publicerad: 1972
SKO skω4, r. l. m. (5Mos. 25: 9 (Bib. 1541) osv.) ((†) n. Svensson SkånFolkdr. 264 (i handl. fr. 1731; i bet. 2 d)); best. -n (SvOrds. B 6 b (1604) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -en (TbLödöse 149 (1589), Säve ÅkSag. 30 (1876: Anders-skoen; från Gotl.)); pl. -r (Luk. 10: 4 (NT 1526) osv.) ((†) = G1R 1: 153 (1523), Wallenberg (SVS) 2: 95 (1764); -ar TullbSthm 1539, s. 15 a; -er TullbSthm 1536, s. 60 a, Widegren (1788)); pl. best. -rna (Lind (1749) osv.) ((†) -en KKD 3: 236 (1711); -erna KulturbVg. 3: 19 (1753), Widegren (1788); -n Ekeblad Bref 2: 68 (1658), HFinlÖ 410 (1730); -na (-e) Messenius Sign. 3 (1612), CAEhrensvärd Brev 1: 252 (c. 1795); -nan Swedberg Schibb. 80 (1716: barnskonan); -nar Jes. 47: 2 (Bib. 1541), Serenius 190 (1741); -nen Wollimhaus Syll. (1649; under excalceo), Hwalström SpecPaid. 81 (1773); -norne ConsAcAboP 5: 448 (1684)).
Ordformer
(schoo (scho) 1555—1653. shouen, pl. best. 1711. sko (sc-, -oo) 1523 (: skoo, pl.) osv. skoe- i ssg 1676 (: Skoeflickare Embetet). skood 1738. skå- i ssgr 1565 (: skåleder)— 1680 (: Skålapper pänningor))
Etymologi
[fsv. skor; jfr fd. sko(h), dan. o. nor. sko, fvn. skór, got. skōhs, fsax. scōh (mlt. schō, lt. schoh), mnl. schoe (holl. schoen), fht. scuoh (mht. schuoch, t. schuh), feng. scō(h) (eng. shoe); till den rot (med bet.: hölja, betäcka) som föreligger i HUD, sbst.1, SKUGGA, sbst., o. SKUM, skymning, samt lat. obscurus (se OBSKYR), sanskr. skunāti, skunōti, skāuti, betäcker; med avs. på formen skood jfr blåd vid sidan av BLÅ m. fl. — Jfr HANDSKE, SCHUSTER, SKO, v., SKOLETT]
1) skodon; numera ofta i inskränktare anv., om skodon med ovandel nående upp till fotknölarna, lågsko (motsatt dels: sandal o. d., dels: känga l. stövel o. d.). Ett par skor. Ha strumpor och skor på sig. Klacklösa, högklackade, lågklackade skor. Låg sko, lågsko (jfr LÅG, adj. 1 b). Randsydd, pliggad, vändsydd sko. Svensk sko, se SVENSK. Tysk sko, se TYSK. Lätta, tunna skor. Grova skor. Svarta, bruna, vita skor. Nya, blanka, välputsade skor. Gamla, utslitna, snedslitna skor. Trånga skor. Skon klämmer, glappar. Ta l. dra på (sig) skorna. Ta l. dra av (sig) skorna. Snöra, knäppa skorna. Skall jag ta skor eller pjäxor i dag? Tag av dig skorna och tag på tofflorna! Torka av skorna på mattan! Rengöra, blanka, putsa skor. Par Tuesolade skoo .. Ensolade skoo. G1R 1: 153 (1523). (Gråmunken) hade .. en karpusz aff grådt suijna hård .., strumperna och skona woro aff hästa håår. Bolinus Dagb. 33 (1668). Shouen eller toflarne klär .. (turkarna) sig af innan dhe gå till att få sigh matt. KKD 3: 236 (1711). Se'n han (dvs. Kulneff) lågat natten ut / Tog han sin skönas sko till slut / Och fyllde den ur närmsta bål / Och drack sin afskedsskål. Runeberg 2: 94 (1847). Skorna (till rokokons herrdräkt) äro låga med rundad tå och ofta röda klackar. SvRokoko 34 (1924). Klas kunde inte låta bli att se på hennes fötter. Tårna var långa och raka — hon hade i alla fall inte klämt sönder sig med för små skor. Gustaf-Janson ÖvOnd. 53 (1957). — jfr ANDERS-, ARBETS-, BAD-, BAL-, BARN-, BECKSÖMS-, BLANKLÄDERS-, BOND-, CHEVRÅ-, DAM-, DANS-, FILT-, FOTBOLLS-, GULD-, GUMMI-, GYMNASTIK-, GÅNG-, HALM-, HERR-, INNE-, JÄRN-, KLACK-, KNÄPP-, KVINNO-, KÄNG-, LACK-, LAPP-, LIST-, LÅG-, LÄDER-, MANS-, MARSCH-, MOCKA-, MORGON-, NÄBB-, OXMULE-, PANSAR-, PLIGG-, POJK-, PROMENAD-, PUMP-, PURPUR-, RESÅR-, RÅGUMMI-, SANDAL-, SIDEN-, SILVER-, SKEN-, SKINN-, SLEJF-, SMORLÄDERS-, SMÄRTINGS-, SNABEL-, SNÖR-, SOMMAR-, TENNIS-, TRÄ-, TYG-, VINTER-, YTTER-, ÖVER-SKO m. fl. o. FRUNS-, OMBYTES-, ROTE-SKOR. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; jfr b γ. Sunder skoo gör wåtha fötter. SvOrds. C 2 a (1604). Ingen gödsel är fetare på Bondens Åker, än then som faller aff hans skoor. IErici Colerus 1: 83 (c. 1645). Såsom ett ordspråk är, att ”skomakarens hustru och smedens häst få de sämsta skorna”; så har ofta händt, att en wis och snillrik fader fått en galen son. Afzelius Sag. X. 2: 191 (1866); jfr 2 a. Åh, Elias Portolu, jag är inte vis, men jag vet att var och en får skor efter sina fötter. Atterbom Deledda EPort. 168 (1903).
b) i vissa (äv. bildl.) uttr.
α) hög sko, om sko med hög klack l. med hög (styltliknande) sula; i sht förr äv. om sko med skaft, känga l. stövel o. d.; jfr HÖG, adj. 1 (c), HÖG-SKO. Itt par nyie höge skoor. 2SthmTb. 1: 72 (1545). (Lat.) Cothurnus .. (Sv.) Hög sko. Ekblad 455 (1764).
β) smussla, äv. mussla l. gömma l. föra sko, i fråga om l. ss. benämning på lek varvid alla deltagare utom en sitta i en ring på golvet med knäna uppdragna o. den återstående deltagaren befinner sig inne i ringen o. skall försöka ta reda på var en sko befinner sig som de sittande smusslande föra från den ene till den andre under knäna. Rudbeck Atl. 2: 309 (1689: Muszla). Dhe buga för Påfwen: och de kasta Want. / Så muszla dhe Skoo: så deela de Pant: / I affton blifwa wij lustiga! Dahlstierna (SVS) 183 (1707). Broman Glys. 2: 155 (c. 1730: föra). SvForns. 3: 430 (1842: Smusla). Sparre Sjökad. 390 (1850: gömde). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 42 (1950).
γ) skon klämmer l. trycker l. tränger l. kniper l. är trång ngnstädes, betecknande att en persons sko vållar obehag gm att vara för trång ngnstädes; ofta bildl., betecknande att det ngnstädes finnes ngt som vållar obehag l. utgör en öm punkt l. att den verkliga orsaken till ngt l. felet med ngt ligger ngnstädes (särsk. i uttr. veta l. känna, äv. se l. förstå var skon klämmer osv.). Man kenner huar skon tränger. SvOrds. B 6 b (1604). Ingen weet hwar skoon trycker, vthan dhen som haar honom på footen. Grubb 384 (1665). Folket på dessa ställen (dvs. de av Bellman skildrade krogarna) dansar icke mera så gerna som förr, man går nu sin väg fram mera tungsamt, — skon klämmer någorstädes, gud vet hvar! Sturzen-Becker 2: 104 (1844, 1861). Trissotin. .. För folk, af hvilkas namn samtidens luft är full, / Har hofvet ej en blick .. / Clitandre. Jag ser hvar skon är trång, fastän ni ej will nämna / Af lutter blygsamhet er sjelf. CVAStrandberg 2: 367 (1865). Gärna skänkte .. (sockenprästen) efter litet (av skattegåvorna), om det behövdes. Han som själv bodde och levde bland bönderna, visste bäst, var skon knep. Heidenstam Svensk. 1: 237 (1908). (Statskyrkans) ceremoniella dragkrafter och värden förändras väl inte ett smul av om statskyrkan blir en kyrka bland andra — eller är det just där skon klämmer, farhågorna sätter in? DN(A) 1964, nr 355, s. 2.
δ) innan l. förrän ngn fått skorna på (sig) o. d., innan ngn hunnit göra sig i ordning (för dagen) gm att sätta på sig skorna; äv. bildl., särsk. (vard.) i uttr. (göra ngt o. d.) innan l. förrän hin l. fan l. tuppen fått skorna på (sig), (göra ngt osv.) synnerligen tidigt (ngn gg äv.: helt oväntat). Han war uppe förr än hin fick skorna på sig. Rhodin Ordspr. 67 (1807). Efter vi i morgon skola stiga upp innan tuppen fått skorna på sig, skulle vi icke nu begifva oss till fjäderholmarne? Bremer Dal. 166 (1845). Förr'n någon fått skorna på sig, / Går tidningspojken åstad. Snoilsky 4: 187 (1887). Räfven böjde sig sakta, släpande efter marken, för att taga ett afgörande språng, innan fan fått skorna på. Haren satte upp båda öronen, men (osv.). Lundh Ljungh. 12 (1905). I morgon bitti, innan fan fått skorna på sej, tar jag Adrian med mej, så får han skrämma ut .. (mården ur dess hål), när det blir skjutljust. Tegengren RasmT 13 (1920).
ε) gå i (äv. trampa) ett par (äv. två) skor, i sht förr äv. gå i skor; vanl. med förbleknad bet.: finnas till, existera; äv. övergående i bet.: kunna tänkas (äv. i uttr. kunna gå i ett par skor); särsk. i förb. med uttr. i superl. (l. med motsv. innebörd) för att beteckna att ngn i ett l. annat avseende är den främste som finns l. funnits l. som kan tänkas. Jag kan dhet säija med goda tro, / Wakrare piga går ey i skoo. Beronius Reb. D 2 a (1674). Cypselus war then argeste boof, som kunde gå vthi ett par skoor. Sylvius Mornay 397 (1674). Aldrig en dåre i verlden så stor / Gått i två skor. Bellman (BellmS) 2: 85 (c. 1765, 1791). Kardinal S. .. är .. den tarfligaste, anspråkslösaste varelse, som trampat ett par skor. Beckman Påfv. 26 (1880). Han är den värste skojare som går i ett par skor. SvHandordb. (1966).
