: 109 (1916). — särsk. i sådana uttr. som försvinna (äv. lösas upp, förr äv. förvändas l. stiga) i (en) rök, förr äv. uppgå l. drivas bort med röken, gå om intet l. bli till intet l. omintetgöras l. försvinna snabbt l. omärkligt l. utan att lämna spår efter sig l. förflyktigas l. visa sig vara värdelös; förr äv. i uttr. driva bort ngt i rök, komma ngt att förflyktigas; jfr i α, k. Dogh förgår thz rychted sachteligen och driffues bort med röken. HB 2: 288 (1596). (Prästen Sabatius') Förhopning om Biskopsdömet förswan i Röök. Schroderus Os. 1: 526 (1635). (Arabernas) Fabler (hwilke offta slå feelt och medh röken vpgå). Sylvius Mornay 555 (1674). HSH 10: 193 (1715: försvinner uti en rök). Bergklint Vitt. 252 (1774: steg i rök). Där stodo nu alla projecter öfverända kastade, .. alt var i rök förvändt. CAEhrensvärd Brev 2: 307 (1799). Är Dygden ej din Vishets regel / I rök din vishet löses opp. Stagnelius (SVS) 2: 99 (c. 1820). En upplösning, som dref mest hela denna rysliga historia (om mord) bort i rök. Almqvist Skälln. 105 (1838).
m) [delvis möjl. elliptiskt för ssgr med RÖK, sbst.2, l. RÖKA, v.2] (numera bl. tillf.) i utvidgad anv. (jfr f β), om utrymme l. lokal där (förr äv. behandling varvid) rök förekommer l. utnyttjas l. om ngt som alstrar rök. Landsm. 1943—44, s. 132 (om rökeld). — särsk.
β) [jfr c] (†) = RÖK-KUR, sbst.2 Hon (dvs. en veneriskt smittad) behöfver icke gå igenom ”röken”, bara ”svälten”. Almqvist Törnr. 1: 45 (1839).
γ) [jfr d] rum l. utrymme där matvaror rökas, rökkammare. ”Den delen till à la d'haube, mellanbiten ska i röken, stjärten ska vi ha varm med kaprissås”. Bendz Piltr. 44 (1918; om förh. c. 1870). HantvB I. 4: 216 (1936).
2) [utvidgad anv. av 1] i luften uppstigande l. svävande (med små partiklar av fasta l. flytande ämnen blandad) gasmassa som är synlig o. som uppkommit på annat sätt än gm förbränning l. förkolning, ånga, dunst; äv. i individuell anv., om sådan gasmassa uppfattad ss. en enhet; äv.: i luften uppstigande l. svävande anhopning av små partiklar av fasta l. flytande ämnen; särsk. dels om dimma l. dis l. solrök, dels om anhopning av små vattenpartiklar som sväva i luften ovanför en fors l. ett vattenfall o. d., dels (äv. i uttr. rök och damm, jfr 1) om damm l. dammoln; jfr 1 i α, k, l. Heet töör röch eller damb, dheraff solennes skeenn så förhinndrades, att honn var endeles uppå seende såsom rödh kopper. HH 20: 202 (c. 1585). För rök af grus och dam, / han syns ej till. Atterbom LÖ 2: 329 (1827). Här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Lagerlöf Holg. 2: 281 (1907). En rök eller ångor af klor. 2NF 24: 150 (1916). Det fina täta regnet, som svepte furuskogarna i grå rök. Böök ResSv. 60 (1924). Det mulnade stundom, men det var bara torkmoln, tomma rökar som for över skyn. Moberg Utvandr. 92 (1949). — jfr DAMM-, FROST-, JORD-, KVICKSILVER-, LAND-, RÄGN-, SJÖ-, SKUM-, SKY-, SNÖ-, SOL-, TJÄL-, VATTEN-, ÄLV-RÖK m. fl. — särsk.
a) om utandning som är synlig (särsk. till följd av att vattenångor i den utandade luften kondenseras i kyligt väder). En röök gick aff .. (Guds) näso. och en förtärande eeld aff hans mundhe. Psalt. 18: 9 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917); jfr 1. Job 41: 11 (Bib. 1541). Andedrägten (synes) i form af en rök om vintern, men icke om sommaren. Berzelius Kemi 1: 195 (1808). Hvirflar af rök utgingo ur de frustande hästarnas näsborrar. Bremer Strid 71 (1840). jfr: Andedräkten stod som vit rök omkring honom i kölden. Östergren (1937). jfr äv. (†): Genom .. hålen (i huden) går stadigt ifrån vår kropp lika som en dimba eller rök, hvilken vi kalle omärckelig utdunstning. Rosenstein Comp. 226 (1738). — jfr ANDE-RÖK.
b) (†) om gas som bildas i matsmältningsorganen; jfr DAMM, sbst.2 1 b α. (Den som lider av yrsel skall) vndfly all then maat som födher mykin röök och annor groff wedsko vthaff sigh. BOlavi 11 a (1578). Hwilcken .. itt swagt Hufwud och hetzig Lefwer hafwer, han skal undfly starckt Wijn och Brännewijn, effterty the skarp Röök och Qwalm ifrån sig gifwa. Lindh Huuszapot. 41 (1675). jfr: Then wätzko som vpstiger aff maganom, hwilken är groff som en röök. BOlavi 10 b (1578).
c) (†) om ångor som stiga från nyss utgjutet blod. Röken af det menlösa, finulliga Lammets blod hvimlade .. i hvirflar mot skyarna. Lidner (SVS) 2: 203 (c. 1785).
d) mil. om konstgjord dimma som framkallas med tillhjälp av vissa kemikalier för att förhindra l. försvåra fientlig observation o. eldgivning; äv. om på liknande sätt framkallad färgad dimma använd för signaländamål. Framryckningens döljande i en slöja af rök. ArtillT 1918, s. 163. Edholm o. Dahlgren Stridsg. 57 (1926).
e) om det i luften svävande (med vinden spridda) frömjölet från vissa växter (t. ex. råg l. en); äv. i uttr. stå i rök, om växt (t. ex. råg l. en): ryka. När skogens enar stå i rök, / tar häggen floret på. Karlfeldt FridLustg. 44 (1901). Från rågaxen steg röken som imman från ett brödbak, som just tages från ugnen. Moberg Sedebetyg 439 (1935). jfr: Öfver det blommande rågfältet bildas liksom en lätt, molnlik rök. ”Rågen ryker”, som det heter. LAHT 1883, s. 164.
f) om de frigjorda sporerna av svampar av familjen Lycoperdaceæ (som då de sprida sig likna ett rökmoln); särsk. dels ss. förled i ssgr (jfr RÖK-BOLL 2, -SKY 2, -SVAMP 2), dels ss. senare led i ssgr (ofta i utvidgad anv., i benämningar på svampar av familjen Lycoperdaceæ; jfr KÄRING-, SKÅL-, STUBB-, SVANS-RÖK m. fl.).
3) om (ämne som utvinnes av) fasta partiklar som ingå i rök (i bet. 1 l. 2) o. som avsätta sig i skorstenar l. i rökfång o. d.; särsk. dels om kimrök, dels om de fasta partiklar som ingå i röken från ugnar där malm smältes l. rostas; numera bl. ss. senare led i ssgr. Rööken .. föres till råstgården .. och råstas. Holmkvist BergslHyttspr. 80 (cit. fr. 1716). All röken samlas (vid framställning av kimrök) tilsamman i en hög, och bäres sedan ur kammaren, at fyllas i sina käril. VetAH 1754, s. 108. Rinman (1789). — jfr HYTT-, KIM-, KOPPAR-, MALM-, MASUGNS-, SILVER-, TORRVEDS-, ZINK-RÖK m. fl.
4) (†) lukt, doft. Iach gaff en liuflig rök ifrå mich, såsom Cinamet och kösteliga örter. Syr. 24: 15 (öv. 1536; Luther: geruch; Bib. 1541: lucht; Apokr. 1921: doft). The Söte (äpplena) som ock hafwa en liufligh Rök, äre the bästa. Palmchron SundhSp. 60 (1642). Hildebrand MagNat. 103 (1650). — jfr NEKTAR-, ROSEN-RÖK. — särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr 6. Röök af god förtienst och winst, / .. Hafwer kallat uth oss. Moræus Schonæus 429 (c. 1685; lat. orig.: Lucri / Bonus odor evocavit nos foras). särsk.
a) i uttr. lida ngts rök, tåla ngt, tåla röken utav ngn, tåla ngn. (Om de kristna studera katekesen) skal skee, at thet the tilförende icke hafwa welat en gång luchta på, eller thes Röök nästan årkat lijda, skal behaga och smaka them. Rudbeckius Luther Cat. 21 (1667; t. orig.: das sie .. nicht riechen mügen). En förbannad lymmel, .. som jag intet kan lära mig att tåla röken utaf. Knorring Torp. 1: 195 (1843).
b) [efter t. den braten riechen, ana oråd] i uttr. känna röken av steken, ana oråd. Rudbeckius Luther Cat. 114 (1667).
5) [jfr 1 j] (om ä. förh. på landsbygden) (urspr. av ett hushåll bestående) kameral enhet för utgörande av vissa skatter o. pålagor (stundom liktydigt med: prästmantal); äv. (i sht i delar av Finl. o. Norrl.) om skattetal bestående av en viss (på olika sätt beräknad) jordareal; jfr MANTAL 3, MAT-LAG 2 a. HFinlKamF 1: 19 (1533). (På Åland) kalles een röök then jordh som är werdh 160 {marker} ortug[er]. Teitt Klag. 305 (1556). Helle mantall 1593 1/2, prästemantall eller röökar 1767. Thulin Mant. 1: 126 (cit. fr. 1646; om förh. i Jämtl.; i dissert.-uppl.). Ofta klyfves här (dvs. i Hälsingl.) stora heman, i 2 eller flere Rökar; kunna ock understundom 2 små Rökar läggas tilsaman i En Rök. Broman Glys. 1: 11 (1726). Arillds-Läje, som ligger på Norra sidan om kullen, har .. 40 Rökar eller Fiskare. Linné Sk. 323 (1751). Alanäs utgör enligt den Jämtländska hemmanräkningen 41 103/288 rökar, af hvilka 6 motsvara 1 mantal. NF 1: 345 (1875). Röken var (under 1500-talet i Finl.) ett skattetal, som rättade sig efter jordens fruktbarhet och dess därefter uppskattade värde i penningar. Almquist CivLokalförv. 2: 388 (1921). — jfr HEMMANS-, JORDEBOKS-, KALL-, MATLAGS-RÖK m. fl. — särsk.
a) i uttr. efter (var) rök l. röken l. rökar(na), med indelningen i rökar ss. grund (för utgörande av viss skatt l. pålaga o. d.). Att Allmogen icke kan tillåtas, Lagmans- Häradzhöfdings- och Tingzgästnings Penningar efter gärdetahlet (dvs. gärdemantal) erläggia .., utan at then Räntan .. må nu som af ålder warit, utgifwas efter hwar röök. Schmedeman Just. 801 (1683). OfferdalKArk. N I 1, s. 92 (1715: effter Röken). Taga ut skatten efter rökar. Meurman (1847). Frihet från såväl löner till tjenstemän, som från alla andra efter rök utgående utgifter. BtRStP 1856—58, VII. 2: nr 12, s. 5. Skatt efter rökarna. Sundén (1888).
b) (†) i uttr. bruka (viss jordegendom) under en rök med (annan jordegendom), utgöra skatt o. pålagor o. d. för (två jordegendomar) ss. en rök. Michel Simonssons .. ansökning (gäller) at få bruka det af sig optagne Arwei ödeshemman under en rök med Hiticka, emedan både äro af ringa skatt och ägor. ConsAcAboP 10: 268 (1712).
c) (†) i uttr. kall rök, rök bestående av jord som ger sämre avkastning än normal jord; jfr KALL-RÖK, sbst.2 Teitt Klag. 148 (1557).
6) i vissa bildl. anv. av 1, 2 o. 4 (jfr 1 e α, i α, β, l, 4 slutet).
a) [jfr 1, 2] (numera bl. i vitter l. högre stil) ss. beteckning för ngt som är förgängligt l. värdelöst l. bedrägligt l. inbillat. Andadrecten j wora näsor är en röök, och wort taal är een gnijsta som vtgår aff woro hierta. SalWijsh. 2: 2 (öv. 1536; äv. i Apokr. 1921); jfr 1 l, 2 a. Lucidor (SVS) 297 (1673). Jag tänkte den mer lyklig var, / Som lärdom, än den pengar har, / Jag fåfäng rök och väder svälgde. Triewald Lärespån 90 (1715). Et Namn förgylt med ärans skien, / Är flyktig rök när man är hölgd med Grifte-sten. Knöppel Reg. 20 (1741). Allt det ljuvliga, som fyllde mina dagar, var det bara rök, endast en chimär? Lindström JTengbÖ 122 (1923). — särsk.
