SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FOT 4t, r. l. m.; i bet. 8 ngn gg (bygdemålsfärgat) n. (Lundell (1893; jämte m.)); best. -en;
pl. i bet. 17, 9 fötter föt4er (GR 10: 296 (1535) osv.) ((†) föt(h)er Luk. 15: 22 (NT 1526), VDAkt. 1798, nr 387; fotter GR 13: 284 (1541), VDAkt. 1736, nr 564; fotar Rudbeck Atl. 3: 207 (1698; i bet. 9: Snabfotar)); gen. pl. (numera bl. i vissa uttr., se 1 c κ) fota (1Mos. 27: 29 (Bib. 1541) osv.) ((†) dat. pl. fotom Psalt. 119: 101 (Bib. 1541), Stiernhielm Herc. 32 (1648, 1668)); pl. best. fötterna (Ef. 6: 15 (NT 1526: föterna) osv.), äv. (numera bl. ngn gg i poesi) föttren (Lundström LPGothus 2: Bil. 3 (i handl. fr. 1595), Risberg Aisch. 55 (1890)) ((†) föternar Job 12: 5 (Bib. 1541); fötternar Psalt. 41: 10 (Bib. 1541); fötrene VarR 8 (1538); föttrena Kempe FabritiiL 13 (1762); föttran VDAkt. 1671, nr 190);
pl. i bet. 8 (ss. längdmått, efter räkneord) = (HB 1: 219 (1577) osv.) ((†) fötter (föt(h)er) VarR 46 (1538), Sahlstedt (1773; jämte =), Ahrenberg Hem. 235 (1887: kubikfötter); gen. pl. fota VarR 46 (1538)).
Ordformer
(fot (foth, foot(h) osv.) GR 1: 20 (1521) osv.; foet Svart G1 117 (1561), VDAkt. 1660, nr 9; foht Söderman ExBook 21 (1679), HSH 9: 160 (c. 1750). foott (foodt) GR 13: 246 (1541), KKD 7: 158 (1707). foett Svart G1 77 (1561). fott(h) (fodt) GR 1: 123 (1523: fottgångere), VRP 1628, s. 283, KKD 8: 64 (c. 1710: fottmåns, gen.). fåt BtFinlH 3: 236 (1549: fåt grijto), OxBr. 5: 449 (1627). footer, nom. sg., Grubb 302 (1665))
Etymologi
[fsv. foter (pl. föter), motsv. d. fod, isl. fótr, got. fōtus, fsax. fōt, mnt. vōt, holl. voet, fht. fuoz, t. fuss, feng. fōt, eng. foot, av germ. fōt-, ieur. pōd, i avljudsförhållande till pod i gr. πούς, gen. ποδός (jfr ANTIPOD, DIPODI, PODAGER m. fl.), o. ped i lat. pēs (gen. pedis), varav fr. pied, it. piede m. fl. (jfr EXPEDIERA, IMPEDIMENT, PEDAL, PIEDESTAL, PIONJÄR m. fl.); jfr äv. FITTJA, FJÄT o. FJÄTTER. — I fråga om bet.-utvecklingen har ordet i sv. rönt inflytande i sht av t. fuss, fr. pied o. lat. pes. — Jfr -FOTA, sbst. o. adj., FOTAD, -FOTIG, FOTING, -FOTING, -FÖTT]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) om yttersta delen av extremitet hos människa l. djur. Härunder bl. a.: i talrika ordspr. (b), i en mängd stående, ofta bildl. uttr. (c). 2) om den del av fotbeklädnad som betäcker själva foten. 3) fjät, spår, steg. Härunder bl. a. fot för fot (c). 4) om den nedre delen av föremål l. underlag under föremål o. d.; ofta: ben, bas, sockel, postament, fotställning o. d. 5) bildl.: grund(val), basis; skick, förhållande; tillstånd, situation o. d. Härunder bl. a. leva (o. d.) på stor fot (c), stå (o. d.) på god, intim, spänd fot o. d. med ngn (d). 6) (lagstadgad) enhet för beräkningen av ngt, ”standard”. 7) metrisk takt, versfot. 8) ss. beteckning för en viss längdenhet. 9) ss. senare led i ssgr, för att beteckna ngn l. ngt som har så l. så många l. så l. så beskaffade fötter.
1) om yttersta delen av vardera av de nedre extremiteterna hos människan (från hälen till och med tårna), den del varmed hon stöder mot marken vid stående o. gång; äv. om (skenbart) motsv. del av benen hos djur, i sht. fyrfotadjur o. fåglar (zool. o. anat. stundom bl. om den mot människans fot svarande delen av bakre extremitet); icke sällan med inbegrepp av underbenet l. om benet i dess helhet; jfr BEN II 1, TASS; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Små, stora, breda, tjocka, platta fötter. Ha strumpor och skor på fötterna. Gå med bara fötter. Gikt i fötterna. Frysa om fötterna. Halt på högra (vänstra) foten. Stå säkert l. stadigt på fötterna. Icke kunna stå (l. ) på sina fötter. Foten slinter. Slinta med foten. Sparka, stampa med foten l. fötterna. Krafsa, skrapa med foten. Röra på fötterna, ofta pregnant: skynda sig. (Falla och) vända fötterna i vädret. Krypa (osv.) på händer och fötter, stundom (oeg.) på alla fyra fötterna. Komma ned på fötterna (vid ett fall); stundom bildl. Slå fötterna undan ngn, fälla ngn; äv. bildl. Byta om fot, (i sht. gymn. o. mil.) skifta fötternas plats på stället l. under gång. Gå i fot, (i Finl.) gå i takt. För fot (förr äv. för foten) gevär o. d., (mil.) om ställning då geväret hålles invid yttre sidan av högra foten stödt mot marken. Från huvud till fot, dvs. i l. till l. över kroppens hela längd, från topp till tå. Black om foten, ofta bildl.: hinder för ngns fria handlande l. för ngns strävanden o. d. Binda ngn till händer och fötter (äv. bildl.). Kyssa någons fötter (ss. tecken på vördnad l. underdånighet; äv. bildl.). Sätta foten (l. sin fot) på ngns nacke o. d., bildl.: i grund besegra l. underkuva ngn, förtrycka ngn. Skudda stoftet av sina fötter [efter Mat. 10: 14], bildl.: (hastigt) begiva sig bort, (skynda sig att) lämna ett ställe. (Änglarna) skola bära tigh på sina hender, ath tw icke skal stöta thin foot moot stenen. Mat. 4: 6 (NT 1526). Duffwan fan icke hwar hon kunde hwila sin foot vppå. 1Mos. 8: 9 (Bib. 1541). Petrum: then the endteligen föttren vp och hofwudet neder korsfeste. Swedberg SabbRo 307 (1689, 1710). Min siäl haar Gudh vthtagit / Från dödh; min foot från fall. Ps. 1695, 92: 8 (i bild). Hugger man af annan tumelfinger, fot fram om vrist, eller häl. MB 34: 2 (Lag 1734). Händerna (hos igelkotten) voro såsom på Biörnar, med fem klubbige Tår. Fötterna hade äfven fem Tår. Linné Gothl. 264 (1745). Wingmarkens kärsta .. / Skuttar .. / In med föttren liksom en gås. Bellman 3: 216 (1790). Försvinnande väsen! dem tidens fot / Lätt trampar, likt vårblommor, ner. Stagnelius (SVS) 1: 339 (c. 1815). Den fremling blickar så mörk med hot, / han spänner stålsko i hast på fot. Tegnér (WB) 5: 125 (1820). Med fot (hos hästen) mena vi extremitetens nedra del från och med kotleden. Bendz Hofbesl. 4 (1866). Känselspröten samt käkarna m. fl. mundelar hos leddjuren äro ombildade fötter. Wirén ZoolGr. 1: 146 (1896). I tramp af flyende fötter och hofvar sopades torget öde. Hallström Than. 36 (1900). — jfr ANAL-, AP-, BAK-, BOCK-, BRÖST-, BUK-, DJUR-, DUV-, ELEFANT-, FRAM-, GRÄV-, GÅNG-, GÅS-, HANE-, HAR-, HOPP-, HUND-, HÄST-, HÖGER-, KALV-, KATT-, KLO-, KLUMP-, KLYV-, KLÄTTER-, KO-, KORP-, KRÅK-, KVINNO-, KÄK-, LAMM-, LEJON-, MANS-, MÄNNISKO-, PLATT-, ROV-, RÄV-, SIM-, SITT-, SPRING-, SVIN-, SYLT-, TRAMP-, VAD-, VARG-, VÄNSTER-, ÖRN-FOT m. fl. — särsk.
a) oeg., i fråga om vissa blötdjur: på kroppens undersida befintlig, plattad muskelskiva som tjänstgör ss. kryp- o. simorgan. Retzius Djurr. 211 (1772). Quennerstedt StrSkr. 1: 363 (1919).
b) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: (Icke) sträcka fötterna längre än skinnfällen räcker, (icke) försöka l. eftersträva ngt som överstiger ens förmåga l. möjligheter o. d. (Hon borde) inthet recht foten för än handen (dvs. låtit besova sig, innan äktenskapsavtal ingåtts). VDAkt. 1663, nr 315; jfr: Lättsinnighet, som plär för Handen Foten räckia. Eldh Myrt. 53 (1725). Bättre mista en Tåå, än heela Footen. Grubb 75 (1665). Kattan wil giärna haa Fisk, men wil intet wääta footen. Dens. 298. Man måste göra skoen effter footen. Dens. 517. Ondt trampa Thörnet med baaran foot. Dens. 645. Taga en annars foot utur Elden, och sättia sin i ställe. Verelius 159 (1681). Bättre en blåsa på foten, än en skrynka på skon. Granlund Ordspr. (c. 1880). Der foten är tryggast är fallet styggast. Därs. Han fick näsan till femte foten. Därs.
c) [i de flesta fall med motsvarigheter, ofta förebilder, i främmande spr., särsk. dan. o. t.] i ett stort antal stående, ofta mer l. mindre bildl. uttr.: [ytterst efter lat. stante pede] på stående fot, förr ngn gg bl. stående fot, eg.: stående; vanl. i överförd anv.: utan förberedelse, genast, omedelbart; stundom på gående fot, gående. OxBr. 6: 30 (1628). Upå stående foot / Dee (dvs. svinen) rustade sig till at biuda ulfven moot. Rosenfeldt Vitt. 254 (c. 1690). Ritningar .., hvilka uppvisades och af konungen på stående fot godkändes. Nyblom i 3SAH 5: 184 (1890). Nu kommo några och frågade, om vi svenskar alltid spisade på gående fot. SDS 1897, nr 289, s. 2. stryka på foten, förr äv. stryka fot, eg.: skrapa med foten (vid avskedshälsning, enl. ett äldre bruk); taga (ett snöpligt) avsked, lämna ett ställe o. d.; numera bl. bildl.: lämna plats, vika (för ngn l. ngt), erkänna sig underlägsen (ngn l. ngt). Odel Sincl. 63 (1739). Lung- Gul- och Vattusot / Ha .. för honom (dvs. läkaren) strukit fot. Kolmodin QvSp. 2: 161 (1750). (Jag) ville .. ej vidare fördröja den artige och talföre vaktaren af samlingen och strök på foten. Wallin Bref 226 (1849). De verldsliga herrarne ha strukit på foten efter sista Hohenstaufens fall. Strindberg Bjälb. 117 (1909). Det är Fiskarhamnen, som turen nu kommit till att få stryka på foten för den moderna tidens kraf. NDA 1913, nr 80, s. 3. — (numera mindre br.) giva vacker fot, förr äv. bl. giva fot, om (dresserat) djur, i sht hund: räcka vacker tass. Hunden gjer fot. Lind (1749). (Då skall) En björn ge vacker fot. Fahlcrantz 2: 203 (1826, 1864). Berndtson (1880). — (vard.) ge (ngn) resp. få en fot (vulg. i ändan), ge (ngn) resp. få en spark (i ”stjärten”); äv. bildl.: (bryskt) avskeda ngn resp. bliva avskedad o. d. Alla gesandterna fingo / En fot uti ändan och kördes på port. Hagberg Aristoph. 50 (1834). Inom åtta dagar skulle kungen (om jag bleve minister) ha gifvit mig en fot. Thomander TankLöj. 219 (1840). — (i sht vard.) icke veta på vilken fot man vill (l. skall) stå o. d., för att beteckna en stark sinnesrörelse (särsk. glädje) l. hög grad av förvirring o. d.; äv. ss. beteckning för högfärd o. d. The skola frögda sigh, så at the icke weta på hwilken foten the wilia stå. LPetri 2Post. 55 b (1555). (De) voro så högsväfvande (dvs. högmodiga), at de intet viste på hvilken fot de skulle stå. Dalin Arg. 1: 144 (1733, 1754). Strindberg SRidd. 68 (1908). — (arbeta o. d. l. för l. emot ngt o. d.) med (både) händer och fötter, av alla krafter. RP 7: 546 (1639). (Att) Churländarn och Brandeburgern medh händer och fötter der emott arbetade. RARP 7: 178 (1660). Ryssarne arbetade med händer och fötter, at åter få .. (de persiska köpmännen) til Archangel. Kempe FabritiiL 120 (1762). Atterbom Bref 118 (1824). sätta fötterna (i sht förr äv. foten) under eget bord o. d., bilda eget hushåll. Rudbeckius Luther Cat. 103 (1667). Iag håller på och flyttar ur min Svärfars huus, och måste sättia foten under mitt eget bord. Bark Bref 1: 118 (1703). Jag hade satt fötterna under eget bord. Wingård Minn. 6: 83 (1847). känna marken bränna l. känna det hett under fötterna o. d., känna sig otrygg (ngnstädes), ana annalkande fara; förr äv. bränna sina fötter o. d., råka i fara l. svårigheter, råka illa ut. Han var i Danmark och brende ther sine fötter. HH 20: 79 (c. 1580). Anarkisterna .. börja finna marken under sina fötter något för het i Frankrike och Italien. VL 1894, nr 156, s. 4. — (numera nästan bl. i Finl., mindre br.) (vara l. ligga o. d. l. ha ngt o. d.) för l. inför fötterna l. ngns resp. sina fötter, i Finl. äv. i fötterna, omedelbart framför ngn resp. sig, inom närmaste räckhåll (för ngn resp. sig); äv. bildl. Holof. 27 (c. 1580). Huru fåå äre the, som i werlden hafwe bekymbrat sigh medh annat, änn dät som hafwer warit dem för fötterne? Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). (Bruket Forsby) låg .. i fötterna på såväl vän som fiende. Hultin BergshFinl. 114 (1896). Boströms bevis för den idealistiska världsåsiktens nödvändighet .. ligga .. för hvars och ens fötter. Nyblæus i Åt minnet af C. J. Boström 3 (1897). — (se l. ha osv. ngt) under fötterna l. sina fötter, inunder sig. Djupt under föttren vi (dvs. flyttfåglarna) se som en graf / den grönskande jorden, det blånande haf. Tegnér (WB) 2: 96 (1812). — särsk.
α) i uttr. till fots l. till fot o. d., gående (l. stående).