ζ) [jfr mlt. in den schōen sterven, eng. die in one's shoes] (numera bl. i vissa trakter) dö i sina skor l. skorna, dö på stället l. ”på fläcken”. RijkzDrotzen .. sade .., att han fuller kunde tänkia effter, hwem det war (som spritt ut vissa rykten), men han wore inthet plichtig att nämpna honom, och skulle förr döö i sine skoor, än han skulle görat. RARP V. 2: 56 (1655). Jag skall flå dig, om iag än skall döö i Skona. Celsius Ordspr. 1: 698 (1708).
η) [jfr dels sådana uttr. som hava trampat ut barnskorna (se BARN-SKO a α), dels uttr. gammal i gårde(n)] (†) gammal i skorna, med förbleknad bet.: gammal o. livserfaren. CAEhrensvärd Brev 1: 252 (c. 1795).
c) i förb. med kasta, i uttr. som beteckna att ngn kastar en sko (bakåt över sitt eget huvud) för att av skons ställning på golvet utläsa ngt om framtiden. Har icke tienstefolket kastat skon öfwer hufwudet, at erfara, om de längre än detta åhret skola tiena i thet huset, eller ei? Scherping Cober 2: 33 (1737). (På nyårsaftonen) kastade man skor och tände ljus i valnötskal, för att utforska det kommande årets händelser. Forssman Gret. 165 (1897). Om man julafton kastar sin sko mot dörren, då man kläder af sig, så får man veta, om man skall flytta följande år eller ej. Vänder sig skospetsen åt dörren, får man flytta; vänder den sig inåt rummet, kommer man att stanna kvar. Landsm. VIII. 3: 8 (1898).
d) (vard.) i förb. med gammal l. utsliten, i uttr. som beteckna att ngn betraktar ngt ss. värdelöst l. likgiltigt l. ringaktar l. icke bryr sig om ngn; särsk. i sådana uttr. som icke o. d. vilja ge (förr äv. utgiva) ett par gamla skor (äv. ett gammalt par skor) för ngt l. ngn, icke o. d. bry sig mer om ngt än sina gamla skor. Then ogudhachtige wil icke giffua itt gammalt paar skoo för alla kyrkio herrar och Predicare. GlAm. 2: 6 (Bib. 1541; Luther: gebe vmb alle Pfarher nicht ein alt par schuch). Iagh wil icke mine gamble skoor, / Vthgifwa för henne. Chronander Bel. E 8 a (1649). VDAkt. 1678, nr 348 (: utslitna skoor). Det achtar iag så mÿket som mina gambla skoor. Celsius Ordspr. 1: 109 (1708). Ej mera bry sig om något, än sina gamla skor. Lindfors (1824).
e) inskränktare, om del av skodon.
α) om framläder; nästan bl. ss. senare led i ssgrna FRAM- o. FÖR-SKO. Mina stöflor äro väl icke på goda fötter; de behöfva nya skor d. v. s. förskos. Törneros (SVS) 4: 4 (1822).
f) i utvidgad anv., om en vid foten fäst anordning avsedd att öka framkomligheten l. farten, t. ex. vid löst l. halt underlag, l. använd vid färd på is l. klättring i stolpar l. dyl.; ss. senare led i ssgr; jfr MAD-, MOSS-, MYR-, RULL-, RÄNN-, SKRID-, SKRINN-, SNÖ-, STOLP-SKO m. fl.
g) mer l. mindre bildl.; jfr b γ, δ. (Danskarna) wilie theris skoo medh andre göre reene, / Thet är the Swenske the ther med meene. Svart Gensw. I 6 a (1558). Wij, som effter wår dödelige afgång hafwa i sinnet at vpstijgha och ewinnerligha boo på thet heligha och Himmelska Bärget, (skola) afklädha och bortkasta wåra gambla och orena skoor, thet är, försaka alla ogudhachtigheet och werldzlighe lustar. Phrygius HimLif. 149 (1615). Omyndighets-systemet (för kvinnan) är en chinesisk sko, som alltifrån barndomen stäcker förmågan till rörelse och utveckling. Bremer Hertha Bil. XII (1856). — särsk.
α) i förb. i ngns skor, äv. i samma skor, ss. beteckning för ställning l. situation som det är kännetecknande för ngn att befinna sig i; särsk. (vard.) i uttr. som beteckna att ngn befinner sig l. önskar att han befunne sig i samma ställning l. situation som ngn, särsk. dels i uttr. vara, äv. stå l. gå i ngns skor (jfr γ'), vara i ngns kläder (se KLÄDE III d α) l. i ngns ställe (i sht i nekande l. därmed jämförliga satser), dels i uttr. vara i samma skor, vara i samma situation. (Om du, Amor, anser dig vara en duktig krigare) Bedrager du dig sielf, och will i dina Skoor / Jagh intet gierna stå, när det begynner smälla. Rosenfeldt Roo A 2 b (1686). Chydenius 35 (1765: gå .. i herdarnes skor). Nog skulle jag och alla andra i dina skor inställa resan. Högberg Frib. 370 (1910). Han förstod precis hur en fattig sate hade det ställt och han kände för en som om han varit i samma skor. Sandel Dropp. 120 (1924). Nu vill jag inte vara i dina skor. SvHandordb. (1966). — särsk.
α') (†) i uttr. ställa sig i ngns skor, försätta sig i ngns situation. Mina medborgare! .. glömmen .. bort några enskilda förmåner, och ställen eder i de förtrycktas skor. Chydenius 231 (1765).
β') (†) i uttr. träda i sina gamla skor, återta sina gamla vanor. Jagh wil .. åter trädha j mina gambla skoor, och med thet lättferdiga selskapet .. säya .. Läter oss leffua wäl. PErici Musæus 5: 150 a (1582; t. orig.: ich wolt schier wider in meine alte Schuhe tretten).
γ') (numera bl. tillf.) i uttr. träda l. stiga l. komma l. gå i ngns skor, göra på samma sätt som ngn l. följa ngns föredöme l. gå i ngns fotspår l. efterträda ngn. PPGothus Und. N 4 b (1590: stijgha j sijna ogudachtigha Föräldrars Skoo). (Bonden Karl Påvelsson betvivlade) att hertigen (dvs. sedermera K. IX) skulle komme i Konung Erichs Skoo. UrkFinlÖ I. 1: 57 (c. 1597). Sonen går gerna j fadrens skoo. SvOrds. C 2 a (1604). Dottren träder gärna i Modrens skoor. Chronander Bel. G 6 b (1649).
β) (vard.) i sådana uttr. som slå l. trycka ned ngn i skorna, fullständigt besegra l. slå l. trycka ned ngn; äv.: komma ngn att känna sig psykiskt fullständigt nedslagen l. nedtryckt. (Tennisspelaren) hade .. regält slagit ned honom (dvs. sin motståndare) i skorna med .. 23 games mot 21. DN(A) 1934, nr 31, s. 13. När det kommer en stor begåvning trycker vi ner honom i skorna. Lo-Johansson Gen. 271 (1947).
γ) [jfr t. schustern i motsv. anv., eg.: göra (ngn) till förlorare, till schuster, skomakare, förlorare; jfr SKOMAKARE 4] spelt. i uttr. göra skor, i spelet tricktrack: åstadkomma lilla jan (se JAN 2 b). Lundequist KonstSpel. 1: 107 (1832). Man har gjort lilla jan eller lilla full, då man gjort 6 band i detta bräde (dvs. de egna sex första pilarna). Det kallas äfven skämtvis att göra skor. Wilson Spelb. 230 (1888).
2) (del av) föremål liknande l. påminnande om en sko (i bet. 1) i form l. funktion l. placering; särsk. om föremål avsett att stödja l. omsluta l. skydda ngt (i sht ngts nedre del l. ena ända) l. varemot l. vari ngt (i sht ngts nedre del l. ena ända) vilar, skoning l. beslag l. hylsa l. doppsko (se d. o. I 1) l. lager (se LAGER, sbst.3 4) o. d.; ofta elliptiskt för ssgr. Enn hwlsso och 3 skoor som liggie vnd(er) .. (hjulnålarna) på watu hiulett. ArkliR 1535, avd. 1 (1540). Till 3 kahrar som högge och stälte alt wircket till vpwindandet, och lade (kyrk-)klockan i sina skoor igen. VDR 1659—60, s. 26. Sko heter .. spetsen, eller den krökte ändan på en brottstång. Rinman (1789). Sitter karbinen i skon, så måste karlen ha god tid på sig, då den skall nyttjas. KrigVAH 1805, s. 111. Masterna (på ett visst slags lastfartyg) stå i skor på däck och gå ej ned i fartyget. TT 1895, M. s. 84. Gatuledningar (dvs. vattenledningar) utföras numera nästan uteslutande af gjutna järnrör af 2,7—3,6 m. längd, i ena änden försedda med en sko i hvilken nästa rör instickes. 2UB 1: 533 (1898). Påltoppen (på en till grundförstärkning använd påle) bör .. förses med sprickring eller, om så erfordras, en tät sko, som icke krossar eller spjälkar pålspetsen. TT 1941, V. s. 192. — jfr BANER-, EKER-, FAN-, GRINDA-, GÅNG-, JÄRN-, KARBIN-, KLOCK-, LANS-, LIE-, MAST-, MUSKÖT-, ORT-, POL-, PÅL-, RING-, SABEL-, SCHAKT-, SKAK-, SKEN-, SKOVEL-, SLÄP-SKO m. fl. — särsk.
a) om fotbeklädnad för djur, särsk. om hästsko l. likartad fotbeklädnad för oxe l. mulåsna o. d.; äv. [efter t. geschühe] (om ä. l. utländska förh.) i sg. l. pl., om en (av remmar bestående) kring vardera av jaktfalks tarser anbringad anordning varvid den rem fästes varmed jaktfalken under dressyr hålles fast. Till Erich Knutson, att han sampt medh the andre fougter i Närike lathe slå ett tusende gånger skoor, thesliges så monge gonger sömm. G1R 25: 338 (1555); jfr GÅNG III 7 a. Vi såge .. huru de sko sina oxar (i Bordeaux). .. De göra en särskild flat sko till hvardera klöfven .. och spika den fast med sömm. Ferrner ResEur. 477 (1761). (Jaktfalken) hålles bunden med remmar, anlagda omkring dess ben. .. Dessa remmar, vid hvilka kastremmen är fästad, kallas af Falkenerare: sko. TJäg. 1832, s. 356. Det lockar .. inte (ynglingen) att säga efter och följa gammalt folk i spåren. Han liknar en unghäst som dräper smeden hellre än han provar skorna. Aronson SångPolstj. 64 (1948). — jfr BAK-, FALK-, FRAM-, GREPP-, GULD-, HÄST-, JÄRN-, KLÖV-, SOMMAR-, OX-, VINTER-SKO m. fl. — särsk.