α) i uttr. (en) dunst och (en tom) rök l. (en) rök och dunst l. rök och dimma; jfr DIMMA, sbst. 2 d, DUNST 2. RARP 4: 6 (1645: en rök och dunst). Ach! hwad är doch mennsklig gunst? / En blå töken, rök och dunst. Ps. 1695, 272: 6; jfr β. (Vissa författare ha) misstagit sig, då de påstådt, at detta ärenamn (dvs. den lundensiske ärkebiskopens titel ”primas”) war endast en dunst och en tom rök, utan andra rättigheter än blotta titelen. Lagerbring 1Hist. 2: 140 (1773). Schlyter JurAfh. 1: 143 (1836: dunst och rök). ”Alt är rök och dimma”, tänkte han, ”allting växlar beständigt form, öfveralt visa sig nya gestalter och bilder”. Almkvist Turgenjef 9: 284 (1887).
β) (föga br.) i uttr. blå rök, falskt sken, inbillning; jfr DUNST 2 slutet. Kanske var det bara en blå rök det också att hon höll af honom. Hülphers Ångermanl. 26 (1900).
γ) (†) i uttr. slå rök för ngns ögon, slå blå dunster i ögonen på ngn, föra ngn bakom ljuset; jfr DIMMA, sbst. 2 a α. Sina Embets-Bröder handterade han såsom skuggor. .. I det mästa slog han rök för deras ögon. Mörk Ad. 1: 70 (1743).
δ) [efter lat. vendere fumum l. fumos] (†) i uttr. sälja rök l. föryttra sin rök, avspisa folk med bedrägliga uttalanden l. läror, slå blå dunster i ögonen på folk. (En ohederlig domare) war waan til at sälia Röök. Schroderus Waldt 23 (1616; t. orig.: rauch zuverkauffen). Påfwen i Rom (visste) medh enkannerlige Ceremonier at föryttra sin Röök. Dens. Os. 2: 675 (1635; lat. orig.: suos fumos vendere nouit). jfr: Til hofwa sällies offta Röök vthan Eld .. (dvs.) Dher lofwas mycket vth, som aldrigh håls. Grubb 806 (1665).
b) (†; se dock ε) om ngt som utgör ett tecken på ngt l. en (obetydlig) del av ngt l. som ger en antydan om ngns l. ngts existens l. beskaffenhet o. d.; särsk.: rykte. LinkDVisitP 12/12 1634. Jag tror, Hans (dvs. Sinclairs) frägd, hvar af en rök / Steg opp til större tings försök, / Hans lif åt thetta mordet sålde. Leenberg MSinclair 4 (c. 1740). — särsk.
α) [jfr 1, 2] i uttr. röken står efter ngn, ryktet går om ngn. (Fogden Lasse Persson) gör jntit annedt än riffwer och kratzar till sig, alt thet han kan, som röken alrede står effter honum j Wästergötlandt. G1R 15: 398 (1543).
β) i uttr. hava (en) rök l. röken l. en rök eller en skugga av (l. om) ngt o. d., ha en aning l. misstanke om ngt, (gm vaga antydningar l. underrättelser tro sig) ha reda på ngt (som är i görningen); jfr OS, sbst.2 1 b γ. (Judarna) Huilke icke annat hadhe än eenn röök eller en skugga aff thet sanskylligha godha, som nu är vppenbarat. LPetri DialMess. 63 b (1542). Odoacer, som tilförrenne hadhe röök om Göthernas tilkomst. Schroderus JMCr. 286 (1620). Widekindi KrijgH 806 (1671: hade röken ther aff). Min Farbror har intet kunnat uphäfva Giftermålet, .. så framt han intet haft någon rök om hennes trolöshet. Knöppel Möt. 17 (1750). KKD 4: 125 (1908).
γ) i uttr. bekomma l. (und)få rök(en) av (l. om) ngt l. få rök och väder av ngt o. d., få en aning l. misstanke om ngt, få nys om ngt, (gm vaga antydningar l. underrättelser) få reda på ngt; äv. i uttr. få os av röken, få reda på saken, bli varskodd, höra rök om ngt, höra ryktas om ngt, höra glunkas om ngt; jfr OS, sbst.2 1 b γ. Hvar Pålacken der om (dvs. om förslaget att återlämna ett område till Polen) någon röök bekommer, skall han intet låta nöija sigh der medh. RP 5: 60 (1635). När H. Maij:tt fich röök och veder af bemälte boijort, kunde ingen holla H. Maij:tt. Därs. 8: 442 (1641). Wårt upsåt wj fördöllia. / Så kan og Patron ey härutaf Röken få. Börk Darius 6 (1688). Har k. Bror .. hördt någon röök om ett gifftermåhl, som skal negotieras hemligen emellan den unge gr. Gyllenstolpe och Broméns enkia? Bark Bref 2: 19 (1705). Dessutan fordras .. sådane förberedelser och underhandlingar, at .. grefve Posse och andre EKM:s ministrer .. skulle kunna undfå derom någon rök och kunskap. 2RA 1: 194 (1723). Imedlertid hade sonen Molander, som hunnit få os af röken (dvs. erfarit att hans o. faderns bedrägerier upptäckts), begärt Rectors pass och til Stockh. afrest. Porthan BrCalonius 226 (1795). Björkman (1889). jfr: O, huru skal thet fägna mig att få höra .., att I (dvs. trosvännerna i Västerås o. Sala) eij allena fått röken af saken utan ock sjelfva elden, ja, att thet .. är .. en sackta ren glöd på korssets altare. SRosén (1745) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 92.
δ) i uttr. bekomma l. få en rök (att osv.), få reda på l. vetskap om (att osv.), få höra ett rykte (att osv.). Vij hafve bekommit kunskaper och en synnerligh rök, att någre förrädelige stämplingar skole vare för handen. AOxenstierna 2: 21 (1609). The Casacker och någhra Städher vppå then Polenske Gräntzen, som .. nu fingo en röök, at .. (Dmitrij) skulle wara vndkommen sielff tridie til Polen. Petreius Beskr. 2: 206 (1614).
ε) [jfr 1, 2] (ngt vard., fullt br.) i uttr. (icke) se (l. få se) röken (stundom äv. en rök) av ngn l. ngt, (icke) se (resp. få se) det minsta l. ett dugg l. skymten av ngn l. ngt; äv. allmännare: (icke) få (det minsta osv. av) ngt, (icke) få vara med om den minsta tillstymmelse till ngt; äv. i uttr. röken synes (icke) av ngn l. ngt o. d., man ser (icke) det minsta l. ett dugg l. skymten av ngn l. ngt; nästan bl. i nekande l. frågande l. villkorliga satser l. i satser som innehålla en inskränkning l. inledas av innan. När länsman kommer med sina karlar, då syns icke röken af de uslingarne. Carlén Rosen 741 (1842). Mina fyra tusen kronor, dem fick jag aldrig se röken af sedan Per tog emot dem. Benedictsson Folkl. 28 (1887). Herre du milde, så han se'n satte af in i skogen, det skulle ju varit skamligt om de sett en rök af honom! Hülphers Timmer 167 (1906). Man ser inte röken av en konsert. Alving HemBäst 39 (1948).
ζ) [jfr t. einem einen bösen rauch machen, utsprida ett dåligt rykte om ngn] i uttr. förnimma en ond rök om ngn, höra ett dåligt rykte om ngn, känna en ond rök (att osv.), ha onda aningar l. misstänka (att osv.). En ondan röök han (dvs. den danske befälhavaren på ett slott) kende thå, / At the Swenske wille honom geste. Hund E14 106 (1605). (Församlingsborna) Haffwa förnummet een ond röök om honom (dvs. en till präst föreslagen person). LinkDVisitP 12/12 1634.
c) [jfr 1, 2 o. DIMMA, sbst. 2 f] (i vissa trakter, vard.) i uttr. i röken, i berusat tillstånd, i fyllan; äv. i uttr. vara (l. bliva) på röken (förr äv. på rök), vara (resp. bli) oklar l. oredig i huvudet av starka drycker, vara (resp. bli) berusad l. full l. ”sned”; jfr RÖKIG 3. Almqvist Smar. 446 (1845: på rök). Herre min skapare! han är på röken! Hedberg Sardou 120 (1866). Jag vet bäst själf, att det inte är mycket bevändt med min aktsamhet, när jag blifvit på röken. GHT 1895, nr 225, s. 2. Valter började ta ut vårdslösa svängar på dansgolvet, och till sist måste de gå från krogen. Han gned sina händer nästan ivrigare sådär i röken. Carlsson Hel 260 (1953). jfr: Han (dvs. styrmannen, som varit ute o. suddat) ser ut, som vore han insvept i rök. Ridderstad Samv. 2: 25 (1851); jfr 1, 2.
7) [anledningen till benämningen är sannol. att saften av Fumaria officinalis Lin. (som använts för ögonbehandling) framkallar tårar liksom rök (i bet. 1)] bot. om växter av släktena Fumaria Lin. o. Corydalis Vent.
b) [bildat till de under a nämnda ssgrna] (föga br.) ss. benämning på släktet Fumaria Lin., jordrök. NormFört. 28 (1894).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr (t. ex. -apparat, -badstuga, -bäcken, -fat, -inrättning, -kur, sbst.2, -maskin, -medel, -pörte) kunna äv. (åtminstone delvis) hänföras till röka, v.2): A: (1, 2) RÖK-ALSTRANDE, p. adj. som alstrar rök; särsk. mil. till 1 o. 2 d. Björkman (1889). Edholm o. Dahlgren Stridsg. 7 (1926). —
(1, 2) -ALSTRARE, r. l. m. (mera tillf.) ämne l. apparat som alstrar rök; rökämne (se d. o. 2); rökgenerator. ArtillT 1918, s. 162 (om apparat). Edholm o. Dahlgren Stridsg. 58 (1926; om rökämne). —
(1 b) -ALTARE. [jfr t. rauchaltar] (numera mindre br.) rökofferaltare, rökelsealtare. Tv skalt ock göra itt röökaltare til röökning. 2Mos. 30: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett altare för att antända rökelse därpå). RelC11Begrafn. 1697, s. B 1 a. Harlock (1944). särsk. mer l. mindre bildl. Thet Malmöiske Bibliske Andelige Röök-Altar Eller Manuale. (1690; boktitel). Östergren (1937). —
-APPARAT.
1) (numera knappast br.) till 1: apparat använd till skydd mot brandrök, rökskyddsapparat. Ahlström Eldsl. 371 (1879). Auerbach (1913).
2) till 1: apparat som alstrar rök; särsk.
a) biodl. apparat varmed biodlare alstrar rök för rökning (se röka, v.2 1 f) av bin; jfr -blåsare, -maskin 1, -pust 2, bi-pipa 2 o. rök, sbst.2 1 m δ. Rökapparat. BoupptVäxjö 1865 (av järn); möjl. till 4. Dahm Biet 151 (1878).
3) [jfr 2] (numera icke i fackspr.) till 1 o. 2 d: apparat som alstrar vid militära operationer använd rök, rökgenerator. VFl. 1918, s. 51. BonnierKL 3: 1305 (1939).
4) (numera knappast br.) till 2: apparat som alstrar för desinfektion o. d. erforderliga gaser l. ångor, desinfektionsapparat; jfr -maskin 2. LfF 1880, s. 145. Harlock (1944). —
-AVLEDANDE~0200, p. adj. (i fackspr.) som avleder rök. Dahlin Canada 114 (1929; om tratt över ässja). —
-AVLEDNING~020. (i fackspr.) avledning av rök; förr äv. konkret, om anordning för att avleda rök. TT 1878, s. 236 (konkret). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 556. —
-AVLOPP~02, äv. ~20. (i fackspr.)
2) konkret: anordning för att avleda rök (från eldstad o. d.). Schröder Dunker Fiskberedn. 64 (1890). —
-BAD. (rök- 1785 osv. röke- 1543) [jfr d. røgbad (i bet. 1), t. rauchbad (i bet. 1)]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 c: behandling av sjuk varvid rök från vissa ämnen användes ss. läkemedel; jfr -kur, sbst.2, o. rök, sbst.2 1 m β. Möller 2: 654 (1785).
2) (tillf.) till 1 d, oeg. (i fråga om torkning av säd), om förhållandet att ngt utsättes för invärkan av omsvepande rök; jfr bad 1 b γ. Säden torkas allmänt i rior och får där ett rökbad, som bevarar dess grobarhet. Finland 61 (1893).
