publicerad: 2021
YTA y3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. ij-)
Etymologi
1) om ngts yttersta o. mot omgivningen avgränsande skikt l. sida (se SIDA, sbst. 6); i sht om synligt sådant skikt osv. (o. med särskild tanke på dess utseende l. beskaffenhet l. struktur (se d. o. 4 (d))); ibland utan klar avgränsning från 3; jfr BRYN 3. Juslenius 362 (1745). När man anser det at wäxterna genereras i ytan eller mullbrynen, och at frön qwäfwas, som komma för djupt neder. NorrlS 1–6: 39 (c. 1770). Utom hårdheten erfordras hos goda valsar äfven .. slät yta, som åstadkommes genom sorgfällig afsvarfning och slipning. Almroth Karmarsch 179 (1838). Då såg jag ett (blad), som hang med gulnad yta. Böttiger 1: 33 (1856). Hornwäggen har twå ytor, en inre och en yttre. Bendz Hofbesl. 22 (1866). För att få en glansig yta på bröd brukar man pensla över det med vatten, då det kommer ut ur ugnen. Bolin VFöda 71 (1933). Väggarna i prästseminariets matsal i Mibirizi har ett märkligt mönster, liksom av leriga händer som gjort avtryck på de vita ytorna. GbgP 30/6 1994, s. 11. — jfr AVSLITNINGS-, BEGRÄNSNINGS-, BIND-, BLAD-, BROTT-, CYLINDER-, DELNINGS-, FOG-, GENOMSKÄRNINGS-, GRUND-, GRÄNS-, HOV-, HUD-, KLIPP-, KLOT-, KLYV-, KONTAKT-, KÄGEL-, KÖTT-, LED-, MÅN-, PÅLAGRINGS-, RELIEF-, SAND-, SEDIMENT-, SKIKT-, SKILJE-, SKÄR-, SLAGG-, SLIP-, SLIT-, SNITT-, SNÖ-, STEK-, STRUKTUR-, SÅG-, SÅR-, TORK-, TRÄ-, UNDER-, URBERGS-, VÄGG-YTA m. fl. — särsk.
a) om yta på vatten l. annan vätska. Sockerskorpan til sin sup / Såg man den sköna nu bryta; / Astrild brann i glasets diup, / Och Bacchus på dess yta. Bellman (BellmS) 1: 109 (c. 1775, 1790). Dammar och diken hårdna till is från ytan till bottnen. Adlerbeth Buc. 101 (1807). (En oljas) flampunkt, d. v. s. den lägsta temperatur vartill en olja behöver upphettas för att de över densamma befintliga oljegaserna skola antändas, om man för en låga i närheten av oljans yta. Bolin OrgKem. 42 (1925). Han vandrade makligt ner mot ån, där hans dotter just stack upp sitt vattendrypande huvud efter ett besök under ytan. Lindgren MästBlomkv. 81 (1946). Havet är så stort och ändå är det bara ytan man ser. Lo-Johansson Förf. 11 (1957). När fisken bröt ytan visade det sig vara en sandskädda i kolossal storlek. HbgD 20/5 1998, s. 26. — jfr LUGN-, LÅGVATTEN-, SJÖ-, VATTEN-YTA m. fl.
b) om jordens l. jordklotets yta; särsk. mer l. mindre liktydigt med: mark (se MARK, sbst.1 5) l. terräng; särsk. i sådana emfatiska uttr. som på jordens yta, (ngnstans l. överallt) i världen, borta från jordens yta, (fullständigt) försvunnen (från denna värld). Ytan, eller öfre sidan på desza bärgen gick i små wågor, liksom hafsstranden. Linné Vg. 114 (1747). Jordens fasta yta är ej jemn och slät. Den företer upphöjningar och fördjupningar, berg och dalar. Svensén Jord. 3 (1884). Man återfann identiska eller besläktade föreställningar och bruk hos alla folk .. över hela jordklotets yta. Nilsson FestdVard. 17 (1925). De som kämpade för murarna och tornen mest är ävenledes borta från jordens yta. Johnson DrömRosEld 84 (1949). Eftersom två, tre mord begås per avsnitt (i TV-serien Morden i Midsomer) lär bortåt 300 fått sätta livet till sedan 1997. Ett faktum som lär göra Midsomer till den farligaste platsen på jordens yta. SmålP 23/7 2016, s. A4. — jfr JORD-, KLOT-, MARK-YTA m. fl.
c) (†) speciellare, om (bräda av) skiktet av trä l. ved mellan bark o. kärna (se KÄRNA, sbst.1 2 a α), ytved, splint (se SPLINT, sbst.2); ibland äv. med inbegrepp av barken; jfr BAK, sbst.2, SVALL, sbst. 7. Schroderus Dict. 17 (c. 1635). Öfver-bräderna måste vara ytor, hvarigenom det vinnes, at de ej slå sig af Solens värma. VetAH 1765, s. 53. 4 st(ycker) grofva 18 al(na)r långa furubjelkar af aldeles mogen och från yta friad skog. VGR 1814, s. 131. Materialet till spjälkarna utgjordes av ytved av tall; man skulle alltså nu till skogen för att taga yta. Levander DalBondek. 2: 176 (1944). — jfr BLÅ-YTA.
2) i bildl. anv. av 1; särsk. dels om det (vid första anblicken) synliga l. uppenbara, dels om ngt som saknar djup (se DJUP, sbst. 1 a) l. substans; särsk. i uttr. skrapa på ytan, i fråga om (otillräcklig) handling l. åtgärd som är begränsad till det mest lättillgängliga l. uppenbara. Känslorna bubblar under den lugna ytan. Där lijkwäl en philosophi rätta ämbete .. är, till att intet stanna wijd ytan .. uthan bjuda till .. att efftersöka deras sanskyldige orsaker och uhrsprung. Annerstedt UUH Bih. 2: 303 (i handl. fr. 1687). Ni ytans folk, som alting flyktigt dömmen, / Ni småting sen, och det förnämsta glömmen! Leopold (SVS) I. 2. 1: 311 (1795). Af ytan, i all tid, är menskan dårad vorden. AGSilverstolpe Skald. 1: 37 (1801). Under en formell, nästan sträf yta klappade hos denne man ett varmt hjärta. Weibull LundLundag. 227 (1891). Sannolikt har du läst mer än andra i din generation, och dina glömda kunskaper har nu kommit till ytan. Delblanc Gunn. 205 (1978). De flesta är nyfikna på staden och landskapet, folket, maten och kulturen. Under den korta tid de är där, får de liksom jag nöja sig med att skrapa lite på ytan. GbgP 22/10 1995, s. 22. Att få ett djup i samtal och inte bara yta, det är en gyllene gåva. SvD 1/7 2017, s. 43.