α) i uttr. slå i sko, äv. i skon, förr äv. i skor, förr äv. hugga i sko, om häst: vid trav (l. gång) med de bakre hovarnas skor slå emot de främres (till följd av trötthet l. felaktig kroppsbyggnad l. felaktigt beslag), smida; äv. bildl. ConsAcAboP 5: 166 (1681: skoon). (Brunte) den där med ena öga, / Som altid slår i sko. Bellman (BellmS) 10: 93 (c. 1787). Florman InlHästKänned. 139 (1794: hugger). Heinrich (1814: skor). (Professorerna i Uppsala ha belastats) med så mångfaldiga .. officia, att äfven den ihärdigaste tröttnar och slår i sko, som en gammal åkarkamp. FoU 21: 57 (1832). Den felaktiga gångart, vid hvilken hästen slår emot framfoten med bakhofven, kallas slå i sko eller smidning. Bergman Hofbesl. 110 (1905). särsk. [jfr motsv. anv. av SMIDA] (†) bildl.: ljuga. Meurman (1847).
β) (i sht i vissa trakter) i uttr. slå ur sko, om häst: vid körning i snö lyfta bakhovarna så högt att de snöklumpar som samlats i hästskorna kastas bakåt. Pan 1926, s. 81.
b) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] (i fackspr.) (järn)-beslag på undre del av förstäv, stävsko. Skoo vnder nÿie skutan. GripshR 1585, s. 167.
c) (förr) silverbeslag nederst på bältes nedhängande ena ände (senare äv. på en tillsydd flik). Dette söllffuer leffreradhe Jheronimus i fronn sigh: eth bellthe — rygh spenngier — 25 st. .., skoenn och ringienn (osv.). TbLödöse 149 (1589). Framtill på bältet satt ett stort spänne af silfver, och nedtill på fliken den s. k. ”skon”. Bruzelius AllmogL 31 (1876). Wistrand NordMAllmog. 10 (1909).
d) ss. förstärkning l. skydd l. prydnad tjänande tygstycke l. skinnstycke o. d. som omsluter l. utgör den yttersta delen av ett föremål av tyg l. skinn (i sht ett klädesplagg): fåll l. bräm o. d.; äv. om tygremsa o. d. fastsydd vid klädesplagg längs sina långsidor o. bildande en tunnel för skärp o. d.; utom i ssgn DRAG-SKO numera i sht i vissa trakter o. i fackspr.; jfr SKO, v. 2 g β. Schroderus Lex. 30 (1637). 1 p(a)r Stora nyia Lijngarns Lakan af 3 wåder och breda skoor rundt omkring. BoupptRasbo 1709. Förkläde af swart walmar med grönt skoo och röd list. Svensson SkånFolkdr. 264 (i handl. fr. 1731). Vid bröllopp (i Transtrand) begagnar bruden ett hvitt nettelduksförkläde med hög sko. Kôersner Dal. 99 (1885). (Underklänningen) kan lämpligen hållas till i midjan genom ett band som löper genom en rak sko och bildar ett par öglor i sidorna. SvD(A) 1920, nr 136 B, s. 10. En bevarad .. kjol (från Gagnef) är häktad i midjan med en häkta och har nedtill ett rött smalt band som sko. Odstedt FolkdrDal. 18 (1953). — jfr KJOL-, LIST-, SKINN-KJORTLA-SKO.
e) sjöt. vartdera av de bräder som anbringas på var sitt av ett ankares flyn för att ge bättre fäste i lös botten; äv. om förr använt urholkat trästycke vari ankarflys pynt anbringades, då ankaret kipades, för att fartygssidan icke skulle ta skada. (Fr.) Brider l'ancre, (sv.) sättia skor på Anckar, det skier hwar som blöt eller löst Grund är, då man, med särdeles Maneer, plägar öka på Ankarflyet något seegt Planckestump, och kallas det Skoor. Rosenfeldt Tourville 113 (1698). (T.) Den Anker bekleiden .. (Sv.) Sätta skon på Ankaret. Röding 1: 104 (1794). Smith (1918). — jfr ANKAR-SKO.
f) om pumpkolv; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn PUMP-SKO. Vptagit Pumpstängerne slagit nyy sko och Pompläder på stängerne. HovförtärSthm 1721, s. 1164. Rinman (1789).
g) om skoliknande häminrättning; särsk. (i sht förr) om hämsko (se d. o. 1), hjulsko. VetAH 1745, s. 226. (En magnetisk broms för järnvägsvagnar) utgöres först af de vanliga hjulskorna och dessutom af två par skor, glidande öfver skenorna och attraherade till dessa medelst kraftiga elektromagneter, hvilka erhålla ström från motorerna. TT 1904, M. s. 136. — jfr BROMS-, SLÄP-SKO.
h) [rännan tillverkades urspr. gm urgröpning av ett trästycke o. liknade en träsko] (i sht förr) i kvarn med kvarnstenar: skakande ränna anbringad under kvarntratten o. avsedd att leda mälden ned i kvarnögat; äv. om liknande ränna avsedd att mata fram säd i förr använd såningsmaskin l. i förr använd rensningsmaskin för säd. (Under tratten i en såningsmaskin) sättes, som i qwarnen en sko. VetAH 1740, s. 475. Därs. 1756, s. 93 (i rensningsmaskin). LB 4: 440 (1907). — jfr KVARN-SKO. — särsk. [sannol. eg. med tanke på mälden som från kvarntratten runnit ned i skon] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. gå i sko.
α) opers.
α') i fråga om kvarn: ta slut på mäld så att kvarnen mal tomgång (o. löparen ligger an mot liggaren); äv. i utvidgad anv., i fråga om tröskverk: gå tomgång. Emedan det begynte gå i skoo på dhen Norra (kvarnen) slog Möllnaren dit annan Mälld. NVedboDomb. Vårt. 1729, § 38. Törneros (SVS) 2: 112 (1826; i fråga om tröskverk).
β') bildl.: (börja) fattas l. ta slut; äv. i uttr. gå i sko för l. med ngn, gå utför för l. bli slut med ngn. (Sv.) Det går i sko för honom, (eng.) It is up, he has nothing left. Serenius (1741). Schultze Ordb. 4323 (c. 1755: Dät går i sko med hånom). Östergren (1939).
i) (i sht förr) i tjärdal: vid den lägsta punkten placerat uttag (vanl. en stock med en fördjupning i mitten) varigenom tjäran tas ut. JernkA 1905, s. 600. SvSkog. 1352 (1928).
j) (numera föga br.) = JÄRN-SKO, sbst. 2. Rinman (1789). Genast vid blåsningens början bildade sig en sko på forman, som sluteligen växte in ända öfver stället (på masugnen). JernkA 1852, s. 74.
k) om hjulskena (se d. o. 1) l. om beslag under med på kälke l. släde; äv. om medliknande redskapsdel varpå ngt glider fram över en yta; jfr SKENA, sbst.2 1 c, d. (Sv.) Sko på ett hjul, (t.) Beschlag eines Rades. Heinrich (1814). Sko på en släda. Dens. Trawlen hålles uppspänd af bommen, som på ett par meterhöga byglar af järn, de s. k. medarna eller skorna, glider fram öfver sjöbottnen. Klinckowström BlVulk. 1: 21 (1911).
l) lant. i tröskverk l. klöverfrönötare o. d.: kring (del av) cylindern anbragt anordning varemot sädeskorn l. frö o. d. vid cylinderns rörelse piskas ur säd l. klöver o. d.; särsk. dels om sådan anordning utgörande en mantel av plåt med ett antal lister (försedda med veck l. räfflor, förr äv. med stift), dels om sådan anordning bestående av enbart ett antal (stundom med ett galler av järntråd förenade) lister (försedda med veck osv.). UB 3: 312 (1873). LB 2: 115 (1900; i fråga om klöverfrönötare). Skon (i ett stifttröskverk) utgjordes förr vanligen av en över tunnan sittande plåt besatt med stift, men numera ofta av lister med stift eller av veckade slaglister. LmUppslB 1126 (1923). MeddJordbrTeknF 65: 51 (1940). — jfr SLAG-SKO.
m) om växtdel som liknar en sko; äv. i utvidgad anv., i benämningar på växter som ha en sådan del (särsk. i uttr. jungfru Marie (l. Marias) sko, se JUNGFRU 3 a δ); numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Nedersta kalkbladet eller ”skon” (på guckuskon). Fries Växtr. 212 (1884). — jfr GUCKU-, GÖK-SKO.
n) (†) om ledskål; anträffat bl. i uttr. skaffa ländvred i sko, bringa ben som gått ur led i höften i led. Hernquist Hästanat. Inledn. 9 (1778).
3) [efter motsv. anv. i t.] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) ss. måttsord: fot (se d. o. 8). (Stenhuggaren) skal wthugge til vj fønster, huar dere v sko bred och long. BtFinlH 3: 132 (1541). The lärde kunna .. bewijsa, att Solen är många reesor större, än jorden: ändoch .. (himlakropparna) synas osz .. icke öffuer halffannan Skoo. PJGothus Os. 111 (1603). D(en) 29 (maj) en sko djup snö. NorrlS 1—6: 45 (c. 1770). Priset per sko för den till .. (Kalmar slott) huggna stenen varierade (enl. en stenhuggarräkning 1581) mellan 5 och 10 öre beroende på arbetets svårighetsgrad. Fornv. 1957, s. 170. — jfr VERK-SKO.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr, i sht de till 2 a hänförda, kunna äv. (i viss bet.) hänföras till sko, v.) SKO-AFFÄR.