3) [möjl. eg. bildl. anv. av en icke anträffad bet. ”bad i rökbadstuga”; jfr bad 3] (†) i det bildl. uttr. bada rökbad, vara med i (en het l. besvärlig) strid l. vara i elden; jfr rök, sbst.2 1 g. Then ene motte göre then annen vndsättning, när vmtränger, jcke latendis the hakeskytter allene bade alt rökebadet vtt. G1R 15: 157 (1543). —
-BADSTUGA~020, äv. -BASTU.
2) (utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter) till 1 d: byggnad l. utrymme avsedd (avsett) för torkning av malt o. dyl. l. för rökning av kött o. d.; jfr -pörte 2 o. badstuga 4. En Rööckbadstugu, vthmed Skorstens pijpan. BoupptSthm 25/1 1673. Hos Menige man blifver maltet allmänt tårckat uti rökbadstugor. Kiellberg KonstnHandtv. Brygg. 4 (1753). Västerb. 1931, s. 168. —
(1 c) -BALL. (†) boll av ämne(n) som vid antändning avger (avge) rök (som är välluktande). Berchelt PestOrs. D 8 a (1589). jfr saffrans-, viol-rökball. —
(1 c) -BALSAM. (förr) rökmedel i flytande form, som användes för att sprida vällukt l. för att skydda mot sjukdomar; förr sannol. äv. om rökelse (jfr -balsam-dosa). Berlin Farm. 1: 133 (1849).
Ssg: rökbalsam-dosa. (†) rökelseask l. rökelsekar? Crucifix .. med 9 Rök Balsam Dosor. KlädkamRSthm 1707, s. 242 (bland krigsbyte). —
(3) -BAND, n. (†) om de avsöndringar ur smältmassan som vid äldre smältprocesser avsatte sig bandformigt kring väggarna i smältugnar. Wallerius Min. 474 (1747). Blendigt rökband. JernkA 1828, 1: 264. —
-BELÄGGA, -ning.
1) (tillf.) till 1 f, ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om beläggning i halsen, framkallad av tobaksrök. Fogelström Somm. 38 (1951).
2) mil. till 1 o. 2 d: belägga (ett område o. d.) med rök. ArtillT 1923, s. 91 (: rökbeläggning). Rökbelägga observations- och eldledningsplatser. Edholm o. Dahlgren Stridsg. 64 (1926). —
(1, 2) -BILDNING. abstr. o. konkret. TT 1872, s. 114. Under krigets senare del fingo rökbildningar (skylande gaser) vidsträckt användning. 2NF 33: 266 (1921). särsk. bildl., om handling(ar) l. uttalande(n) o. d. som avser (avse) att dölja ngt. Den mystiska riksdagshusbranden 1933, där fakta länge doldes av allsköns rökbildning. SvD(B) 1946, nr 291, s. 4. —
(1, 2) -BLANDAD, p. adj. om låga l. luft o. d.: blandad med rök. VetAH 1767, s. 93 (om luft fylld med solrök). Rydberg Myt. 2: 384 (1889; om lågor). —
(1, 2 d) -BOJ. mil. med rökämne försedd boj som utlägges för att åstadkomma rökbildning över vatten. 2SvUppslB 16: 711 (1950). —
-BOLL.
1) till 1 o. 2: runt moln av rök l. ånga o. d. Kjellén UndInfl. 29 (1893; av vattenånga). Berg BlåDrag. 147 (1936; efter skott).
2) bot. till 2 f: röksvampen Bovista plumbea Pers., liten l. blygrå äggsvamp; äv. i uttr. stor(a) rökboll(en), svampen Bovista nigrescens Pers., stor l. svartnande äggsvamp. Krok o. Almquist Fl. 2: 190 (1907). Stora rökbollen. Kock SvampDubbelg. 67 (1935). —
-BOLM, n., äv. r. (SD(L), VFl.); best. -et, ss. r. -en; pl. (mera tillf.) -ar (VFl.). bolmande rök; äv. i individuell anv., om moln l. pust av bolmande rök; särsk. till 1 f, om (moln l. pust av) tobaksrök. SD(L) 1909, nr 233, s. 6. Skepparsnuggorna, hvilkas blåoljiga rökbolmar kommo gubbhufvudena att te sig än mer gråa. VFl. 1917, s. 75. —
-BOLMANDE, p. adj. som alstrar l. utsänder l. är förbunden med bolmande rök. TT 1901, M. s. 19 (om eldning). —
(1 d) -BRÄNNING. (förr) benämning på det första stadiet vid bränning av tegel i periodisk ugn, varvid röken från en jämförelsevis svag eld fick passera förbi teglet så att det torkade; jfr röka, v.2 1 d β. Rinman 2: 971 (1789). —
(1 c) -BÄCKEN. (†) bäcken vari ämnen som avge rök förbrännas (för att desinficera l. sprida vällukt i bostadsrum o. d.). BoupptSthm 1668, s. 1096. —
(1, 2 d) -CYLINDER. (numera bl. mera tillf.) cylinderformig rökprojektil; särsk. om rökvinggranat. Wikner InfTakt. 20 (1920). 2SvUppslB (1952). —
-DAMM, n. [jfr d. røgdamp (i bet. 1), t. rauchdampf (i bet. 1)] (†)
1) till 1 o. 2: rök(moln). Iach skall geffua .. teekn nedher på jordhenne, blodh och eldh och röökdamb. Apg. 2: 19 (NT 1526; Luther: rauchdampff; Bib. 1917: rökmoln). HH 20: 221 (c. 1595).
-DETEKTOR ~detäk2tor, r.; best. -n; pl. -er -täktω2rer l. -tek-. [efter eng. smoke detector; senare ssgsleden ytterst av lat. detector, vbalsbst. till detegere (se detektiv)] brandv. apparat som registrerar förekomsten av rök. SohlmanSjölex. (1955). —
(1 h) -DIKE. skogsv. tvärs över liggmilas tak upptagen ränna varigenom röken tränger ut. HbSkogstekn. 647 (1922). —
-DIMMA, r. l. f.
1) moln l. täcke l. slöja av rök. Wetterbergh SamhKärna 1: 115 (1857). särsk. (i sht förr) täcke av rök, avsett att skydda ett jordområde mot frost. SDS 1897, nr 82, s. 3.
-DIS, n. (mera tillf.)
-DOFTANDE, p. adj. som doftar av rök; särsk. till 1 b, som doftar av röken från rökelse l. rökoffer. Rökdoftande tempel. Lagerlöf Theokr. 107 (1884). Engström Hemsp. 141 (1921). —
-DRAG. (rök- 1739—1896. röke- 1748) (i fackspr., numera föga br.) drag (se d. o. I 16) som kommer rök att strömma ut genom skorsten o. d. (Gm en viss anordning i en kakelugn) främjas både sielfva rökdraget och eldkraftens qvarhållande. VetAH 1739, s. 73. JernkA 1827, s. 517. särsk. konkret: avloppskanal för rök; jfr drag I 16 slutet. VetAH 1748, s. 264. FFS 1896, nr 12, s. 15. —
-DUNST. (liten) rökmängd (som svävar i luften l. stiger upp ur ngt); jfr dunst 1. VetAH 1767, s. 109. —
-DYKARE. brandv. med syrgasapparat l. tryckluftapparat l. dyl. försedd brandman med uppgift att vid eldsvåda tränga in i rökfyllda utrymmen för att rädda där befintliga personer l. föremål l. för att släcka. SvD(A) 1937, nr 112, s. 18.
Ssgr (brandv.): rökdykar-, äv. rökdykare-bil. bil bemannad med rökdykare o. utrustad med rökskyddsmateriel. SvD(A) 1946, nr 328, s. 18.
-ELD. eld som ger rikligt med rök; särsk. om eld som täckts över med granris l. torv o. d. för att ge rikligt med rök. Möller (1790). Berg Sjöf. 78 (1910; tänd ss. signal). särsk.
a) (förr) om eld tänd för att med röken därifrån skydda odlingar mot frost. Gadd Landtsk. 1: 77 (1773).
b) till 1 c, om eld tänd för att med röken därifrån skydda människor o. djur mot mygg o. d.; särsk. om sådan eld i rengärde. VetAH 1804, s. 99. Rengärdet med dess rökeldar. 2SvKulturb. 3—4: 107 (1935). —
(1 c) -ESSENS. (†) essens avsedd att alstra välluktande rök. VexjöBl. 1845, nr 3, s. 3. Schulthess (1885). —
(1, 2 d) -FACKLA. [jfr t. rauchkerze, eng. smoke candle] mil. med rökämne fylld burk av plåt. Edholm o. Dahlgren Stridsg. 59 (1926). —
-FANA. [jfr d. røgfane] (mera tillf.) rök liknad vid en fana. Vi se det elektriska tåget rusa fram utan lokomotivet med sin rökfana i spetsen. ST 1929, nr 335, s. 19. —
(1 b, c) -FAT. (rök- 1710—1939. röke- 1669) [jfr d. røgfad, t. rauchfass] (numera knappast br.) fat varpå rökelse l. rökmedel förbrännes, rökelsefat; förr äv. om rökelsekar. Karlsson EBraheHem 82 (i handl. fr. 1669). Dalin (1854; med hänv. till rökelsekar). Cannelin (1939; med hänv. till rökelsefat). —
(2 d) -FLASKA. (förr) med röksyra fylld flaska (i sht avsedd för bekämpning av stridsvagnar). SoldIInf. 1944, s. 98. —
(1 f) -FOTOGRAFI. (förr) ett slags skämtartikel med en fotografisk bild som preparerats så att den framkallades av tobaksrök. UB 4: 624 (1873). —
-FRI. (mer l. mindre) fri från rök; som icke alstrar rök (l. endast alstrar obetydligt med rök); om malt o. dyl. äv.: som torkats på sådant sätt att det icke tagit smak av rök. Rökfri eldning, eldning med rökförbränning. Rökfri Kjölna. PH 5: 3336 (1752). Rökfritt malt. Barchæus LandthHall. 63 (1773). En rökfri låga, t. ex., en af sprit. JournManuf. 1: 7 (1825). Himlen är rökfri och klar uppöver (staden, där fabrikerna stå stilla på grund av strejk). Lundkvist FlodHav. 222 (1934). särsk.
b) (skämts., tillf.) till 1 f, om person: som icke röker tobak. En rökfri hyresgäst. Idun 1956, nr 19, s. 34.
-FRIHET~02, äv. ~20.
2) (förr) till 5: frihet från sådana pålagor som utgjordes efter rök. Rökfrihet vissa år för utklufna hemman och hemmansdelar. BtRiksdP 1856—58, VII. 2: nr 12, s. 5. —
-FRUSTANDE, p. adj. (mera tillf.) som stöter ut l. ger ifrån sig rök. Törneros (SVS) 1: 178 (1824; om ångbåt). —
-FULL. [fsv. rökfulder] rökfylld. Linc. (1640; under fumidus). Castrén Res. 1: 48 (1838; om kåta). —
-FÅNG. [jfr t. rauchfang (i bet. 1)]
1) till 1: anordning i form av en tratt l. en kupa l. en kanal o. d. som uppfångar röken från en spis l. ugn l. härd o. dyl. o. leder bort den (till skorstenspipa); rökhuv (se d. o. 1); spiskupa; äv. om skorsten; förr äv. i utvidgad anv. (med anslutning till rök, sbst.2 2), om anordning i laboratorium, avsedd att uppfånga o. leda bort illaluktande l. skadliga gaser (till skorstenspipa). (Sv.) Rök-fång, Skorsten, (lat.) Caminus, fumarium .. (t.) Rauchfang. Schultze Ordb. 1027 (c. 1755). Nyblæus Pharm. 310 (1846; i laboratorium). Dessa smideshärdar äro försedda med .. ställbart rökfång. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 556. Köket .. hade två eldstäder, en sättugn och en stor köksspis med rökfång över. Nilsson HistFärs 22 (1940). särsk.
a) (i fackspr.) utrymme i anslutning till eldstad l. ångpanna o. d., där rök samlas, innan den går ut genom skorstenen (o. där rökens värme stundom utnyttjas); jfr -kammare 1. Omkring rökfånget (i en rökförbränningsapparat) är en förvärmare för vatten, så anbragt, att man äfven på detta sätt tillgodogör värme. TByggn. 1859, s. 70. Smith (1917; i fråga om ångpanna).
b) (tillf.) i bild. Hans båda kammarpager / Skall jag med vin och rusdryck döfva så, / Att minnet, som är hjernans väktare, / Skall bli en dunst, och tankens boningshus / Ett rökfång blott. Hagberg Shaksp. 9: 233 (1850; eng. orig.: limbeck).