α') i allm., i uttr. vara o. d. l. l. färdas o. d. till fots, förr äv. till fot, förr äv. ngn gg till fota, vara osv. gående (l. stående), färdas (osv.) bl. med tillhjälp av sina fortkomstledamöter (motsatt: till häst l. i vagn o. d.). Man såg honom sällan (vara) till fots. Folkit .. komo .. effter honom till foot j frå städherna. Mat. 14: 13 (NT 1526). Iagh sågh .. Förstar gå til footz såsom tienare. Pred. 10: 7 (Bib. 1541). Rijda på Häst wij intet få, / Måste altijdh til Foota gå. Brasck Apg. L 4 b (1648). Jag reste — ofta till fots, ty jag var ej bemedlad — genom en stor del af Europa. Bremer Grann. 2: 151 (1837). (Pechlin) fortsatte .. sin flykt först till fots och derefter åkande med en bonde. Odhner G3 1: 138 (1885).
β') i fråga om strid o. d. l. om krigare l. krigsfolk o. d., i uttr. till fots l. (numera bl. i fråga om fotfolk i motsättning till andra vapenslag) till fot, motsatt: beriden l. till häst. Kämpa till fots. Tjäna till fot, dvs. vid fotfolket. Livregementet till fot. Krijgzfolck, både til Foot och Häst. GR 1: 20 (1521). Sidst (kommo) Janissarerne med deras befäl, vattudragare (osv.) .., dessa alla till fot. Eneman Resa 1: 226 (1712). Med Rytteriet var (under forntiden) föga bevändt: Man slogs bäst till fots öfver hela Norden. Dalin Hist. 1: 260 (1747). Den till fot varande delen af Nordmannahären. Strinnholm Hist. 2: 110 (1836). Krigsmagten till häst och fot. SFS 1900, nr 9, s. 21. — särsk. (i sht mil.) om ryttare l. rytteri: avsutten. Vårtt ryteri ähr .. mest .. tilfott. OxBr. 5: 92 (1616). Då post är till fots, hållas hans hästar vid fältvakten .. tillsammans med därvarande hästar. FälttjRegl. 1900, s. 99.
γ') (föga br.) i uttr. staty o. d. till fot, motsatt: ryttarstaty. Staty till fot. Nordforss (1805).
δ') [jfr lat. oratio pedestris, gr. πεζός λόγος, prosa] (enst., †) bildl., i fråga om prosaist. Tacitus .., / en skald till fots som qvad, fast prosa blott, / sin mörka tids sublima sagobrott. Tegnér (WB) 8: 44 (1839).
β) i uttr. (l. springa osv.) med l. på (en) så l. så beskaffad fot, äv. med l. på så l. så beskaffade fötter o. d., l. vara så l. så beskaffad på foten (förr äv. till fötter o. d.), särsk. för att beteckna (stor) snabbhet l. rörlighet l. dess motsats; i uttr. lätt på foten äv. (i sht vard.) i överförd anv., om kvinna: flyktig, lättsinnig, lättfärdig. Säker l. stadig på foten. Gammal och tung på foten. Hon ilade på lätta (l. snabba) fötter utför gången. Asahel war snar til fötter såsom een råå på markenne. 2Sam. 2: 18 (Bib. 1541). Snäller och dans-wijg å fotom. Stiernhielm Herc. 32 (1648, 1668). Så löpa timmarne, dagarne, åren med / Vingade fötter. ANClewberg (c. 1780) hos Thorild 1: 88. Jag skulle nog ha äktat dig / Men du är så lätt på fot. Hagberg Shaksp. 1: 396 (1847). Gud nåde den, som var trög på fot. Runeberg 2: 37 (1848). (†) Min (hustru) begynner åter till att bli svår på foten (på grund av havandeskap). Ekeblad Bref 2: 401 (1663).
γ) [uttr. syftar urspr. på fotens frihet från bojor] i uttr. (vara l. befinna sig l. komma o. d. l. försätta l. ställa ngn o. d.) på fri fot, förr äv. på (sina) fria fötter, i frihet; förr ngn gg med fri fot, utan tvång, frivilligt. Chesnecopherus Skäl Bbb 2 b (i handl. fr. 1598). Den ene tiufuen .. är på sine frie fötter. VRP 1625, s. 162. Ther någhon medh frijan foot ingår til en Stiernekikare. L. Paulinus Gothus Ratio 213 (1633). (Kurfursten av Sachsen Johan Fredrik) släptes på frijan Foot igen. Schroderus Os. III. 1: 286 (1635). Rymmer dråpare och kommer på fri fot. MB 26: 1 (Lag 1734). Saulus .. må vistas på fri fot, men vaktad af en soldat. Rydberg Sägn. 17 (1874). I juli 1796 försattes han (dvs. J. C. Toll) på fri fot. IllMilRevy 1898, s. 145. jfr (†): Then som .. än nw löös är om foten, och vthan Echtescaps band. LPetri 1Post. N 5 a (1555).
δ) i uttr. vara l. befinna sig o. d. på resande fot, vara på resa l. resor, stå på resande fot, (just) stå i begrepp att resa; vara l. befinna sig o. d. på rörlig l. vandrande l. flyttande fot o. d., vara i rörelse, vara på resa l. resor l. vandring(ar) l. flyttning(ar) osv.; äv. (numera i sht jur.) (vara l. befinna sig l. anträffas l. gripas o. d.) på flyende, ngn gg rymmande, förr äv. flyktig fot, (vara stadd osv.) på flykt, (gripas osv.) under flykt(en); förr äv. med flyktig fot o. d., flyende, ss. flykting. Vm någre af Adelens .. tiänere af thet ene Rijge jn vdj thet annet, mett fluchtig foot vttredde. GR 13: 158 (1540). Dråparen .. som på flychtigh foet nu stadder är. VDAkt. 1660, nr 9. Emedan iag nu på reesande foot ståår. Därs. 1664, nr 254. (Lapparna) äro .. på en altid flyttande fot. Dalin Hist. 2: 479 (1750). Den, som begått brott och å bar gerning eller flyende fot träffas, må af en hvar gripas. SFS 1864, nr 11, s. 111. Hålla sig på rymmande fot. SDS 1900, nr 408, s. 3. På somrarne var .. (Fredrika Bremer) alltjämt på rörlig fot. Sylwan SvLit. 111 (1903).
ε) i uttr. som beteckna att ngn sätter sig l. ngn annan l. andra i (hastig) rörelse o. d.; särsk. (i sht. vard.) i uttr. taga (förr äv. sätta) till fötters l. fötterna, äv. till fötter (förr äv. till foten l. till ett par fötter), hastigt begiva sig bort l. undan, fly (undan), taga till flykten, rädda sig gm flykten; få fötter (under sig), få fart, sätta sig i hastig rörelse, begiva sig i väg, ”taga till fötters”; sätta (förr äv. göra) fötter under ngn, förr äv. göra l. giva ngn fötter o. d., giva ngn fart, komma (tvinga) ngn att raskt giva sig i väg, driva ngn på flykten; förr äv. taga fötter på rygg, ”lägga benen på ryggen”; ngn gg oeg. l. bildl. i fråga om sak. Huar .. (knektarna) icke packe sigh vthöfuer till theres Phaner, .. då wele wij så göre fötter vnder them, at (osv.). SUFinlH 1: 348 (1602). (Jag) hafwer .. / Them Danskom hädan fötter giort. Messenius Blanck. 3 (1614). Bettre rådh jagh ey finner här, / Än til Fötterna taga. Brasck TyKr. C 2 a (1649). (I krigstider) får Penningen Wingar och Fötter. Fernander Theatr. 457 (1695). Hon fötter tog på rygg. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). De .. satte til fötters, och .. kommo .. undan. Dahlberg Lefn. 40 (c. 1755; uppl. 1911). Då ändtligen fick trosspojken fötter under sig och tog till att springa. Topelius Vint. I. 1: 42 (1863, 1880). Hon (dvs. kon) ligger .. färdig att resa sig och ta till fötters. PT 1901, nr 154 A, s. 3. — jfr (†): (Han) dreeff .. migh ifrån mine gäster .. att iagh motte till footen. ManhaftLöjtn. 44 (1666). jfr äv.: Ryszen (har) .. frälsat sig med fötterna. Block Progn. 47 (1708).
ζ) i uttr. som eg. beteckna att ngn beträder (l. har beträdt o. nu) befinner sig på ett ställe o. d.; ofta i bildl. l. överförd anv.
α') i uttr. sätta (o. d.) foten l. sin fot, äv. (nästan bl. i nekande sats, i sht emfatiskt, vard.) komma o. d. med sin fot ngnstädes, beträda ett ställe, begiva sig (ngnstädes hän) o. d. Sätta foten på marken, stiga ned på marken. Sätta foten i land, landstiga. Vore .. fiender .. tilbiude att settia theris fot in i thetta rige igen (för att härja). RA 1: 282 (1540). Om jag sticker foten utom dörren. Kellgren (SVS) 6: 19 (1773). Han har icke varit med sin fot i vårt hus. Nordforss (1805). (Jag) sätter .. aldrig mer min fot inom deras dörrar. Michaelson Ungk. 106 (1892). Nu kommer hon inte med sin fot / in öfver denna tröskel mer. Andersson Plautus 69 (1901).
β') (†) i uttr. l. sätta o. d. en l. sin fot l. foten in (ngnstädes l. i ngt), intränga o. sätta sig fast (ngnstädes l. i ngt), vinna insteg (ngnstädes) o. d.; jfr γ' o. δ'. På thet ath .. (Kristiern II o. hans släktingar) åther motte och kunde få en fott hijt jn j Rikitt. GR 14: 62 (1542). Girs G1 232 (c. 1630). Om han får in foten i någon förmån, drar han in hela kroppen. Dalin Arg. 2: 241 (1734, 1754).
γ') (numera föga br.) i uttr. fatta fot, förr äv. l. ha (en) fot l. fästa l. sätta fast foten l. sin fot (ngnstädes), = δ'. RA 1: 703 (1560). Alt ifrån den tijdh H: Mt: sin foot först på Tysche Botnen fäste. RARP 1: 149 (1631). Westphalen, der sahl. K. M:tt ingen fott hade i sin lijffztijdh. RP 6: 410 (1636). Sedhan Hans Mtt. hafwer satt Foten fast widh Oderen. Emporagrius LTorstenson 161 (1651). Lät ei then förödnings stygghet i / Tin helgedom få fot. Kolmodin Rök. 103 (1728). (Fienden) Som mäktigt fattat fot uti hans land. Hagberg Shaksp. 3: 42 (1848). Först när (i slutet av 1700-talet) rörelsen fattar fot på skandinavisk mark, får den sin rätta styrka. Blanck NRenäss. 118 (1911).
δ') i uttr. l. fatta l. vinna l. ha l. äga o. d. (förr äv. taga l. fästa l. sätta) fast fot (förr äv. en fast fot), förr äv. (en) full l. kraftig o. d. fot (ngnstädes l. i ngt), sätta sig resp. ha satt sig fast (ngnstädes), få resp. ha fotfäste l. stödjepunkt (ngnstädes l. i ngt); ofta bildl.: vinna resp. ha vunnit starkt insteg, erövra resp. inneha en fast ställning, befästa resp. ha befäst sitt inflytande (ngnstädes l. inom ngt) o. d. (Att) k: Cristiern .. schwlle faa her een fasth footh inne, och faa riichit ighen. GR 2: 117 (1525). Så at Konung Fredrich och the Danske icke finge rätt fullan Foth ther inne. Tegel G1 1: 83 (1622). Ther Frantzosen en .. fast foot vthi Italien sättia skulle. Brask Pufendorf Hist. 428 (1680). At Spanien där (på Karaibiska öarna) icke äger någon fast fot. Oldendorp 1: 4 (1786). Långt förr än christendomen .. fick fast fot i landet. Schlyter JurAfh. 2: 40 (1835, 1879). Svearne .. togo fast fot i Håbo härad. Därs. 68. 20. jägarebataljonen genomströfvade skogen, för att hindra fienden att der fatta fast fot. Rappe Nordarm. 122 (1874). Det är .. genom .. (Lessing), som formbegreppet i sin utsträckta fattning vunnit fast fot inom skönhetsläran. Nyblom i 3SAH 8: 264 (1893).
ε') i uttr. stå med ena foten i (ngt) o. d., till hälften befinna sig i l. tillhöra (ngt), icke ännu ha helt frigjort sig från l. utträdt ur (ngt), l. hålla på att inträda l. inveckla sig i l. övergå till (ngt) o. d.; särsk. (i sht i vitter stil) i uttr. stå med ena foten (förr äv. sin fot) i graven o. d., stå på gravens brädd, icke ha långt kvar att leva; stundom stå med båda fötterna i (ngt) o. d., helt o. hållet befinna sig i l. tillhöra (ngt) o. d. Martini Bew. F 1 b (1604). Om iagh än med den ena Foten stode vthi Grafwen. RelCur. Föret. (1682). (Valerius) stod med ena foten inne i den gamla gustavianska tidens konstsmak. Sturzen-Becker SvSkönl. 33 (1845). Ofrälsestånden stå redan med ena foten i vårt läger. Rydberg Frib. 22 (1857). Sådan Faust nu var, befann han sig .. med båda fötterne i romantikernes läger. Lysander Faust 91 (1875). Koch Arb. 121 (1912).
η) i uttr. vara l. hålla sig l. komma l. hjälpa o. d. (ngn) på fötter(na), förr ngn gg på foten, vara l. hålla sig uppe l. i rörelse resp. resa sig l. sätta sig i rörelse resp. hjälpa (ngn) att resa sig osv.; förr äv. stå på fötterna, pregnant: stå upprätt, hålla sig upprätt. Redan kl. 5 om morgnarna är han på fötter (dvs. uppstigen). Om man bedher (honom) gå til kyrkio (osv.) .. strax är han på fötterna och göret. LPetri 2Post. 229 a (1555). (Major Gyllenstiernas bataljon var) den sidste af alt infanterie (som) ännu stod på föttren. KKD 2: 229 (c. 1710). Igenom thenna händelse kom Thidrek på fötterna igen, och högg Ecka på halsen. Peringskiöld Vilk. 104 (1715). Hela godset var på fötter och deltog i glädjen. Benedictsson Ber. 236 (1888). — särsk.
α') i fråga om hälsotillstånd o. d.: vara l. vistas uppe, vara frisk, resp. stiga upp l. tillfriskna resp. förhjälpa (ngn) till hälsan o. d. Nätt och jämt kunna hålla sig på fötterna. Gudh .. haffuer .. vnt och forlänt oss wår helse, så atuj är kompne opå föterne igen. GR 12: 252 (1539). Kan jag .. bara hjelpa en enda Patient .. på fötterna. Envallsson TokrolNatt. 22 (1791). Bremer Brev 4: 403 (1865).
β') bildl., i uttr. hjälpa l. sätta l. ställa l. bringa o. d., förr äv. komma (ngn l. ngt) på fötter(na) o. d., uppresa l. upprätta (ngn), (ånyo) förhjälpa (ngn) till en god l. bättre ställning o. d., återupprätta l. upphjälpa (ngt), (åter) bringa (ngt) i godt skick o. d.; i sht förr äv. komma på fötter(na), resa sig, återupprättas, upphjälpas osv.; ofta i fråga om ekonomiska förh. Råke wij .. vthaff swagheet falla, så hielper then helige Ande oss vppå föterna igen. LPetri 2Post. 96 a (1555). Att gerbrij, carduangmakerij och lärmakerij kunde här inrijkes sättes på fötterne. RP 8: 100 (1640). En liten hielp och undsättning, skulle komma mig på fötren igen. Lagerström Gir. 54 (1731). Hur går det .. med filosofien, som du skulle bringa på fötter? Blanche Läk. 28 (1846). Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter. Lagerlöf Saga 125 (1908).