-ARBETE~020. arbete (se d. o. 5 b) med skotillverkning l. skolagning; äv. konkret (i sht förr äv. koll.), om den frambragta varan (jfr arbete 11 b). Eksell TwistSkoarb. 18 (i handl. fr. 1758; koll.). KulturbVg. 3: 177 (1773). SFS 1906, nr 38, s. 26 (konkret). —
(2 a) -ARM. hovsl. om var o. en av de två tillnärmelsevis lika delar varav en hästsko består. Billing Hipp. 269 (1836). —
-AVSKÖRD. (†) avfall från skotillverkning l. skolagning. TullbSthm 7/11 1582. Skoo aff skörd(er) en säckh och 1 bytte. Därs. —
-BAND. [jfr t. schuhband] skosnöre; äv. om band som bindes kring nedre delen av benet för att hålla fast sko l. om (ett i sht i Norrl., bl. a. av samer, använt) band som lindas kring skoskaftet o. nedre delen av benet för att utestänga väta. L. Paulinus Gothus PræstigKumbl. E 1 a (1630). (I ä. tid) buros trä-solor, med band fästade: och kan wäl hända, at den som wille wara grann hade långa Skoband flätade up åt benen. 1Saml. 1—6: 404 (1774). (Sedan skohöet stoppats i) snurras ett grant skoband i spiraler kring skoskaftet och byxbenet, så stramt att inte ens en droppe vatten skall kunna tränga in mellan skorna och de likaså vattentäta byxbenen. Therman NoidNomad. 51 (1940). Varulex. Beklädn. 342 (1945).
-BARK. (förr) bark av sälg, befriad från det hårda yttre lagret o. sönderriven i fina trådar, använd av samerna ss. inlägg i skorna sommartid; jfr -hö. Landsm. VII. 5: 17 (1888). —
-BECK. [jfr t. schuhpech] (i sht i fackspr.) beck l. (i utvidgad anv.) harts o. d. använt ss. bindemedel vid skotillverkning l. för framställning av becktråd, skomakarbeck. Nordforss (1805). Kjellander FärghVaruk. 350 (1940; bestående av kolofonium o. hartsolja). —
-BECKARE, m. (-bekare 1915 osv.) [senare leden avledn. av becka] (vard., skämts.) skomakare. TurÅ 1915, s. 108. —
-BLAD. [jfr t. schuhblatt] skom. om den främre delen av ovanläder på sko (ofta bestående av ett särskilt stycke läder); jfr recept, sbst.2 BoupptVäxjö 1738. jfr ryssläders-skoblad. —
-BLOMMA. [jfr t. schuhblume] (numera föga br.) (växt av) växtsläktet Cypripedium Lin., kännetecknat av att blommans läpp liknar en sko; jfr SKO, sbst. 2 m. Svensson NorrlKärlv. 57 (1885). Kindberg SvNamn 30 (1905). —
-BOD. (numera bl. tillf.) skoaffär, skobutik; i sht förr äv. om skomakeri(verkstad). Lind (1749; under schuh-laden). Skomakarens milieu är skoboden, liksom ateljén är målarens. Bergh Konst 26 (1889, 1908). —
-BONAD. [fsv. skobonadher] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll.: fotbeklädnad; skor, skodon; äv. i pl.: skor, skodon. Man brukar (på Kamtjatka) åtskillig skobonad, gemenligen af skälskinn eller andre hafsdjurs hudar. Ödmann Kamtsch. 50 (1787). Tjockbottnade skobonader. Wetterbergh Altart. 298 (1848). Skobonad: strumpor, becksömsskor eller stöflar. Fatab. 1927, s. 97 (1852). —
-BORSTARE. särsk. (i sht om ä. l. utländska förh.): person som yrkesmässigt borstar skor, skoputsare. Thunberg Resa 1: 62 (1788; i fråga om förh. i Paris). —
-BORSTE. [jfr t. schuhbürste] för skoborstning avsedd borste.
Ssg (till -borste 1): skoborst-låda. låda för skoborstar o. d. för skoborstning. Langlet Husm. 850 (1884). —
-BOTTEN. botten (se d. o. I 1 e) på sko (jfr -sula); förr äv. om sandalliknande sko utan ovanläder. Sko-botnar af träd bruka Bönderne i stället för skor wid stenbrotten, hwilka bindas wid foten såsom skridskor. Linné Öl. 124 (1745). Skobottnarna .. skulle (på 1820-talet) beläggas med beck. Stolt Minn. 56 (1878; uppl. 1956). Slaskig, svart modd, vars väta tränger genom de tjockaste skobottnar. Kjellgren SpanOd. 197 (1932). —
-BRANSCH(EN). om den bransch som sysslar med tillverkning o. försäljning av skor. SvSkomakeriT 1904, nr 6, s. 2.
Ssg: skobransch-råd(et). (år 1945 bildad) rådgivande institution inom skobranschen. SvD(A) 1945, nr 305, s. 14. —
-CEMENT. (i fackspr.) vid skotillverkning o. skolagning använt, av en gummilösning bestående lim l. klister; jfr -klister, -lim. SvLädSkoind. 1910, s. 9. TNCPubl. 24: 25 (1954; klandrat). —
-DON, se d. o. —
-DRÄNG. (†) tjänare med uppgift att vårda (samt på- o. avtaga) skor; utom i ssgn skodrängs-tjänst anträffat bl. i allmännare anv., = sko-sven 1. Peringskiöld Hkr. 1: 492 (1697; fvn. orig.: skosveirn).
(2 d) -DUK. (†) ss. skoning på klädesplagg fastsytt bräm l. fastsydd list l. dyl. VarRerV 22 b (1579). —
-FABRIK. [jfr t. schuhfabrik (i bet. 2)]
Avledn.: skofabrikörska. (numera föga br.) skofabrikörs hustru (l. änka). Benedictsson Eftersk. 95 (c. 1885). Östergren (1939). —
-FACK. fack (se fack, sbst.1 4) för (ett par) skor (l. en sko). Bergqvist UndPlanRealsk. 178 (i handl. fr. 1905). —
-FERNISSA~020. skom. fernissa för färgning o. lackering l. putsning av skor. Ekenberg (o. Landin) 62 (1888). —
-FJÄDER. (i fackspr.) (med papp l. dyl. överdragen) stålfjäder som lägges i hålfoten mellan bindsulan o. yttersulan, gelänk(fjäder). JernkA 1895, s. 44. —
-FLICK, n. [senare leden vbalsbst. till flicka, v.] (†) skolagning, skoreparation. BoupptSthm 1680, s. 510 a, Bil. —
-FLICKA. [jfr -flickare, -flickning] (numera bl. tillf.) laga skor, reparera skor. Lundin NSthm 683 (1890). —
-FLICKARE. [jfr t. schuhflicker] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) person som yrkesmässigt reparerar skor, lappskomakare, skoreparatör; i fråga om förh. under skråtiden äv. om skoreparatör med rätt att tillverka enkla skodon. Wollimhaus Syll. (1649; under sutates). Hansson SkomYrkH 53 (1919; om ä. förh.).
Ssgr (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.): skoflickar-, äv. skoflickare-arbete. särsk.: skolagning, skoreparation; äv. bildl., ss. nedsättande benämning på litterär verksamhet bestående i ändrande l. bearbetande o. d. VRP 8/11 1736. Kellgren (SVS) 6: 111 (1782; bildl.).
-penningar, pl. (†) pengar avsedda l. använda ss. betalning för skolagning. BoupptSthm 1677, s. 696 a, Bil. Därs. 1684, s. 484 b, Bil.
-FLICKERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr t. schuhflickerei] (numera föga br.) skolagning, skoreparation; förr äv. dels konkret: skoflickarverkstad, dels bildl., om klåperi l. lappverk o. d. Lindahl L'avoc. sav. 34 (1757; konkret). Wikforss 2: 550 (1804). Järta (1842) i 3SAH XLIII. 2: 64 (bildl.). —
-FLICKERSKA. [jfr -flickare] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) kvinnlig skoflickare; äv. om skoflickares hustru (l. änka). Björkegren 2493 (1786). JournLTh. 1811, s. 1171 (om skoflickares hustru). —
-FLICKNING. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) skolagning, skoreparation; förr äv. dels konkret: material (skinnbitar o. d.) för skolagning, dels bildl., om klåparaktigt ändrande l. dyl. BoupptSthm 1683, s. 165 a, Bil. (1678). VRP 1698, s. 379 (konkret). Jag fordrar .. (i brev till G. Poppius) att mina frivilliga bidrag (till försvar för honom o. de övriga inför riksrätt åtalade) må antingen antagas, utan skoflickning, eller ock helt och hållet förkastas. Järta (1842) i 3SAH XLIII. 2: 57.
-FODER. jfr foder, sbst.2 3, 4; äv. (i vissa trakter) i utvidgad anv., om skohö. BoupptVäxjö 1886. Rig 1942, s. 105 (om skohö).
-FORM. form (se d. o. I 1) av l. hos sko(r).
-FORMIG. jfr -formad. Tramptårnas yttersta leder (hos klövdjuren) omslutas skoformigt af klöfvarna. Hemberg JaktbDäggdj. 142 (1897). —
-FÅNG. [sv. dial. skofång] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) material till (ett par) sko(r). Itt skoofångh. VDAkt. 1680, s. 27. Få köpa Skofång eller öfverläder af samma hud. NVedboDomb. Höstt. 1798, § 337. —
-FÖRSÄLJARE. person som yrkesmässigt säljer skor; särsk. om skohandlare. AdrKalSthm 1870, s. 319 (om skohandlare). —
-FÖRSÄLJERSKA. [jfr -försäljare] kvinnlig skoförsäljare. DN(A) 1963, nr 244, s. 30 (om kvinnligt skohandelsbiträde). —
-GARN. (i sht i fackspr.) vid skotillverkning o. skolagning använt garn; särsk. om entrådigt garn av lin, använt av skomakare vid hoptvinning av becktråd; jfr -tråd o. skomakar-garn. VadstKlUppbB 94 (1559). Beckadt skogarn. VaruförtTulltaxa 1: 183 (1912). —
-GARNITYR. (numera bl. mera tillf.) garnityr (se d. o. 1 a) l. prydnad på l. för sko. Skoorosor eller Skoo Garnateur .. bestående i hwÿta och swarta band. KlädkamRSthm 1716 B, s. 51. —
-GROSSIST. SvSkoT 1930, nr 17, s. 270.
-GRÄS. skohö; äv. om den till skohö använda starrarten Carex vesicaria Lin., blåsstarr; jfr -starr o. lappsko-gräs 1. Linné Skr. 5: 104 (1732). —
-GÄRNING. [fsv. skogärning] (†) skoarbete. GripshR 1555, s. 23 a (konkret). HdlÅgerupArk. 1753 (abstr.). —
-GÖRERI-KONST. [andra leden är avledn. av göra, v.1] (†) i sg. best., om konsten att tillverka skor. Sahlstedt TuppSag. 47 (1759). —
-HAKE.