3) om den tvådimensionella storleken l. utsträckningen l. utbredningen av en (verklig l. tänkt) yta (i bet. 1), area; äv. närmande sig bet.: utrymme l. område l. del (särsk. i sådana uttr. som fri yta); jfr 1. Superficies, eller Yta, är det som allenast har längd och bredd. Men intet någon tiocklek. Strömer Eucl. I. 1: 1 (1744). Arabiska viken, eller det så kallada Röda hafvet, har en yta vid pass af 3400 q. mil. Bergman Jordkl. 213 (1766). När .. lineer utsträcka sig i både längd och bredd, så upkommer deraf en yta. Bergklint MSam. 1: 144 (1781). För att beräkna, huru stor yta som behöfdes för en fallskärm. De Geer Minn. 1: 72 (1892). Försöksytorna böra företrädesvis anläggas å kronans skogar med rätt för skogsförsöksanstalten att .. disponera över anlagda ytor. SFS 1915, s. 95. Den här lägenheten har ganska stor yta, men är så tillkrånglad i sin planlösning att den inte är bekväm för någon familjetyp. Form 1951, s. 175. På en fri yta var en scen uppbyggd, som i en studio. Östergren SistCig. 233 (2009). — jfr ANFALLS-, ANLÄGGNINGS-, BILD-, BRÄNN-, CIRKEL-, ELD-, FÖRYNGRINGS-, GENOMLOPPS-, GLID-, KVADRAT-, LAND-, LJUS-, MÅL-, NIVÅ-, NORMAL-, NÖT-, PERIOD-, PROV-, RELIEF-, RING-, ROTATIONS-, RYMD-, SATS-, SEGEL-, SKOGS-, SKOTT-, SKRIFT-, SKRUV-, SKYLT-, SLIP-, SPRIDNINGS-, STRAND-, STÖT-, SÅDD-, SÅR-, SÄLJ-, TEXT-, TOMT-, TORK-, TRAMP-, TRANSPIRATIONS-, TRYCK-, TRÄFF-, TUGG-, UNDERSTÖDS-, UPPLAGS-, UTSTÄLLNINGS-, VIND-, VING-, VÄGG-YTA m. fl. — särsk. i fråga om spelrum l. utrymme för rörelsefrihet i sportsammanhang; särsk. i uttr. skapa ytor. Att passningar över fria ytor lämna större utbyte än eviga åkningar med bollen. DN(A) 6/3 1933, s. 15. Han var spelmotor (under fotbollsmatchen), styrde attackerna, jobbade enormt, skapade ytor för de andra. Expressen 17/6 1977, s. 38.
Ssgr (i allm. till 1): A: YT-AKTIV~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) som påverkar l. förmår påverka ngts yta; särsk. om ämne l. substans: som kan sänka (vätskas) ytspänning. SvTandläkT 1950, s. 460. Inom en snar framtid kommer man lätt och effektivt att kunna tvätta i kallt vatten, få bort gallstenar utan operation, och rädda oljeskadade fåglar! Tacka ytaktiva substanser för det. De klarar allt. SDS 3/7 1982, s. 13. —
(3) -AVVÄGNING. (†) i fråga om lantmäteri: avvägning (se d. o. 1) som avser att ge en bild av höjdförhållandena i visst område. Om en hel yta skulle afvägas, ytafvägning, verkställer man först planmätning och utmärker så väl på marken som på papperet de punkter, hvilkas höjd bör bestämmas. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 144 (1880). SAOL (1950). —
-BEARBETNING. bearbetning av yta, särsk. till 1 b, i fråga om åkerjord o. d., motsatt: djupbearbetning; äv. konkret. Vid tillämpningen af Lipinskyska systemet, med utelemnande af höstplöjningen och endast ytbearbetning på våren, äfventyrar man .. att på styfvare lerjord denna ytbearbetning alldeles icke låter verkställa sig. NerAlleh. 9/10 1877, s. 3. Utvändigt har förvittringen utplånat ytbearbetningen. Rig 1949, s. 145. —
(1 a, b) -BEFORDRA, -ing. (numera bl. ngn gg) med avs. på postförsändelse: befordra ytledes (med tåg l. båt). DN(A) 17/4 1948, s. 24. Redan den 4 december är sista dagen för ytbefordrade paket till Danmark och 11 december står för flygpaket. SDS 27/11 1981, s. 14. —
-BEHANDLA, -ing. behandla ytan på (ngt), särsk. i syfte att göra den tålig(are) l. (mer) estetiskt tilltalande; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret: ytbeläggning. VestmLT 31/10 1876, s. 3. (Jorden) fick ligga till de första dagarne i Maj, då den ytbehandlades, hvarefter sådden af betorna egde rum. TLandtm. 1900, s. 200. (Akustikplattan) levereras utan ytbehandling, således med den slätpressade mineralfiberytan synlig. SvByggkatal. 1955, s. 419. Verkstadsföretaget .. som sysslar med ytbehandling av produkter i stål, zinkjärn och aluminium. VästerbK 17/6 1994, s. 14.
Ssgr: ytbehandlings-industri. jfr industri 3. SvD(A) 17/12 1946, s. 2. Cyanidavfallet har konstaterats komma från en ytbehandlingsindustri. KvällsP 1979, nr 160, s. 7.
-metod. AntT XIX. 2: 90 (1911). De effektivaste och vanligaste ytbehandlingsmetoderna äro lackering, förmässning, förnickling och förkromning. HbVerkstTekn. 1: 307 (1944).
-teknik. jfr teknik 2. Grundstrykning med linolja förekommer även i ytbehandlingstekniken. HantvB I. 1: 200 (1934). —
-BELÄGGNING. beläggning (se d. o. 3 c) av yta; särsk. konkret (jfr beläggning 3 c slutet o. -behandla, -betäckning, -skikt). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 4. För att hejda en sådan fortskridande förstöring av ytan måste man på ett eller annat sätt åter fixera lossnande ytbeläggning. Fornv. 1953, s. 111. —
(1 b) -BERGART~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) om bergart som bildats på l. nära jordytan; särsk. motsatt: djupbergart; jfr -eruptiv. De plutoniska bergarterna benämnas äfven djupbergarter .. medan de vulkaniska äfven kallas ytbergarter, bergarter med ythabitus eller effusiva bergarter. Nathorst JordH 526 (1891). Vulkanutbrotten gav upphov till stora mängder aska och lava som bildade magmatiska ytbergarter. TurÅ 1990, s. 15. —
-BESKAFFENHET. Undersökningar om solvärmen, månens temperatur och ytbeskaffenhet m. m. AB 20/11 1869, s. 3. —
-BETÄCKNING. betäckning (se d. o. 1 b) på yta; jfr -beläggning. ÖfversVetAFörh. 1860, s. 43. Askar av aspspån, utan betsning, målning eller annan ytbetäckning. SFS 1918, s. 807. —
-BILDNING. särsk. till 1 b: bildning (se d. o. 4) av jordens yta; äv. konkret(are); jfr –formation. En äldre period af landets ytbildning. Widmark Helsingl. 1: 22 (1860). I .. de sydligaste delarne af Förenta Staterna sträcker sig Mississippidalens ytbildning ända fram till Atlantiska hafvet. Svedelius Statsk. 4: 8 (1869). —
(3) -BLIXT. (numera mindre br.) om blixt (se d. o. 1 a) som ger ett utbrett sken på moln l. himmel. Ytblixtarna utgöras af till formen obestämda ljussken eller flamningar, som plötsligt upplysa en större eller mindre del af himmelen. NF 2: 685 (1877). Östergren (1969). —
-BLÅSA. jfr blåsa, sbst. 8. JernkA 1882, s. 296. Götena blefvo utan undantag vackra och fria från ytblåsor. JernkA 1894, s. 399. —