ϑ) [bet. utgår sannol. delvis från 4 b (o. 5)] i uttr. stå (förr äv. vara grundad o. d.) l. ställa l. sätta (ngt) på säkra l. starka l. goda (förr äv. fasta) l. osäkra l. svaga l. dåliga fötter o. d., vara väl resp. svagt grundad, ha l. giva (ngt) en säker (o. d.) grund, befinna sig l. ställa l. sätta (ngt) i en trygg l. god resp. osäker l. dålig ställning, vara l. försätta (ngt) i ett stadigt resp. vacklande läge o. d. Hans anseende, kredit har länge stått på osäkra fötter. Denna mening (åsikt) står på svaga fötter. Henrici RijkzTitel (dvs. anspråk på riket, är) vppå ganska swaga Fötter grundad. Brask Pufendorf Hist. 128 (1680). Newton (har) .. satt .. (naturvetenskapen) på fasta fötter. Ljungquist PVetA 1752, s. 5. Ett project, som .. skall sätta min economie på goda fötter. Kellgren BrefClewb. 75 (1782). Hans finanser stodo på dåliga fötter. Carlén Repr. 81 (1839). Jonas Lie's rykte stod redan förut på säkra fötter. PT 1882, nr 166 A, s. 3.
ι) i uttr. stå på egna fötter, reda sig själv, vara oberoende (av andra l. andras hjälp); äv. med sakligt subj. Cavallin (1875). (Man måste) sätta rikshushållningen i ett sådant skick, att statsverket kunde .. för framtiden stå på egna fötter. Odhner G3 1: 365 (1885). (Den ryske) bonden har (efter livegenskapens upphävande) .. icke lärt sig att stå på egna fötter. VL 1904, nr 256, s. 4.
κ) i uttr. falla till ngns fötter, lägga ngn l. ngt för sina l. ngns fötter o. d.
α') (numera i sht i vitter stil) i uttr. falla (ned) l. kasta sig o. d. till (i sht förr äv. för) ngns fötter (stundom fot), äv. (numera bl. i högre stil, med ålderdomlig prägel) ngn till fota, förr äv. till fot l. fots, i sht förr äv. ligga för ngns fötter (förr äv. fot) o. d.; eg.: kasta sig ned resp. ligga (i stoftet) inför ngn; vanl. bildl.: böja sig för ngn (i bön l. tacksamhet l. vördnad l. underkastelse o. d.), ödmjukt bönfalla ngn, ödmjuka sig för ngn, underkasta sig ngn l. ngns makt o. d. Nw ligger iach .. för thina föther, och bedhis hielp. OPetri MenFall H 2 a (1526). (Isak till Jakob:) Folk tiäne tigh och slechter falle tigh til fota. 1Mos. 27: 29 (Bib. 1541). The Spanier .. föllo honom (dvs. kejsar Karl V) strax til foots, ödmiukeligen begärandes, at han wille blifwa qwar (i deras land). Schroderus Dress. 262 (1610). Medh ödmiuk böön fall Gudh til foot. Ps. 1695, 247: 1. Jag skal kasta mig för hans fötter. Ehrenadler Tel. 154 (1723). Höga Majestät! vi alle / För dina fötter nederfalle. Ps. 1819, 3: 1. Afzelius Sag. 6: 275 (1851: till fota). Så kastade sig allt till konungens fötter, instämde i hans lof. Malmström Hist. 6: 451 (1877). Hvartill tjänte det oss, att Tarquinii fasces ha brutits, / .. om en kvinna vi fallit till fot. Cavallin (o. Lysander) 96 (1885). — särsk. [efter fr.] (†) ss. hövlighetsfras (i sht i brev), i uttr. lägga l. sätta sig l. ngn för ngns fötter, till ngn frambära uttrycket av sin l. ngns djupaste underdånighet l. vördnad o. d. Sätt mig för konungens fötter, ifall Hans Majestät någon gång värdigas nämna mig. Leopold (1788) i MoB 9: 81. Jag sätter mig för Min Nådiga Cousines fötter. Dens. (1792) i 2Saml. 8: 88 (i brev). Jag (hade) .. befallning af Hans Excellens att lägga honom för hans Maj:ts fötter. Wingård Minn. 3: 120 (1846).
β') i uttr. lägga (ngn, ngn gg ngt) för sina fötter (ngn gg fot), äv. (i högre stil, med ålderdomlig prägel) sig till fota, förr äv. till fot, tvinga (ngn) att böja sig i ödmjukhet l. underkastelse l. beundran o. d., tvinga (ngn l. ngt) till underkastelse, besegra (ngn l. ngt); ha l. se (ngn) för sina fötter o. d., ha besegrat l. betvingat (ngn), se (ngn) besegrad osv.; numera i sht om kvinna (i fråga om förh. till det andra könet) l. om konstnär o. d. (i fråga om förh. till publiken osv.). Du (Cupido!) biuder til at läggia dig til Foot, / The bålde kyske Gudinnor? Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Hon .. hade hundratals tillbedjare för sina fötter. Wetterbergh Altart. 127 (1848). Då Ryssland, efter att ha lagt Turkiet och Polen för sina fötter, skulle .. rikta sitt inflytande på Sverige. Odhner G3 1: 64 (1885). Han såg hela sin fädernestad för sina fötter. Heidenstam End. 136 (1889). Du, som vantrons öfvermakt / Dig till fota lagt. Flensburg Sång. 82 (1894, 1915).
γ') (numera nästan bl. i högre stil) i uttr. falla till fota, förr äv. till fot, falla till föga, ödmjuka sig, erkänna sig besegrad, underkasta sig; tvinga, ngn gg slå (ngn, äv. ngt) till fota o. d., besegra, betvinga (ngn l. ngt), tvinga (ngn) till underkastelse, nedslå (ngn l. ngt). Iag faller til foot, / Beder om nådh. Messenius Svanhv. 51 (1613). Jag säger er: framåt med fasta fjät, / I jordens folk, och fallen ej till fota! CVAStrandberg 5: 94 (1862). Till fota tvangs hvart trots, som lömska ränker spann. Flensburg Sång. 79 (1894, 1915). Tyska förbundet .. föll helt beskedligt till fota. IllMilRevy 1898, s. 33.
δ') (i sht i högre stil) i uttr. (ned)lägga (ngt) för l. inför, stundom vid ngns fötter (ngn gg fot), äv. (i högre stil, med ålderdomlig prägel) ngn till fota, förr äv. ngn å fot, vanl. bildl.: hembjuda l. överlämna (ngt) till ngn ss. tecken på underkastelse l. ss. gärd av djup vördnad o. d. (Jupiter) lägger .. sin Scepter och Crona / Min (dvs. Venus') Son å foot. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Så talade han rörd, och lade / för skaldens fötter ned sin krans. Tegnér (WB) 4: 6 (1822). Det är blott åtta år / Se'n denne Percy .. / .. sträfvade för mig som för en bror / Och lade lif och kärlek mig till fota. Hagberg Shaksp. 3: 312 (1848). Nu .. har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot. Rydberg Vigg 9 (1875).
λ) (†) i uttr. l. bringa l. lägga (ngn l. ngt) under fötterna l. sina fötter l. under fot o. d., besegra, underkuva, undertrycka (ngn l. ngt); hava l. hålla (ngn l. ngt) under sina fötter l. foten o. d., hålla undertryckt l. underkuvad, härska över (ngn l. ngt); falla under ngns fötter, bliva besegrad osv.; lägga l. giva (ngn) under ngns fötter o. d., giva ngn (ss. besegrad) i ngns våld; ligga under fötterna o. d., vara undertryckt, ligga nere. Han moste regnera till thes han legger alla sina fiender vnder sina föter. 1Kor. 15: 25 (NT 1526). The skola icke kunna migh emoot stå, the moste falla vnder mina fötter. Psalt. 18: 39 (Bib. 1541). Herren haffuer giffuit them vnder idhra fötter. Judit 14: 5 (Därs.). Copparhandellen bliffuer .. jemmerligh bracht under föttren. OxBr. 11: 477 (1632). Justitieväsendet ligger under fötterne, näringar tage aff. RP 8: 193 (1640). Sedan .. (danskarna) aff Norige sigh Mästare giordt hafwa, (hava de) sigh beflijtat samma Nation vnder fothen at hålla. Brask Pufendorf Hist. 342 (1680). (Han har) halfwa Turkens Häär sig under föttren lagt. Brenner Dikt. 1: 112 (1693, 1713).
μ) i uttr. trampa (i högre stil ngn gg träda, förr äv. tråda), förr äv. kasta (ngn l. ngt) under fötterna, förr äv. under (sin) fot, vanl. bildl.: undertrycka l. underkuva (ngn l. ngt), behandla (ngn l. ngt) föraktfullt l. hänsynslöst, på ett våldsamt sätt kränka (ngn l. ngt), förtrampa (ngn l. ngt), tyrannisera (ngn). Trampa ngns rättigheter under fötterna. Min wen them iagh migh betroodde .. trampadhe migh vnder fötternar. Psalt. 41: 10 (Bib. 1541). Alla mina sorgher, / trådher iagh undher min Fott. Visb. 1: 110 (c. 1620). Rätten hålla the (dvs. de onda) för spott, / Och vnder föttren kasta. Ps. 1695, 72: 5. Ack! hjertans ve, / Att jag skall se / .. Guds väsens beläte / Under föttren trädas. Därs. 1819, 98: 1. Jag honom bjöd min vänskap an så varmt, / Han trampat under fötterna min gåfva. Oscar II 2: 62 (1861, 1887).
ν) (i sht i högre stil) i uttr. ligga l. sitta vid ngns fötter o. d., vanl. bildl., för att beteckna ett på samma gång ödmjukt o. förtroligt förhållande till ngn; särsk. [jfr Apg. 22: 3] (i sht i religiös stil) i uttr. sitta vid ngns fötter, i fråga om förh. mellan lärare o. lärjunge, ofta övergående i bet.: vara ngns lärjunge, (ödmjukt) tillägna sig ngns lärdomar o. d. (De) funno mannen .. sitiande wedh Iesu föter. Luk. 8: 35 (NT 1526). Dröj, lik Maria, med känslor rena, / Vid Jesu fötter, och hör och bed! Wallin Vitt. 1: 54 (1839). (De) som suttit vid lärarens fötter och nu sjelfva såsom vetenskapsmän trädt ut i lifvet. Rundgren i 3SAH 2: 39 (1887). jfr: Iach är en Iudisk man, födder j Tharso j Cilicia, men vpfödder her j stadhen för Gamalielis föter. Apg. 22: 3 (NT 1526).
ξ) i numera obr. uttr. (jfr ζ β' o. λ). Man wil sleppa hender och fötter och intet meer göra. FörsprSalB (Bib. 1541). Hans Nådz Maiesteet skulle så låta stöta .. (dalkarlarna) i wanmalet, att icke en foet skulle komma igen vp om Börstade ferio. Svart G1 117 (1561). Vij förnummo dageligen, att .. (dansken) lijka som satte foten för oss och ville oss stielpa. RP 8: 348 (1640). Att wij näppligen draga footen uhr kriget, förr än inbördes illwilia huffwudet framsticker. RARP 4: 490 (1650). — särsk.: [efter 1 Sam. 24: 4 (se nedan); ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] betäcka sina fötter, eufemistiskt för: göra sitt tarv. Ther (var) een kula, och Saul gick ther in til at beteckia sina fötter. 1Sam. 24: 4 (Bib. 1541). Dryselius Måne 471 (1694). från hand till fot (ngn gg till fota) l. till hand och fot, från huvud till fot, från topp till tå, helt o. hållet, fullständigt. (Jag vill) smöria tigh wäl ifrån hand till fota. Chronander Bel. I 3 a (1649). Han haf(ve)r .. effter fattigh lägenheet förskaffat honom kläder till hand och foot. VDAkt. 1679, nr 78. Posten 1769, s. 1098.[jfr motsv. anv. i ä. t.] hava (både) händer och fötter (med sig) o. d., duga ngt till, vara ngt bevändt med. Svaret ”skulle hafva händer och fötter med sig”. Annerstedt UUH II. 1: 46 (cit. fr. 1659). Hans giärning haar Händer och Fötter. Grubb 305 (1665). Scherping Cober 2: 390 (1737). (bränna, slå ihjäl o. d.) för fot, i grund. (Karl Knutsson) droogh med en ganska stoor häär in i Skåne, brende och skinnade alt för foot. OPetri Kr. 215 (c. 1540). Tegel G1 2: 323 (1622). l. stå på fallande fot o. d., se FALLA II 1 e. — gå på havande l. väntande fot, vara havande resp. (snart) vänta sin nedkomst. Hwilken Qwinna går på hafwande Foot, åth henne (osv.). Hildebrand MagiaNat. 98 (1654). När .. (den havande) går på wentande Foot. Hoorn Jordg. 1: 33 (1697). VDAkt. 1780, nr 516.[jfr motsv. uttr. i mnt. o. t.; jfr Grimm Wb. 4: 976, 996] sätta sin fot l. foten bredvid l. emot (ngn annans l. ngn) l. fästa fot (emot ngn) l. sätta fot emot fot (med ngn) l. stå (ngn) fot emot fot l. till fota o. d., i en rättegång offentligt o. personligen framträda l. uppträda ss. (ngns) anklagare l. motpart, stundom allmännare: uppträda ss. motståndare l. medtävlare (till ngn), kämpa emot l. tävla med (ngn); bjuda (ngn) foten, erbjuda sig att upptaga kamp l. tävlan (med ngn), bjuda (ngn) spetsen. Ee när han tilstädes kommer (inför rätten) och sin foot brede vedh min settie vill. GR 23: 302 (1552). Denn som her efter sådant otilbörliget snack förehafuer eller omtaller .., skall wara förplichtat festa foodt sådant beuissa. VRP 1632, s. 455. Vill nogon sättia foten op emot Regeringen. RP 7: 72 (1637). At .. (din anklagare) borde stå dig foot mot foot. Kempe Proberugn Dedik. A 6 b (1664). Som han .. (för saken) är frijdombdher, och ingen dierffwes stå honom dherföre till fotha. VDAkt. 1675, nr 234. Wårt språk (är) så regelbundit, och så faststelt, at thet kan .. biuda alla språk .. foten. Swedberg SabbRo Föret. § 15 (1712). Weibull LundLundag. 260 (1883). [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] hålla (ngn) fot, hålla stånd (emot ngn). PErici Musæus 1: 104 a (1582). Här är ju Oden sielff, hwem håller honom Foot? Lucidor (SVS) 119 (1669).
2) om den del av strumpa l. skodon som betäcker själva foten. Om foten sönder är (på mina strumpor), så får jag dem förfötte. Livin Kyrk. 63 (1781). Fot .. på en stöfvel. Berndtson (1880). GHT 1895, nr 246, s. 2.
3) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] närmande sig l. övergående i bet.: fjät, spår, steg.
a) (†) i uttr. följa (ngn) på fot(en) o. d., följa (ngn) i fjäten l. i spåren, följa (ngn) hack i häl; äv. bildl. GR 1: 57 (1523). Wore fiender, szom wij tiit jnd j byn forfolgde på foot frå Halmstade. Därs. 10: 350 (1535). Att man dhå på färschen foot fulfölgde them. Därs. 15: 147 (1543). (Svenskarna) fölgde .. fienden så tätt på fothen, at (osv.). KKD 3: 66 (c. 1710). Olyckan följer Menniskiorna altid på fot. Humbla Landcr. 8 (1740).
b) (numera föga br.) jäg. spår; särsk.: inspår (efter djur som ringas), infot. Leijonflycht (1827). Cirka 200 meter ifrån mig tappade (hunden) Pil foten. Jahn DjurJägL 46 (1909).
c) i uttr. fot för fot, förr äv. fot om fot, steg för steg; i sht förr äv. bildl.: (så) småningom, (helt) sakta l. omärkligt. (Åsnan) bleff mykit trött, och orkade icke foot för foot. Balck Es. 207 (1603). Det (var) icke .. möjeligt få bonden at fortare kjöra än fot om fot. SvMerc. V. 3: 290 (i handl. fr. 1752). (Romerska riket) gick fot för fot från lutande til fall. Dalin Montesquieu 167 (1755). Det bar åter ned mot dalen, men ej raskt och muntert, endast fot för fot. Lagerlöf Drottn. 116 (1899).