1) till 1, på (skid)pjäxa o. d., om var o. en av de hakar (se hake, sbst.2 1) som sitta i två rader på vardera sidan av öppningen på skons framsida o. i vilka skoremmen l. skosnöret fästes. SvIndKal. 1938, TillverknReg. s. 69.
(1, 2 a) -HAMMARE. [fsv. skohamar, hovhammare] skomakarhammare l. (vanl.) hovhammare. TullbSthm 12/8 1560. Sundén AllmogelVg. 58 (1903; om skomakarhammare). Verktyg för broddning och skoning äro hovtång, nitklinga, skohammare (osv.). SoldIHäst. 1942, s. 14. —
-HANDEL. handel (se handel, sbst.2 11 b) med skor; äv. konkret: skoaffär (se d. o. 2), skobutik. AB 1865, nr 258, s. 4 (konkret). Jäfvert Skomod 152 (1938).
-HANDLARE. person som (i sht ss. ägare till en l. flera skobutiker) ägnar sig åt skohandel. AdrKalSthm 1870, s. 184.
-HORN. [jfr mlt. schōhorn, t. schuhhorn] urspr. av (ko)horn, numera vanl. av metall o. d. tillverkat, välvt, bladformigt redskap (med skaft l. handtag) vilket vid påtagning av skor nedföres innanför skons häl o. på vilket foten glider ned i skon; i fråga om ä. förh. äv. om skinnstycke som infördes i skons bakstycke o. med vilkets hjälp skon drogs på; äv. bildl. TullbSthm 9/8 1560. Hornen (av oxar) upwärmda blifwa så week, at man theraff kan göra Hornkantar, Lychtor, Kammar, Skohorn och Blåsehorn etc. IErici Colerus 2: 2 (c. 1645). Hagberg Shaksp. 8: 232 (1849; bildl., om person). Jäfvert Skomod 135 (1938; i skildring av förh. i Frankrike på 1700-talet, om skinnstycke). jfr järn-, mässings-skohorn. —
-HYLLA. hylla (se hylla, sbst. 1) för förvaring av skor; äv. [jfr eng. shoe rack] (i fackspr.) om en i skofabriker använd bokhylleliknande vagn varpå skor under tillverkningsprocessen föras mellan olika maskiner. SvSkoT 1927, s. 72. —
-HÄL. häl (se häl, sbst.1 2) på sko; äv. om skoklack. BoupptVäxjö 1790. På Jättemoen .. i högar (har man bl. a. funnit) .. 3:ne broddar, af jern, troligen till skohälar. 2VittAH 13: 248 (1830). —
-HÖ. om torkad starr (särsk. av arten Carex vesicaria Lin., blåsstarr) använd (i stället för strumpor o. d.) ss. inlägg i (lapp)skor; äv. om (växande) starr lämplig till sådan användning; jfr -gräs, -starr. Düben Lappl. 119 (1873). SvD(A) 1959, nr 132, s. 11.
-INLÄGG~02 l. ~20. om ngt (särsk. lös inläggssula l. skohö) som användes inuti skor för att öka värmen l. fotens komfort. VaruförtTulltaxa 1: 150 (1912). Som skoinlägg användes i Frostviken s. k. fotstolar. .. Fotstolar äro raggsockor utan skaft, som vintertiden användes utanpå långsockorna .. för att spara dessas läster. Rig 1942, s. 113. Skohö och andra skoinlägg. SörmlH 13: 118 (1947). —
-JÄRN. [jfr t. schuheisen, fotskrapa] ss. beslag under sko använt järn (särsk. om klackjärn); förr sannol. äv. om fotskrapa av järn. Wikforss 2: 550 (1804; under schueisen; sannol. om fotskrapa). Dalin (1854; om klackjärn). —
-KAMMARE. (förr) om kammare (se kammare, sbst.2 2 c) för förvaring av ngns l. ngras förråd av skor. GripshR 1594, s. 94. —
(1 c) -KASTNING. särsk. folklor. om bruket att kasta en sko (bakåt över sitt eget huvud) mot dörren för att av skons ställning på golvet utläsa sina kommande öden. Celander NordJul 1: 226 (1928). —
-KLACK. klack (se klack, sbst.2 2); äv. i utvidgad anv., om avstånd som motsvarar en klacks höjd. ConsAcAboP 3: 459 (1670). Ers wälborenhet har sedan jag såg henne sist kommit himlen en hel skoklack närmare. Hagberg Shaksp. 1: 335 (1847). —
-KLISTER. skom. vid skotillverkning o. skolagning (i sht till fästning av sula vid bindsula) använt klister; jfr -cement, -lim. SvIndKal. 1918, TillverknReg. s. 358. —
(2 d) -KLÄDE. (förr) om ett slags vitt huvudkläde buret av kvinnor över svart mössa o. skostycke (vid sorg l. skriftegång). Hälsingerun. 1934, s. 80. —
Ssg: skoknapps-öga. öga som liknar skoknapp; öga (på leksaksdjur o. d.) som utgöres av skoknapp. Hök MajGrann. 198 (1929; hos person). Hedberg Skära 119 (1931; på halmbock). —
-KNARR, sbst.1, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) = knarr, sbst.3 I mittgången i kyrkan knarrade och brakade skorna. Skomakaren hade lytt beställarens förmaning att lägga in skoknarr för 12 skilling. Jäfvert Skomod 137 (1938). —
-KNEKT. (numera bl. mera tillf.) föremål (vanl. av trä) med i ena ändan placerad urholkning vari skos häl fastklämmes för att underlätta avtagningen av skon; jfr stövel-knekt. Friluftsbild. 154 (1893). —
(1, 2 a) -KNIV. (i fackspr.) av skomakare l. hovslagare använd kniv; liktydigt med dels: skomakarkniv, dels (o. vanl.): hovkniv, verkkniv. TullbSthm 9/11 1584 (i pl., sannol. om hovknivar). Varulex. Byggn. 2: 70 (1955; om skomakarkniv). —
-KNÄPPARE. [jfr t. schuhknöpfer] redskap i form av en krok (med skaft), använt för att underlätta knäppning av skoknappar. WoJ (1891). —
-KORT. (i fråga om förh. i samband med första o. andra världskriget) ransoneringskort för skor. SvSkoT 1918, nr 9, s. 7. —
-KRÄM. [jfr t. schuhcreme, eng. shoe cream] (numera vanl. vaxhaltigt) putsmedel av krämartad (äv. i utvidgad anv.: flytande) konsistens, varmed skor insmörjas för att bli mjuka o. få motståndskraft mot väta samt hög glans; jfr -pasta, -smörja 1, -svärta, -vax. SvSkomakeriT 1904, nr 1, s. 4 (: sko-crême). Flytande skokräm. UNT 1932, nr 11131, s. 4.
-KÄRING. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om häxa (som enl. folktron erhöll skor av djävulen ss. ersättning för de tjänster hon utförde). Broman Glys. 2: 249 (c. 1730); jfr Cornell NorrlKyrklK 121 (1918). —
Ssgr: skolagnings-fabrik. (i sht i skildring av ä. förh.) (större) skoreparationsverkstad med maskinell utrustning. Östergren (1939).
-penningar, pl. (förr) ersättning till soldat för lagning av i tjänsten använda egna skor. SFS 1839, nr 9, s. 5.
-LAPP. lapp av läder l. annat material, avsedd för l. använd vid skolagning; förr äv. om bakkappa (se d. o. 2). TullbSthm 12/8 1582. Dähnert (1784; om bakkappa). —
-LAPPARE. [jfr mlt. schōlapper, t. schuhlapper] (numera bl. tillf.) lappskomakare, skoreparatör; jfr -flickare. VarRerV 14 (1538).
Ssgr (numera bl. tillf.): skolappar-, äv. skolappare-lön. betalning för skolagning. BoupptSthm 1675, s. 1643 a, Bil.
-penningar, pl. (-ar- 1680. -are- 1684) (†) pengar utgörande betalning för skolagning. BoupptSthm 1680, s. 903 a, Bil. (: Skålapper pänningor). Därs. 1684, s. 633 b, Bil.
(1, 2 a) -LÅDA. låda för förvaring av skor l. hovslagarverktyg; äv. om skoputsarlåda; i fråga om ä. förh. äv. om (en av vandrande skomakare medförd) låda för förvaring av skomakarverktyg (jfr skomakar-låda 1). BoupptSthm 1668, s. 112 (: skooloder, pl.). InventÅkdonVerktygHovstall. 1814 A, s. 138. Orre StrövtSahara 14 (1924; om skoputsarlåda). (Före 1870-talet) buros verktygen (som den ambulerande sockenskomakaren använde) i skolådan, en låda med lock och lädergångjärn, som bars av skomakardrängen. Jäfvert Skomod 137 (1938). —
-LÄST, pl. i bet. 1 -er, i bet. 2 -er (Eriksson HavLiv. 278 (1926) osv.) l. -ar (SvFiskelex. (1955) osv.). [fsv. skoläster (i bet. 1); jfr mlt. schōlēste (i bet. 1)]
2) [efter motsv. anv. av nor. skolest; jfr äv. motsv. anv. av d. skolæst; fiskens kropp liknar en skoläst (i bet. 1)] zool. om den till familjen Macrouridæ hörande fisken Coryphænoides rupestris Gunn. (äv. kallad vanlig l. storfjällig skoläst); äv. allmännare, om fisk tillhörande familjen Macrouridæ (särsk. i uttr. småfjällig skoläst, fisken Malacocephalus lævis Lowe); i pl. äv. om familjen Macrouridæ; jfr lång-stjärt-fisk. Nilsson Fauna 4: 600 (1855; om fisken C. rupestris Gunn.). Malm Fauna 503 (1877: Småfjällig). Stuxberg Fisk. 419 (1895: Storfjälliga skolästen). SvFiskelex. 511 (1955: vanlig). DjurVärld 6: 370 (1962; i pl., om familjen Macrouridæ).
-släkte. zool. till -läst 2: släkte tillhörande familjen Macrouridæ; i sg. best. särsk. om släktet Coryphænoides Gunn., i sht förr äv. om släktet Macrourus Bl. (innefattande bl. a. släktet C.). Nilsson Fauna 4: 599 (1855; om släktet Macrourus Bl.). Lönnberg RyggrDj. 3: 168 (1915). —
-LÖS. som saknar skor; särsk.: barfota. (Till katolska bruk som böra avskaffas hör bl. a. att) Gå loffuadhe Pelegrims resor til Rom (osv.) .., vndertidhen tärepeninga löst, skoolöst, Ja, och så j fult harnesk. LPetri Kyrkiost. 36 b (1566). Siösteen ModBelg. 155 (1906).