-BLÅSIG. (†) som har ytblåsa l. ytblåsor; jfr blåsig, adj.1 4. Den gräns uppåt för kolhalten, vid hvilken möjligheten upphör att genom stålets öfverhettning erhålla ytblåsiga göt. JernkA 1907, s. 40. —
-BRUK. särsk. (numera mindre br.) till 1 b, om bearbetning l. odling av jord- l. markyta vid åkerbruk; jfr bruk 8. AB 16/6 1879, s. 3. Att man så snart som möjligt efter sädens inbärgning skumplöjer stubbåkern och därefter ger jorden ett ytbruk med harv och vält. Bolin Åkerogräs. 135 (1926). —
(1 (c)) -BRÄDA l. -BRÄDE. (†) om bräda av ytved, svall (se svall, sbst. 7); jfr bak, sbst.2 VetAH 1739, s. 152. Vid försågningen till snickeribräder utfalla de värdefullaste bräderna i centrum, om blott märgen kluvits. Ytbräder däremot slå sig mer. SvSkog. 1277 (1928). Östergren (1969). —
(1 b) -BRÄNNING. (förr) bränning (se bränna, v. I 1 e) av mark l. åkerjords ytlager. Arrhenius Jordbr. 3: 293 (1861). (Torvjord) förbättras genom afdikning, ytbränning samt påförande af kalk. Juhlin-Dannfelt 405 (1886). —
(1 a) -BÄRGARE. om person som har till uppgift l. yrke att från helikopter vinschas ned till vattenytan o. bärga (se d. o. 7) människor i sjönöd. AB 21/11 1969, s. 18. I en analys av räddningsarbetet vid Estoniaolyckan efterlyser socialstyrelsen två ytbärgare i varje räddningshelikopter. GbgP 19/6 1997, s. 26. —
-CELL. om ytlig cell (se d. o. 6) hos växt l. människa. (Förkorkad cellvägg) finnes .. isynnerhet på växtens ytceller. Lundström Warming 24 (1882). Bakterierna fäster sig på slemhinnornas ytceller i magsäcken och stjäl näring från cellernas sockerämnen. AB 23/7 2004, s. 9. —
-CENTRUM. särsk. (numera mindre br.) till 1 b, om punkt på jordytan som är belägen lodrätt över en jordbävnings ursprungspunkt, epicentrum; jfr skalv-centrum. Nathorst JordH 268 (1890). SAOL (1973). —
-DEKOR. ytdekoration. SvD 29/11 1924, HoH s. 2. Rokokons växande, organiska former skapade ett större intresse för skulptural ornering än för ytdekor. HantvB I. 2: 253 (1934). —
-DEKORATION. abstrakt o. konkret: dekoration av l. på yta (på vägg l. föremål); jfr dekoration 1 (c) o. -dekor, -dekorering, -ornament, -ornering. Upmark Lübke 254 (1871). Ytdekorationen, d. v. s. orneringen af kärl och tyg, stannade .. i etruskernas och grekernas händer. UB 1: 227 (1873). Vill man måla en ytdekoration i den våta färgen bör detta göras snabbt. Tunander DekorMåln. 39 (1988). —
-DEKORERING. ytdekoration, särsk. abstrakt. Gjuteriegaren .. måste .. sörja för, att hans material .. har egenskaper, lämpliga för ytdekorering. TT 1877, s. 128. —
-DEL. del av yta (jfr -element); äv. om den del som utgör yta. Jordens fysiska .. figur .. anges omedelbart af de fasta och flytande ytdelarna och är alltid underkastad små förändringar. Selander ÅrsbVetA 1837–41, s. 82. Det är riktigt att någon viss ytdel (på fasaden) kan avverkas fortare .. men å andra sidan finnas ytdelar där muraren inte ens kan förtjäna timpenningen. DN(A) 27/12 1928, s. 17. —
-EFFEKT.
1) till 1, om estetisk effekt l. verkan på (konstverks l. konstföremåls) yta; äv. bildl. (jfr yta 2), om ytlig effekt (av ringa värde). GbgAB 16/4 1901, s. 3. Sträfvandet mot objektiv sanning är för oemotståndligt för att han skulle låta nöja sig med hugskott och yteffekter. SvD(A) 21/5 1910, s. 10. Två färgnyanser, som helt ”smalt” in i tyget och gav en vacker och textilt riklig yteffekt. Form 1952, s. 152.
2) (i fackspr.) till 3: effekt (se d. o. 4) per area. SFS 1917, s. 1811. Yteffekt .. (dvs.) utvecklad värmeeffekt i en bränslestav eller ett bränsleelement; beräknas per yta av den kylda ytan. TNCPubl. 55: 264 (1975). —
(3) -EFFEKTIV. som utnyttjar yta på ett effektivt sätt. GbgP 4/11 1987, Sydost s. 5. Det är lägenheter som är byggda på ett speciellt, yteffektivt sätt. SOU 2007, XIV. 3: 72. —
(3) -ELD. om beskjutning av större område; särsk. motsatt: punkteld; jfr eld 9 (b). GbgAB 10/12 1914, s. 10. Eldgivningssättet yteld utföres genom jämn sidrörelse på kulsprutan utefter glidskenan under samtidigt upprepade .. vridningar på höjddrevet så, att kulkärven jämnt fördelas över den yta, inom vilken elden skall förläggas. KulsprI 1923, s. 95. —
(1, 3) -ELEMENT. (i fackspr.) om del l. utsnitt av yta; jfr element 3 o. -del. PT 5/4 1860, s. 4. Sfärens hela yta kan .. uppdelas i ytelement. BergvallFysGymn. 2: 106 (1967). —
-ENERGI. fys. energi (se d. o. 2 b) (hos molekyler) i yta. 2NF 1: 197 (1903). Trots att .. (droppens) volym hela tiden är oförändrad, varierar dess form och således dess yta. Ytenergin kommer således att variera. BergvallFysGymn. 3: 256 (1969). —
(3) -ENHET~02, äv. ~20.
1) enhet (se d. o. II 2) för mätning l. angivande av ytstorlek. Bergroth Geom. 139 (1876). Ytenheten, som kallas en kvadratmeter (1 m2) är en kvadrat med 1 m:s sida. Bergholm Fys. 1: 8 (1922).
2) om enhet (se d. o. II 5) med viss (bestämd) ytstorlek l. area. Afgiften, som ej beräknas efter mindre ytenhet än 1/2 qvadratfot eller kortare tid än fullt qvartal, betalas förskottsvis. DN 17/3 1871, s. 3. —
-EPITEL. anat. om epitelvävnad på huds l. slemhinnas yta. 2NF 17: 457 (1912). Vissa cellslag i vår kropp äro .. mycket kortlivade, t. ex. hudens ytepitel och hela matsmältningskanalens epitel. DN 3/1 1932, Söndagsbil. s. 10. —
(1 b) -ERUPTIV. (†) om eruptiv bergart som bildats på l. nära jordytan; jfr eruptiv II o. -bergart. Svenonius Stenr. 150 (1887). De sedimentlager och yteruptiv, genom hvilkas ombildning de yngre skiffrarna .. uppstått. Fennia VIII. 3: 118 (1893). Fennia XLV. 11: 6 (1925). —
-FALL. (numera mindre br.) om (beräknad) lutning hos yta på ngt (särsk. i fråga om naturformation); jfr fall, sbst. V 1. Isens ytfall måste .. vara 40–60 : 1000, ett fall som svarar mot Aletschgletscherns i dess flackaste parti. Sjögren Torneträsk 108 (1909). —
-FANER. faner för l. utgörande ytbeläggning. SvSkog. 1261 (1928). Hyllor av furu eller lamellträ med ytfaner av valnöt. Form 1950, s. 20. —
(1 a) -FARTYG~02 l. ~20. om fartyg som framförs på vattenytan, särsk. (o. i sht) motsatt: undervattensfartyg; jfr ytvatten-fartyg. DN(A) 20/3 1915, s. 4. Eskadern lär bestå av sjutton ytfartyg och två ubåtar. LD 1957, nr 287, s. 15. —
-FEL.
