publicerad: 2002
SÖNDER sön4der, adv.2 o. adj. oböjl. (ss. adj. (†) attributivt SvOrds. C 2 a (1604), BoupptVäxjö 1877; (†) n. -t Rudbeck Atl. 2: 182 (1689), BoupptVäxjö 1828); ss. adv. äv. (numera i sht i södra Sv., mer l. mindre bygdemålsfärgat) I SÖNDER isön4der.
Ordformer
(i sönder c. 1645 osv. sender 1719—1856. sonder (-dh-) 1548 (: sonderskorne)—1747. sunder (-dh-) 1541—1773. sunner- i ssg 1668 (: sunnerkull)—1729 (: sunnerkullen). synder (-dh-) 1526—1681 (: Synderbryta). sönder (-dh-) 1526 osv. söndir (-nn-) 1589—1590. sönner 1679 (: sönnerborat)—c. 1690. sönt 1939)
Etymologi
[fsv. sunder (i bet. I o. II), synder, söndir (i bet. I), äv. i sunder (i bet. I), sv. dial. sunner, sund(er), sunt, sönner, sönder, äv. i sunner osv. (i bet. I); motsv. fd. sundær, (i) syndær (d. sønder), fvn. (í) sundr, nor. (i) sund(er), fsax. sundar, alla i bet. I, mlt. sunder, sonder, adj.: avskild, ensam, speciell, säregen, o. prep.: utan, fht. suntar (i bet. I), äv. adj.: avsöndrad, avsides (mht. sunder (i bet. I), äv.: prep.: utan, o. konj.: utom, t. sonder, prep.: utan), feng. sundor (i bet. I), äv. on sundran, varav eng. asunder; jfr äv. got. sundrō, ensam, avsides; sannol. till den ieur. rot med bet. ’avsides, borta’ som äv. föreligger i gr. ἄτερ, avsides, utan, o. (med annat avljudsstadium) i sanskr. sanutár, avsides, borta, lat. sine, utan, fir. sain, olik, speciell, tochar. A sne, tochar. B snai, båda: utan; formen sönt är eg. n. sg. av sönder, som stelnat o. anslutits till andra adv. på -t som BORT, ELJEST, ENBART, MANGRANT m. fl. (jfr äv. sv. dial. söndert, sönder, i sönder). — Jfr SONDERLING, SUNDER, adv.1, SYNNERBAR, SYNNERHET, SYNNERLIG, SÄNDER, SÖNDERSAMT, SÖNDRA, SÖNDRIG]
I. ss. adv.: i delar, i bitar, i stycken; i (särsk.) förb. dels med (transitivt) verb o. obj., dels med intransitivt verb, angivande resultat av handling l. verksamhet resp. skeende.
a) betecknande att ngt delas l. plockas l. skärs l. huggs l. faller o. d. i mer l. mindre stora stycken l. bitar, utan speciell tanke på att saken blir förstörd, särsk. i den särsk. förb. ta sönder; äv. mer l. mindre bildl. Szå wordho och vndherlaghmannen och fogten saakfälthe .. för thet the hadhe .. kliffwitt iordh syndher. HH XIII. 1: 178 (1565). Murarne ref han ned i grund, men husen tog han sönder, lade med mycken omsorg timret och teglet på flottbroar och förde det floden utåt till Oeniadæ. Emanuelsson Polyb. 2: 109 (1834). Avfallet vid tillverkningen (av konstsilke), som särskilt i början var mycket stort, tillvaratogs på så sätt, att man skar sönder det i små stycken och därefter spann ut det. Bolin KemVerkst. 126 (1942). — särsk.
α) (numera föga br.) i fråga om att hugga ved, förr äv. i fråga om att stycka kött. Abraham .. högg synder wedh til brenneoffer. 1Mos. 22: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Slachtare(n) .. slachtar Gödeboskapen .. thet är, han Sticker honom Flåår Huden aff, och hugger honom sönder. Schroderus Comenius 420 (1639). (Sv.) Hugga sönder en oxe, (eng.) To cut up an ox. Widegren (1788). Stora och knotiga vedkubbar som han hade all möda att klyva sönder. Östergren 7: 998 (1953).
β) betecknande att ngt som utgör en helhet får denna fullständigt upphävd, särsk. i fråga om att ngt krossas l. finfördelas; äv. (numera mindre br.) i fråga om att ngt utröres (till en massa l. smet o. d.). Hans läryungar rychte vp ax, och gnuggadhe sönder medh he(n)derna. Luk. 6: 1 (NT 1526). Tagh så Löök, skalan och hackan sunder väl. Kockeb. B 5 b (1650). Att bulta sönder (kokorna i åkern) med Trähammar, som wahnligit är, är alt för swårt, därföre kan Landtmannen göra sig en Welt. Rålamb 13: 9 (1690). Tag en fijlbunka med grädda och alt: wispa sönder 5 st. ägg. Valleria Hush. 5 (c. 1710). I förtvivlan böjer hon sig ner mot jorden och smular sönder de kletiga jordklumparna och får dynga på fingarna. Johnson Här 46 (1935).
b) betecknande att ngt brister l. plockas l. slås o. d. i delar, med speciell tanke på att saken blir förstörd l. trasig o. inte fungerar längre; äv. allmännare, om ngt som inte fungerar; i sht förr äv. om ngt som inte är helt.
α) i (särsk.) förb. med intransitivt verb, särsk. i sådana uttr. som gå äv. spricka l. falla l. vittra sönder; äv. mer l. mindre bildl.; i uttr. gå sönder särsk. (numera bl. mera tillf.) i förb. med opers. subj.; äv. i förb. med verb med konstruktionsväxling, se REGNA SÖNDER. Hon tappade flaskan i golvet så att den gick sönder. Hans klocka har gått sönder. Huset håller på att vittra sönder. Än doch .. (fiskarna) wåro så monge gick likawel nätet icke sönder. Joh. 21: 11 (NT 1526). När hon .. en gång gick spatzera på Iisen, gick Iisen sönder vnder henne, och hon druncknade. Lælius Jungf. I 8 b (1591). (Grodan) vpblåste sigh .. til thes hon remnadhe och sprack sönder. Balck Es. 163 (1603). Så händer det att under det vi söka att sätta ihop statsmachinen, håller det på att gå litet sönder emellan oss. Bremer Dagb. 51 (1843). Klostren behöfde icke upphäfvas, de föllo sönder af sig sjelfva. Inrättningen hade förlorat sin makt öfver folktron. Svedelius SmSkr. II. 1: 76 (1877). Utan saktmodighet går samlifvet sönder. Billing Betr. 39 (1906). Som om jag varit rädd för att någonting skulle gå sönder i mig. Evander Härl. 114 (1975).
β) i särsk. förb. med (transitivt) verb o. obj., äv. i förb. med verb i pass. övergående i dep.; i sht förr äv. i mer självständig anv., motsvarande (l. ss.) objektiv predikativ. Riv inte sönder boken! Hunden har bitit sönder hennes skor. Han har bitit sönder en plomb. Slå sönder rutan så att vi kan ta oss in! Ingen låther ny wijnmost vthi gambla flaskor, annars slaar wijnmosten flaskonar synder. Mark. 2: 22 (NT 1526). Dett är en arm fola, som icke skenar et par skaklar sunder. SvOrds. A 5 a (1604). Der träta de endast, rifva sönder kläderne, hoppa på borden. Kellgren (SVS) 5: 207 (cit. fr. 1788). På hösten .. blef vädret så svårt, att några af skeppen slogos sönder och sjönko. Schück o. Lundahl Lb. 1: 49 (1901). Träbenet bröt man sönder. Nilson MessTräb. 176 (1990). — särsk.
α') i uttr. ha sönder; äv. (numera bl. i vissa trakter) göra sönder. Borg Luther 2: 858 (1753). Lille Svante .. är .. en stor slarfver, som .. gör sönder allt hvad han får i hand. GHT 25 ⁄ 2 1896, s. 2. Han visste, att han var en slarfver, som hade sönder alting. Geijerstam MPojk. 94 (1896). Ett säkerhetsbälte var trasigt. Besättningens förklaring är att en passagerare haft sönder det. DN 14 ⁄ 7 1987, s. 6.
β') i uttr. sönder och samman, betecknande att ngn l. ngt fullständigt fördärvas; särsk. i anv. motsv. dels γ', dels c; jfr SAMMAN 3 b. Hwset ther .. (Jobs barn) vthi såto föll vppå them, och klämde och krossade them sönder och samman. Elimæus POlai B 4 b (1618). Svara mig på min fråga .. annars slår jag dig sönder och samman. Gumælius Bonde 337 (1828). Inför det förenade Nordens väldiga krafter föll mecklenburgarens välde sönder och samman. SvRiksd. I. 1: 44 (1931). I Rotterdam hade hela glädjekvarteret .. bombats sönder och samman. SvD(B) 1943, nr 103, s. 9. En riksdagsman .. kritiserade regeringens avvecklingspolitik sönder och samman. SvD 18 ⁄ 3 1988, s. 2.
γ') mer l. mindre bildl.; jfr β'. AOxenstierna 8: 95 (1633). At brytha fredz tractaten sönder, och latha all skuldh komma på oss, ded är eij .. rådh. Dens. Bref 4: 305 (1646). Se den köttsligt sinnade huru .. de onda begärelserna slita sönder hans bröst. Hagberg Pred. 4: 89 (1818). Det var grubbel som gnagde sönder honom. Colliander Repin 297 (1942).
c) utom ss. förled i ssgr numera mer l. mindre oeg., motsv. dels a, dels b β, betecknande att person l. djur skadas l. lemlästas l. sargas o. d.; jfr b β β'. Honom brytes jtt been synder. OPetri 2: 93 (1528). Hanss granne Nillss i grofell hafuer slagit tuv sibenn sönder på oluff Erichss koo. ÅngermDomb. 1630, fol. 34. Landzförrädhare .. slijtas sönder twertz och endes medh fyra hästar. Schroderus Comenius 669 (1639). Gustaf (föll) framstupa och slog sönder hela handen mot trottoarkanten. Geijerstam MPojk. 107 (1896). Kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er. Matt. 7: 6 (NT 1981). Vi rider och tävlar helt enkelt sönder våra hästar. GbgP 10 ⁄ 12 1988, s. 37.
II. ss. adj.: i stycken; förstörd, trasig.
a) [jfr motsv. anv. av d. dial. sønder] (†) ss. attribut. Sunder skoo gör wåtha fötter. SvOrds. C 2 a (1604). Månss Rafuelss i fölckia hafuer ogill och sönder gerzlegårdh. ÅngermDomb. 13 ⁄ 8 1632, fol. 66. 1. g(amma)l(t) söndert Dourchslag. BoupptVäxjö 1828. 3 sönder halsdukar. Därs. 1877.
b) ss. predikativ (numera bl. oböjt, förr äv. böjt ss. n.); äv. bildl.; jfr I b α, β. Cykeln är sönder. Then (skivduk) iag haff(ue)r lenge brukat han ähr nu nestan all sönd(e)r oc förnött. KlädkamRSthm 1579 C, s. 41 a. Gullsmeden .. bootade een kalck, som sönder waar. BtÅboH I. 11—12: 16 (1655). Ett ädelt stycke och merkeligit, aff ett i Sten huggit Calendarium, och är skada at det är söndert. Rudbeck Atl. 2: 182 (1689). Man samlades till the, och hofmarskalkinnan såg snart, att någonting var litet sönder inom familjen. Bremer Hem. 1: 239 (1839). En gammal slarfvig rock, hvilkens kanter och ärmmynningar voro sönder och fulla af långa uddar och djupa vikar. Hertzberg Päivärinta 3: 16 (1886). Menisk och ledband var sönder i knäet. DN 4 ⁄ 6 1986, s. 39.
Ssgr (Anm. I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. särsk. förb., gäller i huvudsak samma regler som för ssgr med bort, fram, genom (se d. o. ssgr anm.). Särsk. gäller att ssg i samtliga vbalformer brukas i vissa fall, i sht i fall av oeg. l. bildl. anv., antingen allmänt jämte särsk. förb., t. ex. -dela, -slita, l. företrädesvis, t. ex. -sarga, l. så gott som alltid, t. ex. -falla 3): SÖNDER-ARBETA~020, -ning.
1) till I a β: gm bearbetning upplösa l. finfördela (ngt); jfr arbeta 8 b. Polhem ESkr. 3: 11 (c. 1710). Katrinplommon kokas i kort spad, urkärnas och sönderarbetas med gaffel. Ekberg Hvad äta? 291 (1899). En torfmaskin utgöres af en maskinkropp, i hvilken en eller två knifaxlar sönderarbeta den torf, som tillföres maskinen medelst elevator. 2NF 4: 424 (1905). Alla klumpar sönderarbetas med en träsked, varefter resten av limvattnet iblandas. Kumlien Oljem. 37 (1946).
2) till I c: arbeta (se d. o. 1) så att (ngt) brister l. går sönder; särsk. med avs. på händer; i sht i p. pf. Om den förrättning blefwe dig updragen, at sönderbryta en sammanbunden risknippa; så skulle du förgäfwes sönderarbeta dina händer, så länge hwarje särskild qwist wore med hwarannan förbunden. Hasselroth Campe 41 (1794). Gustafsson visade med sina sönderarbetade skomakarfingrar hur kattan satte ut klorna. Claesson YFrej 48 (1968). —
(I c) -AVLA. särsk. i p. pf. Populära raser blir sönderavlade. Orsaken är att efterfrågan plötsligt blir så stor, att man låter sådana hundar fortplanta sig som normalt sett inte hade godkänts av uppfödarna. GbgP 8 ⁄ 7 1988, s. 6. —
(I a) -BENA. (numera föga br.) (onödigt) omsorgsfullt granska (ngt) i dess minsta beståndsdelar; jfr bena, v.2 2. Man .. bemödar sig att sönderbena och klyfva hvarje Bibliskt språk. FörslSkolordn. 1817, s. 122. —
(I a) -BETA, -ning. (†) sönderdela (ngt) i (muns)bitar; jfr beta, v.6 All materia är i sielfwa wärcket sönderbetad uti så öfwermåttan fina delar, at de hwarcken med förnuftet eller inbildnings kraften stå til at begripas. Triewald Förel. 1: 53 (1728, 1735). CVAStrandberg 5: 343 (1865). —
(I a) -BETTLA. (†) sönderstycka (ngt); jfr bettla, v.2 Dalin Arg. 2: nr 25, s. 3 (1734). Jordens sönderbettlande. VexiöLT 1846, nr 41, s. 2. —
(I b β, c) -BITA, -ning. gm bitning (se bita I 4) skada l. förstöra l. fördärva (ngt); jfr -targa. Jag blev alldeles sönderbiten av mygg. The sönderbitto sina tungor. Upp. 16: 10 (Bib. 1541). Syrsor .. sönderbita .. wantar, strumpor och hwad the öfwerkomma. Broocman Hush. 2: 205 (1736). Sönderbitning af tungan förekommer icke sällan. Orsaken är vanligen krampanfall vid fallandesot. Wretlind Läk. 5: 10 (1897). —
-BLÅSA, -ning.
1) (numera mindre br.) till I b β, om vind: gm blåsning (se blåsa, v.2 1) förstöra (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Laga kiökz Fensterna, som Wädret hafwer sönderblåst. HovförtärSthm 1687 A, s. 1696. En såpbubbla, som ironien roade sig med att vid första tillfälle sönderblåsa. BEMalmström 7: 194 (1856).
2) till I b, om ngt som förstörs av vindens blåsande: förstöras av blåst; i sht i p. pf.: förstörd av blåst; jfr blåsa, v.2 2. Fisk Sumpin .. war Sönder blåst och nedder Sunkin i Skiön. HovförtärSthm 1706 A, s. 1094. Briggen Gunhild hade fått en del sönderblåsta segel. GHT 19 ⁄ 11 1895, s. 3. Sönderblåsta skogsbestånd har avverkats. TurÅ 1982, s. 164. —
(I b β) -BLÄDDRA. särsk. i p. pf. Buergel Goodwin HHögh. 19 (1925). De sönderbläddrade katalogerna (i telefonhytter). DN(B) 1958, nr 33, s. 6. —
(I a β) -BOKA, -ning. (numera föga br.) sönderslå (ngt) till mer l. mindre grova stycken; särsk. med avs. på malm o. d.; i sht i p. pf.; jfr boka, v.1 Loefling Resa 296 (1752). Sönderbokad Gottlands Sandsten. Rinman JärnH 217 (1782). En af oss hade under vägen genom den sönderbokade isen stött mot en iskant med skridskon så hårdt, att (osv.). TIdr. 1896, s. 77. Vid sitt första prov (med kopparprocessen) lät Kunckel sönderboka (”kampa”) skärstenen tämligen grovt, senare skedde finare krossning, följd av siktning i järnsåll. Lindroth Gruvbrytn. 2: 302 (1955). —
(I b β) -BOMBA, -ning. gm bombning förstöra (ngt); särsk. i p. pf. Han och hans familj måste fly från sitt sönderbombade hem. Olzon Lin Yutang Blad 235 (1943). —
(I b β) -BORRA. (numera mindre br.) gm borrning (se borra, v. 1) förstöra (ngt). Han .. hade .. kiörckiones .. p(ennin)geskrijn .. sönnerborat. VDAkt. 1679, nr 132. Han vexlade nu med Wrangel lag på lag, så att å ömse sidor skeppen blefvo sönderborrade. Fryxell Ber. 12: 94 (1843). Överallt i barken, som var sönderborrad av gravstickare, sutto Torsviggar, rostiga knivar och avbrutna pilspetsar, så att hela guden (Ti) var klädd med taggar. Heidenstam Svensk. 1: 163 (1908). —
(I b) -BRAKA. (numera mindre br.) under brak brista o. förstöras; jfr braka, v. 1. Då skola Natur och Elementer strida och sönderbraka, Solen svartna, stiernorne försvinna. Dalin Hist. 1: 154 (1747). Dunderslag av tackjärn närmade sig hastigt från två motsatta håll genom sönderbrakande portar. Högberg JesuBr. 2: 248 (1915). —
(I b) -BRISTA, -ning. [fsv. sunder brista] gm bristning (se brista, v. I 1) gå sönder; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om person, betecknande att ngn förlorar själslig jämvikt l. blir vansinnig o. d., i sht i p. pf. Theras boghe skal sönderbrista. Psalt. 37: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: brista sönder). Tå jag mig näpligen .. (på avträdet) nedersatt och mitt förrättande ännu intet tilfyllest ändat, så sönderbrast Träwärket i en hast med stort brakande vnder mig. Humbla Landcr. 69 (1740). Jag wet rett wäl hur swårt det är at mista / En trogen Wän, ens Lif och halfwa Själ, / Wårt hjerta will i bröstet sönderbrista. Hammarberg Herdinn. 9 (1741). Huru många högdragna, konstigt hopspunna tankar spänna sig icke, intill desz de sönderbrista. Thomander Pred. 2: 372 (1849). Jag fruktar att jag en gång kommer att säga med den sönderbrustne Hölderlin: jag är krossad av heroerna! VEkelund (1906) hos Werin Ekelund 1: 385. Stämman är sönderbrusten som vore han färdig att gråta. Moberg Rosell 309 (1932). Månsken i sönderbrustna skyar. BBergman i 3SAH 51: 180 (1940). —
(I a β) -BRUKA. (numera bl. tillf.) jfr bruka 11. Salander Gårdzf. 161 (1731). Då valltiltan om våren sönderbrukas, bör (osv.). Bolin Åkerogräs. 94 (1926). —
(I b) -BRUSTENHET~002 l. ~102. [jfr -brista] (numera bl. mera tillf.) brustenhet. Våra naturskildrare .. söka .. medvetet att romantisera .. (sörmlandsnaturen), att ur dess sönderbrustenhet få fram kontraster mellan odladt och vildt. Lamm Oxenst. 17 (1911). —
(I b) -BRUTENHET~002 l. ~102. [jfr -bryta 1] (numera bl. mera tillf.) förhållandet att vara sönderbruten. Jordytans skrofliga sönderbrutenhet. Allvin Mo 44 (1857). —
-BRYTA, -ning. [fsv. sunder bryta]
1) (numera mindre br.) till I a: gm brytning (se bryta 2) dela (ngt) i mindre stycken; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., med avs. på organisation o. d.; förr äv. dels: stycka (se stycka, v.2 1 c α; jfr bryta 22 a), sönderskifta, dels refl.: dela sig (se dela, v.1 21). I ty han (dvs. Nilen) Åår från Åår thet Landet öfwer flyter / Och sedan sig uti Siu Grenar sönderbryter. Spegel GW 107 (1685). Konungen .. sönderbröt kollegierna i hvad man i våra dagar skulle kalla särskilda byråer. SvH 6: 158 (1904). särsk.
a) till I a β: finfördela (ngt). At man ofta rörer och sönderbryter kokor, kommer .. (jorden) til et ymnogt bärande. Serenius EngÅkerm. 84 (1727). Gåsen, hwilken bör wara späckt med några näglickor och litet sönderbruten canel. Warg 213 (1755). Med tanke på skifferns skiviga natur har under käftkrossen insatts en extra kross (valskross) för sönderbrytning av sådana skivor som event. kunde passera grovkrossen. SvGeogrÅb. 1943, s. 64.
b) (†) brytas sönder (jfr bryta 1). De stora is-stycken, som ännu i elben flöto, sönderbröto mitt uppå bryggan, att halfwa delen slogs till landz på andra sidan elben. KKD 2: 46 (1707).