2) till 1, om öppning i tak (på tält l. kåta l. primitivt hus), varigenom röken från eldstad ledes ut i det fria, rökhål. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). Stjernorna, hvilka jag genom det stora rökfånget på tältet såg tindra på den nu klar blifna himlen. Düben Lappl. 125 (1873). (Skogsarbetarkojan hade) Stor eldpall mitt på golvet med öppet rökfång med rökhatt av bräder senare av plåt, som var bättre. SkogsarbMinn. 246 (1950). särsk. (tillf.) i utvidgad anv., om vulkans krater; jfr -hål 1 b. Volkanerne .. hvarken upplyfta eller omstörta de lager hvarigenom deras rökfång frambryter. Stiernstolpe Cuv. 29 (1821; fr. orig.: soupirail).
4) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 o. 2: anordning för uppsamlande av fasta partiklar ur rök från smältugnar l. rostugnar l. för uppsamlande o. sublimering av ångor; jfr -kammare 2, -kur, sbst.1, -stamp, -trumma 2, -valv. När de föreslagne hvälfde rostugnar med rökfång blifva inrättade, kan utom silfver och koppar äfven arsenicum till en myckenhet fås. 2RARP 16: 58 (1747).
Ssgr: rökfångs-fris. (föga br.) till -fång 1: utskjutande parti på rökfång över spis, använt ss. hylla; jfr fris, sbst.3 3. Nilsson HistFärs 25 (1940).
-stycke. till -fång 2: löst tygstycke med vilket man efter behov täcker rököppningen i en lappkåta. Grundström Pirak NomadLiv 136 (1933). —
-FÅNGARE, r. l. m. [jfr d. røgfanger (i bet. 4)]
3) (förr) fotogr. säckformig anordning för uppfångande av röken från magnesiumlampa; jfr -säck. 2UB 10: 357 (1907).
4) = -huv 3. Ibland i de snoende höststormarna sätter sig den nyfikna skatan på rökfångaren till ett tak i staden. Lo-Johansson Kungsg. 387 (1935). LD 1958, nr 177, s. 12. —
-FÄRG, r. l. m. l. f., förr äv. -FÄRGA, r. l. f. [jfr t. rauchfarbe]
1) färgnyans som erinrar om färgen hos rök l. ngt som varit utsatt för rök; jfr -färgad 1 o. färg, sbst.1 1. Schultze Ordb. 958 (c. 1755). Assiett och sköljkopp .. i en särdeles vacker rökfärg. VeckoJ 1931, nr 38, s. 56.
2) (†) konkret: färg (se färg, sbst.1 2) som har en nyans som erinrar om rök. Stryka an med rökfärga. Schultze Ordb. 960 (c. 1755). —
-FÄRGAD, p. adj.
1) som till färgen erinrar om rök l. om ngt som varit utsatt för rök; i sht i fråga om en brun färgnyans; jfr -blå, -brun, -grå, -gul, -röd. Swartbrun, eller: Röökferghat Linc. (1640; under bæticus). Hisinger Ant. 2: 71 (1820; om kvarts).
2) (föga br.) om glas(ögon) svärtad med (sot av) rök (till skydd mot starkt solsken). WoH (1904). Harlock (1944). —
(3) -FÄSTA, v. (†) refl., om rök: fastna (på ngt) i form av fasta partiklar; särsk. i uttr. rökfästa sig till ngt, sublimeras till ngt (på ngt). En lius metallisk rök, som .. rökfäster sig på alt, hvad som är kalt .. til et hvitt miöl. VetAH 1746, s. 179. Meurman (1847). —
-FÖRBRÄNNANDE, p. adj. [jfr eng. smoke-burning] tekn. om anordning vid eldstad l. ångpanna o. d.: som möjliggör rökförbränning; äv. om eldstad l. ångpanna o. d.: försedd med anordning för rökförbränning. JernkA 1860, s. 232. Ett af Beatties nya rökförbrännande expresslokomotiv. Adelsköld Dagsv. 2: 315 (1900). —
-FÖRBRÄNNARE, r. l. m. [jfr t. rauchverbrenner, eng. smoke-burner] tekn. rökförbränningsapparat. Smith (1917). —
-FÖRBRÄNNING. [jfr t. rauchverbrennung, eng. smoke-burning] tekn. (vid eldning använd metod innebärande en gm tillförsel av extra förbränningsluft åstadkommen) höggradig förbränning av de kolpartiklar o. tjärämnen som ingå i den i en eldstad alstrade röken (varigm bränslet tillvaratas mera effektivt o. den rök som bortgår blir mindre besvärande för omgivningen). TByggn. 1859, s. 69.
-kammare, r. l. m. utrymme i anslutning till eldstad, avsett för förbränning av kolpartiklar o. tjärämnen i den i eldstaden alstrade röken. TT 1897, Allm. s. 178.
-FÖRGIFTA, -ning. förgifta (ngn) gm rök; företrädesvis i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. SDS 1901, nr 97, s. 3 (vbalsbst.). —
(2) -FÖRSILVRING. (förr) varmförsilvring under svag värme (varvid vissa beståndsdelar i det för försilvring använda preparatet avgingo i gasform). Rinman 1: 550 (1788). —
-GAS. [jfr t. rauchgas] (i sht i fackspr.) gas(blandning) som bortgår vid förbränning (i eldstad); vanl. i pl. JernkA 1882, s. 204.
Ssgr (i fackspr.): rökgas-analys. analys av rökgaser (i syfte att kontrollera hur bränslet i en eldstad förbrännes). TT 1910, Skeppsb. s. 21.
-förvärmare, r. l. m. anordning varigm de rökgaser som bildas vid eldning i en ångpannas eldstad utnyttjas till förvärmning av matarvatten o. d., ekonomiser; ngn gg äv. om sådan anordning för förvärmning av förbränningsluft, luftförvärmare. SthmBelysn. 145 (1903). BonnierKL (1926; äv. om luftförvärmare).
-lucka, r. l. f. lucka varigenom rökgaser ledas (från en eldstad o. d.). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 78.
(1, 2) -GENERATOR. [jfr eng. smoke generator] (i fackspr.) apparat som alstrar rök. 2SvUppslB 16: 711 (1950). —
(1, 2 d) -GEVÄRSGRANAT~0102. mil. rökprojektil avsedd att avskjutas med gevär. Wikner InfTakt. 20 (1920). —
-GLAS. [jfr t. rauchglas; anledningen till benämningen är glasets färg] tekn. för vissa tekniska ändamål använt färgat glas som absorberar alla synliga spektralfärger på ett likformigt sätt. Roosval Schmidt 26 (1896). —
-GLUGG. glugg (i tak) varigenom rök utsläppes (ur torkhus, eldhus o. d.). Palmquist ObsRyszl. 11 (1674). —
(1, 2 d) -GRANAT. mil. o. sjöt. granat avsedd att alstra rök; jfr -gevärsgranat, -handgranat, -vinggranat. 2NF 33: 263 (1921). TT 1944, s. 1479 (till signalpistol använd till sjöss). —
-GRÅ. jfr -färgad 1. Rökgrå .. (dvs.) en svartaktig gråhet med en framlysande brun stenfärg. Marklin Illiger 77 (1818). Lundkvist FlodHav. 171 (1934). särsk. i n. sg. obest., substantiverat, om färgnyansen. Gardiner i rökgrått. Östergren (1937). —
(1 c) -GUBBE, om person m., om sak r. l. m. [jfr d. røgmand (i bet. 1)]
1) figur (i form av en cylinder l., vanl., en kägla) av ämne(n) som vid antändning alstrar (alstra) rök som är välluktande l. fördriver mygg l. ohyra; särsk. om sådan figur som användes för att sprida vällukt i bostadsrum o. dyl. (o. som förr ansågs rena luften o. skydda mot sjukdomar); jfr -ljus o. rökelse-ljus. Rökgubbar mot Koleran. AB 1834, nr 191, s. 4. Att tända på de röda rökgubbarna var mycket roligt. De ställdes på ett fat och över välvdes en porslinshuv. Linder Tid. 40 (1924; om förh. c. 1875). VaruhbTulltaxa 1: 120 (1931; för utrotande av ohyra). (Om kvällarna hade man i Siam) helst en rökgubbe brinnande på marken bredvid sig för att hålla myggen något så när på avstånd. Ekstrand JordRunt 2: 332 (1944).
2) (tillf.) i utvidgad anv., med anslutning till rök, sbst.2 1 f, om cigarrett. Essén Doll. 255 (1917).
a) person som gm smicker söker ställa sig in hos högtstående person(er). Cigarrfabrikören F. (skulle bli riksdagsman)? Den rökgubben. Nej! åt fanders med honom. Palmær Eldbr. 98 (1839); med ordlekande anslutning till rök, sbst.2 1 f. Dalin (1854).
b) uttalande som innebär smicker av högtstående person(er). JADahlström (1838) hos Dahlgren Släktprof. 2: 19. Rökgubbarne i Aftonbladet .. väckte så mycket större uppseende (än uttalandena i en annan tidning). Crusenstolpe Ställn. 12: 67 (1848). —
-GÅNG; pl. -ar.
1) (†) abstr., om röks bortgående från eldstad; äv. (övergående i 2) i uttr. hava sin rökgång, om eldstad: ha avlopp för sin rök (genom ngt). VetAH 1739, s. 72. 11 Eldrum som alla hafva sin rökgång igenom en enda skorsten. GFHjortberg (1772) hos Barchæus LandthHall. 121.
2) konkret: kanal l. rör varigenom rök ledes från eldstad o. d.; särsk. om murad kanal varigenom rök ledes till skorsten l. i skorsten. Skorsstehn medh 2:ne Röökgånger. OfferdalKArk. N II 1, s. 17 (1685). särsk. till 1 f, om den kanal varigenom röken går i en tobakspipa. KatalÅhlénHolm 37: 270 (1916). —
-HATT.
1) sjöt. på fartyg (numera i sht motorskuta l. pråm): avloppsrör för röken från köksspis o. d., vilket är så beskaffat att det (l. dess övre del) kan vridas (l. ställa in sig) efter vinden så att röken får avlopp i vindriktningen; jfr -huv 2. Sjöregl. 1741, 5: B 6 b.
2) (i fackspr.) enkel rökledare som uppfångar röken inuti en byggnad o. leder den direkt ut i det fria; jfr -hus 2, -huv 1, -tut. Lokomotivskorstenen bör stå midt under rökhatten i lokomotivstallet. Lundberg Lok. 277 (1902).
4) (i sht förr) föremål (runt, mer l. mindre konformat metallbläck l. rund skiva av glimmer o. d.) fastsatt vid (l. hängande över) lampglas för att skydda taket l. föremål ovanför lampan för rök o. hetta; jfr -fång 3, -fångare 2, -huv 4, -klocka o. hatt 3 h. Björkman (1889). HågkLivsintr. 7: 229 (1926; om ä. förh.). —
(1 c) -HINK. hink vari man eldar med rökalstrande ämnen för att driva bort mygg. SvSkog. 1591 (1928). —
-HJÄLM. [jfr t. rauchhelm] (förr) till skydd mot rök avsedd huvudbonad (försedd med anordning som gjorde det möjligt att andas i rökbemängda lokaler); jfr -mask 1. 2UB 1: 567 (1898). —
-HUS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4393).
1) (numera mindre br.) skorstenslöst hus uppvärmt med en ugn varifrån röken söker sig ut genom dörren l. en takglugg o. d., rökstuga; ngn gg äv. om skorstenslöst hus uppvärmt med öppen härd, eldhus. Linné Diet. 1: 91 (c. 1750). Ett enkelt ryggåsadt rökhus, der elden flammar å en stenlagd härd midt på golfvet. Nilsson HallMus. 85 (1902).
2) (tillf.) = -hatt 2. Byggnaderna på (spanska) landsbygden är enkla stenhus, ofta med öppen eldstad med ett rökhus mitt på golvet. FinT 1955, s. 271. —
-HUV.
1) över spis l. ugn l. härd o. d. anbringad huv avsedd att uppfånga rök o. leda bort den till skorstenspipa, rökfång; spiskupa; äv. om enkel rökledare som uppfångar rök inuti en byggnad o. leder den direkt ut i det fria; förr äv. i utvidgad anv. (med anslutning till rök, sbst.2 2), om anordning i laboratorium, avsedd att uppfånga o. leda bort illaluktande l. skadliga gaser (till skorstenspipa); jfr -fång 1, -hatt 2, -hus 2, -kåpa 2, -mantel. Berzelius Kemi 3: 148 (1818; i laboratorium). De olika slagen af rökhufvar i lokomotivstall. TT 1871, s. 315. Rökhuven (i ett kök) .. var murad av tegel och vilade med sitt ena hörn på en grov tegelpelare. Kulturen 1951, s. 173 (om förh. c. 1860).
3) (i fackspr.) anordning (vanl. av plåt) överst på skorsten, avsedd dels att åstadkomma bättre drag, dels att hindra nederbörd att komma in i skorstenen o. gnistor att flyga ut ur den; i sht om rörformig anordning vars övre del är rörlig o. försedd med en vindfana så att den kan ställa in sig efter vinden; äv. i utvidgad anv., om liknande anordning på ventilationsrör o. d.; jfr -fångare 4, -hatt 3. Dalin FrSvLex. 2: 510 (1843; på skorsten). Rökhuv användes även på luftutsugningskanaler. 2SvUppslB (1952).
