SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JORD 4rd, r. l. f. ((†) m. Ahlich 163 (1722; i bet. 7 b), Zeipel Vas. 55 (1843; i bet. 1)); best. -en; pl. (i bet. 2, 5 b, 7 a, b γ) -ar (Gedner Linné En fråga 8 (1753) osv.) ((†) -er G1R 2: 229 (1525; i bet. 5 b), SvMerc. 2: 370 (1756; i bet. 8 d β)).
Ordformer
(gjord(h) (giord(h)) 15581798. gord 1530. hiord 1629 (: hiordeboken). ioll 1541 (: iolle ghos). iordt 1529 (: iordtgodz)1547 (: Iordtbärwatn). jo(o)l 1554 (: jolvarp)c. 1780. jo(o)rd(h) (iord) 1523 osv. jor 1521 (: jorstue)1780 (: jorn, sg. best.). jorld 1607)
Etymologi
[fsv. iorþ, motsv. dan. o. nor. jord, isl. jǫrð, got. aírþa, fsax. ertha, holl. aarde, fht. erda, t. erde, feng. eorð, eng. earth; av germ. erþō, avledn. av ieur. er- i fht. ero, jord, gr. ἒρα, jord, isl. jǫrvi, sand(bank), grus(bank), fir. ert, jord, m. m. Med avs. på formerna jol(l), jor se under FJOL, adv. — I fråga om bet.-utvecklingen jfr äv. lat. terra (fr. terre, it. terra osv.) samt gr. γῆ (γαῖα)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) om vår planet, jordklot(et). 2) om andra planeter som likna vår jord. 3) om den fasta delen av jordklotets yta, jordyta, mark, fält. 4) om jordytan betraktad ss. underlag för ngt, mark. Härunder: under, ovan, över jord(en) (b). 5) om marken ss. föremål för äganderätt l. brukning o. d.; jordegendom, jordbruksfastighet; jordområde, ägolott o. d. 6) om jordytan med inbegrepp av de underliggande lagren, mark. Härunder bl. a. i fråga om begravning o. d., särsk. i uttr. i jord(en) (a). 7) om de lösa lager som täcka bärggrunden. särsk. om jorden ss. näring o. grund för växtlighet o. d. (b). 8) om jorden ss. ämne. särsk. om jordarter i medicinsk l. teknisk anv. (b); om jorden ss. element (c); i vissa kemiska anv. (d).
1) om den planet som människorna bebo, planeten Tellus, den tredje i ordningen från solen räknat i vårt solsystem; jordklot(et); enl. ä. tids uppfattning betraktad ss. en flat, rund yta (skiva) över vilken himmeln välver sig ss. en kupa; vanl. (jfr dock a slutet, b, c β slutet) i best. form. I jordens inre. Jordens yta upptages till nära 3/4 av vatten. Jordens bana l. orbita; jfr BANA, sbst.1 1 e β slutet. Jordens diameter är nära 1200 svenska mil. Till, mot jordens medelpunkt. Jordens historia. Tu herre funderadhe iorden vthaff begynnelsen. Hebr. 1: 10 (NT 1526). Så lenge iorden ståår skal icke återwenda sående och vpskärande, köld och hete, sommar och winter. 1Mos. 8: 22 (Bib. 1541). (Sommarsolen) väl skrijder under johl, / Men lemnar oss ett skeen til des det åter dagas. TRudeen Vitt. 288 (1691). Herren, som var jordenes Skapare. Nohrborg 108 (c. 1765). Djupt in i jordens sköte finnas dessa .. kroppar, som förorsaka utbrott af Volcaner. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 282. Månen träder stilla ur sönderbrusten sky / Och kastar silfvertäcket öfver jorden. BEMalmström 6: 35 (1839). Såsom en följd af jordens årliga rörelse uppstå årstiderna. NF 7: 1328 (1884). Arrhenius antager att jordens fasta skorpa ej kan vara tjockare än 30 —60 km. HimHavJord 1: 15 (1925). Bergstrand Astr. 237 (1925). — särsk.
a) (i sht i högre stil; jfr dock slutet) i förb. med (ofta i motsättning till) himmel, äv. himlar(na), äv. (jfr 3) med himmel och hav; ofta med anknytning till c. Himmelen är mitt säte, och jordhen är min fotapall, .. sägher herren. Apg. 7: 49 (NT 1526). Nyia himblar och nyia iord wentom wij effter hans lyffte, ther rettferdugheeten vthi boor. 2Petr. 3: 13 (Därs.). (Herren) loffue himmelen, iorden och haffuet. Psalt. 69: 35 (Bib. 1541). Jag prisar Tig himmelens och jordennes Herre. Swedberg SabbRo 248 (1696, 1710). Cavallin (1875). — särsk. i den fasta förb. himmel och jord, se HIMMEL 1 f.
b) (numera bl. vard.) i uttr. Guds gröna jord, eg. betecknande jorden ss. skapad av Gud o. ss. vacker o. fruktbar (o. således ett ljuvligt hemvist för människorna; jfr c); numera bl. ss. ett fylligare o. mera emfatiskt uttr. för: ”jorden”; jfr GUD II 3 b. VästeråsDP 20/12 1597. Här hoppas, här dantzas; men Johannes (Döparen) får intet gå en gång på Gudz gröna jord. Swedberg SabbRo 135 (1704, 1710). Han kände sig som den största syndare, hvilken ännu trampat Guds gröna jord. Tavaststjerna Inföd. 275 (1887). Engelke Välgör. 74 (1908).
c) med särskild tanke på jordklotet (jordens yta) ss. hemvist för människor (l. djur o. växter); ofta liktydigt med: värld(en). Kring, över hela jorden. Alla jordens folkslag. Resa jorden rundt; jfr anm. nedan. Jordens invånare utgöra bortåt två miljarder. Växtvärlden skiftar mycket i olika trakter av jorden. Jordens krets, äv. (i vitter stil) jordens ring l. rund. På jorden, äv. (numera bl. i poetiskt spr.) på jord. Stor i ord(en), liten på jord(en), ordspr. anträffat tidigast 1865. Så länge vi leva här på jorden; jfr β. Han var som försvunnen från jorden. Salighe äro the sachtmodighe, ty the skola besitia jordena. Mat. 5: 5 (NT 1526). Warer fruchtsame, och föröker idher, och vpfyller iordena. 1Mos. 1: 28 (Bib. 1541). Så länge verlden står och jordenes dagar vara. Nohrborg 78 (c. 1765). Han (dvs. Dumbom) föddes, enligt Ödets domar, / Helt naken hit på jordens ring. Kellgren 2: 165 (1790). Jorden, tyvärr! är af qvinnor full, / miste du en stå dig tusen åter. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord. VSvFolksång. 2 (1845). När Inge skrattar, ler hela jorden med honom. Heidenstam Folkung. 1: 236 (1905). Jag är det största nöt, som går på jorden. Strindberg Kamm. 2: 21 (1907). — särsk.
α) (i sht i högre stil) närmande sig l. övergående i bet.: människorna på jorden. Himmelen skal vppenbara hans ondsko. Och iorden skal settia sigh vp emoot honom. Job 20: 27 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Sig församla jordens böner / Kring den störste af dess söner. Ps. 1819, 55: 1. Dalin (1852). Denna syndfulla jord(en). Östergren (1929).
β) (i sht i högre, särsk. religiös stil) med tanke på den jordiska tillvaron (i motsats till ett annat liv), ofta övergående i bet.: det jordiska livet, jordelivet, den timliga tillvaron o. d.; äv. i uttr. (här) på jorden o. d., i detta livet, i den jordiska tillvaron. Jordens fröjder och sorger. Denna jordens goda. Ett himmelrike, ett helvete på jorden. Man låfwar offta en dödhan man, / Som aldrigh loff på Jordenne wan. Fosz 266 (1621). Wi menniskior äre alle främlingar här på jorden. Spegel Pass. 469 (c. 1680). Lär dig att sträfva för något högre än det allena jordene tillhörer! Wallin Rel. 2: 3 (1818, 1827). Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar, / Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland. BEMalmström 6: 4 (1840). PT 1904, nr 60 A, s. 3. — särsk. (i religiöst spr., numera knappast br.) i sg. obest., övergående i bet.: jordiskhet, jordbundenhet, jordiskt sinnelag l. jordiska känslor o. d. Der blifver alltid någon jord och syndaart qvar inom henne (dvs. människan). Thomander 1: 23 (1829). Om hos oss saknas såväl djup skuldkänsla som klar visshet om syndaförlåtelse, så är där i vårt lif så att säga hvarken himmel eller helvete utan hufvudsakligen endast jord. Billing Betr. 160 (1906).
d) i mer l. mindre genomförd personifiering (jfr 3 b slutet).
α) i sht rel.-hist. i sg. best., ss. övers. av grekiska Gaia (Gä) resp. latinska Tellus, namn på en gudinna som i den gamla grekiska o. romerska mytologien representerade jorden; äv. allmännare: jordgudinna(n), ”terra mater”. Titanerne eller Jettarne .. voro Himmelens och Jordenes Barn. Ehrenadler Tel. 14 (1723). Terra mater, moder jorden. Krohn SkandMyt. 65 (1922).