2) till I b: gm brytning (se bryta 2) förstöra l. ha sönder (ngt); äv. i pass. övergående i dep.: gå sönder; förr äv. refl. Psalt. 46: 10 (öv. 1536). Hafwet .. war .. oroligt och emot klipporne stormande, på hwilka det sig med et susande dån sönderbröt. Ehrenadler Tel. 9 (1723). Det swallande hafwet .. hade sönderbrutit sin damm. Därs. 322. I fält, då de gamla fahnorna eller standarerna ej kunna medföras, låter regements-chefen underofficerarne med dem framträda, sönderbryta stängerna och dem, jemte dukarne, framför regementet uppbränna. TjReglArm. 1858, 1: 314. Då väggarne sammanföllo, skildes tegelstenarne åt, kastades om hvarandra, sönderbrötos. Tegnér Niniv. 89 (1875). Lösare skiffrar vid fallens fot hafva icke kunnat motstå vattnets sönderbrytande förmåga, utan urhålkats. NF 11: 1060 (1887). Södra Norge erbjuder ett exempel på en under sönderbrytning stadd högfjällsplatå. Ymer 1918, s. 162. särsk.
a) i fråga om mer l. mindre våldsamt brytande l. öppnande; särsk. dels med avs. på hus l. lås o. d. (jfr bryta 4), dels med avs. på boja l. fjättrar o. d. (se bryta 7). Måns Mårtenson besuärer sigh öfuer arrendat(orerna) att de hafua låt sin stemplare updyrka och sönderbryta hans kista. 3SthmTb. 13: 146 (1623). Det låset som af Tiufwar sönderbrötz Nattetÿdh. HovförtärSthm 1700 B, s. 184. Nattsäckar och väskor lågo vanligtvis hopklämda under packlårarna och återfunnos på hotellet sönderbrutna. Lagergren Minn. 8: 14 (1929).
b) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. med avs. på ngns makt o. d.: krossa (jfr bryta 23); äv. allmännare, med avs. på förhållande l. verksamhet (jfr bryta 30, 31); förr äv. med avs. på riksdag: bringa i oordning, särsk. i p. pf. (jfr d). Bewisade wår Herre Christus .. at han för then skul är worden menniskia, at han skulle vplösa dieffuulens werck, synderbryta hans macht, och göra oss armom menniskiom emoot honom een tröstelig hielp och vndsettning. LPetri 2Post. 216 b (1555). Alla lögnare .. hwilke haffwa sigh trooloffwat Gudhi genom troon j dopet .. Och nu, genom lögn och bedrägerij, thet höglofliga andeliga förbundet ryggia, och sönderbryta. Bullernæsius Lögn. 213 (1619). Till landtmarskalk ha vi fått en ny upplaga af den olycksfågel, som sönderbröt 1789 års riksdag. Brahe nu är ingen bit bättre, än Lewenhaupt då. Crusenstolpe Mor. 5: 225 (1843). I sjelfva verket var riksdagen .. sönderbruten, och att han icke genast fullkomligt upplöstes, berodde på Senaten. RMBowallius i 2SAH 22: 293 (1844). (Byalagens) organisation sönderbröts genom skiftesverkets genomförande. Nilsson FestdVard. 77 (1925). särsk. med avs. på yttre skikt l. landskap l. ansikte o. d. Ziguenerskans glänsande panna sönderbröts i otaliga rynkor. Blanche Band. 197 (1848). Uti ett land af en flerstädes af berghöjder och vatten sönderbruten jord. Styffe Un. 183 (1867). De persiska miniatyrmålarna .. släppa aldrig ur sikte sina målningars egenskap av bokkonst, varje försök till djupverkan, det vill säga till sönderbrytande av ytan, skulle förefallit dem som ett brott mot kompositionens enklaste lagar. Munthe IslamK 284 (1929).
c) (†) med avs. på häst: bryta (se d. o. 3); i sht i p. pf. (jfr d). (Studenten) hafwer .. sönderbrutit honom (dvs. hästen) så widt, som sadelen räckte, och jämbwähl warronne söndergrijsade, så att .. (ägaren) intet sedan kunde bruka honom. UUKonsP 18: 309 (1687). Då Skjutsbonden .. sjelf icke fått följa med .. släppes den svettige och skälfvande, om ej sönderbrutne eller sprängde Hästen, efter slutad skjutsning, merendels handlös under bar himmel. LBÄ 16—17: 87 (1798).
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ngt som är sönder gm att ha brutits; äv. i utvidgad anv., särsk. om person l. djur: bruten, försvagad, ’knäckt’ (se knäcka, v.1 II 2) (jfr sönder, adv.2 I c, o. bryta 23). Clockoöronen ära synderbrutten. G1R 7: 312 (1531). Sammaledes är .. (salvan) och godh til sönderbrutna Been, om man smör aff thenna Salwan på Lärfft, och lägger thet om thet sönderbrutna Benet. IErici Colerus 2: 313 (c. 1645). Een så heelt miserabel, förlammat och af wärck aldeles sönderbruten Persohn. VDAkt. 1692, nr 401. Den menniska vore ej så skapad som vi andra, hvilken icke skulle blifva häpen, när hela verldssystemet sönderbrutet ramlade öfver honom. Järta 2: 16 (1823). Vatten skvalar fram i dikena och själfva vägen är svårt sönderbruten af vårregn. Lagerlöf Jerus. 1: 246 (1901). Det är en egendomligt sönderbruten, styckad prosa. BonnierLM 1954, s. 402. En sönderbruten gammal gubbe som alltid har arbetat hårt men i sin egen takt. Claesson YFrej 122 (1968).
Avledn.: sönderbrytlig, adj. (numera mindre br.) särsk. till -bryta 1: som lätt bryts sönder i mindre delar. Forshæll OorgPharm. 152 (1838). Tjocka lätt sönderbrytliga blad. BotN 1844, s. 88. —
(I a, b) -BRÅKA, -ning. (numera mindre br.) sönderbryta (ngt), krossa (se krossa, v.1 1; jfr bråka, v. 1), särsk. med avs. på is; förr äv. (jfr sönder, adv.2 I c): rådbråka (se d. o. 1 (o. 2)). Tu .. sönderbråkar the ogudactighas tänder. Psalt. 3: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: krossar). Itt starckt stormwädher kom .. och sönderbråkadhe hwset. LPetri Job 1: 19 (1563). Mario, en Rådzherre, lät han sönderbråka bådhe Armar och Been. Schroderus Liv. 937 (1626). Bafrakivibergen äro ofta till flera meters djup så starkt förvittrade, att de utan stor möda kunna sönderbråkas med jernstör och hacka. Fennia IV. 5: 3 (1891). I dag sönderbråkas Nybrovikens is af (isbrytaren) Thor. VL 11 ⁄ 3 1896, s. 2. Vid svåra snöförhållanden (hårddriven snö eller skare) sönderbråkas snötäcket framför tramphästarna av personal ur arbetstruppen. SoldIHäst. 1942, s. 105. särsk.
a) i p. pf., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: trasig, skadad; särsk. om person: rådbråkad (se rådbråka 1, 2), mörbultad; äv. motsv. b. Mijn siel är sönderbråkat för forlengtan skull, epter tijn budh altijdh. Psalt. 119: 20 (öv. 1536; Bib. 1917: sönderkrossad). Det af ängzlan sårade ock sönderbråkade hiärtat wille i bröstet försmäckta ock gå i stycken. KKD 2: 88 (1719). 1 Sängställe af furu, sönderbråkadt. HusgKamRSthm 1735—36, s. 476. Östra Qwarken ligger ännu, men är ofarbar, enär isen är sönderbråkad. SundsvP 10 ⁄ 4 1866, s. 3. Vahlin .. hade .. nyss vaknat med en känsla af att vara alldeles sönderbråkad i hela kroppen. Tavaststjerna Inföd. 55 (1887). Här stod jag en stund den 7 oktober / förvillad vederstyggligt sönderbråkad / i alla muskler. BonnierLM 1954, s. 451.
b) mer l. mindre bildl., särsk. med avs. på hjärna (jfr bråka, v. 3 b); jfr a. Tå ropadhe the til Herran, then medh macht fiendanars starckheet sönderbråkar. 2Mack. 12: 28 (Bib. 1541; Apokr. 1986: bryter fiendens kraft). Födde Adelsmän sönderbråka icke hjernan med gräl. LGTegnér (1800) hos Wrangel TegnKärlekss. 160. Månge store tänkare hafva .. utan att kunna tillfredsställande lösa problemet (om själens förhållande till kroppen), med abstrakta undersökningar deröfver, sönderbråkat sin hjerna. Hygiea 1842, s. 570. Fåhræus PerpetImmob. 57 (1899). —
(I b, c) -BRÄCKA, -ning. (numera mindre br.) gm bräckning (se bräcka, v.1 II 1) åstadkomma att (ngt) går sönder l. brister l. knäcks o. d.; äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Sönder brächte .. ledher. BOlavi 126 a (1578). När iag .. skulle ållon af een Eek skaka och nederslå, då af beswimmande föll iag neder, och mit högra låår sönderbräckte. VDAkt. 1682, nr 154. Til vår större förskräckelse, blef båten emot skeps-reelingen, just då vi skulle sätta ut honom, sönderbräckt. Brelin Resa 119 (1758). Diktys .. / .. Neder i djupet föll, och genom tyngden af kroppen / Sönderbräckte en ask, som blef beklädd med hans tarmar. Adlerbeth Ov. 314 (1818). Skeppet törnade så våldsamt att storstången gick över bord, bottnen sönderbräcktes och rummen fylldes med vatten. Hägg TretungFl. 190 (1941). —
(I b, c) -BRÄNNA, -ning. gm bränning åstadkomma att (ngt) går sönder l. förstörs; i sht i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i pass. övergående i dep.; jfr bränna, v. I 5. ArkliR 1558, avd. 8 (1563). En longh liten iärnstekpanna En Dito rundh sönderbränt. BoupptSthm 23 ⁄ 9 1658. Den långvariga torkan hade sönderbränt jordytan, upptorkat dammar och bäckar och gjort träden nästan så torra som fnöske. SDS 1894, nr 416, s. 1. En sönderbränd lerkanna. HallHist. 1: 136 (1954). Expressen 3 ⁄ 7 2001, s. 6. —
a) till I a β: gm bultning (se bulta, v.3 1 a) dela (ngt) i smådelar. Alle creaturens excrementer och afskrap, som hår, skin, ben .. om the sönderbultas, stampas, skafwas och spridas helt tunt på åkren, är thet en förträffelig gödsel. Broocman Hush. 2: 197 (1736). I hörnen på sidorne befinnas stora lårar eller afsatser, wid hwilka brukets barn sitta och sönderbulta sjelfwa malmen. Komet. 1827, nr 97, s. 4.
b) till I c: gm bultning (se bulta, v.3 1 b) misshandla (ngn). Sedan blefvo 96 med officerare och gemena af våre illa slagne och blesserade och sönderbultade. HH 24: 191 (1712). Mången .. (boxares) hufvud var så sönderbultadt och så betäckt med sår, ärr och bulnader, att knappt något rum mer fanns för nya. Palmblad Fornk. 1: 166 (1843). —
(I a) -BYTA. (†) med avs. på jordegendom o. d.: skifta (se skifta, v.1 4 b); jfr byta 1 o. -skifta 2. Helsingius Hh 1 a (1587). (Eng.) To Disjoint .. (sv.) sönderbyta en egendom. Serenius N 4 a (1757). —
(I b) -BÄNDA, -ning. gm bändning (se bända, v.1 I 2) åstadkomma att (ngt) går sönder. Han (dvs. den fängslade Simson) wäcktes, såg sig om och tågen sönderbände, / Som the ha warit blår, i elden mäst förbrände. Kolmodin QvSp. 1: 299 (1732). —
(I b) -BÖKA, -ning. gm bökning (se böka, v. 1) åstadkomma att (ngt) går sönder; äv. i utvidgad anv. Lind 1: 1868 (1749). Isen har antagligen vid en lokal framstöt sönderbökat berggrunden i gigantiska brottstycken. Sernander BjärkSäbNat. 20 (1925). —
(I a) -DELA, -ning. dela (se dela, v.1 1) (ngt) i två l. flera (bestånds)delar; förr äv. med avs. på person: sönderstycka (jfr dela, v.1 1 b slutet); äv. refl. (se särsk. a); äv. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. (se a, e); jfr -skifta 1, -skrota, -stycka. Folcket ther inne förde han vth, och lät sönder dela them med såghar och iernhackor och kijlar. 1Krön. 20 (”21”): 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: söndersargade). (Molnet) sönderdelade sig .. at solen med sina strålar fick skina några minuter. Humbla Landcr. 399 (1740). Sönderdelade Lagerbärsblad. Warg Bih. 15 (1765). Om icke jorden .. röres med ett convext mullbräde (plogvinda), så blir plogtiltan icke tillräckligt bruten och sönderdelad. QLm. 3: 29 (1833). Saxarne användas både för att sönderdela, och tillskära, bleck. Almroth Karmarsch 278 (1839). Några (ringmaskar) föröka sig genom sönderdelning liksom wexter. Holmström Ström NatLb. 4: 28 (1852). Råa grönsaker och rå frukt sönderdelas omedelbart innan salladen serveras. ModStKokb. 94 (1983). särsk.
a) i fråga om ngts form l. utseende: vara såsom sönderdelad; särsk. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. refl.; stundom äv. i pass. övergående i dep.; jfr dela, v.1 2, 18, 21. Them syntes sönderdeladha tungor såsom aff eeld. Apg. 2: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: fördelade). Blad, som wäxa något brede, sönderdelte, gemenligen uti tre eller någre flere Delar. Bromelius Lup. 3 (1687). Man föreställe sig en rund plattad kropp med öpning midt uppå, wid hwars brädd fem eller flere starka qwistar .. utgå, som sönderdela sig i många mindre .. så har man afbilden af en Medus. Oldendorp 1: 128 bis (1786). Halfön Mindre Asien .. med en mycket sönderdelad kust vid Ägäiska hafvet. Roth 1Geogr. 2: 3 (1884). Bergen tränger in i varandra / och förlorar sina konturer. / Havet upphör att vara hav / och sönderdelas. / Himlen är uppsliten över världen / som av orkanen. Kihlman Munk. 63 (1953).
b) om handlingen att åstadkomma flera mindre delar av ngt som för tanken framstår ss. en enhet; särsk. med avs. på rike l. organisation o. d.; jfr dela, v.1 14. Heele Krijgzhären wardt sönderdeelt vthi tre hoopar. Schroderus Liv. 501 (1626). Hela mantal gifwes här nu icke, utan äro sönder delade. NorrlS 1—6: 65 (c. 1770). Man .. kan sönderdela hela skalan till idel halfva toner. Mankell Lb. 47 (1835). Han talar för rikets enhet och .. emot sönderdelningen af Sveriges land i flere herravälden. WESvedelius i 2SAH 46: 75 (1870). Då en sammansatt roderrörelse utföres, skola de olika rörelserna gå mjukt i varandra, så att ingen sönderdelning av roderkombinationen uppstår. Söderberg PrFlygl. 1: 72 (1935). särsk. (numera mindre br.) i utvidgad anv., i fråga om indelning (se indela 1 c) (av ngt) för vinnande av klarhet l. överskådlighet o. d., mer l. mindre liktydigt med: analysera (se d. o. b—d); äv. i pass. övergående i dep.; jfr dela, v.1 3, o. -lägga 1. Astronomj haffua himmelen igenom wisza deelar eller Circlar sönderdelatt. Luth Astr. 55 (1584). Det Gambla Testamentz Böcker sönderdelas .. uti Lagen, the Prophetiske och Historiske. Rudbeckius KonReg. 16 (1614). Alla ärender skal .. (preses) framställa, förklara, sönderdela frågorna, och tideligen framsättia then förnämsta statum, eller hufwudfrågan, och then föregifwa Assessorerna at betrachta. KOF II. 2: 269 (c. 1655). Förmågan att länge behålla uppmärksamhet .. att sönderdela, särskilt skärskåda och åter sammanbinda begreppen, är den egenskap i hufvudet, som utgör djupsinnighet. Rosenstein 3: 35 (1796). (Naturen) utgör .. ett sammanhängande storartadt helt, som vi blott för vår inskränkta uppfattningsförmåga måste först sönderdela och sedan, så godt vi förstå, söka hopflicka. Fries BotUtfl. 2: 156 (1852). Medan nationalekonomen på ett tidigt stadium börjar använda sitt sönderdelande logiska sinne, strävar historikern (osv.). Heckscher EoH 34 (1922).
c) (†) med avs. på egendom l. landområde l. förmån o. d.: fördela mellan olika personer, skifta (se skifta, v.1 4 c); jfr dela, v.1 4, 11, o. -skifta 2. (Efter konungens död) folgde .. een, stoor förandring, och Regem(entet) wardt sönderdelt. Schroderus Sleid. 9 (1610). Effter .. (påvarna) sigh jämwäl tilförmätt hade, then Konungzlige Titelen at sönderdehla .. giorde the sigh Inbildning, at the jämwäl kunde taga Cronan ifrån them, hwilka the then samma owärdige skattade. Brask Pufendorf Hist. 411 (1680). Om någon olikhet skier (vid arvskifte) i det icke alla stycken kunna sönderdelas, så (osv.). Polhem Bet. 2: 19 (1721).
d) (i fackspr., i sht kem.) dela (ngt) i enklare beståndsdelar; äv. i pass. övergående i dep.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild process varigm sönderdelning sker; jfr analysera a α, klyva, v.2 4 c, spalta, spjälka, v. 1 e slutet. Detta (kemins) ändamål vinnes .. (bl. a.) då kropparna genom konstig delning, tjenliga försök och mogen eftertanka, i sina väsenteliga delar så länge sönderdelas, til dess man hunnit til de första ämnen, hvilka sig ej längre dela låta. Wallerius ChemPhys. 1: 1 (1759). Enl(igt) Faraday’s förslag benämnes sjelfva den elektriska sönderdelningen elektrolys, ämnet som sönderdelas, elektrolyt. Fock 1Fys. 582 (1855). Alkalimetallernas svafvelsalter äro oftast lösliga i vatten och sönderdelas af syror, så att svafvelväte bortgår och sulfid utfälles. NF 15: 931 (1891). Ringbildningen är i allmänhet mera stabil än den öppna kedjan, och cykliska kolväten äro därför svårare att sönderdela än acykliska. Bolin OrgKem. 29 (1925). Vattnets sammansättning, bestämd genom analys (sönderdelning). Starck Kemi 15 (1931). Eljest sönderdelas de döda djur och växtdelar som hamnar på sjöbottnen genom jäsning och förruttnelse, oftast under inverkan av bakterier. Selander LevLandsk. 173 (1955). I tunntarmen tas näringsämnena från den sönderdelade födan upp genom tarmväggen. PatFass 1990—91, s. 36.
e) (numera mindre br.) i mer l. mindre bildl. anv., särsk. liktydigt med: splittra (se splittra, v. 3 c); särsk. dels med avs. på sol- l. ljusstråle; dels i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. LPetri Oec. 57 (1559). Gamla Holmgårdska Riket .. war nu .. icke mer i anseende hos dess grannar, utan sönderdelt af invärtes trätor. Dalin Hist. 2: 184 (1750). Kropparnas färgor uppkomma af solstrålarnas sönderdelning, då deras yta återkastar vissa och qvarhåller de öfriga. Berzelius Kemi 1: 11 (1808). Numera förenar man i ett så kalladt spektroskop både den fina springan, genom hvilken ljuset insläppes, prismat eller prismerna, hvarigenom det sönderdelas, och tuben, hvarigenom det uppkomna spektrum förstoradt betraktas. Björling Sol. 71 (1869). Den stackars mänskligheten har sönderdelat det ena och enda gudomsväsendet i ett flertal. Rydberg KultFörel. 2: 154 (1885).
Ssgr (till -dela d; kem.): sönderdelnings-process. JernkA 1832, Bih. s. 112. I marken undergå många mineral en kemisk sönderdelningsprocess s. k. kemisk vittring. SvSkog. 18 (1928).
-produkt. Hammarsten FysiolK 3 (1883). Plutonium, som är en sönderdelningsprodukt av .. U 238 och kan framställas av det genom beskjutning med snabba neutroner. Ahlgren Atomkrig 58 (1946). —
-DELBAR. [avledn. av -dela, särsk. -dela d] kem. som lätt sönderdelas. Af en del fettarter bildas flygtiga, mycket känsliga och lätt sönderdelbara ämnen, som förläna åt smöret dess goda smak och angenäma lukt. Grotenfelt Mejerih. 20 (1881). —
(I a) -DISSEKERA. särsk. bildl. Det är underligt för resten med sådana sönderdissekerade varelser som du. Ni kunna aldrig gripas helt af något. VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 414. —
(I b) -DRAGA. Lind 1: 1868 (1749). Alltid snedgångna stöflar med uthängande, sönderdragna stroppar. Knöppel SvRidd. 154 (1912). —
(I a) -DRIVA. (†) (gm upphettning) driva bort (ngt); jfr driva, v.2 11. Alt watn för än det kan gifwa någon wäxt i rötter och Frön, måste sönderdrifwas och försmeltas genom Solens wärma uti en gran(n) dimba eller fragga. Rudbeck Atl. 2: 571 (1689). —
(I a, b) -FALL. om förhållandet l. processen att sönderfalla (se d. o. 1). SAOL (1923). Ett stigande vattenstånd har gjort boplatsen obeboelig, ett därpå sjunkande har vållat en sprickbildning som påskyndat kulturlagrens sönderfall. Fornv. 1952, s. 114. Alla förändringar, organiska såväl som oorganiska, var enligt Aristoteles ett slags mognande. Hetta och köld .. förorsakade tillväxt och sönderfall, kombination och separation. Gerholm NatFilFys. 75 (1971). särsk.
a) (i fackspr., särsk. med.) om sönderfall av kroppsvävnad l. organ o. d. En håla (vomica) bildas, som har till wäggar friska wäfnader och till innehåll den masza, hwari tuberklerna sönderfallit. Sådana hålor kunna förstoras genom sönderfall af närliggande tuberkelhopar. Lundberg HusdjSj. 58 (1868). En arterioskleros i aortabågen med ateromatöst sönderfall af väfnad i kärlväggen, hvarifrån material till embolien kan komma ut i blodbanan. LbInternMed. 2: 83 (1916).
b) fys. särsk. till I a, om atomkärnas förvandling till annan atomkärna (under utsändande av alfa- l. betastrålning); numera utan speciell tanke på förstörelse l. att ngt blir trasigt. Radioaktivt sönderfall. Där finnas grundämnen, vilkas atomer äro stadda i ett ständigt, liksom droppvis skeende sönderfall. Ymer 1931, s. 27. För fastlandets geologi finnes det en exakt dateringsmöjlighet grundad på urans absolut tidsbestämda sönderfall till bly och helium, vilket möjliggjort bestämningar av klippornas ålder. Därs. 1950, s. 214. Vid sönderfallet av radon bildas nya ämnen, ibland kallade radondöttrar, som själva sönderfaller och avger alfa- eller betastrålning. ÄgaSmåh. 85 (1988).
c) mer l. mindre bildl., om rikes l. organisations l. institutions o. d. nedbrytning (se ned-bryta 4 d); äv. om psykisk nedbrytning (se ned-bryta 4 c) l. sammanbrott (se d. o. 2); jfr -falla 2. För närvarande är ett nytt sönderfall (av den psykoanalytiska skolan) förestående. Bjerre Själsläk. 97 (1914). Hertigen av Alençon spekulerar .. i Nederländernas sönderfall. SkrHVSamfLd 36: 35 (1943). Patriarkalismens sönderfall. Ahlström Genombr. 261 (1947). Möjligen hade Fröding själv tidigare haft en förnimmelse av något begynnande sönderfall. PedT 1959, s. 105.
-kedja. fys. Sönderfallskedja .. (dvs.) serie nuklider av vilka den ena genom radioaktivt sönderfall övergår i nästa, tills en stabil nuklid bildas. TNCPubl. 36: 75 (1962); jfr -serie.
-produkt. (i fackspr., särsk. med., fys.) till -fall a, b; jfr produkt 3. Svenson Sinnessj. 48 (1907).
