publicerad: 1940
LIV li4v, n. (Anm. I det bedyrande uttr. min liv och själ o. den rimmande eufemismen min liv och kniv (se I 1 g) beror ordets realgenus sannol. på överflyttning av ett icke anträffat nt. mien lief un seel); best. -et; gen. livets, äv. (numera bl. arkaiserande) livsens lif4sens (Joh. 6: 48 (NT 1526), Salminen Vår. 13 (1939)); pl. =.
Ordformer
(liv (lif(f), liif(f), lijf(f)) 1521 osv. lyf 1609—1642. — i ssgr: liv- (lieff-, liff-) 1636 osv. lyf(f)- 1526—1560. livs- (lif(f)s-, lif(f)z-, liif(f)s-) 1521 osv. lyffs- (lyffz-) 1622—1645. — Anm. I sg. obest. förekommer stundom i äldre nysv. tid o. ännu ngn gg i vissa trakter (bygdemålsfärgat) den gamla dativformen live, fsv. live, efter prep. i, t. ex. Mess. 1537, s. E 2 a, WoJ (1891), Östergren (1931))
Etymologi
[fsv. lif, motsv. d. liv, isl. o. fnor. líf, fsax. līf, līƀ, mnt. līf, fht. līb (t. leib), liv, kropp, feng. līf (eng. life), liv; av germ. līƀa-, eg.: fortvaro, till germ. līƀan, bliva kvar (se BLIVA). — Jfr LEVA, sbst.1—2, LEVA, v.1—2, LEVER, LEVNA, LIBBA, LÄMNA]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. levande tillstånd. 1) tillstånd(et) att vara levande, förhållandet l. förmågan att leva. Härunder bl. a. giva ngn liv, få liv (igen), komma, kvickna, vakna till liv (a); väcka (ngn l. ngt) till liv o. d. (a α); få liv i ngn l. ngt o. d., få nytt liv (a β); bringa om livet (b α); komma om livet o. d. (b β); taga livet av ngn, taga sitt liv (b γ); stå l. trakta efter ngns liv, stå ngn efter liv och leverne o. d. (b δ); döma l. säga (ngn) från livet o. d. (c α); stå ngn för liv (c β); det står icke för livet (c δ); i livet, i live, i liv, levande, vid liv (c ε); förhoppning, kraft till livs o. d. (c η α'); bliva till livs (c η β'); en ko till liv, lägga (kreatur) till livs o. d. (c η γ'); benåda, hota, skada, skona till livet o. d. (c ϑ α'); bliva l. vara vid liv o. d. (c ι); hålla ngn vid liv o. d. (c ι α'); begära sitt liv, fria ngns liv, gå (som) på livet, sitta på livet (d); det är litet liv i honom, leva med svagt liv o. d. (e); vara l. utgöra själva livet i ngt (e β); ha (så l. så många) liv o. d. (e γ); bära sitt liv ur en fara o. d. (e δ); livets träd (f); vid mitt liv, min liv (och själ), min liv och kniv (g). 2) levnad, tillvaro; levnadslopp, levnadstid. Härunder bl. a. ngns livs upplevelse, prestation o. d. (a); i liv och död o. d. (b); göra ngn livet surt o. d. (c); i hela mitt liv, aldrig i livet o. d. (d). 3) sätt att leva l. vara till; omständigheter under vilka ngn l. ngt lever; leverne; livsföring. Härunder bl. a. ordens, språkets liv o. d. (c). 4) teol. o. relig. tillståndet att leva i gemenskap med Gud l. Kristus; de troendes l. saligen avsomnades tillstånd efter döden o. d. Härunder bl. a. livets krona, ord, vatten o. d. 5) om viss sida l. del av levande varelsers natur l. tillvaro l. värksamhet. Härunder bl. a. det akademiska, ekonomiska, politiska livet o. d. (b). 6) om ngn l. ngt som man helt lever för l. går upp i. Vara ngns liv. 7) allmännare l. sammanfattande. Livets glädje, sorger, bekymmer. Träda ut i livet, gå i livets skola o. d. 8) om inbegreppet av levande väsens (livliga) rörelser, värksamhet o. d. 9) om livsyttringar: livlighet, energi o. dyl. l. om vad som framträder livfullt l. ger intryck av att vara levande. Härunder bl. a. liv och mod, med liv och lust o. d. (a); vara full av liv, giva liv åt ngt, det blir liv i ngn o. d. (b); det blir liv i lägret, i spelet, i luckan o. d. (b γ). 10) oväsen; ”stoj”; larm. 11) konkret, om levande varelser. Härunder bl. a. det lilla livet, ett sött litet liv o. d. (b α); ett snällt l. beskedligt liv (b β); ditt leda liv o. d. (b γ); icke få ett (enda) liv (b δ); ett godt, prima, dåligt liv (c).
II. kropp, bål o. d. 1) kropp; lekamen. Härunder bl. a. veka livet (b); liv och lem (c); gå ngn inpå livet o. d. (f α); komma, rycka, tränga ngn inpå livet, låta ngn komma sig inpå livet o. d. (f β); vara ngn inpå livet (f δ); hålla ngn från livet (f ε); vilja ngn till livs o. d. (f ζ); liv och själ (h). 2) midja. 3) buk, mage. Härunder bl. a. löst liv, hårdt (trögt) liv o. d. (a); få (sig) ngt till livs, giva ngn ngt till livs o. d. (b). 4) underliv; moderliv. Härunder bl. a. alltifrån min moders liv (a α). 5) i överförd anv. av 1 l. 2. a) i fråga om klädesplagg l. del av kläder. α) till kvinnodräkt hörande klädesplagg. β) vara för trång, kort i livet (om klädesplagg). b) (i fackspr.) om den mellersta l. centrala delen av ett föremål. Härunder bl. a. om viss del av fartyg (γ). c) byggn. o. konst. muryta, väggyta.
III. om konungs l. furstes person (l. kropp).
IV. i ssgr: favorit-, älsklings-.
V. mil. elliptiskt för: livregemente o. d.
I. levande tillstånd o. i härur utvecklad anv.
1) tillstånd(et) att vara levande o. fylla de härför karakteristiska funktionerna (jfr LIVS-FUNKTION); tillstånd som skiljer levande människa, djur, växt, cell, vävnad o. d. från oorganisk kropp l. som betecknar motsats till död (se DÖD, sbst. 3); särsk. (jfr e) med tanke på detta tillstånd ss. grundat i en viss kraft l. förmåga som kan skänkas l. berövas ngn l. ngt l. som kan bevaras l. uppehållas hos ngn l. ngt: livskraft, livslåga; ”livhank”; ofta i förb. med död; äv. bildl. Liv och blod, se BLOD 1 j. Liv och gods, se GODS 1. Liv och hals, se HALS 2 a. Liv och leverne, se LEVERNE 1 slutet. Liv och levnad, se LEVNAD 1 slutet. Ha l. äga liv. Hålla liv i ngn. En kamp, strid o. d. på liv och död. Sväva mellan liv och död. Gälla liv eller död. Mista, förlora, rädda livet. Sätta livet till. Plikta för ngt med livet. Komma från ngt med livet. Gälla ngns liv, förr äv. gälla ngn om livet. Livet står på spel. Våga livet för ngn. Giva sitt liv för ngn l. ngt. Sätta sitt liv i pant för ngt. Sälja sitt liv dyrt. Uppehålla (förr äv. hålla) livet (med ngt). Anförtro ngn sitt liv. Det är hopp om, ingen fara för (förr äv. om) livet. Vara säker för (förr äv. på) sitt liv. G1R 1: 1 (1521). En godher heerdhe giffuer sitt lijff för fåren. Joh. 10: 11 (NT 1526). Såsom en foghel skyndar sigh til snarona, och weet icke at thet geller honom om lijffuet. Ordspr. 7: 23 (Bib. 1541). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij ingen skadha göre wårom nästa til hans lijff. Cat. 1567, s. A 6 b. Om Gudh migh liffuet och helssan unnar. OxBr. 5: 15 (1612). Fhå så myckitt .. tilhoopa, att the kunne hålle liffvedh medh. Därs. 66 (1613). (Andra läsningen är det) tillfälle, som vanligen afgör öfver de engelska lagförslagens lif eller död. Forssell Stud. 1: 18 (1866, 1875). Han kommer icke med lifvet ned igen (från masttoppen). LbFolksk. 45 (1868). Bofven: — Pengar eller lifvet! Strix 1901, nr 3, s. 3. De flesta i en levande organism ingående cellerna ha liv. Svenson Sinnessj. 1 (1907). — särsk.
a) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt blir levande, skapas, födes, kommer till världen o. dyl. l. att ngn återuppväckes (från dvala, medvetslöshet o. dyl.) l. återfår sitt (normala) levande tillstånd o. d.; särsk. i uttr. giva l. skänka livet åt ett barn, föda ett barn till världen; giva ngn liv, äv. tända livet i ngn; få liv (igen); komma till liv (igen), förr äv. till livs; kvickna l. vakna till liv, förr äv. till livs; äv. mer l. mindre bildl. Herren dödhar och giffuer lijff. 1Sam. 2: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: gör levande). Piltens siäl kom igen til honom, och han fick lijff. 1Kon. 17: 22 (Bib. 1541). Och ljuset kom, och lifvet tändes, / En själ i stela massan flöt. Kellgren (SVS) 2: 303 (1790). Haussmann .. sysslade .. med (den skadade) mannens huvud och tycktes få liv i honom. Hallström Händ. 37 (1927). — särsk.
α) i uttr. väcka o. d. (ngn) till liv, äv. (numera knappast br.) till livs, äv. bringa, få (ngn) till liv, förr äv. till livs, få (ngn) att leva upp igen, återföra (ngn) till livet; äv. bildl. (jfr β) med avs. på sak, särsk. i sådana uttr. som väcka, äv. kalla, mana (ngt) till liv, äv. (numera knappast br.) till livs, sätta nytt liv i (ngt), göra (ngt) levande. (Hoppet) at Gudh oss åter til lijffs vpweckia skal. 2Mack. 7: 14 (Bib. 1541). Franzén Pred. 3: 15 (1843). Den norska frågan, som hvilat i många år, bragtes nu åter till lif. De Geer Minn. 2: 271 (1892). Nilsson FestdVard. 16 (1925). — särsk. (†) i uttr. fordra till livs, förhjälpa till (fortsatt) liv; jfr FORDRA, v.1 I 3 b; hjälpa (ngn) till livs, väcka (ngn) till liv igen. Luk. 17: 33 (NT 1526). Man sökte på alt sätt at hielpa henne til lijfs igen. Hiärne 2Anl. 26 (1702).
β) i mer l. mindre bildl. anv., i uttr. få liv i ngn l. ngt, få fart på ngn l. ngt; blåsa, gjuta, sätta o. d. liv i ngn l. ngt, laga att ngn l. ngt kommer i gång, sätta fart på ngn l. ngt; få nytt liv l. få liv på nytt, åter få liv, få liv igen o. d., åter få kraft o. levnadsmod resp. om sak: åter begynna att leva o. d., åter komma i gång; förr äv. i uttr. taga liv (igen), (åter) bli levande; ofta svårt att skilja från 9 b. Rudbeck Bref 168 (1679). Här qvicknade barndomsböjelsen för sjöväsendet och tog fullt lif. 2SAH 4: 20 (1804). Sätt dej nu i slädan och sedan ska vi sätta lif i kraken din. Blanche Våln. 176 (1847). Ingen af dem förmådde ingjuta något nytt lif i det tynande samfundet. De Geer Minn. 2: 285 (1892). Söderblom StundVäxl. 1: 172 (1909).
b) i vissa uttr. med bet.: dö resp. döda l. försöka att döda; jfr c ϑ.
β) (†) komma om livet, äv. bliva om livet o. d., mista livet, dö; komma (ngn) om livet, om liv och gods o. d., bringa (ngn) om livet; jfr KOMMA, v. I 11 b α γ' resp. III 2 a γ. OPetri Kr. 11 (c. 1540). Icke haffve vij heller förstått, um för:ne her Boo kom um liffvett then tijdh hann medt konung Albrecht utdrog. G1R 21: 314 (1550). Carolstadius Pest. D 1 a (1620). Desse arge skalkar (dvs. fariséerna) hade gjerna kommit honom (dvs. Jesus) om lifvet. Borg Luther 2: 644 (1753).
γ) taga livet av ngn (l. sig), taga sitt liv, förr äv. taga ngn livet av l. ifrån, taga ngn livet o. d.; beröva l. avhända ngn (l. sig själv) livet, förr äv. röva l. stjäla ngn livet, stjäla livet av ngn o. d.; äv. (i sht vard.) ha l. få livet av ngn, ”ha ihjäl” ngn, få död på ngn. The fara effter at the mågha tagha migh lijffuet aff. 1Kon. 19: 10 (Bib. 1541). Simon Skinnere .. bleff anklagett, att han .. hade .. stulitt Lijffwett aff hans Frände. SthmTb. 9/8 1587. (Papisterna) hade gjerna lifvet af oss. Borg Luther 2: 653 (1753). Celsius G1 2: 92 (1753: fingo lifvet af sina förvarare). Drängen, som för prästens skull hade tagit sitt liv. Lagerlöf Mårb. 68 (1922).
δ) (i sht i skriftspr.) stå l. trakta efter ngns liv, stå ngn efter livet, förr äv. fara l. gå efter ngns liv, stå ngn efter liv och leverne, söka efter ngns liv och välfärd o. d., eftersträva att bringa ngn om livet, söka ett tillfälle att få ngn ur världen o. d. The äro dödhe som foro effter barnsens lijff. Mat. 2: 20 (NT 1526). At han ståår effter mitt lijff. 1Sam. 20: 1 (Bib. 1541). G1R 18: 650 (1547: stoge honom .. effther lijff och leffwerne). Tegnér Armfelt 3: 236 (1887). Östergren (1931).
c) i stående förb. med föregående prep. (jfr a, b).
α) (†) i uttr. döma l. säga (ngn) (i)från livet, äv. från liv och gods o. d., döma (ngn) att mista livet resp. liv o. gods o. d. Wardtt han sagtt iffrå ähre lijff och godz. HH XIII. 1: 27 (1562). Därs. 106 (1563). KrigVAH 1829, s. 25.
γ) i uttr. arbeta, gno, springa o. d. för (l. som för) livet o. d., se FÖR, prep., adv.1 o. konj. I 20 e; för mitt osv. liv (vid försäkran o. d.), se FÖR, prep., adv.1 o. konj. I 20 d γ.
δ) i uttr. det står icke för (förr äv. om) livet o. d., det gäller icke livet, det är icke så angeläget l. brådskande o. d. Det står icke om lifvet. Sahlstedt (1773). Några åtgärder torde för närvarande ej kunna vidtagas, och inte heller står det för lifvet. VL 1908, nr 98, s. 5.
ε) i förb. i livet, förr äv. i live l. i liv, levande, vid liv; särsk. i uttr. vara i livet, förr äv. i live l. i liv, (ännu) vara levande, (ännu) tillhöra de levandes antal; se ngn i livet, förr äv. i live, se ngn i levande tillstånd; finna, ha, äga o. d. ngn i livet, förr äv. i live, finna, ha osv. ngn bland de levandes antal; finnas i livet, förr äv. i live, vara levande, om sak äv.: finnas till (o. kunna göra sig gällande); förr äv. bliva i livet l. i live, förbliva levande, (för)bliva vid liv. 5Mos. 5: 24 (Bib. 1541). (Den rike mannen) sade sigh haffua än nw fem bröder j liffue på werldenne. LPetri 2Post. 136 a (1555). Så befalte .. (Josef) them alla, / At the hans Fadher skulle kalla, / At han måtte see sin Fadher j Liffue. Gevaliensis Jos. 6 (1601). Then stundh iagh är i lifve. Visb. 1: 106 (c. 1620). Wingård Minn. 3: 187 (1846). Har du föräldrar i lifvet? Strindberg RödaR 177 (1879). — särsk. i uttr. i levande l. levandes live(t), i levande liv, se LEVANDE, p. adj. 12 b.
η) i förb. till liv, förr äv. till livs (jfr a α).
α') (†) i uttr. hopp l. förhoppning till livs, hopp l. förhoppning om livet; kraft till livs, kraft som kan skänka livet (åt ngn som svävar i dödsfara o. d.); bekväm till livs, livsduglig. (Barnmorskorna skola) altijd gifua .. (barnaföderskorna) itt godt hopp till lifz, och icke förfära them i theres wånda, med någor .. ordh om dödhen. KOF 1: 400 (c. 1618). Om vinteren, då kiölden kan förstöra alt det som är beqvämt til lifs. Kling Spect. Ii 2 b (1735). När hans Recepter ej ägde mera någon kraft til lifs, kom en Catholsk Präst til Hertigen. SvMerc. 1763, s. 760.
β') (†) i uttr. bliva till livs, om person: åter få liv igen efter en sjukdom i vilken livet stått på spel; äv. i uttr. det blir till livs o. d., i fråga om allvarligt sjukdomsförlopp: det utvecklar sig i riktning mot liv o. hälsa, det blir icke dödlig utgång (av sjukdomen). (Den dödssjuke sjömannen visste icke) om han skulle blifva till lijfz eller icke. BtHforsH 1: 183 (1631). Bremer Grann. 2: 140 (1837).
γ') i fråga om kreatur som icke äro avsedda för slakt; numera bl. (i sht landt.) i sådana uttr. som en ko o. d. till liv, en ko osv. avsedd för (fortsatt) uppfödning, livko; förr äv. i uttr. lägga (ett lamm, en gris o. d.) till livs, spara l. undantaga (ett lamm osv.) för uppfödning, ”lägga på” (ett lamm osv.); bliva till livs, sparas för uppfödning. Man låter mera bero på årsgifnaden och lyckone, om fler eller mindre Lamb skola läggas til lifs. Broman Glys. 3: 147 (c. 1730). De (svin) som ska bli till lifs fara intet illa af bränvins oset som fölljer med dranken. Sahlstedt SagTupp. 35 (1758). Östergren (1931).
ϑ) i förb. till livet, äv. till liv och gods o. d., förr äv. till live.
α') med hänsyn till l. med avs. på livet, liv o. ägodelar o. d.; numera i sht i uttr. hota (förr äv. undsäga), skada o. d. ngn till livet; benåda, skona, straffa o. d. ngn till livet; förr äv. döma l. fälla (ngn) till livet, döma (ngn) att mista livet, hämna (ngt) till live, taga hämnd (för ngt) gm att döda ngn; jfr b γ. 1Mack. 10: 43 (Bib. 1541). Mandråpare skola straffas til lijffuet. LPetri Mandr. E 8 a (1562). SkrGbgJub. 6: 211 (1590). Men thet han Gyrmoth hafwer skämd, / Wil iagh hämpna til lifwe. Forsius Fosz 12 (1621). En Romersk Rådzherre, som stämplade effter Keyserdömet, (blev) fält til Lijfwet. Schroderus Os. 1: 813 (1635). Hennes Man, som war dömbd till Lifwet, för dett han hade ihiälskuttet Bussins Son. RARP 3: 361 (1644). Han tänkte på en karl, .. som flera gånger hade hotat honom till livet. Lagerlöf Troll 2: 71 (1921).
β') (†) i uttr. gå ngn till livet, gälla ngns liv, medföra livets förlust för ngn. En sådan Domm, som går en oskyldigh Menniskia til lijffuet. Schroderus Waldt 23 (1616).
ι) i förb. vid liv, förr äv. vid live l. vid livet l. vid livs, levande, i livet; särsk. i uttr. vara vid liv, vara levande; äv. bliva vid liv, förbliva levande, fortsätta att leva. Judit 7: 27 (Bib. 1541). Den, som är ämnad at lefva, den kommer sig och blir vid lif. VeckoskrLäk. 1: 143 (1781). Lammet är vid lifs. Almqvist Amor. 30 (1820, 1839). — särsk.
α') i uttr. hålla ngn vid liv, förr äv. vid live l. vid livet, (gm näring, läkemedel o. d.) hindra ngn från att dö, hålla liv i ngn; förr äv. allmännare: låta ngn leva l. behålla livet; äv. mer l. mindre bildl.: hålla ngt levande l. i rörelse l. i värksamhet o. d.; särsk. med avs. på eld l. låga: förhindra att elden osv. slocknar; jfr HÅLLA, v.1 15. Om .. (Gud) ey hulle oss widh lijff, wore oss omöghelighit ath wij leffua kunde. OPetri PEliæ e 3 b (1527). Ruben wille frälsa .. (Josef) och gärna hålla honom widh Lijfwe. Spegel Oliw. C 2 a (1675). De som ägde hästar och kor hade all möda att hålla dem vid lifvet. Castrén Res. 2: 78 (1845). Uti sina besvär höll adeln frågan vid lif. Hildebrand Statsförf. 285 (1896). Lagerlöf Saga 55 (1908). — särsk. idrott. i uttr. hålla bollen vid liv, (vid spel) hålla bollen i (ständig) rörelse. Balck Idr. 1: 85 (1886).
d) i vissa numera obr. uttr.: begära sitt liv, begära att få behålla livet. SkrGbgJub. 6: 194 (1590). — benåda ngn sitt liv, benåda ngn livet, benåda ngn till livet; jfr BENÅDA 2 b. SkrGbgJub. 6: 115 (1589). KOF II. 2: 217 (c. 1655). — fria ngns liv, befria ngn från dödsstraff. HH XIII. 1: 106 (1563). Därs. 138 (1564). — gå (som) på livet (jfr c ζ), riskera sitt liv; sväva i livsfara. Dalin Arg. 2: 403 (1734, 1754). I det jag .. dageligen gåt på lifvet i elände, stanck och smitta på sjukhusen. VDAkt. 1791, nr 317. — sitta på livet, sitta fängslad i väntan på avrättning. Schmedeman Just. 238 (1641). Den, som sitter på lijfvet, och alla stunder skall vänta på döden. RP 16: 341 (1655). Möller (1790). — sätta sitt liv i sin hand, se HAND 3 b ζ. — sätta livet i skansen, se SKANS.
e) i konkretare anv.; särsk. om själva den kraft som tänkes innebo i en levande varelse l. i ngt levande o. som utgör förutsättningen för det levande tillståndet; livskraft; livsfunktion; ”livsmekanism”; äv.: livslåga; livsyttring, livstecken; särsk. i sådana uttr. som det är litet (l. ringa) liv i honom o. d. (i fråga om dödssjuk l. medvetslös person); leva med svagt (i sht förr äv. litet) liv, leva med flämtande livslåga; förr äv. i sådana uttr. som komma ifrån (en strid, en fara o. d.) med litet liv o. d., komma ifrån (en strid osv.) i utmattat tillstånd (l. ”halvdöd”). Kroppens lijff är vthi blodhet. 3Mos. 17: 11 (Bib. 1541). 21 Aug. .. vardt H. K. N. så förtungad af .. een svåår hickan, .. att man intet lijf sij kunde. HH 20: 141 (c. 1565). Hoos (det nyfödda) barnet syntes ganska ringa lijff. VDAkt. 1651, nr 104. Mitt lijf, / I min kropp dödt, mig til stoor harm, / Mond' lefw' vthi ens annars barm. Stiernhielm Harm. 80 (1668). KKD 1: 52 (c. 1710). Hustrun, som hitförde thet onda (dvs. pesten), kom med litet lif här ifrå. Block Pest. 95 (1711). (Cavallin o.) Lysander 61 (1855). — särsk.
α) i sht naturv. o. filos. om livet ss. den värksamma kraften l. principen i allt levande. Lifvet, den sjelfständiga, verkande kraften i naturen. Geijer I. 5: 6 (1810). Detta (dvs. vanligt) språkbruk förstår med lif, en kropps inre af mekaniska och kemiska krafter oberoende verksamhet. Agardh Bot. 1: 23 (1830). HimHavJord 1: 186 (1925).
β) (†; jfr dock slutet) om värksam beståndsdel i ngt. VetAH 1773, s. 173. Emedan nu denna fina syra (dvs. kolsyran) är sjelfva lifvet i mineralvattnen, .. bära de ju med rätta namn af Surbrunnar. Därs. 1775, s. 118. — särsk. [jfr motsv. anv. i eng.] (i vitter stil, numera föga br.) bildl., om ngn l. ngt ss. själ l. levandegörande kraft l. princip i ngt; särsk. i uttr. vara l. utgöra själva livet i (förr äv. av) ngt, vara l. utgöra själen l. det essentiella i ngt; ofta i förb. med själ. HC11H 3: 138 (1678). Kiärleken är sielfva lifvet af Christeliga dygder. Serenius Fff 1 b (1734). O Kärlek! lifvets lif, du hjertats sälla yrkan! Kellgren 3: 100 (c. 1790). Förtroendet är handelns lif. Meurman (1846). Stiftaren, själen och lifvet i (konst-)akademien var Adelcrantz. 3SAH 5: 176 (1890). Heidenstam Birg. 43 (1901).
γ) i uttr. ha (så l. så många) liv, äv. leva med (så l. så många) liv, eg. o. urspr. i fråga om vissa djur l. väsen som (enl. folktron) betraktades ss. omöjliga l. synnerligen vanskliga att döda på grund av i dem inneboende förmåga att bli levande igen, om de dödades; numera i sht för att beteckna dels ett djur (i sht katt, ål) ss. seglivat, dels (mer l. mindre bildl.) en känsla o. d. ss. stark o. outrotlig o. d. (Elins) gränslösa kärlek till Gunnar, som lefde med tusen lif i botten af hjertat. Knorring Torp. 2: 216 (1843). Han är som ålen, han har nio lif och lefver på ingenting! Strindberg RödaR 353 (1879).