Avledn.: skolösa, r. l. f. (†) skolöshet. NVedboDomb. Höstt. 1739, § 9. skolöshet, r. l. f. (numera bl. tillf.) avsaknad av l. brist på skor. Lenngren (SVS) 1: 374 (1787). —
-MAGASIN.
2) skoaffär (se d. o. 2), skobutik; förr äv. om försäljningslokal för skodon, där flera olika försäljare hade salustånd (jfr -port). Runemarck VägvSthm 1790, s. 11. Magistratens .. utslag, varmedelst (skomakaren) S. blivit ålagt att intill nästa ståndombyte åtnöjas med den salu- eller ståndsplats, som uti sko- och stövelmagasinet vid sist hållne ståndbyte honom tilldeld blivit. Wedberg 1HD 118 (i handl. fr. 1793). —
-MAKARE, se d. o. —
-MANUFAKTUR. jfr manufaktur 3; företrädesvis i firmanamn härrörande från ä. tid. AbonnRT 1904, 3: 5 (i firmanamn). —
-MARKNAD.
1) (förr) marknad (se d. o. 1) l. marknadsplats där skor såldes. Möller (1745: under cordonnerie). Forssell Handskom. 153 (1920).
-MASKIN. maskin för skotillverkning; i sht förr särsk. om nåtlingsmaskin (jfr skomakar-maskin). En symaskin passande till skomaskin. SD 1892, nr 327, s. 6. SvInköpsreg. 1937, s. 228. —
Ssg: skomaterials-firma. firma som (tillverkar o.) försäljer skomaterial. SvLädSkoind. 1911, s. 72. —
(1, 2 a) -MODELL. modell (se d. o. 1 c) på sko(r). KulturbVg. 3: 189 (1771). Wrangel HbHästv. 868 (1886; i fråga om hästskor). —
-MODELLÖR. (i sht i fackspr.) person som yrkesmässigt sysslar med skomodellering. Form 1934, s. 159. —
-MÅTT. [jfr t. schuhmass] (i fackspr.)
1) om redskap varmed mått på fot tages för skotillverkning, fotmått; äv. om skomakarcirkel. (T.) Schuhmaasz, Schuhmasz .. (sv.) skomått. Wikforss 2: 551 (1804); möjl. till 2. Nordforss (1805; om skomakarcirkel). Skomått, hopfällbara. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 58.
-MÄRKE. (†) (mätredskap använt vid l. föremål varpå mått utmärkts vid tagande av) mått till skodon; jfr märke, sbst.1 10, o. -mått 1, 2. Lind (1749; under schuh-maasz). —
-NUMMER. nummer (se d. o. 7 g) på sko.
-NÅTLARE. (i fackspr.) på skofabrik: person som yrkesmässigt nåtlar skor, nåtlare. Lundell (1893). —
-NÅTLING. nåtling av sko(r); äv. konkret(are), motsv. nåtla a. KatalIndUtstSthm 1897, s. 103 (konkret). 2SvUppslB (1953).
-NÄVER. (förr) (björk)näver avsedd för näverskor (i sht näverbottnade skor). HdlÅgerupArk. 29/8 1727. —
-PENNING. [fsv. skopänningar, pl.] i pl., stundom äv. i sg. (koll.), om pengar avsedda för inköp l. lagning av skor; äv. (om ä. förh.) om pengar utgående till anställd ss. en löneförmån (i st. f. skor in natura) l. utgörande ersättning för (nötning av) egna skor använda i tjänsten; förr äv. i utvidgad anv., om fickpengar l. nålpengar l. extrainkomst o. d. (särsk. om pengar som tjänare orättmätigt tillägnat sig från sitt husbondfolk); jfr -slitnings-penningar. SthmSkotteb. 1549, s. 231. Salig Lasze Gregerszon hade vpå sin sothesängh vdj gode mänz närware giffuitt sin h(ustr)v till skopen(ninge)r vth(e)n bÿte till att niuthe och behålle i sin lÿfztÿdh ett lith(et) kårswerckzhus. 2SthmTb. 5: 249 (1577). Til Öfwerste-Lieutenanten Creutz, om de Strumpe- och Sko-penningar, som Kneckte-Roterne i Skaraborgs Län böre gifwa deras Knecktar. LMil. 2: 355 (1690). (T.) Küchen-Geld .. (sv.) sko-penningar, som en piga snillar undan af hushållspenningarna. Lind 1: 1055 (1749). (Bi-)Svärmen värderades till 10 kronor, af hvilka trädets egare tog ena hälften, medan den andra tillföll upphittaren och blef fyllnaden i Stinas (dvs. upphittarens dotters) skopenning (så att hon kunde få de skor till vilka pengarna förut icke räckt). Santesson Nat. 188 (1880). Döss o. Lannge (1908; ss. ersättning åt landsvägspostiljon). särsk. ss. benämning på en i länsmansränta ingående avgift (utgörande avlösning av skyldighet att tillhandahålla skor in natura); anträffat bl. ss. ssgsförled.
Ssg: skopennings-korn. (förr) till -penning slutet: i länsmansränta ingående korn utgörande avlösning av skyldigheten att tillhandahålla pengar till skor. NyslottLSkatteräkensk. 1543; jfr Almquist CivLokalförv. 2: 507 (1921). —
-PINNE. [sv. dial. skopinne (i bet. 1); jfr mlt. schōpinne (i bet. 1)]
1) (numera i sht i skildring av ä. förh.) skopligg (av trä) l. skospik (särsk. om ett slags vid pinning av grovt ovanläder använd rund, ganska grov spik med rundad skalle); jfr pinne 1 a μ. TullbSthm 17/6 1569. Skopinne el: Trindspik. Är af jern, rundad, och med slätt, äfvenledes rundadt hufvud. 1SkomOrdl. (c. 1847). Göth Bondeh. 89 (1923; i pl., om skopligg).
2) (mera tillf.) pinne att hänga sko på. Westerlund NybyggLappl. 42 (1937). Anm. I DN 1968, nr 53, s. 16, uppges, att ett slags i Östhammar i början av 1800-talet tillverkade smorlädersskor kallades ”skopinnar”. Uppgiften beror möjl. på att denna bet. antagits ingå i namnet Skopinnbyn (se nedan).
-PINN-BY. [ssg till -pinne 1 l. till pinna, v.; fiskarna i Östhammar tillverkade i ä. tid på vintern skor; jfr -pinne anm.] (i vissa trakter, skämts.) i sg. best., om staden Östhammar. Strömberg ÖsthammarKr. 14 (1908). —
-PLAGG. sko, skodon; i sht i pl. Chydenius 332 (1777). Kort-Stöflar .. äro de Skoplagg jag under .. marcher .. funnit vara de bästa. KrigVAH 1816, s. 29. Ett skoplagg består i allmänhet af tre hufvuddelar: öfverläder, sula och klack. ArbB 67 (1887). —
-PLIGG. (i sht förr) = pligg 1 b. Lind (1749). Skopligg göras af hårda trädslag, helst syrén; mest användes dock björk vid fabriksmessig tillverkning. Cnattingius (1878, 1894). Skopligg av järn. JordRunt 1935, s. 182.
Ssgr: skopliggs-, äv. skopligg-arbetare. (förr) arbetare vid skopliggsfabrik. SDS 1894, nr 549, s. 3.
-PLÖS.
2) (föga br.) i bildl. anv. av 1, ss. nedsättande benämning på mager person; jfr plös, sbst.1 4. Landsm. XVIII. 8: 36 (1900; skolpojksuttr. från Uppsala). —
-POJKE. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) skoputsarpojke; förr äv. om personlig tjänare som bl. a. hade till uppgift att vårda ngns skor (jfr -dräng, -sven 1 o. pojke 1 b). År 1628 anklagades sacellanen .. för uppstudsighet emot sin kyrkoherde och att han .. ”spotskeligen” talat ”om sin pastore”, sägande: ”jag är ej hans dräng eller skopojke”. Lundström LPGothus 1—2: 325 (cit. fr. 1628). Schulthess (1885). —
-PORT. [ingången till lokalen i Sthm hade en stor port] (†) benämning på försäljningslokal där medlemmarna av skomakarämbetet i Sthm hade sina salustånd (i sht i sg. best.); äv. allmännare: försäljningslokal för skodon, skoaffär (se d. o. 2); jfr -magasin 2. Lind (1749). Madam Engmans skoport. MoB 2: 2 (1790). Sundelius NorrköpMinne 509 (1798; om skomakarämbetets i Norrköping försäljningslokal). Wetterstedt Sthm 1: 44 (1823; i sg. best.). Dalin (1854). —
(2 a) -PUNG. (förr) pung (se d. o. 1) använd av kavallerist för förvaring av hästskor. 2MoB 1: 112 (1813). —
-PUTSARE. [jfr t. schuhputzer (i bet. 1)]
1) person som putsar skor, särsk. (i sht om ä. l. utländska förh.) yrkesmässigt, skoborstare. Berch Hush. 143 (1747). Henning HbgMinn. 1: 385 (1950; om förh. i Aten).
Ssgr (till putsare 1; i sht om ä. l. utländska förh.): skoputsar-låda. låda för förvaring av skoputsares redskap o. putsmedel. Rösiö Benadirkust. 145 (1937).