-serie. fys. sönderfallskedja. Å andra sidan finner man också bly i toriumhaltiga mineral, vilket står i samband med att slutledet (såvitt man vet) i toriums sönderfallsserie, Th D, likaledes är kemiskt identiskt med bly. Starck MaterStrukt. 129 (1921). —
-FALLA. [jfr fsv. sunder falla, gm fall bryta l. bräcka]
1) till I a: gm att beståndsdelar under mer l. mindre lång tid lossnar från varandra få sin sammanhållna enhet bruten o. falla ihop (se d. o. 2) l. delas upp i enklare beståndsdelar, särsk. om mineral o. d., äv. om ngt byggt l. konstruerat; särsk. i förb. med uttr. styrt av prep. i, äv. till, med substantiviskt huvudord angivande resultat av sönderfallande. Tijdhen är kommen at j skolen slachtadhe och förströdde warda, och skolen sönderfalla, såsom itt kostelighit faat. Jer. 25: 34 (Bib. 1541). Kropplösa idoler / Sönderfalla i luft. Phosph. 1810, s. 280. När .. (mineralet diaspor) upphettas för blåsröret, sönderfaller det till små hvita, glänsande fjäll. NF 3: 1149 (1880). I stället för att läkas sönderfalla såren i ruttnande, stinkande massor. Därs. 6: 1540 (1883). Gustaf Vasas kista är av ek, som invändigt varit klädd med tenn, vilket angripits av tennpest och helt sönderfallit. UNT 28 ⁄ 2 1946, s. 7. särsk. (numera mindre br.) spjälkas (se spjälka, v. 1 e slutet; jfr -dela d). Klorqväfve exploderar .. våldsamt, när det utsättes för en obetydlig stöt, och sönderfaller dervid under stor energiförlust i sina elementära beståndsdelar: klor och qväfve. NF 16: 48 (1891). I ett .. provrör med vätesuperoxid läggas i stället (för brunsten) några bitar rå potatis. Även nu sönderfaller vätesuperoxiden under syrgasutveckling. Bolin KemVerkst. 60 (1942).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -fall c. Så är ju det hans tanke slut, /At hwad wi själ och anda kalla /Med döden lärer sönderfalla, / Och med wår Lifstid löpa ut. Nordenflycht QT 1744, s. 51. Jag tvingades att arbeta med det, hvartill jag saknade både håg och förmåga .. Småningom sönderföll jag så inom mig sjelf, att jag ej hade en redig tanke mer, ej heller håg med något. Bremer Pres. 165 (1834). Den demokratiska kongressen (i Tyskland) har .. redan sönderfallit. Snällp. 1848, nr 53, s. 2. Samtliga grannstater .. sökte rycka till sig bitar af den sönderfallande staten. Odhner Lb. 145 (1869). Vårsolen avslöjar, den rör om på något sätt i hans sönderfallande kropp och själ. Fogelström Vakna 117 (1949). Det sönderfallande Sovjet. DN 11 ⁄ 4 1993, s. B1.
3) till I a, i fråga om kategorisering, i förb. med uttr. styrt av prep. i: kunna indelas (se indela 1 c), uppdelas; förr äv.: utgöra olika storheter; jfr -dela b slutet. Dygd och lycksalighet äro samma sak ur olika synpunkter betraktad, och kunna blott i min föreställning sönderfalla. Polyfem IV. 14: 3 (1811). Vår tids menniskor .. sönderfalla i två klasser, hvad religionen vidkommer. Almqvist TreFr. 2: 101 (1842). Forskningen har kunnat bevisa, att istiden sönderfaller i ett flertal, troligen tre eller fyra, perioder. TurÅ 1929, s. 68. ”Polisspåret” (i utredningen om mordet på O. Palme) sönderfaller i två delar. DN 23 ⁄ 11 1987, s. 5. —
(I b) -FALLEN, p. adj. jfr -falla 1; äv. bildl. (jfr -falla 2). Smörbÿttor af furu med Järnband nu aldeles sönderfallne och odugelige. HovförtärSthm 1730, s. 2994. Skillnaden emellan släckt och sönderfallen kalk är, att den förre består af ren caustik kalkjord och kristallvatten, då deremot den sednare är en blanning af släckt och kolsyrad kalk. Berzelius Kemi 1: 275 (1808). Så leker ni som barn med tennsoldater / Och bryr er litet om, hur det ser ut / I statens stora, sönderfallna hushåll. Wecksell DHjort 42 (1862). Borgen var ju alldeles sönderfallen, och hvarje vår lossnade ju ett nytt stycke och föll ned. Cederschiöld Riehl 2: 9 (1878). Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft. Lagerlöf Holg. 2: 99 (1907).
Avledn.: sönderfallenhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sönderfallen; särsk. (numera bl. mera tillf.) om moraliskt l. samhälleligt sönderfall (jfr -falla 2). Bremer Nina 485 (1835). Telegram .. (från Spanien) omtala nästan hvarje dag på sista tiden det ena utbrottet af missnöje efter det andra i landets olika delar; det är ett fenomen, som lifligt erinrar om .. den inre ruttenheten och sönderfallenheten i det stolta Spanien. GHT 1896, nr 211, s. 2. —
(I a, b) -FLIKA. riva l. dela (ngt) i flikar (se flik, sbst.1); äv. (o. i sht) dels i pass. övergående i dep., dels i p. pf., i adjektivisk anv., om ngts utseende l. form (jfr flika, v.1 2). Lafbålen är mycket sönderflikad. NF 10: 290 (1886). Här ligger nu Uppland, och här skjuter det ner en udde mot söder, som är sönderflikad av en mängd vikar. Lagerlöf Holg. 2: 230 (1907). När landisens kant dragit sig tillbaka till urbergsområdet sönderflikades isbrämet, och en mängd jökeltungor av olika ordning sköto fram. Fennia 53: 451 (1930). Det är långsträckta, sönderflikade sjöar, rika på öar, med smala näs emellan. TurÅ 1961, s. 219. —
(I a β, b) -FLYTA, -ning. (numera mindre br.) övergå från fast form till vätskeform l. lös konsistens; äv. i uttr. sönderflyta till ngt; äv.: ha vätskeform; äv. i p. pr., i adjektivisk anv.; äv. bildl.; jfr flyta, v.1 7. Linc. Cc 6 a (1640). Nu aflyftes kärlets lock och bernstenen omröres flitigt med en träspatel, tilldesz den har fullkomligt sönderflutit. AHB 8: 53 (1862). Bläcksvampslägtet .. utmärker sig derigenom att de tätt intill hvarandra stående sporskifvorna (lamellerna) hastigt sönderflyta till en bläcklik vätska. NF 3: 550 (1879). Polen var ett sönderflytande samhälle, utan fasthet och utan motståndskraft. FFCarlson i 2SAH 61: 322 (1884). (Svampen) saknade ring och bildade på den gråaktigt rostgula .. sönderflytande hatten sporer av normal typ. FoFl. 1947, s. 88. —
(I b) -FLÄKA, -ning. (numera mindre br.) gm fläkning (se fläka 1) förstöra (ngt); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i pass. övergående i dep. (jfr fläka 2). Verelius 73 (1681; i p. pf.). Röfvaren och menniskoplågaren Sinnis, som fastband främlingar vid tvenne böjda tallar och lät dem sönderfläckas, då träden slogo tillbaka. Palmblad Fornk. 2: 232 (1844). Gellerstedt GVis. 35 (1900; i p. pf., om grenar). Det ändamålsenligaste sättet att förhindra en sönderfläkning av (träd)kronorna. SvNat. 1930, s. 161. —
(I b, c) -FLÄNGA. (numera mindre br.) gm flängning (se flänga, v. 1) förstöra l. skada (ngn l. ngt). I dag var han sönderflängd på hakan igen och en stor skinnbit var borta på högra handen. Hedenstierna Fideik. 215 (1895). De båda spefåglarna har målat en parodi av lillnaturalismen på väggen i sin fjällhydda, för att desto bättre kunna sönderflänga den med sina pilskott. FBöök i 3SAH LIV. 2: 73 (1943). —
(I b) -FRANSAD, p. adj. jfr -flika. Annie .. prålade .. i en sönderfransad sidenunderkjol. Lindqvist Dagsl. 3: 161 (1904). —
(I c) -FRUSEN, p. adj. särsk. om person l. kroppsdel: som är l. känns förstörd gm att vara frusen (se d. o. 3). När jag då ändtligen framkom till en kund, som var något skyldig, så fick jag alltid stå en lång stund och bulta på dörren med sönderfrusna knogar. Sjöberg SthmHeml. 159 (1844). —
(I b) -FRYSA, -ning. gm frysning dela sig l. gå sönder l. spricka i mindre delar (jfr frysa, v. 3). Weste FörslSAOB (c. 1817). Leran bör förut utsättas för luftens inverkan och få sönderfrysa. Arrhenius Jordbr. 1: 165 (1859). En kylarvätska .. vilken skyddar kylaren mot sönderfrysning intill en så låg temperatur som minus 30 gr. C. UNT 5 ⁄ 3 1929, s. 6. Är oturen framme kan en sönderfryst ledning orsaka vattenskador. PiteåT 22 ⁄ 12 1986, s. 21. —
(I b) -FRÄTA, -ning.
1) (†) om djur: äta sönder (ngt); jfr fräta, v. 1. Dähnert 77 (1746). Ni män, vid hvilkas dödsbädd hustrur gråta, / ack, tro dem ej, — de skola gifta om sig, / förrn ännu masken sönderfrätt er svepning. VLitt. 3: 672 (1902).
2) gm frätning (se fräta, v. 2) förstöra (ngt); äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. bildl. (jfr fräta, v. 3). Lind 1: 372 (1738). Uti Skedvatten visar sig .. skilnaden lätt (mellan äkta o. oäkta bladsilver), i det at äkta Silfverblad däraf fullkomligen uplösas, men Tennbladen sönderfrätas allenast til hvitt pulver. Rinman 1: 214 (1788). O, att det grubblet wille sönderfräta / Hans bästa hjerterötter! Hagberg Shaksp. 5: 374 (1848). Deras fingertoppar var sönderfrätta, som om de handskats med syror. Lo-Johansson Kungsg. 122 (1935). Nästa morgon siktades .. de sista sönderfrätta resterna av packisen. Ymer 1951, s. 83. Den sönderfrätta kommunekonomin. GbgP 20 ⁄ 11 1990, s. 6. —
(I b) -FUKTA. (†) gå sönder på grund av fukt; jfr fukta 3; anträffat bl. i p. pf. Sådana tapeter i det här rummet. Alldeles sönderfuktade efter ett år. Öberg Makt. 2: 88 (1906). —
(I b) -GISTNA. (numera föga br.) jfr gistna 1; särsk. i p. pf. Trädhkärill widh paass 100 knippor dock mästa parten sönder gistnadha. BtÅboH I. 8: 218 (1636). BoupptSthm 1 ⁄ 2 1659, nr 51. —
(I a, b) -GNAGA, -ning. [fsv. synder gnagha] gm gnagning (se gnaga 1, 2) dela l. krossa, äv. förstöra (ngt); äv. bildl.; jfr -skära 2. Mott och Maal söndergnager kläden. Schroderus Comenius 217 (1639). Somlige tröskade, somlige söndergnogo Koklarna med sladden, somlige jämkade åkeren med jern-harfwen. Linné Vg. 275 (1747). Hans af samvetsqval söndergnagade sinne. Cygnæus 6: 237 (1852). Skogsråttan .. bygger sig rätt stora, öfvertäckta bon af söndergnagd halm eller mossa. Kolthoff DjurL 345 (1900). Själva kunde vi aldrig älska den grå rovåkern, älska dess ändlösa, av jordlopporna söndergnagda plantrader. Lo-Johansson Stat. 1: 118 (1936). —
(I a β) -GNIDA, -ning. (numera föga br.) gm gnidning (se gnida I 1) finfördela, förr äv. röra ut (ngt); jfr -gno, -gnugga. Om Hanongh warder söndergniden vthi Rosenolia, och warm låten i Öronen, thet är en nyttigh Läkedom, för theras wärck. Månsson Åderlåt. 86 (1642). Sandstenen (vid Öresund) är merendels så lös att den kan söndergnidas (således icke duglig till qvarnstenar). Svea 1: 85 (1824). Det urtagna (av morötterna) söndermosas väl och blandas med ett par hårdkokta, söndergnidna äggulor. Ekberg Hvad äta? 203 (1899). —
(I a β) -GNO. söndergnida (ngt); särsk. (o. numera i sht) i p. pf., äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -gnugga. Söndergnodde humble blad. VRP 1642, s. 1091. Bladet där psalmen stod var tummat, och lortigt och svart och nästan söndergnott av fingrar. Moberg Invandr. 39 (1952). —
(I a β) -GNUGGA, -ning. gm gnuggning krossa l. finfördela (ngt); jfr -gnida, -gno. När een Mast och annat Trä needhugges / Och wräkes ther uti (dvs. i strömmen), tå kan thet söndergnuggas / Som Kornet på een Qwarn. Spegel GW 103 (1685). Små stycken af en hwijt materia, fijn som det fijnaste puder, när man det med fingren söndergnuggade. Schück VittA 4: 234 (i handl. fr. 1724). Med detta åkedon kör man rundt omkring öfver (säd)laget, och det så länge, tils altsammans, både halm och ax, blir aldeles söndergnuggadt, och hugget i bitar. Björnståhl Resa 3: 147 (1778). Några prof på artificiellt silke, som hade legat flera månader väl förvarade i ett skåp .. hade härvid blifvit så sköra, att de med lätthet kunde söndergnuggas. TT 1895, K. s. 41. Ovanpå dessa avlagringar (av siluriska sandstenar o. skiffrar) vilar en bädd av söndergnuggade urbergsgraniter och högfjällsskiffrar. Flodström Naturförh. 78 (1918). —
(I a) -GRENA. jfr grena 2, 3; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: gm förgrening vara delad; äv. (o. numera bl., mindre br.) refl. (jfr grena 3). Sedan .. (svearna) under tidens fortgång blifvit söndergrenade i smärre sjelfständiga samfund (osv.). Strinnholm Hist. 1: 535 (1834). Söndergrenad .. kallas stjelken eller stammen, då den så upplöser sig i grenar, att man mot desz spets eller i desz krona ej kan urskilja hufwudstammen från sidogrenarne. Arrhenius Bot. 87 (1845). De ursprungligen alltför stora och vidsträckta (församlingarna) söndergrena sig med den tillvexande odlingen i flera kyrksocknar. Strinnholm Hist. 5: 70 (1854). (Malm)Stockarne ligga skilda från hvarandra med utkilade eller söndergrenade ändar. JernkA 1870, s. 108. Ahlman o. Forsman (1885). —
(I b β γ') -GRUBBLA. särsk. i p. pf.; jfr grubbla, v.1 2. Hennes söndergrubblade hjärna. Janson Par. 171 (1900). —
(I a β) -GRUSA, -ning. (numera föga br.) gm grusning (se grusa, v.1 2) krossa l. finfördela (ngt); äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Mitt Ord är en Hammar, som söndergrwsar Hellabergen. PJGothus Os. 463 (1603). Småmalm kallas dels den grannaste sjömalm, dels ock den söndergrusade malm, som fås vid grufvebrytning. Rinman 2: 740 (1789). Skiffern är .. icke tunnbladig utan snarare klyftfull, och söndergrusas i kantiga stycken. Hisinger Ant. 3: 88 (1823). Med söndergrusning förstår man bergets och stenarnas sönderfallande i allt smärre stycken, af hvilka dock hvart och ett fortfarande är oförändrad sten. LB 1: 3 (1899). De lösa jordlagren utgöras av söndergrusade och förvittrade mineraler och bergarter. Sonesson HbTrädg. 1 (1926). —
(I a β) -GRYNA. (†) söndersmula (ngt) till gryn; äv. i pass. övergående i dep.; jfr gryna, v.1 1 b, 2. Möller (1807). Malmen är en svart magnetit, som är rätt hårdborrad, men ganska lätt söndergrynas. JernkA 1886, s. 178. —
(I b β γ') -GRÅTEN, p. adj. förstörd l. nerbruten av gråt. Firade sista julafton i går med mina barn — och är derför upprifven och söndergråten. Strindberg Brev 8: 147 (1890). —
(I b) -GRÄVA. gm grävning (se gräva, v. II 1) förstöra (ngt). Dalin 2: 513 (1854). Då dessa djur (dvs. viscachorna) förekomma i större antal, söndergräfva de så marken, att det är mycket farligt att rida fram derstädes. NF 9: 565 (1885). I .. (domarringens) mitt fanns en grav, som tidigare var söndergrävd. HallHist. 1: 159 (1954). —
(I a β) -GRÖPA. (numera föga br.) grovt söndermala (ngt); jfr gröpa, v.2 1. Malen eller Söndergröpt Hafra är bättre än omalen åt hästar, ty hästen kan lämna honom hel ifrån sig. Rothof 164 (1762). SvTyHlex. (1872). —
(I b) -GÅ. [fsv. sunder ganga] (†) gå sönder (se sönder, adv.2 I b α), brista; äv. mer l. mindre bildl. (jfr sönder, adv.2 I b β γ'); jfr -gången. En stoor storm vphooff sigh på haffuet, så at man meente, at skepet skulle söndergå. Jona 1: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: krossas). Hon gick om wintertijdh på ijsz, som söndergick vnder henne. PErici Musæus 3: 136 b (1582). Hwar öfwer förhopp, dett Gudh nådeligen afwände, att samma tractat (med kejsaren) sönderginge. RARP 1: 135 (1630). Om någon wagn sönderginge, häfwes den utur wägen. ReglSwArmeen 1710, s. 16. Han utförde det stora värf, att sammanhålla ett söndergående välde. CGNordin i 2SAH 4: 107 (1805). Menskligheten kan icke växa upp ur sin bildningsform utan att bryta dess skal. Denna brytning är hvad den söndergående kulturcykeln måste hålla för det största af alla tänkbara brott, emedan det upplöser honom sjelf och gifver verlden ett nytt slags lif. Lysander Almqvist 133 (1878). —
(I b) -GÅNG. (numera bl. tillf.) egenskapen l. förhållandet att gå sönder. Kolfwars söndergång. HdlCollMed. 29 ⁄ 11 1723. Människokroppens underbara maskineri, det harmoniska arbetandet av dess kuggar och hjul i hälsa, dess rubbningar i sjukdom och dess slutliga söndergång i döden. Munthe SMich. 19 (1930). —
(I b) -GÅNGEN, p. adj.
1) (numera föga br.) om ngt som inte längre är helt, äv. med tanke på att saken inte längre fungerar: som har gått sönder; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om person, i fråga om psykisk hälsa; förr äv. med indir. obj.; jfr -gå. Theris klocke är them sundergången, så att the nu ingen klocke hafve, then the bruke kunne. G1R 21: 3 (1550). Blefwe wij .. allenaste tie dagar ståendes att wi knapt hafft tid att uthbättra wåra söndergångna wagnar. KKD 8: 64 (c. 1710). Stora trälocket (till dopfunten) .. är sönder gångit. NorrlS 1—6: 60 (c. 1770). Brödwatten, tilredes på åtskilligt sätt, t. e. Då ett halft skålpund Skårpbröd kokas med ett stop watten så länge, tils Brödet är söndergånget, och sedan silas. Fischerström 3: 440 (1787). Unionen var söndergången. WESvedelius i 2SAH 49: 153 (1873). Jag tror aldrig jag eger kraft. Jag är söndergången! Kommer snart på ett dårhus! Strindberg Brev 5: 137 (1885). (Hon) hörde hennes tunga andedräkt som ibland kom visslande och rosslande mellan hennes läppar som från ett söndergånget maskineri. Krusenstjerna Fatt. 4: 382 (1938).
2) (numera bl. mera tillf.) om skor: som ngn har gått sönder; jfr sönder, adv.2 I b β. Stöflarna föllo söndergångna från hans fötter. Heidenstam Karol. 2: 277 (1898).
Avledn.: söndergångenhet, r. l. f. (numera mindre br.) till -gången 1: egenskapen l. förhållandet att ha gått sönder; särsk. bildl., i fråga om psykisk ohälsa l. disharmoni. Frågan är, om någon brustenhet, söndergångenhet finnes i sjelfva mitt Konstväsende. Almqvist Brev 129 (1839). (C. J. L. Almqvists) författarskap präglas med ett ord av samma söndergångenhet och otrygga komplicering som utmärker själva personligheten. IllSvLittH 3: 369 (1956). —
-GÖRA. (numera föga br.) särsk. till I a β: sönderhacka (ngt). Dikesjorden och rentorfwen böra med hackor och klubbor wäl söndergöras, och alt tilbörligen brukas at åkren får sin rätta häfd. Salander Gårdsf. 189 (1758). —
(I a, b) -HACKA, -ning. särsk. till I a β: med vasst l. skärande verktyg hacka (ngt) i smådelar; äv. bildl., särsk. i p. pf., i adjektivisk anv., om ngts form l. utseende; äv., särsk. till I b, om fågel: hacka (se hacka, v. 4 b α); förr äv. med avs. på person: sönderstycka (se d. o. a); jfr -göra. Georgius .. bleff fängsligen antastat och kastat vthi Hächtelse, ther man .. sargade hans Kropp .. och sönderhackade alle hans Lemmar medh Knijfwar. Schroderus Os. 1: 231 (1635). Körfwil blifwer .. sunderhackat och i Köttsoppa för grön Kåhl kokat. Palmchron SundhSp. 44 (1642). Jorden bör äntel(igen) wara diuper, feter, möhr, leerachtig, wäl sönderhackad, fri för ogräs. Broman Glys. 3: 852 (1747). Hönor, som gala, hafwa wanligtwis något fel i äggstocken; man bör derföre slagta dem likasom sådana, som sönderhacka och uppäta äggen. Wahrman Manski o. Wolstein 267 (1807). Hela akademiska bildningen har blifvit upplöst och sönderhackad i en mängd små embetsexamina. Tegnér (WB) 5: 342 (1826). Sönderhackat trä, s. k. flis. Bolin KemVerkst. 121 (1942). Vattnet vräktes i en taggig, skumvit remsa mot de mörka, sönderhackade klipporna. BonnierLM 1946, s. 540. —
(I a, b) -HUGGA, -ning. [fsv. sunderhugga] gm huggning åstadkomma att (ngt) går sönder, äv. dela (ngt); förr äv. med avs. på person (jfr sönder, adv.2 I c); förr äv.: sönderstycka (se d. o. a); förr särsk. med avs. på kött l. ved o. d. (jfr sönder, adv.2 I a α); äv. bildl. Psalt. 74: 6 (öv. 1536). Thenn ungersche drötningen, Jani moder, som var i Polenn, ähr ther .. ynckeligen bleffven udi små stycken sönderhuggen. G1R 29: 104 (1559). Arbetz Carlar som hafwa sönderhuggitt någon Wedh. HovförtärSthm 1679, s. 500. När kiöttet är sönderhuggit .. så gnides hwart stycke wäl med franskt salt. Warg 47 (1755). Han har i utlänsk tienst blifwit illa blesserad och sönderhuggen. Tilas Ant. 2: 283 (1770). Smälltan .. sönderhugges efter wanligheten i twänne stycken. Rinman JärnH 406 (1782). Det går ej an att sönderhugga svårigheten med det påståendet att (osv.). Geijer I. 5: 171 (1811). —
-KARVA, -ning.
1) till I b: gm karvning (se karva, v. 1) förstöra (ngt). Råder jag likwäl ingen: at bruka .. (instrument) i oträngda måhl: ty thet seer så grymt ut, at miszhandla och sönderkarfwa ett Barn. Hoorn Jordg. 2: Föret. 7 a (1723). Bänkarne omålade och halft sönderkarfvade genom inskurna namninitialer. Quennerstedt Smål. 24 (1891). Man måste hjälpa djuret, benen äro ju sönderkarvade av hårdsnön. Koch Timmerd. 344 (1913).