δ) (†) i uttr. bära sitt liv ur en fara, få sitt liv undan som ett byte o. d., för att beteckna att ngn lyckas rädda ”livhanken”. De fingo sitt lif undan som ett byte, lämnandes mäst alt i sticket. ÄSvBiogr. 1—6: 142 (c. 1722). Dit (dvs. till skogen) han med häpna steg sitt lif ur faror bär. Bellman Gell. 137 (1793).
f) (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. livets (i sht förr äv. livsens) träd, om det träd som (enl. 1Mos. 2: 9) var planterat midt i Edens lustgård o. vars frukter (enl. 1Mos. 3: 22) förlänade evigt liv åt den som åt av dem; äv. bildl. l. oeg. Upp. 2: 7 (NT 1526). Och at .. (Adams) Mood och Blood ey dödlig skulle blij, / Så war ther Liffsens Trä, som giord för döden frij. Columbus BiblW A 2 b (1674). Ps. 1695, 216: 24. Stagnelius (SVS) 2: 57 (c. 1820). NPs. 1921, 668: 6. — särsk. (†) bot. livsträd (se d. o. 3). Rudbeck HortBot. 12 (1685). Euphrasén Barthelemi 124 (1795).
g) i bedyrande uttr.; särsk. dels (starkt vard. o. urspr. möjl. med anslutning till II) i uttr. min liv och själ o. d., äv. enbart min liv, ävensom i det rimmande uttr. min liv och kniv; jfr KNIV 1 e; dels (mera tillf. i ålderdomligt spr.) i uttr. vid mitt liv, för att försäkrande angiva att ngt förhåller sig så l. så. Almqvist TreFr. 3: 20 (1843). Min lif och själ, om det inte är Lisen! Callerholm Stowe 47 (1852). Det är, vid mitt lif, den gamle flibustieren Ruys. Rydberg Frib. 67 (1857). Min lif och knif. SöndN 1904, nr 33, s. 5.
2) om ngns tillvaro l. existens betraktad ss. en helhet av upplevelser, handlingar, händelser osv.; levnad; ofta svårt att skilja från 7; särsk. om människas (l. djurs) tillvaro med tanke på dennas utsträckning i tid: levnadstid, levnadsdagar; levnadslopp; särsk. (i sht i vitter stil) i sådana uttr. som livets afton, livets höst o. dyl. l. livets stråt, livets väg o. d. Hans liv förflöt under träget arbete. Ägna sitt liv åt ngt. Bo på samma plats i hela sitt liv. Få ett långt, kort liv. Livet är kort, men konsten är lång; jfr KONST 3. I alla livets skiften l. förhållanden. Huadh är idhart lijff? Itt damb ärith, som vthi en lithen tijdh warar, och sedhan förswinner. Jak. 4: 14 (NT 1526). Longt lijff är een gerigh menniskios pina. SvOrds. B 5 a (1604). Träta och kijff, giör stackot Lijff. Grubb 822 (1665). Och ingen sorg på lifsens stråt / kan tvättas bort af gråt. Fröding Guit. 161 (1891). Man kunde vänta sig märkliga ting af hans lif. Hallström Than. 50 (1900). En gång i livet ska man ha roligt! Bergman JoH 256 (1926). — jfr BARNDOMS-, DYGN-, JORDE-, MÄNNISKO-, UNGDOMS-LIV m. fl. — särsk.
a) (ngt vard.) i uttr. ngns livs (upplevelse, prestation o. d.), för att angiva ngt ss. det absolut förnämsta l. märkligaste i ngns liv. Mitt livs automobilfärd. Nordström Amer. 156 (1923). Ahrenberg gör sitt livs flygning. AB(A) 1929, nr 184, s. 1.
b) i uttr. i liv och (i) död, förr äv. i död och live, under livstiden o. in i döden; till livets slut; under alla omständigheter l. under alla förhållanden. Amnelius Vitt. 107 (1690). De förbundo sig edeligen at stå dervid i lif och i död. Serenius H 3 b (1734). Då Tyskarne fingo se Gustaf (Vasa), ropade de alla med en mun, att den herren ville de tjena i lif och död. Ekelund 1FädH II. 1: 12 (1830). Snoilsky 2: 52 (1881).
c) (ngt vard.) i uttr. göra ngn livet surt l. göra livet surt för ngn, göra det besvärligt för ngn, förbittra ngns tillvaro. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXIII (1899). Hans hustru .., som gjort honom livet surt både dag och natt. Sahlin SkånFärg. 132 (1928).
d) i förstärkande anv.; särsk. dels i uttr. i (hela) mitt liv l. i mitt hela liv o. d., för att ge eftertryck åt ett påstående l. konstaterande o. d.: någonsin; dels i uttr. aldrig i livet, aldrig i mitt liv o. d., aldrig någonsin; jfr ALDRIG 1 c β. Det var den vackraste karl, jag i mitt lif har sett! Cederschiöld Riehl 1: 95 (1876). Emma har ändå lyssnat. Jag förlåter henne aldrig i lifvet! Cavallin Kipling Gadsby 12 (1897).
e) (i sht i vitter l. religiös stil) i uttr. i detta livet o. d., för att beteckna motsatsen till ett tillkommande (högre o. bättre) liv efter döden; jfr 4. 1Kor. 15: 19 (NT 1526). (Arvsynden gör) att menniskan aldrigh i thetta liffuett kan fulkommeliga fölia Gudz wilia effter. KOF 1: 189 (1575). Meurman (1846).
3) med huvudsaklig tanke på sättet att leva l. på den värksamhet som präglar ngns l. ngts tillvaro l. de omständigheter under vilka ngns l. ngts tillvaro förflyter o. d.; sätt att vara till; levnadssätt; levnadsförhållanden; levnadsvanor; äv.: livsföring; vandel; stundom i förb. med leverne. (Föra l. leva) ett angenämt, friskt, lugnt, stilla, stillasittande, tillbakadraget, utsvävande liv. Ett kristligt, religiöst liv. Djurens, naturfolkens, växternas liv. Livet i forna dagar. Livet på landet, i stad, till sjöss osv. Det dagliga livet. The .. merckia hwadh thet är för een skröpligh ting medh menniskionnes lijff och leffuerne. LPetri KO 57 b (1561, 1571). Ett sorglöst och onyttigt lif. Hagberg Pred. 1: 138 (1814). Det idylliska lifvet i hemmet. 3SAH 2: 140 (1887). Det var ett mycket regelbundet lif, som fördes i det Schefferska huset. Därs. 6: 193 (1891). Studiet av vårt folks liv och tankevärld. Nilsson FestdVard. 9 (1925). De befjädrade varelsernas liv och leverne har länge varit ett intressant och omhuldat studium. 2NatLiv 537 (1931). — jfr AFFÄRS-, ALLMOGE-, ARTIST-, ASKET-, BAD-, BOHEM-, BONDE-, BUS-, DAGDRIVAR-, DJUR-, ENSTÖRINGS-, EREMIT-, FAMILJE-, FOLK-, FRILUFTS-, FROMHETS-, FÄBOD-, FÄNGELSE-, FÖRENINGS-, FÖRSAMLINGS-, HAREMS-, HEM-, HJÄLTE-, HOV-, HUND-, IDROTTS-, INDIAN-, JÄGAR-, KAMRAT-, KLOSTER-, KONSTNÄRS-, LÄTTINGS-, NATT-, NATUR-, NÖJES-, RIDDAR-, RÖVAR-, SAM-, SAMFUNDS-, SAMHÄLLS-, SJÖ-, SKEN-, SKOGS-, SKUGG-, SLAV-, SOCIETETS-, STORSTADS-, STUDENT-, SÄLLSKAPS-, TURIST-, UMGÄNGES-, UNGKARLS-, UTE-, VARDAGS-, VIKINGA-, VILDMARKS-, VÄXT-LIV m. fl. — särsk.
b) (i religiös l. vitter stil) i uttr. det inre livet o. d., om meditation l. andlig fördjupning o. d.; jfr 4. Stenbäck Dikt. 41 (1840). Det är ett rikt, inre lif hos den menniskan. Wikner Pred. 262 (1877).
c) oeg. l. bildl.; särsk. (i fackspr.) i uttr. ordens, språkets liv o. d., om ordens resp. språkets tillvaro o. förmåga att (likt levande organismer) utvecklas l. förändras o. d. Bokliga Konsters ljf och opkomst. Swedenborg RebNat. 1: 3 (1719). Ordets nytjande är ordets lif. SvTidskr. 1873, s. 507. Språkets Lif. Ljungstedt (1899; boktitel). jfr SPRÅK-LIV.
4) [specialanv. av 1 o. 2] teol. o. relig. tillståndet att leva i gemenskap med Gud l. Kristus o. vara död ifrån synden (se DÖD, adj. 7 c α); äv. om den gudomliga kraft l. princip som möjliggör l. framkallar detta tillstånd (jfr 1); äv. (jfr 2) om de troendes l. saligen avsomnades tillvaro efter döden (uppfattad ss. ett tidlöst salighetstillstånd). Livet i Gud l. Kristus. Evigt (i sht förr äv. evinnerligt) liv. Det eviga livet. Livet efter detta, det hinsides livet, det tillkommande livet o. d. Huad skal iach göra, ath iach kunde få ewinnerlighit lijff? Mat. 19: 16 (NT 1526). The oordh iach sägher idher äro ande och lijff. Joh. 6: 63 (Därs.). Iach är vpstondilsen och lijffuet. Därs. 11: 25. Igenom Dödhen gå .. (de kristna) til Lijfwet, och warda löse aff Syndenne. Forsius Fosz 454 (1621). Det eviga lifvet är Guds barns outsägliga frid, fröjd och härlighet i himmelen. Kat. 1878, nr 164. Göransson UndersRel. 1: 197 (1904). — jfr EFTER-, EVIGHETS-, GUDS-, HINSIDIGHETS-LIV m. fl. — särsk. i vissa bildl. använda uttr. för att beteckna ngt ss. medförande l. skänkande salighet l. ss. förbundet l. samhörigt med det eviga livet o. d.; särsk. i uttr. livets krona, det eviga livet; livets ord, om Guds ord (som innebär kraft till salighet); livets vatten, om döpelsens vatten, som skänker liv o. salighet o. d. Livets bok, se BOK, sbst.2 1 b ι. Livets bröd, se BRÖD 1 g. War trofast j dödhen, och iach skall geffua tigh liffzens crono. Upp. 2: 10 (NT 1526). (Om) han .. wandrar effter lijffzens ord, så at han intet ondt gör, Så skal han leffua och icke döö. Hes. 33: 15 (Bib. 1541). (Vattnet i döpelsen är) medh Gudz ord .. een Döpelse, thet är, itt nådhafult lijffzens watn. Cat. 1567, s. C 1 a. Ps. 1819, 79: 3.
5) om viss (gm bestämning närmare angiven) sida l. del av levande varelsers (i sht människors) natur l. tillvaro l. värksamhet o. d.
a) om (företeelser som äro knutna till) viss sida av levande väsens (i sht människors) natur; ss. senare led i ssgr. — jfr DRIFT-, FANTASI-, FÖRESTÄLLNINGS-, FÖRSTÅNDS-, INBILLNINGS-, KUNSKAPS-, KÄNSLO-, KÖNS-, PERSONLIGHETS-, SINNES-, SJÄLS-, SKÖNHETS-, TANKE-, TROS-, VILJE-LIV m. fl.
b) om visst område av mänsklig värksamhet l. strävan o. d. (med därtill knutna företeelser). Det akademiska, ekonomiska, intellektuella, kommunala, politiska, praktiska, sociala osv. livet. Tegnér är skald och intet annat. I det opoetiska lifvet är han så rå, som en Bondcaplan. 3SAH XXXIX. 2: 46 (1824). Debatterna på riddarhuset började ingifva mig något sinne för det parlamentariska lifvet. De Geer Minn. 1: 57 (1892). De större mossarna .. ha endast under krigsåren betytt något för socknens ekonomiska liv. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 123. — jfr AFFÄRS-, KULTUR-, MUSIK-, NÄRINGS-, PRIVAT-, SKOL-LIV m. fl.
6) om ngn l. ngt som man helt lever för resp. går upp i; särsk. i uttr. vara ngns liv, i fråga om ngt som helt fyller ens tillvaro. Tw kallar thin bole (dvs. älskade) lijff och hiertekorn. OPetri PEliæ g 3 b (1527). Fahr, fahr nu wäl, / Mitt Lijff, min Siäl, / Tu Dama säl. Wivallius Dikt. 56 (1630). (Tvedräkten säger:) I annars mord och kijf / Består mijn lust och Lijf. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668). Brännvin var hans lif. Læstadius 1Journ. 390 (1831). Jakten hade .. blifvit hans lif. Geijerstam LycklMänn. 176 (1899). 3SAH 29: 161 (1917).
7) i allmännare o. sammanfattande anv.; särsk. dels (o. ofta svårt att skilja från 11 a) om organiska väsens existens betraktad ss. en helhet (med deras funktioner, värksamhet o. d.), dels i sg. best., om inbegreppet av alla de förhållanden som äro gemensamma för allt levande o. i vilka allt levande infogas l. hör hemma o. d. Skildra livet självt sådant det är. Livets glädje, sorger, bekymmer osv. Livets goda. Livets skuggsida. Träda ut i livet. Gå i livets skola. Livet har farit hårdt fram med honom. The som .. warda förquafde vthaff .. liffsens wällost. Luk. 8: 14 (NT 1526). Tänk och hvarföre du, äffven du äst kommen i lifvett. Stiernhielm Herc. 294 (1648). Ännu ett öppet tack för allt / Hvad lifvet vänligt gaf! CVAStrandberg 1: 321 (1877). Tyst är skogen och nejden all, / lifvet der ute är fruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Trots allt är han förälskad i det grymma och fattiga livet. DN(A) 1921, nr 63, s. 5. Och Hum, ja Hum är en sorts dåre, som går och drullar nånstans utanför livet. Siwertz Låg. 254 (1932). — särsk. med tanke på livet ss. inbegreppet av förlustelser, njutningar o. d., i uttr. leva livet, se LEVA, v.1 3 a ε β'.
8) om inbegreppet av människors l. levande väsens (livliga l. ivriga) rörelser, värksamhet, uppträdande o. d. (ngnstädes). Carnevalens sista dag var inne, / .. Lifvet ut' på Corso mer än vanligt tokigt. Wennerberg 1: 95 (1881). (Krymplingen brukade) krypa upp i fönstret för att få se något af lifvet, som rörde sig utom hans trånga kammare. LbFolksk. 14 (1890). Söderhjelm Upps. 198 (1907). — jfr GATU-, MARKNADS-LIV m. fl.
9) i fråga om livsyttringar, livlighet, energi, livlig värksamhet o. dyl. l. i fråga om ngt som framträder på ett livfullt sätt l. ger intryck av att vara levande o. d.
a) levnadsglädje, friskhet, energi o. d.; särsk. (i förb. med sbst. av likartad bet.) i sådana uttr. som liv och mod, liv och hälsa o. d.; äv. i fråga om handling l. uppträdande o. d.: kraft l. fart l. ”kläm” (i det som göres l. säges o. d.); särsk. [jfr t. mit lust und liebe] i det allittererande uttr. (göra ngt) med liv och lust, med entusiasm o. energi, med kläm o. fart o. d.; förr äv. i uttr. med liv och makt, med liv och kraft o. d., i fråga om handlande l. uppträdande o. d.: med all energi, med stort eftertryck o. d. G1R 1: 296 (1523). (Rådets medlemmar) wille .. affweria .. (Sten Stures) och hans weners skadha och förderff med lijff och macht. OPetri Kr. 289 (c. 1540). Mina Bröder, lif och mod! / Dansa, hör de spela. Bellman (BellmS) 1: 23 (c. 1770, 1790). Af lif och hälsa närd. Dens. Gell. 72 (1793). Människan arbetar aldrig med lif och lust, om hon inte arbetar för sig själf. Geijerstam LycklMänn. 19 (1899). De gamla danslekarna (dansas) ännu med liv och lust av ungdomen. Nilsson FestdVard. 81 (1925).
b) livfullhet, livlighet; rörlighet; fart; aktivitet o. d.; i fråga om framställning o. d. stundom äv.: uttrycksfullhet; numera nästan bl. i sg. obest.; särsk. i uttr. (vara) full av liv, om person l. framställning l. skildring o. d.; giva liv (förr äv. ett liv) åt ngt, sätta en prägel av rörelse l. värksamhet på ngt; äv.: göra så att ngt framträder livfullt l. levande, ”sätta färg” på ngt; ha liv, i sht om (uttryck för) tanke, känsla o. d.: äga livfullhet, vara livfull; det kommer (l. blir) liv i ngn l. ngt, det blir fart på ngn l. ngt; jfr 1 a β. Hon är full av (sprittande, sjudande) liv. Nu blev det annat liv i honom. Skall poetens poesi ha lif och vara qvick, / Så vill han hafva spiritus uhr Bacchi starka dryck. JGHallman Vitt. 184 (1735). Jag .. märker att det icke är något riktigt lif i henne, jag menar sådant lif, som behöfs i en rask och dugtig hustru. Carlén Rosen 379 (1842). Det var lätt att se .. af lifvet i .. (Armfelts) rörelser, att någonting af yttersta vigt låg honom på hjertat. Crusenstolpe CJ 1: 165 (1845). Ett .. färgrikt ärmförkläde af bomullstyg, som ger lif och kolorit åt dräkten. Tenow Solidar 2: 66 (1906). En sådan flicka som Charlotte, så där full av sprakande liv. Lagerlöf ChLöw. 177 (1925). — särsk.
α) om affärsvärksamhet o. d.: aktivitet, livlighet. ResolStädBesvär 9/10 1766, s. B 3 a. Spannmålshandeln är fortfarande utan lif. Snällp. 1848, nr 62, s. 4. Englund Ged. 123 (1853).
β) om ansikte l. anletsdrag o. d.: uttrycksfullhet; livlighet. Det fulaste ansigte med lif är vackrare än de skönaste drag som sakna det. Samtiden 1872, s. 304. Rönnberg Brovakt. 139 (1904).
γ) (vard.) i uttr. det blir liv i lägret l. spelet l. luckan (jfr LUCKA, sbst.) o. d., det blir rörelse o. fart i ngt; ”det blir sprätt” på ngt; äv. i sådana uttr. som nu blir det liv o. d., nu blir det rörelse o. brådska o. d.; förr äv. här skall bli lilla livet, här skall bli ”liv i luckan”; jfr 10. Hejsan, smedsgubbar! Här ska' bli' lilla lifvet. Jolin MSmith 119 (1847). CVAStrandberg 5: 21 (1862). Nu blef lif i spelet, må du tro. Backman Dickens Pickw. 1: 346 (1871). Nu blef det lif i lägret hos Norrgrannas. Rönnberg Brovakt. 145 (1904). Väring Vint. 304 (1927).
c) i fråga om det förhållande att ngt (i sht konstvärk, litterär framställning o. d.) framträder med värklighetsdrag; levande drag; värklighetstrohet. Utaf Satyrens skämt en Tok namnkunnig blifver, / Och skuggans mörcke streck en måhlning lifvet gifver. Düben Boileau Sat. 55 (1722). Dusten med de fem fienderna (i ”De två dragonerna”) har nog samma lif, som i allmänhet Runebergs teckning af sådana scener. Söderhjelm Runebg 2: 360 (1906).
10) oväsen; ”stoj”; buller; larm; särsk. (vard.) i uttr. föra, äv. hålla liv, väsnas, stoja, ”gå an”. Det var ett lif och ett kif. Strindberg RödaR 3 (1879). Herr Grenström kom följande morgon och förde ett förfärligt lif på tamburdörren. Engström 1Bok 26 (1905). (Det) var .. ett herrans liv i skogen, med drevkarlarna som hojtade sig hesa. Hellström Storm 44 (1935).
11) konkret, om levande varelser.
a) om vad som har liv o. livsyttringar (i motsats till ngt livlöst l. oorganiskt); äv. sammanfattande, om levande väsen l. organismer. Alt Lijfs och Lefnads Nöije. Columbus BiblW A 2 b (1674). Hvilken otalig skara lif upfyller Naturen? Adlerbeth FörslSAOB (1798). Här har intet väsen andats / allt sen skapardagen randats. / Lif ej rör sig, växt ej gror. Tegnér (WB) 3: 4 (1817). Allt lif har svårt att stå / På två ben eller fyra. Sehlstedt 3: 83 (1867). Om halsen (på kolven) afbrytes nära flaskan, så skall den vätska, som stått frisk i månader, inom ett par dagar hvimla af lif. UVTF 2: 19 (1872). Kongo 1: 268 (1887).
b) om enskild person l. enskilt djur: levande väsen; särsk. om människa: varelse, individ; utom i vissa mer l. mindre stående uttr. (jfr nedan) numera bl. ngn gg vard. l. skämts. UppsDP 2/4 1600. Krögarn är full, och full är Krogen, / Full med kärl och ledsna lif. Bellman (BellmS) 1: 180 (c. 1775, 1790). Dagen fyra timar korrt, / Tre tums is på fönsterrutan; / Gamla lif som hosta torrt, / Snufva ingen utan. Lenngren (SVS) 2: 308 (1793). Ett vidunder till diligens, .. i hvars innandömen vi räkna inalles 16 lif. Nyblom Bild. 15 (1864). — särsk.
α) (i vissa trakter, ngt vard.) i vissa av ömhet l. medlidande präglade uttr. som företrädesvis avse barn l. flicka l. ung kvinna o. dyl. l. djur som är litet o. hjälplöst o. d.; särsk. i sådana uttr. som det lilla livet, ett älskligt l. sött litet liv, det arma l. stackars livet o. d. Hedenstierna Bondeh. 1 (1885). När Carlsson så kom till sig igen .. då låg det lilla lifvet där, kallt och stelt. Geijerstam LycklMänn. 157 (1899). En nittonårs flicka .. det skyggaste och stoltaste lilla lif mellan Mälaren och Kolmården. Lindqvist Dagsl. 3: 148 (1904). Ericson Fågelkås. 2: 18 (1907; om blåmesar).
β) (i sht i sydligaste Sv., vard.) i uttr. ett snällt l. beskedligt liv, det snälla l. beskedliga livet o. d., om hygglig l. snäll varelse. Cavallin Kipling Gadsby 22 (1897). För resten är denne krigare det beskedligaste liv i världen. Sylwan (o. Bing) 1: 427 (1910). (Jag) sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta. Nordström Amer. 82 (1923).
γ) (i vissa trakter, starkt vard.) ss. okvädinsord, i sådana uttr. som ditt (äv. du) usla liv, ditt leda liv o. d. Skrif skrifvare, nå skrif — / Ditt namn du usla lif? Bellman (BellmS) 2: 121 (1784, 1791). Ditt förgrommade usla lif! Bondeson Glimm. 20 (1892). Dens. MVK 68 (1894, 1903).
δ) i uttr. icke l. inte ett (enda l. levande) liv, icke ett levande väsen, icke en enda varelse; icke få ett (enda) liv o. d., icke få ett dugg (vid jakt l. fiske) o. d. Nordforss (1805). Två minuter öfver tu fans inte ett lif i de många rummen! Strindberg RödaR 15 (1879). Inte kan du meta der ... Du får inte ett lif. SD(L) 1898, nr 288, s. 1. Hedin Pol 2: 463 (1911).
c) försäkr. om person ss. försäkringsobjekt; särsk. i uttr. ett godt, prima, dåligt liv, person med god resp. svag hälsa; äv. allmännare (utan direkt tanke på personen ss. försäkringsobjekt) i uttr. vara (ett) prima liv o. d., vara en stark o. frisk människa. Alm. 1874, s. 36. Bestämmelser, gällande för s. k. prima lif. VL 1899, nr 238, s. 3. Bäckman Lifförs. 73 (1899). Lille Sixten Ström var inget prima liv. Swensson Willén 246 (1937).
II. kropp, bål o. i härur utvecklad anv.
1) om den del av människas l. djurs kropp på vilken huvud och extremiteter äro fästa; bål, kropp (se KROPP, sbst.1 3); ofta motsatt: huvud l. extremiteter; stundom äv. allmännare: kropp (se KROPP, sbst.1 1), lekamen; äv. bildl.; numera bl. (jfr nedan) i vissa mer l. mindre stående uttr. l. förb. Bisp Göstaff (Trolle) vndslap .. med .. vj eller viij (dvs. sex l. åtta) szår på liffuet. G1R 10: 126 (1535). Om Lijfwetz Öffningh. Palmchron SundhSp. 259 (1642). Hon är om alt sitt Lijf så kettoll å så öm. Dahlstierna (SVS) 154 (c. 1700). Om den högste Guden behagat låta mig vara så frisk i ben och knä, som jag är upp i lifvet. VDAkt. 1781, nr 660. Huru långt tål du kallt stål i lifvet? Afzelius Sag. 6: 237 (1851). Svedelius SmSkr. II. 2: 60 (1864, 1888; bildl.). — jfr BAK-, FRAM-, UNDER-, VEK-, ÖVERLIV. — särsk.
a) (†) i vissa uttr. för att beteckna (över)-kroppens utseende l. storlek l. hållning o. d.; särsk. i uttr. ha ett långt (o. smalt) l. vackert liv o. d.; jfr 2. Fyra Brödher .., hwilke för theras långe och rake Lijff kallades the Långe. Schroderus Os. 1: 586 (1635). Lind (1749). Tegnér (WB) 3: 93 (1820). — särsk. [efter fr. être de taille moyenne] i uttr. vara av medelmåttigt liv, av ordinär kroppsbyggnad. SvMerc. IV. 3: 118 (1759).
b) i uttr. veka livet (förr äv. sammanskrivet: vekalivet l. vekelivet), om det parti av bålen som ligger nedanför bröstkorgen. Sedan stack han ho(no)m jn j wekaliiffuedh. SthmTb. 8/3 1545. Qvinfolk .. (som) vada vid stränderna i vatnet, at det räcker dem til veka lifvet. Gedner Linné En fråga 13 (1753). Knyta en handduk .. kring veka lifvet. De Geer Minn. 1: 16 (1892).
c) i allittererande förb. med lem, för att uttrycka motsättning till extremiteterna; numera bl. (i sht i vitter stil) i sådana uttr. som skada (ngn) till liv och (eller) lem, oskadd till liv och lem, riskera liv och lem o. d. Han skall inghen fatighen eller rikan nogralunda förderffua aa liiff eller limmor. G1R 1: 30 (1521). (Skada) sin Nästa til Lijf och Lemm. Swebilius Cat. 2: 17 (1689). Grimberg VärldH 4: 243 (1930).
d) (†) i uttr. vara stark l. sund till livs, vara kroppsligt stark l. sund; med sundt liv, vid full hälsa l. vigör, ”med sunda vätskor”. At han med welberådt modh sunde liff och vdi godh welmacht .. latidt kalle tilhope forb(emäl)te gode Män. SthmTb. 5/12 1569. Palmchron SundhSp. 176, 274 (1642).
e) i uttr. som beteckna att ngn stickes l. skjutes o. d. gm bålen l. kroppen; numera bl. med tanke på bålens nedre parti: veka livet (jfr b). Tw lodt råchte honum twert egenom liffwet, szå att han bleff ther strax liggiendes. G1R 17: 301 (1545). Jag .. stack en af .. (pojkarna), som störst och argast var, i lifvet. Humbla Landcr. 18 (1740). Skottet gick rakt genom lifvet och den sårade dog genast. AB(L) 1895, nr 257, s. 5.
f) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i uttr. som beteckna att ngn angriper l. tränger inpå ngn l. ngt.