4) (i sht förr) huv över ljus l. lampa avsedd att skydda tak l. föremål ovanför ljuset l. lampan för rök o. hetta; jfr -hatt 4. Dalin (1854). —
-HYDDA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4393). (†) = -koja. Vij låggo om natten uti en röökhydda, bygd med hohl på taket. Linné Skr. 5: 97 (1732). —
-HÅL, n. (rök- 1545 osv. röke- 1748)
1) till 1: hål varigenom rök strömmar ut; särsk. om hål i taket på tält l. kåta l. primitivt hus (jfr -fång 2). Rosenhane Oec. 154 (1662). I kåtans topp befinner sig det omkring halfannan meter vida rökhålet. Wiklund Lapp. 8 (1899). särsk.
a) skogsv. hål som under pågående kolning upptas i en mila för att avleda rök (o. förbättra draget i milan); jfr -stick. Wallner ArtCarb. 20 (1741).
2) (†) till 1: kanal varigenom rök ledes, rökgång; äv.: skorsten. G1R 17: 484 (1545). Hwar spijss och röökhohl skall wara 3 al:r öfwer taaket wäll och förswarl(ige)n upmuhrat. VRP 1690, s. 525. Et litet rökhål, som börjar innerst i ugnen midt i hvalfvet, och går hela hvalfvet tilbakas, för at värma det samma, men går så ut igenom hvalfvet ofvanpå. VetAH 1759, s. 172. Stål Byggn. 2: 35 (1834).
3) (†) till 2: hål varigenom ångor l. dunster o. d. tränga fram; särsk. om hål i jorden. Lind 1: 77 (1738). Här ett förfärligt gap och rökhål visas, som leda / Ned till den rysliga Dis. Adlerbeth Æn. 186 (1804; lat. orig.: spiracula). —
-HÄRD.
1) till 1, om ngt som är en härd (se härd, sbst.1 4) för (en besvärande) rökutveckling. En stor del af de rökhärdar, som för närvarande finnas, bortfalla (om man anlägger en elektrisk kraftstation). GHT 1896, nr 119 A, s. 3.
2) (i fackspr.) till 1 f, om det ställe i den urborrade delen av en tobakspipas huvud där röken alstras. LiggInstSvSpråkv. 2/3 1949. —
-KAKA. (†) kaka av rökalstrande ämne(n); jfr -gubbe 1 o. rökelse-kaka. SvTyHlex. (1851). Schulthess (1885). —
-KAMMARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4394), r. l. m. [jfr t. rauchkammer (i bet. 1)] tekn.
1) till 1: utrymme (i l. i anslutning till skorsten) där rök från en eldstad samlas, innan den går ut genom skorstenen; äv. om sådant utrymme i anslutning till ångpanna l. tegelugn l. masugn o. d., där rökens värme utnyttjas för uppvärmningsändamål; jfr -fång 1 a, -kåpa 3, -låda 1, -rum 3, -skåp 1, -stad 3, -upptag 1. TByggn. 1859, s. 70 (i rökförbränningsapparat). JernkA 1876, s. 67 (med utnyttjande av röken för uppvärmning).
2) till 1 o. 2: kammare där rök l. gas l. ångor uppsamlas för utvinnande av visst i röken osv. ingående ämne; jfr -fång 4. Rinman 2: 387 (1789; för kondensering av kvicksilver). Cnattingius 66 (1875, 1894; för framställning av kimrök). —
-KANAL. [jfr t. rauchkanal] (i sht i fackspr.) kanal varigenom rök ledes (från eldstad o. d.); rökgång (se d. o. 2); särsk. om kanal i ångpanneanläggning o. d., där rökens värme utnyttjas. TByggn. 1859, s. 70. Den från pannan kommande ångan ledes .. uti ett särskildt rörsystem igenom de pannan omgifvande rökkanalerna. Fock 1Fys. 486 (1861). särsk. till 1 f, = -gång 2 slutet. KatalÅhlénHolm 37: 270 (1916). —
-KAPELL. (förr) på segelfartyg försett med ångmaskin: kapell som anbringades på mast, rå, segel, kanon o. dyl. ss. skydd mot rök från skorstenen. Konow (1887). —
(1 b, c) -KAR, n. (rök- 1869—1889. röke- 1650—1899. röko- 1734) (numera knappast br.) rökelsekar. 1 Stoort Rööke Kahr af Söllfwer. HusgKamRSthm 1650—55, s. 189. Wirsén Vis. 271 (1899). —
(1, 2 d) -KASTARE, r. l. m. mil. kastpjäs för kastande av rökprojektiler. 2SvUppslB 24: 1147 (1952). —
(1 c) -KERTZE?, sbst.; anträffat bl. i pl. -er. [av t. rauchkerze, till kerze, ljus (se kerte)] (†) = -ljus. Chesnecopherus RegIter F 1 a (1613). —
-KLOCKA, r. l. f. [jfr eng. smoke-bell] (†) klockformig anordning ovanför oljelampa, avsedd att skydda tak l. föremål ovanför lampan från rök o. hetta; jfr -hatt 4. Malmbgt 1894, nr 75, s. 2. —
-KOJA, r. l. f. (†) skorstenslöst (bonings)hus uppvärmt med en ugn varifrån röken söker sig ut genom dörren l. en takglugg o. d., rökstuga. HH XVIII. 4: 32 (1709). Ödmann MPark 319 (1800). —
-KOLONN. [jfr eng. column of smoke, fr. colonne de fumée, it. colonna di fumo (alla i bet. 1)]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: rökpelare; jfr kolonn 1 c. Cook 2Resa 267 (1783; eng. orig.: vast quantities of fire and smoke).
2) (†) till 2: pelare av små vattenpartiklar som sväva i luften ovanför ett vattenfall. När man hunnit ett stycke upp i dalen, ser man en tät rökkolonn höja sig i dess innersta del; det är Rjukan. BotN 1839, s. 59. —
-KONSTNÄR. (†) varietéartist som gör konststycke varvid han blåser ut rök (möjl.: eldslukare). Mr C. Bookman, Rökkonstnär och Ventriloquist. SD 1892, nr 298, s. 2. —
(1 c) -KRYDDOR, pl. (numera bl. i skildring av ä. förh.) preparat som (väsentligen) var berett av ämnen ur växtriket o. som vid antändning utvecklade en rök som var välluktande l. (ansågs vara) medicinskt värksam; särsk. i uttr. rökkryddor mot astma, rökpulver, astmapulver. PH 11: 305 (1777). Rökkryddor mot astma. SvFarm. 282 (1901). —
-KULA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4394). (förr)
1) till 1: med kanon l. haubits mot befästning o. d. slungad lärftsäck fylld med ämnen avsedda att förbrinna o. alstra en rök som förhindrade l. försvårade fientlig observation o. eldgivning. FundPraxArt. 285 (c. 1710).
2) till 1 c: kula av ämne(n) som vid antändning alstrade en rök som användes för desinfektion o. d.; jfr -gubbe 1, -pastill. Doktor Barrie's rök-kulor (mot kolera). LfF 1854, s. 33. —
-KUR, sbst.1; pl. -ar. (†) valvformig utvidgning på skorstenen till äldre smältugn, där fasta partiklar ur röken uppsamlades; jfr -fång 4, -valv, -valvs-kur. BlBergshV 18: 112 (i handl. fr. 1687). —
(1 c) -KUR, sbst.2; pl. -er. (förr) kur avsedd att bota veneriska sjukdomar, varvid den sjuke (ofta insydd i en päls) behandlades med rök från vissa kvicksilverhaltiga ämnen; jfr rök, sbst.2 1 m β, röknings-kur. Welander VenerSj. 45 (i handl. fr. 1765). —
-KUR, sbst.3, se sp. 4394. —
-KVALMIG. om luft l. lokal o. d.: kvalmig av rök. Steffen BrittStröft. 173 (1895; om atmosfär). Wrangel Minn. 45 (1925; om lokal). —
-KVAST. (i sht i vitter stil) jfr kvast 3 e. Ett högt, svart skrov med yppig rökkvast efter sig. SvFl. 1941, s. 47. —
-KVAV, n. (†) om egenskap hos rökgång att icke låta röken fritt passera l. att ha dåligt drag. Så framt ej sielfva skorstens pipan, hvaruti kakelugns röret löper, är med rökqvaf bekajad. VetAH 1739, s. 75. —
-KÅPA.
1) (numera bl. tillf.) om rök vari en vulkan är höljd; jfr kåpa 1 a ε. Bremer GVerld. 2: 298 (1860).
(1 c) -KÅTA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4394). i rengärde: till skydd för rökeld (se d. o. b) uppförd ställning av stänger (liknande stommen i en sommarkåta). 2SvKulturb. 3—4: 108 (1935). —
(1 b, c) -KÄRL l. -KÄRIL. (rök- 1635—1824. röke- 1635—1668) (†) rökelsekärl. Schroderus Os. 2: 182 (1635). Ling BlotSven 102 (1824). —
(1 c) -LACK. (förr) blandning (i stångform) av hartser o. flyktiga oljor som vid antändning alstrade en rök som var välluktande l. (ansågs vara) medicinskt värksam; jfr -stång. ApotT 1698, s. 48. —
(1 c) -LAMPA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4394). (i sht förr) lampa som sprider vällukt då den brinner; dels om spritlampa med parfymerad sprit ss. bränsle, dels om ett slags elektrisk lampa; jfr parfym-lampa, platina-lampa 1. Westee (1842). 1. Rök lampa 3 lod. BoupptVäxjö 1859 (av silver); möjl. till rök-lampa, sbst.2 Och så hade man ju (på 1870-talet) röklamporna .., med vilka luften kunde ”rensas”! De .. voro av kristall med en liten silverhuv med ett hål för veken och ovanpå ytterligare en större huv. Linder Tid. 40 (1924). Elektriska parfym- och röklampor. KatalNK 1925—26, s. 18. jfr platina-röklampa. —
-LEDARE, r. l. m. (i fackspr.) ledning varigenom rök ledes (bort från eldstad). Retzius FinKran. 144 (1878). —
(1 c) -LJUS, n. (rök- 1589 osv. röke- 1589—1673) rökgubbe (se d. o. 1); jfr rökelse-ljus. Berchelt PestOrs. D 8 a (1589). jfr pestilens-rökljus. —
-LUCKA, r. l. f.
1) brandv. (i sht i mörkt trapphus i större byggnad befintlig, från bottenvåningen o. från trapphusets olika plan manövrerbar) lucka (se lucka, sbst.2 1) som är avsedd att öppnas vid eldsvåda för att avleda rök o. hetta. SFS 1917, s. 1098.
2) (numera föga br.) rökhål, rököppning; jfr lucka, sbst.2 2. Pörte .. (dvs.) ett hus i saknad af skorsten, men försedt med eldstad och röklucka. NF 13: 512 (1889). 2NF 22: 728 (1915). —
-LUFT.
1) (mera tillf.) till 1 f: luft som är blandad med tobaksrök, rökig luft. Som fönsterna stod halföppna, blef det dock ej någon besvärlig rökluft i salongerna. Kræmer Orient. 53 (1866).
2) [jfr Ljunggren Alm. 111 (1944)] (†) till 2: töcknig l. disig luft, luft som är fylld med solrök; jfr sky-rök. Alm(Sthm) 1795, s. 15. Alm(Ld) 1804, s. 14. —
-LUKT. lukt (som liknar lukten) av rök. 2SthmTb. 5: 315 (1577). Gammalt lin har röklukt samt brun eller brungul färg. Fröberg Skrädd. 23 (1941). —
-LÅDA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4394). [jfr t. rauchkasten, eng. smoke box] (numera knappast br.) = -skåp 1. ReglSJMachinEld. 1857, s. 12. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(5) -LÄNGD. (rök- 1695 osv. röke- 1695—1753) (förr) förteckning över rökarna o. de för dessa prestationsskyldiga inom ett område; jfr längd 8 a. LMil. 4: 803 (1695). —
-MAJA, f. (†) = -koja; jfr maja, sbst.2 Wij wilie öffuergiffua wåra fattigha röökmayor. PErici Musæus 3: 120 b (1582; t. orig.: raucherichte Fischerhütlein). —
-MANTEL. [jfr t. rauchmantel] (numera knappast br.) rökhuv (se d. o. 1). AHB 83: 53 (1873). Cannelin (1939). —
-MASK; pl. -er.