1) till 1, i sht i fråga om metall: fel (se d. o. I 2) på yta. JernkA 1894, s. 399. Götjärn .. skall hava släta ytor .. Eventuellt förekommande ytfel få avlägsnas genom mejsling, men få icke döljas genom hamring, målning eller på annat sätt. SFS 1919, s. 326.
2) till 1 b, 3, om fel (se d. o. I 3) vid framställning av jordytans proportioner på en plan karta. Atlasen är .. fri från kartor i Mercators projektion med dess vanställande ytfel och giver i stället världsöversikter i ytriktiga projektioner. Ymer 1925, s. 226. —
-FENOMEN. särsk. till 2, om fenomen som syns på (o. begränsar sig till) ytan. Den enhetlighet som trots allt förefinnes i den europeiska kulturen; – differenserna äro endast ytfenomen. SvD(A) 1918, nr 308 A, s. 9. —
-FILM. om hinna l. tunt skikt på yta; jfr -hinna. HantvB I. 1: 127 (1934). På vattenytan bildas .. ett tunt skikt, en ytfilm, där fettlösliga miljögifter ansamlas. Kihlström Gift. 37 (1986). —
-FINHET~02, äv. ~20. om finhet l. jämnhet l. precision i fråga om yta (på hantverks- l. industriprodukt). AB(A) 8/1 1945, s. 5. Då man med mejseln kan taga relativt grova spån, är den ett lämpligt verktyg vid arbeten, där man inte har stora anspråk på ytfinheten. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 21 (1953). —
-FINISH. om slutlig bearbetning l. finputsning av yta (o. synliga detaljer); i sht konkret(are), om resultatet av sådan bearbetning osv. DN(A) 13/1 1934, s. 11. Känn tyngden, formen, ytfinishen på detta gedigna danska konsthantverk. ICAKurir. 1993, nr 48, s. 9. (Nu återstår att) få upp ett antal blockväggar och göra den sista ytfinishen. NVärmlT 25/9 2010, s. 5. —
(1 a) -FISK. fisk som huvudsakligen lever l. uppehåller sig nära vattenytan. Sillen går gemenligen djupare än skarpsillen, som är en mera afgjord ytfisk. GbgP 14/2 1878, s. 2. —
-FORM.
1) till 1: form (se d. o. I 1) av l. hos yta; särsk. till 1 b, i fråga om jordytans form; jfr -gestaltning, -konfiguration, -linje. Man låter af en skicklig optikus slipa och fullkomligt polera ett glas, med samma ytform som en teleskopspegel. AB 13/6 1857, s. 3. Vattnet åstadkom nedbrytning och avlagring och omskapade jordens ytformer. Hadding Geol. 11 (1954).
2) (numera mindre br.) till 1 a: form (se d. o. I 9 slutet) av växt- l. djurgrupp som förekommer l. lever nära vattenytan. Längre in i grottan .. försvinna ytformerna och ersättas successivt af djupvattensformer. FoFl. 1907, s. 249. Björk Beebe UndHavsyt. 90 (1937). —
-FORMATION. särsk.: formation (se d. o. 2) av l. på yta; särsk. till 1 b, i fråga om jordyta l. terräng (jfr formation 2 a α); jfr -bildning, -skulptur 2 o. terräng-formation. Hammargren Jordkl. 100 (1854). Nästan alldeles jämna marker, som till sin ytformation erinra om västra Jutland eller de franska hedarna. Torpson Eur. 1: 168 (1895). —
(1, 3) -FYLLANDE, p. adj. jfr fylla, v. 2. Hahr ArkitH 414 (1902). I den slipade kalkstenen avtecknar sig i ett sirligt ytfyllande mönster figurer och växtornament i låg relief mot grå botten. Näsström FornDSv. 2: 69 (1948). —
(1 b) -FYND. särsk. om arkeologiskt fynd (se d. o. 1 b) som påträffa(t)s i l. nära jordytan. Flintmaterialet utgöres ofta av vanliga ytfynd. TurÅ 1919, s. 13. —
-FÄRG. färg på yta; äv. (till 1 b) om färg på karta som symboliserar viss slags terräng. Barometern 3/2 1849, s. 3. Föredraget behandlade till stor del strävandena att begagna kartans ytfärger till framställning av annat än höjdskikt, speciellt landskaptyper. Globen 1934, s. 41. —
-FÄRGA, -ning. NDA 7/12 1878, s. 3. De skinn som ytfärgas äro alltid först grundfärgade. Varulex. Beklädn. 330 (1945). —
-FÖRETEELSE. särsk. till 2, om företeelse som syns på (o. begränsar sig till) ytan. Hansson Kås. 12 (1897). Denna psykologi höll sig sålunda väl ensidigt till ytföreteelserna, till det klart medvetna i vår tillvaro. Nyman NVägPsyk. 114 (1934). —
(1 b, 3) -FÖRSVAR. mil. om (markbundet) försvar (se d. o. 4) inriktat på ett land l. territorium i sin helhet (snarare än en viss punkt l. insats); särsk. konkretare, om medel (ss. stridskrafter l. befästningar o. d.) l. organisation för sådant försvar. SvD(A) 14/8 1944, s. 9. Debatten i riksdagen kom att gälla om försvaret .. skulle inriktas på avvärjning i initialskedet med det anspråk detta ställer på bl a attackflyg och ubåtar eller på ett uthålligt ytförsvar med ett större antal vapensystem som inte är så tekniskt avancerade och dyrbara. DN 30/5 1972, s. 2. —
(1 b) -GESTALTNING. (numera mindre br.) om landområdes ytform (se d. o. 1). Uppl. 1: 3 (1901). Berggrund, ytgestaltning, jordart, klimat och vegetation äro .. indirekt faktorer, som påverka de olika rasförekomsterna. SvGeogrÅb. 1945, s. 125. Östergren (1969). —
-GRUS. om löst packat morängrus (som bildats nära inlandsis l. glaciärs yta); äv. (o. numera i sht) (till 1 b) om grus på l. för mark- l. vägyta. Enligt hr Holst hafva åsarne fått sitt material uteslutande från det i isen inkomna ytgruset. SD 8/2 1879, s. 3. Tobias fick starta först av alla på lördagens sträckor (i VM-rallyt) och det innebar att han tvingades agera ”sopkvast” åt efterföljande konkurrenter med att köra undan det lösa ytgruset. FaluKurir. 14/3 2005, s. 26. —
(1 b) -HABITUS. (†) form l. skick som utmärker l. är typisk för ytbergart; jfr habitus I. Nathorst JordH 526 (1891). Felsitporfyr .. (dvs.) eruptiv bergart med ythabitus. 2NF 8: 15 (1907). —
(1 b) -HARV. (numera mindre br.) harv för ytharvning; jfr slät-harv. Juhlin-Dannfelt 138 (1886). ÖNyland 28/9 1921, s. 2. —
(1 b) -HARVNING. (numera mindre br.) om lätt o. grund harvning, motsatt: djupharvning. Juhlin-Dannfelt 433 (1886). Efter några veckor kan det hända att fröogräset spirar mellan såraderna och då måste det bekämpas med en lätt ytharvning. TurÅ 1952, s. 117. Östergren (1969). —
-HASTIGHET~002, äv. ~200. särsk. till 1 a, om framflytande vattens hastighet vid ytan. VetAH XXXVIII. 2: 7 (1904). Vår Golfströms ythastighet i Atlanten är 30–50 km under dygnet. Elander JordLiv 92 (1921). —
-HINNA. hinna på yta (särsk. på växts blad); äv. (till 1 a) om det tunna skikt som vattenytan utgör; jfr -film. Imellan bladens två ythinnor, som äro fortsätning af stjelkens öfverklädning, löper en stor mängd olika fibrer. Bergman Jordkl. 2: 399 (1774). Öringens hugg- eller snappningsreaktion mot en torrfluga som rider på vattnets ythinna .. utlöses av synintryck. Sportfiskeb. 82 (1984). —
-HUD.