2) (numera föga br.) till I a: gm att skära dela (ngt); jfr karva, v. 2, o. -skära 1. Tag ett halft skålpund mandel .. Lägg til ett fierdedehls skålpund socker, och .. skahlen af en lemon sönderkarfwade. Egerin Kokb. 171 (1733). Allt köttet måste frånskiljas benen och sönderkarfvas i långa smala remsor. Gosselman Col. 2: 118 (1828). I Dalarnes skogsbygder rökes endast rulltobak, som först måste sönderkarfvas, innan den stoppas i pipan. FrSkog. 4 (1892). —
(I b) -KASTA, -ning. [fsv. sunderkasta] gm kastning (se kasta, v. I 1, III 1) förstöra (ngt); förr äv. med avs. på ngt som träffas vid kast, särsk. fönster. Murenius AV 460 (1660). När gudztiensten är förrättat .. skall han stängia .. fönster lukorna .. på dhet fönstren inttet må sönder kastas aff poikarna. BtÅboH I. 5: 15 (1677). Schultze Ordb. 2244 (c. 1755). —
(I a) -KILA, -ning. jfr kila, v.1 1 a. Schultze Ordb. 2261 (c. 1755). Bergen bestå af lös granit .. i ofantliga block .. som lätt kunna sönderkilas i stora, reguliera flisor. Lind Af Hageby Minn. 54 (1860). —
(I a β) -KLAPPA, -ning. (numera mindre br.) gm klappning dela (ngt) i smådelar; förr äv. med avs. på ägg(vita l. -gula): röra ut (jfr klappa, v. 1 b β). Tagh Leer, som vthur en Bakugn .. kommit är, sönderklappa thet smått. Hildebrand MagNat. 168 (1650). Bland annat bruka de til strö, intet annat än sönderklappad och tårkad dynga. BrinkmArch. 1: 178 (1713). Jord-ärtskåcker förwällas och skalas, sedan doppas de uti sönderklappade ägg. Warg 394 (1755). —
(I b) -KLINGA. (numera föga br.) jfr klinga, v. 1 c β. Tyvärr var det äfven allvar i leken, hvilket tog sig uttryck i lösryckande af tegelpannor .. sönderklingande fönsterrutor och rubbningar i telefonledningarna. SD(L) 1896, nr 468, s. 8. —
(I a, b) -KLIPPA. särsk. till I a: gm klippning dela (ngt); äv. i p. pf., i adjektivisk anv., om resultatet av klippningen; äv.: klippa av (tråd o. d.) (se klippa av 1); äv. bildl. Sådane (söndriga mynt)stycken, besynnerligen de grofwa utskiutas och sönderklippas, till at omsmältas. Stiernman Com. 3: 254 (1664). At Atropos ey sönderklipper, / Wår eljest mer än skiöra lefnads tråd. Brenner Dikt. 2: 131 (c. 1700). De .. linda hela kroppen med sönderklippta remsor af Byssus-linne (efter balsameringen). Carlstedt Her. 1: 277 (1832). I sommar har jag producerat litet eller intet, då nämligen timmarne för kurens begagnande .. sönderklippte förmiddagarne för mig. CSnoilsky (1884) i SnoilskyVänn. 2: 85. 60 gr. bästa gelatin sönderklippes och .. öfvergjutes med 40 cl. vatten. Grafström Kond. 167 (1892). —
(I a) -KLYFTA. (numera mindre br.) särsk. om berg(art) o. d., särsk. dels ss. dep.: gm klyftning (se klyfta, v. 2 slutet) dela sig, dels i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ning; äv. allmännare, särsk. om sår. Sönderklyftad sandsten. TT 1874, s. 62. Kvartsitväggen sönderklyftas i stora, skarpkantade .. block, mellan hvilka is bibehålles en stor del af sommaren. Fennia VII. 2: 22 (1892). (Kankroiden) ter sig .. som en på djupet vegeterande, tidigt ulcererande tumör med .. sönderklyftad sårbotten. LbKir. 2: 158 (1922). Här och där har (diabas)täcket rämnat, och då har den märkliga sönderklyftningen (av bl. a. sandsten o. skiffer) kunnat sätta in. TurÅ 1957, s. 21. —
(I a) -KLYVA, -ning.
1) gm klyvning dela (ngt); äv. i p. pf. i adjektivisk anv., särsk. om (ngts) utseende l. form (jfr klyva, v.2 4 d slutet, 7); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2); förr äv. med avs. på person; jfr -spillra, -spilta, -spjälka. Han sönderklöff helleberget i öknenne, och gaff th(e)m watn nog til at dricka. LPetri Psalt. 78: 15 (1560). (Alexander) lät .. hängia och korszfästa 2000. Män aff them som Swärdet intet hinte fräta och sönderklyfwa. Sylvius Curtius 293 (1682). (Åskan) slog neder och sönderklöf nästa ek. Rhyzelius Ant. 40 (c. 1750). En famn sönderklufven ved. Ström Skogsh. 126 (1830). (Bohuslän) .. slutar i en af långt inträngande hafsvikar (”fjordar”) sönderklufven kust. NF 2: 784 (1877). Han tänkte att hans huvud hade gått sönder, att det hade spruckit i två delar som ett vedträ under yxan på huggkubben, att han inte kunde leva med ett huvud som var sönderkluvet. Moberg Utvandr. 125 (1949).
2) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 1) med avs. på egendom (motsv. klyva, v.2 4 b). Haffwer nu hemenedt förthenskuldt nu j lång tijdt waridt så gott som sunderkloffwidt. G1R 18: 799 (1547). (Sonen bör) icke tillstadha .. (syskonen) sunderkliffua hemmanedt effter theris wilia. BtFinlH 2: 219 (1588). —
(I a, b) -KLÄMMA, -ning. gm klämmande dela i mindre delar l. krossa l. förstöra (ngt); jfr -krysta. Af alt detta, som sagt är, ser man magens nytta wara, at emottaga maten, blöta, lindrigt sönderklämma och förwandla den. Rosenstein Comp. 313 (1738). Vid Sproge, i en liten hög mellan 2:ne sammanlutande stenar, (fanns) en sönderklämd urna. 2VittAH 13: 265 (1830). Det är sant, att ingen kunde märka tåren, som sönderklämdes i hans öga och icke fick falla. Lönnberg Kåre 330 (1887). Om en nerv afskäres eller sönderklämmes, upphör den att fortleda i både perifer och central riktning. 2NF 19: 799 (1913). —
(I b, c) -KLÖSA. gm klösning (se klösa, v.1 1) sarga (ngn l. ngt). Wet, at den sig sonderklöser; / Som skriker öfwer hof; med ack och Tårar slöser, /.. Är werklig ynkan wärd. Brenner Dikt. 2: 59 (1717). För stammarnas fredande mot harar och kattor, hvilka sednare stundom sönderklösa barken på unga träd rätt illa, fästes ett lager taggigt ris af nypon, hagtorn eller berberis medelst vidjor eller metalltråd kring stammarna. HbTrädg. 3: 88 (1872). När jag ibland kom hem med näsan blödande eller ansigtet sönderklöst, bruka’ han kalla mig ut i vedboden. Nyblom Twain 2: 34 (1874). Han stod som en hjälte .. svettig och blodig på sin sönderklösta kropp. Palmqvist Oceaner 107 (1942). —
(I a β, b) -KNACKA, -ning. gm knackning (se knacka 2) krossa, äv. förstöra (ngt). Hoopgöraren fortfahr med malmens sönderknackande till den storlek som (fordras). Ekman RelSmältewStKåpparbg 15 (1704). Någon ruta sönderknackades i hwart hus .. och i synnerhet hos Borgmästaren. Wallmark Res. 33 (1819). En gång voro alla väggarna (i kyrkan över S:ta Claras grav) täckta af fresker, men på 1700-talet blefvo de sönderknackade, emedan de lockade för många besökande, som störde de fromma systrarna. Bildt Ital. 167 (1896). —
(I a β, b) -KNOSA, förr äv. -KNOSSA l. -KNÅSA. (-knossa c. 1635. -knåsa 1626) [fsv. sönder knosa, swndherknossa] (†) sönderkrossa (ngt), äv. med avs. på person. Schroderus Liv. (1626). Schroderus Dict. 224 (c. 1635). —
(I a β, b) -KNOSTRA. (numera föga br.) sönderslå (ngt l. ngn) med knoster, sönderkrossa; äv. bildl. Han kallar ock Laghen en hammar, som sönderknöstrar bergh. Balck Musæus D 3 b (1596). Liksom vore detta den svarta framtidens giftiga skugga, som avvaktade urverkets signal att sönderknostra mig. Törneros Brev 1: 158 (1825; uppl. 1925). —
(I a β, b) -KNYSA. anträffat bl. i p. pf. -knyst. [efterleden bildad till samma stam som föreligger i knusa; jfr sv. dial. (Finl.) knyssja, krossa, motsv. nor. dial. knysje, dets.; jfr äv. mht. knüssen, knåda, feng. cnyssan, sönderstöta] (†) sönderkrossa (ngt). Itt stoort taal folck wordo vtaff taken och Murarna, som kulstöttes, öfwerfalne .. Månge lågo hufwudhlöse, somlige lågo medh sönderknyst bröst och sputade Blodh. Schroderus Os. 1: 102 (1635). —
(I a β) -KNÅDA, -ning. (numera mindre br.) jfr knåda 1. SvTyHlex. (1851). Mera förmultnad (torv)mosse med inblandning af växtlemningar af bladig och hampartad beskaffenhet är ytterst svår att sönderknåda, och skall detta ske till en finare grad, behöfves dertill stor kraftansträngning. TT 1873, s. 203. —
(I a β (, b)) -KOKA, -ning. gm kokning (se koka, v.2 I 1) åstadkomma att (ngt) sönderfaller l. upplöses (o. därigm förstörs); äv. i pass. övergående i dep.; äv. intr.: gm kokning (se koka, v.2 II 1) sönderfalla l. upplösas. Förkoka, sönderkoka. Linc. Aa 5 a (1640). Stöt uthi een Marmor-Mortel Bladh af Beta .. och lät dhet sönder kokas uthi ett Sölfwer Faat. Rålamb 14: 86 (1690). Giftet (till sina pilar) tilreda de af Tusendbenor och andra djur, som de sönderkoka. Oldendorp 1: 258 (1786). (Buljongen) får koka till dess köttet är alldeles sönderkokadt. Nordström Matlagn. 34 (1822). Passera de väl sönderkokta grönsakerna helst genom tagelsikt. StKokb. 263 (1940). (Potatissorten) Magnum bonum .. ganska svag benägenhet för sönderkokning. ModStKokb. 56 (1983). —
(I a β, b) -KRAMA, -ning. gm kramning dela (ngt) i småbitar, söndersmula; förr äv.: sönderkrossa (ngt). 2SthmTb. 4: 246 (1573). Näsan war all sunder kramat. aff det han lågh vnder medhan (på släden). ÅngermDomb. 21 ⁄ 7 1638, fol. 137. Nu måste hon .. gifva Sara af det dåliga vattnet, i hvilket hon sönderkramat några lingon, för att göra det mera vederqvickande. Bremer Hem. 2: 199 (1839). (Kolbiten) bör ej vara hårdare, än att han kan mellan fingrarna sönderkramas, och böra dervid ej några hårda partiklar kännas. Holmberg Artill. 2: 66 (1882). —
-KRASA. [fsv. sunder krasa]
1) (numera mindre br.) till I a: sönderkrossa (ngt); jfr krasa, v.1 3. Uti Frankrike brukas, at på sönderkrasade Krusbär gjuta något käll-watten, när saften finnes wara för mycket tjock. Fischerström 4: 168 (1792). Från åkrarnes jord ryker ånga, tät och hvit. Vinden släpar den öfver slätten, sönderkrasar den mot plöjningen. Rosenius Naturst. 1 (1897).
2) (numera föga br.) till I b: krasande (se krasa, v.1 1) gå sönder. Vi .. lågo hjertligt skrattande åt det förfärliga braket, som .. åstadkoms af nedramlande och sönderkrasande porslin och glas. Wachtmeister Tur. 269 (1882, 1885). —
(I b) -KRASSLA. (†) sönderkrossa (ngt); jfr krassla, v.1 The dödas hufwud och ben / Diupt på hafs-botnen låge; / Siön och wågar på sanden / Them sönderkraszla månde. Peringskiöld Hkr. 2: 41 (1697). —
(I a β, b) -KROSSA, -ning. [fsv. sunder krosa, söndherkrossa] gm krossning dela (ngt) i smådelar, äv.: förstöra (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. bildl. (jfr krossa, v.1 2); jfr -knosa, -knostra, -knysa, -krama, -krasa, -krassla, -malma, -mosa, -småttra, -smättra, -stöta 1. Then ther wi(n)ner och håller mijn werk in till endan, hono(m) skall iach geffua mact offuer hedni(n)ganar .. och han skall söndercrossa them, såsom en pottomakers käril. Upp. 2: 27 (NT 1526; Bib. 1917 o. NT 1981: krossar). Jtt synderkrossat och fornidhrat hierta herre försmår tu icke. OPetri 1: 421 (1528). När han nu en Tijdh druckit och badat hade .. (gick) Stenen .. aff honom sönderkrossad uthan möda. UHiärne Suurbr. 180 (1680). Jag hölt, thesz utan, som oftast en sönderkråszat löök under näsan, och på tinningarne. Hoorn Jordg. 2: 38 (1723). 1/2 lod Anis, som litet sönderkroszsas. Warg Bih. 114 (1765). Fint sönderkrossade ben blandas med torf- eller dyjord, sålunda att till hvarje tunna benmjöl tagas två tunnor jord. Arrhenius Jordbr. 1: 179 (1859). Sjötugget kallas den sönderkrossade sörja som stormen åstadkommer på vindsidan av en is. 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934). —
(I b) -KRYSTA. (numera föga br.) gm ”krystning” (se krysta 1) förstöra (ngt), sönderklämma. Lind 1: 372 (1738). Släpp min Dotter! — Inte! / Jag din hjärna sönderkryster. Bellman (BellmS) 1: 234 (c. 1775, 1790). Heinrich 1276 (1828). —
(I a) -KULL. [fsv. sunderkulder] (†) om endera makes kull (se kull, sbst.1 2) l. barn i förhållande till deras gemensamma barn; motsatt: samkull; i pl. särsk. om syskon i ”sönderkull”, ”sönderkullbarn”. 2SthmTb. 6: 439 (1581). Dee haffva .. sönderkullens barn platt arffvet fråndömbdt. RP 6: 76 (1636). Äro sönderkullar flere, tå dehle dhe (arvet) sinsemellan således (osv.). FörarbSvLag 4: 126 (1692). Schultze Ordb. 2479 (c. 1755).
(I a) -KULLA, äv. -KULLE, adj. (-kulla 1636—1764 (: sunderkulla-arf). -kulle 1551—1726) [fsv. sunderkulla, sunderkulli; senare leden till kull, sbst.1] (†) om person i förhållande till en l. flera andra personer: som är av ”sönderkull”; äv. övergående i substantivisk anv. Ær th(en)ne Thomas sunderkulle. 2SthmTb. 2: 113 (1551). Inge(n) är nermar(e) til att erffve barnet, än fadere(n), när moder, samsydzken eller synd(er)kulle icke til är. Teitt Klag. 239 (1555). Äre Sunderkulla flere, så dela de .. (arvet) således (osv.). Abrahamsson 323 (1726).
Ssgr (†): sönderkulla-arv. arv som tillfaller barn i ”sönderkull”. Abrahamsson 318 (1726). Botin Utk. 582 (1764).
-lott. (-kulle-) lott (se lott, sbst.2 3) som tillfaller barn i ”sönderkull”. 2SthmTb. 2: 196 (1552). —
(I c) -KYSSA. särsk. i p. pf. BEMalmström 6: 81 (1845). Blottade kroppar, upplöst hår, sönderkyssta läppar. Lundkvist FlodHav. 139 (1934). —
-KÖRA, -ning.
1) till I b: gm körning (se köra, v. 8, 10, 13) skada l. förstöra (ngt); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. särsk.
a) med avs. på (del av) fordon. ArkliR 1567, avd. 26 (1569—70). Den slädan som hans son .. sönder kiört hafuer. ÅngermDomb. 1647, fol. 14. Kärran var sönderkörd och i ständig fara att tappa båda sina hjul. Lagerlöf Körk. 154 (1912).
b) med avs. på (ngt på l. intill) väg l. bro l. mark där fordon framförs. Schück VittA 2: 425 (i handl. fr. 1687). Hwilken en sådan (flytt)bro af wårdslöshet sönderkörer .. ware pliktig then samme straxt laga. StadfByordn. 1758, §19. I morse blefvo två .. qvarlemnade slangledningar sönderkörda af tåget. SD(L) 1902, nr 571, s. 1. Hennes vagn vek in på den sönderkörda, knaggliga vägen. Almqvist Comfort Routl. 184 (1913).
2) till I a, med avs. på jordkoka l. grästorv o. d.: gm körning (se köra, v. 11) med harv o. d. dela. LBÄ 44—50: 253 (1801). (En pulvriseringsharv) Sönderkör och smular plogtiltan. Juhlin-Dannfelt 320 (1886). —
-LAPPA. (†)
1) till I b: sönderslå, fördärva (ngt); jfr lappa 3. Hafwa dhe heele ansichtet (på kristusbilden) sönderlappat, och en kuhla satt i wäggen rätt öfwer hufwudet. VDAkt. 1665, nr 267. Then skada timadt, at (den instängda) hunden .. gådt på Altaret och ganska illa sönder-lappat begge Kyrkiones PsalmBöcker. KulturbVg. 3: 24 (1729).
2) till I a: dela (ngt) i mindre stycken. Bliberg Acerra 478 (1737). De fattige bönderne som äro nu i desse swåra tider mäst utblottade, af ägornas mistning och sönderlappade bruksbitar. VDAkt. 1760, nr 151. —
(I b) -LIGGA. med avs. på säng l. madrass o. d.: gm att ligga i l. på förstöra; i sht i p. pf. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det fanns ris på britsarna och en gammal sönderlegad säckmadrass med halm. Johnson Slutsp. 105 (1937). —
(I a) -LÄGGA. (†)
1) lägga (ngt) i delar, uppdela (ngt); särsk. i utvidgad anv.: analysera (se d. o. b—d); äv. dels refl., dels i pass. övergående i dep.; jfr -dela b slutet. A(nn)o 1659 den 17 Aprilis war iag Vnderteknat Edsworen Notarius wenligen kallat att sönderläggia de lösöron effter Sahl(ig) H(ustru) Karin Anderssdotter. ArvskifteSthm 17 ⁄ 4 1659. Såsom ändlig måste .. (människan) uppfatta det för henne (potentielt) varande eller förnimbara successivt och likasom efterhand sönderlägga och sammanfatta för sig dess mångfaldiga innehåll. Boström Propæd. 6 (1851). Ett fel, till hvilket man .. lätt kan göra sig skyldig (vid etymologiska undersökningar), är att man går för långt i att sönderlägga ord i deras särskilda elementer. Richert Ljudlag. 16 (1863). Den absoluta ideen ”sönderlägger sig i en krets af bestämda ideer”. Klockhoff ESkr. 339 (1865). Solljuset sönderlägges i regnbågen och prismat i sex hufvudfärger. Rydberg DSkön. 158 (1889). Denna sonett sönderlägger jag icke, ty sådant sker endast för att angiva innehållet. Wulff Dante 105 (1897). (Stubbticks)rötan är en krympningsröta. Veden blir föga förändrad till färgen, men sönderlägges i tärningsformade stycken. SvSkog. 327 (1928).
2) i p. pf., om med liggsår betäckt kropp; jfr sönder, adv.2 I c. Min koj med kläder bars ut, min sönderlagda kropp måste förbindas. Tersmeden Mem. 2: 131 (c. 1790). —
(I b) -LÄMMA. (†) lemlästa, förstöra (ngt); jfr lämma, v.2 Watnet sönderlämmer stenarna. LPetri Job 14: 19 (1563). —
(I b) -LÄSA. gm läsning förstöra (ngt); i sht i p. pf. i adjektivisk anv., om bok l. tidning o. d.: förstörd i samband med (flitig) läsning; äv. oeg., om person: bringad ur själslig jämvikt av för mycket läsning. Så gick jag till bokskåpet och kastade en blick på dess tysta invånares brokiga ryggar .. alla voro de där, slitna och tummade, sönderlästa och hundöronförsedda. Lindqvist Dagsl. 2: 117 (1900). Kandidaten är sönderläst, tror jag. Dens. Stud. 240 (1906). En jönköpingsläkare berättar om ”sönderlästa” flickor i högsta ringen, som gråter när de inte får mer än BA på uppsatserna. GbgMP 1949, nr 158, s. 4. —
(I a) -LÖSA. [fsv. sunder lösa] (†) upplösa, särsk. med avs. på organisation; jfr lösa 13. Tå blefwo theras ordningar sönderlöste och särskilte, så at hwar ock en stack sig undan. Peringskiöld Hkr. 1: 594 (1697). —
(I a β) -MALA, -ning. jfr mala 1, 2; äv. mer l. mindre bildl. Iagh är Christi Sädh, och skal söndermalas genom Wildiurs Tänder, på thet iagh skal finnas reent Brödh Gudi. Schroderus Os. 1: 101 (1635). Den Malm, som är aldeles derb .. äfven som den, hvilken sitter inblandad i någon Bergart .. söndermalas til ärters storlek på qvarnar, hvilka äro med tvenne stenar på samma sätt inrättade som sädesqvarnar. Rinman 1: 262 (1788). (Konversationen) är alltid bra, blott den går (som en väderkvarn) .. Dock maler jag aldrig mitt hvetmjöl så fint, som här de minsta ämnen söndermalas. Almqvist Kärlek 8 (1816). De gräsätande djuren .. hvilkas tänder hafva platta och ojemna ändytor, tugga och söndermala födan ganska fint. Berzelius Kemi 6: 283 (1830). Med en söndermalen svordom mellan läpparna, som jag prässade ihop om utbrotten af min bitterhet. Tavaststjerna Patriot 203 (1896). För en rasande nordan dref isen, söndermald till sörja, söderut. Engström Bläck 38 (1914). Lerorna .. är de finaste utsvämningarna ur söndermalda .. bergarter. Selander LevLandsk. 45 (1955). —
(I a β) -MALMA. (†) sönderkrossa (ngt). Lindestolpe Frans. 67 (1713). Är thet wist, at mången blifwit frij från Tandawärk och frossan, genom Blåseplåster, hwilke göra på thet ställe the läggas .. en retning och darrning, hwar igenom många i bloden warande skarpheter och slemmigheter uthdragas, eller också fördehlas och söndermalmas. Dens. Fross. 37 (1717). Heinrich (1828). —
(I a β) -MOSA, -ning. sönderkrossa (ngt) till mos; äv. mer l. mindre bildl.; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. AHB 1: 21 (1859). Jag är söndermosad af fruktan och bekymmer. Strindberg Brev 5: 295 (1886). Genom den långa transporten .. befunnos .. blåbären vid framkomsten vara ganska söndermosade. LAHT 1911, s. 204. Han började traska runt bland de söndermosade tabletterna på golvet. Evander Härl. 121 (1975). —
(I a β) -MÅRA. (†) söndersmula (ngt); anträffat bl. i p. pf. VetAH 1745, s. 249. Kalm Resa 2: 85 (1756). —
(I b) -NAGGA. jfr nagga, v. 2 (o. 3); äv. i p. pf. i adjektivisk anv., om ngts utseende l. form. SvTyHlex. (1851). Strandkonturen var ytterst oregelbunden i följd af de oräkneliga vikar, halföar och öar, af hvilka den är som söndernaggad. Hedin GmAs. 2: 204 (1898). Major Rydelius, som under hela sitt lif liksom känt sitt väsendes innersta splittras och söndernaggas af alla missljuden från hustruns lilla, förkrympta natur. Roos DjupSag. 98 (1901). Skogarna .. äro söndernaggade af gevärskulor, skalade och flådda af shrapnels. Böök ResFrankr. 33 (1916). —
(I a, b) -NYPA. Lind 1: 1864 (1749). (Termit)Arbetarnes käkar .. bestå af tvänne mot hvarandra rörliga, horisontellt ställda kitinskipar .. hvarmed arbetaren söndernyper de föremål, han angriper. Sjöstedt Västafr. 270 (1904). Vi .. fingo våra ben söndernypta. Zetterström StorSand 179 (1925). —
(I b) -NÖTA, -ning. gm nötande (se nöta, v.2 3) förstöra (ngt); i sht i p. pf.; jfr -slita 3. 1 Kafwell Ståck 4 Baakekaflor Alldeles Odugeliga och Sönder nötta. HovförtärSthm 1693 A, s. 2453. Han fruktade att visa sina söndernötta byxor. Norlind Hell 2: 112 (1913). Glaciärers söndernötande inverkan på lager af kalksten och lerskiffer. 2NF 18: 1154 (1913). (Oxarna) sjönk ihop, utmärglade av svält, söndernötta av seldonen. Lo-Johansson Stat. 1: 41 (1936). —
(I b) -PETA, -ning. Kakelugnen hade varit grön glaserad, men nu af odygdiga fingrar sönderpetad, och i stället försedd med åtskilliga inristade namn och hieroglyfer. Cederborgh OT 2: 15 (1810). Litterära diskussioner, det vet ni nog, likna småbarns sönderpetning av leksaker. Ossiannilsson Hav. 71 (1910). —
-PISKA, -ning.