1) (numera icke i fackspr.) till 1: ansiktsmask konstruerad för att utgöra skydd mot rök, filterskydd, filtermask; jfr mask, sbst.2 8 c. Ahlström Eldsl. 173 (1879). SvSjöfartskal. 1953, s. 397.
2) mil. till 1 o. 2 d: rökridå avsedd att dölja ett förband l. operationer o. d.; jfr mask, sbst.2 6 c. KrigVAT 1922, s. 51. —
-MASKIN.
1) (numera bl. tillf.) till 1: maskin som alstrar rök; särsk. om rökapparat (se d. o. 2 a) använd av biodlare. 1 .. Rök-machin. BoupptVäxjö 1843; möjl. till 2. Dahm Biet 152 (1878).
2) (†) till 2, om maskin för alstrande av gas till rökning mot smittosamma sjukdomar; jfr röknings-maskin. SPF 1831, s. 232. —
(1, 2) -MATERIAL, n. material (se material, sbst. 1) som användes för att alstra rök; jfr röknings-material. Schröder Dunker Fiskberedn. 68 (1890). —
(1, 2) -MATERIEL. särsk. mil. till 1 o. 2 d: materiel som användes för att lägga ut rök. Edholm o. Dahlgren Stridsg. 63 (1926). —
(1, 2) -MEDEL. (i fackspr.) ämne l. blandning av ämnen som användes för att alstra rök (l. gas l. ångor); särsk. till 1 c o. 2, om ämne l. blandning av ämnen som användes för att utrota ohyra o. dyl. l. för att desinficera l. för att sprida vällukt i bostadsrum o. dyl. l. till behandling av sjukdom o. d.; jfr röknings-medel. AB 1834, nr 199, s. 4. LfF 1854, s. 33 (mot kolerasmitta). Numera brukas rökmedel i medicinen endast mot astma. Gentz Lindgren 192 (1931). —
(1, 2) -MOLN. tät anhopning av rök; jfr moln 3 a; särsk. till 1. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). särsk. (i sht i vitter stil) bildl. SKN 1845, s. 60. (G. IV A.) insveptes i ett rökmoln av officiellt smicker. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 185 (1951). —
-MÅLNING. [jfr d. røgmaleri] (numera bl. tillf.) på porslinstallrik som svärtats med röken från ett ljus: bild åstadkommen gm teckning med griffel o. d. på den svärtade ytan l. gm att under svärtningen skydda vissa delar av tallriken med papper. Tallrick med rökmålning. Freja 1874, s. 55. —
-MÄTTAD, p. adj. om luft l. utrymme o. d.: (upp)fylld med rök. SDS 1894, nr 416, s. 2 (om luft). Vid kallrökning .. får fisken hänga ett till fyra dygn i kallt, rökmättat rum. Hasslöf SvVästkustf. 371 (1949). —
-NACKE. [jfr -slöjskivling] (†) = -slöjskivling. Strömbom ÄtlSvamp. 34 (1886). Dens. Svamp. 36 (1896). —
(1 c) -NEJLIKOR, pl. (†) om kryddnejlikor använda vid rökning av rum. Rök Neglikor vthj Stugan der Likett stodh. BoupptSthm 1674, s. 924 b. —
(1 b) -OFFER. [jfr t. rauchopfer] inom vissa religioner förekommande offer bestående i brännande av ämne(n) som alstrar (alstra) välluktande rök. Dan. 2: 46 (Bib. 1541). Ett rökoffer till de himmelska magterna förrättades inför folket. Rydberg Ath. 184 (1859). särsk. mer l. mindre bildl. (Jorden giver) Herranom en liufflig lucht och röökopffer till tacksäijelse. LWivallius (1632) hos Schück Wivallius 1: 183. särsk.
a) om handling l. yttrande l. skrift o. d. som åsyftar att hylla l. lovorda l. smickra ngn l. ngt; särsk. i sådana uttr. som (upp)tända l. (ut)-strö (ett) rökoffer för ngn l. till ngns ära l. åt ngt, hylla l. dyrka l. lovprisa l. smickra ngn l. ägna ngn (överdrivna) hedersbetygelser resp. hylla l. dyrka l. lovprisa ngt. Kellgren (SVS) 4: 43 (1779). Den nya tidens egoistiska sjelfförgudning .. tänder rökoffer åt menniskosnillet. Melin JesuL 2: 95 (1843). Tidningarne fortforo att alldagligen upptända rökoffer till hans (dvs. en charlatans) ära. Hygiea 1843, s. 305. Smickret och beundran utströdde sina rökoffer hvarthelst konungen gick. Topelius Fält. 1: 70 (1853). Våra gustavianska skalder grepo med glädje varje tillfälle att i sina verser strö rökoffer för en vän eller gynnare. Mjöberg Stilstud. 26 (1911).
b) (numera föga br.) med anslutning till 1 f, om cigarr(er) o. d. De öfriga .. slå sig ned vid kaffekoppen med tillbehör och .. tända sina rökoffer. Lundin NSthm 512 (1889). PriskurFotogrArtikl. 1900, s. 4.
-OFFRA. [jfr -offer] (†) i uttr. rökoffra med smicker för ngn, smickra ngn. Afzelius Sag. X. 1: 154 (1864). —
(2) -OLJA, r. l. f. [syran ryker då den kommer i beröring med luft] (†) rå klorvätesyra; särsk. i uttr. full rökolja. Sedermera begagnades (vid rökning mot sjukdom) en rökelse, sammansatt af .. (bl. a.) ”full rökolja”. Bruzelius AllmogL 91 (1876). Lindgren Läkem. (1891). Hörlén GSed. 41 (1914). —
-ORM. (i vitter stil) om ringlande rökmassa (som stiger ur en skorsten o. d.). Martinson VägUt 400 (1936). —
-PANNA. (rök- 1541 osv. röke- 1541—1739) [jfr t. rauchpfanne (i bet. 1)]
1) (numera knappast br.) till 1: rökelsefat. Tagher för idher rökepannor .. och legger ther eeld in, och kaster röökwerck ther vppå. 4Mos. 16: 6 (Bib. 1541; Luther: pfannen; Bib. 1917: fyrfat). AStenbock (1782) hos Lamm Oxenst. 261. TySvOrdb. 1885 (1932).
2) (tillf.) till 1 g, om ett slags förr använd anordning på skjutvapen, avsedd att leda bort den av fängkrutet alstrade röken. Alm Eldhandv. 1: 40 (1933). —
(1 c) -PAPPER. (i sht förr) papper (i form av kort) som är preparerat med rökämnen så att det vid antändning l. uppvärmning över en ljuslåga ger ifrån sig en rök som är välluktande l. kan användas för desinficering l. utrotande av ohyra o. d.; jfr -kort. Rökpapper, som med mycken framgång blifvit begagnadt under kolerafarsoten. AB 1834, nr 221, s. 4. Rökpapper t. e. att bekämpa växtohyra med. Östergren (1937). —
(1 c, 2) -PARFYM. (i sht förr) parfym som användes till att utveckla välluktande rök i bostadsrum o. d. Parfymerad ättika användes (bl. a.) .. som rökparfym. AHB 54: 59 (1871). DN(A) 1926, nr 345, s. 28. —
(1, 2) -PATRON, r. l. m. tekn. vid undersökningar l. experiment o. d. använd patron som alstrar rök. Rökpatron .. användes vid provtryckning av gengasverk för att upptäcka eventuella gasläckor. Gengas 353 (1950). —
-PELARE. [jfr t. rauchsäule, eng. pillar of smoke, fr. colonne de fumée] rökmassa som har form av en pelare; jfr -kolonn 1, -kolumn. Ödmann MPark 264 (1800; eng. orig.: pillars of smoke). —
-PIPA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4395). (rök- 1538 osv. röke- 1668)
1) rökrör; särsk. om skorstenspipa. VarRerV 28 (1538). 2 Spislar och Bakugn i en Rökpipa. OfferdalKArk. N II 1, s. 89 (1744).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh., starkt vard.) i bildl. anv. av 1, om vidskaftad militärstövel. ÖstgGrenadj. 1943, nr 3, s. 35 (om förh. 1906). —
-PLYMAD, p. adj. [jfr -plym] (i vitter stil, tillf.) försedd med rökplym. Ett litet rökplymat lok kommer rullande. VeckoJ 1953, nr 31, s. 20. —
-PROBLEM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4395). (i fackspr.) problem som berör rök; i sht med tanke på rök (från eldstad o. d.) som vållar besvär l. obehag. KemT 1909, s. 40. —
-PULVER. (rök- 1589 osv. röke- 1618—1771) [jfr t. rauchpulver] rökmedel i pulverform; i sht till 1 c, om sådant medel avsett för utrotning av ohyra l. för desinficering l. för spridande av vällukt i bostadsrum o. dyl. l. för behandling av sjukdomar; särsk. (o. i fråga om nutida förh. nästan bl.) om medel mot astma, astmapulver. Berchelt PestOrs. C 8 b (1589; mot pestsmitta). Engström Nak. 238 (1934; mot astma). —
-PUST.
1) ström av rök som blåses ut; särsk. till 1 f, i fråga om tobaksrök; jfr pust, sbst.1 I 1 c. Hon tände en ny cigarett och sade mellan rökpustarna (osv.). Berger Ysaïl 216 (1905).
2) biodl. rökapparat (se d. o. 2 a) försedd med blåsbälg; jfr pust, sbst.1 II. Ljungström Bisköts. 92 (1895). —
-PÄNNINGAR, pl. [y. fsv. rökia pänningar (i bet. 2)]
-PÖRTE. (rök- 1621 osv. röke- 1661)
1) (i sht om ä. förh. i av finnar bebodda trakter) = -stuga. Murenius AV 549 (1664). Blott ett äkta finskt rökpörte bebos ännu (i Vitsand i Värml.). HT 1929, s. 421.
2) (numera nästan bl. om ålderdomliga förh., i sht i vissa trakter) till 1 d, = -badstuga 2; jfr pörte 3. Så haffuer han gånget in uthi ett warmt rök pörte, och ther bliffuen dödh. VästeråsDP 11/4 1621; möjl. till 1. SthmStadsord. 1: 163 (1661). Fiskeredskapen, not och nät med mera, som uphänges uti et rök-pörte at rökas, varar längre än eljest. Salander Gårdsf. 354 (1758). Östergren (1937). —
(1 d) -RIA, r. l. f. (i sht förr) ria där säd torkas i röken från eld, eldria. HushBibl. 1755, s. 248. —
(1, 2) -RIDÅ.
1) om tät rök som hindrar fri sikt; särsk.
b) mil. till 1, 2 d, om rök avsedd att hindra l. försvåra fiendens observationer l. eld. SvD(A) 1933, nr 67, s. 7.
2) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om ngt som tjänar till att dölja ngt. Zilliacus Templ. 23 (1931). Bakom talesättens rökridå ha polisstatens metoder blommat. GHT 1944, nr 25, s. 7. —
-RING.
1) (om förh. i mellersta o. norra Asien) till ett jurts stomme hörande ring som omger rököppningen. Hedin Asien 2: 205 (1903).
2) av rök bildad ring i luften; särsk. till 1 f, om sådan ring av tobaksrök. Didrik rökte och blåste rökringar. Lindqvist Dagsl. 3: 135 (1904). Nyström NKina 2: 63 (1914). —
-RUM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4395). (†)
2) (rum med) eldstad?; jfr -stad 1. En stuffva och kammar med 6 knutar, huar uthi ära 4 röckrum, och på taaket 8 klöff neffver. VDAkt. 1655, nr 215.
-RÖR, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4395). rör varigenom rök ledes (bort från eldstad). VetAH 1739, s. 72. Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder .. jämte tillhörande rökrör, imrör och ventilationsrör noga rengöras. SFS 1944, s. 1137.
Ssgr (i sht tekn.): rökrör- l. (vanl.) rökrörs-anslutning. konkret: anordning på spis o. d. för anslutning av rökrör. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 71.
-panna. ångpanna i vilken röken från eldstaden ledes genom rör som gå genom pannan, tubpanna. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 165.
-SALT, n.
1) kok. till 1: (vid tillredning av grillade rätter använt) koksalt som preparerats för att ge maten röksmak (som om den stekts över öppen eld). BonnierKokb. 655 (1960).