β) (i sht i högre stil) allmännare, om jorden ss. människans upphov (o. den som uppehåller hennes liv); i sådana uttr. som (vår) moder jord(en) o. d., jordens barn, jordens son o. d. Swedberg Schibb. f 2 a (1716). Jorden, den goda Modren förökar sine gåfvor effter sine Barns antal. Ehrenadler Tel. 169 (1723). Ej stort du aktar, Tid, hvad här med möda / Vi jordens barn som stordåd bragt i ljuset. Wennerberg 1: 86 (1881). Östergren (1929).
Anm. till 1. Till uttr. jorden rundt förekomma sådana ssgr som jordenrundt-flygning (Upsala(A) 1927, nr 211, s. 1), -resande, m.||ig. (Cavallin Kipling Wi 26 (1897)), -segling.
2) i utvidgad anv., om andra himlakroppar (planeter) som likna vår jord; i sht i pl. Gedner Linné En fråga 8 (1753). Skörden utaf solar och af jordar / Mejas, mogen af hans (dvs. tidens) lia ner. Tegnér (WB) 1: 98 (1806). Jupiter är en slocknande sol, som håller på att öfvergå till en jord. AB(L) 1895, nr 277, s. 5. Gå skyarnas stig mot andra jordar, / mot ljusets källa bred din famn, du människolängtan. Heidenstam NDikt. 153 (1915). — jfr LJUS-, MOT-JORD.
3) om den fasta delen av jordklotets yta, jordyta, mark, fält; äv. med särskild tanke på motsättningen till havet: fast(a) land(et). Bar jord, mark som icke är snötäckt. Jorden var ännu snötäckt. Mat. 23: 35 (NT 1526). Iordhen skalff, och helleberghen remnadhe. Därs. 27: 51 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Tå lät Noah taket vp på Arkenom, och sågh at iorden war torr. 1Mos. 8: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: marken). Fast än dagg war uppå Jorden, funno eller såge de (dvs. väktarna) aldrig hans (dvs. Olof Tryggvessons) spår. Reenhielm OTryggv. 165 (1691). I allmänhet består Jordklotet af Jord och Vatn. Duræus Naturk. 171 (1759). Fast jag var kung, var dock jorden mig trång / Emot hafvet. Geijer I. 3: 182 (1811). Hur lycklig träder jag på stranden! / Du jord, jag ville kyssa dig. Tegnér (WB) 5: 41 (1824). I sakta döende vågor .. sluttade jorden från den låga kulle, där han stod. Hallström Than. 55 (1900). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. torr(a) jord(en), torra landet, fast(a) land(et). Then drunknar titt som fek knapt en gång skåda stranden, / Then döör på torran Jord, som sällan kom på Landen. Lucidor (SVS) 188 (1672). Runeberg 4: 169 (1833).
b) om marken ss. bärande (o. alstrande) växtlighet; jfr 7 b. Leva av jordens frukter, gröda. Iordhen hon bär, vthaff sich sielff, först brudden, sedhan axet, sedhan fulbordath hwetit j axena. Mark. 4: 28 (NT 1526). Äplen pärun, kirsebär, och mera trägårdz frucht, antingen af trääns eller jordennes wäxt. KOF II. 2: 330 (c. 1655). Alt thet som jorden mån bära, / Löf, gräs och örter. Ps. 1695, 312: 7. Jord och haf och himmel (dvs. alla föremål på jorden osv.) greto (över Balders död). Tegnér (WB) 5: 151 (1822); jfr 1 a. Våren andas i blånad sky / och jordens grönska blir åter ny. Därs. 89 (1825). Grönskande jord, min hälsning tag! / Blånande hav, dig älskar jag! Geijer Dikt. 136 (1841; uppl. 1922). Östergren (1929). — särsk. (i vitter stil) i mer l. mindre genomförd personifiering (jfr 1 d). Jordens blomstrande kläder. Rudbeck Atl. 2: 664 (1689). Du jord som smyckar dig hvar vår / med blommor i ditt gröna hår. Tegnér (WB) 5: 10 (1822).
c) (i sht i vitter l. i högre stil) övergående i bet.: landområde, land. På främmande, svensk, Sverges, hemmets jord. KKD 6: 76 (1708). Juan. .. (Bedja) kunna vi också göra här. — Diego. Här? på Hednisk jord? Eurén Kotzebue Cora 19 (1794). Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer. Tegnér (WB) 2: 62 (1811). Våra fäders jord. Runeberg 2: 3 (1846). Herman Schmidt var en son af den tyska jorden. Paulson Minnestal 22 (1894, 1899). Denna jord (dvs. Finland), som ännu sörjde över förlusten av en stor son (dvs. Franzén). Lagerlöf Top. 148 (1920). — jfr FÄDERNE-JORD.
4) om jordytan (marken) betraktad ss. det underlag varpå människor l. djur röra sig l. stå l. sitta l. ligga osv. l. varpå byggnader o. d. uppföras l. eljest ngt placeras osv.: mark; ofta i förb. på, till, emot (förr äv. åt) jorden, i sht förr äv. (numera nästan bl. i poetiskt spr.) på, till osv. jord, på, till, emot marken. Falla (ned) på jorden. Sjunka, falla, fälla ngn l. ngt, slå ngn till jorden. Jämna ngt med jorden, rasera ngt i grund. Han är lijker enom manne som bygde sit hws på Iordena vtan grundwal. Luk. 6: 49 (NT 1526; Bib. 1917: på blotta jorden). Han stoodh vp aff iordenne, och satte sigh på sengena. 1Sam. 28: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: från jorden). Tå ladhe sigh Räfwen hemliga nedh på Jorden, som han wore dödh. Fosz 298 (1621). Lät oss (kvinnor) få vänjas vid at tåla köld och svält, / At sofva vppå jord och stå på vacht i fält. Kolmodin QvSp. 1: 238 (1732). Mina sängkläder bredde jag på jorden. DeFoë RobCr. 56 (1752). Den gamle (dvs. den siste skalden) satt med pannan böjd mot jorden. Geijer I. 3: 204 (1811). Till slut dock Frithiof fällde / sin fiende till jord. Tegnér (WB) 5: 81 (1825). Stampa i jorden. Östergren (1929). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr under b α o. β). Her Götstaff (ropade) sielff till Söffrin, doch liggiandes nidh till iordenne. Svart G1 63 (1561). Gåfvo sig trään .. opp af jorden med rötter, een part sprungo sönder i trij och fyra stycker, förra än thet toog jord (dvs. innan träden togo mark). HH 20: 133 (c. 1565). Hvad giör .. / At Svalan plöjer (dvs. flyger) jämt med Jol. Frese VerldslD 165 (1726). Hvardera af Er ska se ned i (dvs. på l. mot) jorden. Eurén Kotzebue Cora 59 (1794).
b) i uttr. under jorden, ngn gg under jord, under markytan; ovan (stundom över) jord, över l. på markytan. Arbeten ovan jord, under jorden. De små under jorden, (i vissa trakter) folklig benämning på tomtar, vättar o. d. All creatwr som j himmelen äro, och the på iordhenne, och the vnder iordhenne. Upp. 5: 13 (NT 1526). (Runstenen har) en höjd öfver jord af nära 2,5 m. TurÅ 1906, s. 44. (Elektriska) ledningar förlagda under jord. 2NF 7: 217 (1907). Östergren (1929). — särsk.
α) i fråga om begravning o. d.; jfr 6 a.
α') (numera bl. ngt vard.) i uttr. ligga, befinna sig, vara o. d. under jorden, komma o. d. under jorden, vara (död o.) begraven resp.: (dö o.) begravas; förr äv. bringa (ngn) under jord, begrava (ngn). The moste alle vnder iordena. Hes. 31: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: ned i jordens djup). (Han) glömdes .. på jorden, innan han kom under jorden. Tessin Bref 2: 85 (1754). Bringa en under jord. Schultze Ordb. 2084 (c. 1755). Bättre ligga tre alnar under jorden (dvs. i graven). Östergren (1929).
β') i uttr. ligga l. stå, stundom finnas o. d. ovan jord, förr äv. över jord(en), om avliden l. om lik: vara obegraven; om avliden förr äv. i uttr. stå lik ovan jord. Salige Konungh Johans lik lågh æn nu offuan Jordh, her på Stokholms Slott. SthmTb. 15/8 1593. Hvar s[alig] fröken Agnes icke stode åffuan jordh och vore så nyligen affsompnat. OxBr. 3: 112 (1627). Medan Salig hustrun stod Lijk åfwan Jordh. BoupptSthm 1674, s. 78 b (1673). Huru länge liket stod öfver jord innan det begrofs. HdlCollMed. 5/9 1745. Fältherrn (dvs. den nyss avlidne Johan Banér), som vi svuro lydnad, / Han fins ännu ofvan jord. Snoilsky 2: 15 (1881).