-PUTS-ETUI. etui för förvaring av redskap för skoputsning o. skoputsmedel. Östergren (cit. fr. 1937). —
(1, 2 a) -PÅSE. påse (av tyg l. skinn o. d.) för förvaring av (ett par) skor; numera företrädesvis till 1. Skopåse af läder, i hvilken förvaras 2 à 3 hästskor och några söm. KrigVAH 1805, s. 164. KatalSkomatMonopolÖrebro 1945, s. 14. —
-RASP. skom. vid skotillverkning o. skolagning använd rasp; jfr skomakar-rasp. PriskatalSonesson 1895, s. 93. —
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) skomakarverktyg. Forssell Handskom. 218 (1920; i skildring av förh. på 1840-talet). —
-REM. [jfr mlt. schōrēme, t. schuhriemen] rem varmed sko hopsnöres l. fästes vid foten (o. benet); särsk. dels om smal läderrem som trädes genom snörhål o. tillknytes (äv. om skosnöre av textilt material), dels om (en vid skon fastsittande) bredare (läder)rem som går över fotens översida l. över vristen o. spännes till för att hålla fast skon; jfr -band, -snöre. VarRerV 20 (1538). Jöns ensam, knyter ihop sina skoremar. Envallsson Friarne 1 (1795). (Sv.) Skorem .. att spänna med (eng.) shoe-strap. WoH (1904). särsk. i förb. upplösa (äv. lösa upp) ngns skorem(mar) o. d., utföra (den en underordnad tjänare tillkommande) sysslan att hjälpa ngn vid avtagande av skorna; företrädesvis i uttr. icke vara värd(ig) att upplösa (äv. lösa upp) ngns skorem- (mar) o. d., ofta bildl.: stå mycket långt under ngn, vara ngn mycket underlägsen. Mark. 1: 7 (NT 1526). (Johannes döparen sade:) en wardher kommande som starkare är än iach, hwess skooremar iach icke wärd är ath vplösa. Luk. 3: 16 (Därs.; Bib. 1917: skorem). Går icke Franzén, hvars skorem jag i poëtiskt hänseende ej är värd att upplösa, nästan obemärkt bland folket? Tegnér Brev 2: 370 (1823). Roos Skugg. 60 (1891: värdig). Fahlcrantz Kyrkoh. 89 (1907: lösa upp). —
-fabrik. (i sht i skildring av ä. förh.) (större) skoreparationsverkstad med maskinell utrustning. SvLädSkoind. 1910, s. 132.
-REPARATÖR. skomakare l. skoarbetare som sysslar med skoreparationer; jfr -flickare, -lappare o. lapp-skomakare. Hansson SkomYrkH 40 (1919). —
-RING. [fsv. skoringer, ringformigt skospänne; jfr mlt. schōrinc, ringformigt skospänne] (i fackspr.) ringformig skoning av metall (avsedd att användas) runt snörhål på sko, snörskoning; förr äv. om ringformigt skospänne. TullbSthm 1536, s. 132 b. (Kvinnan) togh aff pigone (som hon mördat) bælth(et), kedian och .. (1) par skoo, ringar (felaktigt för skooringar) aff szölff hon hade j sine skoor. 2SthmTb. 1: 243 (1547). HbVerkstTekn. 1: 265 (1944). —
-ROS. [jfr t. schuhrose] (om ä. förh.) jfr ros, sbst.1 3 c, o. -rosett. Sametz Skoor med Skoroser. KlädkamRSthm 1611 B, s. 18 a. Vid 1500-talets slut uppträder skorosetten och den första början till skorosen i samband med skon, försedd med två slejfar att knyta ihop över vristen. Jäfvert Skomod 45 (1938). jfr silkes-skoros. —
-RUST. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll.: skomakarverktyg; jfr rust, sbst.5 2. Carlsson GlestGård. 157 (1943). —
(2) -RÄKA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -skovel. Brahe Oec. 132 (c. 1580; uppl. 1971). Levander DalBondek. 2: 9 (1944). —
-SKAFT. skaft (se skaft, sbst.1 I 5 c) på skodon; äv. (vard.) i det bildl. uttr. slå ned ngn i skoskaften, slå ned ngn i skorna (se sko, sbst. 1 g β). SvTyHlex. (1872). Försvaret (i fotbollsmatchen) var .. starkt, icke minst .. (högerhalvbacken) som fullständigt slog ner gästernas vänsterwing i skoskaften. IdrBl. 1935, nr 126, s. 10. —
-SKAV. [fsv. skoskaf] om förhållandet att hudskada l. hudskador (sår l. blåsa l. blåsor) uppstår (uppstå) på en fot l. båda fötterna (i sht ena hälen l. hälarna) beroende på skavning av olämplig (t. ex. glappande) sko; äv. konkret(are), om skadan l. skadorna; äv. bildl. Linc. Tttt 2 a (1640). Källström Jagt 192 (1850; konkret). Braun Z 94 (1858; bildl.). Fotlappar .. användes i några få bygder om sommaren, då man gick kippskodd. De skyddade foten mot skoskav. Levander DalBondek. 2: 291 (1944). —
-SKAVD l. -SKAVAD l. -SKAVEN, p. adj. (numera bl. tillf.) som har skoskav. FoU 21: 373 (c. 1845; om soldater). —
-SKENA. (†) skena avsedd att placeras under sko ss. skydd mot nötning?; jfr klack-skena, tå-järn o. skomakar-skena. Scho skener .. 4 st. TullbSthm 8/10 1571. —
-SKINN. (i sht i fackspr.) till (ovanläder i) sko(r) använt skinn (se skinn, sbst.1 2 b). Förbundet 1906, nr 10—12, s. 9. —
(2) -SKOVEL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skodd träskovel; jfr -räka. Levander DalBondek. 1: 359 (1943). —
-SKYDD.
1) (damask- l. strumpliknande) överdrag av tyg, placerat runt skos ovandel vid skidåkning för att hindra snö att komma in i skon, snöskydd, snösocka (jfr ladda, sbst. slutet); äv. om överdrag använt för att skydda ömtåliga skor vid användning av bottiner l. pampuscher o. d.; jfr -överdrag. Strump- och skoskydd i melerat ylle. JulkatalPUBergström 1930, s. 28. Östergren (1939; använt av skidåkare). Varulex. Beklädn. 272 (1945; för skydd av skor).
-SKYDDARE.
2) metallbeslag (särsk. med knappformat huvud) fäst under skosulan för att skydda denna mot nötning, sulskydd, sulskyddare; jfr -skydd 2, -spik. Lundell (1893). —
-SKÅDARE. [fsv. skoskodhare] (förr) av skomakarskrå utsedd person med uppgift att kontrollera kvalitén på de inom skrået tillverkade skorna. Hildebrand Medelt. 1: 358 (1881). —
-SLITANDE, p. adj. som sliter l. nöter skor. SvLädSkoind. 1911, s. 13 (om grus på skolgård). Förbundet 1911, nr 2, s. 4 (om personer). —
Ssg: skoslitnings-penningar, pl. (förr) pengar utgående till person (i statens tjänst) ss. ersättning för slitning av egna skor i tjänsten; jfr sko-penning. SFS 1839, nr 9, s. 5. —
-SMÖRJA.
1) [jfr t. schuhschmiere] smörja använd l. avsedd att smörja (läder till) skor med; äv. om skokräm. Talgh .. till Skoo Smöria. GripshR 1555, s. 18 b. Allt vad som nyttjades till ovanläder skulle skomakarna själva smörja med tjära, uppblandad med något fett, talg eller ister, och detta kallade vi skosmörja. Stolt Minn. 56 (1878; uppl. 1956). IllSvOrdb. (1955; med hänv. till -kräm).
2) [med avs. på orsaken till benämningen se språkprov från 1725 under -smörje-gräs] (†) växten Sedum acre Lin., gul fetknopp. Franckenius Spec. E 3 a (1638). Serenius Kkkk 3 a (1757).
-gräs. (†) = -smörja 2. Tillandz D 8 b (1683). (Gul fetknopp kallas också) Skosmöriegräs, ty om man busar (dvs. gnider) honom på skorna, så bli dhe så hala och feta som af skosmöria. Linné Örtabok 127 (1725). —
-SNÖRE. smalt, jämnbrett band (av textilt material) varmed sko hopsnöres o. fasthålles vid foten; jfr -band, -rem. Lundell (1893). —
-SOCKA l. -SOCK. (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) (utanpå strumpa) buren grov, kort socka l. strumpfot; äv. om socka använd ss. sko. GripshR 1592, s. 113. ”Skosockor” .., som gjordes av kalkhår .. och litet ull och blånor och bestodo av blott en strumpfot utan skaft, användes inuti skorna. FolklEtnSt. 5: 144 (1934). Levander DalBondek. 2: 255 (1944; använd ss. sko). —
-SPETA. (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) stor skopligg av trä, träpligg. SD(L) 1902, nr 482, s. 6. —
-SPIK. vid skotillverkning o. skolagning använd spik (särsk. om rund, tunn spik varmed klack l. sula fästes vid skon, tack); äv. dels om spik med stort huvud använd ss. skoskyddare (se d. o. 2), dels om brodd på l. för sko; jfr -nubb, -stift, -söm, sbst.2 1, -tack o. skomakar-spik. Möller (1745; under caboche; om skobrodd). Dalin (1854; om skoskyddare). SvGeogrÅb. 1958, s. 92. —
-SPINK. (i fackspr.) av små läder- l. skinnbitar bestående avfall från skotillverkning l. skolagning. Schroderus Comenius Reg. (1639). —
-SPÄNNE. på skos ovanläder anbragt spänne varmed skon fästes vid foten (äv. använt ss. prydnad). OrdnLilleTull. 1658, s. D 3 a. Såsom bijouterivaror tulltaxeras .. (bl. a.) till prydnad avsedda skospännen. VaruhbTulltaxa 1: 571 (1931). jfr rubin-, silver-skospänne. —
-STAD. särsk. i sg. best., om staden Örebro (centrum för Sv:s skoindustri); jfr skomakar-stad. TSvLärov. 1952, s. 305. —
-STARR. skohö; företrädesvis (bot.) ss. benämning på sådana starrarter som användas till skohö (i sht arten Carex vesicaria Lin., blåsstarr); jfr -gräs. NormFört. 34 (1894; om Carex vesicaria Lin.). Östergren (1939; om Carex rostrata Stokes). 2SvUppslB 26: 308 (1953). —
-STIFT. [jfr t. schuhstift] (i fackspr.) skospik; numera företrädesvis om rund, tunn skospik använd att fästa klack l. sula, tack; förr äv. om skopligg av trä. KatalExposSlöjdprodSthm 1851, s. 85. Åstrand (1855; om skopligg av trä). Skostift av mässing. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 34.
-STOL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4344). [sv. dial. skostol (i bet. 2)]
-STRÅK. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skotrasa. Phrygius FormHonMatr. E 1 b (1615). Dhen fattiga är hwarsmans skoostrok .. (dvs.) Han är allestädz förachtad. Grubb 144 (1665). —
(2 d) -STYCKE. (förr) med bred fåll försett vitt tygstycke buret av kvinnor (i sht vid sorg l. skriftegång) så att det omslöt den främre delen av en svart mössa. Hälsingerun. 1934, s. 77. —
-STÅND. (i sht förr) stånd för försäljning av skor (på marknad l. dyl.). Schultze Ordb. 4899 (c. 1755). —
(2 a) -STÄD. (i sht förr) städ varpå hästskor (tillverkas l.) tillpassas. VDAkt. 1701, nr 147 (1698). —
-SULA. [fsv. skosula; jfr mlt. schōsole, t. schuhsohle] sula på l. för sko. Brende skoosålor. BOlavi 130 a (1578; ss. medel för sårläkning). Han spottade cigarrettstumpen på golvet och krossade glöden under skosulan. Kjellgren Smar. 133 (1939). —
-SULARE. (i sht i skildring av ä. förh.) (lapp)skomakare som halvsular skor. Selin GUtskärssläkt. 94 (1937). —
Ssgr: skosulnings-fabrik. (förr) fabrik för skosulning. Svenska Skosulningsfabriken. RTKatal. 1922, IV. 1: 767.