2) [salterna övergå vid upphettning i vit rök] (†) till 2, om (blandning av) ammoniumsalt(er); särsk.: ammoniumkarbonat; jfr röt-salt. Sahlstedt (1773). Schulthess (1885). —
(1, 2) -SATS. sats av ämnen som vid antändning l. sammanblandning utveckla rök l. gas; numera i sht (mil.) till 1, 2 d, om sats för alstring av rök avsedd att hindra l. försvåra fiendens observationer l. eld. Berlin Farm. 2: 617 (1851). Edholm o. Dahlgren Stridsg. 58 (1926). —
-SEGEL. [jfr t. rauchsegel (i bet. 1), eng. smoke-sail (i bet. 1)]
1) (förr) på segelfartyg: litet segel som anbringades i lovart om kabysskorstenen för att reglera draget i skorstenen o. hindra röken från att slå ned mot fartygets däck. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
(1, 2 d) -SIGNAL. signal bestående av rök; äv. om apparat avsedd att avge sådan signal. Lieberath Baden-Powell Scout. 101 (1910). SvSjöfartskal. 1953, s. 399 (om apparat). —
-SKADA, r. l. f. skada förorsakad av rök; särsk. dels om skada som rök från skorstenar förorsakar inom växtvärlden, dels om skada förorsakad av brandrök. KemT 1912, s. 92. Stora rökskador vid pappersbrand. SDS 1957, nr 203, s. 3 (i rubrik). —
-SKADA, v. vålla rökskada på (ngt); företrädesvis i pass. (äv. med intr. bet.: bli skadad av rök). Röken .. rökskadade hela lagret. Östergren (cit. fr. 1933). En person, bosatt i fastigheten, rökskadades (vid eldsvåda). SDS 1957, nr 203, s. 3. —
(2) -SKRIFT. skrift som åstadkommes på himmeln gm att man från ett flygplan släpper ut ett rökalstrande ämne så att bokstäver (l. andra tecken) bildas. Geijerstam Canning Pol. 50 (1936). —
-SKUGGAD, p. adj. (numera mindre br.) entomol. om insekts vinge: som (på ett vanl. otydligt avgränsat område) är täckt av en mörk slöja, grått skuggad l. brunt skuggad o. d. ÖfversVetAFörh. 1860, s. 171. —
-SKYDD, n.
2) abstr.: skydd med tillhjälp av rök; särsk. (i sht förr) om sådant skydd för odlingar mot frost. SvUppslB 7: 372 (1931).
Ssgr: rökskydds-apparat. särsk. (i sht brandv.) till -skydd 1: apparat avsedd att skydda den som bär den mot skadliga invärkningar av (brand)-rök. 2NF 3: 1498 (1905).
-glasögon, pl. (förr) till -skydd 1: glasögon avsedda att skydda ögonen mot rök. 2NF 3: 1499 (1905).
-huva. (förr) till -skydd 1: (hela huvudet täckande) huva avsedd till skydd mot rök. 2NF 3: 1499 (1905).
-SKÅP, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4395).
1) tekn. till 1: i anslutning till (lokomotivs l. fartygs) ångpanna befintligt utrymme där röken samlas, innan den går ut genom skorstenen (o. där stybb kvarstannar), sotskåp; jfr -kammare 1. TT 1894, Byggn. s. 32 (till lokomotiv). 2NF 33: 1068 (1922; till sjöångpanna).
2) (†) till 1 o. 2: dragskåp, kapell. Med kakel beklädda rökskåp för skadliga ångors bortförande. BtRiksdP 1901, 8Hufvudtit. s. 290 (i kemiskt laboratorium).
Ssgr (till -skåp 1; tekn.): rökskåps-lucka, r. l. f. lucka på rökskåp (avsedd att göra dettas inre tillgängligt för rengöring o. d.). SJ 3: 46 (1906).
-tubplåt. mellan rökskåpet o. tuberna i en ångpanna befintlig plåt vid vilken tuberna äro fästa, främre tubplåt. SJ 3: 35 (1906). —
(1, 2 d) -SKÄRM.
1) (numera icke i fackspr.) av militärt förband o. d. utlagd rökridå avsedd att hindra l. försvåra fiendens observationer l. eld. VFl. 1918, s. 15. SvD(A) 1930, nr 272, s. 8.
2) i mer l. mindre bildl. anv., = -ridå 2. Denna .. grundlagsförändring har .. tillåtit de tre partierna att till en förvillande grad manövrera bakom skickligt utlagda rökskärmar. SvD(A) 1929, nr 139, s. 3. —
(1, 2) -SLÖJA, r. l. f.
1) rök (äv. solrök o. d.) som likt en slöja höljer l. täcker o. mer l. mindre bortskymmer l. undanskymmer ngt; särsk. mil. till 1 o. 2 d. SvT 1852, nr 174, s. 2. Rökslöjor, utlagda antingen .. framför .. egna trupper eller ock framför fiendens observationsplatser. KrigVAT 1921, s. 273.
(1, 2) -SLÖJAD, p. adj. [jfr -slöja] (tillf.) täckt l. höljd av en rökslöja l. rökslöjor. Den rökslöjade himlen. Malmberg Werfel 40Dag. 374 (1935; t. orig.: rauchverschleierten). —
-SLÖJSKIVLING~020. [svampens hatt är ofta rökfärgad av sporerna] bot. svampen Hypholoma capnoides Fr. Cortin SvampHb. 137 (1942). —
-SMAK. smak som (liknar den som) kännetecknar rök l. ämnen som rökts l. varit utsatta för rök. Dahlman Humleg. 5 (1748). —
(1 c, 2) -SPRIT. (i sht förr) spritlösning av olika droger, avsedd att alstra en rök l. ge ifrån sig en ånga som är välluktande l. (ansetts vara) medicinskt värksam; jfr -spiritus, -ättika. AB 1869, nr 286, s. 1. Så kallad ”röksprit” förekommer .. af olika beredning, hvilken slås på en glödgad eldskyffel e. dyl. och sålunda sprider en mer eller mindre angenäm lukt. NF 14: 260 (1890). —
-SPYENDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om (ngt som är försett med) skorsten o. d.: som ger ifrån sig rök- (moln). En sotig, rökspyende .. ångare. Hornborg Antip. 57 (1915). —
-STAD.
1) (†) (hus försett med) eldstad; jfr -rum 2. Flere rökstäder vore då intet i gården, utom bondens egen sätesstufva. VDAkt. 1756, nr 604. jfr (skämts.): Sedan han (i kåtan) upptändt eld i rökstaden — såsom den rätteligen borde heta i stället för eldstaden .., företog han sig att (osv.). Carlén Bull. 3: 113 (1847).
2) (†) om sätesgård. En Röökstadh så godh som till 6000 marks ränte skall Fursten (dvs. en arvfurste, som får pängar i stället för furstendöme) innan Furstendömet icke förwägrat warda, till en widerkännelse opå alle dödzfall, att han till samma Furstendöme rätter arfwinge är. Lagförsl. 26 (1609).
-STAKE. (förr) Rökstakar kallas vid en del kopparverk smala träd, eller tallkäppar, som vid kopparmalmens kallrostning nedsättas på åtskillige ställen invid murarne och tjena at, vid deras updragande, röna huru hettan verkar, samt at med deras borttagande gifva luft och drag åt rosten. Rinman (1789). —
(2) -STAMP, r. l. m. (†) vid framställning av svavel ur svavelkis enligt äldre metod: litet runt järnkärl vari ångor som uppstego genom hål på de egentliga förlagen vid destillation uppsamlades o. sublimerades; jfr -fång 4. Rinman 2: 913, 926 (1789). —
-STARK. som alstrar myc ket rök; motsatt: röksvag, rökfri; särsk. till 1 g, om krut o. d. SDS 1895, nr 276, s. 1. —
-STOCK. byggn. i byggnad: murvärk som innehåller rökgång(ar), skorstensstock. TT 1894, Allm. s. 136. —
-STOD.
1) (i sht i vitter stil) till 1: mer l. mindre pelarformigt rökmoln, rökpelare. Björnståhl Resa 1: 200 (1771).
2) (numera bl. tillf.) till 2: pelare l. mer l. mindre pelarformigt moln av ångor o. d. (På Döda havet) upstiga understundom stora rök-stoder. Bergman Jordkl. 199 (1766). —
(1, 2) -STRÅLE. stråle av rök l. ånga o. d. Öberg Makt. 1: 55 (1906). Berg Krig. 54 (1915). särsk. (†) om ångstråle som uppkommer av en vals utandning; jfr rök, sbst.2 2 a. Nilsson Fauna 1: 642 (1847). —
(1, 2) -STRÄNG, r. l. m. (numera bl. mera tillf.) jämförelsevis smalt o. rakt horisontellt stråk av rök l. ånga o. d.; stundom äv. om pelare av rök o. d. Är detta Cuthullin, o Fillan, eller en rök-sträng på heden? Ossian 2: 141 (1794; eng. orig.: a pillar of smoke). Högberg Utböl. 2: 233 (1912). —
-STUGA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4396). (rök- 1579 osv. röke- 1614) i sht etnogr. (numera bl. i vissa trakter undantagsvis förekommande) skorstenslöst hus använt ss. bostad (stundom äv. ss. bastu l. ria) o. uppvärmt med en ugn varifrån röken söker sig ut genom dörren l. en takglugg o. d.; äv. om ett på sådant sätt uppvärmt rum (i hus med flera rum); jfr -hus 1, -hydda, -hytta, -koja, -maja, -pörte 1. HSH 36: 238 (1579; i Narva). Svettbaden .. utvecklas så småningom till ångbad, för att slutligen försiggå i ugnförsedda rökstugor eller bastur. Fatab. 1917, s. 161. HT 1929, s. 420 (i hus med flera rum). Kvarntorp är inte den enda bebodda rökstugan i Lekvattnet. TurÅ 1949, s. 216.
Ssgr (i sht etnogr.): rökstug- l. rökstugu-badstuga, äv. -bastu. rökstuga använd (dels ss. bostad, dels) ss. bastu (för ångbad) o. ss. ria. MeddNordM 1902, s. 44.
-skav, r. l. m. järnredskap avsett att renskrapa väggarna i en rökstuga med. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 61 (1918).
-STYCKE. (om lapska förh.) det övre (närmast rököppningen befintliga) av de båda tygstycken som bilda en kåtas tyghölje. Grundström Pirak NomadLiv 135 (1933). —
(1 c) -STÅNG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4396). (förr) rökmedel i form av en stång; jfr -lack. Almström KemTekn. 2: 329 (1845). —
-SUGARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) apparat l. anordning som suger ut rök; äv. om rökhuv (se d. o. 3) på skorsten. Massan af fantastiska ”röksugare” på våra taknockar. TT 1883, s. 57. Brandmännen fick använda röksugare och släckte med kolsyresnö. LD 1958, nr 271, s. 3.
Ssgr (brandv.): röksugar-, äv. röksugare-aggregat. för utsugning av (brand)rök ur ett rum o. d. avsedd apparat. SvD(A) 1946, nr 328, s. 18.
-SUR. om öga: (röd o.) rinnande till följd av rök; äv. i utvidgad anv., om blick o. d.: som kommer från l. hör samman med röksura ögon. Johnson Nu 12 (1934). Augusts röksura blick. Därs. 70. —
-SVAG. [jfr t. rauchschwach] som alstrar obetydligt med rök; motsatt: rökstark; särsk. dels om stenkol o. d., dels till 1 g, om krut (äv. övergående i bet.: som ss. väsentlig beståndsdel innehåller nitrocellulosa). 20 kg. röksvagt gevärskrut. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 10. Att elda med röksvagt kol. SkånAB 1928, nr 89, s. 5.
-SVAMP. (rök- c. 1750 osv. röke- 1741)
2) bot. till 2 f: individ l. art av svampfamiljen Lycoperdaceæ (i sht av släktet Lycoperdon Pers. l. det därmed stundom sammanförda släktet Calvatia Fr.); äv. om släktet Lycoperdon Pers.; i pl. äv. om familjen Lycoperdaceæ; jfr -boll 2 o. blind-svamp, bofis, damm-svamp, fessopp, käring-fis 1, käring-rök, ryk-svamp. Hammarberg Herdinn. 43 (1741). Smitt Svamp. 66 (1863; om släktet Lycoperdon). (Sv.) Allmänna röksvampen, (lat.) Lycoperdon Bovista Fr. Rebau NatH 2: 39 (1879). 2SvUppslB (1952; i pl., om familjen). jfr jätte-röksvamp m. fl.
Ssgr (till -svamp 2): röksvamp- l. (vanl.) röksvamps-damm, n. (-svamp-) (†) = rök, sbst.2 2 f. LfF 1879, s. 186.