1) till I c: med avs. på person l. djur l. kroppsdel: gm piskning (se piska, v. 1) sarga l. fördärva; förr äv. med avs. på föremål. Hade I wäl glas och kannor sönderpiskat, / Om man Er intet snart på dören hade wiskat. Knöppel GudRådsl. B 2 a (1744). Fåfängt förestälde jag denna brutala och buttra oxe, att jag icke satt min broder till honom att lära åkerbruk, mindre att sönderpiskas. Nyrén Charakt. 58 (c. 1765). Han liknar nog en åkarhäst, / Är sönderpiskad, torr och mager. Stiernstolpe ESkr. 149 (c. 1820). Hans nakna rygg var sönderpiskad och blodig. Stenelid KlarStjärn. 47 (1949).
2) till I a β: gm piskning (se piska, v. 3, 4) dela (ngt) i smådelar; äv.: häftigt röra ut. Det är .. alltid bra att sönderpiska äggulan till en likformig gröt. TT 1872, s. 292. Flodens vatten, som med stor hastighet ilar fram mellan bropelarna, skummar upp mot dem och sönderpiskas till stänk af vindstötarna. Hedin Beskickn. 91 (1891). Den kemiska trämassan blir .. sköljd och sönderpiskad i holländare. 2NF 20: 1498 (1914).
3) till I b: gm piskning (se piska, v. 3, 4) förstöra (ngt). Polyfem V. 14: 2 (1812). (Sv.) Sönderpiska .. (t.) durch das Abstäuben zerreiszen. SvTyHlex. (1851). Björken (gör) .. stundom skada genom att afslå eller sönderpiska de närstående plantornas eller ungträdens toppar. Björkman Skogssk. 243 (1868). —
(I a, b) -PLOCKA, -ning. gm plockning (se plocka, v. 6) dela, äv. förstöra (ngt); äv. bildl. Sedan tager man sönderplåckada Husbloszet, lägger det i en ren stäfwa och tappar litet miöd åfwan på Husbloszet. Dahlman Reddej. 179 (1743). Athéns tidningar .. sysselsätta sig med talets sönderplockande och skärskådande i det de försöka utfinna något deri, som — icke finnes. Bremer GVerld. 6: 198 (1862). Blad för blad, sönderplockar (Margareta) stjernblomman och hviskar: ”han älskar mig! han älskar mig icke!” Lysander Faust 105 (1875). Med ett durkslag upptager (man) ostmassan .. samt lägger den i en med våt handduk klädd, vanlig, flätad ostkorg, i hvilken ostmassan först med händerna sönderplockas. Grotenfelt Mejerih. 209 (1881). Barnen får en klarare blick över händelseförloppet .. och innehållet slipper bli sönderplockat och sönderhackat i småbitar. Palmborg SvårhBarn 63 (1935). —
(I (a,) b) -PLOTTRA, -ing. gm plottrande (se plottra 5) dela o. mer l. mindre förstöra (ngt), (alltför mycket) plocka sönder (ngt). Tholander Ordl. (1872). Svenska infanteriets rekrytutbildning uppgick .. blott till 45 dagar, och denna korta öfning var därjämte sönderplottrad på tre år. KrigVAT 1895, s. 530. De gamla byarna med deras sönderplottrade tegar. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 413 (1962). —
(I a β, b) -PRESSA. gm pressande (se pressa I 1) dela (ngt) i smådelar, äv.: förstöra (ngt). Colon innehöll en svart massa, lik sönderpressad caviar. UpsLäkF 1869—70, s. 43. Om en människa kunde förflyttas till solen skulle hon väga omkring 2,000 kg. och säkerligen sönderpressas av sin egen tyngd. (Ångström o.) Lundmark Världsr. 124 (1927). —
(I c) -PRYGLA. (numera mindre br.) gm pryglande fördärva (ngn); särsk. i p. pf. Då märka de at jag har et fruntimer med mig, och så får jag en sönderpryglad rygg för besväret. Envallsson Tosorden 74 (1798). —
(I b, c) -RAMLA. (numera bl. tillf.) om person: ramla o. göra sig illa (särsk. i p. pf.); förr äv. om sak: ramla o. sönderfalla (se d. o. 2), anträffat bl. bildl. Desse hedersmän / Inbilla sig, att kunna allt det gamla / I stat och kyrka lyfta upp igen, / Ehur de sett det, murket, sönderramla. Franzén Skald. 3: 340 (1829). Portugals fordom så stolta men under seklernas lopp sönderramlade kolonialvälde. (Nordensvan o.) Langlet 54 (1914). Blenda fick vara som en mor för ett sönderramlat barn. Hedberg Dan 270 (1948). —
-RASPA.
1) (numera mindre br.) till I a β: gm raspning dela (ngt) i smådelar. Tagh Agsteen 6. Lodh .. sunderraspat Enebärs Trää 8. Lodh. Palmchron SundhSp. 263 (1642). (Gnagarna) kunna .. icke med framtänderna afbita eller afrycka .. (födoämnena), såsom rofdjuren m. fl., utan de sönderraspa dem i ytterst fina delar genom fortsatt gnagning. Nilsson Fauna 1: 327 (1847). Träet, sedan det blifvit sönderraspadt till grofva spånor, behandlades med starka kaustiska alkalier för fibrernas uppluckrande. TT 1871, s. 82.
2) (numera föga br.) till I b: gm raspning (se raspa, v. 2) riva sönder (kläder o. d.). För värre väg jag aldrig råkat ut. / .. Omvuxen öfverallt af ris och tistel, / Och trång, att än min Hvitfots länd och bringa, / Än mina kläder, näsvist sönderraspas! Atterbom LÖ 2: 368 (1854). —
(I b) -RASSLA. (†) störta samman; anträffat bl. i p. pf. Det wästra (tornet) måste man innan kort taga nid .. såsom alt af nordwästan wädret til sin grund och underbyggning sönderrassladt är. Wettersten Forssa 96 (c. 1750). —
(I b β γ') -REFLEKTERA. gm reflekterande (se reflektera 8 b) skada (sig l. själen o. d.); äv. i överförd anv., om tidsålder o. d.; särsk. i p. pf. Det fans något hos dessa unga menniskor och i deras sunda hvardagslycka, som verkade helande på hans sönderreflekterade sinne och som gaf honom något af den sinnesro, han så länge längtat efter. Benedictsson Folkl. 204 (1887). Så fort jag .. fick veta att du kände dig klen och sönderreflekterad igen, beslöt jag att icke uppskjuta Lundaresan. Dens. (1888) i SvLittTidskr. 1963, s. 98. I vår tankeförpinta och sönderreflekterade tidsålder. GHT 1919, nr 283 A, s. 3. —
(I b) -REGERA. gm regerande (se regera, v.1 1 (a)) förstöra (ngt); särsk. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv., om rike l. stat o. d., äv. (numera bl. tillf.) om regerande parti l. grupp o. d. Landet var i grund sönderregerat. GHT 14 ⁄ 1 1947, s. 9. Socialdemokraterna lämnade kanslihuset 1976, tämligen sönderregerade. GbgP 17 ⁄ 2 1982, s. 3. —
a) till I b, med avs. på väg l. bro o. d. Innan banan ens hunnit öppnas voro greener och fairways fullkomligt sönderridna av de franska kavalleriofficerarna. Claëson Lockhart Farväl 147 (1934).
b) till I c, med avs. på person; särsk. i p. pf. En sönderriden jockey, vilken suttit av för alltid. Lindqvist Herr. 338 (1917).
c) till I c, med avs. på riddjur; särsk. i p. pf. Alltför många hästar måste avlivas alltför tidigt. De är sönderridna långt innan de utvecklats till fullvuxna hästar. GbgP 23 ⁄ 7 1981, s. 5. —
(I b) -RINGA. gm ringning (se ringa, v.3 1) förstöra (klocka); i sht i p. pf., om klocka. Många sådanne klockor, som i konung Magni Ladulåses och hans söners tijdh äro gutne .. ähre uthaf skiötzlösheet och medh wåld sönderringde. Schück VittA 1: 262 (i handl. fr. 1666). Den stora klocka, som under Fredrik II:s tid sönderringdes. Brunius Metr. 111 (1836). Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Varnhem? Lagerlöf Holg. 2: 461 (1907). —
-RISPA. särsk. i p. pf.
1) (numera föga br.) till I a: gm rispning (se rispa, v. 1 c β) dela (ngt) i tunna o. långsmala delar. I stället för the twänne sidsta (dvs. nål o. tråd), brukade jag en gaffel at giöra hohl med, och sönderrispat säf til sammanhäftning. Humbla Landcr. 456 (1740).
2) till I b, c: gm rispning förstöra (ngn l. ngt). Tränne St: Slessingz-Gardiner .. aldeles uthslitne, sönderrispade och förderfwade. HusgKamRSthm 1712, s. 324. Davids jacka var sönderrispad af lansspetsarne. Topelius Vint. III. 1: 28 (c. 1865, 1896). Hon kunde sitta i timtal på en grönmossig gammal kyrkogårdsmur och dingla med sina sönderrispade sommarben. TurÅ 1945, s. 205. —
(I (a,) b) -RISTA, v.1 sönderriva (se d. o. 2) (ngt); särsk. i p. pf., särsk. om ngts utseende l. form; jfr rista, v.2 1. Ambrosiani DokumPprsbr. 47 (i handl. fr. 1749). Han drog sig fram, med benet sönderristadt. CVAStrandberg 3: 490 (1856). Vill man i korthet karakterisera det Svenska landet, så kan man beteckna det som en i det hela låg, af otaliga remnor sönderristad bergplatå. Thomée IllSv. 1 (1866). Rundt omkring (sjön) stod den låga palmskogen med sina snår, litet socker där och hvar, bananer med breda sönderristade blad och .. några kaffebuskar. Melander Långtur 76 (1896). —
-RIVA, -ning. [fsv. sunder riva, söndherriva]
1) till I b, c: gm rivning (se riva, v.2 I 1) förstöra (ngt), sönderslita; om vilddjur, med avs. på person l. djur äv.: söndersarga; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -splita, -trasa. Bleff for then skul for:na Mats perssons breff ther j retten synderrefne och vm intit giorde. G1R 7: 416 (1531). Alldenstund .. estandarerne av vårt Livregemente igenom långlig bruk hel sönder revne och utslitne äro. MeddRiksheraldÄmb. 10: 171 (i handl. fr. 1673). Obetänksamme syndare .. anfalla och sönderrifwa eder med hat och förföljelse. Bælter JesuH 4: 184 (1757). Snart genomträngdes .. (molnhöljet) af solstrålarne eller sönderslets af en vind .. och ur de sönderrifna töcknen framstodo efter hand städer och kyrkor, byar, skogar, åkerfält, sjöar och floder. Bremer GVerld. 1: 100 (1860). Det är en ren hövlighet av en tiger att mellan sina käkar sönderriva den degenererade varelse som heter människan. Ruin Gyckl. 149 (1934). särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om sönderrivet ställe, bristning (se brista, v. I 1 d). Sönderrifningar i cellulväfnaden. Agardh Bot. 1: 124 (1830). Benbrotten kallas .. komplicerade, då jämte benbrottet sönderrifningar eller lesioner af omgifvande mjuka delar komma till. NF 2: 196 (1877).
2) [specialanv. av 1] gm att riva med naglar l. klor l. spetsigt föremål o. d. sarga l. förstöra (ngn l. ngt); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr riva, v.2 II 1, 2, o. -rista, v.1 På tridie daghen kom en man jfrå Sauls häär medh sönderriffuin klädher, och iord på hans hoffuudh. 2Sam. 1: 2 (Bib. 1541). Med näglarne klå wij .. sönderslijta och sönderrijfwa. Schroderus Comenius 263 (1639). Derför mig ej lyster till skogs mig begifva / Och på tistel och törne mig sönderrifva. Sjöberg (SVS) 1: 199 (1820). En storvuxen man med sönderriven rock. Kjellgren Smar. 184 (1939).
3) (numera föga br.) till I b: gm rivning (se riva, v.2 IX) förstöra (byggnad l. bro o. d.). Någre understå sigh at bränna, sönderrifwa, sköfla och fördärfwa Borgerskapetz Ståndh och Bodhar. Placat 4 ⁄ 5 1664, s. A 2 a. Fienden hade .. bryggan sönderrifwit. KKD 3: 44 (1706).
4) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1(—3); särsk. med avs. på äktenskap l. vänskap(sband) o. d.; äv. i fråga om själslig jämvikt o. d., särsk. med avs. på hjärta; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. (se särsk. slutet); förr äv. med avs. på jordegendom l. fastighet o. d. Hielp mich .. At han icke såsom en leyon får mina siel fatt och sönder riffuer henne. Psalt. 7: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: sönderslita). Skole the .. ingelunde tilstädie, at .. Skattehemman så sönderrijfwes eller åtskillies, såsom af Arfwingerne offte tilbiudes, och här til mykee skeet är. Stiernman Com. 1: 410 (1593). För thesse ordsaker och hans hiertans hårdheet, blef äcktenskapet them emellan sönderrifuet (av biskopen). VDBötB 1645, s. 378. Borta är all ro, borta är all glädje för et hjerta som kärleken fått bemägtiga sig: ängslan, förwirring, samwetsagg sönderrifwa det ewigt. Knöppel Ön 17 (1748). Högfärd och Egennytta sönderrifva de starkaste förbindelser. Dalin Hist. 2: 674 (1750). Utan direkt produktionsförmåga, för sönderrifven att kunna göra konst har jag kastat mig på Societetsarbetet. Strindberg Brev 5: 184 (1885). Den som kom från skolan med enkla begrepp och okritiskt anammade meningar, fick dessa obarmhärtigt sönderrivna. HågkLivsintr. 17: 285 (1936). särsk. (i p. pf.) i fråga om ngts utseende l. form: vara såsom sönderriven. Bremer GVerld. 4: 241 (1861). En elektrisk spårväg .. viker .. in i ett landskap af sönderrifna kullar. Nyblom Österut 91 (1908).
5) (numera mindre br.) till I a: gm rivning (se riva, v.2 V) bearbeta (ngt) så att det sönderdelas i smådelar; äv. i pass. närmande sig l. övergående i dep. Chelidonium skelört, thet hafuer golt blomster och ther går goll wetzska vth när stielken sönderrijffues. VarRerV 57 (1538). At the nyys vprundna Teelningar, aff Foglar eller annor Diwr ey skadde warda .. Thet gör .. hundeträck med Pisz sönderrijfwin, när man thet som planterat är ther medh bestänker. Hildebrand MagNat. 223 (1650). Kokas det slemiga (snor)ämnet i vatten, så skrumpnar eller hårdnar det icke. Det sammandrages något, blir tyngre, och sönderrifves af rörelsen under kokningen. FKM 3: 32 (1810). I slutet av augusti sönderrives trädan med harv. Hörlén GSed. 112 (1914). Stärkelsen framställes ur de olika växtdelarna genom dessas sönderrivning och urlakning. Bolin OrgKem. 152 (1925).
Avledn.: sönderrivlig, adj. (numera mindre br.) särsk. till 5: som kan sönderrivas. Musklerne äro bruna af lös väfnad och lätt sönderrifliga. TLäk. 1835, s. 22. Lundberg HusdjSj. 56 (1868). —
(I b) -ROSTA, -ning. gm att rosta (se rosta, v.1 III 1) gå sönder; i sht i p. pf. Låset är sönderrostadt, tror jag. Jolin Barnhusb. 56 (1849). Emedan .. (järnkramporna) äro helt tunna och ej blifvit inbrända med beck, ha de till största delen sönderrostat. Brunius Metr. 88 (1854). En sönderrostad grävmaskin. Wahlöö Uppdr. 89 (1963). —
(I b) -RYCKA, -ning. gm ryckning förstöra (ngt); äv. bildl.; utom i p. pf. numera föga br. För skal jagh bliffua til stycker, / Än jagh thet håår sönderrycker. Messenius Sign. 43 (1612). (Han) sönderryckte .. kädjorna och slet sönder fiätrarna. Bælter JesuH 4: 330 (1757). (C. G. Leopolds) utbrott af ett fullkomligen sönderryckt och disharmoniskt väsende. Hammarsköld SvVitt. 2: 171 (1819). Verksamheten tvingas att splittra sig på en mängd föremål .. Tiden förslår ej och arbetets börda blifver icke blott ansträngande .. men hon blifver af sådan art, att det hela sönderryckes i fragmenter. Svedelius SmSkr. II. 2: 114 (1879, 1888). —
(I b) -RÄMNA, -ning. (numera mindre br.) gm rämning gå sönder. Hwj är (foster)hinnan för tina skul sönder rempnat? 1Mos. 38: 29 (Bib. 1541). Jorden skakas och sönderremnar (vid jordbävningar). Spegel Pass. 440 (c. 1680). I Templet är desz förlåt sönderrämnad. Frese Pass. 116 (1728). På högsta toppen af Storstädjan äro lagren mera stupande åt N. V., sönderremnade och förstörda. Hisinger Ant. 1: 47 (1819). Tider af sönderremnande samfundsformer. IllSvH 4: 178 (1880). Fyndigheter, som ligga i en lös eller sönderremnad moderklyft. TT 1901, K. s. 88. —
(I a β) -RÖRA. (numera föga br.) gm rörning (se röra, v.2 I 2) dela (ngt) till (jämn) smet, röra ut. Man .. tagher thet hwijta aff Egget, wäl sunderrördt. Kockeb. A 6 a (1650). Wil man med hel kalt bruns-watn watna, så sönderrörer man först deruti kodynga, höns- och dufwe-dynga om hwart annat. Salander Gårdsf. 323 (1758). I vått tillstånd blir .. (torven) som en välling och är då naturligtvis lätt att sönderröra. TT 1873, s. 203. (Katrin)plommonen kokas mjuka och sönderröras med morotsmoset. SvD(B) 4 ⁄ 3 1917, s. 6. —
-SARGA, -ning.
1) till I c, med avs. på person l. djur l. kroppsdel: gm sargning lemlästa l. skada, (illa) sarga; särsk. i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. bildl.; jfr sarga, v.2 1, o. -riva 1. Okallad gäst skall dagligen sig närma dig, / Och söndersarga digra stycken af din kropp. Phosph. 1811, s. 246. Till slut kan hon ej mera hålla ihop de trötta tankarna, en kväljande slöhet rifver sönder sammanhanget, orden flyga omkring, orediga, lösryckta, men söndersargande och stickande som brännheta vaxdroppar. Roos Skepp 172 (1896). Jag kan ännu känna rispandet, särskilt av de stora bamburörstaggarna, då de körde sina vassa spetsar djupt in i mina förut söndersargade fötter. Armfelt VildmPar. 182 (1920). Längst ner (i steningsgropen) fann han hennes söndersargade kropp. Lagerkvist Bar. 103 (1950).
2) (numera mindre br.) till I b, med avs. på sak: sönderriva l. sönderslita; äv. bildl.; jfr sarga, v.2 3. Hatten söndersargat. UUKonsP 15: 221 (1682). Mag. Sam. Åberg och Mag. Lundblad .. söndersargade disputationen så, att knappast något blef qvar. AnderssonBrevväxl. 2: 189 (1854). Stång och roder, segel, tåg och tackel, / Söndersargade af ryska kulor. Oscar II I. 1: 41 (1858, 1885). Nu som alltid kommer .. de oansenliga sädeskornen att gro i den söndersargade marken. PLagerkvist i 3SAH LVII. 1: 46 (1946). —
(I b) -SJUNGA. med avs. på sång l. visa o. d.: gm för mycket sjungande förstöra; äv. med avs. på sång- l. vistext; särsk. i p. pf.; förr äv. ss. vbalsbst. -ning. Refrängen är helt kort, tydligen som en följd av söndersjungning. Arv 1949, s. 79. Två erkänt söndersjungna 1900-talsuppteckningar från Skåne och Åboland. Därs. 1950, s. 174. Visorna är ofta lite söndersjungna. Det blir roligare .. om vi spelar dem på ett annorlunda vis. GbgP 27 ⁄ 6 1989, s. 11. —
(I b) -SKAKA, -ning. gm skakning förstöra (ngt); äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. med avs. på person; äv. i p. pf.; jfr -rista, v.2 Schroderus Dict. 281 (c. 1635). (Hjortron) insyltas på följande sätt: Först utrensas alla blöta och sönderskakade bär hwilka stötes sönder med en träklubba, och sedan präszes saften därutur. Bruno Gumm. 42 (1762). Si, folken skola nederslås / Och välden sönderskakas. Runeberg (SVS) IV. 1: 24 (1854). Manda snälla, försök få tag i en fjäderschäs den här gången, så man inte blir alldeles sönderskakad. Sandman Lilius Främl. 205 (1980). —
-SKAVA, -ning.
1) (†) till I a β: gm skavning (se skava, v. 4) dela (ngt) i smådelar. Torr Ost, ett stycke så stoort som itt Egg wäl sönderskafwit. Salé 163 (1664). Barken (på rönnen) sönderskafvad, kan efter Norrländska sättet, nyttjas til utfodring för Boskap. Fischerström Mäl. 259 (1785). Magnesia och andra sammanbakade fällningar sönderskafvas genom gnidning mot ett upp- och nedvändt sikt af messingstråd eller tagel. Nyblæus Pharm. 40 (1846). I Pihtipudas socken fann jag inuti pörtena den till smulor sönderskafda barken samlad i tråg och tunnor ämnad så väl till vinterförråd som till bruk för dagen. Retzius FinKran. 127 (1878).