β) (†) oeg. De, som bryta Konungs edsöre, skulle förverka alt hvad de ega ofvan jord (dvs. all lösegendom). Schönberg Bref 1: 117 (1772).
c) i vissa bildl. uttr.: jorden bränner honom under fötterna o. d., se BRÄNNA, v. I 5 i ϑ. — falla till (förr äv. ) jorden, se FALLA I 1 m η. — hålla sig vid l. på jorden, förr äv. följa jorden efter, hålla sig till värkligheten; icke sträva l. ”flyga” för högt. Fölg iorden effter ty hon är gammull. SvOrds. A 7 a (1604); jfr Rhodin Ordspr. 31 (1807). Jagh måste hålla migh widh jorden, gå i maak, / Hälst nu jagh söka skal, een mycket lönlig saak. Spegel TPar. 139 (1705). Östergren (1929). tryckas, vara tryckt o. d. till jorden, (i vitter stil) digna under en tung (själslig) börda (ss. arbete, bekymmer, sorg o. d.). Jag hade snart af min ängslan blifvit tryckt til Jordene. Mörk Ad. 2: 303 (1744). Jag är öfverhopad, ja till jorden tryckt af flerfaldiga göromål. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 63.
5) om jordytan l. marken (med vad som växer därpå l. finnes däri) betraktad ss. föremål för ekonomiskt utnyttjande o. för äganderätt; dels (ofta i motsats till åbyggnader o. d.) om marken ensam ss. underlag för jordbruk l. trädgårdsskötsel o. d., särsk. om till en egendom hörande åker- l. ängsjord (i denna anv. ofta närmande sig o. svårt att skilja från 7 b); dels (med inbegrepp av åbyggnader) övergående i bet.: jordegendom, jordbruksfastighet, äv. (jur.): fastighet i allm. (på landet l. i stad), i sht förr ngn gg närmande sig l. övergående i bet.: tomt. Bruka, odla, plöja, röja jorden. Lägga jord under plogen. Odlad, ouppodlad, odlingsbar jord. Gården omfattar 40 tunnland öppen (dvs. icke skogbevuxen) jord. Äga (ett stycke) jord. Köpa, arrendera jord. Kronans, kyrkans, enskild jord. Ett hus med litet jord (till). Han bor på bostället, men arrenderar ut jorden. Skattefri, skattskyldig jord. Onera som påvila jorden. Hus, jord, landboor, hion, legofolck. G1R 1: 41 (1522). Föra huss aff then iordh, som thee ähre bygde vppå. Därs. 7: 226 (1530). J (dvs. ett) marc land iord. Därs. 431 (1531). Hvar som reser här moth konunge eller riksens herre, .. då äger han miste jord, godz och lif sitt. RA I. 1: 473 (1546). (Adeln har) begiärat, ther någon af them sigh förwärfwade någon aflinge Tompt, Jord eller Huus i Städren, the thå må hafwa frij mackt at disponera theröfwer. Stiernman Riksd. 1640 (1668). (Mannen äger) två delar af jord och löösöron, som de under varande äcktenskap kiöpa. Abrahamsson 278 (1726). Med svärd han (dvs. odalmannen) röjde våld, med plogen jorden. Geijer I. 3: 177 (1811). Hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord. SFS 1862, nr 13, s. 17. Fast egendom är jord å landet och i stad. Därs. 1895, nr 36, s. 1. Därs. 1926, s. 567. — jfr ALLMÄNNINGS-, ARV(E)-, AVLINGE-, AVRADS-, BOSTÄLLS-, FRÄLSE-, HEMMANS-, KAPLANS-, KLOCKAR(E)-, KRONO-, KRONOSKATTE-, KYRKO-, KÖP-, LÖNINGS-, ODAL-, PRÄST-, SKATTE-, SKATTEFRÄLSE-, SLÄKT-, STADS-, SÄTERI-, TJÄNSTE-, VEDERLAGS-, ÄTT(E)-, ÖDE(S)-JORD m. fl. — särsk.
a) nat.-ekon. om jorden i dess (av naturen) ursprungliga skick, betraktad ss. produktionsfaktor (i motsats till den mänskliga arbetskraften o. dess producerade hjälpmedel, realkapitalet). Jorden i sitt ursprungliga tillstånd är icke kapital, ty den har icke uppkommit genom hopsparadt arbete. Men så vidt som den underkastats menniskans vilja, är den ett ganska vigtigt kapital. Aldén Medb. 4: 18 (1885). Vad nationalekonomerna räkna som den tredje produktionsfaktorn, naturen eller jorden med vad därtill hörer. Heckscher EoH 66 (1922).
b) med mera individuell bet.: jordstycke, jordområde; äv.: ägolott, jordagods; ofta (o. numera företrädesvis) i pl. Förvaltningen av kronans jordar. (Att de) maa .. bruka alle the smaa iordher som liggia kringh om mædellösa. G1R 2: 229 (1525). En jord för 5 skeling. SkaraStiftJordeb. 44 (1540). Under Staden Hudicksvall äro donerade följande Jorder. Broman Glys. 1: 66 (1726). Den lilla jord jag ärft utaf min far / Mig fröjdar mera än en monarki. Hagberg Shaksp. 4: 369 (1848). Lasarett, som eger hemman, jordar eller andra lägenheter. SFS 1901, nr 83, s. 8. (†) Vpbödz en hallff jordh, Hans Byrss[o]ns förste gång[e]n. SkrGbgJub. 6: 212 (1590). — jfr UT-, ÖDE(S)-JORD m. fl.
6) om jordytan (marken) med inbegrepp av de underliggande lagren till större l. mindre djup; ofta svårt att säkert skilja dels från 3, dels från 7. Gräva (sig ned) i jorden. Göra ett hål i jorden. Lägga ned en kabel i jorden. En sten som stack upp ur jorden. Brodden kommer upp ur jorden; jfr 7 b. I jorden levande maskar. Han var försvunnen, som om jorden hade uppslukat honom. (Vilja) sjunka ned i l. genom jorden av blygsel o. d., se SJUNKA. (Christiern II) loth .. græfwa vp af iordenna te fatige kroppa (dvs. liken av de halshuggna biskoparna m. fl.). G1R 1: 49 (1523); jfr a. Then som it (pund) hadhe fåt gick bort och grooff thz j iordhena. Mat. 25: 18 (NT 1526). Gudh giorde menniskiona aff iordennes stofft. 1Mos. 2: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: av stoft från jorden). Altidh är frusin iord för lath swin. SvOrds. A 2 b (1604); jfr Rhodin Ordspr. 38 (1807). Så ymnigt .. / Som Skattar i Jolen. Frese VerldslD 32 (1714, 1726). Tallen .. har rötter som gå rätt ned i jorden. Berlin Lrb. 57 (1852). Tjälen har ännu icke gått ur jorden. Östergren (1929). — särsk.
a) med tanke på jorden ss. de dödas vilorum, särsk. i fråga om begravning l. jordande av döda; jfr 4 b α; i sht i sådana uttr. som ligga l. vara i jorden, vara (död o.) begraven; lägga (ngn) i jorden, förr äv. sätta (ngn) i jord, gravsätta, gravlägga, begrava (ngn); (ngn) i jorden, (vard.) få (ngn) begraven; komma i jorden, förr äv. till jord(en), (ngt vard.) bliva begraven; låta (ngn) komma i jorden, i sht förr äv. i jord, förr äv. till jord(en), (ngt vard.) låta begrava ngn; ha ngn i jorden, (vard., numera mindre br.) ha ngn (anhörig) som är död (o. begraven); förr äv. fästa (ngn) i jorden, jordfästa (ngn). Få vila i vigd, kristen jord. Begravas i hemlandets, i främmande jord; jfr 3 c. De skyndade att få honom i jorden. S(alig) Her Steen Stures Lijk, som tå allareda hade öfwer itt halfft Åhr legat i Jorden. G1R 1: 22 (1521). Menniskiones son (skall) wara j tree daghar och j tree nätter j iordhenne. Mat. 12: 40 (NT 1526; Bib. 1917: i jordens sköte). Han (dvs. den döde Samuel) .. lät höra sigh vthu iordenne. Syr. 46: 20 (Bib. 1541; Apokr. 1921: ur jordens djup). Så wil iagh (dvs. Tobias) .. / .. läta then dödha, / komma j iord. TobCom. B 4 b (1550). Gud gifue jag var ret vell i jorden, så våre jagh aff med alt ihop. OxBr. 11: 36 (1621). Min Faar och Moor i swarta jordh / liggia förrutna både. Wivallius Dikt. 97 (c. 1635). Iagh moste hafva omvårdnadt att lijket kommer till jorden. VDAkt. 1650, nr 34. (Hon) haffuer 7 barn i jorden. Därs. 1651, nr 122. Som een ärlig man .. blef (han) fäst uthj Jordenne. Därs. 1688, nr 624. Sätta en i jord. Schultze Ordb. 2084 (c. 1755). Snart jorden upplåter / Sin famn till er ro; / Snart uppstån I åter, / Likt kornen som gro. Ps. 1819, 102: 5. Få ngn i jorden. Östergren (1929). — särsk.