α) gå ngn (nära, tätt o. d.) inpå livet, i sht förr äv. på livet, gå l. tränga tätt inpå ngn (i fientlig avsikt o. d.); äv. bildl.: (på ett grundligt sätt) ta itu med ngn l. ngt, angripa (ngn l. ngt); känna (ngn) på pulsen; gå på djupet med (ngt); äv. (med sakligt subj.): på ett icke önskvärdt sätt inkräkta på (ngt). Gå fienden (in)på livet. Gå ngn för nära inpå livet. Gå ett problem inpå livet. Humbla Landcr. 211 (1740). När .. Upsala domkapitel .. går honom (dvs. Almqvist) på lifvet med sina samvetsfrågor, är han (osv.). Lysander Almqvist 22 (1878). Ridderskapet och adeln måste i konstitutionsutskottets förslag (år 1851) finna mycket som gick detta stånd nära in på lifvet. Svedelius Repr. 470 (1889). Karl XII .. gick dem (dvs. sina fiender) rakt på lifvet och slog dem. LbFolksk. 545 (1892). Går man Rudbecks framställning på lifvet, visar sig, att (osv.). Annerstedt Rudbeck Bref ccxxxxvii (1905). Böök ResSv. 187 (1924).
β) [jfr t. einem auf den leib rücken] komma, rycka, tränga o. d. ngn inpå, i sht förr äv. på livet, komma osv. tätt inpå ngn (i fientlig avsikt), tränga inpå ngn; äv. bildl.; äv. i uttr. låta ngn komma sig inpå livet, släppa ngn inpå livet (på sig), låta ngn komma resp. släppa ngn nära inpå sig; i sht bildl. Lagerström Bunyan 1: 190 (1727). (Han ville) med knif .. komma honom på lifvet. TörngrenMål. 71 (1801). Så rycker mig .. den instundande ändlösa Vår-Terminen allt närmare och närmare på lifvet. 3SAH XXXVII. 2: 3 (1841). Guds tjenare .. låter (ej) de onödiga bekymrens plågoandar tränga sig på lifvet. Melin Pred. 2: 122 (1847). Hufvudsaken är och förblir att komma sanningen inpå lifvet. Hedin GmAs. 2: 192 (1898). Grimberg VärldH 2: 469 (1927; bildl.).
γ) (†) springa ngn på livet l. till livs, störta ngn på livet, rusa ngn till livs o. d., (med ett språng) rusa på ngn o. d.; äv. bildl. i uttr. falla ngn på livet, gå till anfall mot ngn. Åsnan .. språngh Hwsbondan på lijffwet medh sijna orene .. fötter. Balck Es. 113 (1603). Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668; i bild). (Den ryske storfursten) föll Kongl. Maj:t på Lifwet och arresterade Desz i Moscau warande Legater. HC11H 14: 71 (1660). Ulysses / sprang Agelaos till lifs och stack honom neder med lansen. Lagerlöf HomOd. 273 (1908).
δ) vara ngn inpå, i sht förr äv. på livet, vara tätt inpå l. intill ngn. När du kommer, så kommer du så tyst, at ingen vet et ord deraf för än du äst en ährlig karl på lifvet. Modée HåkSmulgr. 14 (1738). Rappe Nordarm. 187 (1874).
ε) hålla ngn från livet, hålla ngn på avstånd från sig; äv. bildl.; förr äv. bliva ngn från livet, akta sig att komma i närheten av ngn. Humbla Landcr. 57 (1740). Bli mig från lifvet pojke! Altén Kusin 3 (1796). En fästning, stark nog att hålla fienden från lifvet. GHT 1904, nr 273 A, s. 3. NDA 1914, nr 114, s. 4 (bildl.).
ζ) vilja ngn till livs, förr äv. vilja ngn på livet, eg. o. urspr.: vilja angripa ngn o. tillfoga (ngn) skada; särsk. bildl.: vilja skada ngn, vilja komma åt ngn; (vilja) komma ngn till livs, (vilja) tillfoga ngn skada, (vilja) komma åt ngn; numera vanl. anslutet till I 1. Tå Bonifacius VIII. Konung Philippo Pulcro vthi Franckrijke jämwäl på Lijfwet wille, togh thenne (osv.). Brask Pufendorf Hist. 412 (1680). CVAStrandberg 2: 360 (1865). Ditt hus står icke i fara, ej heller vilja vi dig till lifs. Lundegård DrMarg. 1: 12 (1905). För att kunna komma sin brorsdotter till livs fördolde hon .. tills vidare sina onda avsikter. Lagerlöf Troll 2: 91 (1921).
g) (†) med särskild tanke på kroppen ss. säte för inre organ l. andliga egenskaper o. d. Mitt hierta wil migh brista j mino lijffue. Jer. 23: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: i mitt bröst). Tå förskreckte han sigh vthi sitt lifwe. Forsius Fosz 92 (1621). Men så är det nu det, att jag inte har spår af släktkärlek i lifvet på mig. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 289.
h) i uttrycklig motsättning till själ (jfr I 1 g); numera bl. (jfr dock slutet) mer l. mindre bildl., dels i det bedyrande uttr. så sant mig Gud hjälpe till liv och själ (ingående i de i lag föreskrivna edsformulären), dels i uttr. med liv och själ, för att beteckna att ngn helt o. hållet ägnar sig åt l. går upp i ngt l. alltigenom l. med hela sitt väsen är ngt o. d. G1R 1: 48 (1523). Alt thet godha wij behöffue både til lijff och siel. OPetri Sal. E 2 b (1535). Så sandt Gudh hielpe till lif och siäl. RA I. 2: 30 (1561). All siäls och lijffs lycklig välmåge. AOxenstierna 2: 73 (1612). Ehuru han var krigare med lif och själ, hade han dock (osv.). 2SAH 60: 45 (1883). Almqvist .. var med lif och själ tillgifven de nya idéerna (inom undervisningsväsendet). Sylwan SvLit. 25 (1903). — särsk. (i vissa trakter, numera föga br.) i uttr. vara liv och själ, för att angiva samhörighet, förtrolighet o. d.: vara ett; förr äv. i jämförelse. Hesselius Zaletta 30 (1740). Hans Husbond, Matmor, alt var såsom lif och själ. Livin Kyrk. 151 (1781). Jag och Karl Johan Andersson voro liv och själ. Fröding ESkr. 2: 36 (1891).
2) om det parti av kroppen som ligger mellan bröstkorgen o. höfterna (o. som normalt utgör bålens smalaste del), midja; i sht föregånget av prep. i, om l. omkring. Smal l. smärt om livet. Kort, lång i livet; jfr 1 a. Sitta bra l. illa i livet (om kläder); jfr 5 a β. Fatta, hålla, taga ngn om livet. (Guldbård) til ene borde (dvs. skärp) vm liffuet. G1R 8: 100 (1532). Om lifvet hade de tre fingers breda förgylda silfver-giördlar. Nordberg C12 2: 10 (1740). Ferdinand är mycket smal om lifvet. Almqvist DrJ 109 (1834). Gustaf .. lindade åter armen kring sin fästmös lif. Carlén Klein 203 (1838). Bergman JoH 51 (1926).
3) (†; jfr dock a, b) buk, mage. Forsius Fosz 443 (1621). (Bland hinduerna finnas många män o. kvinnor som) vpskära sitt egit lijf, rifwa vth inelfwerna och dela dem i stycken. Isogæus Segersk. 1178 (c. 1700). Tarmarne ligga i livet. Schultze Ordb. 2751 (c. 1755). Cederschiöld QvSlägtl. 1: 90 (1836). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] med tanke på buken ss. den del av kroppen där matsmältningsprocessen försiggår o. från vilken de vid matsmältningen förbrukade ämnena avgå: mage; särsk. i sådana uttr. som lätta, lösa, rensa, öppna livet, hålla livet öppet, vara förstoppad i livet o. d.; numera bl. i uttr. löst liv, hårdt (trögt) liv, för att beteckna diarré resp. förstoppning, förr äv. i sådana uttr. som ha (ett) öppet liv, ha avföring, befordra l. giva öppet liv o. d., befordra l. framkalla avföring o. d. Thet är vdi allehanda siwkdom en stoor fordeel, at man dagliga itt öpet lijff haffuer. Lemnius Pest. A 4 b (1572). Nattstol til at lätta lijfwet. Schroderus Comenius 573 (1639). Laxativ, som öpnar lifwet. Swedberg Schibb. 281 (1716). Emot löst Lijf eller Durchlopp. Alströmer Får. 51 (1727). Vomerande har den verkan att göra löst lif trögare och trögt lif lösare. Odenius 2Celsus 52 (1906). Östergren (1931).
b) (fullt br.) i förb. till livs, förr äv. till live, i uttr. som beteckna att ngn får ngt i sig (numera ofta med anslutning till I 1, med tanke på att man på detta sätt uppehåller livet); särsk. i uttr. få (sig) ngt till livs, få ngt att förtära, få ngt i sig, få ngt ”i krävan”; äv. bildl.: få hålla till godo med, bli trakterad med, bli uppbyggd med ngt o. d.; giva ngn ngt till livs, giva ngn ngt att förtära; äv. bildl.: traktera ngn med ngt o. d.; ha ngt till livs, ha ngt i sig; äv. bildl.: uppbygga sig med ngt, ha ngt som förströelse o. d.; taga (sig) ngt till livs, förr äv. till live, få l. ha ngt i sig, förtära ngt (i sht med avs. på spritdrycker), taga ngt till bästa; äv. bildl.: tillgodogöra sig ngt o. d.; i sht förr äv. (utan utsatt obj.) i uttr. taga till livs, förtära starka drycker. Få (l. taga) för mycket till livs, få l. taga sig för mycket till bästa. En kanna glödgat wyn; / Den wilia wy taga till lyfue. Asteropherus 8 (1609). (I pesttider bör man icke gå) vth i Lwfften om Morgonen, medh mindre Man först någhot litet tagher til Lijffz. L. Paulinus Gothus Pest. 73 a (1623). Äro de nyktre af sig, eller mån de icke för mycket gerna taga till lifs? Almqvist Monogr. 368 (1839, 1845). En vanlig läsare, som i all bekvämlighet vill ha en dosis poesi till lifs. Rydberg Varia 296 (1894). Jag fick till lifs en lång historia om feber och en rättegång om en järngryta. Cavallin Kipling Emir. 78 (1898). Nu måste vi först och främst tänka på att få oss något till livs. Lagerlöf Holg. 1: 70 (1906). SvD(A) 1933, nr 187, s. 6. — särsk. (†) i uttr. sluka ngt till livs, ”sluka i sig” ngt. Palmchron SundhSp. 231 (1642; om hund).
4) [specialanv. av 3] (†; jfr dock a, b) om den nedre delen av buken, särsk. med tanke på där befintliga organ; underliv. Då lät hon dieckner slå sigh medh riss, blåttade sitt lif, och lop som en skiöcka. VRP 1632, s. 462. VDAkt. 1684, nr 231. — särsk.
a) (numera bl. i högre stil, med ålderdomlig anstrykning) moderliv, kved; livmoder. Strax rösten aff thina helsning kom j min öron, språng barnet aff glädhi j mit lijff. Luk. 1: 44 (NT 1526). (Guds) omsorg haar bewarat migh, / Och dragit migh så vnderlig / Vthu mins moders lifwe. Ps. 1695, 360: 4. Och denne, som jag sjunger om, / I nådig mammas lif var grefve. Stenhammar 120 (1794). Fahlcrantz 3: 287 (1864). — jfr JUNGFRU-, MODER-LIV. — särsk.
α) i uttr. alltifrån (förr äv. av) min moders liv o. d., alltifrån mitt livs begynnelse, ända från början av mitt liv. Tu (Gud!) alena äst mit hop af minom moders lif. Horn Lefv. 28 (c. 1657; rättat efter hskr.).
β) (†) i uttr. av ett liv, av samma moder. Jag (dvs. Justitia) är Pacis Syster, af ett Lijf. Stiernhielm Fred. 12 (1649).
b) i uttr. som beteckna att ngn gm en mans avlingsförmåga utgått från denne; numera bl. (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. utgå från ngns liv. 1Mos. 15: 4 (Bib. 1541). Min son som aff mitt lijff kommen är. 2Sam. 16: 11 (Därs.; Bib. 1917: Min son, han som har utgått från mitt eget liv). (Han) wardt .. aff sina eghna Sönner, .. them han aff sijne eghno lijffue födt hadhe, genomstungen och mördadt. PPGothus Und. C 7 a (1590).
5) i överförd anv. av 1 l. 2.
a) i fråga om klädesplagg l. del av kläder.
α) i överförd anv. av 1: till kvinnodräkten hörande klädesplagg som räcker från halsen till midjan l. ett stycke nedanför midjan; äv. om motsvarande del av hel (hopsydd l. i ett stycke gjord) klänning. Spetzer på Lifwet och på ährmerne. KlädkamRSthm 1648 C, s. 204 a. Ett Lijff medh Kiortel. SthmStadsord. 1: 109 (1654). (Hon) hof sig så ovigt omkull, at lifvet upsprack i sidorne. Dalin Arg. 2: 199 (1734, 1754). Sömnadsb. 11 (1915). Livet har 29 fiskben insydda i .. linnefodret. GustStil 42 (1926). — jfr BLUS-, FISKBENS-, FODER-, KLÄNNINGS-, REFORM-, SAMMETS-, SNIBB-, SNÖR-, TYLL-, ÖVER-LIV m. fl.
β) i överförd anv. av 2: den del av ett plagg som betäcker midjan o. närmast denna liggande delar av kroppen. Klänningen är för trång, för smal i livet. Fracken är för kort i livet. Lifvet på en rock. Widegren (1788). Spak Unif. 56 (cit. fr. 1816). Herrarnes frackar sitta icke mindre hårdt åt än förut, men lifvet är högre eller kortare. KonstNyhMag. 1: 44 (1819). — jfr ROCK-LIV m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (i fackspr.) om den mellersta l. centrala delen av ett föremål (i motsättning till föremålets topp- o. baspartier l. dess yttersta delar o. d.); särsk. byggn. o. konst. om det mellersta partiet på en pelare: pelarskaft. König Mec. 66 (1752). Kolonnen, som .. består af tre delar: Basen, den egentliga pelaren eller Lifvet, och Kapitälen. Stål Byggn. 2: 46 (1834). MeddSlöjdF 1894, s. 45 (på takryttare). — särsk.
α) byggn. på kakelugn o. d. (Kakelugnens) hufvuddelar äro: Sockeln eller Foten ..; Lifvet som omfattar eldstaden och Värmrören (osv.). Stål Byggn. 2: 31 (1834). GustStil 14 (1926).
β) konst. på krus, kanna o. d. 1MinnNordM VI. 3: 4 (1884). Kannans lif är prydt med ett rikt drifvet naturalistiskt blomstermönster. Fatab. 1907, s. 27. Bæckström Rörstr. 102 (1930).
γ) (numera knappast br.) sjöt. om den del av ett fartyg som ligger mellan back o. hytta; i sht förr äv. allmännare: skrov. När en Fiende är enom när kommen, måste man dämpa sitt Stycke, hållandes mitt på hans Lif eller Skråf. Grundell AnlArtill. 1: 51 (c. 1695). Råholtetz Högd mittskiepz tages efter bästa omdömmen, gemenligen som man vil hafva Slupen hög mitt på lijfvet. Rajalin Skiepzb. 63 (1730). Smith (1917). — särsk. (†) i uttr. löpa l. sätta ett fartyg på livet o. d., styra kurs på ett (fientligt) fartyg för att ramma det i skrovet. Med detsamma, som den Swenske gamle Gripen kom löpandes ackter Troilus, lopp en Lybsk honom på lifwet mitt utaf, så at han sanck i grund. Tegel E14 173 (1612). Roland Minn. 68 (c. 1748).
ε) tekn. på järnbalkar l. vinkelböjda järn; särsk. på järnvägsskena (”I-balk”): den smala del som förenar ”huvud” och ”fot”; på ”T-järn”: den del som utgår vinkelrätt från ”foten”. JernkA 1871, s. 265. Dubbelt T-järn af 200 mm höjd, 10 mm tjockt i lifvet. Därs. 1895, s. 297. Lokomotivets ena hjul kom att gå med flänsen på skenans lif och hjulringens bas på dess ”fot”. SD(L) 1898, nr 415, s. 3.
c) byggn. o. konst. om den plana, vertikala ytan på en mur, vägg o. d. (ofta till skillnad från sockel, list, sarg o. d.); muryta, väggyta; särsk. i uttr. hålla en fasad o. d. i samma liv, hålla en fasad i plan yta (så att den ter sig slät o. jämn); ligga i samma liv som ngt l. ligga l. gå i liv med ngt, ligga i samma plan som ngt (o. tillsammans med detta bilda en sammanhängande slät yta). TT 1896, Byggn. s. 76. Museet har en ytterst liflig plan nästan utan att ha två rum hvars yttermurar ligga i samma lif. Därs. 1901, Dek. s. 92. Rundbågen går ej i lif med muren, utan skjuter betydligt utanför densamma. Fornv. 1913, s. 99. Skorstenar, ställda i yttermurens liv. SvTrädgK 2: 31 (1931). Fornv. 1935, s. 206. — jfr INNER-, MUR-, PUTS-, TEGEL-, YTTER-LIV m. fl.
III. [jfr motsv. anv. av d. liv, t. leib i ssgr] om konungs l. furstes o. d. person (l. kropp); numera bl. ss. första led i ssgr. KlädkamRSthm 1561 I, s. 3 a. Till min Nådige Herris egitt Lijff (ha utlämnats följande tyger). Därs. 1582 E, s. 61 a. Till Hans Kongl: may:tz egit Lifz behoff, så wäll som till dess Hoffbetiäntes Liveries förfärdigande. Därs. 1667, s. 620. Därs. 1673, s. 214.
IV. [jfr I 6; jfr motsv. anv. av d. liv, t. leib] i ssgr, för att uttrycka vad man särskilt föredrar l. sätter värde på; favorit-, älsklings-.
V. (numera bl. starkt vard.) mil. elliptiskt för: livregemente, förr äv.: livfördelning; särsk. (numera bl. i fråga om förh. före 1928) i uttr. första, andra liv, Första resp. Andra livgrenadjärregementet. KrigVAH 1835, s. 258.
-ANDE, se B. —
(I 1) -ANKARE. (liv- 1561—c. 1750. livs- 1668) (†) sjöt. ett fartygs största ankare (som endast användes i kritiska situationer). Den Accident, at .. stora Lif-anckaret (på amiralskeppet) föll til bottnen. Loenbom HMärkv. 4: 110 (c. 1750). särsk. bildl., om ngt som skänker trygghet o. tillförsikt; jfr ANKARE, sbst.2 I 2 a. Svart G1 123 (1561). (Guds ord) är en fast grund, ja itt lijffanckar, ther wij tryggeligen kunna förlåta osz vppå. Botvidi 24Lijkpr. Q 3 b (1624, 1628). RARP 10: 55 (1668). —
(III) -APOTEKARE. (†) anställd i furstlig persons tjänst. Gezelius AReichenbach E 1 b (1668). PharmT 1840, nr 12, s. 2. —
-ARVE, se B. —
(I 1) -ASSURANS. (liv- 1846—1911. livs- 1844) (numera knappast br.) livförsäkring. JVSnellman (1844) i FoU 20: 145. Innehafvare af en lifassurans. Blanche Bild. 2: 143 (1864). 2NF (1911). —
-BALSAM, se B. —
(III) -BARBERARE. (†) anställd i furstlig persons tjänst. KlädkamRSthm 1595 B, s. 127 a. Dalin (1853). —
(III) -BATALJON. [jfr t. leibbataillon] (förr) mil. eg. o. urspr.: bataljon (inom ett regemente) som i strid hade sin plats närmast omkring konungen (o. stod under dennes befäl); den förnämsta bataljonen inom ett regemente. KKD 3: 121 (c. 1710). Björneborgska regementets lifbataljon. NF 4: 177 (1880). Tegnér Armfelt 1: 349 (1883). —
(II 1) -BEKLÄDNAD. (i fackspr.) om de plagg (rock, väst o. d.) som äro avsedda för överkroppen l. bålen; särsk. om uniformsplagg. KrigVAT 1845, s. 329. Döss o. Lannge (1908). —
(III) -BEVÄRING. (förr) mil. beväring (från Stockholms stad o. län) tillhörande livbeväringsregementet; i sg. best. äv. om livbeväringsregementet. AdP 1834—35, 3: 265. Lagergren Minn. 1: 425 (1922). —
(III) -BEVÄRINGS-REGEMENTE(T). (förr) mil. ett år 1821 upprättat regemente avsett för utbildning av beväring inom Stockholms stad o. län. Hofcal. 1822, s. 134. —
(I 1) -BOJ. [jfr eng. life-buoy] sjöt. boj för livräddning; särsk. om ringformig, av kork bestående boj, överdragen med målad segelduk, livräddningsboj; frälsarkrans. SFS 1864, nr 17, s. 3. Lifbojar kastades ut till .. (de skeppsbrutna), och de drogos upp. SDS 1894, nr 416, s. 3. —
(I 1 c η γ') -BOSKAP~02 l. ~20. (liv- 1581 osv. livs- 1727) i sht landt. jfr -DJUR. Brahe Oec. 99 (1581; uppl. 1920). Salander Gårdzf. 84 (1727). —
(III) -BRIGAD. (förr) mil. om brigad bestående av livtrupper. SthmStCal. 1782, s. 75. KrigVAH 1835, s. 264. —
(I 1) -BÅT. [jfr eng. life-boat] för räddning av personer i sjönöd o. d.; livräddningsbåt; särsk. dels om för livräddning från land avsedd båt (som är stationär på vissa platser efter kusten), dels om på större fartyg befintliga (smärre) båtar på vilka passagerare o. besättning kunna lämna sjunkande l. havererat fartyg. Möller (1807). En lifbåt .. blef hastigt firad i sjön. TIdr. 1882, s. 23. Hägg LotsFyrm. 98 (1930).
Ssgr: livbåts-besättning,
-roddare,
-station m. fl. —
-BÄLTE.
1) [jfr eng. life-belt] sjöt. (med tyg överdraget) bälte av kork o. d., avsett att hålla skeppsbruten o. d. flytande; jfr LIV I 1, II 2. Frick o. Trolle 229 (1872).
2) till II 2: bälte (av läder, tyg l. metall) att spänna om livet. BoupptVäxjö 1743. Jag hade 570 kronor insydda i livbältet. Hedin Pol 1: 84 (1911). —
(I 1) -BÄRGNING. (liv- 1742 osv. livs- i bet. 1 1544—1904, i bet. 2 c. 1756—1795)
1) (numera bl. ngn gg i ålderdomlig stil) livsuppehälle, bärgning (se d. o. 6). G1R 16: 202 (1544). Magra harar utgjorde deras nödtorftiga lifsbergning (efter översvämningen). Castrén Res. 2: 78 (1845). BtRiksdP 1904, I. 1: nr 27, s. 6.