2) till I b (, c): gm skavning (se skava, v. 1—3) förstöra l. sarga (ngn l. ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Weste FörslSAOB 179 (c. 1815). Sådane Paquetter, som kunde sönderskafwa eller eljest förderfwa brefwen uti Postpåsen eller Wäskan .. få (ej) emottagas. SPF 1817, s. 26. Jetten sjönk ner till ekens fot, mot hvilken han bultade sitt hufvud och mot hvars skrofliga bark han sönderskafde sitt ansigte, så att det blödde. Blanche FlStadsg. 330 (1847). Hästkraken var ung, men mager, med utspärrade ben och sönderskafda öron. VL 1901, nr 36, s. 3. Han vände och skumpade ut genom de av generationers barnfötter sönderskavda dubbeldörrarna. Lo-Johansson Stat. 2: 248 (1937). Våra axlar var så sönderskavda efter första dagsetappen att det, trots god is, var fullständigt orimligt att tänka sig att vi ensamma skulle kunna släpa våra slädar. Sundman AndréeLuftf. 226 (1967). —
(I a) -SKIFTA, -ning. [fsv. sunderskipta, söndherskipta] (†)
1) sönderdela (ngt); jfr skifta, v.1 1. Nw äre twå andre stora Circlar i himmelen .. sträckiandes sigh både öffuer Zodiacum och Æquatorem, huilka te sönderskifta sampt medh i fÿre lijka delar. Luth Astr. 46 (1584). Han lät sammanskrifwa et Bispamöte uti Epheso .. hwarest blef fördömt och ogillad den grofwe Kiättarens Nestorij försmädelige och orimmelige mening och lära som sönderskifftade Christum uti twå Personer. Dryselius Monarchsp. 244 (1691).
2) med avs. på egendom o. d.: skifta (se skifta, v.1 4); jfr -byta, -dela c. Tijend skal gifwas, och then i fyra Deelar sönderskifftas. Schroderus Os. 2: 516 (1635). Ofta händer att Skattehemman förfalla när månge arftagande till hemmanet .. heller sittia uthi armod qwart på sina sönderskiftade och klufne delar, än dhe antaga Cronones gårdar. LReg. 329 (1687). —
(I a) -SKINGRA, -ing. [fsv. sunder skingra] (†) skingra (ngt). Tå .. (parlamentet i Engl. efter Cromwells död) inbördes sönderskingrat war, och ingen wiste, hwem som Kåck eller Kiällar Swän war, togh (osv.). Brask Pufendorf Hist. 167 (1680). (Döden är) en sönderskingring af de förswagade Elementer, som på nytt kunna tiena til andra kroppars frambringande. Hoffmann Förnöjs. 233 (1752). —
(I b, c) -SKJUTA, -ning. [fsv. sunder skiuta] gm skjutning (se skjuta, v.1 I 2 (o. 5)) (i grund) förstöra (ngt) l. komma (ngt) att gå sönder; äv. med avs. på person (l. djur) l. kroppsdel: gm skjutning (allvarligt) skada l. såra; särsk. (o. numera i sht) i p. pf., särsk. om ngt sakligt. ArkliR 1550, avd. 2 (1551). Blefwo .. tu af de Danskes skepp .. i kras sönderskutna. Tegel E14 87 (1612). Den .. som är så illa sönderskuten och sargader, at han ei på något sätt kan sörja för sig, må hiälpas in i sielfwa Krigsmanshuset. PH 2: 1222 (1735). Tusendetals nyttige arbetare upoffrades, kanske allenast för några fanor, eller äran at öfver ödelagda fält tåga in uti sönderskutna städer. 1VittAH 2: 127 (1776). De söndersköto en del af Öfversten Sittons förskantsningsverk. Hallenberg Hist. 4: 951 (1794). (Jag) vallades nu längs Marne, Oise och Somme mellan granathål .. sönderskjutna bykyrkor och ändlösa soldatkyrkogårdar. Siwertz Förtr. 69 (1945). —
(I a) -SKROTA, -ning. (†) med avs. på (arbetsstycke av) metall: dela i mindre stycken, sönderdela; jfr skrota, v.1 1. För platt stångjärns klyfvande, eller sönderskrotande, längs efter, uti 3 eller 5 tenar, för spiksmide, är en art sax af Herr Comm(erse) Rådet Polhem påfunnen. Rinman 2: 678 (1789). JernkA 1887, s. 291. —
-SKRUVA, -ning.
1) (numera mindre br.) till I a: gm skruvning (se skruva a) lossa ((bestånds)delar) o. dela (ngt däri); i sht i p. pf. Een rar wäl ziirförgylt Kalcker af Nornbergsarbete, som i 6 st. kan sönderskrufwas. OfferdalKArk. N I 1, s. 64 (1708). Hon .. tog upp ur fickan sin sönderskrufvade klarinett, hvilken legat der så länge, obegagnad. Almqvist DrJ 284 (1834). Björkman (1889).
2) (numera bl. tillf.) till I b: gm skruvning (se skruva a) förstöra (ngt). Schultze Ordb. 4411 (c. 1755). Vridande sin kropp i ett halfslag, föll hon (som införts i tortyrkammaren), liksom om alla känseltrådarne i hennes inre blifvit sönderskrufvade. Strindberg SvÖ 3: 360 (1890).
3) (numera mindre br.) till I b, om is, med avs. på fartyg: förstöra gm skruvning (se skruva a ι); särsk. i p. pf. Redan den 9 (januari) hade ”Antarctic” börjat bli sönderskrufvad. SDS 4 ⁄ 1 1904, s. 3. —
(I b) -SKURA, -ning. (numera bl. tillf.) gm skurning (se skura, v.3 3) förstöra (ngt). KrigsmSH 1798, s. 7. Reparations-verkstäderna voro .. i full gång .. med att iståndsätta under fredstid och exerciser sönderskurade och sönderskrufvade infanterigevär. Wingård Minn. 4: 53 (1847). —
-SKÄRA, -ning. [fsv. sunder skära]
1) till I a, b (, c): gm skärning dela (ngt) i mer l. mindre små delar, äv.: förstöra (ngt); äv.: gm skärning sarga l. såra (se b); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., förr särsk. om bort- l. utskuren del; förr äv. mer l. mindre oeg., med avs. på kläder: förse med slits. G1R 4: 171 (1527). Några Söndersprette och Sönderskurne Sticker, som tilforenne haffue waritt til beszettning påå Gångkleder. HH 2: 21 (1548). Den (kopia) tryckiaren brukar hon moste sönderskiäras ok skiemas. Schück VittA 3: 133 (i handl. fr. 1682). Det (misshagade) Konungen, om någon af nygirighet och hug at apa efter utländske seder, låtit sönderskära sine kläder. Celsius G1 1: 309 (1746). Sedan en liten sönderskuren lök blifwit ilagder, så röres wäl och stadigt om. Warg 82 (1755). (K. XII) fattade en knif och sönderskar dermed det porträtt, Krafft hade under arbete. Eichhorn Stud. 1: 66 (1869). Maten är så fint sönderskuren, att man aldrig har något behov av kniv. Ambolt Kar. 65 (1935). särsk.
a) (†) med avs. på bröd o. d.: skära upp; äv. med avs. på kött: stycka (se stycka, v.2 1 b); äv. med avs. på trävirke: såga upp. (Eng.) To Chip Bread, (sv.) sönderskära bröd. Serenius G 1 b (1734). Fläsks sönderskärande och insaltande uti kongl. förråds hwalfwet. HovförtärSthm 1756, s. 3689. Rothstein Byggn. 552 (1859; med avs. på trävirke).
b) (numera mindre br.) med avs. på person l. djur l. kroppsdel: gm skärning sarga l. såra; äv. refl. WoH (1904). Sönderskära sig på glasbitar. IllSvOrdb. (1964).
c) mer l. mindre bildl. Mitt hierta the(tt) är sönder skurit / wtaff en pine så strack, the(tt) haffuer iagh lenghe buritt / alt för enn Jungfru så karsk. Visb. 1: 78 (1573). Napoleon slutade revolutionen i Frankrike, men fulländade den i Europa, hvilket han sönderskar i bitar och sedan sammanfogade med sitt svärd. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 309 (1853). Han visade sig vänlig .. och tog emot mig .. med festliga anordningar, hvilkas ironi sönderskar mitt hjerta. Hedenstierna Fideik. 117 (1895). särsk. i fråga om utseende l. form, särsk. med avs. på landskap l. kustlinje; jfr 3 b. Om lifslinien är sönderskuren genom flere småstreck, är detta tecken till många sjukdomar. Anjou Chir. 10 (1841). Hafvet, som i otaliga vikar sönderskär landets kuster, har alltjämt varit bohusläningen kärt. Nyström SvGeogr. 316 (1895). Fjällen i dessa trakter (dvs. Jämtl. o. Härjed.) äro .. sönderskurna af skogiga dalgångar. Ekman NorrlJakt 102 (1910).
2) (†) till I b: söndergnaga (ngt); anträffat bl. i p. pf.; jfr skära, v.2 13. Murenius AV 193 (1649). Speglarne både på Råckarne och wästarne (har) blifwit af Rottor så sönderskurne, at iag måst giöra aldeles nÿa Speglar. KlädkamRSthm 1757, s. 445.
a) metall.; jfr skära, v.2 16 a. Rosborg StångjSmid. 18 (1809). Att så afpassa framhållningen af tackjernet och ökningen af blästern, att sulan hvarken sönderskäres af nedkommande overkadt (rått) tackjern .. eller (osv.). Åkerman Stångj. 80 (1839).
b) om vatten(drag); i vissa språkprov svårt att skilja från 1 c slutet; jfr skära, v.2 16 c. Här och der sönderskäres .. (den bulgariska slättens) yta af vattendrag, som i djupa bäddar rinna från Balkan ned till Donau. NF 2: 1316 (1878). Vid tvärdränering verkar sugdiket i sluttande mark till större bredd och kan läggas glesare, hvartill kommer, att vattnet öfvergår från svagare till starkare fall, hvarigenom vid starkt fall faran för jordens sönderskärning och ledningens igenslamning minskas. 2NF 30: 728 (1920).
Avledn.: sönderskärelse, r. l. f. [fsv. sunderskärilse] (numera mindre br.) om förhållandet l. handlingen att skära sönder, sönderskärning. Linc. Yyy 1 b (1640). Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen. Filipp. 3: 2 (NT 1981). —
(I a (, b)) -SKÄRVA. (numera föga br.) slå sönder (ngt) till skärvor; jfr skärva, v. 1. (Elden) förmåtte sönderskärfwa och utholka alla i yttra murbrynen stående stenar. Lenæus Delsbo 229 (1764). Här är väldiga bärgets bringa, / sprängd i stycken och sönderskärfvad. Nycander Mar. 27 (1910). —
(I a) -SLADDA. (†) gm att ”sladda” sönderslå (jordkokor o. d.); jfr sladda, v.1 1. När Leeråkern store och hårde klimpar och kokor hafwer, hwilke icke kunna söndersladdas (, brukas hackor o. d.). Broman Glys. 3: 29 (c. 1730). Omkring den 12 Junii .. bör åkeren gödas, gödselen wäl söndersladdas, åkern köras å nyo .. och så besås med rof-frön i öpna fåror. Fischerström 3: 93 (1783). —
(I b) -SLAG. (†) förhållandet l. verksamheten att slå sönder (ngt). Här wed taaltes om den grofwe excess nyligen här i staden, med fönsters söndreslag (sannol. fel för sönderslag) är skiedd någre nätter. UUKonsP 11: 217 (1675). Därs. 12: 67 (1676). —
(I a—c) -SLAGEN, p. adj. gm slag (se slag, sbst.1 1 (2, 3)) bringad i stycken l. delar; i sht till I b: förstörd, krossad; äv. övergående i bet.: trasig; äv., till I a β, utan tanke på att ngt förstörts, förr äv.: vispad. Ty bedie wij .. atj .. latha samma klockor komma vp .. hela eller söndherslagna. G1R 7: 97 (1530). Ålekijsterne vid Hyndevad äre aff ijss sunderslagne. Därs. 26: 727 (1556). Gör Soppan något stadigh medh Eggeblommer sönderslagne i Sursafft eller Stickelbär. Salé 23 (1664). At sammansätta sönderslagit Porcellain. Warg 716 (1755). Ur en sönderslagen ruta / Tittar fram en gulbrun katt. Bellman (BellmS) 1: 97 (c. 1771, 1790). Bränstål, som warit hårdt brändt och yrt, samt till små gryn sönderslaget, har allenast med tillsatt Kökssallt .. kunnat smälltas. Rinman JärnH 315 (1782). Mamma kom in med två sönderslagna koppar i handen. Heerberger NVard. 335 (1936). särsk.
a) om person l. djur l. kroppsdel: lemlästad, illa slagen; förr äv.: betäckt med sår l. såriga utslag. Luk. 4: 18 (NT 1526). Anders Smedh .. vet seja af et troll som Åsökian slogh på Wisingzö .. lågh öfver en gädzlegård ryggen sönderslagen. Bureus Suml. 79 (c. 1600; rättat efter hskr.). Hvad du är sönderslagen i ansigtet, din stackare! — ropade den andre. Blanche Våln. 484 (1847). Sönderslagen .. säges äfven om en kroppsdel, på hvilken utslag upkommit, som öfvergått till sårnader. tex. Sönderslagen mun; Sönderslaget säte (hos barn). Svalin Ordl. (1847). Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad. Matt. 21: 44 (NT 1981).
b) mer l. mindre bildl. Iagh är alt förmykit förkrossat och sönderslaghen, iagh ryter för mins hiertas oroo skul. Psalt. 38: 9 (Bib. 1541). Denne tractat ähr blefven sönderslagen. AOxenstierna 5: 523 (1630). Många pensionärspar (har) fått en i det närmaste sönderslagen ekonomi. GbgP 18 ⁄ 8 1993, s. 2. —
(I a β) -SLIPA. (numera i sht i fackspr.) gm slipning (se slipa, v.2 2 (e)) dela (ngt) i smådelar. Achrelius Dan. B 4 a (c. 1690). Framställningen af trämassa genom slipning (står) i strid med den princip för beredning af pappersmassa, enligt hvilken råämnet bör sönderdelas i långa, så vidt möjligt oskadade fibrer. Dessa sönderslipas här nästan helt och hållet utan att fullt isoleras. 2UB 8: 131 (1900). —
-SLITA, -ning. [fsv. sunder slita, sönderslita]
1) till I a—c: gm slitning (se slita 1, 2) dela, äv. förstöra l. sarga (ngn (se a) l. ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se särsk. b); jfr -riva 1, -trasa. Luk. 5: 36 (NT 1526). Snaran är sönderslitin och wij äre löse. Psalt. 124: 7 (öv. 1536). Grufwelige jordbäfningar, som sönderslitit Länder och präktiga Städer. SvSaml. 302 (1766). På det tygets kanter ej måtte sönderslitas af .. (spännarens) uddar, varpar man 2 à 4 gröfre trådar i äg- garne. Ekenmark Hb. 27 (1820). Fett från oxar .. söndermales mellan två med koniska tänder försedda cylindrar, hvarvid de fettet omgifvande membranerna sönderslitas. AHB 128: 6 (1887). Då korsnäbben söndersliter grankottar .. falla många frön på jorden. Fries LinnéSkr. 2: 101 (1906). Gymnasistmössor slungades ut för att strax .. sönderslitas av .. mängden. Siwertz JoDr. 36 (1928). särsk.
a) med avs. på person l. djur. Effter thet begynte warda itt stoort vplop, fruchtadhe Öffuerstehöffuitzmannen, at the skulle sönderslijta Paulum. Apg. 23: 10 (Bib. 1541; Bib 1917 o. NT 1981: slita .. i stycken). Rooffoglar .. äre: Gamen, Gladan .. som med sijne krokotta kloor sönderslijta .. Turturduffwan och the andre meenlöse Foghlar. Schroderus Comenius 148 (1639). Som jag hwarken hade kläder eller föda, förestälte jag mig ej annat; än at jag skulle antingen dö af hunger, eller ock blifwa af wilda diur söndersliten och upfräten. DeFoë RobCr. 50 (1752). I den ena mungipan satt en droppe blod kvar, uppsugen från hennes sönderslitna handflator. Moberg Rid 16 (1941).
b) med avs. på moln l. sky o. d.; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Flikar af sönderslitna moln. Rydberg Vap. 381 (1891). En tunn dimma drog i sönderslitna bukter utefter ån för att efter hand försvinna. Melin VikSaga 170 (1910).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; förr särsk. med avs. på rykte: förstöra, ödelägga. Hans wredhe söndersliter migh. LPetri Job 16: 9 (1563). Ack, hwarföre, hwarföre har han sönderslitit det angenäma täckelset, som skylte för mig hans laster, hans falskhet? Riccoboni Catesby 14 (1761). Rådde jag, så skulle jag befrämja / Lugnet på en söndersliten jord. Valerius 2: 64 (1811). Nu uppblossade hastigt Enke-Drottningens harm och hon sönderslet med egen hög tunga det nygifta parets rykte. Crusenstolpe Tess. 1: 254 (1847). Det sönderslitna eller enkelt mänskliga. KHOlsson i 3SAH LXIX. 1: 23 (1960). särsk.
a) i fråga om krig l. angrepp l. kritik o. d. Hr Haller tycker icke om, at de Lärde sönderslita hvarandra. Björnståhl Resa 2: 128 (1773). Då Canio med sönderslitande ironi och förtviflans patos tolkat den arme pajazzons kval, bröt bifallsstormen lös. GHT 10 ⁄ 9 1895, s. 3. Det är en from förhoppning hos den som åker runt i denna sönderslitna, blodiga del av världen (dvs. Balkan) .. att någon form av fred och frid skall ha kommit till dessa berg och byar. Olsson Österut 172 (1981).
b) med avs. på ngt som binder l. förenar. (Kalvinisterna) Sönderslijter then Augszburgiske Bekännelsens Samhälligheet. Schroderus Os. III. 2: 104 (1635). Alla naturens band söndersletos, och i (trolldoms)ransakningarna finnas ända til sådana ohyggeliga yttranden af barn, att de ej ville lefva, om icke deras Föräldrar mistade lifvet. Schönberg Bref 2: 358 (1778). särsk.
α) i fråga om att befria (ngn från ngt), särsk. i fråga om att befria från den ondes våld. (Kristus) är för then skul worden menniskia, at han wil vplösa och sönderslita dieffuulens werck, och frelsa menniskiona vthaff hans hender. LPetri 2Post. 255 b (1555). Herre Gud, jag var kullslagen / Och av satans råd förstörd, / .. Men din milda nådeshand / Sönderslet hans grymma band. Ps. 1937, 277: 2.
β) med avs. på vänskap l. förbund o. d.: bryta, upplösa. På thett wenskapen iu ickie skall sönderslitin wardha. LPetri Œc. 75 (1559). Honom, som will wistas bland the omwände i itt Closter, skal icke tillåtas at gå ther vth, och om han tagher sigh een Hustru, så skal .. itt sådant Echtenskap sönderslijtas. Schroderus Os. 2: 132 (1635). De medeltida gillenas samband med kyrkan sönderslets av reformationen. Nilsson FestdVard. 76 (1925).
γ) med avs. på stat l. rike o. d.: upplösa, splittra. Hela Riket sönderslets af en fördärfvelig oenighet. Dalin Hist. 2: 197 (1750). Polen, som .. var sönderslitet genom inre partikamp, genom Ryssars och Kossackers härjningar. Odhner Lb. 213 (1869). Under den tid, som den sjuke kung Karl satt på Frankrikes tron, sönderslets riket genom förödande inre fejder. Grimberg VärldH 7: 106 (1936).
c) i fråga om vankelmod l. oro l. förtvivlan o. d., särsk. med avs. på hjärta. Lystnad efter gods och ära / Mannahjertat sönderslet. VitterhNöj. 4: 20 (1781). General Armfelt var så upprörd, så söndersliten af känslor, så förvirrad af hvarandra korssande tankar, att han ej gaf akt på statssekreteraren Lagerbrings sista yttrande. Crusenstolpe Mor. 6: 169 (1844). En stor strid mellan plikt- och vårkänslor synes sönderslita honom. Strindberg TrOtr. 2: 9 (1890). Den själ, för vilken en obotlig tvivelsjuka stänger vägen till religionernas himmel, söker sin tillflykt i en skönhetens värld .. där det sönderslitna hjärtat finner ro i en diktad harmoni. Wigforss Minn. 1: 371 (i handl. fr. 1910). Den samvetssjuke Fröding, Stänk och flikars av ruvande ångerkänslor sönderslitne diktare. Olsson Fröding 120 (1950). särsk. i fråga om beklämning; i sht i p. pr. (jfr d) i adjektivisk anv.: hjärtslitande. Tårar trängde ovillkorligt fram i allas ögon, då .. (den blinda) med ett sönderslitande uttryck af kärlek och smärta i röst och anlete .. utropade ”Teseo, Teseo!” Bremer FamH 1: 115 (1830). Se detta armod, som städse wäxer och wäxer omkring dig, denna uselhet och jemmer, som söndersliter öron och hjerta. Rundgren Pred. 1848, s. 10. (Sv.) det är sönderslitande .. (fr.) navrant. Schulthess (1885).
d) i fråga om högt l. obehagligt ljud; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr c slutet): skärande (se skära, v.2 30 b ε). Den som blifvit begåfvad med en välljudande .. röst, tränger fram til hjertat mycket lättare .. än de sträfva skall, det sönderslitande skri, som vanskapa på en gång både ansigtet och organen. Kellgren (SVS) 5: 183 (1788). Dissonanser sönderslita vårt öra. Geijer I. 8: 399 (1809). Hon skrek på hjälp hela tiden, högt, sönderslitande. Lo-Johansson Gen. 627 (1947).
e) i fråga om ngts utseende l. form. Höga, sönderslitna fjällväggar. Atterbom Minn. 444 (1818). Nilen låg framför oss med sina sönderslitna vattenfåror, ur vilka överallt höjde sig motspänstiga, spjärnande stenblock, än bildande öar, än resande sig ensamma likt ofantliga negerhuvuden ur vattnet. Lagergren Minn. 9: 76 (1888, 1930).
3) (†) till I b: gm slitning (se slita 7) l. nötning förstöra (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ibland svårt att skilja från 1. HovförtärSthm 1692 A, s. 2935. (Sv.) söndersliten .. (fr.) usé. Möller (1745). Säckar .. söndersletne .. Casseras. HovförtärSthm 1759, s. 4252.