α) med förbleknad bet., med huvudsaklig tanke på själva handlingen att gravlägga ngn l. förhållandet att ngn bliver gravlagd, i sådana uttr. som bära, föra, följa (ngn l. ngns stoft o. d.) till jorden, förr äv. till jord, förr äv. gå med (lik) till jorden, förr äv. befordra l. hjälpa l. skaffa (ngn) till jorden o. d.; förr äv. reda (ngn) till jorden, bereda (ngns kropp) för begravning. (Lat.) Curare funus (sv.) gå med lik til iorden. GlTer. 4 (c. 1550). (De på hospitalenvarande sjuka, som äro i stånd därtill, skola) när någor döör .. redha honom til iordena. KOF 1: 561 (c. 1618). Han skall hjelpas till jorden och graffva aff Chronones medell. RP 6: 666 (1636). Hans kongelige högheet ähr nu här i staden och hafver fölgt saligh Torstensons lik till iord. Ekeblad Bref 1: 95 (1651; rättat efter hskr.). De dödas .. befordrande til Jorden. SthmStadsord. 2: 225 (1710). Huru han måtte skaffa sin (döda) dotter til jorden. Borg Luther 2: 685 (1753). Med glans och ära följdes Gustaf Mauritz Armfelts stoft till jorden. Tegnér Armfelt 3: 452 (1887).
β) (i folkligt spr.) i uttr. läsa (ngn) i jorden, läsa (böner o. d.) över (ngn), då han gravlägges, jordfästa (ngn); mana i jord, eg. med avs. på gengångare o. d.: läsa över l. besvärja (ngn) för att han skall bli kvar i graven; äv. i bildl. anv. Kan inte samma förståndiga, redliga män läsa i jorden och döpa? Strindberg GötR 105 (1904). (Partiledaren) mäktade .. ej mana i jord minnen som ohjälpligt anklagade honom och hans parti. Stridsberg Frihetsm. 136 (1914).
b) elektrotekn. i fråga om avledning av elektrisk ström l. dragning av elektrisk ledning för dylik avledning o. d.; särsk. i uttr. sätta (ngt) i förbindelse med jorden; gå, sätta l. ställa (ngt) till jord o. d.; jfr JORDA 3. Nyström Telegr. 38 (1869). Den mellan receivern (i Hamburg) och jorden insatta reostaten har till uppgift att förhindra, att större delen af den utgående öfverdragningsströmmen går till jord i Malmö genom kontrollreceivern. TT 1896, M. s. 66. Kabeln sättes till jord genom elektromagneten. Därs. 1898, M. s. 14. Batteriets mot jorden riktade pol är ställd direkt till jord. Därs. 1900, M. s. 100. Östergren (1929). — särsk. övergående i bet.: jordledning l. elliptiskt för detta ord. RadioAm. 1925, s. 31. Telefonledning och telefonapparat få .. icke användas som antenn eller jord vid radiomottagningsanläggningar. SvD(B) 1929, nr 195, s. 10.
7) sammanfattande benämning på de lösa lager som på jordytan täcka bärggrunden (o. som uppkommit gm dennas förvittring o. blandning med multnade växt- o. djurdelar); särsk. om den på organiska ämnen rika(re) myllan; ofta utan skarp gräns övergående i 8. Svart som jorden. (Strutsen) som sijn ägg legger j iordena, och låter heta iordena vthkleckia them. Job 39: 17 (Bib. 1541). Dedh angifs, at man kan raffinera (salpeter) af jorden på gatun. RP 8: 360 (1640). Om sommaren, så snart de sluta sit vårutsäde, gräfva de (i Bohuslän) up denna (till bränsle använda) torfven ur morasig jord. Kalm VgBah. 70 (1746). Den jord, som i en gammal åker ännu aldrig varit uppe i dagen och luften, .. kalla någre hushållare .. för alf. Wallerius Åkerbr. 283 (1761). Jorden uppkastas (från diket) åt ömse sidor. QLm. I. 1: 33 (1833). Jord .. består af en blandning af mineraliska och organiska delar. Juhlin-Dannfelt (1886). Keyland Allmogekost 1: 132 (1919). — särsk.
a) med tanke på jordens olika (fysiska o. kemiska) beskaffenhet l. sammansättning, övergående i bet.: jordart, jordslag; ofta (i fackspr.) i pl. (jfr b γ). Gula jorden, benämning på i norra Kina förekommande avlagringar av en gulgrå till ljusbrun, kalkhaltig, finsandig lera. Svart(a) jord(en), benämning på en särskilt fruktbar svartmylla som förekommer bl. a. i stora områden av Sydryssland. All grof svartmylla eller dy är gäsjord eller frysjord, ty denna super mera vatten än annor jord. Linné Sk. 7 (1751). Under våra nuvarande klimatiska förhållanden försiggår vittringen långsamt, och därav uppkomna jordar nå endast lokalt någon betydande mäktighet. HimHavJord 1: 68 (1925). De jordar, som vila på urberg, (ha) vanligen .. en svagt sur reaktion. TT 1927, Allm. s. 114. — jfr BOTTEN-, DAMM-, DY-, FIN-, FLYT-, GROV-, GRUS-, GYTTJE-, HUMUS-, JÄS-, KALK-, KISEL-, KLAPPER-, KRIT-, KÄRR-, LER-, LÖSS-, MJÖL-, MO-, MORÄN-, MOSS-, MULL-, MUSSEL-, MÄRGEL-, SALPETER-, SAND-, SKIFFER-, SKRID-, SLAM-, SNÄCK-, STEN-, TORV-, VITTRINGS-, YT-, ÖR-JORD m. fl.
b) med tanke på jorden ss. näring för växterna o. den grund vari dessas rötter utveckla sig (o. ss. sådan föremål för bearbetning o. d. i syfte att möjliggöra l. främja växtproduktion); mylla, åkerjord; ofta (i sht i fackspr.) med adjektivisk bestämning betecknande jordens beskaffenhet, mer l. mindre närmande sig l. övergående i bet.: jordmån. God, dålig, bättre, sämre, fruktbar, bördig, ofruktbar (förr äv. obördig), fet, mager jord. Lös, porös, lucker, hård, fast, torr, fuktig, våt jord. Sandig, stenig, lerig, kalkhaltig, mullrik jord. Lätt, tung, styv jord. Förbättra jorden genom gödsling. Växter som utsuga jorden. Jorden låg och ångade i värmen. Thet andra (av utsädet) föll på steen ören, ther icke mykin iordh war, och thet gick strax vpp, ty ther war icke diwp iord. Mark. 4: 5 (NT 1526). Swart Jord bär och godh Sädh. Grubb 774 (1665). Jorden är rörligare och lättare at handteras, när han är torr. Ahlich 163 (1722). Fruktbar jordmon består i jemnförelse emot obördig jord, deruti, at (osv.). Gadd Landtsk. 1: 130 (1773). Potäterna älska en .. humusrik och varm jord. QLm. I. 1: 19 (1833). På kustslätten träffas Marockos berömda svarta jord, den s. k. tirs, och dess röda jord, hamri. Ymer 1922, s. 167. Näringsrik jord fordra: ask, ek, asp. Geete o. Grinndal 65 (1923). — jfr BET-, BÄRG-, HAVRE-, HED-, KORN-, LJUNG-, LÄTT-, MAT-, POTATIS-, RÅG-, SKOGS-, SÄDES-, TRÄDES-, TRÄDGÅRDS-, VETE-, VÄXT-, ÅKER-, ÄNGS-JORD m. fl., ävensom de under a anförda ssgrna. — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. komma, vara i jorden (jfr 6 a), om (sädes)frö o. d.: bliva resp. vara sådd (i jorden); förr äv., om säd o. d., komma av jorden, växa upp, komma upp (ur jorden). Tymen instwndar att kornett komber först i iordhene her oppe. G1R 7: 530 (1531). Att sädhen komme aff jordhen och man finge sij hvadh Gudh för åhrsvexst giffua ville. AOxenstierna 2: 265 (1616). Innan Urbanusdagen var säden i jorden, så som det skulle vara. Väring Frost. 37 (1926).
β) i uttr. falla i god jord, se FALLA I 1 m ζ.
γ) (i fackspr.) i pl., övergående i bet.: olika slag av jord(mån). Tyngre jordar. SDS 1901, nr 51, s. 4. På torra jordar blir ärtodling framgångsrik endast under år med riklig sommarnederbörd. Därs. 1917, nr 186, s. 6. SvD(A) 1931, nr 170, s. 6.
δ) (i sht i vitter stil) i bildl. anv.; jfr JORD-MÅN 3 b. Giör oss / Tu (Herre!) til godan jord (för ditt ord). Kolmodin Dufv. 254 (1734). Må dessa inledande vinkar vara frön, sådda i en tacksam jord! Fahlcrantz 2: 47 (1825, 1864). Olyckan (ville), att detta (värksamhets-)fält skulle vara en jord för fruktlös möda. Svedelius i 2SAH 44: 114 (1868).