4) [jfr motsv. anv. i d., mnt., t., eng., fr., lat. o. gr.] i överförd anv., om del av föremål l. underlag under föremål o. d.
a) (†) om (nedre delen av) vardera av grenarna av ett vinkelböjt l. bågformigt föremål l. liknande linje; särsk.: (spets av) cirkelben. Stiernhielm Arch. P 1 a (1644; i fråga om passare). (Vid sughäverten) Kommer det intet an på längden af fötren. Triewald Förel. 2: 179 (1729, 1736). En stor half-cirkel, hvars boga vände sig ut mot Elfven, men dess fötter mot landssidan. Kalm Resa 3: 436 (1761). Sandström KrMat. 21 (1840). — jfr CIRKEL-, KNÄ-FOT.
b) om (nedtill utskjutande l. undre, stundom bredare o. plattare, stundom smalare) del av föremål medelst vilken detta hålles i upprättstående ställning l. stöder l. vilar mot l. är fäst vid sitt underlag o. d.; stundom: ben (se d. o. II 2 b); äv. om i förh. till föremålet självständig(t) l. lös(t) underlag l. ställning o. d. varpå ngt vilar: bas, sockel, fotställning o. d.; stundom svårt att skilja från c. En gryta med (l. ) tre fötter. Byrå med svängda, svarvade, förgyllda fötter. En pall med låga fötter. Dricksglas med fot. VarR 23 (1538). Tabernaklet medh tess teckilse och offuerteckilse, ringar, brädher, skotstenger, stolpar och föter. 2Mos. 35: 11 (Bib. 1541). Itt litet förgylt Monstrantz, med en huiit foot. GR 17: 418 (1545). Et fornadt bord .., hvars fierde fot .. stöddes med en söndrig kruka. Dalin Arg. 1: 240 (1733, 1754). 1 st. stekspett med dess foth. BoupptVäxiö 1781. Små tappar i foten på (schack-)pjecerna. Gosselman SNAmer. 1: 37 (1833). Den romanska kolonnen har som särskild fot en fyrkantig plint samt den attiska basen. Hahr ArkitH 183 (1902). i bild. En kung, som vill stödja sig på penningmännen .., har satt de murknaste fötter, som tiden kan erbjuda, åt hans tron. VRydberg (1877) hos Warburg Rydbg 2: 159. — jfr ALTAR-, BLY-, BORDS-, BÄNK-, DEGEL-, GALG-, GRYT-, JULGRANS-, JÄRN-, KAKELUGNS-, KALK-, KASTRULL-, KITTEL-, KOLONN-, KOPPAR-, KORS-, NYST-, PALL-, PELAR-, SKÅP-, STOL(S)-, TENN-, TRÄ-FOT m. fl. — särsk. i ett flertal (huvudsakligen) fackliga anv. Fötterna på ett fiolstall. Linc. Cccc 5 a (1640; om takfot). Foten (till svarvstolen) .. utgöres .. vanligast af två lodrätt stående stolpar, i hvilka medarnes ändar äro infällda. Luttropp Svarfk. 11 (1839). Takstolen hvilar .. medelst en s. k. fot l. tass på i byggnadens längdriktning gående remstycken. NF 15: 1309 (1891). — jfr TAK-FOT. — särsk.
α) i sht byggn. om den nedersta (bärande) delen av byggnadsvärk o. d.; i fråga om moderna byggnader: den nedersta ovan jord synliga delen (upp till jämnhöjd med bottenvåningens golv). (Att) tornet motte .. bliffwe .. nidt widt fothenn wäl förwaret. GR 16: 458 (1544). Underdelen af klockestapelen, neml. Foten och stodarne. VDAkt. 1733, s. 2. Läroverkshuset .. är uppfördt af tegel på fot af finhuggen granit. TT 1880, s. 125. — jfr HUS-, MUR-FOT.
β) i sht bot. om den del av en svamp som uppbär hatten; bot. äv. om nedre delen av bladstammen hos vissa andra växter (t. ex. ormbunkar o. palmer). Svampar med fjällig fot. Sahlstedt (1773). Fot, är nedersta delen af en Bladstam .. på Svampar, Ormbunkar och Palmträn. Brander NatH 44 (1785). Fries SystBot. 249 (1897). (Kantarellen) kan tagas hel med fot och allt. Montell Frun 58 (1898).
γ) i fråga om järnvägsskena, ”I-balk” o. d.: den nedre, plattade delen (som är avsedd att vila mot underlaget). JernkA 1860, s. 81 (i fråga om järnvägsskena). I-balkar .. med foten vikt parallel med lifvet. TT 1897, Allm. s. 139. — jfr RÄL-, SKEN-FOT.
δ) boktr. dels om ”kroppen” på en typ, dels om stocken till en klisché o. d. Schulthess (1885). Hasselquist Boktr. 7 (1905; i fråga om boktryckstyp). 2UB 10: 321 (1907; i fråga om klisché).
c) om den nedre l. nedersta delen av ett föremål i allm. (utan särsk. tanke på att denna del tjänar ss. stöd l. fäste o. d.); icke alltid säkert skilt från b. Foten av ett träd, ett vattenfall. På nattlig strand, vid svall och bölja, / Min gamla hydda enslig står; / Dess fot de vreda vågor skölja. BvBeskow (1868) i Svea. Poet. album 373 (1870); jfr b α. Sjöarna bröto sig, purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna. Strindberg Hafsb. 7 (1890). Ett isflak hade skjutit sin fot under bogen (på fartyget). SD(L) 1904, nr 1, s. 4. — särsk.
α) om den nedersta (bredare, mera långsluttande) delen av ett bärg l. en kulle o. d.; i uttr. vid foten av (bärget o. d.) äv. övergående i ε. Kiöping Resa 33 (1667). Vid Foten af Bärget Libanon. Ehrenadler Tel. 100 (1723). Alla tre kullarna voro tämligen branta, vid foten omgifna af skog. Fryxell Ber. 6: 431 (1833). Skuggorna förskräckta till bergens fötter fly. BEMalmström 6: 35 (1839). Då vi kommo till foten af Slottsbacken. De Geer Minn. 1: 205 (1892). — jfr BÄRG(S)-, KLIPP-FOT m. fl.
β) (†) spole (på en fjäderpänna). Möller (1790).
γ) (föga br. utom i ssgn FOT-NOT) om nedre ändan av bok l. boksida o. d. Vid nedre ändan (av boken) eller foten .. tager .. (man vid bindningen) bort mindre papper än upptill. AHB 111: 28 (1882). Den långa, vid foten af sidan återgifna titeln. HHildebrand i 3SAH 12: 231 (1897).
δ) i ett flertal fackliga anv. JournManuf. 1: 136 (1825; i fråga om spik). En labialpipa (på orgel) .. består af fot, kärna och kropp. Drake Töpfer 77 (1850). Kornet (å kanonen) .., af stål, består utaf 4 delar: den gängade delen, foten, stjelken och spetsen. De Ron o. Virgin I. 1—3: 39 (1886). — särsk.
α') sjöt. om nedre delen av stående rundhult (mast, stång). Dalman (1765; i fråga om mast). Foten af hvarje stång sättes i säkra skor. Platen Glascock 1: 282 (1836). Stormastens fot stannar ungefär 3 tum öfver vattenlinien. TIdr. 1882, s. 107. Ekelöf Ordl. (1898). — jfr MAST-FOT.
β') i sht skogsv. om den nedersta yttre delen av en kolmila. Wallner Kol. 22 (1746). Under sista stadiet sker kolningen med öppen fot. Ekman SkogstHb. 240 (1908).
γ') (förr) landt. i fråga om plog; jfr FOT-PLOG. Kalm Resa 1: 357 (1753). Gadd Landtsk. 1: 368 (1773).
δ') (†) mat. i fråga om triangel: bas. Swedenborg Reg. 6 (1718). Därs. 68.
ε') bot. om nedersta delen av ett blad. Lundström Warming 151 (1882). Knoppbladen (hos Parnassia) bestå af en bred fot och en mer eller mindre äggrund skifva utan skaft. BotN 1896, s. 226. — jfr BLAD-FOT.
ζ') boktr. om den nedersta (ofta längre) raden i en boktitel. Tryckorten, titelns fot, skulle sättas med större typer. NordBoktrK 1905, s. 303. Därs. 1906, s. 60.
ε) (i sht i vitter stil) allmännare, i uttr. vid foten av (ngt) o. d., övergående i bet.: på det ställe där (ngt) vidrör marken, nedanför (ngt) o. d. (jfr α); äv. mer l. mindre bildl. Oron bor vid Thronens fot. Tegnér (WB) 1: 226 (1807). Vid korsets fot jag faller ner. Ps. 1819, 185: 6. Vid trappans fot. Nyblom Twain 1: 13 (1873). Jag sträckt mig till ro på björnens hud / vid foten av lågande härden. Karlfeldt FlBell. 16 (1918).
d) (mindre br.) fotända (av säng o. d.). Pysen låg .. vid sängens fot och sof. Nyblom Hum. 95 (1874). Auerbach (1908).
5) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] (i sht i skriftspr.; jfr dock c o. d) bildl.: grund, grundval, basis; vanl. övergående i bet.: ordning, skick, beskaffenhet, förhållande o. d., l.: tillstånd, ställning, läge, situation o. d.; numera bl. i sg.; i sht i uttr. befinna sig l. stå l. sätta l. ställa (ngt l. ngn) på en så l. så beskaffad fot (förr ngn gg l. så beskaffade fötter) o. d.; vanl. (numera alltid) i fråga om sak. GR 11: 75 (1536). Gudzfruchtan är .. Footen, Fundamentet och Grundwalen till alt Förstånd. Brahe Oec. 44 (1581). Att swenske språket må blij .. brackt uppå de fötter at (osv.). Columbus Ordesk. 33 (1678). Fridericus I. & II. (sökte) thet Keyserlige Wäldet öfwer Påwen vppå sin gamble Foot at sättia. Brask Pufendorf Hist. 409 (1680). Handelen kan sättas på bättre fot. Dalin Arg. 1: 15 (1732, 1754). Undervisnings-Verket .. står här (dvs. i Paris) på god fot. Björnståhl Resa 1: 3 (1769). En ny förordning .. om Lots- och Båk-inrättningen i riket, hvarigenom lotsarne blifvit satta på militärisk fot. Ekelund 1FädH II. 2: 222 (1831). Allt återställdes på samma fot som före kriget. Odhner Lb. 304 (1869). Bringa på rediga fötter. Berndtson (1880). Sakens ordnande på en annan fot. AtlFinl. 12—13: 29 (1899). — jfr FREDS-, FÄLT-, KRIGS-, UMGÄNGES-, UNGKARLS-FOT m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr e o. f). At sättia milicen .. vppå en .. ständigh foot. Brask Pufendorf Hist. 342 (1680). (Artilleriet) bragtes på fot af Regemente. Dalin Vitt. I. 3: 210 (1751). Sakens bringande på ren fot (dvs. på det klara). Strinnholm Hist. 4: 317 (1852).
b) (numera föga br.) med bestämning av ett ur ett egennamn, i sht folkslagsnamn o. d., avledt adj.; ofta: efter dens l. dens l. det l. det landets osv. mönster. Flera .. (av Björners) på rudbeckiansk fot utarbetade skrifter. CRBerch (1774) i 3SAH 28: 246. Viborgs Gouvernement är nu stäldt på den nya Ryska foten. Porthan BrefSamt. 1: 104 (1784). (Karl den Store) ordnade öfverallt styrelsen på Frankisk fot. Strinnholm Hist. 3: 530 (1848).
c) i fråga om (allmän l. enskild) hushållning o. d.: stat, levnadssätt, ”standard”; numera i sht (fullt br.) i uttr. leva, äv. inrätta sig o. d., på stor fot, föra stort hus, föra ett dyrbart levnadssätt. Rikets hushåldning är nu på en hel annan och vidsträcktare fot (än förut). Oelreich 792 (1755). Konungens hofhållning inrättades på en större fot. Ekelund 1FädH II. 1: 69 (1830). Herr Grefve Guiscard är en mycket ståtlig herre, som tycker om att lefva på stor fot. Crusenstolpe Tess. 3: 46 (1847). Allt ställdes på en verkligt sparsam fot. De Geer Minn. 1: 2 (1892).
d) (fullt br.) i uttr. stå l. befinna sig (i sht förr äv. vara) l. leva o. d. l. komma o. d. på sådan eller sådan fot med (förr äv. hos) ngn, stå osv. i sådant l. sådant förhållande till ngn. Stå på god, vänskaplig, förtrolig, intim, bästa fot med ngn. Leva på spänd fot med varandra. Umgås på jämlik fot med ngn. På hvad fot är du hos honom? Widegren (1788). (Man) kommer .. på en så underlig fot .. med en herre, som säger en artigheter. De Geer Hjertkl. 131 (1841). Med påfven kom Kristiern på spänd fot. Odhner Lb. 127 (1869). Med sin familj tyckes .. (Swedenborg) åtminstone tidvis ha stått på kylig fot. Lamm Swedenbg 25 (1915). (†) (Den person) med hvilken du lefvat på fot af ungdomsvän. MoB 2: 53 (1792).
e) (†) övergående i bet.: sätt, vis; särsk. i uttr. taga (ngt) på sådan eller sådan fot, taga l. fatta l. förstå (ngt) på det l. det sättet, så l. så. At R(idderskapet) o. A(deln) ville taga qvæstion på en rätt fot. 2RARP 4: 498 (1727). Inbyggarne handterades på samma sätt som de handterat öfvervundne fiender och regerades på samma fot. Dalin Montesquieu 120 (1755). Han tog saken på en mycket alfvarsam fot. Möller (1790). Dock hastigt tog han det på annan fot. Franzén Skald. 3: 157 (1824, 1829).
f) (†) övergående i bet.: villkor, betingelse(r). (År 1660) bleff .. Freden för Kiöpenhampn sluten, nästan vppå samma Foot, som then vthi Rotschild. Brask Pufendorf Hist. 340 (1680). Dalin Hist. 1: 639 (1747).
g) (numera föga br.) övergående i bet.: ståndpunkt. Commerc: Rådet har satt sig på then foten at bry sig om ingen ting än som honom angår. Swedenborg RebNat. 1: 272 (1717). (Rosenblad) och Lagerbring .. stodo .. (i sin önskan om en stark konungamakt) på samma fot som .. Axel von Fersen och .. Stedingk. SClason i SvH IX. 1: 53 (1908).
6) [jfr motsv. anv. i t., ävensom nylat. pes monetarius, myntfot; eg. en specialanv. av 5] (i fackspr., i sht ss. senare led i ssgr) (lagstadgad) enhet för beräkningen av ngt l. för förhållandet mellan tvenne storheter l. mellan delarna av ngt o. d., ”standard”; i sht förr särsk. om myntfot. Stiernhielm Arch. H 1 a (1644; om myntfot). Kopparen .. (är) den ringaste Metall, grunden och foten .., hvarefter Mynt slås. MPohl (1723) i SvSaml. 2: 36. De danska mynten skulle slås efter samme fot som den af .. (hansestäderna) antagna. Hildebrand Medelt. 1: 839 (1894). — jfr ARBETS-, DALER-, DISKONT-, GULD-, MARK-, MYNT-, RÄNTE-, SILVER-, SKATTE-FOT m. fl.