2) om räddning undan fara, olycka o. d.; numera bl. om bärgning l. räddning av skeppsbruten, drunknande o. d.: livräddning. Med en skyndesam flygt söka lifsbärgning inom Stegeborgs slottsmurar. JGHallman Vitt. 19 (c. 1756). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-DAG, se B. —
(I 1 c η γ') -DJUR. i sht landt. boskap som man behåller för avel l. mjölkproduktion o. d.; boskap som man ”lägger på”. VL 1906, nr 266, s. 3. —
(III) -DRABANT. (liv- 1736 osv. livs- c. 1690) [jfr t. leibtrabant] (förr) mil. medlem av furstlig persons livvakt; drabant (se d. o. 1); särsk. om medlem av livdrabantkåren; i pl. äv. om livdrabantkåren; äv. bildl. Rosenfeldt Vitt. 169 (c. 1690; bildl.). Officerare vid Lif-Drabanterne. RF 1809, § 35. 3NF 5: 1212 (1926). —
-DRABANT-KÅR. (förr) mil. särsk. i sg. best., om den kår av drabanter (med officers rang) som bildades av Karl XII år 1700 o. som i egenskap av livvakt åt Sverges konungar ägde bestånd till 1821. Henel 1729 20 (1730). NF 3: 1417 (1880). —
(III) -DRAGON. (förr) mil. tillhörande ett livdragonregemente; i pl. äv. om livdragonregemente. KKD 9: 4 (c. 1702). Nordberg C12 1: 920 (1740). Mankell Krigsm. 2: 379 (1865; efter handl. fr. 1700). —
-DRAGON-REGEMENTE. (förr) mil. dragonregemente över vilket konungen själv förde befäl. Henel 1729 46 (1730). SvUppslB (1933). —
(IV) -DRYCK. (numera mindre br.) favoritdryck. Alla Ängelsmäns lifdryck är Punch. Kalm Resa 1: 172 (1753). Essén HExc. 241 (1916). Jfr B. —
(I 1) -DÖMA. (i vitter stil, numera föga br.) döma (ngn) att mista livet; äv. bildl.: döma (ngt) att icke längre bestå l. fortfara. Kolmodin QvSp. 2: 240 (1750). SvTidskr. 1874, s. 145 (bildl.). —
-DÖMD, p. adj. dödsdömd; äv. bildl. Lifdömde brottslingar. Kolmodin TacAnn. 1: 33 (1833). Cell för lifdömda. WoH (1904). SvD(A) 1934, nr 76, s. 5 (bildl.). —
(III) -EGEN. [efter t. leibeigen, eg.: den vars kropp (l. person) är en annans egendom]
1) eg. o. urspr., om person som tillhör annan person ss. dennes egendom; särsk. (i sht förr) om ngns underlydande som är bunden vid sin herres egendom o. tillika med denna kan säljas; särsk. i substantivisk anv.: person som lever i livegenskap; äv. allmännare: träl, slav, tjänare (för livstid) o. d.; särsk. i uttr. (vara l. bliva) ngns livegne, äv. livegen, (vara l. bliva) ngns träl o. d.; göra ngn till livegen, göra ngn till träl o. d.; förr äv. hålla ngn för livegen, ha ngn till träl o. d.; äv. (i vitter stil, numera mindre br.) bildl. (jfr b), i sht i sådana uttr. som (vara l. bliva) ngts livegne, äv. livegen, (vara l. bliva) ngts slav l. slav under ngt, förr äv. i uttr. vara en livegen av ngt, giva sig ngt till livegen o. d., vara en slav under resp. giva sig ss. slav åt ngt o. d. Hwar och en skulle giffua sin trääl och trälinno frij, och icke meer hålla them för lijffeghna. Jer. 34: 10 (Bib. 1541). En Medborgare .., som aldrig varit egennyttans och lättjans lifegen. Fischerström Tal 244 (1769). Också jag har varit en lifegen af Dogmatiken. CGvBrinkman (1827) hos Wachtmeister Brinkman 41. I de flesta europeiska länder blefvo (under medeltiden) bönderna lifegna. Larsson SvHFolksk. 30 (1898). särsk.
a) (†) i obest. form sg. i best. anv. (Semiramis) war aldraförst een Konungs Lijffegen Trälinna. RelCur. 212 (1682). Kling Spect. Q 2 a (1735).
b) relig. bildl., i fråga om förhållandet att tillhöra Gud l. Kristus l. satan o. d. Wij ärom Gvdz lijfegne, och hörom honom til. L. Paulinus Gothus ThesCat. 17 (1631). Satans tienare och lifegne. Swedberg SabbRo 235 (1696, 1710). 1Kor. 7: 22 (Bib. 1917).
d) (†) i uttr. skänka ngn ngt till ett liveget, ss. personlig egendom. Dätt (dvs. gården Biby) är min Engell aldeles till ett lifegett skiänkt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 12 (1703).
2) (†) som är ngns oförytterliga egendom, högstegen. Ty hellre förtråna och aldrig få man, / Än nedom sin börd sig förringa. / Det var just vår Frökens lifegna sentens. Lenngren (SVS) 2: 225 (1798). —
-EGENSKAP—00~2, äv. ~200. [efter t. leibeigenschaft] (förr) i sht hist. förhållandet att vara livegen; äv. allmännare: träldom, slaveri; äv. bildl. Isogæus Segersk. 432 (c. 1700). Lifegenskap har icke funnits i Sverige. Aldén Medb. 1: 99 (1884; 2. uppl.). Lifegenskapen var en mildare form af slafveriet ..; den lifegne kunde icke ensam säljas utan tillsammans med den jord, där han bodde. Därs. 4: 54 (1885). SvD(A) 1935, nr 165, s. 5 (bildl.). särsk. (†) bildl., i uttr. ngts livegenskap, träldom under ngt. Wallin Rel. 4: 173 (1816). En stark själ, stretande fram i äregirighetens obarmhertiga lifegenskap. Cygnæus 1: 298 (1853). —
(III) -FANA. (liv- 1621 osv. livs- 1626) [jfr t. leibfahne] (förr) mil.
1) eg. o. urspr.: den fana som (i strid) fördes framför konungen l. i hans närhet, konungens fana; den fana vid ett regemente o. d. som fördes av livkompani (l. livbataljon) o. som var den förnämsta fanan. KlädkamRSthm 1676 A, s. 290. Konungens i Danmark egen Liffana. Hallenberg Hist. 1: 70 (1790). NF 4: 1012 (1881).
2) konungens livvakt (till häst); livgarde, livskvadron o. d.; jfr FANA 2. Ryttmästaren för wår lijff Fahna. Krijgsart. 1621, § 124. Kong. M:tz Lijffahna .. (skall bestå av) 125 (hästar). AOxenstierna 1: 384 (1622). —
-FARA, -FARLIG, -FIENDE, se B. —
-FULL. (liv- 1811 osv. livs- 1842—1895) [jfr t. lebensvoll]
1) till I 1: som har liv, som är levande; numera bl. ngn gg (i vitter stil) i bildl. l. överförd anv., ofta i motsats till ngt dödt l. ovärkligt: levande. VetAH 1811, s. 50. Historieskrifvaren behöfver studera problemet människan som det framträder i den liffulla världen, ej blott som det skymtar fram för honom ur det förflutna. Weibull LundLundag. 202 (1880). PT 1895, nr 91 A, s. 3.
2) (numera föga br.) till I 1 o. I 9: full av livskraft; kraftfull; äv.: frisk, rik; produktiv. 2SAH 10: 237 (1822). Det är otroligt hvad Ryfors-jargongen har för liffulla bakterier. Roos Skugg. 178 (1891). Man kan iakttaga, vid de epoker, då skön konst särskildt är liffull, att (osv.). TT 1900, Byggn. s. 45.
3) till I 9; om person: livlig, pigg; rörlig; frisk; äv. om själsförmögenhet o. d.: livaktig, rörlig; äv. om ansikte, öga o. d.: rörlig, uttrycksfull. Bolin Statsl. 1: 121 (1868). Rydberg RomD 60 (1877). Gustaf Armfelts liffulla personlighet. Tegnér Armfelt 1: 39 (1883). En .. kvinna med .. stora, livfulla .. ögon. Siwertz JoDr. 195 (1928).
4) till I 9; om uppträdande l. framställning l. framförande o. d.: som präglas av liv o. rörlighet (o. omväxling); som har liv o. uttrycksfullhet; stundom (i fråga om framställning o. d.): medryckande. Livfullt skildra ngt. Ett liffullt föredrag. SundsvP 1886, nr 70, s. 2. En liffull stil. AB 1890, nr 103, s. 3. Den liffulla dansen var charmant. GHT 1894, nr 33 A, s. 3. SvD(A) 1933, nr 21, s. 7. särsk. till I 9 c, i fråga om konstnärligt skapande o. d. (ss. skulptering, måleri o. d.); uttrycksfull; levande (se LEVANDE, p. adj. 6); själfull. Estlander KonstH 266 (1867). En liffull rococo-ornering. Karlin KultM 55 (1888).
5) till I 9: full av rörelse o. aktivitet. LbFolksk. 295 (1890). Det blef en liffull scen (då hästarna sadlades). Engström Häckl. 230 (1913). Jag är bara en stackars olycklig människa, som söker lindring här i gatans livfulla ensamhet. Moberg Sedebetyg 79 (1935). —
-FULLHET—0~2 l. ~20. (liv- 1856 osv. livs- 1820 osv.)
1) (livs-) [jfr d. livsfylde, t. lebensfülle] (i vitter stil) vitalitet; friskhet; jfr -FULL 2. Känslan af helsa och lifsfullhet. SC 1: 97 (1820). Christendomen .. blomstrar ännu i hela yppigheten af sin lifsfullhet. Melin Pred. 3: 104 (1852). 2NF 7: 881 (1907).
2) (liv-) till -FULL 3. Den skönaste menniskogestalt, hvars skapnad, färg och liffullhet kan komma ditt hjerta att slå af hänförelse. Wikner Pred. 440 (1881).
3) (liv-) till -FULL 4. Ljunggren Est. 1: 178 (1856). SmålAlleh. 1883, nr 152, s. 4. I en annan berättelse beskrifver författaren med ofantlig liffullhet ett oupphörligt behandladt ämne. PT 1899, nr 75 A, s. 3.
4) (liv-) till -FULL 5. Den rikedom på småfågel, som skänker våra skogstrakter deras liffullhet och täcka behag. Torpson Eur. 2: 347 (1896). —
-FÅNGE, se B. —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f. (liv- 1637 osv. livs- 1817—1874) [jfr d. livfarve, t. leibfarbe]
1) (†) till II 1: kroppens l. hudens naturliga färg; kroppsfärg; hudfärg; särsk. om den friska, skära l. rosiga färg som normalt kännetecknar en sund människa; frisk o. rosig hudfärg; särsk. om ansiktsfärg: frisk hy. Verelius 110 (1681). En Hy af en underbar hvithet och Lif-Färga. Dalin Arg. 1: nr 29, s. 5 (1733). Ju hurtigare, friskare och muntrare folket är, och ju bättre liffärga de ha, ju bättre vatn ha de ock. Linné Diet. 2: 83 (c. 1750). All lifsfärg lemnade hennes ansigte och hon sjönk halft afsvimnad till golfvet. Bremer Fad. 153 (1858). särsk.
a) i det bildl. uttr. rita ngt med livfärg, inrista l. skriva ngt med (sitt) blod. Adel, som .. kunde .. rita sin förtienst med lif-färga til sina barns upmuntran. Dalin Arg. 2: 278 (1734, 1754).
b) bildl.; särsk. i uttr. (vara) ngts livfärg o. d., (vara) ngts naturliga färg, (vara) den utmärkande färgen för ngt. Hvitt är oskuldens och det rena sinnets liffärg. Tegnér (WB) 8: 381 (1839). NF 15: 1487 (1891).
2) (†) till II 1: färg l. färgnyans som liknar kroppens l. hudens färg, köttfärg (se d. o. 2); äv. konkret, om själva färgblandningen; karnation. 2Saml. 10: 10 (1637). Rifven till pulver antog .. (fällningen) liffärg. VetAH 1813, s. 54. Beskow Vandr. 2: 36 (1834; konkret). Björkman (1889).
(II 1) -FÄRGA, adj. oböjl. (-farue 1541. -färga (-färge) 1536—1727) [jfr t. leibfarb(en); med avs. på senare ssgsleden jfr t. -farb, -farben i ssgr, motsv. fht. -faro, mht. -var, -färgad (se FÄRG, sbst.1)] (†) = -FÄRGAD. Eth stycke gott Liifferge flogell. G1R 11: 76 (1536). Lif-färga rosor. Roberg Beynon 82 (1727). —
(II 1) -FÄRGAD, p. adj. (numera knappast br.) som har rödaktig l. skär färg; ofta: köttfärgad; äv.: skär, rosafärgad. Lifferget skin. SkinnkamRSthm 1540, s. 183. Pulsatilla .. med liffärgad blomma. SvBrIt. 1: 32 (c. 1700). VetAH 1810, s. 195. Cannelin (1921). särsk.: (†) i n. sg. i substantivisk anv. Thens hwijtas (dvs. den vita färgens) slagh äro: Lijffärgat, askefärgat (osv.). Schroderus Comenius 339 (1639). Forssell Hist. II. 1: 12 (c. 1871, 1875). —
(III) -FÖRDELNING. (förr) mil. fördelning (se d. o. 2 a) bestående av konungens livtrupper. SvCivKrigCal. 1793, s. 57. —
-FÖRSÄKRA, -FÖRSÄKRING, se d. o. —
(III) -GARDE. [jfr t. leibgarde, eng. life-guard]
1) i sht mil. garde till skydd av furstlig person; jfr GARDE 2; särsk. i vissa benämningar på truppförband. Svea livgarde o. (i fråga om ä. förh.) Andra livgardet l. Göta livgarde, Livgardet till häst. HT 1916, s. 190 (1597). Tijotusend Hakeskyttare aff Storfurstens Lijffgwardi. Petreius Beskr. 1: 5 (1614). Öfwersten af Kongl. Maj:ts Lif-Gardie. LMil. 1: 55 (1680).
2) (mindre br.) bildl.: livvakt, skyddsvakt; förr äv.: elit. Cygnæus 1: 54 (1848). Frihetens unga lifgarde. Lundegård Stormf. 54 (1893). —
(III) -GARDIST. [jfr t. leibgardist] soldat tillhörande livgarde(sregemente). Lindfors (1815). En trupp lifgardister .. rida fram. Strindberg NRik. 4 (1882). —
-GEDING, se d. o. —
(I 1) -GIVA, v., -ning. (†) giva liv åt (ngn l. ngt); göra (ngt) levande o. värksamt. Lind (1738). (Solens) värma at lifgifva verlden. Kellgren 3: 208 (1792). 2SAH 7: 278 (1815). Atterbom VittH 96 (1845). —
-GIVANDE, p. adj.
1) (i sht i vitter stil) till I 1: som väcker l. tänder liv, som gör levande; äv. bildl. Phrygius HimLif. 28 (1615). (Solen) befordrar med sin lifgifvande Värma al växt och mognad. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 64 (1775). Det heliga, välsignelsebringande och livgivande Nilvattnet. Nilsson FestdVard. 165 (1925). särsk. övergående i bet.: stärkande, vederkvickande, stimulerande. Den lifgifvande fria luften. Linné DelNat. 11 (1773). Då man .. har .. en lifgifvande Butel Falerner-vin på bordet. Lidner (SVS) 2: 183 (1784). Hellström Malmros 151 (1931).
2) (i religiöst spr.) till I 4: som skänker andligt (bestående) liv. Thet lijffgifwande Ordet. OMartini Bew. E 2 b (1604). Stridsropet 1883, nr 1, s. 2.
3) till I 9 b o. c; om färg, dekoration o. d.: som förlänar livfullhet l. uttrycksfullhet åt ngt. Färgens lifgifvande, poetiska förtrollning. 3SAH 8: 319 (1893). TT 1900, Byggn. s. 24. —
(I 1) -GIVARE. [fsv. lifgivare; avledn. till -GIVA] (i sht i vitter l. religiös stil l. i fackspr.) om ngn l. ngt som frambringar liv l. gör levande; särsk. dels om Gud (l. den helige ande), dels om solen l. elden o. d.; äv. (med anslutning till LIV I 4) om Gud l. Kristus ss. givande gudomlig kraft o. d. åt den troende. Mess. 1548, s. B 2 a. Gud .. är .. en hielpare, en lifgifvare och förbarmare. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 71. Men elden, livgivaren, är också den, som förtär allt. Grimberg VärldH 2: 306 (1927). —
-GIVELSE. (†) särsk. relig. till I 4, om andlig pånyttfödelse o. d. OMartini Bew. D 3 b (1604). Möller (1755). —
(II 2) -GJORD, r. l. f. [jfr d. livgjord] (†) bälte l. rem o. d. att bäras omkring midjan. Stiernman Riksd. 619 (1605). Lifjord med sylia. Svensson SkånFolkdr. 325 (cit. fr. 1772). —
(III) -GRENADJÄR. [jfr t. leibgrenadier] mil. särsk. om soldat tillhörande Livregementets grenadjärer l. Livgrenadjärregementet l. (i fråga om förh. före 1928) Första l. Andra livgrenadjärregementet. Stenhammar ÖstgKav. 266 (i handl. fr. 1791). SvKrigCivCal. 1798, s. 50. —
-GRENADJÄR-BRIGAD. (förr) mil. i sg. best., om ett 1791—1816 existerande truppförband bestående av Östgöta fotfolk o. Östgöta kavalleriregemente. DA 1808, nr 195, s. 1. Mankell Krigsm. 1: 554 (1865). —
-GRENADJÄR-REGEMENTE. mil. särsk. dels i uttr. Första, Andra livgrenadjärregementet, 1816—1928 benämning på två till Östergötland förlagda regementen, dels efter 1928 i sg. best. om det gm dessas sammanslagning uppkomna regementet. Stenhammar ÖstgKav. 272 (i handl. fr. 1791). BtRiksdP 1928, 6: nr 32, s. 9. —
-GÖRANDE, p. adj. (†)
2) teol. till I 4: som skänker andligt (bestående) liv. OMartini Bew. E 2 b (1604). Christi lifgörande lekamen och blodh. KOF 1: 445 (c. 1618). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 467 (1837). —
(II 2) -GÖRDEL. [jfr d. livgjordel, t. leibgürtel] jfr GÖRDEL 1. TullbSthm 5/5 1581. Et par .. svarta Bomulls-Sammets-Byxor med bred Lifgjördel. DA 1771, nr 271, s. 3. Nyblom Österut 114 (1908). —
(I 1) -HANK. (liv- 1757 osv. livs- 1856, 1881)
1) (vard.) eg. o. urspr.: det varpå livet hänger l. är fäst, det som håller kvar livet i kroppen (jfr HANK, sbst.1 1); liv, livskraft, livsgnista; i sht i sg. best.; särsk. i sådana uttr. som rädda, riskera livhanken, uppehålla livhanken o. d. Så länge lifhanken varar. Linné SvArb. 1: 43 (1757). Håller ej den usla lifhanken, så läs en bön för min fattiga själ. Topelius Planet. 3: 23 (1889). Om vi inte ha våra nerver i ordning, klara vi inte livhanken. Bergman JoH 280 (1926).
2) (†) bildl., om hjärtat; jfr HANK, sbst.1 1 a. Att ingen oro i min lifhank bränner. Sehlstedt 3: 121 (1867). —
(II 4) -HERRSKAP. (liv- 1555 (: arffve liiff herskap)—1911. livs- 1719 (: Manköns lifs-Herrskaper)—1887) (†) om furstlig persons livsarvingar. (Gustav Vasas) eget Lifs-Herskap öktes nu äfven med en doter Sophia. Dalin Hist. III. 1: 416 (1761). Snoilsky 4: 55 (1887). —
(II 3) -HINNA, r. l. f. [jfr isl. lífhinna] (†) bukhinna. Verelius Gothr. 202 (1664). Dalin (1853). —
(II 5 b γ) -HULT. [jfr d. livholt, t. leibholz] sjöt. på träfartyg: den tjocka garneringsplanka som ligger närmast över vaterbordet. Rajalin Skiepzb. 92 (1730). Nilsson Skeppsb. 171 (1932).
(III) -HUSAR. [jfr t. leibhusar]
1) husar tillhörande regemente över vilket konungen själv för befälet; numera bl. (ngt vard.) om husar tillhörande Livregementets husarer; äv. (vard.) i pl. best. ss. benämning på nämnda regemente. DA 1793, nr 155, s. 1. En lifhusar, som högg och stack, och sköt / I tankan .. hundra tusen Ryssar. Stenhammar 148 (1794).
2) (†) husar som tjänstgör ss. betjänt o. d. hos högt uppsatt person. Almqvist Jagtsl. 101 (1832). Dalin (1853). —
(III, IV) -HÄST. [jfr d. livhest, t. leibpferd] häst som står till en konungs (l. annan högt uppsatt persons) personliga disposition; äv. allmännare: häst som med förkärlek användes av ngn, favorithäst. ArkliR 1567, avd. 5. Konungens Lifhäst var betäckt med svart sammet (vid K. IX:s begravning). Hallenberg Hist. 1: 322 (1790). Husets lifhäst spännes för. Nyberg 2: 114 (1828, 1832). —
(II 1, 2) -JACKA. (numera bl. i kulturhistorisk skildring) till mans- l. kvinnodräkt hörande jacka; särsk. om till krigares dräkt hörande jacka som var försedd med metallplåtar o. som gjorde tjänst ss. pansartröja o. d. KlädkamRSthm 1561—65 I, s. 112 b. Liffiackor medh plåter beslagne. ArkliR 1563, avd. 1. Enn lithen liff iacka till drotningens behoff. KlädkamRSthm 1589 A, s. 36 a. LfF 1917, s. 123. —
(III) -JÄGARE. eg. o. urspr.: hos furstlig l. annan högt uppsatt person anställd jägare (se d. o. 1) som biträder sin herre vid jakt, skaffar vildt till köket osv.; numera vanl. om hos konungen anställd lakej som passar upp vid bordet, medföljer ss. betjänt på konungens vagn, sköter hans jaktvapen osv.; förr äv. om lakej med liknande uppgift hos stats- o. utrikesministrarna; jfr JÄGARE 2 c. Lind (1749; under büchsen-spanner). SvUppslB (1933). —
(I 1 c η γ') -KALV. (liv- 1756 osv. livs- 1690—1755) i sht landt. påläggskalv; jfr -DJUR. Rålamb 13: 56 (1690). LAHT 1929, s. 165. —
(III) -KIRURG, förr äv. -CHIRURGUS. [jfr t. leibchirurg] (förr) jfr -LÄKARE. Henel 1729 156 (1730). —
(II 1) -KJORTEL. [jfr ä. d. livkjortel] (numera bl. i kulturhistorisk skildring) lång, löst nedhängande överklädnad, kjortel (se KJOL 2); särsk. (i bibeln) om kåpa buren av judiska präster: efod (se d. o. 1). VarRerV 17 (1538). 2Mos. 29: 5 (Bib. 1541). Svensson SkånFolkdr. 20 (1935). —
(II 1) -KLÄDER, pl. [jfr t. leibeskleider] (†) eg. om klädesplagg avsedda för överkroppen; särsk. dels om lång (åtsittande) överklädnad, livrock, livklädnad o. d., dels allmännare: gångkläder. Konung. Ma:ttz liffcläder vttij cröninngenn. KlädkamRSthm 1561 E, s. 20 a. Dalin Arg. 1: 66 (1733, 1754). Skinfodrade lifkläder. Bergklint AfhKläd. 2 (1773). Envallsson Frunt. 45 (1793). —
(II 1) -KLÄDE-KAMMARE. (†) om konungens förråd av kläder. Almquist CivLokalförv. 3: 150 (i handl. fr. 1540). HH 2: 5 (1548). —
(II 1) -KLÄDNAD. (i bibeln l. i kulturhistorisk skildring) långt, skjort- l. blusliknande plagg; särsk. (i bibeln) om dylikt plagg som bars antingen ensamt l. under den till en fullständig dräkt hörande manteln; förr äv. om av metall förfärdigat skydd för överkroppen, harnesk. Holmberg Nordb. 555 (1854). Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon. Luk. 3: 11 (Bib. 1917). —
(II 2) -KLÄNNING. (†)
2) tätt åtsittande klänning; jfr KLÄNNING 2. Ingen ting ser bättre ut, än ett väl giordt snörlif på en välvuxen kropp, och däröfver en vacker Lifklädning. Modée FruR 46 (1738). Dalin (1853). —
(III) -KNEKT. (numera bl. med ålderdomlig anstrykning) tjänare hos högt uppsatt (militär) person (i sht hos en konung); livtjänare; livjägare; förr äv., om konungs vapendragare l. medlem av konungs hird o. d. HovförtärSthm 1600, s. 208. Hans Excell:s General Fält-Tygmestaren .. som iagh haf(ve)r tient för lijfknecht hoos. VDAkt. 1709, nr 47. Konung Hrolfs hirdmän eller lifknechtar. Björner Hrolf 126 (1737). Topelius Fält. 2: 71 (1856). Cannelin (1921). —
(II 2) -KOFTA, äv. -KOFT. (numera knappast br.) jfr KOFTA 3. Tersmeden Mem. 2: 12 (1734). TLev. 1909, nr 9, s. 3. —
(III) -KOMPANI. mil. eg. o. urspr.: det kompani över vilket regementschefen själv förde befälet; numera bl. ss. benämning på första kompaniet vid svenska infanteriregementen. Gustaf II Adolf 531 (1629). Den 22 war K. M. och besåg Menlösa, som är Rytmester-Sethet uthaf Lif-Companit. Carl XI AlmAnt. 314 (1695). Braunerhjelm LifregHäst 4: 253 (1915; om förh. 1834). SvFörsvRulla 1940, s. 113. —
(III) -KOSACK. (förr) mil. särsk. i pl. ss. benämning på soldater tillhörande en lätt kavallerikår som 1789 uppsattes i Finl.; i pl. best. ss. benämning på denna kår. Ekman Dagb. 231 (1790). Majoren vid Lif-Cossaquerne Kuylenstierna. PT 1791, nr 11, s. 3. —
(III) -KUSK. [jfr t. leibkutscher] (titel för) kusk anställd hos konungen; äv. om kusk hos annan högt uppsatt person. KlädkamRSthm 1654, s. 287. Böttiger 6: 93 (c. 1875). —
(I 1) -LINA. [jfr eng. life-line] (i sht i fackspr.) lina avsedd att användas i kritiska situationer (då livet står på spel); särsk. sjöt. om lina som med kaus löper på gajen mellan två livbåtsdävertar; äv. (delvis med anslutning till LIV II 2) om lina som fästes om livet på en person som beger sig ut på en farlig plats o. d. Frick o. Trolle 182 (1872). Livlinan (vid isfärder) bör vara 25 m lång, försedd med kastpåse. IdrIMar. 1935, s. 283. —
-LOTT, -LUST, se B. —
(I 1) -LÅT, n. (liv- c. 1540—1712. livs- 1644) [fsv. lifslat, motsv. isl. líflát] (†) förlust av livet; död. OPetri Kr. 66 (c. 1540). Någhre tusendh oskijldighe mäns lijfflått. UrkFinlÖ I. 1: 42 (c. 1600). Spegel (1712). —
(I 1) -LÅTANDE, n. (liv- 1597—1682. livs- 1681) (†) = -LÅT. RA I. 3: 934 (1597). Sylvius Curtius 131 (1682). —
(III) -LÄKARE. högt uppsatt persons (i sht konungs) personliga läkare; jfr -MEDIKUS. AJGothus ThesEp. 2: 12 (1619). Konungens lif-läkare. Carlson Hist. 5: 93 (1879). —
-LÖS. (liv- 1539 osv. livs- 1683) [jfr d. livløs, isl. líflauss, t. leblos, eng. lifeless]
1) till I 1: som är utan liv, vars liv är utslocknat; död; förr äv.: medvetslös, sanslös. Bättre Lijfflös, än ährelös. Grubb 903 (1665). Lucidor (SVS) 264 (1672). (Gossen som slagit huvudet) var länge liflös, men ännu lefver han. STopelius (1829) hos Vasenius Top. 1: 328. Han låg en lång stund liflös. Ahlman (1872). Mark. 9: 18 (Bib. 1917).