8) om (samling av) partiklar av de lösa jordlagren, betraktade ss. ett ämne, samt i anv. som utvecklats ur denna bet.
a) i allm.: (blandning av) sand, grus, lera o. d.; mull, mylla; stoft. En vall av jord. Lukt, smak av jord. Lukta, smaka jord. Strö jord på l. över ngt. Golvet bestod av stampad jord. Presten tagher ena skoffwel och kastar tree resor ioord påå lijket. OPetri Hb. F 3 b (1529). Tu (dvs. ormen) skalt gå på tin bwk, och äta iord j alla tina lijffzdaghar. 1Mos. 3: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: stoft). Grafwarna moste gräfwas wäl diupa, och medh jord upfyllas, att stank icke upstiger. KOF II. 2: 171 (c. 1655). Betorna böra .. täckas med jord. SmSkrLandth. 8: 37 (1868). S. k. ätbar jord från Java består .. af en fet lera. (Ekenberg o.) Landin 463 (1892). Icke en af de runda lemmarna (på gossen var) sårad — bara litet jord i håret som lätt ströks bort. Hallström Than. 47 (1900). Våt jord mot getingstygn. Östergren (1929). — särsk.
α) [ytterst efter 1Mos. 3: 19 (se andra språkprovet nedan)] (i sht i högre stil, särsk. i religiöst spr.) i uttr. som beteckna att människan är skapad av mull o. att hennes kropp efter döden åter förvandlas till mull. Aff ioord äst tu kommen, och ioordh skal tu bliffua jgen. OPetri Hb. F 3 b (1529; i jordfästningsformulär); jfr Hb. 1917, s. 186. Tu (dvs. Adam) äst iord, och til iord skal tu warda. 1Mos. 3: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: stoft). Jord och stoft är hwar moders barn. Spegel Pass. 15 (c. 1680). Menniskiom är förelagt, / Som Gudh sielf osz hafwer sagt, / Döö, och åter blij til jord, / Ther af förste man är giord. Ps. 1695, 107: 3. Menska! du af jord är tagen / Och till jord du varda skall. Ps. 1819, 451: 2. Hagberg Shaksp. 1: 248 (1847). jfr: I Adams barn, som af jorden födens, / Och vänden åter till jorden om! Wallin Vitt. 1: 45 (1839).
β) (†) i uttr. andelös jord, livlöst stoft; om en avliden människas kropp. Frese VerldslD 82 (1713, 1726).
b) (i fackspr.; numera bl. i vissa förb. med adj., se nedan) om jordarter som haft l. ha användning inom medicinen l. tekniken o. d.; särsk. om jordfärger. Thenne Jorden (dvs. terra lemnia”, lemnisk bolus) warder så kallat aff then Insulen Lemno i Medelhaafwet. Forsius Min. 2 (c. 1613). (Lat.) Terra Sigill. Citr. Silesiac. s. Strigensis. (sv.) Jord ifrå Slesien (dvs. schlesisk bolus). ApotT 1698, s. 87. — jfr BRAUNSCHWEIGER-, GRÖN-, OCKER-, POLER-, PORSLINS-, RÖD-, SVART-, VERONESER-JORD m. fl. — särsk. i vissa förb. med föregående adj.-bestämning: engelsk jord, (numera mindre br.) benämning på ett slags mycket fin o. lös trippel. Grå Engelsk Jord .. Röd Engelsk Jord. PH 11: 309 (1777). Dalin (1852). grön jord, se GRÖN, adj. 1 j. — gul jord, (†) benämning på en gul jordfärg, gulockra. Linc. Zzz 4 b (1640). italiensk jord [jfr t. italianische erde, fr. terre d'Italie] benämning på ett slags inom målarkonsten använd brunockra varav den bästa sorten härstammar från Siena i Italien. Scheutz Ritk. 198 (1832). Till terrafärgerna (jordfärgerna) höra äfven grönjord, .. italiensk jord m. fl. Nyblom Akvarellm. 18 (1910). kölnisk jord [jfr t. kölnische erde, t. terre de Cologne, nylat. terra colonensis] (numera mindre br.) benämning på en (ljus- l. mörkbrun) jordfärg från trakten av Köln. Kölnisk Jordh. Brenner Nomencl. (1680). PH 11: 309 (1777). lemnisk l. turkisk jord [jfr t. lemnische erde, eng. lemnian earth, nylat. terra lemnia] (†) bolus, sigilljord. (Lat.) Terra Lemnia vera (sv.) Uprichtig Lemnisk Jord. .. (lat.) Terra Sigillata Turcica (sv.) Turkisk Jord. ApotT 1698, s. 87. Turkisk Jord. Dalin (1852; med hänv. till bolus). röd l. rödfärgad jord [jfr nylat. terra rubra] (†) röd bolus. OxBr. 11: 785 (1640). ApotT 1698, s. 87. Därs. 1739, s. 83.
c) (i ä. tid o. i fråga om ä. tids naturuppfattning) om jorden ss. ett av de fyra elementerna (se ELEMENT 1 a). Forsius Min. 48 (c. 1613). Hiärne Förb. 12 (1706). Hos Aristoteles finna (vi) den utbildade läran om de 4 elementen, eld, luft, vatten och jord. UVTF 14: 4 (1875). BonnierKL 3: 930 (1923).
d) kem.
α) (†) om jorden tänkt ss. ett grundämne (se d. o. 2) l. ss. en icke närmare analyserbar l. fixerbar förening i fast form; ofta identifierad med den olösliga rest som återstår vid dekomposition av en kemisk förening l. med den torra återstoden vid förbränning o. d. Jord, Terra, är en torr pulfveraktig homogenisk Kropp, som af sig sjelf ej äger någon lukt eller smak; uplöses ej i vatten eller olja, brinner ej i eld. Wallerius ChemPhys. 1: 320 (1759). Scheele Bref 41 (1770). Jag menar ej här med jord et finare eller grofvare pulver, .. utan tager ordet i chemisk bemärkelse för et principium fixum, som vid kroppars decomposition ärhålles, och efter finaste mecanisk delning icke låter uplösa sig i kokande vatten. TBergman (1776) hos Troil Isl. 334. — särsk.
α') i uttr. flytande jord, om vatten. VetAH 1769, s. 137. Vatten är intet annat än en flytande jord. Wallerius Åkerbr. 126 (1778).
β') i uttr. brännbar jord, flogiston. Wallerius ChemPhys. 1: 322 (1759).
β) (†) om metalloxider i allm. (jfr γ). Linné PlutoSv. 19 (1734). Vitriolens metalliska jord. VetAH 1751, s. 288. En med syre förenad metall har förlorat sitt metalliska utseende och förvandlat sig till en pulverformig, hvit eller stundom färgad, kropp och bildar i detta tillstånd en jord. Berzelius Kemi 2: 8 (1812). — jfr JÄRN-, VITRIOL-JORD.
γ) (numera i sht ss. senare led i ssgr) om oxiderna av vissa grupper av metaller, de s. k. jordartsmetallerna; jordart (se d. o. 2 b α); äv.: jordartsmetall. Alun är ett särdeles slags Salt som är sammangrodt af acido och kalckachtig jord. Hiärne Förb. 29 (1706). Jorden i tungspaten är ej kalk, som allmänt tros, utan en särskild jordart. VetAH 1775, s. 280. Denna jords (dvs. toriums) förening med svafvelsyra. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 139. Dens. Själfbiogr. 40 (c. 1845). Alkalisk jord. Dalin (1852). jfr Starck Kemi 166 (1931). — jfr BITTER-, CER-, KALK-, KISEL-, LANTAN-, MOLYBDEN-, STRONTIAN-, TALK-, TOR-, TUNG-, YTTER-, ZIRKON-JORD m. fl.
Ssgr. (Anm. Den normala ssgsformen är numera i alla bet. jord-. Formen jorda-, eg. gammal gen. sg. [fsv. iorþa(r)-] är allmänt br. bl. i ssgn JORDA-GODS; i ngra fall tillhör den det juridiska språkbruket: JORDA-BALK, -BREV, -FÅNG, -TVIST, i ett fall (med ngt ålderdomlig prägel) den högre stilen: JORDA-FÄRD. Formen jorde-, uppkommen ur jorda- gm försvagning av änd.-vokalen, förekommer numera bl. dels i de juridiska orden JORDE-BOK, -KLANDER, dels i de ålderdomliga orden JORDE-GUMMA, -MODER, dels slutligen i ett antal ssgr i högre l. vitter stil (i sht i religiöst språk): JORDE-BAND, -BARN, -HÖLJE, -LEVNAD, -LIV, -RIKE, -STIG, -TILLVARO, -VANDRARE, -VANDRING, -VARELSE)
A: (5) JORD-ADEL. adel som äger l. innehar stora jordegendomar o. som grundar sin ställning i samhället på innehavet av jord. Fryxell Ber. 9: 71 (1841). Ätterna från tiden före 1591 voro väl utan undantag en jordadel. Fahlbeck Ad. 1: 342 (1898). Hagberg VärldB 188 (1927; i fråga om eng. förh.).
-AKTIG, adj. [jfr d. jordagtig]
1) (†) till 1 c (β), 8 a: jordisk; äv. övergående i bet.: materiell; jfr JORDISK 2 d. Denna själens flyckt (i drömmen) .. bevittnar des natur, af ädlare beskaffenhet än det trampade stoftet; verksam, skild ifrån alt jordaktigt. Lantingshausen Young 1: 13 (1787).