1) (numera bl. mera tillf.) om hudens (se hud, sbst.1 1) yttersta lager, epidermis l. överhud. Rydberg RomD 97 (1874, 1877). Laserstrålen tränger ner i läderhuden och stimulerar kollagenproduktionen. Tar bort ålderstecken utan att skapa en såryta i ythuden. AB 6/1 2010, Kropp s. 39.
2) om hudliknande yttre lager; jfr hud, sbst.1 3. Moll Fys. 1: 34 (1897). Stabiliseringsmedlet (är) inte yttätande och ger därför ingen ythud. TT 1964, s. 1165. —
-HÅRDHET~02, äv. ~20. [jfr -hård] jfr hårdhet 1. NDA 25/2 1878, s. 3. Silveramalgamet .. är lätt att putsa upp till en vacker glans och ythårdheten är stor. SvTandläkT 1950, s. 454. —
(1 a) -HÅV. håv för ythåvning (av plankton l. fisk o. d.). För insamlande af planktonorganismer begagnade vi dels ythåfvar, dels en s. k. slädhåf. TurÅ 1898, s. 225. —
(1 a) -HÅVNING. (numera bl. tillf.) om håvning nära vattenytan. Ju längre söderut vi kommo desto rikare blef djurlifvet i hafsytan och de ythåfningar jag .. kunde verkställa gåfvo ett öfverraskande rikt byte. Bovallius CentrAm. 7 (1887). —
-HÄRDA, -ning. (i sht i fackspr.) härda ytan på (ngt, särsk. stål l. järn); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret (jfr härdning 1 b slutet). AB 17/10 1873, s. 3. De kemiska öfverdragen (på järnföremål) benämnas betning, brunering, blåanlöpning och oxidering, och därtill kan äfven ythärdning räknas. 2UB 6: 111 (1904). Nu satt en ny motor .. under huven med femlagrad vevaxel med ythärdade vevtappar och blybronslager. GbgP 16/1 1999, Bil. s. 29. —
(3) -INNEHÅLL~002, äv. ~200. ytstorlek, yta (i bet. 3), area; jfr kvadrat-innehåll. Almqvist Geom. 74 (1833). Sverges ytinnehåll är ungefär 4 481 kvadratmil. Flodström Naturförh. 2 (1918). —
(1 a) -IS. jfr is, sbst.1 3. NDA 5/2 1891, s. 3. Djupa och lugna vatten betäckas med ytis, som sedan skyddar vattnet mot afkylning under nollpunkten. TT 1903, Allm. s. 35. —
-JORD. ytskikt av jord (se d. o. 7 a). EconA 1807, okt. s. 65. Den upprepade hackningen rensar jorden från ogräs samt håller ytjorden lucker. LB 1: 201 (1899). —
-JORD-VÄRME. om i ytjorden lagrad värme betraktad ss. energikälla. ”Ytjordvärmen”, vars utnyttjande med värmepumpens hjälp .. reducerar energibehovet med två tredjedelar i våra hus. DN 8/9 1976, s. 2. —
-JÄMNHET~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) jfr jämnhet 1. HbVerkstTekn. 1: 547 (1944). Kraven på Skanska har varit mycket stora. Till exempel har kravet på ytjämnhet i de bärringar som håller teleskopet på plats varit 1,6 tusendels millimeter. GbgP 16/3 1997, s. 62. —
-KEMI. kem. om den gren av den fysikaliska kemin som behandlar egenskaper hos gränsytor mellan olika faser. Att .. ytkemin i hög grad bidragit till fördjupandet av vår kunskap om materien in i dess minsta smådelar. DN(A) 11/12 1932, s. 8. —
-KEMISK. kem. jfr -kemi. Ytkemiska arbeten och i samband med dessa nödvändiga preparativa och röntgenkristallografiska arbeten. NaturvForsknRådÅb. 1949–50, s. 189. —
-KOLONI. (numera mindre br.) om koloni av bakterier som växer (l. odlas i forskningssyfte) på en yta; jfr koloni 6 f. Sundberg Mikroorg. 389 (1897). Koloniernas utseende, särskilt ytkoloniernas, lämnar goda hållpunkter för åtskiljande av särskilda grupper av bakterier. Pettersson Bakt. 88 (1926). —
-KONDENSATION. kondensation (se d. o. a) av vattenånga vid kontakt med kall yta; särsk. (i ä. fackspr.) ss. teknisk process i maskin; jfr -kondensering. GHT 19/7 1861, s. 3. Ofta begagnas s. k. ytkondensation, i hvilket fall kondensorkammaren är genomdragen af en mängd rör, genom hvilka det kalla kylvattnet cirkulerar. Moll Fys. 2: 65 (1898). —
-KONDENSERING. (numera bl. mera tillf.) ytkondensation; jfr kondensera a (β). JernkA 1868, s. 26. Fartyget framdrifves af trippelexpansionsmaskineri med ytkondensering. VFl. 1913, s. 46. —
-KONDENSOR. (numera mindre br.) kondensor vari avkylning sker gm ytkondensation. (En) ytkondensor, vid hvilken .. man sökt undvika de äldres olägenheter. Ifrågavarande uppfinning består i sättet på hvilket rörens ändar äro förenade med ångtilloppen. TTekn. 1859, 2: 136. DI 19/6 1980, s. 57. —
-KONFIGURATION. (i sht i fackspr.) ytform (se d. o. 1). De högsta ställena på dessa grushöjder .. visa sinsemellan fullkomligt samma ytkonfiguration som hvarje annat ställe på randmoränen med mindre höjd. Fennia XII. 7: 10 (1896). —
-KONST. om bildkonst utförd på (plan) yta. Måleriet är en smyckande konst, ”Fleckenkunst”, ytkonst, som åstadkommes med penslar och färger. DN 1905, nr 12470 B, s. 1. —
-LAGER. om ngts yttersta l. översta lager (se lager, sbst.3 1); jfr -skikt. Kræmer Span. 141 (1860). Om trådarna i ytlagret bilda öglor benämnas vävnaderna oskuren sammet. Varulex. Beklädn. 79 (1945). —
(1 a, b) -LEDES, adv. i fråga om trafik l. transport o. d.: längs l. utmed mark- l. vattenytan; i sht motsatt: flygledes. AB(A) 10/12 1914, s. 7. Det är hög tid nu att tänka på julposten till utlandet. Mest bråttom är det för dem som tänker skicka sina julförsändelser med postbefordran ytledes, dvs. med tåg eller båt. GHT 1958, nr 270, s. 5. —
-LIMMA, -limning. vid papperstillverkning: limma (se limma, v. 2 a γ) yta på (papper); i sht i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ning. KemT 1909, s. 72. Man (skiljer) mellan mass- eller hartslimmat, ytlimmat .. och olimmat papper. Selling Varuk. 42 (1921). Ytlimning av papper .. (dvs.) efterbehandling av det färdigtillverkade pappret innebärande att det doppas i en lösning av animaliskt lim, avpressas och torkas. GrafUppslB (1951). —
-LINJE. särsk. till 1 b, om konturlinje hos jordyta l. terräng; jfr linje 2 o. -form. En kuperad trakt inskrifver sina ytlinier i minnet. Frey 1849, s. 289. —