7) [ytterst efter motsv. anv. i lat. o. gr.] (numera i sht i ssgn VERS-FOT) metr. om den minsta prosodiska enheten i vers, metrisk takt, versfot. (Trokéer äro) sådana Fötter, som innefatta twenne Stafwelser. Arvidi 121 (1651). Tvenne sextonstafviga verser .. hvardera af tvenne åttastafviga membra eller fötter. Atterbom PoesH 1: 159 (1848). Wulff Värsb. 60 (1896).
8) [jfr motsv. anv. i d., mnt., t., eng., fr., lat. o. gr.] benämning på en i många länder brukad längdenhet av efter tid o. ort växlande storlek, i Sv. motsv. en halv aln l. (i senare tid) 0,29690 meter o. indelad i 12 värktum l. 10 decimaltum; äv.: så stor del l. kvantitet (av ngt) som är en fot lång l. bred osv. Han var över sex fot lång. Befinna sig ett par hundra fot högt. Ett bärg av sextusen fots höjd. Tjugo fot i längd (l. bredd osv.). På femton fots vatten (i sht sjöt.). Apg. 7: 5 (NT 1526). Iagh skal icke giffua idher en foot breedt vthi theras land. 5Mos. 2: 5 (Bib. 1541). Graffuerna om Jerusalem haffue warit .. fyretiye Fötter diwpe. Lælius Bünting Res. 1: 45 (1588). En .. Kongl. Crona hängande af 9. fots diameter. Nordberg C12 1: 38 (1740). De vanligast förekommande utländska fotmåtten äro paris-fot, engelsk fot och rhenländsk l. preussisk fot. NF (1881). Ett 13 fots grund. PT 1882, nr 84 A, s. 1. Trettio fot bräder. Janson Ön 88 (1908). — jfr LÄNGD-, LÖP-, STRÄCK-, SÄNK-, VÄRK-FOT m. fl. samt KUBIK-, KVADRAT-, SKÅLPUND-FOT. Anm. Sedan metersystemet gm förordning den 22 nov. 1875 införts i Sv., har bruket av ordet avtagit. Dock användes det ännu icke sällan, dels vard. (i sht av äldre personer), dels inom vissa särskilda områden l. yrken o. d. (t. ex. i fråga om mätning av virke, i fråga om fartygsdimensioner o. d., vattendjup m. m.), dels slutligen i historisk framställning. Jfr för övr. anm. under ALN 1. — särsk.
a) (i sht vard., föga br.) i gen. åtföljd av adj. (l. adv.) som betecknar dimension. Sjöberg Irving Ind. 34 (1827). Sju fots höga pålar. Wieselgren Samt. 140 (1876, 1880).
b) i numera obr. konstruktioner. Tije stycken galleijer om sextije fötter köhll. OxBr. 1: 169 (1621). Then ringeste (krokodil) ther är .. är på 24. eller 25. Foot långh. Kiöping Resa 87 (1667). Så att man Jorden omgräfwer till 2 eller 3 Fötter diup. Rålamb 14: 3 (1690).
c) (†) i uttr. kubisk l. sexsidig fot, kubikfot. Stiernhielm Arch. E 2 a (1644). Tijo Kannor gå på en cubisk Fot. FörordnMått 1737, § 2.
d) (†) i uttr. platt fot, längdfot; i fråga om mätning av virke. Måttet på allt slags virke .. bör vara uträknadt och reduceradt till platta fot. EconA 1808, mars s. 59.
e) mus. ss. beteckning för en orgelstämmas tonhöjd (eg. för ifrågavarande pipas längd). Genom utdrag af 16 fots stämmor transponeras .. (8-fotsstämman) en oktav lägre. Wegelius Musikl. 2: 185 (1889). jfr: Stämmornas tonhöjd .. har av ålder uttryckts genom anförandet av ett antal fot, t. ex. 8 fot, 16 fot etc. .. Dessa måttsenheter hava sin grund i det förhållandet, att en öppen, medelmåttigt mensurerad pipa, som angiver tonen stora C, mäter ungefär 8 gamla (franska) fot i längd. Hennerberg (o. Norlind) 1: 107 (1912).
9) i ssgr, ss. benämning på ngn l. ngt som har så l. så beskaffade l. så l. så många fötter; jfr BAR-, BLÅ-, EN-, GUL-, RANK-, SNABB-, TRE-, TVÅ-FOT m. fl. samt -FOTA, sbst. o. -FOTING.
Sammansättningar (i allm., utom i D, till 1).
Anm. Den normala ssgsformen är numera fot- med undantag av till bet. (1 o.) 8 bildade måttsbeteckningar (sbst. l. adj.), som numera alltid ha formen fots- (se D). Den urspr. från gen. pl. utgående formen fota- användes numera bl. arkaiserande, i sht i högre stil, i ssgrna FOTA-BJÄLL, -FÄSTE, -PALL.
A: FOT-ANGEL. (-ångel PErici, Linc. (1640))
1) [fsv. fotangel; jfr mnt. votangel, t. fussangel] (i sht förr) med fyra utstående spetsar försett (järn)-redskap, så sammansatt att, hur det än kastas, en av spetsarna alltid kommer att stå uppåt, o. som utlägges ss. hinder (särsk. för fientligt kavalleri) framför en även med andra försvarsanordningar försedd försvarsställning; stundom om annat liknande redskap (t. ex. sax o. d. för fångande av vilda djur). HH 20: 173 (c. 1585). (Ryssarna hade) kastat upp een liten linie om natten och den besatt med spanska ryttare samt strött footanglar fram för sig. KKD 5: 270 (1711). LbFörskansn. 76 (1881). (Sv.) Fotangel .. (eng.) gardentrap. Björkman (1889).
2) (†) fotgikt, podager. PErici Musæus 2: 11 a (1582). VetAH 1762, s. 3.
3) (knappast br.) växten Trapa natans Lin. Lyttkens Växtn. 537 (1907; anfört fr. Skåne).
(jfr 1 c α β') -ARTILLERI. mil. artilleri där (flertalet av) servismanskapet till fots åtföljer kanonerna. Hazelius Artill. 160 (1833). Fotartilleri förekommer .. (numera) ingenstädes vid det egentliga fältartilleriet, men väl vid bergsartilleriet. 2NF 34: Suppl. 307 (1922).
(jfr 1 c α β') -ARTILLERIST. jfr -ARTILLERI. Hazelius Förel. 386 (1839).
-BAD. (fot- 1642 osv. fota- 1642c. 1645. fote- 15781672) Varma, kalla fotbad. Fotebadh medh Camiller. BOlavi 13 b (1578). LbInternMed. 2: 1292 (1918).
-BALJA. (fot- 1743 osv. fote- 1743) balja för fotbad. ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
-BALL. (numera föga br.) hos djur: trampknöl; trampdyna. IErici Colerus 2: 373 (c. 1645). Hamilton Hundras. 30 (1900).
-BEHANDLING. pedikyr. DN 1914, nr 15757, s. 16 (i annons).
-BEKLÄDNAD. konkret.
1) till 1. Hazelius Förel. 81 (1839). Fotbeklädnaden (hos tschuktscherna) utgöres af ren- eller sälskinns-mockasiner. Nordenskiöld Vega 2: 102 (1881).
2) byggn. till 4 b α: beklädnad (av bräder o. d.) på foten av ett hus. AHB 83: 75 (1873).
-BEN. i sht anat. ben tillhörande foten; särsk. veter. om visst ben i hästens lägg. Fotbenet (hos hästen) är svampagtigt och mindre tät än de andra. Hernquist Hästanat. 10 (1778). Ett fotben af Vildsvin. Nilsson Fauna 1: 516 (1847).
-BINDEL. (i Finl.) benlinda. SPF 1846, s. 158.
-BJUDNING. obst. jfr BJUDA 23. Cederschiöld HbBarnm. 199 (1822). NF 5: 693 (1882).
-BJÄLL(E), se B.
-BLACK. jfr BLACK, sbst.1 1; äv. bildl. Gosselman Col. 1: 233 (1828). (Lingvistiken) hade ändtligen blifvit befriad från sin fotblack, den grekisk-latinska grammatikan. Claëson 1: 234 (1858).
-BLAD. (fot- 1541 osv. fota- 15411854. fote- 16421736)
1) [fsv. fotabladh] till 1; om den främre, platta delen av foten. Sathan .. sloogh Hiob medh ond såår, jfrå hans footbladh vp til hans hiessa. Job 2: 7 (Bib. 1541). (Fotbeklädnaden) bestod (i Österlandet) af en under fotbladet fastbunden såla. Ödmann StrFörs. II. 2: 48 (1803).
2) (†) till 1; om tarsen hos insekter. Linné Öl. 8 (1745). VetAH 1769, s. 275.
3) (i sht i fackspr.) till 1; på stigbygel: den undre, platta del varpå foten vilar. Wrangel HbHästv. 251 (1885).
4) [efter det (gr.-)lat. släktnamnet, som givits med syftning på de sköldliknande, liksom på en fot vilande horisontella bladen] (föga br.) bot. till 4 b: (individ l. art av) växtsläktet Podophyllum Lin. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 68. Svensson Kulturv. 203 (1893).
(4 c) -BLOCK.
1) sjöt. i l. i närheten av däcket fäst block varigm löpande gods skäres för att bekvämare kunna halas. Rålamb 10: 43 (1691). Wrangel SvFlBok 67 (1898).
2) tekn. om det nedre, fasta blocket i ett blocksystem. JernkA 1833, s. 487.
-BOJA. BtÅboH I. 9: 97 (1637). Läderfodrade fotbojor samt tillhörande kettingar och lås. SFS 1866, nr 6, s. 2.
-BOLL, se d. o. —
-BRED, -BREDD, se D.
-BRIST, se -VRIST.
-BRÄDE, äv. -BRÄDA.
1) till 1: bräde (på möbel, åkdon m. m.) att stå på l. stödja fötterna på l. emot o. d.; jfr -SPJÄRN, -STEG. Lagerström Gir. 37 (1731; i fråga om ett bord). Ett .. (skol-)bord med säte och fotbräde. TT 1871, s. 274. LD 1909, nr 78, s. 2 (i fråga om åkdon). särsk. om vid fotändan av en säng anbragt bräde (som hindrar sängkläderna att falla ned); nedre sänggavel, sängfot. Nordforss (1805). Vid fotändan (av sängen) bör finnas ett fotbräde. Svenson Sinnessjukv. 88 (1907).
2) (i sht i fackspr.) till 4 b, c: bräde som bildar l. bekläder foten av ngt; särsk. byggn. om bräde som bekläder takfoten på ett hus. DTilas (1760) i Fatab. 1912, s. 50 (i fråga om takfot). Om bottnens beskaffenhet sådant kräfver, förses bocken (som skall bilda underlag för bryggan) .. med två fotbräden. LbFältarb. II. 1: 55 (1885).
-BUNKE. (fot- 1587 osv. fote- 1640)
1) (numera knappast br.) till 1: bunke vari personer som sitta ute under den kalla årstiden hålla fötterna ombonade till skydd mot kylan. CFDahlgren 5: 66 (1833). Kindblad (1871).
2) till 4 b: bunke (särsk. tvättbunke) som vilar på (tre) fötter. Helsingius I 6 a (1587). HemslöjdsutstSthm 1880, s. 16.
-BÄCKEN. (fot- 1640 osv. fota- 1738. fote- c. 15801700) särsk. (numera bl. arkaiserande l. i fråga om ä. förh.) bäcken att tvätta fötterna i. Linc. (1640). AntT 2: 272 (1869).
-BÖJNING. gymn. Fotböjning och fotsträckning. Wretlind Läk. 3: 132 (1895).
-CIRKEL. tekn. o. handtv. passare med nedtill utåtböjda ben. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 192.
-DELAD, p. adj. bot. om fotnervigt blad: delad nästan ända ned till huvudnerverna. Arrhenius Bot. 116 (1845).
-DJUP, se D.
(4 c δ β') -DRAG. skogsv. drag(hål) som anordnas vid foten av en kolmila; jfr -HÅL, -RYMNING. LAT 1867, s. 344.
(jfr 1 c α β') -DRAGON. (förr) i pl.: benämning på ett i Finland år 1710 organiserat regemente av frivilliga. HFinlÖ 1: 160 (1710). 2NF 19: 972 (1913).
(jfr 1 c κ α') -FALL. (fot- c. 1600 osv. fota- 16031697. fote- 1737) (numera bl. ngn gg arkaiserande) nedfallande för ngns fötter, knäfall; äv. bildl. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 40 (c. 1600; bildl.). De Rewelske .. (bönföllo) Konungen i Swerige om hielp, och med fotfall gofwo sig under Honom. Tegel E14 49 (1612). Holsteinska grefvarne erbjödo sig att med fotfall anhålla om hertigdömet som län. IllSvH 2: 177 (1876).
-FALLEN, p. adj. [jfr HAND-FALLEN]
1) (numera, utom i Finl., bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) som har svårt att stå på benen, stapplande; äv.: lam, ofärdig i benen; förr särsk.: starkt beskänkt, redlöst drucken. Alla väl plägade, men ingen fotfallen. Tersmeden Mem. 2: 84 (1735). En hop .. / .. fotfallne föråldrade män. Adlerbeth Æn. 320 (1804). Landsm. XI. 3: 206 (1898).
2) [jfr t. fussloser paradiesvogel, ävensom fågelns (gr.-)lat. namn; den i ä. tid härskande föreställningen att denna fågel icke hade några fötter anses ha uppstått därigm att dess skinn fördes i handeln med dessa bortskurna] (†) utan fötter, fotlös; i uttr. fotfallna paradisfågeln, fågeln Paradisea apoda Lin. Linné MusReg. 15 (1754).
-FAST, adj.
1) till 1: som står stadigt på fötterna, säker på foten l. fötterna; numera i sht om riddjur l. dragare. JRöding i 1VittAH 1: 187 (1755). Min förare kände den stiglösa leden, och hästen var skarpögd och fotfast. Antarctic 2: 26 (1904).
2) (†) till 4 b: fast grundad; som bildar en fast grundval, fast; äv. bildl. Thet Hwshåld (där inkomster o. utgifter äro lika stora) .. hafwer ingen Foot-fast Grund. Brahe Oec. 90 (1581). På fotfast grundval. Thomander 2: 610 (1828).
-FLYTTNING. särsk. gymn. Fotflyttning framåt. Nyblæus Gymn. 17 (1847). Ling Tab. 5 (1866).
(jfr 1 c α β') -FOLK. [fsv. fotfolk] infanteri; koll. (numera bl. i sg., förr äv. i pl.). GR 3: 127 (1526). Ett Regimente werfwadt footfolk. RARP 1: 165 (1632). Värnpligtig är .. skyldig att för sin utbildning tjenstgöra .. vid fotfolket .. i .. tvåhundrafyrtio dagar. SFS 1901, nr 58, s. 15. oeg. o. bildl. Alltså ordnade förr Linnæus blommornas fotfolk, / Klädda i blått och i gult, och till Öfverstar satte han träden. Tegnér (WB) 9: 247 (1843). Ryttarne och vagnarna och fotfolket (dvs. de promenerande) på vägarne. Hedenstierna FruW 159 (1890).