2) till 8 a: som består av l. innehåller jord l. som i ngt avseende liknar jord; jordartad (se d. o. 2). Tiselius Vätter 1: 6 (1723). Alt det orena och jordaktiga i vatnet. Björnståhl Resa 1: 121 (1770). WoL 527 (1889). särsk.
a) om lukt l. smak: som erinrar om jord. Jordaktig lukt. Agardh Bot. 2: 286 (1832). TT 1899, K. s. 81.
b) (i fackspr.) om bärgart: av lös konsistens; jfr JORDARTAD 2 slutet, JORDIG 1 slutet. EconA 1807, apr. s. 73. (Övergångskalken) är nästan alltid gråblå eller rödaktig, jordaktig i brottet och ligger i tjocka skifvor. Berlin Lsb. 303 (1852).
3) till 8 c, d α; i fråga om äldre uppfattning: som har avseende på l. består av l. innehåller elementet l. grundämnet jord; jfr JORDISK 5. Aristoteles .. (menar) at tweggiahanda Exhalation skal wara i Jorden, en Torr, thet är, meera Jordachtigh än Watugh: Och then andra wåth och kleemachtigh, thet är meera watugh än Jordachtigh. Forsius Min. 46 (c. 1613). Hiärne Förb. 12 (1706). Söderström LäkKvacksalv. 25 (1926). Avledn.: jordaktighet, r. l. f.
1) till -aktig 2.
a) abstr. Weste (1807).
b) (†) konkret, om jordartat ämne. Hiärne Berghl. 454 (1687). (Det är) bekant, at växter, under det de växa, insupa de ur luften en myckenhet vätska, och därjämte jordaktigheter. Erling Åkerbr. 22 (1761).
2) (†) till -aktig 3, konkret, om ämne som (enligt äldre uppfattning) innehåller elementet jord. Hiärne Förb. 13 (1706).
(3 b) -ALSTER. (numera mindre br.) jordprodukt. SPF 1809, s. 48. Dybeck Runa 1850, s. 17.
(7 b) -ANALYS. kem. o. landt. (för landtbruksändamål värkställd) undersökning av åkerjords beskaffenhet. Kemisk, mekanisk jordanalys. Keyser Kemien 3: 386 (1876). SFS 1919, s. 2477.
(6, 8 c) -ANDE. [jfr d. jordaand, t. erdgeist] (i folktron) dels i allm.: övernaturligt väsen som tänkes bo under jorden, vätte o. d.; dels särsk. (enl. från medeltiden stammande uppfattning): elementarande som behärskar elementet jorden; jfr GNOM, sbst.1 1. Der och hvar drifva .. ännu jordandarna sin lek. (Forssell o.) Grafström 48 (1828). Jord-andarna ansågos vara elaka, luftandarna merändels goda. Hagberg Shaksp. 11: 397 (1851). Hedberg Vandr. 10 (1910).
(4) -ANKARE. tekn. o. byggn. förankringsanordning medelst vilken ngt fästes vid marken. Holmström Naturl. 2: 38 (1889). Lundell (1893).
(5) -ANSKAFFNING ~020. anskaffande av jord (för odling l. bebyggelse o. d.). BtRiksdP 1892, 6Hufvudtit. s. 88. särsk. om statsunderstödd värksamhet för anskaffande av jord åt enskilda (för egna hem o. d.). 2NF 35: 463 (1923).
-ARBETARE~0200.
1) till 5: person som arbetar med åkerbruk (l. trädgårdsskötsel o. d.); särsk.: jordbruksarbetare, landtarbetare. Almqvist Herm. 115 (1833). Slaverna hade af gammalt både lifegna jordarbetare .. och fria jordbrukare. NF 2: 855 (1877). Heidenstam End. 234 (1889).
2) till 7, 8 a: arbetare som utför grävning, schaktning o. d. SFS 1833, s. 149. PT 1905, nr 122 A, s. 3. —
-ARBETE~020, äv. ~200.
1) till 5: jordbruks- (l. trädgårds)arbete; landtarbete. EconA 1807, maj s. 68. Ingen, som icke är vand vid hårdt jordarbete bör bli åkerbrukare här (dvs. i Amerika). Bremer NVerld. 2: 263 (1853). EkonS 1: 43 (1891).
2) till 7, 8 a: arbete med grävning, schaktning o. d. Carlberg SthmArchitCont. E 2 b (1740). De angelägnaste skanstyg för jord-arbetet äro spadar, jordhackor, jernstörar och yxor. Hazelius Bef. 102 (1836). Östergren (1929).
(5) -AREAL. Juhlin-Dannfelt 74 (1886).
(5) -ARISTOKRAT. (nästan bl. i fråga om utländska förh.) medlem av en jordaristokrati. SvT 1852, nr 177, s. 2 (i fråga om eng. förh.). NordT 1886, s. 352 (i fråga om eng. förh.).
(5) -ARISTOKRATI. (nästan bl. i fråga om utländska förh.) jfr -ADEL. SC 1: 357 (1820; i fråga om medeltida förh. i Sv.). England med dess jordaristokrati. NDA 1875, nr 133, s. 2. Schück VLittH 1: 450 (1899).
-ART, se d. o. —
-ARTAD, p. adj.
1) (föga br.) till 1 (c), 8 (c): som har jordens natur, som står jorden nära. Vexterne .. äro (enl. Aristoteles) jemförde med djuren enkla, jordartade väsende. Fries BotUtfl. 1: 67 (1843). Nilsson Platon Faid. 33 (1903).
2) till 8 a: som består av jord l. som till utseende l. konsistens o. d. liknar l. erinrar om jord. Aska är den Jordartade del, som af träd och andra förbränliga ämnen återstår, sedan de af elden blifvit förtärde. Rinman 1: 87 (1788). Ockra består av jordartat järnhydrat. SFS 1922, s. 309. särsk. geol. om bärgart: av lös konsistens. Marklin Illiger 95 (1818). Jordartade och lösa bergarter, såsom lera, sand och gruslager m. m. Bergstrand Geol. 126 (1868). Grotenfelt LandtbrFinl. 15 (1896). Starck Kemi 150 (1931).
3) (numera knappast br.) kem. till 8 d γ: som innehåller l. består av ngn jordart l. av jordarter (se JORDART 2 b α). FKM 4: 45 (1815). Rothstein Byggn. 53 (1856). särsk. i uttr. jordartad metall, jordartsmetall. UVTF 14: 26 (1875).
-ARTIG. [jfr t. erdartig] (†) till 8 a: jordartad (se d. o. 2). Jordfullt Vatten .. Är det vatten som befinnes innehålla mycken jordartig materia. Wallerius Hydrol. 42 (1748).
-ARV, sbst.1, se C.
(3, 6) -ARV, sbst.2, l. -ARVE.
1) [jfr d. jordarve] (†) om örter av släktet Stellaria Lin., särsk. Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv. Franckenius Spec. A 2 b (1659). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
2) (†) örten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv. Bromelius Chl. 5 (1694).
3) om örter av släktet Cerastium Lin., ärve. NormFört. 61 (1894; omtalat ss. folklig benämning).
(1) -ATMOSFÄR(EN). i sht meteor. atmosfär(en) som omgiver jordklotet; jordens luftkrets. Melanderhjelm Astr. 2: 167 (1795). Bergstrand Astr. 47 (1925).
(5) -AVKASTNING~020. jfr AVKASTNING 4 c. Rabenius Kam. § 437 (1832). Anholm Norm. 210 (1898).
(7) -AVLAGRING~020. i sht geol. särsk. konkret. Linnarsson VgCambr. 38 (1869; konkret). En småkuperad urbergsplatå, hvars ytformer till god del döljas under lösa jordaflagringar. Uppl. 1: 3 (1902). SFS 1918, s. 2529.
(1) -AVPLATTNING~020. astr. o. geogr. om det förhållande att jorden i ngn mån avviker från den sfäriska formen, så att diametern från pol till pol är c. 42 km. kortare än diametern i ekvatorns plan; äv. om storleken av denna avvikelse. ÅrsbVetA 1822, s. 176. 2NF 19: 621 (1913).
(5) -AVRADSPÄNNINGAR, pl. (†) arrendeavgift för arrenderad jord. HH XI. 1: 30 (1530).
(5) -AVSÖNDRING~020. i sht kam. o. jur.
a) (jfr anm. nedan) abstr.: avskiljande av del av hemman l. lägenhet utan att mantal l. ränta åsättes den frånskilda delen; jfr AVSÖNDRA 2 d α β' samt -DELNING 1. Widmark Helsingl. 2: 60 (1849). Kongl. Maj:ts .. Nådiga Förordning, angående grunderne och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring. SFS 1864, nr 49, s. 1 (rubrik). Björling CivR 41 (1906). SFS 1926, s. 349. Anm. Sedan lagen om delning av jord på landet 18 juni 1926 sammanslagit jordavsöndring o. ägostyckning till ett gemensamt institut, är den officiella kamerala beteckningen numera avstyckning. b) konkret: avsöndrat jordområde, avsöndring (se d. o. 2 c β). SDS 1900, nr 183, s. 2. Å jordafsöndringen finnas följande byggnader uppförde. PT 1906, nr 270 A, s. 4. Ssgr (kam. o. jur.): jordavsöndrings-institut. jfr INSTITUT 2. Hellström NorrlJordbr. 140 (1917). -ärende. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 92, s. 12.