Avledn.: sönderslitenhet, r. l. f. till -slita 2, särsk. 2 c: vankelmod, oro; förtvivlan. Denna (tyska) romantik öfwergick i den då framträdande ”sönderslitenhetens” form, hwilken uppkom med Byron och sedan öfwerfördes till Tyskland, der ”werldssmärtan” blef modern. Ljunggren Est. 2: 240 (1860). Herre, du som ser ned till wårt elände, wår fattigdom .. wår sönderslitenhet, kom ned till osz och gif osz af din ro. Rudin 2Evigh. 2: 350 (1883, 1889). Den själsliga sönderslitenhet och oro, som ropar ut sitt kval i Lagerkvists diktning. Kihlman NordProf. 89 (1935). Mitt i världens fridlösa ångest, i dess sönderslitenhet och jäkt, i dess hets och hat och kamp, står .. (Frälsaren) där, lugn, fast och god, och öppnar välkomnande sina händer. Giertz Kyrkofr. 8 (1939). —
(I b) -SLUPPEN, p. adj. (†) sönderbrusten, trasig; jfr slippa, v.2 11 slutet. Det i alla sina fogningar söndersluppna Europa. Tiden 30 ⁄ 12 1848, s. 2. —
(I a—c) -SLÅ, -slagning. gm att slå (se slå, v. I 1, 2) förstöra, äv. krossa (ngt); äv. med obj. betecknande person l. kroppsdel (se särsk. b); äv. i pass. övergående i dep.; äv. utan tanke på att ngt förstörs (se a) (jfr slå, v. I 6); jfr -knostra, -lappa, -småttra. Theras (dvs. de korsfästas) been skulle synder slåås. Joh. 19: 31 (NT 1526; NT 1981: krossas). Han .. skulle haffve tagitt ett månstrantz och någer kalcker utur spetalen ther viidh Schara och them latijdtt sönderslå. G1R 27: 186 (1557). Som Åskian höga Trän och Toppar sönderslår. Frese Pass. 58 (1728). I dag begrofs .. Baron Groth, och som Fri-Herrliga Ätten af det namnet med honom utsloknade, blef wid Wapnets sönderslående et Tal hållit af Cammar-Herren Baron Reuterholm. PT 1758, nr 3, s. 4. Angafs .. gåssen Carl Carlsson .. at han skolat sönderslagit aldeles soldatehustruns stugofönster. KulturbVg. 1: 62 (1762). Mot hällarna / Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås. Runeberg (SVS) 6: 148 (1863). särsk.
a) (numera mindre br.) gm att slå dela (ngt) i större l. mindre bitar, krossa. Dess stycken (dvs. marmorns) hålla ej någon wiss figur, då han sonderslås, så at bitarne bli hwarken rhomber .. (eller) Lameller, utan helt irregulere. Linné Stenr. 23 (c. 1747). Raffinadsockret sönderslås i ett kärl. Grafström Kond. 156 (1892). Angående kärnans sönderslagning är det först och främst tydligt, att ju torrare säden är, desto lättare sönderslås den såväl af cylindern som af körnaren. LB 4: 402 (1906).
b) (numera föga br.) med avs. på person l. djur, äv. kroppsdel: krossa (se krossa, v.1 1 e), lemlästa, sarga. Såsom en puttomakares käril skalt tu sönderslå them. Psalt. 2: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: krossa). En bonde .. angaf några studenter, som hafwa slagidt hans sån .. med swärd j hufwudet, och elliest sönderslagidt ansichtet på honom. ConsAcAboP 2: 273 (1661). Wäinämöinen, / .. Afhögg klorna uppå örnen; / Klorna sönderslogos alla, / Blott den minsta klon blef oskadd. Collan Kalev. 2: 256 (1868).
c) mer l. mindre bildl. Ath göra friidt met the hollender Dogh så at thet icke söndher slaar thet bebwndt met the lypske och wendiske stædher giort och beslutet wart oc ær. G1R 3: 336 (1526). I weten wi Er Son oss Fulvia försätte / Uti förtwiflan, när wi them Er död berätte, / En bitter tidning, som ther’s hiertan sönderslår. Knöppel Reg. 48 (1741). Den förändring i statsförfattningen som så betydligt stärkte Konungens makt .. sönderslog den gamla förvaltningsformen. 2VittAH 22: 158 (1858, 1861). Min vackra illusion den sönderslogs! Hallner Skrivb. 169 (1927). —
(I b, c) -SLÄPA. gm släpning (se släpa, v.1 I 1) förstöra (ngt l. ngn); äv. i p. pf. i adjektivisk anv., särsk. (numera föga br.): utarbetad (jfr släpa, v.1 I 2). ArkliR 1562, avd. 4. De Christne .. sönder släpades på Gatorne, bundne wid häste swantser. Dryselius Monarchsp. 193 (1691). Jag också är en man / Så trött, så söndersläpad utaf motgång. Hagberg Shaksp. 9: 256 (1850). —
(I a, b) -SMIDA. (numera föga br.) gm smidning förstöra, förr äv. dela (ngt). Hwar någon Hammarsmed af motwillighet eller försummelse söndersmider redskapen, eller förbränner Jernet, then skal efter Mätismanna ordom wara förpliktad, at ersätta och betala Äganden sin skada. Bergv. 1: 89 (1637). Den sköra Råfärskan söndersmides till små bitar. Rinman JärnH 941 (1782). —
(I a β) -SMULA, -ning. smula (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -måra. Om tu een Jordklimp knuggar och söndersmolar, warder ther Mull vthaff. Schroderus Comenius 81 (1639). (Den lösa jorden) består mest af söndersmulade berg och ruttnade ämnen. Berlin Lrb. 86 (1852). Jästen söndersmulas i det kärl, hvari jäststycket skall ansättas. Grafström Kond. 208 (1892). Ostlåda .. 3 dl mjölk 1 dl söndersmulat vitt matbröd (osv.). ModStKokb. 125 (1983). särsk. mer l. mindre bildl. När verldsbranden sveper himlarna och jorden in såsom ett kläde och all deras härlighet söndersmulas såsom ett stoft, då skall Christi kyrka stå ännu lika fast utöfver verldens grushögar. Thomander 1: 180 (1835). Det är icke lätt att säga hvad som skall framgå ur denna partiernas söndersmulning. SDS 1888, nr 299, s. 2. Jag har gjort allt för att söndersmula hennes s. k. bevisning. Högberg Frib. 366 (1910). —
(I b) -SMÅTTRA. (†) sönderslå (ngt), sönderkrossa. Min säd titt hofwudben platt söndersmottra skal, / Fast hählen på hans fot, af bettet skadlöst swall. Hesselius FruentSp. 5 (c. 1710). Skepet är af vågorna söndersmåttrat. Schultze Ordb. 4597 (c. 1755). Stårmväder söndersmåttrar skep. Därs. —
(I a β) -SMÄLTA, -ning. (numera föga br.)
1) intr.: smälta (se smälta, v.1 1). Schroderus Dict. 281 (c. 1635). Tagh Korngryn och koka them medh een ung Höna at Kiöttet faller ifrån Beenen, och grynen söndersmelter. Lindh Huuszapot. 113 (1675). ÖoL (1852).
2) tr.: jfr smälta, v.1 2. IErici Colerus 2: 274 (c. 1645). De togo win-ättika .. och söndersmältade der uti en slags kåda, kallad myrrha. Bælter JesuH 6: 491 (1760). SthmFig. 1846, s. 245. —
(I b) -SMÄTTRA. (†) sönderkrossa (ngt). Han är, som sönder smättrar / Så synd som dödzens fjättrar / Och ställer på frij foot. Lindschöld Vitt. 163 (1685). GbgMag. 1761, s. 615. —
(I a) -SPALTA. jfr spalta, v.1 (c); äv. i pass. övergående i dep. Inlandsisen gick ner på fem, sex ställen i dalen omkring 5 à 6 kilometer från stranden i breda, icke sönderspaltade firnfält. Wulff GrönlDagb. 232 (1917). Vid .. (krackningen) sönderspaltas genom överhettningen de stora molekyler, som ingå i svårflyktiga kolväten, till mindre molekyler. Vägmaskinl. 77 (1942). —
(I b, c) -SPARKA. gm sparkning förstöra (ngt l. ngn l. kroppsdel); jfr -spjärna. Han hotade mig at wilja med fötterna söndersparka refbenen på mig. Humbla Landcr. 191 (1740). Kanske skulle lite mindre bilar bli söndersparkade och en eller annan käring få gå i fred. Claesson Sann. 127 (1970). —
(I b) -SPELA, -ning. med avs. på musikstycke o. d.: gm flitig spelning (se spela, v.1 9) förstöra; i sht i p. pf.; jfr -läsa. SvD(A) 7 ⁄ 5 1956, s. 10. Dikten blev så ofta läst, citerad, deklamerad att den till sist fick röna ett alltför omtyckt musikstyckes öde: att bli sönderspelad. OHedberg i 3SAH LXVI. 1: 235 (1957). —
(I b) -SPETTA. gm spettning förstöra (ngt). JernkA 1846, s. 13. Rikskabeln till Norrland sönderspettad vid bygge. Åtskilligt trassel för telefon- och radioförbindelserna. UNT 27 ⁄ 4 1939, s. 1. —
(I b) -SPIKA, -ning. gm spikning förstöra (ngt). Sönderspikade Läster. Polyfem I. 10: 1 (1810). Sömmen skall placeras i vita linjen. Där är hornet segt och relativt mjukt, så att risken för sönderspikning blir ytterst obetydlig vid något så när normala hovar. Sonesson BöndB 662 (1955). —
(I a, b) -SPILLRA, -ing. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sönderklyva (ngt), söndersplittra; äv. i pass. övergående i dep.; jfr spillra, v.1 Träwärket sönderspilrades (vid jordbävningen). Schroderus Os. 1: 102 (1635). De på redden warande Skepp sönderspillrades (vid orkanen). Oldendorp 1: 70 (1786). Så at .. (tjuvarna) kunnat .. på det wåldsammaste sätt medelst medbrakte wärktyg, sönderspillra kyrkokistan. VDAkt. 1798, nr 376. 4 à 5 marker sönderspillrad björkved. VetAH 1802, s. 103. Det var behagligt att sitta i skuggan under trädet med Li Kan, stjärnan lyste vackert sönderspillrad till en tråd i bäcken. KEkman i 3SAH LXXXVI. 1: 27 (1978). —
(I a) -SPILTA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat); jfr spilta, v.2, o. -klyva 1. Linné Dal. 52 (1734). Palmstedt Res. 11 (1778). —
(I a (, b)) -SPJÄLKA, -ning. (numera mindre br.) sönderklyva (ngt); äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. bildl.; jfr spjälka, v. 1. Tordöön och Liungande .. är förskräckeligit at skådha, hurulunda thet the höge Cederträ klijfwer och sönderspielkar. Schroderus Albert. 1: 127 (1638). Det är i denna fantastiska sönderspjelkning af jaget som romantikerna äro positivisternas föregångare. SvTidskr. 1873, s. 414. Skulle man stämma (hålet i spröjsen) i samma riktning vid motsatta kanten, så skulle under huggningen detta svaga trä .. sönderspjelkas. AHB 116: 37 (1883). Klipporna .. äro genom inflytande af växlingar af frost och tö sönderspjälkta till rösbärg. Fennia 36: 54 (1915). TurÅ 1952, s. 64. särsk. motsv. spjälka, v. 1 e slutet. TMatFysKemi 1917, s. 23. —
(I b, c) -SPJÄRNA. (†) söndersparka (ngt l. ngn); anträffat bl., till I c, i p. pf. Hele Barnsens krop, war så sunderslagen, som en kärnat fisk, och hennes inelfwer, sund(er) spiernet och slagen. 3SthmTb. 2: 8 (1596). —
(I b) -SPLITA. [fsv. sunder splita] (†) sönderriva (ngt); anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv. Jttem iij dagen Nouemb: Ana(ma)de Suen bagge på küllen, til ath Lappa seglen m(edh) somdh(er) woro söndh(er) splitte i sijön, Segelgar(n). SkeppsgR 1545. —
(I b) -SPLITTRA, -ing. gm splittrande förstöra (ngt); äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf.; jfr -spillra. Schultze Ordb. 4797 (c. 1755). Skorstenarne kastades neder, och fönstren som lågo emot stormen blefwo söndersplittrade. PT 1791, nr 22, s. 3. Åran mot bankarne späns: Dess blad af hällarnes eggar / Söndersplittras med brak. Adlerbeth Æn. 111 (1804). Icke alltid tänder blixten, när han går genom lättantändliga ämnen: ofta endast söndersplittrar han dessa och utkastar spillrorna på långt afstånd (s. k. kalla åskslag). NF 2: 685 (1877). Kanske flöt han redan död bland vågor och söndersplittrade isflak, medan yrsnön föll över hans vita ansikte. Krusenstjerna Fatt. 2: 265 (1936). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i p. pf., i adjektivisk anv. (se α—γ); äv. i pass. närmande sig dep.; i sht förr äv. refl.; jfr splittra, v. 3 (a). Kärleken är lifvets skönsta blomma; / Älska dina! må De älska Dig! / Låt se’n mödor eller sorger komma! / Mot Ditt hem de söndersplittra sig. Wadman Saml. 1: 104 (1830). Det har händt, att latinet .. beröfvats sitt naturliga skaplynne .. och söndersplittrats i lika många afarter af språk, hvilka knappast mera kunna anses för munarter af latin. Frey 1845, s. 69. särsk. α) i fråga om ngts utseende l. form. Them syntes sönderspletradhe tungor såsom the hadhe warit aff eldh. Apg. 2: 3 (NT 1526; Bib. 1917 o. NT 1981: fördelade sig). Leende landskap, som närmare kusten alltmer söndersplittras och antager skärgårdens karakter. Höjer Sv. 1: 18 (1873). Högt uppe synas bergens toppar, taggiga och söndersplittrade. Idun 1888, s. 176. β) i fråga om indelning av land l. rike l. organisation o. d.: alltför mycket dela; äv. med inbegrepp av tanke på oenighet mellan (grupper av) personer; jfr splittra, v. 3 b. Ryssland måste söndersplittras inifrån. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 297 (1812). Spänningen mellan påfve och kejsare blef hufvudorsaken till Tyska rikets politiska söndersplittring. Geijer I. 5: 370 (1847). (Ryssland) var söndersplittradt och spillrorna lågo under främmande våld. WESvedelius i 2SAH 41: 251 (1866). Den schweiziska statistiken har lidit mycket af landets söndersplittring i en mängd nästan oberoende kantoner. EkonS 2: 80 (1894). Den kommunistiska organisationen är söndersplittrad. MorgT 1948, nr 252, s. 5. γ) i fråga om ngns uppmärksamhet l. sinnestillstånd o. d., särsk. i p. pf., om ngt som förvirrar; jfr splittra, v. 3 c. Hur kommer den fullständiga menniskans genom arbetets fördelning liksom söndersplittrade, på olika händer delade elementer åter för hvar och en tillhopa? Geijer I. 1: 75 (1818). —
(I a, b) -SPRAKA, -ning. (†) med sprakande ljud söndersprängas; äv. i pass. övergående i dep.; jfr spraka, v. 1 c. (Alunskiffern) antager i luften rödbrun vittringsyta; rodnar och söndersprakar i eld med bitumineus lukt. VetAH 1797, s. 36. Om blåsrörs-lågan hastigt sättes på kristalliserade stycken af stenen, söndersprakar den med häftighet. FKM 2: 165 (1807). Nyblæus Pharm. 306 (1846). —
(I (a,) b, c) -SPRICKA, -ning. spricka o. gå sönder. Lägg en Smaragd enne Menniskio, som aff swår krankheet betagen är, vppå Hiertat .. blifwer hon widh Lijfwet, tå sönderspricker han icke. Hildebrand MagNat. 67 (1650). (Teglet) var .. på ytan somligstädes skråfligt genom söndersprickning i fjällika flagor. VetAH 1815, s. 186. Taksparrarne .. voro af ålder .. sönderspruckna. Strömborg Runebg 1: 62 (1880). (Stolt fjällskivling) är .. försedd med en gråbrun, i fjäll söndersprucken skorpa. Cortin SvampHb. 36 (1937). särsk.
a) om kroppsdel; jfr spricka, v. 1 e. När någon åder är sunder sprucken. BOlavi 70 a (1578). Elias skakade av rädsla. ”Gå åt helvete!” viskade han med sönderspruckna läppar. Lo-Johansson Stat. 1: 166 (1936).
b) mer l. mindre bildl. l. hyperboliskt; jfr spricka, v. 2. Iagh smältes aff löye, iagh sönderspricker aff löye, iagh döör aff löye. Törning 79 (1677). (Kritikern) synes sönderspricka af nit, när ingen Latinsk rad, ingen Svensk mening, ja, ingen ting är honom til nöjes. SvMag. 1766, s. 478. —
(I b (, c)) -SPRINGA, -ning.
1) (numera mindre br.) plötsligt o. häftigt gå sönder, söndersprängas; jfr springa, v. I 3 (e). RP 4: 82 (1634). Wid ankomsten til Bruket, låter Officeraren .. utlägga de gutne Canonerne .. til sådant afstånd från hwarannan, at om någon wid profskottet skulle sönderspringa, den då ej må kunna skada de öfrige. PH 9: 19 (1768). Strängarne på hennes harpa brusto af den starka hettan från lågorna .. och vid sönderspringandet gåfvo ljud, som väckte henne. AnderssonBrevväxl. 2: 179 (1854). Den 1806 söndersprungna och då omgjutna storklockan. Åmark SvMedeltKyrkklock. 76 (1960). särsk. mer l. mindre bildl. Hiertat war så ängsligit, at thet måtte i stycken sönderspringa. Prytz MStenbock B 3 a (1633). Ett Geni var Thorild visserligen, men ett söndersprunget, utan hållning och förstånd. Tegnér Brev 8: 46 (1836). Innan fornspråkets rena former börjat sönderspringa. Rydqvist SSL 2: 250 (1857).
2) (numera bl. tillf.) gm springande (se springa, v. II 1) förstöra (ngt); förr äv.: gm hopp förstöra (ngt) (jfr springa, v. I 1). Visb. 1: 70 (1573). Skorna voro tunga och genomblöta samt (löpar)banan söndersprungen. IdrBl. 1924, nr 64, s. 8. —
(I b) -SPRÄCKA. (numera föga br.) gm spräckande åstadkomma att (ngt) går sönder; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.; äv. i pass. övergående i dep. Lind 1: 1029 (1749). Det efter den nya metoden tillverkade godset tålde .. en vida hårdare medfart utan att sönderspräckas. Bæckström Rörstr. 83 (cit. fr. 1831). Ett par sönderspräckta pantalonger. Sturzen-Becker Krita 160 (1841). Stillastående vattensamlingar här och där speglade en ödslig, sönderspräckt himmel. Söderberg Främl. 185 (1903). Tilas antecknar 1709 att han sett konung Inges grav med sönderspräckt lock, så att man kunde se benen ligga däri som i en skräplåda. Fornv. 1922, s. 31. —
(I b (, c)) -SPRÄNGA, -ning. gm sprängande (se spränga, v.1 I 7) förstöra (ngt); äv. i pass. övergående i dep.; jfr -spraka. The svenske .. lote .. någre utgamble jernst(ycke)r vel ladde affgå och söndersprengie, i then mening at the ville ther med locke fienderne fram. HH 20: 14 (c. 1580). Om .. (tyghuset o. arsenalen i Wien) blefwet itändt; Hade en stor del af Staden blefwet söndersprängder och Runinerader. Dryselius Måne 317 (1694). Blodet söndersprängde Hans (dvs. Jesu) ådror. Nohrborg 80 (c. 1765). Vid frost måste all tegeltillverkning upphöra, emedan lergodset eljest genast skulle söndersprängas. Rothstein Byggn. 115 (1856). Hennes kropp hade aldrig uttöjts av ett växande liv, aldrig söndersprängts av de slitande födslosmärtorna. Krusenstjerna Fatt. 1: 470 (1935). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om dels upphävande av ngt som binder, dels brist på l. upphävande av ngt sammanhängande helt. Milton .. med sin djerfva, jättelika, alla band söndersprängande Inbillning. ETegnér i 2SAH 9: 101 (1819). Fulltoniga, myndiga satser ha (i vår sista bibelöversättning) söndersprängts av rader med hackiga småord. Andræ Herdabr. 85 (1937). Berättelsens enhetlighet sönderspränges av klosterkapitlen. MLamm i 3SAH LIII. 2: 243 (1942). särsk. α) i fråga om ngts skingrande. (Vän)kretsen borde vara fulltalig .. eller skulle den för alltid vara söndersprängd på jorden? Thomander 1: 699 (1837). Vid byarnas söndersprängning (vid enskiftet) utflyttades de flesta gårdarna. SvGeogrÅb. 1928, s. 46. β) i fråga om (brist på) sammanhållning inom rike l. organisation l. familj o. d. Att under den nuvarande oron inom kyrkan införa en ny lärobok .. kunde möjligtvis hota att sönderspränga statskyrkan. Agardh BlSkr. 1: 122 (1857). Slaget vid Klissov hade fullständigt söndersprängt den redan förut oeniga polska republiken. SvH 6: 269 (1906). Tusentals bilder av söndersprängda hem har gjort mitt eget allt dyrbarare. Siwertz Förtr. 282 (1945). γ) i fråga om ngts (i sht landskaps) utseende l. form. I de övre delarna (av fjällregionen) är växttäcket starkt söndersprängt och består huvudsakligen av lavar och mossor. SvSkog. 221 (1928). Så snart jordbruket blev en huvudnäring och en fast bebyggelse begynte uppstå, började urskogen allt mera söndersprängas av odlad bygd. TurÅ 1930, s. 54. —
(I a) -SPRÄTTA, -ning. gm sprättande (se sprätta, v.2 1) dela (ngt, i sht klädesplagg). Några Söndersprette och Sönderskurne Sticker, som tilforenne haffue waritt til beszettning påå Gångkleder. HH 2: 21 (1548). (Vid) Sammets bordhimmelens .. lagande .. (blev) sielfwa rÿggstÿcket .. aldeles söndersprättad och omsÿdd. HusgKamRSthm 1750, s. 454. Då kattunslivet är väl afprofvadt, söndersprättas det åter, och alla styckena utklippas af papper. DamBok 228 (1879). Modern sydde en dopklänning åt den lille av några stycken som ännu var över av den söndersprättade brudunderkjolen. Moberg Invandr. 455 (1952). —
(I b) -SPÄNNA. (numera mindre br.) gm spänning (se spänna, v.3 I 1) förstöra (ngt). ArkliR 1561, avd. 6 (1564). Kanterna af manhål .. skola alltid verksamt förstärkas .. då plåtens sönderspännande genom manhålsbygelns tilldragande el. dyl. kan befaras. TT 1892, s. 123. —
(I a α) -SPÄNTA. (numera föga br.) spänta (ngt). VetAH 1781, s. 199. Retorterna .. matas ofvanifrån .. med sönderspäntade törekubbar. TT 1873, s. 161. —
(I a β) -STAMPA, -ning. [fsv. sunder stampa] (numera föga br.) gm stampning (se stampa, v.2 5) dela l. krossa l. mosa (ngt). Linc. S 6 b (1640). Wil man göda gäsz med sönderstampada morötter, så behöfwer man icke gifwa them mycket dricka ther til, emedan morötterna hafwa mycken saft i sig. Broocman Hush. 3: 57 (1736). Senare nyttjades (i Kina att skriva på) ett slags siden, tills 153 efter Chr. f. Tsaïlyn uppfann papperet, som han förfärdigade af träbark, hampfibrer, linnelump och gamla metrefvar, hvilka kokades länge i vatten och derpå sönderstampades till en grötaktig massa. TT 1871, s. 307. —
(I a) -STAVA, -ning. (†) avstava (ngt). Mannercrantz EngSpr. 31 (1783). Det dröjde så länge, innan jag kunde lära mig, att ph, sk, sp, st, dr och bl inte fingo skiljas från varandra vid sönderstavningen av ord. Edquist Skolm. 15 (1916). —
(I b, c) -STICKA, -ning. gm stickning såra (ngn); äv.: gm stickning förstöra (ngt); jfr -stinga. Schultze Ordb. 5048 (c. 1755). Han .. kan wid lagningen med sylen söndersticka bindsömmen. Eksell TwistSkoarb. 5 (1765). Blod rann från .. (hästens) af sporrarne sönderstuckna sidor. Bremer Grann. 1: 261 (1837). Det var så odrägligt att sy för hand .. Bettys fingrar var alldeles sönderstuckna. Martinson OsynlÄlsk. 116 (1943). —
(I b, c) -STINGA. [fsv. sunder stinga] (numera bl. i vitter stil) söndersticka (ngt). Hur’ har man tig handterat hårdt? / Hur’ är tit hufwud, Jesu, sårt? / Hur’ är thet sönderstungit? SionSång. 2: 48 (1745). Här vid den port, som bjuder frid, / se mina sönderstungna, blinda ögon, / hur gåtor brista liksom tunna skal. Heidenstam NDikt. 60 (1915). —
(I c) -STRESSA. gm att stressa skada (ngn (äv. sig)); särsk. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. Nergångna och sönderstressade människor. GHT 23 ⁄ 11 1968, s. 15. —
(I a) -STUMPA. (numera föga br.) jfr stumpa, v.1 1. Veden (till masugnen), egenteligen sönderstumpade qvistar och pinnar, som icke kunnat kolas. JernkA 1850, s. 203. —
(I a, c) -STYCKA, -ning. stycka (ngt l. ngn); äv. i p. pf., särsk. om avskild del; jfr -dela, -stympa. Helsingius (1587). När köpares och säljares varor icke gingo upp till lika värde, erlades uti för tillfället sönderstyckadt Guld och Silfver. 2VittAH 13: 284 (1827, 1830). Genom tektoniska störningar före sista nedisningen har kritsockeln blivit upplyft och sönderstyckad. SvGeogrÅb. 1934, s. 20. särsk.
a) (numera mindre br.) till I c, med avs. på person l. persons kropp; jfr -hacka, -hugga. Then berömlige Krijgshieltens, Herr Martini Skencks, sönderstyckiade Lemmar. Schroderus Os. III. 2: 332 (1635). Öboerne .. gåfwo tillkänna, att de slagnas kroppar woro redan sönderstyckade. Cook 3Resa 420 (1787). Sönderstyckning av fostret företogs endast såsom ett sista medel i förtvivlade fall. Tigerstedt MedUtv. 2: 51 (1923).
b) till I a α, med avs. på djur l. djurs kropp. (En slaktare bör) Hafwa insickt om kreaturens bygnad .. och kiöttet renligen handtera, samt det sönderstycka uti sådane stycken och delar, som til åtskillig spis fordras. Kiellberg KonstnHandtv. Slackt. 4 (1753). En hel oxe har slaktats och håller just på att sönderstyckas. Lagergren Minn. 9: 171 (1930).
c) mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om (långtgående) indelning l. uppdelning (av ngt) i grupper o. d.; äv. med anslutning till sönder, adv.2 I b; jfr stycka, v.2 1 d. Boëthius Sedel. 139 (1807). Ynglingen läser med mera nytta och mera nöje ett helt sammanhängande stycke, än några sönderstyckade meningar. FörslSkolordn. 1817, s. 115. ”Det hela” undandrager sig det sönderstyckande tänkandet, men lefver dess mägtigare i känslan. Lysander Almqvist 89 (1878). Ullmans lärobok .. upptager en massa onödiga saker, sönderstyckar paragraferna i för många afdelningar och underafdelningar. PedT 1894, s. 520. Ett .. ideligen avbrutet sönderstyckat arbete. Wigforss Minn. 1: 384 (1950). särsk.