Ssgr: fotfolks-bataljon.
-fänika. (förr) Spak Fan. 6 (efter handl. fr. 1579).
-regemente. Hallenberg Hist. 5: 28 (1796).
-FRI. om kjol o. d.: så kort att (den) lämnar fötterna fria. Nyblom Österut 101 (1908).
-FÄLLIG. (†)
1) [jfr 1 c κ α'] som sker gm att man faller ned för ngns fötter, knäfallande. En fotfällig afbön. AsiatB 1: 319 (1741).
2) = -FALLEN 1. Nu blef han stackar fotfällig af vid pass et stop (brännvin). Livin Kyrk. 94 (1781).
(jfr 1 c ζ γ') -FÄSTA. (†) intr. o. refl.: vinna fotfäste; få fast fot. Loenbom HistArch. 5: 27 (1629). Fransoserna börja nu ock, at fotfästa sig (i Portugal). SvMerc. 3: 844 (1758; i fråga om handel). ÖoL (1852).
-FÄSTE. (fot- 1543 osv. fota- 15411913 (i bet. 3). Anm. I bet. 3 har bl. formen fota- anträffats)
1) [fsv. fotafäste] till 1: fäste för foten l. fötterna; ställe där ngn har fäste för foten l. fötterna; ofta bildl. Ha, få, finna (bildl. äv. vinna, fatta, taga) fotfäste (ngnstädes). Förlora fotfästet l. sitt fotfäste. GR 15: 89 (1543). Vanskligheten af ett välde, som saknar fotfäste i folkets tillgifvenhet. Crusenstolpe Tess. 1: 7 (1847). Gruset låg så tätt, att ingen vegetation fått fotfäste. Hedin GmAs. 1: 287 (1898). Kristendomen och det svenska väldet började få fotfäste i Syd-Österbotten i 1200-talets midt. 2NF 34: 199 (1922).
2) (numera föga br.) till 1: (det) ställe där foten är fäst vid underbenet. VetAH 1769, s. 274. Löwegren Hippokr. 2: 608 (1910).
3) [efter Job 38: 6 (se nedan)] (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 4 b: fäste l. grund(val) för byggnadsvärk o. d.; äv. oeg. o. bildl. Hwar vppå ståår .. (jordens) fotafeste? Job 38: 6 (Bib. 1541). Almqvist Comfort 108 (1913).
(jfr 1 c α β') -GARDE. Sparre Findl. 3: 166 (1835).
Ssg: fotgardes-regemente. AB 1869, nr 73, s. 2.
(jfr 4 d) -GAVEL. å säng, likkista o. d. —
(4 b) -GLAS. dricksglas med fot. BoupptRasbo 1750.
(4 b) -GRYTA. (fot- 1549 osv. fota- 1529. fote- 15231556) [fsv. fotgryta] gryta med fötter. GR 1: 175 (1523).
(jfr 1 c α) -GÄNGARE, förr äv. -GÅNGARE. (fot- 1523 osv. fote- 15351561) [fsv. fotgangare, -gängere] person som går till fots; promenerande; pregnant l. i förb. med karakteriserande adj.: person som gärna (l. ogärna) företager l. som är skicklig o. uthållig (l. motsatsen) i att företaga (längre) färder till fots. God, dålig, rask, övad, van fotgängare. Han är ingen fotgängare. Linc. (1640). Längs åt husen (är) en liten stenlagd stig för fotgångare. Björnståhl Resa 4: 75 (1773). Stark fotgängare gick han alltid med stor hastighet. De Geer Minn. 1: 116 (1892). särsk.
a) [jfr mnt. vōtgenger] (numera bl. ngn gg i historisk framställning i fråga om ä. förh.) krigsman till fot, infanterist. GR 1: 103 (1523). Forssell Hist. 1: 137 (1869).
b) (†) gående bud, gångbud. PErici Musæus 5: 62 b (1582). Att footgångere .. förordnes .., som skaffa breffuen wäl fram. HSH 26: 273 (1633).
c) (†) betjänt (som följer sin herre till fots). Swedberg Casa 683 (1723).
(jfr 1 c α) -GÄNGERSKA. fem. till -GÄNGARE. Santesson Sv. 98 (1887).
-HAMMARE. tekn. hammare (med bred ban) för trampa o. fjäder, avsedd för bearbetning av bläck, vagnsmide o. d., tramphammare, tellerhammare. Almroth Karmarsch 397 (1839). Schulthess (1885).
-HOPP. idrott. enkelt simhopp på fötterna. TIdr. 1896, s. 391.
(4 c δ β') -HÅL. skogsv. jfr -DRAG. Wallner Kol. 21 (1746). Rinman (1788).
-HÖG, se D.
(jfr 1 c α β') -JÄGARE. (förr) mil. soldat tillhörande jägarregemente till fot. Lagerbring Hist. 1: 169 (1796). IllMilRevy 1900, s. 417 (i fråga om franska förh. under kriget 1870—71).
-JÄRN. (numera bl. arkaiserande) fotboja (av järn). BtÅboH I. 9: 97 (1637). Bååth Nordm. 57 (1898).
-KEDJA.
1) till 1: kedja varmed ngn är fängslad om foten l. fötterna, fotboja, fjätter; äv. bildl. Hammarsköld SvVitt. 2: 196 (1819; bildl.). Tegnér (WB) 8: 365 (1839).
2) [benämningen är skapad av Sjöborg (se nedan)] arkeol. till 4 c: krets av resta stenar kring foten av ett gravröse l. en gravhög. Sjöborg Nomenkl. 19 (1815). En ättekulle med fotkedja. Dybeck Runa 1842, 1: 11. 2NF 10: 79 (1908).
-KLO.
1) zool. klo å foten hos vissa insekter. AModéer i PhysSH 1: 291 (1786).
2) ett slags sko med hake som omfattar o. griper in i stolpen, använd av telefonarbetare vid klättring på telefonstolpar. TLev. 1897, nr 1, s. 1.
-KLUVEN, p. adj. bot. om fotnervigt blad: kluven ungefär halvvägs ned mot huvudnerverna. Dalin (1851). WoJ (1891).
-KLÄDE. (fot- 18041871. fote- 15561563) (†)
1) matta. InventVallentuna 1556. Ett turkisch footeclädhe. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 46.
2) kläde (handduk) att torka fötterna med. Wikforss (1804; under fusstuch). Kindblad (1871).
(jfr 1 c α β') -KNEKT. (numera föga br.) fotsoldat, infanterist. 2Mack. 12: 20 (Bib. 1541). Rydberg Vap. 35 (1891).
-KNÖL, förr äv. -KNÖLA l. -KNULA l. -KNYL l. -KNYLA l. -KNYLL l. -KNYLLA. (fot- 1623 osv. fote- 16641736. fots- c. 1730) (numera i sht i fackspr.) om den nedre, uppsvällda delen å vardera av underbenets båda ben, ankel. Inre, yttre fotknölen. L. Paulinus Gothus Pest. 88 a (1623). Egenskapen .. af vackra fotknölar .. utgjorde Grekinnornas stolthet. Tranér Anakr. 134 (1833). Svenson Sinnessjukv. 10 (1907).
-KRAFT. [jfr HAND-KRAFT] i sht tekn. kraft (för drivande av maskin o. d.) som erhålles gm rörelse av foten. TT 1871, s. 78.
-KULA. (fot- 17201749. fote- c. 1600) (†) fotknöl. OMartini Läk. 40 (c. 1600). Lind 1: 1029 (1749).
(4 b) -KVARN. (fot- 1556 osv. fote- 16681690) [fsv. fot(a)qvärn] (förr) liten vattenkvarn med lodrätt stående axel o. vågrätt hjul; skvaltkvarn; jfr -VISKA samt EN-FOTA. GR 26: 702 (1556). Hülphers Dal. 325 (1762). Fennia XX. 7: 18 (1902).
-KYSS. Dalin Arg. 2: 200 (1734, 1754). Fotkyssen var en allmän hyllning af härskaren under medeltiden. 2NF 15: 535 (1911).
-KYSSANDE, n. Schroderus Os. 2: 632 (1635).
-KYSSNING. Eberhardt AllmH 2: 352 (1768).
(8) -KÄPP. (förr) måttkäpp indelad i fot. Tersmeden Mem. 1: 36 (c. 1780). Hazelius Bef. 77 (1857).
-LAG, sbst.1, n. (fot- 1734 osv. fote- 1614) sätt att röra fötterna, gång; numera bl. ridk. i fråga om häst: beskaffenheten av fotskiftet (i var särskild gångart). Itt annat fotelagh iagh nu fåår, / Nu måste iagh wäll fastare löpa. Rondeletius 43 (1614). Hvarje allyr är till fotlaget sig alltid lik. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 55 (1836).
-LAG, sbst.2, n. (fot- 1736 osv. fote- 1736 (: fotelagsbenen)) (†)
1) anat. till 1: mellanfot. Til Fotlaget höra 5 ben. Rosenstein Comp. 82 (1736). Kindblad (1871).
2) till 4 b: underlag; fot; fotställning. Schultze Ordb. 2599 (c. 1755). Dalin (1851; med hänv. till fotställning).
-LAGS-BEN. (†) anat. till -LAG, sbst.2 1: mellanfotsben. Rosenstein Comp. 82 (1736). 2NF 8: 978 (1907).
(4 b) -LAMPA. lampa med fot, stålampa. —
-LAPP. lapp (av filt l. ylle o. d.) avsedd att svepas om foten utanpå strumpan l. i st. f. strumpa. Nordenskiöld Vega 1: 460 (1880). Till fältutrustningen hörande persedlar .. (äro bl. a.) Fotlappar. SFS 1894, nr 22, s. 3.
-LED, r. l. m. (fot- 1554 osv. fote- 1639) ledgång som förenar foten med underbenet; äv.: (den) del av foten (hos människan vrist- l. ankelpartiet) där denna ledgång befinner sig. GR 24: 426 (1554). Fotleden (hos hästen) .. är .. en rulled. ARetzius hos Billing Hipp. 49 (1836). Pojken lossade banden kring fotlederna. Lagerlöf Holg. 2: 229 (1907).
-LIK, adj. Retzius Djurr. 194 (1772). särsk. bot. i fråga om kluvet, delat l. sammansatt fotnervigt blad. Fotlikt kluven, delad, sammansatt. Fotlike .. (kallas örtbladen) då bladskaftet är tvådelt och. allenast vid inra sidan sammanhäftar flera små blader. Euphrasén Linné 27 (1792). 2NF 5: 404 (1906).
(4 b, c) -LIST. särsk. byggn. nedre list (å mur, vägg, panelning o. d.); jfr BAS-, SOCKEL-LIST. Stål Byggn. 2: 60 (1834; i fråga om panelning). 2NF 16: 767 (1911).
-LÄGG, r. l. m. (föga br.) benpipa; underben. Peringskiöld Hkr. 2: 350 (1697; efter isl.). Swederus Jagt 31 (1832).
-LÄNGD. längd(en) av en människofot ss. ungefärlig måttsbeteckning; i ä. tid äv. ss. exakt mått, = FOT 8. En gill foot längd sådana som fyra twärhender göra. VarR 45 (1538). Fötterna äro flyttade på två fotlängders afstånd från hvarandra. Wide MedGymn. 9 (1895).
(jfr 1 c α) -LÖPARE. idrott. En match mellan fotlöpare och cyclist. SD(L) 1901, nr 379, s. 4.
(jfr 1 c α) -LÖPNING. idrott. LdVBl. 1894, nr 97, s. 1.
-LÖS. (fot- 1635 osv. fota- 16851736)
1) som saknar (l. har mist sina) fötter; i sht zool. om vissa djur; särsk. (†) oeg. i pl., ss. benämning på en ordning av fiskarna som saknar bukfenor. (Lemlästade) Christne, somlige föruthan Ögon, .. somlige Footlöse. Schroderus Os. 1: 821 (1635). 1 Ordn. (av fiskarna) Fotlöse (Apodes). Regnér Begr. 183 (1780). (Steklarnas) larver äro mjuka, fotlösa. OMReuter i UVTF 35: 22 (1886).
2) [oeg. anv. av 1] (numera knappast br.) = -FALLEN 1. Stiernhielm Herc. 40 (1648, 1668). Samuel war drucken och footlöös. Murenius AV 469 (1660). Två svenske fältherrar (dvs. Banér o. Torstenson) hafva segrat fotlöse i hängbår. Topelius Planet. 1: 167 (1889).
3) (mindre br.) till 4 b: som saknar fot l. fötter l. som har mist sin fot l. sina fötter. BoupptVäxiö 1736 (om gryta). Fot-löst drickes-glas, som ej kan stå. Lind 1: 1080 (1749).
4) (numera föga br.) bildl., till 4 b: som saknar grund(val), grundlös; svagt fotad, osäker. Kempe Graanen 78 (1675). En dunkel och fotlös teori. SDS 1895, nr 83, s. 3.
-MAGASIN. (förr) på bottnen av en vagn befintlig låda för förvaring av varjehanda saker som medfördes på resan. Tersmeden Mem. 4: 250 (1766). Sundén (1885).
-MANTEL. (numera bl. i Finl.) fotsack. DA 1793, nr 74, s. 2. Topelius Vint. II. 2: 79 (1882).
(jfr 4 c γ) -MARGINAL. i sht boktr. nedre marginal. NordBoktrK 1906, s. 53.
(jfr 1 c α) -MARSCH. marsch till fots. IllMilRevy 1898, s. 12.
(4 b) -MUR. (numera föga br.) byggn. grundmur (särsk. om den del av densamma som är synlig ovan jord). Accisst. 19/9 1776, s. 61. SFS 1874, nr 25, s. 21.
-MUSKEL. anat. Hernquist Hästanat. 23 (1778).
-MÅN, se D.
(8) -MÅTT. (fot- c. 1755. fote- 1728) Triewald Förel. 1: 98 (1728, 1735). Det svenska fotmåttet. NF 5: 110 (1881).
-NERVIG. bot. om blad: försedd med två större starkt divergerande nervgrenar som bl. på inre sidan åter förgrena sig till huvudnerver för bladflikar l. småblad. Arrhenius Bot. 111 (1845). 2NF (1907).
(4 c γ) -NOT. [efter t. fussnote] anmärkning (not) i nedre marginalen av en skrift o. d. Nodermann Profår. 135 (1902).
-OMBYTE~020. i sht gymn. o. mil. skiftande av fötternas plats på stället l. under gång. Ling Tab. 8 (1866).
-PALL. (fot- 1587 osv. fota- 15381923 (betecknat ss. ålderdomligt). fote- c. 1580. Anm. I bildl. bem. användes ännu vanl. den ålderdomliga formen fota-) [fsv. fotapalder] pall att hålla l. stödja fötterna på; [efter Bib.] ofta (i sht i religiöst spr.) bildl. VarR 25 (1538). Så sägher Herren, Himmelen är min stool, och iorden min fotapal. Jes. 66: 1 (Bib. 1541). Allsvåldige! vi falle ner / I stoftet för din fotapall. Ps. 1819, 385: 1. 1 stoppad fotpall. BoupptVäxiö 1873.
(4 c) -PANEL. i sht byggn. panel som täcker nedre delen av en vägg, närmast golvet. Carlberg SthmArchitCont. F 2 b (1740).
(4 c) -PANELNING. i sht byggn. = -PANEL. Brauner Bosk. 123 (1756).
-PASSARE, r. l. m. tekn. o. handtv. = -CIRKEL. NF 12: 845 (1888).