-SVANS. (i vitter stil) om (svansliknande) stråk l. massa av rök som fartyg l. tåg o. d. släpar efter sig. Bremer NVerld. 1: 336 (1853). —
(2) -SVAVEL. (†) vid framställning av svavel ur svavelkis enligt äldre metod: sublimerat svavel som samlades i ”rökstamp”. BlBergshV 18: 220 (i handl. fr. 1746). Rinman 2: 926 (1789). —
-SVÄRTA, v., -ning. svärta (ngt) med rök; äv. i pass. med intr. bet.: bli svart av rök; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): svart av rök. Under röksvärtad (tak-)ås. Palmblad Aisch. 87 (1842). Kärlen röksvärtas förmedelst eldning med idegransved. Rig 1932, s. 129. Lokalerna röksvärtades innan brandkåren hann dit. SvD(A) 1941, nr 113, s. 7. —
(2 d) -SYRA, r. l. f. mil. lösning av svaveltrioxid i klorsulfonsyra (dvs. svavelsyrans klorid), som vid utspridning i luften tillsammans med luftens fuktighet bildar rök. SoldIInf. 1944, s. 98. —
(5) -TAL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4347). (rök- c. 1575 osv. röke- 1537—1764) [fsv. rökia tal] (förr) antal rökar; äv.: efter rök räknat jordtal, rök; jfr röke-mantal. Udi somblige länn i Findlandh brukes stongetaell och skatmarktaell och opå andre orther röketaell eller kroketaell. G1R 26: 222 (1556). Pastoratet Istorp innefattar öfver 300 matelag eller röktal. GbgMag. 1761, s. 457. Till följd av upprepade skattläggningar ökades röktalet rätt väsentligt (i Finl. på 1500-talet). Almquist CivLokalförv. 2: 388 (1921). särsk. i uttr. efter röktal(et), förr äv. i röktal, med indelningen i rökar ss. grund (för utgörande av viss skatt l. pålaga o. d.); jfr rök, sbst.2 5 a. HFinlKamF 2: 13 (1537). (Skrivaren skall) giffue thillkenne och vpschriffue wedh huad sätt hans åårlige skatt eller Rentta, eller wed hvad nampn, vtgåå pläger, anthen vdi skatt, Gärder, Röketaall, Kroketaall eller huru thet helst wara kann. CivInstr. 10 (1547). Stiernman Riksd. 1737 (1675: efter Röketahlet). Sådana allmänna besvär, som äro personella eller utgå efter röktal. SPF 1859, s. 733.
-TAPP. (†) tapp varmed en ugns rökhål tilltäppes. (Sv.) Röktapp .. (t.) ein irdener Pfropf, der in das Rauchloch gesteckt wird, ein Ofenpfropf. Möller (1790). Heinrich (1828). —
-TICKA, r. l. f. [svampen är rökigt ockragul] bot. svampen Polyporus fumosus Pers. Krok o. Almquist Fl. 2: 262 (1907). —
-TJOCK. (mera tillf.) om luft o. d.: tung o. kvalmig till följd av rök, rökmättad. En tranlampa blinkar matt genom det röktjocka mörkret. Antarctic 2: 483 (1904). —
-TOPAS, se d. o. —
-TRUMMA, r. l. f.
2) (förr) till 2, vid framställning av svavel ur svavelkis: trumma av bräder, vari svavelångor uppsamlades o. sublimerades; jfr -fång 4. Åkerman KemTechn. 1: 139 (1832). —
-TVÄTTNINGS-APPARAT. tekn. apparat som skiljer de fasta beståndsdelarna i rök från de gasformiga gm att röken passerar genom vatten. TSjöv. 1891, s. 73. —
-TYG. (†) koll., om rökmedel o. rökapparater (se -apparat 2 a). Någre bruka vid skattningen (av en bikupa) hvarjehanda slags röktyg. Fischerström 1: 743 (1779). —
-UGN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4396). i sht etnogr. ugn som saknar skorsten (o. släpper ut röken genom den öppning där bränslet lägges in). The arma och oförmögna bruka gemeenligen rökestugur och röökvgnar, The ypperste och rijkesta Kakelvgnar. Petreius Beskr. 1: 7 (1614). Norlind AllmogL 170 (1912). —
-UPPTAG~02, äv. ~20.
1) i sht sjöt. i anslutning till (i sht fartygs) ångpanna befintligt utrymme där röken samlas, innan den går ut genom skorstenen; jfr -skåp 1. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Rökupptaget .. består av två delar, sotskåp och anslutningstrumman till skorstenen. Bergström Fartygsmaskin. 1: 253 (1917).
2) järnv. från taket i lokomotivstall nedfällbar anordning som tjänar till att avleda röken från ånglokomotiv (som eldas upp) inne i stallet (o. till att öka draget i lokomotivets eldstad). Lundberg Lok. 277 (1902). —
-UTGÅNG~02, äv. ~20. konkret: öppning l. anordning varigenom rök strömmar ut. Rejmers Koln. 45 (1868). —
-UTLOPP~02, äv. ~20.
(1, 2, 2 d) -UTSPRUTNING~020. (tillf.) utsprutning av rök l. rökalstrande ämnen. Rökutsprutning från flygplan. Östergren (cit. fr. 1933). —
-UTTAG~02, äv. ~20. konkret: öppning l. anordning varigenom rök från eldstad o. d. ledes ut. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 62. —
-VACKA, se d. o. —
(1 c) -VAKT. (†) vakthållning vid eld(ar) i det fria, upptänd(a) för att sprida rök ss. skydd mot pestsmitta; äv. konkret, om vaktstyrka med uppgift att ombesörja sådan vakthållning. GenMRulla 6/10 1711. Cavallin Herdam. 4: 296 (cit. fr. 1711; konkret). —
Ssg: rökvalvs-kur. (†) = rök-kur, sbst.1 Holmkvist BergslHyttspr. 80 (cit. fr. 1722). Wollenius Sal. 57 (1725). —
(1, 2) -VIRVEL. virvel av rök l. ånga o. d. (äv. av yrande skum i bränning o. d.). Möller (1807). Johansson HomOd. 12: 219 (1844; i bränning). —
-VÄG. (mera tillf.) väg som röken följer för att från en eldstad o. d. nå ut i det fria. JernkA 1866, s. 156. —
-VÄNDNING. (†) om förhållandet att rök tvingas att ändra riktning under sin passage genom en rökkanal. Carlberg SthmArchitCont. F 4 b (1740). —
-VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4397), n. (rök- 1536 osv. röke- 1667—1746) [jfr t. rauchwerk, räuch(er)werk] (i sht ålderdomligt)
1) ämne (l. blandning av ämnen) som brännes för att alstra rök, rökelse, rökmedel; särsk. dels (motsv. rök, sbst.2 1 b) om rökelse som användes vid rökoffer l. liknande kulthandling (äv. övergående i bet.: rökoffer), dels (motsv. rök, sbst.2 1 c) om rökmedel som användes för att desinficera l. för att sprida vällukt i bostadsrum o. d.; förr äv. allmännare, om välluktande ämnen; jfr rök-värk, sbst.2 2. Josie nampn är såsom edla rökwerck vthu apotheken. Syr. 49: 1 (öv. 1536; Apokr. 1921: rökelseblandning). På then andra daghen, offradhe Nethaneel .. een gyllene skeedh, tiyo Siklar guld werd, full medh röökwerck. 4Mos. 7: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: rökelse). Til .. Rökwärck (vid pest) måghe brwkas .. Myrrham, Weyrok, Meyoran (m. m.). L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623). Uti gudinnans (dvs. Dianas) lund hon lifvets vår förnötte, / Och i en lycklig frid des rena rökverk skötte. Creutz Vitt. 4 (1761). Ett silkeshyende, stoppadt med rökverk, stödde hennes hufvud. Almqvist DödSag. 75 (1845). Gentz Lindgren 189 (1931). jfr avguds-rökvärk.
2) (i vitter l. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om dyrkan l. lovprisande (äv. i bön till Gud) l. hyllning l. smicker (äv. tänkt ss. ngt förgängligt l. värdelöst; jfr rök, sbst.2 6 a). IBörk (1689) hos Noreen SmDiktLejonk. 22. Til bön, J läppar, eder skicker, / At Gud et liufligt rökvärck får. Kolmodin Dufv. 252 (1734). Och hvilken är då Ärans lön? — / Et löf, hvars grönska snart försvinner; / .. Et rökverk, som på grafven brinner. Kellgren (SVS) 2: 89 (1781). Måhända fann Gustaf i längden litet besvärligt allt detta i tid och otid framburna rökverk. Snoilsky i 3SAH 17: 179 (1902). jfr: Röökwerck betydher alle stadz bidiande j scrifftenne. Gl2Kon. 23: 5 (Bib. 1541). jfr äv.: Gyllene skålar fulla med rökwerck, hwilket är the helighas böner. Upp. 5: 8 (Därs.). särsk.
a) i sådana uttr. som (upp)tända (sitt) rökvärk för l. åt ngn l. ngt l. på ngns altare, bära rökvärk åt ngn l. på ngns altare, bringa ngn sin hyllning l. dyrka l. lovprisa l. smickra ngn resp. dyrka l. lovprisa ngt. (Jag) med vördliga mine mitt rökvärk gladliga tänder, / För dig, värdige Printz. Frese VerldslD N 1 a (1715, 1726). Säll den som på dit (dvs. frihetens) Altar rökverk bär. Lalin Arachne 2 (1750). O! Krångelmakare, ej krångla mera, / ej mera rökverk åt din Gejer bär! Engström Milst. 206 (i handl. fr. 1833). Herrar diplomaters fina kår / på ädla nordiska huldinnors altar / sitt rökverk tände. Sturzen-Becker 2: 11 (1861). Emanuelsson 1PredHögm. 1: 82 (1865: upptänder). Opinionen tänder sitt rökverk för det lyckade våldet lika ofta som för den förnärmade rätten. Rydberg KultFörel. 5: 393 (1887).
b) (†) i uttr. uppelda ngns äreminnes rökvärk på Martis altare, hylla ngn för hans krigarbragder. SvMerc. 3: 1205 (1758).
c) i sådana uttr. som strö rökvärk för l. omkring ngn, lovprisa l. smickra ngn; förr äv. i uttr. strö ngn rökvärk för ngt, lovprisa ngn för ngt. Det frapperade mig, at Hallenberg .. sökt sig tilfälle at strö honom (dvs. G. III) rökvärk .. för en sak .. som ej en gång var hans värk. Porthan BrCalonius 106 (1794). (En recensent) strör ganska mycket rökverk för min person, men ogillar alldeles mit försök. Berzelius Brev 8: 38 (1814). Böttiger 3: 189 (1843, 1858: omkring).
d) i uttr. rökvärk brinner för ngt, ngt dyrkas l. lovprisas, ngns rökvärk brinner för ngn (förr äv. brinner ngn), ngn dyrkar l. lovprisar ngn. Låt min otros köld försvinna, / At mit rökvärk dig (dvs. Gud) må brinna. SionSång. 1: 38 (1743). Jag vet Horatier och Maroner / Uti Cæsarers hof man fann, / Där ofta skaldens rökverk brann / För många Kungliga Personer. Tegnér (WB) 1: 50 (c. 1805). Må, Evige, för äran af ditt namn / I hvarje bröst ett heligt rökverk brinna! Stagnelius (SVS) 2: 354 (1821).
Ssgr (till -värk 1; numera bl. i vitter stil, i sht ålderdomligt): rökvärks-doft. rökelsedoft. Atterbom SDikt. 1: 160 (1807, 1837).
-ÄMNE. (i fackspr.)
(1 c, 2) -ÄTTIKA. (i sht förr) ättikslösning av olika droger, avsedd att alstra välluktande l. medicinskt värksam rök l. ånga; särsk.: kryddättika (se d. o. 2). AHB 54: 90 (1871; avsedd att vid användningen slås på en het eldskyffel). Lindgren Läkem. (1902; om kryddättika). —
B (†): RÖKE-BAD, -DRAG, -FAT, -HÅL, se A. —
(1 b) -HÖG, r. l. m. hög på vilken rökoffer antändes. Kyrkorne äro här upbygda, til största delen, på the ställen, hvarest tilförende varit theras offerlundar, rökehögar, ättehagar .. etc. Broman Glys. 1: 18 (1726). —
-KAR, -KÄRL, -LJUS, -LÄNGD, se A. —
(5) -MANTAL. sammanfattande, om rökarna (o. de för dessa skattskyldiga) inom ett visst område; jfr rök-tal, sbst.2 Jag sänder .. Domboken för 1612, Sampt försiglade längd På Röckemantalett. JAGrubb (1613) i HFinLappm. 3: 366. —
-PANNA, se A. —
-PAULUN. tält l. tältliknande hydda utan rökgång från eldstaden; jfr paulun 1 o. rök-stuga, sbst.1 G1R 21: 76 (1550). —
-PIPA, -PULVER, -PÖRTE, se A. —
(5) -SMÖR. till kronan utgående naturaprestation bestående av en viss mängd smör för varje rök. Almquist CivLokalförv. 3: 172 (i handl. fr. 1544). —
-STUGA, -SVAMP, -TAL, -VÄRK, se A.
C (†): RÖKO-KAR, se A.
Avledn.: RÖKAKTIG, adj. till 1: som liknar l. erinrar om rök. Linc. (1640). En rökaktig Dimma har visat sig 3:ne morgnar efter hvarandra. DA 1793, nr 69, s. 1. —
RÖKIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content