(3) -LJUSSTYRKA~020. särsk. (i ä. fackspr.) om himlakropps ljusstyrka per ytenhet (se d. o. 2), magnitud. TMatFysKemi 1922–23, s. 231. Ögats överlägsenhet som ljuskänsligt organ har .. sin största betydelse, när det gäller studiet av objekt med ringa ytljusstyrka såsom fallet är t.ex. med Vintergatan eller zodiakalljuset. Tamm o. Wallenquist Amatörastr. 5 (1942). —
(1 b) -LUCKRING. luckring av jord- l. markytas ytskikt (vid odling); jfr luckra 1. Så värkställes ytluckringen med en liten handhacka. GHT 1886, nr 257 B, s. 1. —
-LÄGE. särsk. till 1 a, i fråga om ubåt: läge vid vattenytan. Den vanliga manövern för en dykning tillgår så att båten bringas i ”ytläge” och fart sättes framåt (osv.). DN 1901, nr 11145 B, s. 1. —
-MATERIAL. jfr material, sbst. 1 (a). Arkitekten har tänkt sig gedigna, men anspråkslösa ytmaterial: handslaget tegel, grofhuggen granit, oglaceradt taktegel och koppar. DN(A) 8/3 1912, s. 5. —
-MORÄN. (i sht i fackspr., i sht geol.) om bergartsfragment från ytan av inlandsis l. glaciär; äv. (o. i sht) om ytformation bildad av sådana fragment. Holmström Geol. 18 (1877). Allt efter som moränmaterialet vid avlastningen befinner sig under, inuti eller ovanpå ismassan, uppkomma bottenmoräner, inre moräner eller ytmoräner. Flodström Naturförh. 95 (1918). I fråga om moränens ytformer håller förf. skarpt åtskilda radialmoräner av ytmorän och de mer rundryggiga drumlins, som är uppbyggda av bottenmorän. SvGeogrÅb. 1944, s. 242. —
(3) -MÅTT.
1) mått (se mått, sbst.4 1) för mätning l. angivande av ytstorlek; jfr kvadrat-mått. Då en fot i längdmått har 10 decimaltum, och en tum 10 linier, o. s. v., så måste i yt-måttet en qvadrat-fot hålla 100 qvadrat-tum, en qvadrat-tum 100 qvadrat-linier, o. s. v. Almqvist Geom. 61 (1833). För landtmäteriförättningar skall det metriska .. ytmåttets tillämpning taga sin början med 1881 års ingång. FörordnMåttVigt 22/11 1878, s. 21.
2) mått (mått, sbst.4 3) på ytstorlek, liktydigt med: yta, area. Stilla hafvet .. med en ytvidd, som öfverskrider tredjedelen af hela jordens ytmått. Svensén Jord. 3 (1884). —
(1–3) -MÄSSIG. som rör l. avser ngts yta; äv. ss. adv. AB(A) 25/3 1917, s. 11. Figurerna på .. (bonaden) utgöras företrädesvis av djur .. Allt är framställt ytmässigt, utan perspektiv. TurÅ 1942, s. 226. (Företagsledaren) öppnar för både nyanställningar och ytmässig expansion framöver. ÖgCorr. 15/3 2018, MotalaExpo s. 16.
Avledn.: ytmässighet, r. Fornv. 1914, s. 233. Denna koptiska konst har karakteristiskt folkliga drag i sin benägenhet att uppordna mönstren symmetriskt, i att icke göra ett försök till plastisk form utan i stället föredra ytmässighet. Rig 1961, s. 95. —
(3) -MÄTARE. jfr mätare 3. Planimeter, ytmätare, (dvs.) instrument med hvilket man uträknar ytinnehållet af kartfigurer skyndsammare än med vanlig glaspollett. TSkogshush. 1876, s. 253. —
(3) -MÄTNING. (yt- 1867 osv. yte- 1781) mätning av yta. Bergklint MSam. 1: 144 (1781). Det var .. svårt att vänja sig vid .. ytmätningar i hektarer i stället för i tunnland. NDA 26/7 1867, s. 2. —
-MÖNSTER. mönster (se mönster, sbst.3 5) i l. på yta. Normalpl. 1878, s. 11. Partier med oförgylld silvertråd .. komma som ljusa accenter i ytmönstret. Livrustk. 1937–39, s. 167. —
(1 b) -OGRÄS~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) Juhlin-Dannfelt 285 (1886). Denna form ger pinnarna (på harven) stor förmåga att upprifva ytogräs, utan att nedtränga djupare i jorden. 2NF 37: 894 (1925). —
-ORNAMENT. ornament (se d. o. 2) på yta; jfr -dekoration. AntT 4: 35 (1872). Blommorna förenas genom rankor och bilda ett gallerliknande ytornament. Sterner o. Kinch OrientMatt. 50 (1929). —
-ORNERING. abstrakt o. konkret(are); jfr ornera 2 a o. -dekoration. Den rika ytornering, som förekommer å de norska stafkyrkorna. Eichhorn KonstH 84 (1881). (Teckningarna) voro menade som mönster för ytornering. Hahr NordeurRenässArkit. 90 (1927). —
-PLAN. om ngts yttersta l. översta plan (se plan, sbst.1 I 3); äv. bildl. (jfr yta 2), om det vid första anblicken uppenbara l. ngt som saknar djup l. substans. Största delen af .. (öns) ytplan utgjordes af en vågformig högslätt. NorrkpgT 4/3 1874, s. 1. En del av dessa reflektioner tycks vara det centrala i pjäsen, som endast på ytplanet handlar om samhällsproblem. SDS 29/11 1987, s. 5. —
(1 a) -PLANKTON. om plankton som huvudsakligen lever l. förekommer nära vattenytan. Prof på ytplankton i Södra Östersjön vid Bornholm insamlades i mediet af Mars. BotN 1898, s. 273. —
(1 a, b) -POST. (numera bl. ngn gg) ytbefordrad post. Befordringstiden för ytpost till USA ökas .. med 3–5 dagar. DN(A) 25/9 1953, s. 2. Dagens barn kan mejla och chatta, jag hade bara tillgång till ytpost. Sydsv. 27/7 2008, s. B4. —
(1 b, 3) -RIKTIG. om avbildning l. (kart)projektion: som med avseende på ytor överensstämmer med verkliga förhållanden; jfr riktig I 1 g o. -trogen. Längdändringarna kunna .. afpassas så, att man erhåller antingen en vinkelriktig (konform) eller ytriktig (ekvivalent) kartprojektion. 2NF 13: 1173 (1910). —
(3) -SKALA. (i fackspr.) i fråga om ritning l. karta o. d.; jfr skala, sbst. 2. Fennia I. 1: 32 (1889). Då skalan anges för en karta, menas alltid längdskalan. Ytskalan är längdskalan, multiplicerad med sig själv. SvSkog. 680 (1928). —
-SKIKT. om yttre l. övre skikt (se d. o. 3), yta l. ytbeläggning (jfr -lager); äv. bildl. Den baltiska strömmen, hvars .. för stora temperaturväxlingar utsatta vatten (i Öresund) ständigt bildar ett ytskikt, i hvilket hafsdjuren ej väl trifvas. SvRike I. 1: 191 (1899). En erinran som låg i tankarnas ytskikt och som det inte fanns någon risk för att han skulle glömma. Johnson GrKrilon 23 (1941). Emaljen, tandkronans ytskikt, är kroppens hårdaste och mineralrikaste vävnad. DinMun 40 (1987). —
-SKORPA. skorpa på yta; särsk. till 1 b, i fråga om jord- l. markyta. LAHT 1884, s. 34. Ytskorpan kan .. brytas genom en öfverharfning med slätharf. LB 2: 276 (1900). —
-SKULPTUR.