-PLAGG, n. (numera mindre br.) jfr -BEKLÄDNAD. HFinlÖ 1: 412 (1730). Fries Grönl. 125 (1872).
(4 b) -PLOG. (förr) landt. plog av enkel konstruktion försedd med en ”fot” som stödde mot marken o. hindrade billen att skära djupare än behövligt. Brauner Åker 164 (1752). Grotenfelt JordbrMet. 334 (1889).
-PUMP. (större) luftpump (för pumpning av velociped- l. automobilringar m. m.) som vid pumpningen hålles i sitt läge med foten. PriskurWiklundVelocFabr. 1898, s. 28.
(4 c) -PUNKT. (i fackspr.) nedersta punkten av l. på ngt. Rothstein Byggn. 411 (1875). särsk. mat. om den punkt där normalen från en given punkt mot en linje träffar denna. Bergroth Geom. 20 (1876).
-PÅSE. skinnfodrad påse som drages på fötterna (o. benen) för att hålla dessa varma. BoupptRasbo 1709.
(jfr 1 c α β') -REGEMENTE. (numera föga br.) infanteriregemente. Lagerbring 2Hist. 1: 72 (1778).
(jfr 1 c α) -RESA, r. l. f. resa som sker till fots; fotvandring. Rademine Knigge 2: 202 (1804). Lysander Almqvist 314 (1878).
-RING. (fot- 1725 osv. fota- 16951897 (bygdemålsfärgat; i bet. 2). fote- 16941737) särsk.
1) till 1: ring som bäres som prydnad om foten. EHTegnér i UVTF 12: 112 (1875). Jes. 3: 18 (Bib. 1917).
2) (i vissa trakter) till 4 b: med fötter försedd järnring att ställa grytor o. d. på. VDAkt. 1694, nr 1009. BoupptVäxiö 1897.
-ROT. anat. vrist. Wretlind Läk. 2: 33 (1894). Fotroten .. består af sju ben. Müller LbAnat. 46 (1905).
-ROTS-BEN. anat. vristben. Hartelius Anat. 28 (1867).
-RULLNING. sjukgymn. roterande rörelse av foten varvid fotspetsen rör sig i en så vid cirkel som möjligt. NF 10: 1276 (1886). Wide MedGymn. 131 (1895).
-RYGG. om den övre, välvda delen av människans fot, från vristen till tårna. Florman Anat. 1: 481 (1823).
(4 c δ β') -RYMNING. skogsv. å mila; jfr -DRAG. Uhr Koln. 14 (1814). Ekman SkogstHb. 237 (1908).
(4 c) -RÄNNA, r. l. f. i sht byggn. längs takfoten å ett hus löpande ränna för uppsamling av rägnvatten från taket (motsatt: stupränna). Tholander Ordl. (c. 1860). SFS 1870, nr 27, s. 22.
-SACK. [efter t. fuss-sack, av fuss, fot, o. sack, säck; jfr -SÄCK 2] å åkdon: täcke (vanl. av läder med skinn- l. tygfoder) som knäppes över den åkandes fötter o. ben för att skydda dem mot köld o. väta. DA 1808, nr 16, s. 5. Betjänter skyndade ut, fotsackar knäpptes upp, fällar kastades undan. Lagerlöf Berl. 1: 280 (1891).
-SENA. i fråga om människan särsk. om hälsenan. Leopold (SVS) II. 1: 132 (1782). Fotsenan på underbenet. Löwegren Hippokr. 1: 184 (1909). På .. (fiendernas) hästar skall du avskära fotsenorna. Jos. 11: 6 (Bib. 1917).
-SID. (numera i sht i högre stil) om dräkt o. d.: så lång att den räcker ända ned till fötterna; jfr -SIDIG. En fotsid kåpa, mantel. En .. foot sijdh kiortil. VarR 18 (1538). Bagardottern .. satt i porten i sin fotsida röda skjorta. Heidenstam Vallf. 16 (1888). (föga br.) ss. adv. -sidt. AGSilverstolpe Skald. 1: 57 (1801). Fotsidt klädd i helig offerskrud. Stagnelius (SVS) 3: 50 (1814).
-SIDIG. (†) = -SID. Bellman 2: 64 (1777). DA 1808, nr 30, s. 5.
-SJUKA. (fot- 1639 osv. fota- 1640c. 1645. fote- 16401690) (numera föga br.) fotsjukdom; förr särsk. om gikt i fötterna, podager. Schroderus Comenius 309 (1639; om podager). Grubb 603 (1665). Hahnsson (1888; betecknat ss. fam.).
-SJUKDOM~02 l. ~20. [fsv. fotasiukdomber] Tingsten o. Hasselrot 54 (1902).
-SKABB. veter. ett gm ett särskilt slags skabbdjur framkallat utslag på fötterna hos hästar (mera sällan nötkreatur). SFS 1863, nr 32, s. 14.
-SKADA, r. l. f. Weise 2: 222 (1771).
-SKAV. jfr SKO-SKAV. Tholander Ordl. (c. 1860).
-SKELETT. Thunberg KroppByggn. 25 (1907).
-SKIFTE. jfr -LAG, sbst.1; särsk. ridk. i fråga om häst. (Hästen har) godt fotskifte. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 6 (1836). Anholm Gog 188 (1895).
-SKRAPA, r. l. f. särsk.: inrättning (av järn) som är anbragt vid ingångsdörr, för att man på den skall skrapa smutsen av skodonen, innan man går in. Tholander Ordl. (c. 1860). SvFlicksk. 169 (1888).
-SKRAPNING. Snellman Tyskl. 399 (1842). särsk. (förr) vid hälsning o. d. Gästerna .. gjorde sina .. bugningar och fotskrapningar för värden och värdinnan. Blanche Tafl. 357 (1845).
-SKÄGG. (†) hovskägg (hos häst). Linné Vg. 202 (1747). Retzius Djurr. 134 (1772).
-SLUTNING. gymn. rörelse varigm fötternas insidor ställas intill varandra från klacken till tån. Ling Tab. 5 (1866).
-SNARA, r. l. f. (fot- 16401738. fote- 1652) (†) fotboja, fjätter. Linc. Fff 6 b (1640). Fiellström (1738).
-SOCKA, förr äv. -SOCK. fotbeklädnad (ofta utan skaft) som drages utanpå strumpan, ytterstrumpa, socka; i ä. tid äv.: strumpa. Petreius Beskr. 6: 31 (1615). Fotsockor, Strumpor och Nattmössor af ylle. SPF 1823, s. 246.
(jfr 1 c α β') -SOLDAT. soldat som strider till fots, infanterist. Serenius (1741). En bland de mest svårlösta frågor .. är den om lättandet af fotsoldatens packning. IllMilRevy 1904, s. 346.
-SPAR. (†) som ogärna går (till fots). Spegel (1712). Swedberg Schibb. 324 (1716).
-SPETS. Lundvall KonstSkridsko 22 (1858).
-SPJÄRN, i bet. 2 förr äv. -SPJÄRNE.
1) abstr.: spjärn med foten l. fötterna. Ta(ga) fotspjärn mot ngt. UB 3: 121 (1873). Hedin Asien 1: 102 (1903).
2) konkret: bräde l. ribba l. stång l. dyl. att taga spjärn med fötterna emot l. stödja fötterna på. Spegel GV 92 (1685). Fotspjern, .. tvär-ribbor vid bottnen i en båt, tjenande till fotfäste för roddarna. NF (1881).
-SPÅR. (fot- 1526 osv. fote- 1627) [fsv. fot(a)-spor] avtryck av l. märke efter människas l. djurs fot, där hon l. det gått fram, spår, fjät; förr äv.: steg. Vi följde fotspåren, som ledde fram till en liten stuga. VarR 7 (1538). Husbondens fotspår äro så goda som gödsel. Rhodin Ordspr. 76 (1807). särsk. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Följa ngn (tätt) i fotspåren, följa tätt efter ngn, följa ngn hack i häl. (Låta ngt) gå i de gamla fotspåren, (låta ngt) fortsätta enligt gammal sedvänja l. slentrian o. d. Tijn footspor (o Gud!) drypa aff fetma. Psalt. 65: 12 (Bib. 1541). Uti hans (dvs. Arimanes') fotspår resa sig volkaner. Thomander 3: 90 (1826). särsk.
a) i uttr. följa (förr äv. efterfölja) ngns fotspår l. l. träda (stundom trampa l. vandra o. d.) i ngns fotspår, följa ngns föredöme l. exempel, taga efter ngn, efterfölja l. efterlikna ngn, ”upptaga ngns mantel”. Träda i sin faders (l. sina förfäders) fotspår, ofta: välja samma levnadsbana som sin fader (l. sina förfäder). Ath j skolen effterfölia .. (Jesus') footspor. 1Petr. 2: 21 (NT 1526). (Att) Dalin .. i sin .. Sång öfver den Svenska Friheten, lyckeligen, på et eller annat ställe, har gått i Herr Voltairs fotspår. Celsius PVetA 1768, s. 16.
b) (†) märke l. spår (efter ngt l. ngns värksamhet o. d.), kvarleva (av ngt), bevis (om ngt l. ngts tillvaro); jfr FJÄT 1 b. PJGothus Savonarola SyndSp. B 8 b (1593). Om slijke saker finnes icke thet ringeste footspår vthi Apostla Gerningarna. Schroderus Os. 1: 29 (1635). Våra hedna fäders fotspår, grafvarna från jernåldern. Holmberg Nordb. 67 (1852).
-STARR. [efter det lat. namnet, som givits på grund av honaxens likhet med en fågels tretåiga fot] bot. halvgräset Carex pedata Wg. Liljeblad Fl. 33 (1816). Lyttkens Växtn. 1366 (1913).
(jfr 1 c α γ') -STATY. (mindre br.) Dalin (1851).
-STEG. [fsv. fotstigh (i bet. 1)]
1) steg (som man tager med foten); stundom: fotspår. Fotstegen syntes alldeles tydligt i sanden. Buller av fotsteg. Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). särsk. i bild; jfr -SPÅR b. Jag sporade äfter .. (Guds) fotsteg öfver naturens fält. Linné Skr. 2: 293 (c. 1775).
2) avsats, bräde l. annan inrättning avsedd till hjälp vid uppstigandet i l. på resp. nedstigande från l. ur ngt; särsk. i fråga om åkdon, järnvägsvagn o. d.; äv. i fråga om trappa o. d., om varje särskild avsats: trappsteg. Sahlstedt (1773). Här är ett fotsteg sönder i trappan. Almqvist GMim. 2: 21 (1842). En ung .. flicka .. slog ned fotsteget till vagnen. Kullberg Portf. 68 (1842). Nedfällbart fotsteg (på järnvägsvagn). SFS 1905, nr 40, s. 1.
3) å skida: den del varpå foten fastspännes. Wilskman IdrFinl. 3: 109 (1906).
-STEN.
1) [jfr ä. d. fodsten; benämningen beror därpå att pimsten användes till att gnida bort valkar o. d. på fötterna vid badning] (†) till 1: pimsten. BOlavi 31 b (1578). Forsius Min. 71 (c. 1613).
2) i sht byggn. till 4 b α: sten som bildar l. utgör del av foten till ett byggnadsvärk o. d.; förr äv. koll. Then foottsteen som then Tyske stenhuggere haffuer tillhuggitt. HB 2: 133 (1586). Fotstenen till .. korväggens tredelade fönster. VittAMB 1872, s. 155.
3) arkeol. till 4 c: om var särskild av stenarna i en fotkedja (se d. o. 2). LoF 1873, s. 37.
-STIG. (numera mindre br.) gångstig, stig. Balck Musæus Nn 7 a (1596; i bild). GHT 1896, nr 160, s. 2.
-STOCK.
1) (förr) till 1: straffredskap bestående av en stock med hål vari en förbrytares fötter fastsattes. Ödmann StrFörs. 1: 168 (1799). Wacklin Minn. 1: 8 (1844).
2) byggn. till 4 b α, = -TRÄ. Spegel 503 (1712).
3) (förr) till 8: stock med utsatt indelning i fot (o. tum); jfr -KÄPP. Rajalin Skiepzb. 153 (1730). MedelprisMaterial. 1886, s. 60.
-STRÄCKNING. i sht gymn. Wretlind Läk. 3: 132 (1895). Half-liggande dubbel fot-böjning och -sträckning. Wide MedGymn. 91 (1895).
-STYCKE.
1) till 1.
a) del (av hud l. skodon o. d.) som betäcker foten. SPF 1812, s. 270.
b) (föga br.) porträtt i helfigur. Nordforss (1805). Dalin (1851).
2) (i sht i fackspr.) till 4 b o. c.
a) om den del (av ngt) som bildar (dess) fot, nedre l. nedersta del (av ngt). Fotstycket på en flöjt. Nordforss (1805). HTSkån. 1: 31 (1901; i fråga om altare).
b) fotställning, sockel. Nordforss (1805). Hahr ArkitH 106 (1902).
(4 b) -STÄLL. = -STÄLLNING 2. Möller 1: 28 (1745). Anders .. yxar fotställ (till en julgran). Levertin Småmynt 40 (1883).
-STÄLLNING.
1) i sht gymn. till 1: ställning av (foten l.) fötterna. Riktig fotställning. Hahnsson (1888).
2) till 4 b: ställning l. underlag varpå ngt vilar l. vari ngt är fäst, bas, sockel, postament, piedestal, fotstycke, fot; jfr -STÄLL. Möller (1790). Hvilka stoder, / På smakfullt kostliga fotställningar! Atterbom 1: 310 (1824). I drivet arbete skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör. 2Mos. 25: 31 (Bib. (1917). -STÖD. stöd för foten l. fötterna; särsk. konkret: fotbräde, fotspjärn, fotsteg o. d. (De fallnas) kroppar / han brukar till fotstöd. Ling As. 655 (1833). Arcadius Folksk. 42 (1903; om fotbräde å skolbänk). -SULA, förr äv. -SÅL(A) l. -SÅLE. (fot- 1538 osv. fote- c. 1580) 1) om den undre, flata sidan av foten. (Lat.) Planta (sv.) footsola. VarR 7 (1538). Ifrån hiessan till footsålan. HH 20: 384 (c. 1640). Sandalen .. utgjorde ett skydd .. för fotsulan. Forssell Handskom. 4 (1920). 2) (föga br.) sula (av läder l. filt o. d.) att lägga under foten; förr äv.: sandal. Indianerne ingnida Gvanacos hud med fett och skära sig deraf fotsålor. Svartz PVetA 1797, s. 58. jfr ULLGARNS-FOTSULA.
-SVETT, r. l. m. (fot- 1642 osv. fote- 16541738) Palmcron SundhSp. 352 (1642).
-SÅL(A), -SÅLE, se -SULA.
-SÄCK.
1) (mindre br.) = -PÅSE. Nordforss (1805). Kindblad (1871).
2) (†) = -SACK. DA 1793, nr 96, s. 3.
(8) -TAL. (fot- 1741 osv. fote- 16961820) (tal som angiver) antal fot. Footetahlet af Skeppetz diupliggiande. FörordnLootswäs. 1696, s. B 3 a. Björling Alg. 1: 155 (1861). särsk. [jfr FOT 8 e] mus. ss. beteckning för tonhöjden hos en orgelpipa. Pipor af olika fottal. Hülphers Mus. 309 (1773). 2NF 20: 865 (1914).
-TJOCK, se D.
-TRAMP, sbst.1, n. tramp av fötter. Buller av fottramp. LfF 1879, s. 41.
-TRAMP, sbst.2, r. l. m.