2) (†) till I 1: hemfallen åt döden, ”dödens”, dödsdömd; som förbrutit l. förvärkat sitt liv. Thenna misgerning (dvs. att häda Gud) är nw så almennelig worden, at om the skulle alle bliffua lijflöse som henne bruka, bliffue litit folk igen. OPetri Eedh. C 2 b (1539). (Om någon annan än sultanens hovfolk tittat in i seraljen) och blifwit warse något aff hans Qwinfolck, then samme är Lijflös. Rålamb Resa 70 (1658, 1679). Emedan hennes förra man, om han lefuer, är en Lijflöös karl. VDAkt. 1668, nr 108. Om ni öppnar munnen, är ni liflös. Weste (1807). Wetterstedt Mut. 177 (1832).
3) (†) till I 1: osäker till liv o. lem; hotad till livet; särsk. i uttr. vara livlös för ngn, känna sig osäker till livet inför ngn, känna sig hotad till livet av ngn. Det sköts i hans närhet med kulor så vårdslöst, att han kände sig ”helt liflös” då han promenerade i sin trädgård. Annerstedt UUH II. 2: 412 (cit. fr. 1681). MStenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 126. (Hustrun) var liflös för honom, om hon icke nog vänligen bemötte (hans älskarinnor). Lagerström Bunyan 3: 87 (1744). Dalin (1853).
4) till I 1; om ting (i motsättning till människor, djur o. växter): som icke äger organiskt liv, som saknar liv; död (se DÖD, adj. 5); förr äv.: som icke har människors l. djurs liv, som icke har levande varelsers funktioner. The troo vppå the lijfflösa gudhar. Vish. 14: 29 (Bib. 1541). De växande Liflöse Tingen. Triewald Förel. 2: 8 (1736). Föremålen .. indelas .. uti lefvande (organiska) och liflösa (oorganiska). Fock 1Fys. 2 (1853). NoK 27: 24 (1923).
5) till I 8 o. I 11 a, om plats o. d.: som saknar liv o. rörelse resp. levande varelser. Arnell Scott Sjöfr. 155 (1829). En tyst och liflös skogsbygd. Afzelius Sag. VIII. 1: 127 (1856).
6) till I 9: som saknar aktivitet l. rörlighet l. kraft l. friskhet l. livfullhet o. d.; särsk. om (uttryck för) tanke l. känsla o. dyl. l. om framträdande l. framförande o. d.: utan förmåga att fängsla, död o. d.; om konstnärlig reproduktion (målning, färg osv.): utan uttrycksfullhet, utan levande drag. Deras tro .. består i liflösa tankar och föreställningar. Nohrborg 485 (c. 1765). Liksom i allmänhet tiden sjelf, blifva efter mästar Conrad alla färgförsök på glas mer och mer bleka och liflösa. Atterbom Minn. 229 (1817). Ynglingen, som med .. liflösa blickar stapplade framåt. Mellin Nov. 1: 394 (1830, 1865). Utanläsning .. gör undervisningen liflös och mekanisk. Verd. 1892, s. 104.
(I 1) -LÖSA, v. (†) plikta med livet (för ngt). Fför ketterii med modersysther .. skal bötes oc lifflösses. G1R 5: 27 (1528). —
(III) -MEDIKUS. (titel för) konungs l. furstlig persons personliga läkare. Förste livmedikus. G1R 26: 818 (1556). SvStatskal. 1940, s. 66. —
-MODER, se d. o. —
(II 1) -MUNDERING. (förr) mil. den bättre omgången kläder (som användes vid särskilda kommenderingar, vid utryckning till krig o. d.) för en indelt soldat; första mundering. LMil. 4: 1482 (1714). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 28 (1879). —
(II 1) -MUS. (†)
1) [jfr t. fleischmaus; med avs. på senare ssgsleden se LEDMUS] muskel (i kroppen); anträffat bl. i pl.; jfr LEDMUS 2. Wår krops sammanfögelse är vthaff Been, .. Senor, Kött, Lijffmösz (osv.) .. tilhopa kommen. Schroderus Comenius 241 (1639).
2) [jfr sv. o. nor. dial. livmus, ävensom sv. dial. hullmus, muskelryckning (i ngn del av kroppen); sannol. sidoform till LEDMUS med anslutning till LIV II 1 o. MUS (råtta)] krampaktig ryckning i ngn del av kroppen; spasmer; särsk. i uttr. ha livmusen (i ögonlocket, kinderna o. d.); äv. om ”flygande” värk o. d. Sahlstedt (1773). Adlerbeth FörslSAOB (1798). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-MÅL, se B. —
(I 1) -NÄRA, v. [jfr nor. livnære] skaffa (ngn) det nödvändiga till livsuppehälle, föda (ngn); skaffa (ngn) uppehälle; i sht refl.: föda sig; skaffa sig sitt uppehälle, försörja sig; äv.: draga sig fram; äv. mer l. mindre bildl. Livnära en talrik familj. Livnära sig av l. på l. med l. genom ngt. VDAkt. 1704, nr 460. Törneros Brev 1: 33 (1824; uppl. 1925; bildl.). Sävenbom, hvilken länge lifnärt sig som uppassare i Stockholm. 3SAH 5: 168 (1890). Lövgrenarna behövde man (i Bohuslän) för att kunna livnära husdjuren under vintern. Ymer 1932, s. 361. —
-NÄRING. (liv- 1789 osv. livs- 1540—1848) [vbalsbst. till -NÄRA; jfr t. leibesnahrung] livsuppehälle; levebröd; numera bl. ngn gg i sådana uttr. som få, skaffa sig sin livnäring o. d. Ath .. bönderne for theris daglige liiffznäring och berning skuld, måge (osv.). G1R 13: 55 (1540). Handtverkare, då de under allmän fattigdom ej kunna få lifnäring, blifva antingen Tiggare eller flytta ur Landet. AdP 1789, s. 873. TT 1927, Allm. s. 42. särsk. (†) övergående i bet.: näring. Det är skada att röka (gåsköttet) för mycket; ty derigenom uttorkas den must och saft, som utgör den rätta lifnäringen. Wåhlin LbLandth. 73 (1804). —
(III, IV) -ORGAN. (ngt vard.) om tidning o. d. som utgör ngns enda l. huvudsakliga lektyr o. informationskälla; särsk. i uttr. liv- och husorgan, äv. hus- och livorgan, om tidning som är en persons l. ett politiskt partis huvudorgan l. språkrör o. d. VL 1905, nr 232, s. 3. SvD(A) 1932, nr 33, s. 11. —
(III) -PAGE. [jfr t. leibpage] (förr) page (vanl. ung adelsman) hos furstlig person för dennes personliga uppvaktning. AdP 1786, s. 221. SDS 1894, nr 535, s. 1. —
(II 1) -PLAGG. (i sht i fackspr.) klädesplagg avsett för bålen l. överkroppen; särsk. om vapenrock, jacka o. d.; ofta motsatt: benkläder. AB 1845, nr 2, s. 2. I de nordligare trakterna af Europa föranledde det strängare klimatet bruket af lifplagg och benkläder. ArbB 47 (1887). Fracken .. (var) det förnämsta livplagget. KarlJohStil. 36 (1924). —
(II 1, 2) -PÄLS. päls som är indragen i livet; äv.: kort päls (i sht kort militärpäls). Kläda oss som Polackar, med långa Lif-Pälsar. Posten 1769, s. 697. Det är vinter, och hästgardet har sina hvita lifpelsar. Lundin o. Strindberg GSthm 170 (1880). Wengelin GMinn. 136 (1893). —
(III) -REGEMENTE. [jfr t. leibregiment] mil. regemente till skydd av en furstes l. furstinnas (l. fältherres o. d.) person o. ställt under dennes (dennas) direkta befäl; särsk. ss. benämning på ett 1667—1791 existerande (större) kavalleriregemente (officiellt kallat Konungens livregemente); sedermera ingående i benämningar på olika regementen (l. kårer) som helt l. delvis leda l. ledt sitt ursprung från nämnda regemente. Livregementet till häst, från 1928 benämning på de båda sammanslagna regementena Livgardet till häst o. Livregementets dragoner. Livregementets grenadjärer resp. husarer (förr äv. Livregementets grenadjärkår resp. husarkår). HH 20: 246 (c. 1640). Hennes Maj:ts lifregemente. Braunerhjelm LifregHäst 3: 5 (cit. fr. 1648). Kongl. Maij:tz Ljfregiment. Spegel Dagb. 135 (1680). Kungl. Livregementet till häst. ArmRulla 1928, s. 186. —
(II 2) -REM. [jfr t. leibriemen] rem l. bälte att fästa om livet. Grundell AnlArtill. 1: 49 (c. 1695). SDS 1894, nr 411, s. 3. —
-RIK, se B. —
(II 2) -ROCK. [t. leibrock] tätt åtsittande rock l. annat liknande överplagg; numera i sht om dylik kort rock; förr äv. om åtsittande rock som räckte ungefär till knäna, justaucorps; förr äv. om till kvinnodräkten hörande, kortare o. i livet tätt åtsittande överplagg som knäpptes l. hophakades över bröstet. SkinnkamRSthm 1540, s. 99. Det Franske klädningsättet med knäside och snäfve lifråckar, som sittia til lifvet. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 13 (1753). Ulla klädd i grått och grönt / Med sin lifrock lyser skönt. Bellman (BellmS) 1: 135 (c. 1775, 1790). Lifrocken som smyger tätt efter gestalten. Rydberg Frib. 27 (1857). Svensson SkånFolkdr. 62 (1935). —
(III) -RUSTKAMMARE~0200. i sht i sg. best., om (lokalen för) samling av kungliga personers rustningar, dräkter o. vapen som förvarades på kungl. slottet; numera om denna samling ss. museiavdelning på Nordiska museet i Sthm. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 93 (i handl. fr. 1654). SFS 1929, s. 163. —
(III) -RUSTMÄSTARE~0200. person som hade uppsikt över konungens rustkammare; numera bl. ss. titel för viss befattningshavare vid Nordiska museets livrustkammare. KlädkamRSthm 1630 A, s. 57 a. SFS 1929, s. 164. —
(III) -RUSTNING. (†) en konungs (l. furstes o. d.) personliga rustning. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. XVII (i handl. fr. 1563). —
-RUSTNINGSKAMMARE. (†) livrustkammare. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. XVII (i handl. fr. c. 1570). —
(I 1) -RÄDD. (liv- 1688 osv. livs- 1904) [jfr nor. dial. livrædd, isl. lífhrǽddr] ängslig för sitt liv, rädd att mista livet; äv.: ängsligt försiktig; äv. i uttr. livrädd för ngn. Börk Darius 162 (1688). Fysiskt mod hade han icke, försiktig var han vid badning och lifrädd vid skridskoåkning. 3SAH 4: 21 (1889). Det är .. ett faktum, att H. varit livrädd för (medbrottslingen). STSD(A) 1936, nr 189, s. 5. —
(I 1) -RÄDDNING. (liv- 1785 osv. livs- 1792—1849)
1) (†) räddning undan döden; befrielse ur dödsfara. Johansson Noraskog 1: 82 (i handl. fr. 1785). I den fattigas lilla bo gifver .. (nyttjandet av hästen som slaktdjur) lifräddning i hungersnöd. Alm(Sthm) 1790, s. 58. Melin JesuL 3: 69 (1849).
2) (i sht i fackspr.) bärgning av person som befinner sig i livsfara; särsk. idrott. om konsten l. färdigheten att gm simning rädda en drunknande; äv. om konsten att med vissa metodiska rörelser återkalla en drunknad person till livet. Ahlström Eldsl. 172 (1879). Utbildning i lifräddning. 2NF 38: 650 (1926).
Ssgr (till -RÄDDNING 2; i sht i fackspr.): livräddnings-boj. livboj. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856).
-båt. i sht om livbåt. BtRStP 1817—18, 3: 649. Sätta ut lifräddningsbåtarne. HforsD 1875, nr 343, s. 1.
-sällskap. sammanslutning för befrämjande av färdigheten att gm simning o. d. rädda drunknande. Svenska livräddningssällskapet. UB 7: 524 (1875). —
(I 2) -RÄNTA, r. l. f. (liv- 1712 osv. livs- 1789—1828) [jfr d. livrente, t. leibrente] under (viss del av) en persons livstid utgående ränta l. avkastning av visst kapital (l. annan egendom); numera i sht försäkr., om den ränta som på livstid l. under viss på förhand bestämd tidsperiod tillfaller person som till försäkringsbolag, livränteanstalt o. d. överlämnat visst kapital (vilket blir räntegivarens egendom). Köpa (sig) en livränta, förr äv. sätta kapital l. pängar på livränta. Spegel 615 (1712). Tontine, (är) en Bank, hvar uti insättes Capitaler på lifräntor. Zettersten AnmMynt 171 (1771). Han lefver blott af sin lifränta. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Jonas fick huset ... Sen räckte det bara till en liten livränta åt Emilie. Siwertz JoDr. 72 (1928).
Ssgr (i sht försäkr.): livränte-anstalt. Frey 1849, s. 201. Lifränte- och Kapitalförsäkrings-Anstalten i Linköping. ÖgCorr. 1854, nr 1, s. 1.
-försäkring. form av försäkring som innebär utbetalande av livränta till viss person från försäkringsbolag, livränteanstalt o. d.; motsatt: kapitalförsäkring. HforsD 1875, nr 133, s. 2.
-lån. (förr) till stat l. bankirinstitut o. d. ss. lån överlämnat kapital för vilket långivaren i gengäld erhöll en årlig livränta under sin livstid. AdP 1800, s. 449. SvRiksd. II. 13: 125 (1934; om förh. i slutet av 1700-talet).
(II 1) -RÖD. (†) = -FÄRGAD. Ekelund Fielding 731 (1765). Berber i lifröda, sjögröna och hvita burnuser. Ahrenberg Stud. 147 (1878). —
-SAFT, -SAK, se B. —
-SJUKA, r. l. f.
2) (†) till II 3 a: om magsjukdom (i sht diarré). IErici Colerus 2: 154 (c. 1645). DA 1771, nr 37, s. 1. —
(III) -SKOMAKARE~0200. (liv- 1583—1872. livs- 1582) jfr -SKRÄDDARE. KlädkamRSthm 1582 C, s. 19 a. Dalin (1853). —
(III) -SKRÄDDARE. (liv- 1560—1872. livs- 1561—1579) skräddare anställd hos furstlig person; numera bl. ngn gg skämts., om skräddare som ngn företrädesvis anlitar. KlädkamRSthm 1560 D, s. 56 b. Dalin (1853). —
-SLUT, -SPILLAN, -SPILLANDE, -SPILLARE, -SPILL(N)ING, -SPRÅK, se B. —
(III) -STANDAR, förr äv. -ESTANDAR. [jfr t. leibstandarte] (förr) mil. jfr -FANA 1. Petrelli SvFinFan. 78 (i handl. fr. 1673). Dalin (1853). —
(II 1) -STEK, n. [jfr t. leibstich] sjöt. dubbelt pålstek. Frick o. Trolle 43 (1872). Öhrvall Knut. 51 (1908). —
-STORLEK, -STRAFF, se B. —
(1 1) -STROPP. sjöt. om stroppar att hålla sig fast uti på rålejdare, klyvarbomslejdare o. d. Ramsten 78 (1866). SFS 1927, s. 270. —
(I 1 b γ) -STULEN, p. adj. (†) dödad, mördad. Schroderus JMCr. 230 (1620). Schultze Ordb. 4995 (c. 1755). —
-STYCKE. (liv- 1583 osv. livs- 1848)
1) [jfr ä. d. livstykke, t. leibstück] till II 1: klädesplagg avsett för överkroppen; särsk. (i sht i kulturhistorisk skildring) om till äldre, kvinnlig modedräkt l. allmogedräkt hörande ärmlöst plagg sittande (synligt) närmast linnet; äv. om motsvarande livplagg för män (i sht hörande till manlig allmogedräkt); numera i sht om till kvinno- l. barndräkt hörande underplagg som sitter närmast linnet l. skjortan o. utgör fäste för strumpeband l. benkläder. SvForns. 1: 389. KlädkamRSthm 1583 C, s. 51 a. Kjortelen (på viss nationaldräkt) består af Lifstycke och skört tilhopasydde. Linné Sk. 66 (1751). Karlarna (i Holstein bära) et litet lifstycke mäst rödt. Palmstedt Res. 33 (1778). Lifstycken eller Undertröjor, som til monderingen höra. Förordn. 16/2 1778, s. 7. Hon bar .. under tröjan, efter allmogens sed, ett rödt lifstycke. Topelius Fält. 1: 130 (1853). Svensson SkånFolkdr. 12 (1935).
2) [jfr d. livstykke, t. leibstück] (numera bl. ngn gg skämts.) till IV: musikstycke o. d. som utgör ngns favoritstycke. Lagerström Jeppe 35 (1735). Auerbach (1911). —
-SUNDHET, se B. —
(I 1 c η γ') -SVIN. (liv- 1565—1902. livs- 1727) i sht landt. jfr -DJUR. HH XIII. 1: 198 (1565). En ganska god Galt passande till Lifsvin. VexjöBl. 1829, nr 21, Bih. s. 2. SD(L) 1902, nr 478, s. 4. —
(I 1) -SÄKER. (mindre br.)
1) om person: säker för sitt liv. Min Gud, har Johannes rymt! .. då är ingen lifsäker! Almqvist Amor. 335 (1839). Östergren (1931).
2) om sak: som icke medför l. innebär risk för ngns liv. En konstgjord isbana .. (som) eger fördelen af att vara .. fullkomligt lifsäker. TIdr. 1895, Julnr s. 46. SD(L) 1898, nr 124, s. 4. —
(II 2) -TAG. tag om livet (vid brottning); särsk. i uttr. taga livtag, brottas (med armarna om varandras liv); äv. bildl. Dalin (1853). Att ta ett livtag med havet och döden. Månsson Rättf. 1: 106 (1916). NordKult. 24: 16 (1933). —
(III) -TIDNING. (numera bl. ngn gg tillf.) i uttr. liv- och hustidning, liv- och husorgan. ”Svenska Biet”, hvilken lärer vara Lif- och Hustidningen i alla goda hus. Liljecrona RiksdKul. 161 (1840). Beckman Amer. 1: 111 (1883). —
(I 1) -TJUV. (†) lönnmördare; jfr -STULEN. (Man skall) Eij medh förgift och liftiufwar döda sin fienda. Isogæus Segersk. 896 (c. 1700). —
(III) -TJÄNARE. [jfr t. leibdiener] (numera bl. med ålderdomlig l. skämtsam anstrykning) om ngns personliga tjänare. Lind (1749; under leib-diener). Palmblad Nov. 2: 49 (1819, 1841). Hedin Transhim. 1: 318 (1909). —
(III) -TRUPP, förr äv. -TROPP. [jfr t. leibtruppen, pl.] hist. o. mil. trupp med uppgift att skydda en furstes l. fältherres o. d. person; särsk. i uttr. (K. M:ts) liv- och hustrupper, se HUS-TRUPPER. Konungens Liftroppar till häst. Hallenberg Hist. 3: 66 (1793; om förh. 1613). Rydberg Sägn. 1 (1874). —
(II 1) -TRÖJA. tröja med ärmar som bäres ovanpå linne l. skjorta; äv. om undertröja; numera bl. (i kulturhistorisk skildring) i fråga om allmogedräkt o. d., om (kort) tröja l. koftliknande överplagg. SthmTb. 13/8 1597. Qvinfolken (i Bjursås) äro snygt klädda, med nätta liftröjor af .. kläde. Hülphers Dal. 446 (1762). Leopold (SVS) II. 1: 11 (1775). Ymer 1933, s. 269 (1793). —
(I 2) -TUKT. (liv- 1532. livs- 1533—1535) [jfr mnt. līftucht, t. leibzucht] (†) = -TÄKT. G1R 8: 131 (1532). Därs. 10: 253 (1535). —
(III) -VAGN. (†) vagn för furstlig persons personliga bruk. HC11H 6: 45 (c. 1700). Möller (1755; under corps). —
-VAKT. [jfr t. leibwache]
1) (†) till I 1, i uttr. hålla ngns livvakt, hålla vakt över ngns liv o. säkerhet. Du ser de troupper an, som Kungens Lif-Vakt hålla. Frese Sedel. 44 (1726).
2) till III: trupp som har till uppgift att skydda en furstes l. annan högt uppsatt mans (l. kvinnas) person; skyddstrupp, skyddsvakt; äv. mer l. mindre bildl. TRudeen Vitt. 155 (1696). Dalin Arg. 1: 319 (1733, 1754; bildl.). Kongl. May:ts egen Lifvacht af Cavallerie. HovrättBr. 15/11 1734, s. 2. Alm Eldhandv. 1: 176 (1933). —
(I 1, III) -VAKTARE. (liv- 1682. livs- 1620) (†) person som vakar över ngns liv o. säkerhet; medlem av furstes livvakt. Ulfsparre RegB C 6 a (1620). Oxathres, hwilken .. (Alexander den store) brukade ibland sina Lijffwachtare. Sylvius Curtius 518 (1682). —
(II 1) -VAPEN. [möjl. uppkommet gm omtolkning av isl. hlífðarvápn, skyddsvapen; jfr fsv. lifvakn] (†) vapen till kroppens skydd? Då sprungo jämväl armringar frå förnäma männ, ty blåa sverdeggar refvo sönder skjöldarna och lifvapnen. Björner Grym 17 (1737). KrigVAT 1839, s. 175. Ahlman (1872). —
(IV) -VISA, r. l. f. (†) favoritvisa. Hjärne DagDrabbn. 131 (i handl. fr. 1804). Cederborgh OT 3: 65 (1814). —
(II 1) -VÄRMARE, r. l. m. [jfr t. leibwärmer] (i Finl., numera föga br.) stickad tröja utan ärmar. TPedFinl. 1895, s. 125. —
-ÅDER, -ÄMNE, se B.
1) (numera bl. relig. l. rel.-hist.) till I 1, om ande l. själ (som gör människan till ett levande väsen); levande ande. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 117 (1834). Honom (dvs. Pandaros) förgick lifsanden och kraften. Johansson HomIl. 5: 296 (1846). 1Mos. 2: 7 (Bib. 1917).
2) [efter mlat. spiritus vitalis] (†; jfr dock slutet) till I 1 o. 1 e: en enl. äldre (naturvetenskaplig) åskådning i människo- l. djurorganismen ingående, för livet konstitutiv materia av fin o. ömtålig beskaffenhet; jfr ANDE IX 1 b; äv. mer l. mindre bildl., om ngns l. ngts livsprincip l. livskraft o. d. Sylvius Mornay 15 (1674). Wallerius Åkerbr. 83 (1761). (Fersen) hade ej behöft tjenstgöra mer än sex månader i Gustaf III:s senat, för att .. inse, att allenastyrandet .. skulle blifva hans regerings lifsande. Crusenstolpe Mor. 2: 106 (1840). särsk. [jfr d. livsaander, t. lebensgeister, pl.; efter mlat. spiritus vitales] i pl., om flyktigt ämne av obestämd natur (ofta uppfattat ss. en vätska) som enl. den galeniska fysiologien tänktes uppstå i hjärtat o. med blodet föras till hjärnan, där det omformades o. gm nerverna fördes till kroppens olika delar; särsk. med tanke på detta ämne ss. förutsättningen för människans fysiska l. andliga livaktighet (kroppens spänstighet, känslornas styrka osv.): livskraft, vitalitet, energi o. d.; numera bl. i sådana uttr. som stärka, uppliva, uppfriska o. d. de domnade livsandarna o. d., stärka l. uppfriska sig o. d. (gm stimulerande medel); känna livsandarna återvända, känna krafter (o. levnadsmod) återvända; äv. hålla livsandarna uppe, hålla humör o. krafter uppe. Hiärne Suurbr. 107 (1680). Rosenstein Comp. 237 (1738). Hvaraf bero dessa (dvs. idéernas livlighet, styrka osv.), om ej af hjernans byggnad och lifsandarnas tillflöde, jemte en mängd yttre tillfälligheter? Leopold 5: 255 (c. 1820). Efter frukosten, då lifsandarne blifvit uppfriskade. Wetterbergh GNord 30 (1862). SvD(A) 1935, nr 324, s. 12.
3) (†) till I 1 o. 1 e: i naturen l. världsalltet värkande, levande ande l. kraft. (Ljuset har) både i äldre och sednare tider blifvit ansedt dels som en lifsande i hela naturen, dels som grunden till hela skapelsen. Ehrenheim Phys. 1: 318 (1822). Fries BotUtfl. 2: 2 (1852). —
-ANKARE, se A. —
(I 2) -ARBETE~020, äv. ~200. arbete varmed ngn är sysselsatt under (hela) sin livstid; livsvärk. Frey 1850, s. 44. —
(I 4) -ART. (†) om egenskapen att äga andligt liv i Gud. Lijffzarten och sanningen mz the godha dygder som ther mz fölia, gingo bort (gm syndafallet). OPetri MenSkap. 26 (c. 1540). —
(II 4) -ARVE, m. (liv- c. 1540. livs- 1545—1560) [jfr mnt. līferve, nt. liivarve] (†) livsarvinge. OPetri Kr. 159 (c. 1540). RA I. 1: 720 (1560). —
(II 4) -ARVHERRE, äv. -ÄRVHERRE. (äv. -arvs-) (†) manlig livsarvinge till furstlig person. G1R 13: 124 (1540). Brahe Kr. 56 (c. 1585). —
(II 4) -ARVHERRSKAP, äv. -ÄRVHERRSKAP. (äv. -arvs-, -ärvs-) (†) om furstlig persons livsarvingar. KyrkohÅ 1931, s. 214 (1540). Brahe Kr. 55 (c. 1585). —
(II 4) -ARVINGE~020, ngn gg ~200. (numera bl. ngt ålderdomligt) arvinge i rätt nedstigande led; särsk. om son l. dotter i ett äktenskap. G1R 12: 251 (1539). Erich Erichsson dödde uthan lijffzarffvingar. RP 6: 608 (1636). Grimberg VärldH 5: 444 (1931).