1) (numera bl. tillf.) om skulptur på yta l. ytor, dels abstrakt (jfr skulptur 1), dels konkret (jfr skulptur 2). Den s. k. nordiska stilen .. som under sin egentliga blomstring .. inskränkte sig till sirandet af metallarbeten och till ytskulptur. NDA 26/2 1875, s. 2. På framsidan av Dramatiska teatern i Stockholm sitta två ytskulpturer i halvupphöjt arbete, s. k. reliefer. Laurin KonstSv. 145 (1915).
2) om (resultat av) formbildning i naturen; särsk. till 1 b, om form hos jordyta l. terräng; jfr skulptur 3 (c) o. -formation. Studier öfver Skånes ytskulptur. SvD(A) 9/1 1903, s. 6. Att .. de med en säregen luftkvarhållande ytskulptur försedda bladen äro särskilt karakteristiska för särskilda ståndorter, nämligen fuktängar, diken .. samt stränder. VäxtLiv 1: 323 (1932). —
-SPRICKA. spricka med ytlig utsträckning, ytlig spricka. Projektilen inträngde .. i plåten och förorsakade 5 obetydliga ytsprickor. KrigVAH 1882, s. 190. —
-SPÄNNING. om sammanhållande kraft i yta; i sht till 1 a, i fråga om vattenyta l. annan vätskas yta. AB 1/6 1892, s. 3. Tvålpartiklarna i en lösning ha en tendens att anrika sig i lösningens yta (under sänkning av dess ytspänning), varpå förmågan att bilda skum beror. Smith OrgKemi 113 (1938).
Ssgr: ytspännings-kraft. jfr kraft 4. Då det förbrukade filtermaterialet .. förflyttas ned i oljebadet förtränges luften mellan dammpartiklarna, varigenom ytspänningskrafterna upphöra att verka och dammet lossnar från materialet. DN(A) 7/11 1936, s. 16.
-nedsättande, p. adj. jfr nedsätta 21. LAHT 1932, s. 705. Vatten som försatts med ytspänningsnedsättande medel kan breda ut sig på en fettad yta. BokNat. Mater. 51 (1953). —
(3) -STORLEK~02, äv. ~20. ytas storlek l. omfång, yta (i bet. 3), area; jfr storlek 7 o. -innehåll, -mått 2, -vidd 2. NorrkpgT 1885, nr 140 A, s. 1. Japan är ett överbefolkat land med ytstorlek ungefär som Norge, men med halva USA:s folkmängd. DN 4/12 1999, s. A14. —
-STRUKTUR.
1) till 1: om ytas struktur (se d. o. 3, 4). Hedin GmAs. 2: 117 (1898). Tillsatser med speciella egenskaper, avsedda att öka färgens elasticitet, påverka glansen eller ändra ytstrukturen. Tunander DekorMåln. 27 (1988).
2) språkv. till 2, om struktur (se d. o. 6 (c)) l. (yttre) form hos språkligt uttryck; numera i sht om yttre syntaktisk struktur (som uppkommit ur en djupstruktur). Före Chomsky har den deskriptiva språkvetenskapen .. i hög grad koncentrerat sig på språkets ytstruktur, och man har inriktat sitt arbete på fonetik och formlära. DN 30/3 1967, s. 4. Djupstrukturen redogör på ett entydigt sätt för betydelsen och de strukturella relationerna i en sats – ytstrukturen är detsamma som den form i vilken satsen faktiskt föreligger i tal eller skrift. Trampe o. Viberg Språkteori 155 (1972). —
(1 a) -STRÖM. om (havs)ström vid l. nära vattenytan; äv. bildl.; jfr ström, sbst. 2, o. ytvatten-ström. På samma gång som det finnes ytströmmar, gifves det äfven underströmmar, kommande från Nordsjön. AB 20/1 1872, s. 4. Det är alltså fråga om konflikter mellan ytströmmar och underströmmar, mellan olika synsätt på olika håll i världen. Egidius ModPsyk. 46 (1977). —
-SÅR. ytligt sår. Det var endast ett ytsår, som väl blödde starkt, men för öfrigt var af ringa betydenhet. AB 9/9 1879, s. 2. —
-TEMPERATUR. temperatur hos l. vid (ngts) yta; i sht till 1 a, i fråga om vattenyta. AB 29/12 1869, s. 3. Hafsvattnets yttemperatur stiger .. enligt gjorda mätningar högst obetydligt om middagen. Timberg Meteor. 30 (1908). Den maximala yt-temperatur, en stjärna kan nå, är beroende av stjärnans massa. Strömgren AstrMin. 1: 92 (1921). —
(3) -TILLVÄXT~02, äv. ~20. Lundström Warming 17 (1882). Städerna har vuxit, befolkningen ökar, allt större områden tas i anspråk. Yttillväxten är långt snabbare än befolkningstillväxten. TurÅ 1956, s. 44. —
-TORV. om det yttersta l. översta lagret av torv (se torv, sbst.1 1). Yttorfven hackas eller plöjes upp, och sedan den uttorkat, antändes den. LAHT 1885, s. 287. —
(1 a, b) -TRAFIK. om trafik (se d. o. 3 a) på mark- l. vattenytan; särsk. motsatt: tunnelbanetrafik. Med förortsbanorna inledda genom stadens inre delar i en eller två underjordiska stammar, vilka .. kunna utnyttjas för innertrafiken som komplement till yttrafiken. DN(A) 20/3 1930, s. 16. —
(1 a, b) -TRANSPORT. Yttransport, en transport som icke sker i luften utan på jordens yta. SvD(A) 22/11 1945, s. 13. —
(1 b, 3) -TROGEN. (numera mindre br.) ytriktig; jfr trogen 3. 2NF 13: 1174 (1910). Den yttrogna skalan gör .. (kartan) lämplig för jämförelser mellan staternas och städernas storlek. SvGeogrÅb. 1953, s. 234. —
-TRYCK.
1) tryck (se d. o. 1 a) på yta. TT 1892, s. 259. Om .. ytan vore konvex, så vore yttrycket .. större än vid en plan yta. TMatFysKemi 1922–23, s. 218.