(1) -AXEL. i sht astr. jfr AXEL, sbst.1 I 5. Jordaxelns lutning mot ecliptican utgör 66 1/2°. Palmblad LbGeogr. 12 (1835). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(3, 7) -BACKE. (numera i sht ngt bygdemålsfärgat, mindre br.)
a) backe, höjd, kulle; jfr BACKE, sbst.3 1. HH 20: 278 (c. 1640). Högderne eller jord-backarne, som ligga i negden omkring London. Kalm Resa 1: 416 (1753). Fornv. 1916, s. 6 (1848).
b) backsluttning, höjdsluttning; brink; jfr BACKE, sbst.3 2. Vi kommo fram till en hög och ganska brant Jordbacke. HSH 1: 189 (c. 1720); möjl. till 1. I någon jordbacke murade ugnar (för bränning av kalk). Rinman 1: 933 (1788). PT 1916, nr 173 A, s. 4.
(8 a) -BAD. (förr) med. medicinsk behandling bestående i inbäddning i jord. I Epilepsie, Chorea, Hysterie, har man sett nytta af jordbad. TLäk. 1835, s. 357. Dalin (1852). WoJ (1891).
(7) -BAKTERIE. (i fackspr.) bakterie som lever i jorden. LAHT 1888, s. 249. NoK 15 b: 126 (1924).
(7 (b)) -BAKTERIOLOGI. (i fackspr.) vetenskap som avser att utforska bakterielivet i de övre jordlagren samt de av bakterier förorsakade kemiska omsättningar som bl. a. betinga växternas upptagning av näring. LAHT 1909, s. 228. KemT 1913, s. 188. —
-BAKTERIOLOGISK. adj. till -BAKTERIOLOGI. Jordbakteriologiska problem. 2NF 16: 966 (1911).
-BALK, se B.
-BANA, r. l. f.
1) [jfr d. jordbane, t. erdbahn] i sht astr. till 1: (den) bana i vilken jorden rör sig omkring solen; ekliptika(n); jfr BANA, sbst.1 1 e β slutet. Jordbanans diameter, radie, excentricitet. Palmblad LbGeogr. 12 (1835). Bergstrand Astr. 238 (1925).
2) [jfr d. jordbane] till 4: bana (se BANA, sbst.1 3) som är anlagd direkt på (den avplanade o. hårdgjorda) marken; särsk. idrott., i sht om bil- l. motorcykelbana av dylikt slag. Wachtmeister Ind. 1: 127 (1894). Motorcykeltävlingar på jordbana. SDS 1929, nr 342, s. 23. Ssgr: jordban(e)-diameter. astr. till -bana 1. NoK 41—42: 73 (1925). -radie. astr. till -bana 1. VetAÅrsb. 1910, s. 264. -tävling. idrott. till -bana 2: tävling å jordbana. Östergren (cit. fr. 1927). GHT 1933, nr 178, s. 4.
(4) -BAND. (i fackspr.) om gränslinjen mellan markytan o. en i marken nedsatt stolpe l. stör o. d.; jfr -BRYN. SFS 1862, nr 60, s. 89. Den del af (trä-)stolpen, som befinner sig vid jordbandet. Ekman SkogstHb. 19 (1908). Jfr C.
-BANK; pl. -ar.
1) [jfr d. jordbanke] till 3, 7: naturlig upphöjning (av lösa jordlager) i markytan; jordvall; höjdsträckning. Gadd Landtsk. 1: 285 (1773). Porthan 5: 374 (1797).
2) (i sht i fackspr.) till 8 a: av jord med konst byggd bank l. vall. Serenius EngÅkerm. 21 (1727). NF 1: 622 (1875). 2UB 9: 281 (1905). särsk. (numera föga br.) idrott. i fråga om hinderbana: bank (se BANK, sbst.1 I 2 b). SDS 1896, nr 408, s. 2. —
-BARN, se C.
(8 d γ) -BAS; pl. -er. (†) kem. oxid av jordartsmetall. Lyceum 2: 145 (1811). ASScF 5: 237 (1855, 1858).
(8 a) -BASTION. bef. (huvudsakligen) av jord uppförd bastion. KrigVAH 1842, s. 85. Bergman GotlVisby 51 (1858).
-BATTERI.
1) (†) fys. till 6 (b): elektriskt batteri vars ena pol är förbunden med jorden. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 152. Nyström Telegr. 120 (1869).
2) bef. till 8 a: (huvudsakligen) av jord uppfört batteri (se d. o. 1). KrigVAH 1835, s. 222. BtRiksdP 1888, 4Hufvudtit. s. 33.
(7 b) -BEARBETNING~0020. landt. bearbetning av jorden medelst plöjning, harvning, vältning osv. LB 4: 194 (1905). LAHT 1911, s. 160. Ssgr (landt.): jordbearbetnings-lära, r. l. f., -maskin, -redskap.
(1 c β) -BEBUNDEN, p. adj. (†) jordbunden (se d. o. 2). De Jord-bebundne Trälar. Columbus BiblW K 3 a (1676). Brenner Dikt. 1: 88 (1686, 1713).
(6, 7) -BECK. [jfr d. jordbeg, t. erdpech]
1) asfalt (se d. o. 1), bitumen; jfr -FETMA, ävensom BÄRG-, JUDE-BECK. Forsius Min. 174 (c. 1613). (Babylonierna använde) hett jordbeck i stället för murbruk. Carlstedt Her. 1: 170 (1832). Lindgren Läkem. 25 (1912).
2) (†) i oeg. anv., om barnbeck. LärdaT 1753, s. 99. Ssgr (till -BECK 1): jordbecks-fackla. Hedin Bagdad 485 (1917). -grop. 1Mos. 14: 10 (öv. 1878; äv. i Bib. 1917). -sjö. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 395.
(8 a) -BEFÄSTNING. (huvudsakligen) av jord uppförd (av jordvallar, gravar o. d. bestående) befästning (se d. o. 3 b). JmtFmT 3: 35 (1902). Fornv. 1924, s. 12.
(6 a) -BEGÄNGELSE. [bildat efter ELD-BEGÄNGELSE] (nytt ord) begravning varvid liket jordas; motsatt: eldbegängelse. UNT 1929, nr 10164, s. 5. —
-BEREDNING.
1) skogsv. till 7 b; jfr BEREDA 1 f. Björkman Skogssk. 140 (1868). Cnattingius (1875, 1894).
2) (förr) till 8 a: beredning av jorden vid salpetersjudning. Abrahamsson 530 (1726).
(5) -BESITTARE. (jord- 1887 osv. jords- 1798) [jfr d. jordbesidder] ägare l. innehavare av jord(egendom). LBÄ 14—15: 89 (1798). Annerstedt UUH II. 1: 434 (1908).
(5) -BESITTNING.
a) abstr.: ägande l. innehav av jord(egendom). Järta 2: 584 (1833). Adelns jordbesittning var långt mera än de stora landgodsen i våra dagar en kapitalplacering. 2VittAH 29: 66 (1880, 1884). LAHT 1926, s. 80.
b) (i sht i fackspr.) konkret: jord(egendom) som besittes av ngn (med äganderätt l. under annan rättstitel). Räfsterne under Carl XI hade borttagit en stor del af .. (adelns) förra jordbesittningar. 2VittAH 26: 242 (1869). EkonS 1: 43 (1891).
(5) -BESKATTNING. i sht kam. BerBeskattnFörh. 1834, s. 1. Den svenska jordbeskattningens historia. HT 1920, s. 51 (rubrik).
(1) -BESKRIVARE. [jfr (ä.) d. jordbeskriver, t. erdbeschreiber] (†) geograf. Schroderus Dict. 53 (c. 1635). Svensén Jord. 21 (1884).
-BESKRIVNING. [jfr d. jordbeskrivelse, t. erdbeschreibung]
1) (numera föga br.) till 1: vetenskaplig beskrivning av jordklotets förhållanden; geografi; äv. konkret: framställning av l. lärobok i geografi. Serenius Y 4 b (1734). Uti de älsta Jord-beskrifningar finnes Jorden vara fördelad uti 9 Climater. VetAH 1757, s. 165. Denna idé om (jord-)globen som helhet hvilken Kant satte som förutsättning för hvarje systematisk jordbeskrifning. Kjellén SvGeogr. 9 (1900). Östergren (1929).
2) (mera tillf.) till 5 o. 7 (a): ägobeskrivning; beskrivning på jordarterna inom ett område o. d. Östergren (1929).
-BESTYR. vanl. i pl.
1) (i högre stil, numera föga br.) till 1 c β: bestyr med jordiska ting. De nedtryckande jordbestyren. Wallin Rel. 1: 181 (1814, 1825). Bremer Grann. 1: 162 (1837).
2) (tillf.) till 5, 7 b: bestyr med åkerbruk o. d. Lönnberg FnordSag. 1: 48 (1870).
(5) -BESUTTEN, p. adj. som äger l. innehar jord- (egendom). Den stora jordbesutna skånska adeln. SDS 1897, nr 175, s. 2. Östergren (1929).