Ssg (kam. o. hist.): livsarvinge-gods. (förr) donerat kronogods som ärvdes bl. av donatariens livsarvingar, men återföll till kronan, om sådana saknades; särsk. om dylikt gods som ärvdes bl. av donatariens manliga livsarvingar; jfr BRÖST-ARVINGE-GODS. RARP 16: 134 (1693). SvH 6: 175 (1904; om förh. på 1680-talet). —
-ASSURANS, se A. —
(I 3) -AVGÖRANDE, p. adj. avgörande för ngns liv. Edgren Kovalevsky 147 (1892). Livsavgörande intryck. Lamm UpplRom. 1: 102 (1918). —
(I 1) -BALSAM. (liv- 1680. livs- 1698—1902) [jfr t. lebensbalsam] (numera knappast br.) om livgivande o. stärkande balsam; särsk. om en av aromatiska ämnen tillredd balsam (”Hoffmanns livbalsam”); äv. bildl. Hiärne Suurbr. 107 (1680). Pojkstrek .. ä' lifsbalsam för alla sqvallersällskap. Altén Schachm. 14 (1798). Lindgren Läkem. (1902). —
(jfr I 2) -BANA, r. l. f. [jfr d. livsbane] (mindre br.) levnadsbana. Enbom Gessner 135 (1794). Oscar II 6: 39 (1876, 1895). —
(I 7) -BEGÄR. begär efter livet (o. dess njutningar). Bellman SkrNS 1: 194 (c. 1770). Norrl. 2: 34 (1906). —
(I 7) -BEHAG. om det behag l. välbefinnande som livet skänker; förr äv. i pl., om livets (sinnliga) fröjder o. njutningar. Bellman SkrNS 2: 129 (1781). Då de vanlige lifsbehagen pläga lemna afsmak och slapphet efter sig. Cnattingius Medevi 9 (1785). Hofvet i Fondi blir .. ett diktarnes och konstnärernas .. hemvist, ljust af skönhet och fullt af lifsbehag. Söderhjelm ItRenäss. 316 (1907). —
(I 1) -BEHOV. vad som erfordras för att ngn skall kunna leva; äv.: vitalt behov. Holmbergsson Sartorius 122 (1800). De elementära lifsbehofven, ej minst anskaffandet af föda. Nilsson FolklFest. 6 (1915). För somliga .. är det ett livsbehov att få höra musik. Beskow FaderVår 32 (1919). —
(I 7) -BEJAKANDE, p. adj. [jfr d. livsbejaende] (i sht i vitter stil) som präglas l. utmärkes av livsbejakelse. Simonsson Stagnelius 159 (1909). Kellgren har öfvervunnit sin nihilism och nått fram till en lifsbejakande syn. Sylwan Kellgren 149 (1912). —
(I 7) -BEJAKARE, m.||ig. [jfr d. livsbejaer] (i sht i vitter stil) person som är livsbejakande. Key Lifsl. 2: 211 (1905). SvD 23/1 1927, Söndagsbil. s. 2. —
(I 7) -BEJAKELSE. [jfr d. livsbejaelse] (i sht i vitter stil) egenskapen l. förhållandet att vilja deltaga i livet, lust(en) att leva fullt ut (utan hämningar o. d.); positiv inställning till livet; positiv livssyn. Könskärleken — lifsbejakelsens starkaste yttring. Key Lifsl. 2: 231 (1905). Runebergs religion .. (hade ett) starkt drag av livsbejakelse. Belfrage Runebg. 125 (1917). —
(I 2, I 7) -BESVÄR. (†) om mödor l. svårigheter som möta i ngns liv l. som äro förknippade med livet. Swedberg SabbRo 1285 (1691, 1712). Lehnberg Pred. 1: 291 (c. 1800). —
(I 1) -BETINGELSE. villkor l. förutsättning för att ngn l. ngt skall kunna existera l. trivas l. utvecklas o. d.; livsvillkor; äv. mer l. mindre bildl. Helsov. 1893, s. 116. Lifsbetingelserna för kulturväxternas parasiter. LAHT 1905, s. 225. Hellström Malmros 306 (1931; bildl.). —
(I 7) -BILD. framställning l. skildring av livet sådant det gestaltar sig (för ngn) vid ett visst tillfälle l. i viss miljö o. d.; bild ur livet; jfr BILD, sbst.1 1 c ε. Ljunggren Est. 1: 116 (1856). En liten lifsbild .. från förra seklets slut. 3SAH 2: 191 (1887). Josephson Romant. 229 (1926). —
(I 1) -BLOD. [jfr d. livsblod, isl. lífsblóð, eng. life-blood] eg. o. urspr. om blodet ss. säte för livet o. livskraften; numera bl. ngn gg (i vitter stil) i bildl. l. överförd anv., om det som ger liv o. livskraft åt ngt; (uppehållande o. livgivande) kraft (i ngt). Dessa ord dra lifsblod ur mitt hjerta. Hagberg Shaksp. 4: 224 (1848). Ärligheten, som är odlingens lifsblod. Samtiden 1874, s. 788. —
(I 2) -BLOMMA, f. (†) bildl., om barn l. ungdom; jfr BLOMMA, sbst. 3 (a). Dalius Valet. Dedik. 3 a (1681). VDAkt. 1689, nr 491. —
-BOSKAP, se A. —
(I 1) -BROTT. (†) brott som består i dödande av ngn; förbrytelse av svåraste art; jfr BROTT II. Björn Medb. 82 (1789). Björkman (1889). —
-BRÖD. [jfr d. livsbrød, isl. lífsbrauð]
1) (numera bl. i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) till I 1: levebröd, livsuppehälle. VRP 1699, s. 474. Det var väl ett giftermål, som skulle skänka dem deras lifsbröd. Benedictsson Folkl. 137 (1887).
2) (†) till I 4, bildl., om Kristus l. Guds ord o. d., som ger andligt liv; jfr BRÖD 1 g. Lybecker 131 (c. 1715). Sonen, hvilken är det rätta lifsbrödet, det brödet, som af himmelen nederkommet är. Melin Pred. 1: 27 (1844). Wikner Pred. 187 (1877). —
-BÄRGNING, se A. —
(jfr II 4 a) -BÖRD. (†) om (del av) livmodern; jfr BÖRD, sbst.1 7. Om den så kallade lifsbörden (vid kalvningen) olyckligt följer med efterbörden, förstår .. (ladugårdspigan) att genast instoppa den i sit läge. Alm. 1803, s. 43. —
(II 4 a) -BÖRDA, r. l. f. (†) börda (foster) i moderlivet. AJGothus ThesEp. 3: 106 (1619). (Kvinnans) lijfsbördhas tilltagande. ÅngermDomb. 1647, s. 151. —
(I 2) -DAG. (liv- c. 1600. livs- 1526 osv.) [fsv. lifdagher, lifs daghar, pl., motsv. d. livsdage, pl., isl. líf(s)-dagar, pl.] i pl.: livstid, levnadstid; särsk. i sådana uttr. som i alla mina livsdagar o. d., i l. under hela mitt liv, i hela min livstid; i sht förr ofta i förstärkande anv.; äv. (numera bl. ngn gg i vitter stil) i sg., om livet betraktat ss. en dag; jfr LEVNADS-DAG 2. Luk. 1: 75 (NT 1526). Medh bekymmer skal tu nära tigh på .. (marken) j alla tina lijffzdaghar. 1Mos. 3: 17 (Bib. 1541). I alla mina lifsdagar har jag ej sedt slikt. Lind (1749). Min livsdag blir härefter ej lång. Östergren (1931). —
-DAGS-RÄTT, m. (†) jur. rätt att under livstid förfoga över viss egendom. Dhe andre godzen, som på liffzdagsrätt, behagelig tijdh eller pantevijs abalienerade äre. RP 3: 244 (1633). Därs. 9: 455 (1642). —
(I 1) -DEL. (†) om livsviktigt organ i kroppen; äv. bildl. Serenius (1734; under vitals). Voltaire .. hade .. alla de förnämsta inre Lifsdelar i fullkomlig sundhet. Thorild 4: 162 (1795). Lysander Faust 10 (1875; bildl.). —
(I 9) -DIGER. (†) rik på l. fylld av liv. Törneros Brev 2: 83 (1827; uppl. 1925). Jag gladde mig att lemna det döda Syrakusa för att ännu en gång återse det lifsdigra Etna. Bremer GVerld. 3: 16 (1861). —
(I 1) -DISPOSITION. (†) befinnande, hälsotillstånd; jfr DISPOSITION 4 a γ α'. OxBr. 10: 329 (1632). RARP 9: 41 (1664). —
-DRABANT, se A. —
(I 1, 7) -DRIFT. [jfr d. livsdrift] (i vitter stil) drift att leva o. livnära sig; begär efter att få leva. Lysander Almqvist 120 (1878). IllRelH 5 (1924). —
(I 1) -DRYCK. (i vitter stil) livgivande dryck; äv. bildl. Atterbom LÖ 2: 191 (1827). Bremer GVerld. 6: 297 (1862; bildl.). Jfr A. —
(I 1) -DUGLIG. som har de egenskaper som erfordras för att kunna leva o. utveckla sig; äv. mer l. mindre bildl. Vetterlund StDikt. 92 (1892, 1901). Friska, lifsdugliga barn. 2NF 10: 1010 (1908).
(I 7) -DYRKAN. (i sht i vitter stil) dyrkan l. förhärligande av livet. Antikens lifsdyrkan. Söderhjelm Runebg 2: 173 (1906). —
(I 1) -ELEMENT. (i sht i vitter stil) livsluft (se d. o. 2); jfr ELEMENT 2 slutet. VDAkt. 1781, nr 308. Frihet är all högre Konsts .. lifselement. Trana Psych. 2: 114 (1847). SvTeolKv. 1930, s. 157. —
(I 1) -ELIXIR. [jfr t. lebenselixir] elixir som ansågs kunna förläna människan ungdom o. hälsa; preparat av hälsobringande värkan; numera i sht i jämförelser l. bildl.: livgivande medel; särsk. i uttr. vara ett l. värka såsom ett livselixir för ngn, vara ngns livselixir. Bremer Nina 469 (1835). En underdoktor .., hvilken gaf henne ett ”lifselexir”, hvaraf hon efter de gräsligaste plågor afled inom ett dygn. LdVBl. 1887, nr 28, s. 3. Alkoholen (var) för honom .. ett lifselexir. Ahrenberg Männ. 3: 210 (1908). —
(I 1) -FALL. (ny anv.) försäkr. i uttr. försäkring o. d. för livsfall, försäkring som utbetalas under förutsättning att den försäkrade uppnår en viss ålder. Kapitalförsäkring för livsfall. SFS 1914, s. 797.
-FANA, se A. —
(I 1) -FARA, r. l. f. (liv- 1639. livs- 1523 osv.) [fsv. lifs fare] fara l. risk för livet; tillfälle då livet är i fara; särsk. i uttr. komma, råka, sväva, vara, förr äv. stå i livsfara; äv. göra ngt o. d. med livsfara; förr äv. (göra ngt o. d.) med sin livsfara, med fara för sitt liv. G1R 1: 81 (1523). At han kommer j liffs fahra, för bekennelsen skul. LPetri 4Post. 22 b (1555). En man, som .. genomlevat tusentals livsfaror. Hellström Malmros 232 (1931). —
(I 1) -FARLIG. (liv- 1853. livs- 1807 osv.) som innebär l. är förbunden med livsfara; riskabel för ngns liv; äv. med avbleknad bet.: mycket farlig. Möller (1807). Blödning från en blodåder kan äfven blifva lifsfarlig. Berlin Lsb. 12 (1852). En smal, lifsfarlig träbro. Hedin GmPers. 268 (1887). —
(I 1) -FIENDE. (liv- 1834. livs- 1555—1907) (numera föga br.) fiende på liv o. död, dödsfiende; förr äv.: fiende som står efter ngns liv. (Djävulen) är en mördare och lijffzfiende. LPetri 3Post. 148 b (1555). Kråkorna äro .. (tofsvipans) lifsfiender. Ericson Fågelkås. 2: 119 (1907). —
(I 7) -FIENTLIG. fientlig emot livet. En livsfientlig inställning, åskådning o. d. Samtiden 1874, s. 185. —
(I 7) -FILOSOFI. filosofi som till föremål har livet o. dess företeelser; äv. allmännare, om ngns uppfattning av livet. Atterbom Minn. 448 (1818). En genomarbetad livsfilosofi. Schück AllmLittH 3: 203 (1921). —
(I 1) -FLÄKT. bildl.
1) om människans ande l. själ; äv.: livsgnista; numera bl. relig., om den livets ande som Gud (enl. 1Mos. 2: 7) inblåste i människans näsa. Adlerbeth Æn. 103 (1804). Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga, / Så länge skall din jag blifva. Kellgren Nal 31 (1851). Job 27: 3 (Bib. 1917).
2) (i vitter stil) fläkt (se FLÄKT, sbst.1 II 2) av livgivande värkan. Atterbom Minn. 55 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Den fosterländskt-vetenskapliga hänförelse, som genomgick tiden (dvs. 1750-talet) och utgjorde dess .. kraftigaste lifsfläkt, kunde ej väl förlikas med tvångströjan (dvs. censuren). Malmström Hist. 4: 417 (1874). —
(I 1) -FORDAN. (†) livsuppehälle. Epter thet han icke läät honom få sin liffzfoordan. OPetri 2Post. 56 b (1530). —
-FORM; pl. -er. [jfr t. lebensform]
1) i sht naturv. till I 1: form av organiskt liv; levande organism (betraktad ss. biologisk typ i utvecklingsserie o. d.). De lägsta livsformerna. Zetterstedt SvLappm. 1: 106 (1822). Thunberg Livsförrättn. 432 (1925).
2) till I 3; om de förhållanden o. omständigheter under vilka ngn (l. ngt) lever l. existerar o. d.; form för ngns (l. ngts) tillvaro l. livsföring o. d. Atterbom Minnest. 2: 336 (1824). Folkpoesien, hvars egentliga lifsform sången är. Ljunggren Est. 2: 388 (1860). De livsformer, i vilka våra förfäders liv förflöt. Nilsson FestdVard. 57 (1925). Mänskligheten .. trevar efter nya livsformer. SvD(A) 1933, nr 2, s. 8. särsk. filos. o. rel.-hist. existensform. Boström 2: 496 (1859). Den buddhistiska läran om en fortsatt serie af kommande lifsformer. SD 1892, nr 351, s. 7. —
(I 1, 7) -FRISK. [jfr d. livsfrisk] (i vitter stil) full av livskraft o. livslust; äv. om (uttryck för) tankar, idéer o. d.: som har livets friskhet över sig; livsduglig; jfr LEVNADS-FRISK. Bremer Brev 3: 219 (1851). Lifsfriska teorier. Heidenstam Tank. 137 (1899). (Den gamle var) obruten till kroppen, lifsfrisk i själen. Idun 1901, s. 201. —
(I 1) -FRIST. [jfr t. lebensfrist] (numera bl. tillf.) tid som ngn har (kvar) att leva. Tegel G1 2: 413 (1622). Schultze Ordb. 1344 (c. 1755). —
-FRUKT.
1) (†) till I 1: frukt som förlänar ngn evigt liv l. nytt liv o. d. Lijffzens trää, som lijffzfrucht baar. OPetri MenSkap. 15 (c. 1540). Ling Gylfe 46 (1814).
2) [fsv. lifs frukt] (numera bl. i högre stil, i sht i bibliskt spr.), till II 4: foster; barn; avkomma; äv. mer l. mindre bildl.; numera bl. i sg., om ngns barn l. avkomma; jfr FRUKT, sbst.1 4. Herren skal göra, at tu skalt offuerflödha .. j tinne lijffzfrucht. 5Mos. 28: 11 (Bib. 1541). Kättia mijn Ungdoms Lust, mijn Dotter och älsklige Lijffs-frucht. Stiernhielm Herc. 166 (1648, 1668). Begåfwat medh tretton lijfzfruchter, twenne Söner och elfwa Döttrar. Lethalensis HJosephsdr C 2 a (1669). (Prinsessans missfall) beklages så mycket mehr, som Lijfzfruchten har warit Manköhn. OSPT 1686, nr 5, s. 2. SFS 1905, Bih. nr 38, s. 1. särsk. (†) i uttr. oäkta livsfrukt, oäkta barn. Lagerbring 1Hist. 3: 619 (1776). —
(I 1, 2) -FRÅGA, r. l. f. [jfr t. lebensfrage] fråga (se FRÅGA, sbst. 3) som gäller ngns l. ngts liv l. bestånd; fråga av vital betydelse (för ngn l. ngt). Lifs-frågan för Akademin, nemligen föryttrandet af (Post-)Tidningen, går bra. 3SAH XLVI. 2: 205 (1834). Sådana kyrkans lifsfrågor .. som den om en allmän Religionsfrihet. Fahlcrantz 6: 122 (1857, 1865). —
(I 7) -FRÄMMANDE, adj. [jfr d. livsfremmed, t. lebensfremd] (i vitter stil) som har ingen l. bl. obetydlig anknytning till (det värkliga) livet; värklighetsfrämmande. 2NF 13: 1482 (1910). —
(I 1) -FRÖ, n. ämne som ger upphov till liv, levande cell o. d.; särsk. naturv. om ”begynnelseämnet” till levande organismer; äv. om foster o. d. (hos människa); äv. mer l. mindre bildl., om det varur ngt spirar o. hämtar näring o. d. Tranér Anakr. 205 (1830, 1833). Bremer GVerld. 4: 59 (1861; bildl.). (Enl. panspermismen) är världsrymden uppfylld av livsfrön, som aldrig uppstått ur den livlösa materien, utan existerat av evighet. Lidforss Kås. 3: 28 (1913). Det var som det späda livsfröet växt utanför henne och icke under hennes hjärta. Siwertz Sel. 1: 146 (1920). —
-FULL, -FULLHET, se A. —
(I 1) -FUNKTION. [jfr t. lebensfunktion] (yttring av) livsvärksamhet; äv. mer l. mindre bildl. Att till lifvet återställa personer, hvilkas lifsfunctioner blifvit afbrutne genom qväfning, skendöd m. m. DA 1825, nr 120, s. 1. Samhällets lifsfunktioner. SJ 1: 367 (1906). —
(I 4, 7) -FURSTE, äv. -FÖRSTE. (†) relig. benämning på Kristus ss. herre över livet. Swedberg SabbRo 1202 (1697, 1712). Wallin 2Pred. 1: 79 (1825). —
(I 1 d, 2) -FÅNGE. (liv- 1880. livs- 1723—1921) [jfr d. livsfange] (†) fånge som sitter fängslad i väntan på avrättning; äv.: livstidsfånge. ResolPrestBesvär 1723, § 13. Ett .. Slott, vid Namn Carlsten, som är uparbetadt mäst af Arrestanter ock Lifsfångar. Œdman Bahusl. 114 (1746). Ju längre upskof (med avrättningen), ju större pina för en lifsfånge. SvMerc. 1764, s. 813. Cannelin (1921). —
-FÄRG, se A. —
(I 1) -FÖDA, r. l. f. [fsv. lifs födha] (†) föda för uppehållande av livet; levebröd; (nödtorftig) bärgning; i fråga om växt: (nödvändig) näring. G1R 25: 173 (1555). Så mykit (spannmål), som the nödtorfteligen behöfue til theris lifzfödhe. Stiernman Com. 1: 375 (1591). Wallerius Åkerbr. 103 (1761; i fråga om växt). Alm(Sthm) 1794, s. 38. —
(jfr I 3) -FÖRELSE. [efter d. livsførelse] (i vitter stil, föga br.) livsföring. Hansson Kås. 14 (1897). Frosterus Jord. 25 (1930). —
(I 2, 3) -FÖRHÅLLANDE. [jfr d. (o. nor.) livsforhold] i sht i pl.: förhållanden under vilka ngn l. ngt lever l. är till; levnadsförhållanden; äv.: förhållanden l. företeelser o. d. som ngn i sitt liv ställes inför. Agardh BlSkr. 1: 97 (c. 1855). Man har .. både rätt och plikt att ställa flydda tiders livsförhållanden i deras verkliga belysning. Nilsson FestdVard. 79 (1925). SvGeogrÅb. 1931, s. 19. —
(jfr I 3) -FÖRING. sätt att inrätta l. leva sitt liv. (”Bonden Pavo” är) ett uttryck för finnens hela åskådning och lifsföring. Söderhjelm Runebg 1: 365 (1904). En stramare livsföring i enkelhetens och sparsamhetens tecken. SDS 1941, nr 1, s. 14. —
(I 7) -FÖRNEKELSE. [jfr d. livsfornægtelse, nor. livsfornektelse] (i sht i vitter stil) negativ inställning till livet; negativ l. pessimistisk livssyn. Gadelius Tro 1: 57 (1912). SvTeolKv. 1933, s. 282. —
(I 1 e) -FÖRNYELSE. [jfr nor. livsfornyelse] (i sht i vitter stil) förnyelse av ngns l. ngts livskraft l. förmåga att leva. Wallin 1Pred. 3: 212 (c. 1830). 2NF 13: 1058 (1910). —
(I 1) -FÖRNÖDENHET~0102 l. ~0200. [jfr d. livsfornødenhet] vad som är nödvändigt för uppehållande av livet; livsuppehälle; numera nästan bl. i pl., konkretare, om livsmedel, proviant; jfr LEVNADS-FÖRNÖDENHETER. (Kretern) åtniuter (gm sitt arbete) alt det som til en sann lifz förnödenhet tarfvas. Ehrenadler Tel. 170 (1723). Fartyg med Lifs-förnödenheter. DA 1771, nr 145, s. 2. Kongo 1: 207 (1887). —
(I 1) -FÖRRÅD. (†) (förråd av) livsmedel; proviant. Berch Hush. 279 (1747). Svenska flottan .. hade ärnat på Gottland intaga en hop lifsförråd. Dalin Hist. III. 1: 575 (1761). Strinnholm Hist. 5: 54 (1854). —
(I 1) -FÖRRÄTTNING. [jfr d. livsforretning] i sht naturv. om kropps l. organs funktion(er) o. d.; livsfunktion. Sönnerberg Loder 1 (1799). Växternas lifsförrättningar. Thorell Zool. 1: 10 (1860). Våra livsförrättningar. Thunberg (1924; boktitel). —
(jfr I 3) -FÖRSEL. [jfr nor. livsførsel] (i vitter stil, föga br.) livsföring; jfr -FÖRELSE. Almqvist Comfort Routl. 171 (1913). GbgMP 1929, nr 68, s. 7. —
(I 1) -FÖRSKONING. (†) skonande av ngns liv. Dhe .. bedia om lijfzförskoningh. RP 16: 301 (1655). DeFoë RobCr. 107 (1752). —
(I 1) -FÖRSÄKRING. (†) säkerhet l. garanti med avs. på ngns liv; jfr FÖRSÄKRING 1 a. RA I. 4: 811 (1598). Jfr LIVFÖRSÄKRING. —
-GEMENSKAP. [jfr t. lebensgemeinschaft]
1) (i vitter stil) till I 3: gemenskap i livsföring, intressen, levnadsförhållanden o. d. NF 4: 1007 (1881). Om .. hon verkligen blifvit kär i honom. ., så hade det aldrig varat i längden, ty lifsgemenskapen saknades. VBenedictsson (c. 1885) hos Lundegård Benedictsson 405.
2) relig. gemenskap i andligt liv med Gud l. Kristus; jfr LIV I 4. De troendes lifsgemenskap med Christus. Melin JesuL 4: 132 (1851). Aulén AllmTron 12 (1923). —
(I 7) -GLAD. [jfr dan. o. nor. livsglad] (i vitter stil) som känner glädje över livet; full av livsglädje; äv.: som vittnar om l. är ett uttryck för livsglädje; jfr LEVNADS-GLAD. Bremer Brev 2: 21 (1839). Ett lifsgladare slägte än vårt. Heidenstam End. 16 (1889). Den .. lifsglada tonen i Lidéns bref. 3SAH 17: 166 (1902). —
(I 1) -GLAS. (†) bildl.: timglas (ss. måttet för ngns liv). Kolmodin QvSp. 1: 558 (1732). Narcissa (bortkallades), långt förr än hennes lifsglas utrunnit. Lantingshausen Young 1: 62 (1787). —
(I 1, 7) -GLÄDJE. [jfr d. livsglæde, nor. livsglede] glädje över livet l. över att leva l. vara till; jfr LEVNADS-GLÄDJE. Bremer Brev 1: 152 (1831). Den antika verldens lifsglädje. Heidenstam Vallf. 124 (1888). jfr Edda 1930, s. 48 ff. —
(jfr I 1 e) -GNISTA, r. l. f. [jfr t. lebensfunke] gnista av livskraft; särsk. om (minsta) återstod l. rest av livskraft hos sjuk l. svag person o. d.; jfr GNISTA, sbst. 2. Reenhielm OTryggw. 256 (1691). Den 10 jan. 1778 utslocknade .. (Linnés) lifsgnista. Odhner G3 1: 587 (1885). —
(I 1 e) -GREN. rel.-hist. (grönskande) gren som (enl. folktron) besitter viss magisk kraft o. som vid särskilda tillfällen användes för att befrämja livskraft, växtlighet o. d.; jfr MAJ. NordT 1902, s. 268. —
(I 1) -GRUND, r. l. m. (i sht i religiös l. vitter stil) grund l. grundval för ngns l. ngts liv; villkor l. förutsättning för ngns l. ngts tillvaro. Nordenflycht QT 1748—50, s. 29. Den brottsliges djupa känsla deraf, att han befinner sig på en helt annan lifsgrund (än den moraliskt oförvitlige). Skandia 1: 314 (1833). Melin JesuL 4: 132 (1851). Söderblom Gudstr. 379 (1914). —
(I 2) -GÄRNING. [jfr d. livsgerning, nor. livsgjerning] gärning l. arbete varåt ngn ägnar sitt liv l. som fyller ngns liv; äv.: det betydelsefullaste som ngn utfört i sin livstid; jfr LEVNADS-GÄRNING. Eichhorn Stud. 1: 256 (1869). 3SAH 13: 13 (1898). —
-HANK, se A. —
-HERRSKAP, se A. —
(I 2) -HISTORIA. [jfr d. livshistorie] levnadshistoria. Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 26. Turgenjews lifshistoria torde vara bekant för de flesta. NSvTidskr. 1883, s. 453. —
(I 1) -HOPP. (i vitter stil) hopp om livet. OPetri MenSkap. 45 (c. 1540). En gnista lifshopp. Hedenstierna Marie 138 (1896). —
(I 7) -HUNGER. [jfr dan. o. nor. livshunger] (i sht i vitter stil) starkt begär efter att ta del i livet l. njuta av livet o. d. Edgren Kovalevsky 37 (1892). Hellström Malmros 158 (1931). —
(I 7) -HUNGRIG. (i sht i vitter stil) jfr -HUNGER. En flicka i ungdomens vår med lifshungriga ögon. Engström Äfv. 91 (1908). —
(II 1) -HÄLSA, f. (†) (kroppslig) hälsa l. sundhet. RA II. 1: 390 (1614). Lijfzhelsa och wälmåge. HSH 35: 48 (1635). RARP 10: 55 (1668). —
(I 2, 3) -IDEAL, n. ideal som man uppställer för sin livsföring l. ss. mål för sitt liv. Ljunggren Est. 1: 10 (1856). Det kristna livsidealet. SvD(A) 1930, nr 266, s. 7. —
(I 2, 3) -INNEHÅLL~002, äv. ~200. [jfr d. livsindhold, t. lebensinhalt] innehåll (se d. o. 3) i ngns (l. ngts) liv. Nyblæus RelUpps. 110 (1868, 1872). 2SAH 61: 10 (1884). Ibsens Brand med sitt rika och djupa livsinnehåll. Wrangel Dikten 47 (1912). —
(I 1) -INSTINKT~02. (i sht i vitter stil) instinkt l. drift att leva. Hur stark och seg måste ej lifsinstinkten vara (hos slavarna)! Bremer NVerld. 3: 160 (1854). —
(I 7) -INSTÄLLNING~020. (i sht i vitter stil) jfr INSTÄLLNING 3 b. En mycket disharmonisk livsinställning. GHT 1921, nr 117, s. 3. —
(I 1, 2) -INTRESSE. [jfr nor. livsinteresse, t. lebensinteresse] (i sht i vitter stil) intresse som har betydelse för (l. är avgörande för) ngns l. ngts liv l. existens; vitalt intresse; äv.: intresse som fyller ngns liv l. är förhärskande under ngns liv. (Cavallin o.) Lysander 4 (1851). De österbottniska städernas stapelfrihet, ett lifsintresse för Finland. Odhner G3 1: 336 (1885). Ljunggren SAHist. 1: 267 (1886). SvD(A) 1932, nr 343, s. 23. —
-INTRYCK~02, äv. ~20.