-SVEN.
1) [efter fvn. skósveinn] (nästan bl. i skildring av fornnordiska förh.) (ung man som är) förnäm persons personlige tjänare (med uppgift bl. a. att vårda skor); jfr -dräng. Bureus NordlL 90 (1644). Gång på gång bultade skosvennen på sänggafveln (för att väcka konung Inge). Heidenstam Folkung. 1: 277 (1905).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om bröllop, om den man (l. kvinna) i brudens uppvaktning som fick den penning som placerats ss. lyckopenning i brudens l. brudgummens ena sko. VisitLöt 8/11 1653 (: Skoo Swennar, pl.). —
-SVÄRTA. svärta för svärtning av skor; i fråga om nutida förh. vanl. om svart skokräm; jfr blank-svärta, skomakar-svärta. Spegel 424 (1712). Flytande skosvärta. HygRevy 1926, s. 41. Skosvärta brukades (på 1700-talet av skomakarna i Frankrike) att svärta läderklackar och sulkanter, den gjordes av stärkelse och kimrök tillsatt med vanligt bläck. SvSkoT 1928, s. 25. MeyerVarulex. 567 (1952; om skokräm). —
-SÖM, sbst.1, r. l. m. (numera föga br.) till 1, om handlingen att sy (ihop läder- l. skinnbitar till) skor; äv. konkret, om den härvid uppkomna sömmen (särsk. om randsöm; se d. o. 2). Skogarn, åt Sko-söm för Skomakare. Broman Glys. 3: 130 (c. 1730). Skosöm .. (dvs.) Syende el. sömning på skor; Söm på en sko. Weste FörslSAOB (c. 1815). Schulthess (1885; konkret, om randsöm). —
-SÖM, sbst.2, n. [fsv. skosöm (i bet. 2)]
-TACK. (i fackspr.) rund, tunn spik för fästande av klack l. sula vid sko, tack; i sht i pl. SvInköpsreg. 1937, s. 228. —
-TAVLA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skomakardisk; jfr skomakar-tavla. Engström ÖlFolk 13 (1927). —
-TIDNING. tidning för skobranschen. Svensk skotidning. (1914; titel på tidskrift). —
-TILLSKÄRARE~0200. (i fackspr.) skoarbetare med uppgift att skära till läder o. d. till skor. Östergren (1939). —
-TRASA. trasa för rengöring l. blankning av skor (jfr -stråk); äv. dels i jämförelser, dels bildl., i uttr. angivande att ngn behandlas mycket nedlåtande l. likgiltigt l. vårdslöst l. hänsynslöst l. att man ser ner på ngn l. dyl. (Mina barn) måste warda hwars mans skotrasor. Scherping Cober 1: 188 (1734). Världen är .. intet värdig at kiänna sådant folk (dvs. rätta kristna), utan måste ackta dem för skotrasor. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 34 (1738). Skotrasa .. (dvs.) Trasa, som begagnas till skodons aftorkande. Dalin (1854). Man .. (fick) ofta .. elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde handtera oss (hållkarlar) som skotrasor ibland. Bengts Vargt. 47 (1915). —
-TRÅD. (i sht i fackspr.) vid skotillverkning o. skolagning använd tråd; särsk. om en av flera strängar hoptvinnad sådan tråd (av lin) använd vid maskinsyning; i sht förr äv. om becktråd; jfr -garn o. skomakar-tråd. GripshR 1556. (Sv.) Skotråd. (T.) Pechdraht. Nemnich Waarenlex. 105 (1797). Skotråd, även kallad maskingarn, är flertrådig. Blom Skom. 63 (1955). —
-TRÅNG. (i sht i vissa trakter) om förhållandet att trånga skor klämma l. trycka l. skava fötterna; jfr -skav, -tvång, sbst.1 1. Nordforss (1805). —
-TVÅNG, sbst.1, n.
-TVÅNG, sbst.2, n. [sv. dial. (Finl.) skotvång, m.; (möjl. från pl. -tvänger, vartill bildats sg. -tvång efter mönster av tång: tänger m. fl., utgående) ombildning av -tväng med anslutning till tvång; jfr LHellberg i OUÅ 1965, s. 25 ff.] (†) skorem. Nordforss (1805). Hallstén o. Lilius (1896). särsk. i uttr. upplösa l. lösa l. lossa ngns skotvång, upplösa ngns skoremmar (se -rem slutet); äv. bildl. Nordforss (1805: Upplösa). Weste (1807: Lossa). Jag fann .. (Ling o. Stagnelius), såsom poëter, stå så högt öfver mig, att jag ej mäktade lösa deras skotwång. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 64. Cygnæus 2: 74 (1858). —
-TVÄNG. [fsv. skothvänger; jfr fd. skothuænge, pl., fvn. skóþvengr] (numera knappast br.) skorem; jfr -tvång, sbst.2, -tvänge. Iagh war en fattigh Drengh, / Som ey j förrådh hadhe, / Näpligha migh til en Skootwengh, / Ehwadh iagh migh winlade / Chöpa. Sveno-Wivallius HonorChesnecoph. A 4 b (1627). LoW (1911). jfr (†): Sko-twäng .. (dvs.) skospänne. Spegel 424 (1712). särsk. i uttr. upplösa ngns skotväng(er), upplösa ngns skorem l. skoremmar (se -rem slutet). Han .., hwes skotväng iach ey werdugh är uplösa. Joh. 1: 27 (NT 1526; ännu i Bib. 1703). Mark. 1: 7 (Bib. 1541: skootwenger; ännu i Bib. 1703).
Ssg: skotvängs-spänne. (†) skospänne; anträffat bl. i uttr. lossa ngns skotvängsspännen, utföra (den en underordnad tjänare tillkommande) sysslan att hjälpa ngn vid avtagande av skorna (jfr sko-rem slutet, sko-tväng slutet). Valerius 1: 224 (c. 1830). —
-TVÄNGE, n.? [(möjl. från pl. -tvänger efter mönster av pl.-former ss. stycker till stycke utgående) ombildning av -tväng] (†) = -tväng. Ihre (1769). —
-TYG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4344). [jfr t. schuhzeug (i bet. 1)]
1) (numera föga br.) i sg., koll.: skor, skodon. Lind (1749; under geschühe). Wigström Folkd. 2: 115 (1881).
(1, 2 a) -TÅNG. (i fackspr.) av skomakare l. hovslagare använd tång; särsk. om skomakartång. TullbSthm 2/11 1571 (sannol. om skomakartång). SvIndKal. 1948, TillverknReg. 75 (om skomakartång). Hovslagartången, även kallad skotång. Varulex. Byggn. 2: 149 (1955). —
-TÄNNLIKA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kort skospik (med stort huvud). BoupptSthm 20/4 1650 (: skotänglikor, pl.). —
-industri. skoindustri. Tidning för läder- och skovaruindustrien. (1889; titel på tidskrift). —
-VAX. [jfr t. schuhwachs] putsmedel för skor, vari vax ingår ss. väsentlig beståndsdel; ngn gg äv. bildl. [med tanke på ordet sko-smörja i bet.: skoputsmedel]: ”smörja”, ”strunt”. Missförståndet 29 (1740). Tro ej, att jag skrifver skovax; tiden skall underrätta de tviflande i tron, att (osv.). Ekman Dagb. 153 (1789).
-kula. (numera bl. tillf.) kula (se kula, sbst.3 1) av skovax. AHB 4: 44 (1860; använd vid insmörjning av läderarbeten). —
-VECKA. vecka varunder skor säljas i särskilt stor omfattning l. till särskilt låga priser l. då skoindustrin l. skohandeln ägnas särskilt stor uppmärksamhet l. dyl. AB 1915, nr 213, s. 3. —
-VISK. [jfr t. schuhwisch] (†) = -viska; äv. bildl., i uttr. som beteckna att ngn behandlas mycket nedlåtande l. likgiltigt l. vårdslöst l. att man ser ned på ngn o. d. (jfr -trasa). (Rakel fruktade) at om .. (Benjamin) leffde effter henne, så skulle han, såsom itt moderlöst Barn .. warda the andre större Brödernes Skowisk och fotatrådh. Skough WLamb B 1 b (1646). Schultze Ordb. 4323 (c. 1755). —
-VISKA. viska för skoputsning; äv. i jämförelser, ss. beteckning för ngt ringaktat; jfr -visk. Monge både Schrifwere och Fougdter ähre ännu quarre i Findland, the som icke achte wåre bref mheer än en Skowische. SUFinlH 2: 333 (1607). Skoviska av rött ullgarn m(ed) polerat träskaft. NKKatal. 1916—17, s. 41. —
-VÄG. (ngt vard.) i uttr. i skoväg, i fråga om skor, med avseende på skor. Nyheter i skoväg. SvD(A) 1930, nr 103, s. 7. —
-VÄRDE, förr äv. -VÄRD. (numera bl. tillf.) värde av en sko l. ett par skor. (Han) betygade .., at han aldrigh någhon tijdh antingen penningar, eller så mykit som wara kunde itt skoowerd, taghet hadhe aff någhra menniskio. LPetri Sir. 46: 19 (1561; Bib. 1541: icke en skoo; Apokr. 1921: icke så mycket som ett par skor). —
(1, 2 a) -VÄSKA. väska för förvaring av skor l. hästskor l. hovslageriverktyg. BoupptVäxjö 1800 (sannol. för hovslageriverktyg). Hofslagare-werktygen äro .. (bl. a.) Raspen .. och Skostolen eller Skowäskan. Tidén Schwab Hofbesl. 55 (1823). Två skoväskor prydda med lätt broderi. Freja 1874, s. 98. —
-ÄMNE. ämne l. material till sko(r).
-ÄNDA, äv. -ÄNDE. särsk.
1) (förr) till 2, om den med en sko försedda bakre ändan på lans (som äv. vilade i en sko på stigbygeln). KrigVAH 1847, s. 199.
Spoiler title
Spoiler content