1) (numera knappast br.) fotbräde, fotspjärn (i sht på åkdon). AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 231. Lagus Pojk. 81 (1904).
2) i sht tekn. = -TRAMPA. JernkA 1868, s. 50.
-TRAMPA, r. l. f. i sht tekn. hävstångsapparat (å maskin o. d.) som nedtryckes med foten, trampa. JernkA 1876, s. 412.
-TRÅD, n. (fot- 16941807. fota- 15821844. fote- 16261822) [fsv. fotatrodh; jfr sv. dial. fottråd, fotsteg, vagnssteg] (†) ngt varpå man trampar med fötterna l. som trampas under fötterna; vanl. bildl. Wij äre såsom werldennes affskrap och hwars mans fotatrodh. PErici Musæus 5: 129 b (1582). Fottråd .. se Fotsteg, Fotfäste, Fotspjärn. Weste (1807). VDAkt. 1844, nr 281 (bildl.).
-TRÄ. särsk. byggn. till 4 b α: om understa stocken i (trä- l. korsvirkes)byggnad; jfr -STOCK 2, -TRÄD, sbst.1. Linné Sk. 118 (1751; i fråga om korsvirkeshus). Fatab. 1906, s. 39.
-TRÄD, sbst.1 (numera knappast br.) = -TRÄ. VDAkt. 1744, F III 7. Fotträd = nedersta timmerhvarfvet i en träbyggnad. Cnattingius Skogslex. (1874, 1894).
-TRÄD, sbst.2, äv. -TRÄDE. (fot- 18051846. fota- 1761. fote- 16261727) [till TRÄDA, v.] (†)
1) fotsteg, steg. The skulle .. icke wijka ett foteträdh til ryggia. Schroderus Liv. 145 (1626). Meurman (1846; med hänv. till fotsteg).
2) = -TRÅD. VDAkt. 1726, nr 373. Det är ogiörligit för .. (hustrun), at vara altid .. (mannens) fotaträd. VDP 1/4 1761, § 5.
(jfr 1 c α) -TUR. fotvandring, utflykt till fots. HReuterdahl (1839) i 2Saml. 25: 168. Staden (Domo d'Ossola) .. är utgångspunkt för fotturer i de södra alpdalarna. NF 3: 1358 (1880).
-TRÄDE, se -TRÄD, sbst.2
-TVAGNING. (fot- 1790 osv. fota- c. 16801878 (arkaiserande)) tvättning av fötterna; numera i sht i fråga om en i forntiden i Österlandet bruklig ceremoni, bestående i att värden lät slavar tvätta gästernas fötter, vidare i fråga om Kristus' tvagning av lärjungarnas fötter före instiftandet av nattvarden samt i fråga om det i anslutning härtill inom katolska kyrkan förekommande (i den grekiska ss. sakrament betraktade) bruket att påven, biskopar m. fl. på skärtorsdagen två tolv fattigas fötter. (Kristus anställde) fota-twagningen näst för then heliga Nattwardsens insticktelse. Spegel Pass. 79 (c. 1680). (Fariséen Simon lät) icke komma .. (Jesus) till del .. den för ärade gäster i österlandet så vanliga fotatvagningen vid inträdet i huset. Rudin 1Evigh. 1: 375 (1872, 1878).
-TVÄTTNING. Florinus Voc. 54 (1695). VerdS 111: 22 (1903).
(4 c δ α') -TÅG. sjöt. tåg som användes att styra foten av en mast l. stång. Pihlström SkeppAfl. 1: 346 (1796). Frick o. Trolle 119 (1872).
-TÄCKE. (fot- 1804 osv. fote- 1563) täcke att breda över fötterna. Tw fote täcke aff röd gyllen damask. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 53. Söderhjelm ItRenäss. 240 (1907).
-UTVRIDNING~020. gymn. Fotslutning och Fotutvridning. Ling Tab. 1 (1868).
-VALV. i sht anat. om den inre mellersta delen av fotbladet, som vid fotens stödjande mot marken bildar ett valv. Hygiea 1857, s. 424.
(jfr 1 c α) -VANDRA.
1) (föga br.) i allm.: gå l. vandra till fots. VFPalmblad i Phosph. 1811, s. 54. Lindqvist BakMoln. 122 (1911).
2) företaga en fotvandring l. fotvandringar. Fotvandra i Dalarne. LfF 1905, s. 217.
(jfr 1 c α) -VANDRARE.
1) (numera föga br.) i allm.: fotgängare. Bremer Grann. 2: 25 (1837). Fotvandrare, ryttare och kamelkaravaner äro i rörelse. Hedin GmPers. 203 (1887).
2) person som vandrar l. färdas längre sträckor till fots, som företager en fotvandring l. fotvandringar. Rydberg Sägn. 70 (1874).
(jfr 1 c α) -VANDRERSKA. fem. till -VANDRARE.
(jfr 1 c α) -VANDRING. vandring till fots; numera nästan bl. om längre färd l. resa till fots; jfr -RESA, -TUR. Ge sig ut på fotvandring. Göra långa fotvandringar. En fotvandring genom Värmland. PoetK 1813, Suppl. s. 100. Unga människor, som voro ute på fotvandring. Lagerlöf Holg. 2: 379 (1907).
-VATTEN. (fot- 1749 osv. fota- 1640c. 1645. fote- 1578)
1) (i sht i fackspr.) (vatten till) fotbad. BOlavi 168 a (1578). Haartman Sjukd. 156 (1765). I afse rådde mig doktorn .. att nyttja fotvatten och dricka fläderthé. Choræus Bref 162 (1805). Wretlind Läk. 9—10: 100 (1901).
2) vatten som stiger upp över fötterna på ngn l. som ngn står i med fötterna. Törneros Bref 1: 366 (1833). Nere i salongen stod min kamrat .. i sex tums fotvatten. Engström 2Bok 145 (1909).
(4 b) -VISKA, r. l. f. (fot- 17641789. fota- 1769) (†) = -KVARN. Lenæus Delsbo 24 (1764). Rinman 2: 826 (1789).
-VRIDNING. i sht gymn. Ling Tab. 5 (1866). Fot-vridning inåt .. Fot-vridning utåt. Wide MedGymn. 118 (1895).
-VRIST, förr äv. -BRIST. (numera mindre br.) vrist. KKD 4: 378 (c. 1724). Fotvristen (hos hästen) består af 6 ben. Hernquist Hästanat. 11 (1778). Auerbach (1908).
-VÅRD. i sht mil. IllMilRevy 1905, s. 109.
-VÄG. (i Finl., föga br.) gångstig, stig; gångbana. Juslenius 128 (1745). Palmberg Hels. 71 (1889).
-VÄRK, r. l. m. [fsv. fotavärker] särsk. om podager. Fryxell Ber. 4: 256 (1830). Wretlind Läk. 2: 64 (1894).
-VÄRMARE, r. l. m. dels om värmande fotbeklädnad av olika slag, dels om värmeapparat (fyrpanna, värmeflaska o. d.) på l. mot vilken man håller fötterna för att hålla dessa (o. kroppen) varma. Möller 1: 406 (1745). En Fotvärmare .. af hvit Castor-ull. NJournD 1854, s. 14. Björnskinnsfällarna lågo väl nedstoppade (i släden) och fotvärmaren höll dem vid en behaglig temperatur. Essén Vap. 202 (1917).
-ÅNGEL, se -ANGEL.
-ÄNDA, r. l. f., l. -ÄNDE. särsk.
1) till 1; i fråga om säng, bädd, likkista o. d.: den ända där fötterna äro placerade l. som är avsedd för fötterna. Brunius SkK 493 (1850). En likkista, hvilken .. invändigt var .. 1 7/12 (fot) bred vid hufvud- och något mindre vid fotändan. Dens. Metr. 432 (1854). Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan av sängen. Grimberg SvH 90 (1906).
2) till 4 b o. c, om nedre ändan av ett föremål l. den ända där detta har sin fot. Å fotändan (av korset) .. ses en tafla med en målad sinnebild af en ibland evangelisterna. Brunius GotlK 3: 78 (1866). Hasselquist Boktr. 11 (1905); jfr FOT 4 b δ.
B (†, utom i ssgrna -BJÄLL(E), -FÄSTE o. -PALL, se dessa): FOTA-BAD, se A.
-BJÄLL l. -BJÄLLE. (fot- 15411886. fota- 1771 osv. fote- 16471788) (i skriftspr., med ålderdomlig prägel) fotsula, fotblad; numera nästan bl. i uttr. från hjässan (och) till fotabjället o. d., från huvud till fot, från topp till tå. Jfrå footbiellet in til hiessan. 5Mos. 28: 35 (Bib. 1541). Alt rwm ther idhart foot bielle på trädhandes warder. Jos. 1: 3 (Därs.). Hola! Bröder, så tappert ni bruka fotabiellet! Stampningen tordönar halfva milen ifrån er. Wallenberg Gal. 173 (1771; uppl. 1921). Iklädde jernharnesk från hjessan till fotabjellet. Hildebrand Medelt. 2: 311 (1895).
-BLAD, -BÄCKEN, -FALL, -FÄSTE, -GRYTA, se A.
-KÖLD. [fsv. fotakyld] kyla om fötterna; frost i fötterna. Mest alle kyrkegålfven lagd medh tilior .. för fota köld skull. Bureus Suml. 42 (c. 1600). Sudne eller steckte rofwer, heta pålagde, heela fotaköld. Linc. Hhh 3 a (1640).
-LÅNG, se D.
-LÖS, -PALL, -RING, -SJUKA, -TRÅD, -TRÄD, -TVAGNING, se A.
-TVÄTTANDE, n. fottvagning. Thetta fota twättandet (som Kristus företog med sina lärjungar). LPetri 3Post. 107 b (1555).
-VATTEN, -VISKA, se A.
C (†): FOTE-BAD, -BALJA, se A.
-BJÄLL(E), se B.
-BLAD, se A.
-BRED, se D.
-BUNKE, -BÄCKEN, -FALL, -GRYTA, -GÅNGARE, -GÄNGARE, -KLÄDE, -KNÖL, -KULA, -KVARN, -LAG, sbst.1—2, -LED, -MÅTT, -PALL, -RING, -SJUKA, -SNARA, -SPÅR, -SULA, -SVETT, -SÅL(A), -SÅLE, -TAL, -TRÅD, -TRÄD, sbst.2, -TÄCKE, -VATTEN, se A.
D (i allm. till 8): FOTS-BRED. (fot- 1626. fote- 1652. fots- 1793 osv.) till 1 o. 8: så bred som en fot (är bred l. lång); en fot bred. Tiderus GrLat. 102 (1626). Falbe-Hansen (1911).
-BREDD. (fot- 16251874. fots- 1836 osv.) till 1 o. 8: en fots bredd; sträcka (av ngt, särsk. jord l. land o. d.) som är så bred som en fot (är bred l. lång); ofta oeg. l. i överförd anv. för att beteckna en mycket liten sträcka l. del (av ngt); särsk. i uttr. icke vika en fotsbredd o. d., icke avstå en fotsbredd land o. d. OxBr. 5: 335 (1625). Icke en fotsbredd vilja vi vika för det onda utan kamp. Tegnér (WB) 8: 238 (1837). Han (dvs. kejsar Wilhelm I) .. skulle (aldrig) afträda en fotbredd tysk jord. Samtiden 1874, s. 222. Lärosalen var upptagen till sista fotsbredd plats. Solnedg. 1: 325 (1910).
-DJUP, adj. (fot- 1685. fots- 1886 osv.) (ungefärligen) en fot djup. Vi måste vada i fotsdjupt vatten. Spegel GV 137 (1685). Fotsdjup snö / har fallit under natten. Heidenstam Vallf. 90 (1888).
-HÖG, adj. (fot- 1888. fots- 1835 osv.) (ungefärligen) en fot hög. (Stråna av gråstarr äro) upprätta och fotshöga. Wahlberg Foderv. 174 (1835). Heidenstam Alienus 3: 99 (1892).
-KNÖL, se A.
-LÅNG. (fot- 17001888. fota- 1652. fots- 1835 osv.) (ungefärligen) en fot lång. Wollimhaus Ind. (1652). (Valrossen har) fotslånga hörntänder. Sundevall Zool. 44 (1835).
-MÅN. (fot- c. 1710) (†) till 1 o. 8, = -BREDD. LPetri 2Post. 81 a (1555). The weko icke vndan itt foots mån. Schroderus Liv. 343 (1626). Att han (dvs. G. II A.) icke tänkte dem (dvs. polackerna) .. en fotsmån afträda. Hallenberg Hist. 4: 743 (1794; sannol. efter handl. fr. 1618).
-TJOCK. (fot- 1890. fots- Ling osv.) (ungefärligen) en fot tjock. PHLing († 1839) enl. Kindblad. Den bekanta tragiska koturnen med nära nog fotstjocka bottnar. Andersson GrDram. 14 (1890, 1910).
Avledn. (i allm. till 1): FOTA, v., se d. o.
-FOTA, r. l. f. i senare ssgsled; se EN-, SEX-FOTA.
-FOTA, oböjl. adj. ss. senare ssgsled, för att beteckna att ngn har så l. så beskaffade l. så l. så många fötter; jfr BAK-, BAR-, LÄTT-, SNAR-FOTA m. fl. samt FYR-FOTA.
FOTAD, p. adj. (knappast br. utom i b) som är försedd med fötter. Linc. Fff 6 b (1640). särsk.
a) pregnant, om fyrfotat villebråd, motsatt: vingad. En renrasig pointer .. har ingen benägenhet att jaga fotadt vildt. SvKennelklT 1903, s. 104.
b) (fullt br.) ss. senare led i ssgr, = -FOTA, adj. jfr AP-, ARM-, BAR-, BOCK-, BRED-, GUMP-, HÄST-, LÄTT-, SKÖN-, SMAL-, SNABB-, TJOCK-, TRÖG-, TUNG-, VING-FOTAD m. fl. samt FYR-, MÅNG-, SEX-, TIO-, TRE-, TVÅ-, ÅTTA-FOTAD m. fl.
FOTERA, v. (†) gå till fots; jfr FOTA, v. 1. GR 16: 245 (1544). Effter som iagh icke någon häst .. hafwer, .. måste man fotera. VDAkt. 1683, nr 278.
-FOTIG, adj. = -FOTA, adj. jfr BRED-, SNAR-FOTIG m. fl.
FOTING, r. l. m. [namnet föreslaget av Vetenskapsakademien] (†) till 8: kubikfot. BtRiksdP 1823, Saml. 10, II. 1: 286 (”386”). Dalin (1851). Ahlman (1872).
-FOTING, m. l. r. ss. senare ssgsled, för att beteckna ngn l. ngt (i sht djur) som har så l. så beskaffade l. så l. så många fötter; jfr ARM-, BLÅS-, GUMP-, GÄL-FOTING m. fl. samt FYR-, MÅNG-, SEX-, TOLV-, TUSEN-, ÅTTA-FOTING m. fl.
FOTISS, se anm. nedan.
FOTSING, r. l. m.
1) (†) = FOTNING 1. Dahm Biet 45 (1878).
2) se anm. nedan.
-FÖTT, se d. o. — Anm. Ss. diminutivformer till FOT användas vard. (skämts. l. med smeksam anstrykning, särsk. i fråga om barn) avledn. fossa (Johansson RödaHuv. 2—3: 218 (1917)), fosse (GWennerberg (1862) hos Taube Wennerbg 2: 255), fossing (Klint (1906)), fotsing (Bergman Jonssons 102 (1914)), förr äv. fotiss (Dalin (1851)).
Spoiler title