1) till I 2, 3: intryck (se d. o. 5) som präglar ngns (hela) liv; varaktigt intryck. Lysander Faust 67 (1875). Afgörande lifsintryck. Hirn Barnlek 399 (1916).
2) till I 7: intryck (se d. o. 5) som livet ger ngn. Ahrenberg Männ. 5: 47 (1910). En rad skrifter av Tolstoj, som återge hans tidigaste livsintryck. Böök 4Sekl. 108 (1928). —
-KALV, se A. —
(I 1, 7) -KAMP. [jfr nor. livskamp] kamp för att uppehålla livet l. komma fram i världen o. d.; äv.: (själslig) kamp för att komma till rätta med livet (i bet. I 7). Benedictsson Ber. 25 (1887). Det blodiga allvar, som låg i hans livskamp. Hallström LevDikt 105 (1914). Hellström Malmros 93 (1931). —
(I 1) -KNUT.
1) [jfr t. lebensknoten, fr. nœud vital, nylat. nodus vitalis] anat. om andningscentrum i förlängda märgen; äv. om tallkottskörteln; i sht i sg. best. NF 1: 726 (1876). Sjövall Sjukd. 103 (1924).
2) [jfr t. lebensknoten] (numera bl. i icke fackmässigt spr.) den del av en växt där rot o. stam övergå i varandra; rothals. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 409. Roos Önnemof. 144 (1917). —
(I 3) -KONST. [jfr dan. o. nor. livskunst] levnadskonst. Böök 1Ess. 160 (1913). Ahnlund GA 37 (1932). —
(I 3) -KONSTNÄR~02 l. ~20. [jfr dan. o. nor. livskunstner] levnadskonstnär. Levertin Gest. 38 (1903). (Goethe) var naturskådaren och livskonstnären. Liljedahl Norström 2: 192 (1918). —
-KRAFT. [fsv. lifs krapt; jfr d. livskraft]
1) till I 1 (e): kraft som skänker l. möjliggör liv; livgivande kraft; äv. mer l. mindre bildl. Rosenfeldt Vitt. 79 (c. 1690; bildl.). Stiernstolpe Ballenstedt 2: 181 (1820). Den bördiga jord, som svälde af alstrande lifskraft. Sätherberg Blomsterk. 91 (1879). särsk. rel.-vet. i ett föremål l. ett organ o. d. inneboende kraft l. potens som anses möjliggöra liv l. främja liv o. växtlighet o. d.; jfr KRAFT 5 a, b. PopEtnolSkr. 7: XIII (1912). Den första maj reses majstången, i vilken liv och livskraft innebo. Nilsson FestdVard. 111 (1925).
2) kraft l. förmåga att leva o. värka l. bestå l. hävda sig o. d.; vitalitet; livsduglighet; äv. mer l. mindre bildl.; ofta svårt att skilja från 3; jfr LIV I 1. Tegnér (WB) 5: 204 (c. 1826). Hvad man ock må tänka om den Romerska kyrkan, dess lifskraft måste man beundra. Geijer I. 1: 274 (1845). Lifskraften undergräfves och täres i förtid af sinnesrörelser, tvång och ledsnad. 2SAH 30: 234 (1857). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 28 (bildl.).
3) [efter t. leibeskraft] eg. o. urspr. till II 1, i fråga om fysisk sundhet o. styrka: kroppskraft, lekamlig styrka (o. sundhet); i sht i pl.; numera bl. i sg. (o. ofta svårt att skilja från 2), om den kraft som utvecklar sig l. framträder i ett levande väsens organ l. fysik o. d. Forsius Fosz 437 (1621). Hvad är odrägeligare än hunger, som försvagar alla lifskrafter? Bælter Christen 12 (1743, 1748). Min stackars goda Mor är .. bättre till lifskrafter och lemmar. Bremer Brev 3: 277 (1853). Ett njurlidande, som tärde på lifskraften. 3SAH 3: 489 (1888). särsk.
a) (†) i uttr. hålla ngn vid livskrafter, vidmakthålla ngns hälsa, hålla ngn vid full vigör. Syr. 46: 9 (öv. 1536).
b) [jfr t. aus allen leibeskräften] (†) i uttr. med alla livskrafter (göra ngt o. d.), av alla krafter (göra ngt o. d.). Weise 327 (1697). —
(I 1) -KRAFTIG.
1) (†) livgivande, stärkande; jfr -KRAFT 1. Luften var så sund och så lifskraftig, att de som bodde der aldrig dogo. Bremer GVerld. 2: 371 (1860).
2) som har förmåga att leva o. utvecklas; som har livskraft (se d. o. 2); om person äv.: fylld av energi o. vitalitet. Bremer GVerld. 6: 201 (1862). Lifskraftiga celler. UVTF 13: 16 (1875). Det lifskraftiga, på alla områden uppåtsträfvande Bulgarien. EkonS 2: 81 (1894). NoK 120: 149 (1933). —
-KRETS. [jfr d. livskreds] (i sht i vitter stil)
1) till I 2, 3: krets (se KRETS, sbst.1 9) inom vilken ngn framlever sitt liv; äv.: krets som lever under samma l. likartade levnadsförhållanden; jfr LEVNADS-KRETS. Thorild (Hans.) 1: 276 (c. 1795). Jag avlägsnade mig från mitt hem och dess livskrets. Mörne Liv 117 (1925).
2) till I 7: område l. sfär av livets företeelser o. d.; jfr KRETS, sbst.1. 7. Ljunggren Est. 2: 71 (1860). Tre olika verldar, tre olika slags lifskretsar. Modin Pascal 99 (1890). —
(I 1 (e)) -KÄLLA. [jfr t. lebensquelle] källa vars vatten skänker liv (åt ngn l. ngt); särsk. (i vitter stil) mer l. mindre bildl.: det varur ngn l. ngt hämtar sin näring l. livsuppehållande kraft o. d. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 52 (bildl.). Skaldekonsten och alla bildande konster hafva sin lifskälla i fantasien. Rydberg FilosFörel. 1: 316 (1876). Dens. Myt. 1: 263 (1886). Linder Tid. 218 (1924; bildl.). —
(I 1, 7) -KÄNSLA. känsla l. förnimmelse av att (äga förmåga l. kraft att) leva; känsla av att vara till l. höra med i livet (se LIV I 7) o. d.; särsk. psykol. om enheten av de känslor som bero på (de fysiologiska) livsfunktionernas normala (friska, ohämmade) förlopp. CAEhrensvärd Brev 2: 61 (1795). Rein Psyk. 2: 202 (1891). Den hektiska livskänsla, som behärskar patienterna på ett tuberkulossjukhus. SvD(A) 1930, nr 305, s. 7. Den sunda, naturliga livskänsla, som utmärkte .. familjen af K. Laurin 2Minn. 305 (1930). —
(I 1) -LAMPA. (i vitter stil) bildl.: liv, livslåga; jfr LEVNADS-LAMPA. Bælter JesuH 6: 541 (1760). DagbrKongo 367 (1911). —
(I 7) -LEDA, r. l. f. leda vid livet; längtan bort från livet; levnadströtthet. 2SAH 58: 75 (1882). —
(I 2) -LEDSAGARINNA~01020. [jfr d. livsledsagerinde] (i vitter stil) om (ngns) maka l. hustru. JulhelgSvHem 1925, s. 29. —
(I 2) -LEDSAGERSKA~0200. [jfr d. livsledsagerske] (i vitter stil) = -LEDSAGARINNA. SvD 6/9 1931, Söndagsbil. s. 3. —
(I 1 h) -LEVANDE0302, äv. 3~200, äv., emfatiskt, 4 302, p. adj. (ofta skrivet ss. två ord) [fsv. lifs livande, motsv. ä. d. livslevende]
1) levande (se LEVANDE, p. adj. 1); kroppslig; värklig; ofta för att framhäva att ngn icke bl. existerar i fantasi l. föreställning o. d., utan är kroppsligen närvarande l. framstår ss. värklig o. d.; i levande l. kroppslig gestalt, i värklig gestalt; i egen person o. d.; stundom äv. i fråga om ngn som i kroppslig gestalt framställer ngt: förkroppsligad, personifierad; äv. i sådana uttr. som sluka, äta o. d. ngn livslevande, för att beteckna att vad som slukas osv. ännu är vid liv. Alt öfverdrifvet .. tjenar .. endast at göra Skådespelaren .. til en lifs-lefvande lögn. Thorild (SVS) 3: 71 (1791). (Kvinnan) svor på, att hon sjelf sett djefvulen, lifslefvande, afhemta .. delinqventernes själar i en brinnande säck. Crusenstolpe Mor. 1: 92 (1840). Hagberg Shaksp. 5: 144 (1848). Wägner Kärleken 69 (1919). jfr (†): Uti h. k. M:tz lifs lefvendes tidh (dvs. livstid). RA I. 1: 374 (1544).
2) om sak: påtaglig, värklig; särsk. i fråga om föreställning, minnesbild o. d.; numera i sht i uttr. stå livslevande för ngn, i fråga om minnesbild o. d.: stå fullt klar o. tydlig för ngn. E., för hvilken hela uppträdet med dörren nu stod lifslefvande. Wetterbergh Sign. 170 (1843). Grimberg VärldH 5: 132 (1931).
3) (numera knappast br.) ss. adv., i förstärkande anv.: riktigt; fullkomligt. Knorring Skizz. II. 1: 155 (1845). Aldrig nånsin har en låtsad passion varit så lifslefvande lik en verklig passion, som hos henne. Hagberg Shaksp. 2: 45 (1847). VL 1897, nr 128, s. 2. —
(I 2) -LINJE.
1) [jfr t. lebenslinie] i kiromantien: linje l. fåra i handens insida av vars utseende livets längd kan bedömas; äv. om linje l. fåra i en persons panna. Wikforss 2: 36 (1804). Strindberg HMin. 2: 194 (1905).
2) (i vitter stil) linje l. kurs för ngns liv; livsbana. Lifslinjer. Key (1903; boktitel). SvD(A) 1935, nr 304, s. 17. —
-LJUS, n.
1) (i vitter l. poetisk stil) till I 1: livslåga; jfr LEVNADS-LJUS. Har döden dock hvar dag ditt lifsljus ärnat släcka. Bellman SkrNS 2: 226 (1792). Risberg Aisch. 38 (1890). särsk. (†) i uttr. tända (så o. så många) livsljus, sätta (så och så många) barn till världen. Carlsson JCDeGeer 33 (1775).
2) (†) relig. till I 4, om livgivande l. vägledande gudomligt ljus o. d. SRosén (1738) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 35. Thomander Pred. 2: 154 (1849). —
(I 2) -LOPP. (mindre br.) levnadslopp. Then salige Herr Biskopens Födelse, Lijfzlopp, och omsijder salige Hädanfärd. Gezelius Svenonius I 1 a (1688). NoK 59: 31 (1926). —
(I 2) -LOTT. (liv- 1845. livs- 1841 osv.) (i sht i vitter stil) vad som är l. blir en människas lott l. öde under hennes liv; jfr LEVNADS-LOTT. Atterbom Siare 1: 7 (1841). SvD(A) 1931, nr 117, s. 11. —
(I 1) -LUFT.
1) [jfr t. lebensluft; efter fr. air vital, en av M.J.A.N.C. Condorcet år 1775 först använd benämning på ifrågavarande ämne] (†) benämning på syrgas. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 16 (1795). Berlin Lrb. 126 (1852).
2) [urspr. med anslutning till 1] mer l. mindre bildl.: livgivande luft l. atmosfär; atmosfär (se d. o. 5) som ngn l. ngt behöver för att kunna leva l. existera. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). Kärlekens lifsluft är oron, ovissheten, tviflet. Kullberg Portf. 241 (1850). Bergman LBrenn. 237 (1928). —
(I 7) -LUST. (liv- 1687. livs- 1756 osv.) [jfr d. (o. nor.) livslyst] lust att taga del i livet (o. njuta av livet), lust att leva; jfr LEVNADS-LUST. TRudeen Vitt. 265 (1687). Sprudlande lifslust. Lamm Oxenst. 138 (1911). —
-LUSTIG. [jfr d. livslystig] (i vitter stil) fylld av livslust; levnadsfrisk, levnadsglad; äv. (i överförd anv.) om sak; jfr LEVNADS-LUSTIG. Levertin Diktare 235 (1898; om klang). Laurin 2Minn. 96 (1930). —
(I 2, 7) -LYCKA, r. l. f. [jfr d. livslykke] (i sht i vitter stil) lycka i livet; äv.: lycka att få vara till (o. taga del i livet); jfr LEVNADS-LYCKA. CAEhrensvärd Brev 2: 55 (1795). Ibland bara gallskreko .. (flickorna) av livslycka. Fröding ESkr. 2: 214 (1895). Lagerlöf Top. 134 (1920). —
(I 7) -LYSTEN. [jfr d. livslysten] (i vitter stil) lysten på livet (o. dess nöjen o. njutningar); jfr LEVNADS-LYSTEN. Mörka, lifslystna ögon. GHT 1896, nr 297 B, s. 3. PT 1918, nr 98 A, s. 3. —
(I 1) -LÅGA, r. l. f.
1) bildl., om livet; särsk. i uttr. som åsyfta livets utslocknande; jfr FACKLA 1 b β. SvAlm. 1882, s. 52. Då åldersförsämringen av livsviktiga celler underskrider en viss gräns, slocknar hela organismens livslåga. Broman Männ. 1: 29 (1925).
2) (numera föga br.) bildl., om livgivande kraft l. kraftkälla o. d. (i ngt). Phosph. 1813, s. 377. Den poetiska lifslågan (har) aldrig upphört glöda i sjelfva roten af nationens uråldriga stamträd. PoetK 1816, s. XXXIV. —
(I 2) -LÅNG. [jfr d. livslang, eng. lifelong] som räcker hela livet, som varar hela livet igenom; jfr LEVNADS-LÅNG. Wistrand Husmed. 64 (1840). Ett livslångt, lyckligt äktenskap. Bergman Patr. 116 (1928). —
-LÅT, -LÅTANDE, se A. —
(I 1, 2) -LÄNGD. tid som ngns liv varar; ofta i bildl. l. överförd anv., i fråga om sak: tid under vilken ngt fungerar l. varar l. fyller sitt ändamål o. d.; varaktighet; förr äv. i sådana uttr. som i all l. hela min livslängd [jfr t. mein leben lang, mein lebelang] o. d., i all min levnadstid, i hela min levnad o. d. Svart Ähr. 72 (1560). En Kråkas Lijffzlängd, som förmeenes öfwerträffa 3. Mans ålder. Grubb 244 (1665). Här skulle en filolog hafva arbete för hela sin lifslängd. Castrén Res. 2: 133 (1845). Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Mat. 6: 27 (Bib. 1917). Livslängden på bilringar tiodubblad. SvD(A) 1931, nr 238, s. 3 (rubrik). —
(I 7) -LÄNGTAN. [jfr d. livslængsel] (i sht i vitter stil) längtan att få taga del i livet, att få njuta av livet o. d. Hedenstierna Fideik. 117 (1895). Hellström Kusk. 158 (1910). —
(I 2) -LÖGN. [efter nor. livsløgn, präglat av H. Ibsen i dramat Vildanden (1884)] (i sht i vitter stil) lögn på vilken ngn bygger (o. framlever) sitt liv. AB 1885, nr 24, s. 3. —
-LÖS, se A. —
-MAKT.
1) [jfr d. livsmagt, nor. livsmakt] (i sht i vitter l. religiös stil) till I 2: makt som behärskar l. genomsyrar ngns (l. ngts) liv. Topelius Vint. I. 2: 143 (1867, 1880). Konservatismens uppgift såsom livsmakt. NoK 111: 9 (1931).
2) [efter t. leibesmacht] (†) till II 1, i uttr. med livsmakt, med all makt l. kraft. (Frälsemännen böra) med liffzmacht emottstå och nederlegia (våra ovänner). BtFinlH 3: 394 (1558). —
(II 4) -MANSARVINGE. (†) manlig livsarvinge. G1R 29: 621 (1559). Gudh hafver .. förlendt .. her Johan enn ungh lifsmantzarfvinghe. RA I. 2: 223 (1568). Därs. 300 (1569). —
(I 1) -MEDEL.
1) (†) (vad ngn behöver för sitt) livsuppehälle, bärgning (se d. o. 6); äv.: arbete för uppehälle l. utkomst; näringsfång. Stiernman Riksd. 1054 (1643). Ett ährligit liffzmedel at föda sigh medh. Dens. Com. 2: 674 (1651). Verelius 291 (1681).
2) [jfr t. lebensmittel] näringsmedel; proviant. HTSkån. 1: 211 (1658). Lijfsmedlen i Holland .. (äro) vähl fyra dubbelt dyrare än i Sverige. Polhem Bet. 1: 39 (1721).
-brist.
-förråd.
-kommission. särsk. om statlig kommission med uppgift att under kristid (urspr. under världskriget 1914—1918) organisera o. övervaka handeln med livsmedel m. m. SFS 1914, s. 1339. Därs. 1939, s. 2008.
-nämnd. särsk. om nämnd inom kristidshushållningen under världskriget 1914—1918. SFS 1916, s. 411. För varje kommun skall finnas en livsmedelsnämnd. Därs. 1918, s. 1297.
-pris, n. Livsmedelspriserna ha stigit.
(I 2) -MINUT. (i sht i vitter stil) bildl. (med tanke på livets kortvarighet), om ngns liv l. livstid. Bellman (BellmS) 1: 262 (1785, 1790). Hur knapp, hur snabb är lifsminuten! Wirsén Dikt. 101 (1876). —
(I 1 (e)) -MUST. (i sht i vitter stil) livskraft; förr äv. konkret, om livgivande vätska l. saft i kroppen. Hiärne Suurbr. 77 (1680; konkret). Lindqvist Herr. 105 (1917). —
(II 1) -MÅGA. (†) (kroppslig) sundhet; livskraft. Vedh godh helso och lifzmågho. OxBr. 10: 199 (1617). —
(I 2) -MÅL. (liv- 1821. livs- c. 1670 osv.)
2) vad ngn föresatt sig att uppnå i livet, levnadsmål. Hermes 1821, 2: 200. Grimberg VärldH 5: 141 (1931). —
(I 2) -MÅTT. om en människas tillmätta levnadstid, levnadsmått. Tessin Bref 1: Dedik. 5 (1756). —
(I 1) -MÖJLIGHET~002 l. ~200. möjlighet att leva l. livnära sig. Lundegård LaMouche 122 (1891). Svedjornas vikt för livsmöjligheterna i äldre tid. SvGeogrÅb. 1930, s. 227. —
(I 1) -NERV. [jfr d. livsnerve, t. lebensnerv] bildl.: vad som är av vital betydelse för ngn l. ngt; vad som utgör det bärande l. väsentliga l. centrala i ngt; i fråga om person äv.: livslåga, livskraft. Levertin G3 247 (1894). Något som .. tär på ens livsnerv. Smith KRanke 129 (1921). Livsnerven i ett företag som Konsertföreningen .. är en fast stock av abonnenter. SvD(A) 1934, nr 283, s. 3. —
(I 7) -NJUTARE, m.||ig. (i sht i vitter stil) person som känner lust att leva fullt ut o. njuta av livet. Lamm Oxenst. 42 (1911). —
(I 7) -NJUTNING. [jfr d. livsnydelse] (i sht i vitter stil) förhållandet att taga del i o. njuta av livet. Tegnér FilosEstetSkr. 336 (1808). —
-NÄRING, se A. —
(I 1) -NÖD. [fsv. lifs nöþ] (numera bl. ngt ålderdomligt) trångmål vari livet står på spel, livsfarlig belägenhet; fara för livet. G1R 1: 30 (1521). Han hade thett (dvs. dråpet) giort aff trångh och lÿffznödh i nödwärn. 3SthmTb. 1: 316 (1595). Ramsay Skugg. 90 (1917). —
(I 1) -NÖDTORFT. [jfr t. lebensnotdurft] (†) livets nödtorft. G1R 18: 263 (1547). The böner, medh hwilka man åkallar Gudh om lijffznödhtorfft. Palma HimApot. A 1 b (1610). VDAkt. 1737, nr 60 (1735). —
(I 2) -NÖJE. (†) om ngns livs nöje l. glädje. O Hippias! mit Lifznöije! Min Broder, min kiäre Broder! Ehrenadler Tel. 714 (1723). Nordenflycht QT 1748—50, s. 11. —
Avledn.: livsoduglighet, r. l. f. —
(I 2) -PATOS. lidelse, brinnande intresse o. d. som följer ngn genom hela livet l. präglar ngns hela liv. Ljunggren Est. 2: 112 (1860). Aunt Bellas stora livspatos är hednamissionen. Funch JagVet 210 (1924). —
(II 4) -PLANTA, r. l. f. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. skämts.) bildl., om barn; livsfrukt. Så hafwer ock Gudh theras Ächtenskap wälsignat medh ellofwa wälskapade Lijffzplantor. JPGothus MStiernfelt C 3 a (1644). —
-PRINCIP. [jfr t. lebensprinzip]
1) till I 1, 7: grundval l. förutsättning för levande tillstånd; äv. konkretare: kraft l. potens som tänkes innebo i ett levande väsen l. en levande organism o. d., livskraft; äv. allmännare (i fråga om sak, företeelse o. d.): grundläggande förutsättning; (ngts) förnämsta grund l. innersta princip. (Den absoluta nödvändigheten) är historiens lifs-princip och väsende. Geijer I. 5: 186 (1811). Ett (i trädet) .. inneboende mythiskt väsen, som således var trädets lifs-princip eller natursjäl. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 310 (1864). Den enhet, som är dramatikens lifsprincip. Lysander Faust 2 (1875). Ljusnan är pulsådern, livsprincipen (i Härjedalen). Böök ResSv. 154 (1924).
2) till I 2, 3: princip för ngns liv, princip efter vilken man lever; maxim. Wallmark Resa 151 (1832). Östergren (1931). —
(I 1) -PROCESS. [jfr t. lebensprozess] om de processer i en organism som möjliggöra dess liv; livsvärksamhet; äv. mer l. mindre bildl.; förr äv. om organism l. organ i levande väsen. Ehrenheim Phys. 2: 6 (1822). Hvarje inom sig sluten lifsprocess (organism) är ett aftryck af det hela: mikrokosmos af makrokosmos. Törneros Bref 2: 132 (1826). Genom lifsprocessen nötes kroppen. AHB 1: 12 (1859). Wikner Tank. 208 (1872; bildl.). —
-PUNKT. (†)
2) i bildl. anv. av 1: den punkt varifrån livet o. kraften i ngt utgår l. som utgör ngts innersta väsen l. kärna. Möller (1790). (Schiller) framställer det pathetiska såsom sjelfva lifspunkten i läran om det tragiska. Ljunggren Est. 1: 46 (1856). Dens. SAHist. 1: 266 (1886).
3) till I 2, i uttr. intill l. i ngns yttersta livspunkt, intill resp. i den yttersta stunden av ngns liv. Svart Ähr. 81 (1560). Phrygius Föret. 3 (1620). —
-RIK. (liv- c. 1696. livs- 1842—c. 1875) [jfr t. lebensreich]
1) (i vitter stil, numera föga br.) till I 1: full av liv. En skön lifsrik .. Lotusblomma. Bremer Brev 2: 262 (1842). Feilitzen Wern. 87 (1874).