α) med avs. på landområde l. rike o. d.; jfr stycka, v.2 1 c α. Altså hafwer Rom, som förmedelst så månge Republicquers vnderkufwande vthi en så stoor Kropp wuxet är, aff thesse Nationer måst jämmerligen sönderstyckiat blifwa. Brask Pufendorf Hist. 33 (1680). Sjelfva Sätes-gårdens åkerjord kan sönderstyckad tilldelas närmast gränsande bönder och torpare. LBÄ 27—28: 136 (1799). Hvad throner störtas om! Hvad riken sönderstyckas! Tegnér (TegnS) 2: 66 (1812). År 1892 förvärvade staden tomten, som då utgjorde omkring tre tunnland. Den gick nu sönderstyckningens öde till mötes. SträngnHist. 740 (1959).
β) i fråga om ngts (i sht landskaps) utseende l. form. Hela trackten är sönderstyckad i långsträckta bergkullar. Hisinger Ant. 1: 36 (1819). —
(I a, c) -STYMPA, -ning. (numera föga br.) sönderstycka (ngt l. ngn). Til thesz omsijder effter mycket owäsende Clotarius II An(no) 614 then sönderstympade Frantzöske Monarchien åter tilsammanbandt. Brask Pufendorf Hist. 181 (1680). Kroppen sönk .. liflös ned och fördes af floden till fiendernas poster. Der blef liket på ett rysligt sätt sönderstympadt. Kolmodin Liv. 3: 71 (1832). —
-STÖTA, -ning. [fsv. sunder stöta]
1) till I a: gm stötning sönderkrossa (ngt). Tu skalt tröska bergh och sönderstöta them. Jes. 41: 15 (Bib. 1541). När thesse (välluktande) Krydder och Blomster .. Sönderstötas i Hwsen .. Så giffwa the en godh Lucht ifrå sigh. L. Paulinus Gothus Pest. 68 b (1623). Sylta kallas af bergsmän then malm, som är sönderstött och blandad med jord eller gruus. Spegel 503 (1712). Sedan brände jag hål i en ståck, hwaruti jag sönderstötte spannemålen lika som i en mortare, brukandes den i stället för en qwarn. DeFoë RobCr. 70 (1752). Då säd felas, tillaga de brödet af sönderstött bark. Fryxell Ber. 3: 24 (1828). Lägger man t. ex. bredvid en gelatinklump .. en bit halvflytande schellack, i vilken några små sönderstötta glasbitar blivit inblandade, suger gelatinklumpen till sig både schellacken och glaset. Bolin KemVerkst. 172 (1942).
2) (numera mindre br.) till I b, c: gm stötning förstöra, äv. skada (ngt l. ngn). Tu skal sönderstöta them med iern seepter, såsom en puttomakares käril skalt tu sönderslå them. Psalt. 2: 9 (öv. 1536); jfr 1. 3 turkosor then fierde sönderstötth. HH 2: 41 (1553). (Mannen hade) Skutan ganska illa sönderstöt och förderfwat. BtÅboH I. 8: 102 (1636). Effter så långt brukande .. är denna Ballia .. sönder stött och obrukelig vorden. HovförtärSthm 1736, s. 2837. Han hade sönderstött hufwudskålen på sig, af hwilket han ock sielf prognosticerade sin död. Humbla Landcr. 423 (1740). Jag nådde botten, smutsig och sönderstött på armbågarne, men välbehållen. Nyblom Twain 2: 136 (1874). Väggarna (i slöjdsalen) oljemålas helst i ljus färg och förses, till förekommande af sönderstötning, med träpanel. Bergqvist UndPlanRealsk. 183 (1906). —
(I c) -SUPEN, p. adj. om person (l. kroppsdel): gm supande förstörd, försupen. Molin SSkr. 110 (1895). Ett söndersupet ansikte med talgiga ögon. Andersson Hemlösa 105 (1918). Vad skall man göra när man vaknar i sin säng, söndersupen, med kläderna på. Hedberg Bekänna 194 (1947). —
(I a—c) -SÅGA, -ning. gm sågning dela (ngt l. ngn) i bitar; äv.: gm sågning förstöra (ngt). Ibland the Judar sägher man ock, at Jesaia skulle på sidhstonne wordit .. medh een sågh söndersåghat. FörsprJes. (Bib. 1541). Så kan tu medh thenna Bogan hwad tu wilt för slags Jern söndersåga. Hildebrand MagNat. 253 (1650). (Brottslingen har) efter gallrens söndersågande brutit sig utur Arresten å Smedjegårds-Häcktet. DA 1824, nr 102, s. 1. Der sanden råder, der är åter skogen invånarens tillflykt, likväl icke bränd till aska, utan till tjära, eller söndersågad till bräder och plankor. Snellman Gift. 2—3: 47 (1842). De blevo stenade, marterade, söndersågade. Hebr. 11: 37 (Bib. 1917). Lägg de i små bitar söndersågade benen i buljonggrytan. StKokb. 247 (1940). —
(I a) -TAGA, -ning. (numera mindre br.) sönderdela (ngt), plocka isär, demontera. Thetta (varg)Näät må icke Almogen söndertaga när dhem behagar, uthan skal dhet förwaras uthi Kyrkiobodar. Husesynsordn. 1681, § 30. Kan ingendera (av två mötande) stryka, då bör endera aflasza, eller sin Wagn söndertaga, och den andra wara honom behiälpelig, så wäl uti af- och pålastandet, som wagnens söndertagande och sammansättiande. PH 2: 1144 (1734). Någre Rustmästare af hwart Regemente commenderas .. at underwisas, huru et Gewär bör söndertagas, rengiöras och åter ihopsättas. Därs. 3: 2154 (1744). Då förläggaren ej tycktes hågad att utge dramat, söndertogs satsen, och korrekturupplagan av Marodörer existerar numera endast i tre kända exemplar. Lamm StrindbgDram. 1: 245 (1924).
Avledn. (numera mindre br.): söndertagbar, adj. som går att ta sönder. Major von Mechow, som .. uti en i delar söndertagbar båt befor Kongo. Kongo 1: XL (1887). Ett söndertagbart metspö. ÖgD 8 ⁄ 5 1934, s. 5. —
(I c) -TARGA. (†) sönderbita (ngn). Spegel GW 44 (1685). Fältet .. / Thet han (dvs. Mars) wil alrahelst se jemmerliga färgat / Med grååt och Blood af them som han haar söndertargat. Därs. 168. —
-TRAMPA, -ning.
1) till I b, c: förstöra l. skada (ngt) gm att trampa på det; i sht förr äv. med objekt betecknande person l. djur; äv. bildl.; jfr -tråda, -träda. (Kvinnans avkomma) skal söndertrampa titt hoffuud, och tu skalt stinga honom j hans hääl. 1Mos. 3: 15 (Bib. 1541). Hjeltens liflösa kropp fanns utplundrad, söndertrampad, höljd af blod och sår. Geijer SvFolkH 3: 268 (1836). Som ett söndertrampadt smycke / Skimrar här och der ett stycke / Mellan sopor fram. CVAStrandberg 1: 116 (1854). En predikan för allt som blivit våldtaget och förorättat och söndertrampat, för människans frihet, för hennes värdighet. Ruin SjunknH 75 (1956).
2) (numera mindre br.) till I a, b: sönderdela l. sönderkrossa (ngt) gm att trampa på (det). Gödseln skåtas .. icke ut hela vintern: han beströs allenast dagel(igen) med halm eller tång el. annat som söndertrampas och inblandas. Barchæus LandthHall. 59 (1773). De så omsorgsfullt som möjligt söndertrampade benen sållas noga och sorteras dervid i tre afdelningar, fint, medelfint och groft benmjöl. Arrhenius Jordbr. 1: 155 (1862). De intorkade golvfläckarna bar alla markens färger, på några ställen sken de röda som av söndertrampade lingonbär. Moberg Rid 268 (1941).
3) (numera bl. mera tillf.) till I b, c: förstöra (sko l. fot o. d.) gm den förslitning l. påfrestning den utsätts för vid gåendet. Castrén Res. 1: 62 (c. 1850). De hemvandrande svenska krigarna i dammiga kläder och söndertrampade skodon. Heidenstam Karol. 2: 217 (1898). —
(I b, c) -TRASA, -ning. (helt o. hållet) sönderriva (ngt) (i trasor); åstadkomma att (ngt) blir trasigt; äv. i pass. övergående i dep.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: trasig; äv. med personobj. (se a α). Om .. (diktaterna i filosofi) gå i arf .. man ifrån man, uti söndertrasade, suddiga häften, inkorrekta till innehåll, eländiga till stafning och piktur, måste de ingifva lärjungen nära nog ett äckel för sjelfva vetenskapen. Frey 1843, s. 464. Så småningom hade doppskon blifvit bortnött, hvilket medförde den olägenheten att käppen genom fortsatt begagnande nedtill nästan söndertrasades så att dess fibrer stodo ut som en strålkrans. Quennerstedt Smål. 19 (1891). I stabskasinot, dit vi inbjödos till middag, voro flere rutor söndertrasade af shrapnellkulor. Hildebrand Donaumon. 142 (1915). Andra bege sig själva, blödande, barhuvade, med söndertrasade kläder, från valplatsen. Höglund Branting 2: 166 (1929). Använd vassa redskap som trasar sönder grönsakerna så litet som möjligt. Ju mer söndertrasade celler, desto större förlust av närings- och smakämnen. ModStKokb. 68 (1983). särsk.
a) i utvidgad anv. särsk.
α) med avs. på person l. djur l. kroppsdel: såra, sarga; jfr sönder, adv.2 I c. Under (hund)utställningen vardt en preussisk gardist alldeles söndertrasad i ansiktet af en väldig tysk dogg. GHT 1896, nr 128 B, s. 1. Hvad fråga .. (kvinnorna) efter de många söndertrasade hästar, som blifvit tjurens offer, och hvad bryr det dem att någon picador mist lifvet? PT 1899, nr 75 A, s. 3. Doktor Herbert Sundzell arbetade i fem timmar och fick bland annat ersätta de söndertrasade blodkärlen i handen. DN(A) 28 ⁄ 4 1964, s. 2.
β) med avs. på berg l. is o. d. Ett ohyggligt, söndertrasadt berg, bestående af järnmalm, oduglig att bearbeta, genomfåradt af skölgångar. Strindberg TrOtr. 2: 115 (1890). Isranden har troligen .. söndertrasats och isväggarna mellan älvarna upplösts. SvGeogrÅb. 1927, s. 58.
γ) med avs. på moln l. sky o. d. Stora ord och stora löften fly / För vinden bort som söndertrasad sky. Wirsén Dikt. 193 (1876). Vinden friskade upp till storm och söndertrasade skyar foro över himlen. Ancker Haslund Zaj. 184 (1934).
b) mer l. mindre bildl.; särsk.
α) i fråga om (betydande) brist på helhet l. sammanhang l. fullständighet o. d. NordT 1886, s. 316. Den falska läran liknas vid en glupande ulf. Den dödar eller åtminstone söndertrasar det andliga lifvet. Billing Betr. 437 (1907). (Tysklands) transportväsende är söndertrasat. GHT 26 ⁄ 3 1945, s. 10.
β) i fråga om att ngn lider av (stark) oro o. d. Vi går här allihopa mer eller mindre söndertrasade invärtes. Agrell Sthm 85 (1892). (Läraren) får .. ibland från hemmen ta emot mer eller mindre söndertrasade, exalterade och svårbemästrade barn. TSvLärov. 1954, s. 84.
γ) i fråga om bristande sammanhållning inom rike l. familj o. d. Isokrates är .. statsmannen, som höjt sig över de små synpunkterna .. i det söndertrasade Hellas. Athena 144 (1917). Vi stackars barn av 1900-talets söndertrasade Europa ha verkligen skäl att minnas och begrunda Goethe. SSiwertz i 3SAH LX. 1: 8 (1949). Allting i familjeförhållandet hade blivit söndertrasat, kaotiskt. Lo-Johansson Förf. 20 (1957).
δ) i fråga om ngts (i sht landskaps) utseende l. form; jfr a β. Vestra kusten (av Grönland) är liksom söndertrasad genom en mängd mer eller mindre djupa fjordar och en oräknelig mängd öar. Fries Grönl. 2 (1872). —
(I a, b) -TRYCKA, -ning. gm tryckning förstöra, äv. dela l. krossa (ngt). Triewald Konst. 28 (1734). ”Jag är svag,” sade Nina, i det hon med fingret söndertryckte en framqvällande tår. Bremer Nina 25 (1835). Hvalfvet söndertryckes genom sin egen tyngd. Rothstein Byggn. 307 (1857). Sockerbitarne söndertryckas med en liten träspade mot skumslefven för att påskynda smältningen. Grafström Kond. 31 (1892). —
(I b, c) -TRÅDA. [fsv. sunder trodha] (†) söndertrampa (ngt l. ngn). Alt mitt hufwudprål til trasor söndertrådt. Kolmodin QvSp. 1: 516 (1732). På mitt väggur hörde jag, hur Tiden / Med jernsteg trampade på menskoslägter, / Som våndades, likt drufvor i en vinpress, / Att skatta åt den mäktiga tyrannen / De söndertrådda varelsernas must! Atterbom LÖ 2: 100 (1827). —
(I b, c) -TRÄDA. (†) söndertrampa (ngt l. ngn). Jach wil setia fiendscap emellan tigh och quinnona, emellan thin sädh och hennas sädh, then samma skal sönderträdha titt huffuudh. FörsprNT 2 b (1526). LeijonkDr. 19 (1689). —
(I a β) -TRÖSKA, -ning. gm tröskning sönderdela (ngt); äv. bildl. Tu nedhertrampadhe landet j wredhe, och söndertröskadhe Hedhninganar j grymheet. Hab. 3 (”4”): 12 (Bib. 1541). Marken (i fängelsehålan) war öfwerströdd med litet söndertröskad halm. Humbla Landcr. 283 (1740). O du mitt krossade, mitt söndertröskade folk. Jes. 21: 10 (Bib. 1917). —
(I a, b) -TUGGA, -ning. om människa l. djur: gm tuggande dela (ngt l. ngn); äv.: gm tuggande förstöra (ngt); äv. om maskin o. d.: utföra förstörande rörelser som påminner om söndertuggande; äv. mer l. mindre bildl. Schroderus Os. III. 2: 263 (1635). Nöt .. svälja sin föda ofullkomligen fördelad, men kunna sedan under hvila å nyo bringa den i munnen til ytterligare söndertuggning, hvilket kallas idisla. Bergman Jordkl. 2: 478 (1774). Säg mig dock, om du ej delar min mening, att Dagbladshundarne nu söndertugga honom (dvs. P. D. A. Atterbom) altför kanibaliskt. BvBeskow (1838) i 3SAH XLVII. 2: 160. (Termiternas boningar) äro bildade af ler, gummi, söndertuggadt träd och en sammanhängande wätska. Holmström Ström NatLb. 4: 115 (1852). (Om hålet i propellercentret icke noggrant passar på konen) förmår ingen kilning att hålla propellern fast, utan inträffar då förr eller senare att kilarne söndertuggas. Frykholm Ångm. 260 (1881). Inom ett par minuter skulle endast ett par illa söndertuggade benknotor vittna om hans sorgliga ändalykt och lemnas för att multna bort i ödemarken som ett par kasserade gamla stöflar. Virén Skizz. 158 (1890). (Han) sökte .. länge i fickorna och hittade slutligen en söndertuggad blyertspenna. Janson Ön 207 (1908). —
(I b) -TUMMA. (numera mindre br.) gm tumning nöta sönder (ngt); äv. bildl. Icke en blomma af Poëtens rika skapelser, som ej framräckes vissnad eller söndertummad. LBÄ 9—10: 124 (1798). Så söndertummade voro slutligen de utomordentliga bladen att de, ehuru skrifna på Bomans bästa papper, ändå icke kunde undgå att blifva så komplett utslitna. Carlén Skuggsp. 1: 403 (1861, 1865). —
(I b) -TVÄTTA. gm tvättning förstöra (ngt); äv. i utvidgad anv., med avs. på person l. kroppsdel: såra l. skada till följd av tvättarbete. Lind 1: 1868 (1749). Är det inte rysligt att menniskor, hvar morgon innan de fått kläderna på sej, ska hoppa på hufvudet ner i vattkaren och sprattla i dem hela dagarna .. Det är ju att rakt förstöra den arma menniskokroppen — den ska ju slutligen bli skör och genomskinlig, som en söndertvättad Gottlandströja. Blanche Posit. 59 (1843). Det var mer än en kväll hon hade kommit hem med sina söndertvättade händer och tagit alla till fönstret för att visa dem: såna händer aktar sig nog herrskap att få. Hemmer Kokko 11 (1920). —
(I b) -TÄLJA, -ning. gm täljning förstöra (ngt); jfr -skära 1. Min gamla hederliga barnkammare med de oljemålade väggarne och den till hälften söndertäljda möbleringen. Lindqvist Dagsl. 2: 124 (1900). —
(I a β) -VISPA. vispa l. (kraftigt) röra ut (ngt). När .. (äggulorna) ähre wäl sönderwispade, giuth them vthi Tortan. Salé 160 (1664). I varmt vatten väl söndervispad silkestvål. AHB 38: 5 (1869). Pensla det uppjästa brödet med lätt söndervispat ägg och strö på (skalad) finhackad mandel blandad med pärlsocker. StKokb. 19 (1940). —
(I a β, b) -VITTRA, -ing. gm vittring sönderfalla (se -falla 1); förr äv. i pass. övergående i dep.; äv. bildl. Kalckgruset, som war söndernött och sönderwittrat gaf en hwit jord. Linné Gothl. 168 (1745). Den (kalk)Sten, som på sidorna afhugges, eller såsom oduglig .. kastas i högar, sönderwitras inom några år til smått skjerf och kalck. Åhstrand Öl. 18 (1768). Glas- eller porslinsbitar eller andra ämnen, som ej söndervittra. Björkman Skogssk. 300 (1868). Den fortgående söndervittringen av adelsståndets ställning såsom ekonomiskt, socialt, politiskt och administrativt ledarskick. Rig 1949, s. 182. Några av deras namn kan ännu läsas på söndervittrande gravstenar. Moberg Utvandr. 7 (1949). —
(I b) -VRIDA, -ning. gm vridning förstöra (ngt); äv. bildl. VGR 7 ⁄ 8 1682, s. 65. Då man har för ändamål att bilda ett godt gjuttackjern .. äro dessa ändamål följande: .. (bl. a.) Att tackjernet blifver så hållfast som möjligt eller att det med betydlig styrka emotstår krossning, sönderslitning, afbrytning och söndervridning. JernkA 1826, 1: 134. (Människan) söndervrider sin natur för att söka göra hvad hon aldrig lyckas uti. Almqvist TreFr. 1: 82 (1842). —
(I c) -VÅRDA. gm (långvarig) (psykisk) (institutions)vård (l. kriminalvård) skada (ngn); i sht i p. pf. DN 8 ⁄ 9 1974, s. 11. Efter 12 år på institutioner, från barn- och ungdomspsyk till Karsudden, känner hon sig söndervårdad. Hon har aldrig fått klara sig själv. GbgP 30 ⁄ 10 1983, s. 31. —
(I c) -VÄRKT, p. adj. om person l. kropp l. kroppsdel: gm värk förstörd; äv. i överförd l. bildl. anv. Det fans blott växtlifvets välsignade ro, som lade sig likt kylande balsam öfver ett söndervärkt sinne. Benedictsson Ber. 25 (1887). Kroppen var oformlig och söndervärkt som den blir hos gamla utarbetade kvinnor. Koch GudVV 1: 185 (1916). —
(I a) -VÄXLA. (†) med avs. på mynt, sedel o. d.: växla. (Resanden) frågade om jag händelsevis kunde söndervexla en sedel på tio R:dr. Cederborgh OT 4: 94 (1818). Böttiger 6: 100 (c. 1875). —
(I b) -ÅKA. gm åkning förstöra (ngt); numera i sht i p. pf., särsk. om skidspår. Auerbach (1915). Den där gången 1930 startade han som nummer 137 i ett sönderåkt spår, och hade en god del av natten före funderat över vallningens bekymmer. TurÅ 1963, s. 297. —
(I b) -ÄRGAD, p. adj. förstörd gm ärgning. Ett gammalt sönderergadt kopparkärl. 2VittAH 13: 173 (1830). —
(I b (, c)) -ÄTA. (numera mindre br.) om ohyra o. d.: gm ätande förstöra (ngt). Grå gemena Sönderätna strump(o)r. BoupptSthm 1675, s. 100 b (1674). Färlor lära sönderäta rötterna. Linné Sk. 50 (1751). Deras skorfviga, af ohyra sönderätna små kroppar. Böök ResTyskl. 69 (1916).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content