2) om (metod för) tryck (se d. o. 4, 5) med tryckmedium som saknar upphöjda l. nedsänkta partier l. linjer, plantryck. SvIndustri 334 (1935). I början av 1800-talet uppfanns det litografiska tryckförfarandet. Det kallas stundom även stentryck och är ett rent yttryck. Form 1950, s. 51. —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (yt- 1758 osv. yte- 1830) ytved; jfr yta 1 c. Den hårdnade saften gör .. kärnträdet tätare än ytträdet, hvilket senare följakteligen super vattnet uti sig, och fortare ruttnar än det förra. VetAH 1758, s. 93. Vid tillverkningen (av skidor) användes endast ytträ. SvSkog. 1289 (1928). —
(1, 3) -TÄCKANDE, p. adj. jfr särsk. täcka, v.1 3. Den yttäckande vegetationen. SvD(A) 1915, nr 110 B, s. 4. —
-UPPMJUKNING~020. uppmjukning av yta, särsk. i fråga om vägbana (på grusväg). De väggeologiska undersökningarna hava varit inriktade huvudsakligen på frågan om orsaken till och botemedlen mot vägbanornas ytuppmjukning i tjällossningen. Globen 1932, s. 6. —
(3) -UTRYMME~020. om utrymme som står till buds l. erfordras med avseende på yta. LärovKomBet. 1884–85, III. 1: 452. Elevernas behov av större ytutrymme i skolan. SvD 21/8 1987, s. 3. —
-VALLA, r. skidvalla pålagd l. avsedd att läggas på ss. yttersta lager; jfr -valla, v. DN(A) 22/2 1924, s. 10. Grundvallningen, som .. avser att .. utgöra ett lämpligt underlag eller fäste för ytvallan, brukar .. utföras genom inbränning av trätjära. PåSkid. 1928, s. 361. —
-VALLA, v., -ning. valla (skida) med ytvalla; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret (jfr -valla, sbst.). Ytvallningen .. avser ej egentligen att skydda träet, endast att giva ett gott glid. Setterberg LängdSkid. 130 (1923). Korkspackel för att stryka in och jämna ut ytvallning. PåSkid. 1931, s. 76. —
-VATTEN. till 1 a, om översta skiktet av vatten i vattendrag l. sjö l. hav; äv. till 1 b, om vatten (se d. o. 1 b) på jordytan (särsk. om tillfälligtvis förekommande sådant vatten, dagvatten (jfr ovanjords-vatten)). Porthan BrSamt. 1: 32 (1780). Största delen (av regnvattnet) söker sig väg till hafvet, antingen såsom ytvatten, eller såsom djupvatten. Holmström Geol. 4 (1877). Att brunnsvattnet ej blir förorenadt af ofiltreradt, smutsigt ytvatten. Almquist Häls. 85 (1894). I värmeperioderna strövade gäddorna jagande i ytvattnet. Parling FrVildm. 88 (1995).
Ssgr: ytvatten-, äv. ytvattens-avledning. Dalpilen 1926, nr 93, s. 3. För att klara isbrännor på vallarna har ett system för ytvattenavledning skapats. Västerbotten 1979, s. 85.
-fartyg. ytfartyg. AB(A) 3/4 1934, s. 2. Amerikanska ytvattensfartyg som under ordnade former besöker svenska hamnar. SDS 23/9 1990, 1: 2.
-skikt. Fennia LIII. 1: 39 (1930). (Horngäddan) går förnämligast i ytvattenskikten och fångstredskapen är därför utrustade med flöten. Hasslöf SvVästkustf. 56 (1949).
-ström. ytström. DN(A) 19/11 1917, s. 9. Såväl riktningen som styrkan i denna ytvattenström är dels beroende av lufttrycksförhållandena .. men framför allt av vindarna. SvGeogrÅb. 1934, s. 48.
-VATTEN-VERK. vattenverk som behandlar ytvatten. 2NF 31: 867 (1920). Motala och Vadstena använder ultraviolett ljus i de fyra ytvattenverk som försörjs med råvatten från Vättern och Boren. ÖgCorr. 22/3 2011, s. A4. —
-VED. (i sht i fackspr.) om yttre skikt av ved (se ved, sbst.2 2), splint (se splint, sbst.2); jfr -trä, -virke o. vit-ved 1, yta 1 c. Marklin Illiger 349 (1818). Om fukt blir innestängd mellan ytved och bark ger detta upphov till blåröta. TurÅ 1987, s. 26. —
(1 b) -VEGETATION. jfr vegetation 2. Kalmar 4/7 1887, s. 2. Alltefter det stadium mossen nått, växlar dess ytvegetation. SvNat. 1920, s. 46. —
-VERKAN. verkan l. effekt på l. av yta, särsk. i fråga om konstverk l. hantverksalster. TSjöv. 1901, s. 99. Det randiga mönstret är enkelt och vackert, vävnaden är slitstark med en angenäm ytverkan. Form 1946, Ann. s. 77. —
-VIDD.
1) till 1 b, konkret, om vidsträckt jord- l. markområde; jfr vidd 2. Grotenfelt LandtbrFinl. 178 (1896). (Jägmästaren) grep sig med kraft an med att åter göra denna ytvidd skogbärande. SkogsvT 1907, s. 50.
2) till 3: ytstorlek, yta, area; jfr vidd 1. DA 19/4 1844, s. 3. Bebyggandet hade emellertid ej enbart framkallat en tillväxt i ytvidd utan fortgick .. även som en förtätning av förut bebyggt område. SvGeogrÅb. 1934, s. 60. —
(3) -VIKT. (i sht i fackspr.) vikt per ytenhet (se d. o. 2), särsk. i fråga om papper. SvD(A) 27/8 1959, s. 1. Papperets ytvikt påverkar fysikaliska och optiska egenskaper och har därigenom blivit en grund för att beskriva ett material. RenFramt. 111 (1988). —
-VIRKE. om virke från träds yttre skikt; ytved; jfr -trä o. yta 1 c. (Efter basten) kommer hvitveden, yt-virket, yt-träet, splintet, .. en mjuk träartad massa, liksom en ring omslutande det egentliga träet. Eneberg Karmarsch 1: 2 (1858). Till båtarna behövs ek, lärk, douglasgran, och fur. Vi använder inget ytvirke alls. Träet måste vara kvistrent och ha mycket kärna. Skogen 2012, nr 4, s. 23. —
-VÅG. särsk. till 1 b: våg (se våg, sbst.5 2) som rör sig genom jordytan; äv. om seismisk våg på l. i jord- l. markytan; i sht i pl. 2NF 28: 753 (1918; i fråga om trådlös telegrafering). Vågorna är av olika typer: dels sådana som passerar genom jordens inre .. dels sådana som följer jordens ytskikt från härden, s. k. ytvågor. Ymer 1964, s. 7. —
-ÄNDE, äv. -ÄNDA. (†) om ngts yttersta ände. VetAH 1748, s. 11. Vattnet som går in genom näsborrarna i näskaviteten (på fiskarna), kommer der i beröring med luktnervernas ytändar. Nilsson Fauna 4: VIII (1855).
B (†): YTE-MÄTNING, -TRÄ, se A.
Avledn.: YTIG, adj. (-ig 1776 osv. -ogt, n. 1648)
1) (†) till 1 c: som består av ytved. Att icke nogot odugeligit trää eller ijtogt insättes. RP 12: 263 (1648).
3) (†) till 2: ytlig (se d. o. 2). En ytig eller superficiel kundskap om Solens och Månans rörelser. Lagerbring 1Hist. 3: 866 (1776).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content