2) (†) till I 4: rik på andligt liv. Dahlstierna (SVS) 289 (c. 1696). Flensburg KyrklT 390 (c. 1875). —
(I 3) -RIKTNING. riktning för en människas l. ett samfunds o. d. liv; äv.: sätt på vilket livet uppfattas o. livsföringen inrättas. Hedendom och christendom äro de stora vidt åtskilda lifsriktningar, som säga hvad våra fäder voro (osv.). Rundgren Minn. 2: 79 (1865, 1883). Den förändrade lifsriktning, som hos .. (Kellgren) uppenbarar sig mot slutet af hans lefnad. Nyblæus Forskn. I. 1: 197 (1873). Hahr ArkitH 452 (1902). —
(I 3) -RUM. [efter t. lebensraum] (nytt ord) område som en nation behöver för sitt liv; område för en nations värksamhet o. intressen; intressesfär. STSD(A) 1939, nr 73, s. 3 (i Adolf Hitlers proklamation vid ockupationen av Tjeckoslovakien). —
(II 1) -RYCKNING. (mindre br.) i uttr. de sista livsryckningarna o. d., de sista ryckningarna i en döendes kropp; jfr DÖDS-RYCKNING; äv. bildl. Runeberg 4: 198 (1834). De sista lifsryckningarne af en döende konstform. 2Saml. 30: 104 (1909). —
-RÄDD, -RÄDDNING, -RÄNTA, se A. —
(I 1) -RÖRELSE. (numera mindre br.) om sådan rörelse l. funktion i en kropp, organism o. d. som vittnar om att det finns liv i kroppen osv.; stundom: livsfunktion; livsprocess; äv. bildl. Swedenborg RebNat. 1: 292 (1719). Under hela denna tid (då amfibierna ligga liksom döda vintertiden) fortfarer dock lifvet med en ganska långsam lifsrörelse. Sundevall Zool. 71 (1835). Söderblom Gudstr. 339 (1914). —
(I 1) -SAFT. (liv- 1687—1912. livs- 1752 osv.) [jfr t. lebenssaft] sådan vätska i kropp, organism o. d. som betraktas ss. säte för livskraften; numera bl. mer l. mindre bildl. (l. symboliskt): livskraft; livsduglighet; livgivande näring o. d. Voigt Alm. 1687, s. B 3 b. (Brännvinet) torkar ut Lifs-safterna. Lanærus Försök 98 (1788). Den som stänger .. (människan) från friheten och ljuset, förderfvar hennes lifssafter. Geijer I. 6: 169 (1839). Hellström Storm 74 (1935). —
-SAK. (liv- 1544—1697. livs- 1528 osv.) [jfr d. livssag o. (i bet. 1) mnt. līfsake]
1) (om ä. l. utländska förh.) till I 1: brott som straffas med livets förlust; äv.: brottmål som gäller livet. Anklagad för livssak. Domar i livssaker. Wiskippelse, Leff, oc trwldom, thet ær liffs sach. G1R 5: 27 (1528). Alla lifssaker, däri inga nådeskäl kunnat uppletas, hade blifvit uppskjutna (under O. I:s regering). De Geer Minn. 1: 182 (1892). särsk. (†) i uttr. göra l. bedriva ngn livssak o. d., begå brott av det slag som straffas med livets förlust. Schmedeman Just. 1152 (1687). Kolmodin QvSp. 2: 240 (1750).
2) (†) till I 1: sak som innebär risk för livet. Återresan (fr. Tyskland) under närvarande årstid är ju dessutom lifssak, hvaremot du till våren får en angenäm .. återfärd. 3SAH XLVIII. 2: 85 (1841).
3) (i sht i vitter stil) till I 2: sak som har stor betydelse för ngns liv; angelägenhet l. fråga av vital betydelse, livsfråga. Lysander Almqvist 61 (1878). Mycket, som är en bagatell för en vuxen, kan vara en lifssak för en gosse. Nodermann Profår. 11 (1902). —
(I 7) -SANNING. [jfr t. lebenswahrheit] (i sht i vitter stil)
1) grundläggande sanning beträffande livet; sanning om livet. Enkla lifssanningar, som ånyo måste .. förkunnas. Stridsropet 1884, nr 7, s. 2. Angrepp på heliga lifssanningar. 3SAH 17: 6 (1902).
2) värklighet, realitet. När skola alla ofvan berörda amerikanske tankar varda lifssanningar äfven för Europa? Feilitzen Real. 3: 86 (1882, 1885). Hela skildringen gör intryck af verklighet och lifssanning. PT 1899, nr 41, s. 3. —
(I 7) -SFÄR. (i sht i vitter stil) sfär l. område av livet. Bremer NVerld. 3: 517 (1854). Menniskans verksamhet inom olika lifssferer. 2SAH 41: 306 (1866). —
(II 3, 4) -SJUKDOM. [fsv. lifs siukdomber] (†) sjukdom i buk l. underliv. Månsson Åderlåt. 140 (1642). —
(I 1) -SKADA, r. l. f. (numera mindre br.) skada till livet. Sylvius Curtius 625 (1682). (Hjälper du icke den nödställde) så äst tu wollande och brotzlig til hans lifsskada. Swedberg Cat. 72 (1709). Rig 1919, s. 143. —
(I 2, 7) -SKILDRING. skildring av ngns liv l. av livet; jfr LEVNADS-SKILDRING. FinBiogrHb. 1296 (1899). SvD(A) 1931, nr 271, s. 7. —
-SKOMAKARE, -SKRÄDDARE, se A. —
(I 2) -SLUT, n. (liv- c. 1785. livs- c. 1700—1817) (†) ändalykt; död; jfr LEVNADS-SLUT. HC11H 6: 115 (c. 1700). Framhärdar med djupaste vördnad til lifs slutet. VDAkt. 1785, nr 381. Adlerbeth HorOd. 23 (1817). —
(I 2) -SOL. (†) bildl.: levnadssol; särsk. i uttr. ngns livssol går ned o. d., för att beteckna att ngn nalkas sitt slut l. dör. Kolmodin QvSp. 1: 553 (1732). Dalin Vitt. 5: 1 (1751). —
-SPILLAN, äv. -SPILLA l. -SPILLE. (liv- 1635—1814. livs- 1561—1889) (†)
1) till I 1, eg. o. urspr.: fördärvande l. förödande l. tillspillogivande av ngns liv; dödande; förlust av livet. Svart G1 30 (1561). Mandråpare haffua .. een synnerligh lust til lijffsspillo och dödhen. LPetri Mandr. C 1 a (1562). (Knut den helige) försökte ock med egen lifs-spillan at af allmogen skaffa .. (prästerna) tionde. Corylander LundDomk. 4 (1756). At slakta magra kreatur, det är allenast en lifspilla och gör ringa gagn uti hushållningen. Boije Landth. 322 (1756). Björkman (1889).
2) till II 1, i uttr. lekam- och livspilla, om kroppens fördärvande l. förödande; jfr LEKAM-SPILLA. 3Saml. 7: 47 (1670). —
(I 1) -SPILLANDE, n. (liv- 1635—1671. livs- 1681—1697) (†) = -SPILLAN 1. RARP 2: 192 (1635). HC11H 15: 76 (1697). —
(I 1) -SPILLARE. (liv- 1781. livs- 1562—1691) (†) person som fördärvar l. ödelägger l. tar ngns (l. sitt eget) liv; stundom: mördare. LPetri Mandr. D 6 b (1562). Fischerström 3: 44 (1781). —
(I 1) -SPILLING, m.||ig. (liv- 1639—1814. livs- 1679—1846) (†) självspilling. Schroderus Comenius c 4 a (1639). Meurman (1846). —
(I 1) -SPILLNING. (liv- 1663. livs- 1635) (†) förlust av människoliv; manspillan. Schroderus Os. 2: 605 (1635). Stiernhielm WgL 103 (1663). —
(IV) -SPRÅK. (liv- 1737—1749. livs- 1709—1828) [jfr ä. d. livsprog; efter t. leibspruch] (†) valspråk; maxim; motto. Ekendahl JEDelaGardie 14 (1709). Aut vincere, aut mori, är mitt lifspråk. Scherping Cober 2: 7 (1737). Heinrich (1828). —
(I 1 e) -SPÖ. folklor. o. kulturhist. jfr -GREN. Landsm. 1911, s. 534. Nilsson FestdVard. 36 (1925). —
(II 1) -STORLEK~20 l. ~02. (liv- 1902. livs- 1697—1902) [jfr d. livsstørrelse, t. leibesgrösse] (numera knappast br.) kroppsstorlek; särsk. i uttr. i livsstorlek. Weise 408 (1697). SvLitTidn. 1815, sp. 375. Porträtter i lifsstorlek. Arsenius MannKläd. 168 (1902). —
(I 1) -STRAFF. (liv- 1563—1739. livs- 1560 osv.) [jfr t. leibesstrafe] (förr) dödsstraff. G1R 29: 730 (1560). All plundring och öfwerwoldh skulle widh ljfzstraf wara förbudit. Spegel Dagb. 124 (1680). Minnesskr1734Lag 2: 810 (1934). —
-STYCKE, se A. —
(I 1) -STYRKA, r. l. f. [jfr d. livsstyrke] (numera bl. ngn gg i vitter stil) livskraft; livsduglighet; förr äv. (o. möjl. med anslutning till LIV II 1): hälsa o. krafter. Så vill h. f. N. doch lickväl, så vidt .. h. f. N:ds lifsstyrkie medgifver, sitt fäderneslandz bäste altidt gerne sökie. RA I. 3: 752 (1596). Den dryck, som skänker de döde förnyad lifsstyrka. Rydberg Myt. 2: 393 (1889). —
(I 3, 7) -SUND, adj. (i vitter stil) sund o. livsduglig. Det fans något så lifssundt och fast i deras blick. Benedictsson Eftersk. 4 (c. 1885). —
-SUNDHET~20 l. ~02. (liv- 1560—1613. livs- 1554—1731)
2) (†) till II 1: kroppslig sundhet l. friskhet; hälsa. G1R 24: 200 (1554). God hälsa och lifs-sundhet. HC11H 7: 175 (1686). VDAkt. 1731, nr 482. —
(II 1) -SVAGHET. (†) kroppslig svaghet l. skröplighet; ohälsa. G1R 16: 250 (1544). R. Ammiralen afträdde för lijfz svagheetz skuldh. RP 12: 291 (1648). —
-SVIN, se A. —
(I 7) -SYN. [jfr d. (o. nor.) livssyn] (i sht i vitter stil) (ngns) syn på l. inställning till livet o. dess företeelser. Hallström Than. 128 (1900). Antikens lifssyn. Söderhjelm Runebg 2: 185 (1906). Vår allmoges livssyn och levnadssätt. 2SvKulturb. 3—4: 228 (1935). —
(I 1) -TARVER, pl. [fsv. lifs tharvir, pl.] (†) livsförnödenheter; livsuppehälle. Stiernhielm Arch. C 2 b (1644). Risingh KiöpH 21 (1669). —
(I 1) -TECKEN.
1) [fsv. lifs tekn; jfr t. lebenszeichen] tecken till liv; särsk. om de sista svaga yttringar av liv (hos en döende) som visa att döden ännu icke inträdt. Wikforss 2: 36 (1804). AB 1890, nr 51, s. 4.
2) [jfr t. lebenszeichen] bildl.; särsk. om hälsning, brev l. dyl. varmed ngn ger sig till känna. Visa ngt livstecken. Giva (ngt) livstecken ifrån sig. Tegnér (WB) 4: 251 (1822). Vårt affärslif, som på tjugo år icke visat några lifstecken. Strindberg NRik. 18 (1882). —
-TID, se d. o. —
(I 1) -TIMME. [fsv. lifs time; jfr isl. lífstími] tid l. stund av ngns liv; förr äv.: tid som är utmätt för ngns liv, levnadstid. I theris liiffz tima. JönkTb. 110 (1525). Min siste lifstimme. Björlin Elsa 122 (1879). —
(I 7) -TRO, r. l. f. [jfr nor. livstro] tro på livet o. dess möjligheter till lycka. Verd. 1892, s. 216. Key Lifsl. 2: 168 (1905). —
(I 1) -TRÅD.
1) [jfr d. livstraad, t. lebensfaden, eng. thread of life] om en människas liv tänkt ss. en av ödesgudinnorna spunnen (o. av dem med dödens inträde avskuren) tråd; särsk. (i vitter stil) i uttr. avskära, avklippa, förr äv. klyva ngns livstråd o. d., för att beteckna att ngns liv (gm ödets ingripande) upphör. Dödz-Gudinnan skall snart klyfwa / Min Lijfs-trå. Lucidor (SVS) 10 (c. 1670). Betänk, at, innan tu wet af, / Tin lifstrå blir afskuren. Lybecker 161 (c. 1715). GHT 1935, nr 39, s. 3
2) (förr) naturv. tråd i organism o. d. som ansågs ss. bärare l. förmedlare av livs- o. växtkraft o. d. Linné Öl. 90 (1745). Hiorter Alm. 1748, s. 36. —
-TRÄD, äv. (numera bl. i talspr.) -TRÄ. (-trä(ä) 1541—c. 1705. -trä(ä)d 1799 osv.) [jfr t. lebensbaum]
1) i sht rel.-hist. till I 1: träd från vilket liv l. livskraft utgår; särsk. dels om livets träd i paradiset (se LIV I 1 f), dels om Yggdrasil l. andra världsträd i icke kristna religioner; äv. (i sht konsthist.), om (stiliserad) bild av dylikt träd (t. ex. inom textilkonst, bildhuggeri o. d.); äv. bildl. l. oeg. Ordspr. 13: 12 (Bib. 1541). (Nornorna) vattnade och vårdade lifsträdet Ygdrasil. Holmberg Nordb. 572 (1854). 2NF 38: 92 (1925).
2) [efter lat. arbor vitæ] anat. till I 1, om förgreningarna av den vita substansen i lilla hjärnan (vilka vid genomskärning förete bilden av ett rikt förgrenat träd). Sönnerberg Loder 319 (1799). VerdS 116: 41 (1903).
3) bot. till I 1, om arter av barrträdssläktet Thuja Lin. (samtliga med ständigt gröna blad); särsk. om Thuja occidentalis Lin. Lilja FlOdlVext. 147 (1839). Sonesson HbTrädg. 725 (1926).
4) i sht folklor. o. kulturhist. till I 2, om träd som enl. folktron har samband med en enskild människas liv; särsk. (förr) om sådant träd som (i vissa trakter) planterades vid ett barns födelse o. av vars växtkraft o. trivsel barnets hälsa o. framgång ansågos bero. EWigström i Landsm. VIII. 3: 25 (1898). Hagberg DödGäst. 41 (1937).
5) (i sht i vitter stil) till I 2, bildl., om en människas liv l. om människosläktets liv o. d. sett under jämförelse med ett växande träd. Runius (SVS) 2: 162 (c. 1705). Den ofta hörda klagan, att ålderdomen .. är ett .. olyckligt lefnadsskifte, ehuru det likväl af skaparen är bestämdt att vara lifsträdets krona. 2SAH 30: 247 (1857). Fahlbeck Ad. 1: 324 (1898). —
(I 7) -TRÖTT. levnadstrött; äv. i överförd anv.: som vittnar om livströtthet l. livsleda. Sturzen-Becker 1: 134 (1861). De lifströtta ögonen. Benedictsson Ber. 15 (1887).
Avledn.: livströtthet, r. l. f. —
-TUKT, se A. —
(I 3) -TYP.
1) [efter d. livstype; ordet präglat av den danske ärftlighetsforskaren W. L. Johannsen] biol. biologisk typ; äv. konkret, om individer med samma anlagstyp, ”biotyp”. BotN 1906, s. 291. Organismer, vilka ha samma anlagstyp — alltså äro av samma livstyp som vi kalla det. Larsson Johannsen Ärftl. 105 (1918).
2) (i sht i vitter stil) typ av människa med avs. på levnadssätt, livsföring o. d. Göransson UndersRel. II. 1: 116 (1905). På det hela taget stämplade strapatserna i kriget ungdomens livstyp. GHT 1929, nr 223, s. 16. —
(I 1) -UPPEHÄLLE~0020. uppehållande av livet; det varmed man uppehåller livet; utkomst; förr äv.: mat, förtäring. Lælius Bünting Mynt 30 (1588). H Gevaldier Hedeman andrager .. (att) han alldrig på kammaren hos .. (löjtnant B.) funnit annat lifs upphälle än vatten och bröd. VRP 4/8 1730. Hvad jag ägde til lifsuppehälle är redan förtärt. Björn Pap. 17 (1794). SvD(A) 1932, nr 244, s. 3. —
(I 7) -UPPFATTNING~020. [jfr d. livsopfattelse] uppfattning l. åsikt beträffande livet o. dess företeelser. Bolin Statsl. 1: 171 (1869). Hela Gustaf Adolfs lifsuppfattning var religiöst bestämd. KristendVTid 1909, s. 164. —
(I 2) -UPPGIFT~02. [jfr d. livsopgave] uppgift som ngn ägnar sig åt under (hela) sitt liv (o. betraktar ss. sin egentliga kallelse här i livet). Lysander Faust 87 (1875). Strindberg NRik. 55 (1882). —
-VAKTARE, se A. —
(I 2) -VARIG. (i sht i vitter stil) som varar livet igenom; livslång. Wieselgren Samt. 189 (1880). (Deras) livsvariga, vetenskapliga samarbete. SvGeogrÅb. 1930, s. 150. —
(I 1) -VARM. [jfr d. livsvarm] (i sht i vitter stil) som har livsvärme; särsk. bildl.: full av liv, (levnads)frisk; innerlig, blodfull. Atterbom LÖ 2: 271 (1854; bildl.). Mozart, denne lifsvarme, lefnadsglade konstnär. Wegelius MusH 312 (1892). Fröding NDikt. 26 (1894). —
-VATTEN. [jfr t. lebenswasser]
1) till I 1: vatten som har en livgivande kraft; numera i sht dels [efter nylat. aqua vitæ] skämts., om brännvin, dels folklor. o. kulturhist., om vatten som (enl. folktron) kan väcka döda till liv igen. Möller (1790). Lifs-vattnet hade sådan makt, att hvem som fick det i sig eller på sig, qvicknade genast till och fick lif, om han ock redan var död. SvFolks. 208 (1844). Quennerstedt Torneå 2: 195 (1903; om brännvin).
2) (†) relig. till I 4: vatten som ger nytt (andligt) liv. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 40 (1738). SionSång. 2: 103 (1745). —
(I 1) -VIKTIG. [jfr d. livsvigtig, t. lebenswichtig] viktig för livets uppehållande l. livsfunktionernas normala förlopp; särsk. om organ o. d. i människokroppen; äv. bildl.: av stor vikt; synnerligen viktig; vital. Det är väl inte så livsviktigt! Lifsvigtiga organer. TVeterMed. 1864, s. 92. Den livsviktiga vårutskeppningen. Högberg Utböl. 2: 156 (1912). Livsviktiga samhällsproblem. SvD(A) 1931, nr 133, s. 4. —
(I 1) -VILJA, r. l. f. (i vitter stil) vilja att leva (o. trotsa livets svårigheter o. d.). Hallström VilsnF 18 (1894). —
(I 1) -VILLKOR~02 l. ~20. betingelse för ngns l. ngts liv l. bestånd l. fortvaro; levnadsbetingelse; äv.: levnadsvillkor, levnadsförhållanden. Den sanna friheten .. är folkens .. högsta lifsvilkor. Topelius Fält. 5: 167 (1867). Ätter samlefvande på områden med naturliga gränser och under enahanda lifsvillkor. 3SAH 4: 197 (1889). —
(I 7) -VISDOM~20, äv. ~02. [jfr d. livsvisdom] visdom med avs. på livet o. dess företeelser; jfr LEVNADS-VISDOM. NordT 1884, s. 276. —
(I 1) -VÅDA. [fsv. lifs vaþe] (†) livsfara. G1R 2: 23 (1525). Eldsvåda (är) ej altid .. förknippad med Lifsvåda. DA 1793, nr 253, s. 1. —
(I 1) -VÅDLIG. (numera mindre br.) livsfarlig. Carlén Ensl. 3: 328 (1846). Stiernstedt Sneck. 69 (1924). —
(I 1) -VÅN. [fsv. lifs van, motsv. isl. lífsván] (†) hopp om liv(et); utsikt till liv (l. förbättring). GlTer. 10 (c. 1550). Nöddop (skall) intet brukat warda, med mindre man kan märkia at ther (dvs. hos barnet) ingen eller liten lifzwån är. KOF II. 1: 33 (1650). Broman Glys. 1: 475 (1737). —
(I 1, II 1) -VÄLMÅGA, f. (†) = -MÅGA. RA I. 4: 810 (1598). Vedh godh helso och liifzvellmågho. OxBr. 10: 379 (1639). Därs. 12: 107 (1644). —
(I 2, 7) -VÄRDE. [jfr d. livsværdi] vad som är av värde för en enskild människas liv l. för livet i allmänhet; vad som är värdefullt i livet. OoB 1895, s. 478. Vetterlund StDikt. 133 (1896, 1901). —
(I 2) -VÄRK, n. [jfr t. lebenswerk] värk l. insats som en människa har gjort under (hela) sitt liv; värk åt vilket en människa viger (l. har vigt) hela sitt liv; äv. konkret. NSvTidskr. 1880, s. 275. Denna ordbok (över serbisk-kroatiska språket) .. är .. (Budmanis) förnämsta lifsverk. NF 19: 1213 (1896). —
-VÄRKSAMHET~200 l. ~002. [jfr d. livsvirksomhed]
1) i sht biol. till I 1: värksamhet l. process som försiggår i en levande organism o. betingar dess liv. Dalin (1853). 2NF 37: 656 (1925).
2) till I 1, 2, om människans värksamhet, arbete o. d.; särsk.: livsgärning, livsuppgift. 2SAH 23: 186 (1846). (Ägna sig åt) en vetenskaplig lifsverksamhet. Wieselgren Samt. 26 (1870, 1880). Finna en livsverksamhet, som passar en. Östergren (1931). —
(I 1) -VÄRME. [fsv. lifs värme; jfr d. livsvarme, t. lebenswärme] värme i levande varelses kropp; kroppsvärme; äv. (i sht i vitter stil) bildl., om livsglädje, innerlighet, varma känslor o. d. Frucktan hade snart Lifs-Värmen i mig släckt. Wrangel Tor. 48 (1738). Den döende modren trodde, att hennes varma, klappande hjerta skulle återgifva den lille dess flyktande lifsvärma. Wetterbergh Penning. 344 (1847). Heidenstam Tank. 114 (1899; bildl.). —
(I 1) -YTTRING. [jfr d. livsytring, t. lebensäusserung] yttring l. manifestation av organiskt liv; företeelse som visar att en organism o. d. lever; äv. bildl.: uttryck för l. utslag av mänskligt liv l. mänsklig värksamhet o. d. PoetK 1818, s. XXXVIII (bildl.). Tron är en lifsyttring af hela den menskliga personen. Forssell Stud. 1: 120 (1867, 1875). Hasselns blomning är naturens första lifsyttring på .. (trädvegetationens) område. Santesson Nat. 20 (1880). —
(I 1) -ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. (liv- 1640—1745. livs- 1674 osv.) [efter t. lebensader] pulsåder; artär; numera bl. bildl. (o. utan direkt anknytning till den eg. bet.), om ngt som ger liv åt ngt l. som är livsviktigt för ngt. Linc. (1640; under arteria). Alla Lijffzådror (utgå) ifrån hiärtat. Sylvius Mornay 29 (1674). Åkerbruket, som .. är hvarje stats förnämsta lifsåder. Stiernstolpe Arndt 2: 148 (1807). Grimberg VärldH 3: 178 (1928). —
(I 7) -ÅNGEST. (i vitter stil) ångest- (känsla) inför livet l. tillvaron. Hansson Nott. 29 (1885). —
(I 2) -ÅR. [jfr d. livsaar] (numera knappast br.) levnadsår. Gallius AÅkeson F 4 a (1643). Heidenstam Folkung. 1: 135 (1905). —
(I 7) -ÅSKÅDNING~020. [jfr d. livsanskuelse] uppfattning av l. åsikt om människans ställning i tillvaron, hennes ändamål l. uppgift o. d.; stundom äv.: världsåskådning; jfr LEVNADS-ÅSKÅDNING. Snällp. 1848, nr 68, s. 3. Arbeta sig fram till en livsåskådning. Hellström Malmros 212 (1931). —
(I 1) -ÄMNE. (liv- 1763—1787. livs- 1754 osv.) vad som ger liv o. livskraft åt ngn l. ngt l. som utgör livets egentliga ursprung l. säte i ngn l. ngt; numera bl. rel.-hist. om mer l. mindre materiellt fattad livskraft; förr äv.: förmåga att leva, livsduglighet, livskraft. Gamle Mäns .. miss-räkning (dvs. felräkning), då de täncka längre fram, än Natur och Lifsämne vilja tilräcka. Tessin Bref 2: 48 (1754). Det heliga trädets fågel ansågs (under forntiden) .. äga eller hafva tillgång till lifsämnet, .. de i ihåliga träd boende vildbinas honung. Fatab. 1908, s. 102. Fornv. 1928, s. 348. särsk. (†)
b) bildl., om ursprunget l. den yttersta orsaken till ngt. Att anses mer, äga mer .. det är lifsämnet för dina önskningar. Wallin 1Pred. 3: 74 (c. 1830). —
(I 2) -ÄNDA, r. l. f. [fsv. lifs ände, motsv. isl. lífsendi, t. lebensende] (†) död; ändalykt. BoupptSthm 16/10 1682. Nordberg C12 1: 496 (1740). —
-ÄVENTYR~002, äv. ~200.
1) (†) till I 1: livsrisk; livsfara. MGWallenstråle (1761) i SvMerc. 1763, s. 588. VDAkt. 1783, nr 38.
2) (tillf.) till I 2: äventyr som man upplevat, upplevelse. (Han) berättar mig ett sitt lifsäfventyr. Strindberg Inf. 204 (1897). —
(I 2) -ÖDE, n.
2) (i vitter stil) i pl.: levnadsöden (se LEVNADS-ÖDE 2). Bremer NVerld. 1: 431 (1853). Stämningar och lifsöden från det förflutnas Norrland. 2NF 12: 219 (1909).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content