(7, 8 a) -BETÄCKNING. (i sht i fackspr.) täckning av ngt med jord; vanl. konkret: betäckning l. hölje bestående av jord. Under den tunna jordbetäckningen, finner man ett lager af grus. Hisinger Ant. 4: 170 (1828). Betornas hopläggning i strängar samt dessas jordbetäckning. SmSkrLandth. 8: 35 (1870). JernkA 1906, s. 268.
(7, 8 a) -BETÄCKT, p. adj. En jordbetäckt klippa. Hagberg Pred. 3: 27 (1817). Hvälfda jordbetäckta källrar, eller kasematter. Hazelius Bef. 286 (1836). TT 1900, K. s. 51.
(6) -BI, n. [jfr d. jordbi (i bet. 1, 2), t. erdbiene (i bet. 2)] zool.
1) om individ l. art av vissa släkten bin som ha sina bon i jorden; särsk. om individ l. art av släktet Andrena Fabr., sandbi; ofta i pl. ss. namn på ifrågavarande släkten, särsk. om släktet Andrena. De så kallade vägg- eller Jord-bij, som finnas uti somlige sand-backar. Linnæus Bijskjöts. 3 (1768). Till Jordbina (Andrena) hör tredjedelen af alla bin. 1Brehm III. 2: 52 (1876). Tullgren o. Wahlgren Insekt. 589 (1922). 4Brehm 13: 208 (1930).
2) (†) om insekten Bombus terrestris Lin., jordhumla. Linné SystNat. 64 (1748).
3) (†) om rovstekeln Bombex rostrata Fabr., ”europeiska bogsprötaren”. Linné Gothl. 246 (1745). Möller 159 (1790). jfr Dahlbom Insekt. 254 (1837).
(7 b) -BILDARE, r. l. m. (i fackspr., mindre br.) om bärgart o. dyl. l. växtlighet som ger upphov till l. bildar växtjord (matjord). Klorit, serpentin och talk-förande bergarter .. äro af ringa eller ingen betydelse som jordbildare. LB 1: 7 (1899). Vitmossorna (äro) dåliga jordbildare. LmUppslB 800 (1923).
(1, 6) -BILDNING. (föga br.) i sht geol.
a) abstr., om jordens (jordskorpans) utveckling (i allm. l. inom ett visst område l. under ett visst tidsskede). Jordbildningens historia. Svea 1: 1 (1818). Nyblom i 3SAH 8: 283 (1893).
b) konkret(are): geologisk formation. Den bördighet, som utmärker Hedemarkens slätter, kan icke bibehålla sig längre än samma jordbildning. Hisinger Ant. 3: 51 (1823). MosskT 1890, s. 84.
(3, 6) -BINDA, r. l. f., äv. -BINDE. (†) bot. jfr BINDA, sbst. 4.
1) växten Glechoma hederacea Lin., jordreva (se d. o. 2 a). Franckenius Spec. C 3 a (1638). Rudbeck HortBot. 50 (1685). Serenius Iiii 2 b (1757).
2) växten Hedera Helix Lin., murgröna. Rudbeck HortBot. 50 (1685).
3) växten Linaria elatine (Lin.) Mill.; spjutsporreblomma. Nemnich Naturg. 1: 359 (1793). Deleen 601 (1829).
(5, 7 b) -BIT. (ngt vard.) jfr -LAPP, -STYCKE. Barchæus LandthHall. 101 (1773). Närmast tomterna voro små jordbitar upptagna till bolåker. Schybergson FinlH 1: 397 (1887). SvD(A) 1933, nr 31, s. 8.
(3, 6) -BLAD. i sht bot. från basen av luftstam l. spetsen av jordstam hos ört utväxande blad, rotblad; motsatt: stjälkblad. Stolt Minn. 51 (1880). Lundström Warming 271 (1882). 2NF 30: 466 (1920).
-BLANDAD, p. adj. [y. fsv. iordhblandadher]
1) till 8 a: blandad l. bemängd med jord. Milan .. täppes, eller dämmes, med jordblandadt stybbe. Rinman 1: 1018 (1788). Almgren Fornl. 27 (1904). särsk. (†) oeg. l. bildl. Swart färg är .. mäst jordblandad ibland alla coloriter. Lindestolpe Färg. 12 (1720). (Svärdet) rände han in i Jättens hjerta, som strax utblåste sin jordblandade själ. Dalin Vitt. 5: 59 (1751).
2) (†) kem. till 8 d γ: vari en jordart ingår. Wallerius Min. 174 (1747).
-BLANDNING, förr äv. -BLÄNDNING. [jfr d. jordblanding]
1) (numera mindre br.) landt. o. trädg. till 7 b o. 8 a; i fråga om jordförbättring.
a) abstr.: (i jordförbättrande syfte värkställd) inblandning av en l. flera jordarter i en annan l. andra, blandande av olika jordarter. Stridsberg Åkerbr. 42 (1727). Åkrars förbättring genom jordblandningar. LAA 1813, s. 150. EkonS 2: 95 (1895). BonnierKL 6: 187 (1925).
b) konkret: jordart l. jordarter som inblandats i en annan l. andra; blandning av olika jordarter. Serenius EngÅkerm. 107 (1727). Lerig jordmärg .. är i synnerhet en ganska bördig och lämpelig jord-blanning på ör- och grusjord. Gadd Landtsk. 3: 65 (1777). LAHT 1912, s. 103.
2) (i sht i fackspr.) till 8 a; i allm.: inblandning av jord i ngt; äv. konkret. Fornlemningar, ursprungligen sammansatta af sten utan all jordblandning. 2VittAH 14: 76 (1838). TT 1899, Byggn. s. 3 (konkret). Ssgr (till -BLANDNING 1; landt. o. trädg., mindre br.): jordblandnings-medel. Juhlin-Dannfelt 12 (1886). -ämne. Juhlin-Dannfelt 410 (1886).
(3, 6) -BLÖDA, r. l. f. [till BLÖDA, sbst.] (föga br.) bot. växten Hypericum humifusum Lin., (dvärg)johannesört. MosskT 1896, nr 4, s. 23. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 284 (1901).
-BO, sbst.1, n.
1) (tillf.) till 8 a: av jord förfärdigat bo. När Svalan, / Högt i sitt jordbo / Vid den Corinthiska Capitéln, / Qvittrar i kärlig dröm. PoetK 1814, 2: 38.
2) (i fackspr.) till 6: bo i jorden. Myrornas bon kunna indelas i följ. kategorier: 1) jordbon, 2) träbon, 3) kartongbon och spunna bon (osv.). 3NF 14: 552 (1931).
(1 c) -BO, sbst.2, m.||ig. (jord- 17561854. jorde- c. 1765) (†) jordinvånare. VetAH 1756, s. 4. Wallenberg (SVS) 1: 8 (c. 1765). Ling Tirf. 2: 73 (1836).
-BOK, se JORDEBOK.
-BOLL. (jord- 17101894. jorde- 1689)
1) (numera knappast br.) till 1.
a) i sg. best., om vårt jordklot. Wexionius Vitt. 408 (1689). Fischerström Mäl. 37 (1785). Vinterg. 1894, s. 237.
b) om annan planet; jfr JORD 2. CAEhrensvärd Brev 2: 45 (1795).
2) (tillf.) till 8 a: boll (se d. o. 1) av jord. TT 1871, s. 130. —
-BOREN, se -BUREN.
(8 a) -BORG. av jord uppförd (av jordvallar o. d. bestående) borg. Eric Emundson .. underkufvade Finland .. och Kurland, der man än kunde se de Jordborgar och stora värk han lämnat efter sig. Dalin Hist. 1: 638 (1747). Steffen BrittStröft. 205 (1895).
(6, 7) -BORR. [jfr d. jordbor(er)] tekn. borr som användes vid jordborrning. 2RA 1: 115 (1720). Grunden försökes med jordbårr eller järn-spett. Linné Sk. 89 (1751). Jordborren användes .. (bl. a.) till borrning af söta och salta källor. UB 3: 64 (1873). LAHT 1930, s. 730.
(6, 7) -BORRARE, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.
1) (mindre br.) tekn. person som har till yrke att värkställa jordborrningar. SvLitTidn. 1817, sp. 479.
2) zool.
a) (†) = -LÖPARE. Retzius Djurr. 84 (1772). Dalin (1852; med hänv. till jordlöpare).
b) individ l. art av släktet Georhychus Ill. bland gnagarna. 4Brehm 4: 298 (1923). Ssg (till -BORRARE 2 a): jordborrar(e)-släkte(t). (†) zool. VetAH 1794, s. 272.
(6, 7) -BORRNING. (i sht i fackspr.) upptagande av borrhål i jorden (i sht till större djup, för undersökning av jordlagrens beskaffenhet l. för upphämtande av vatten o. d.). VetAH 1803, s. 315. SFS 1925, s. 106.
(3, 6, 7) -BOTTEN. (jord- 1719 osv. jorde- 1642c. 1645) [jfr d. jordbund, ävensom t. erdboden]
1) (numera föga br.) = -GRUND 1. Palmchron SundhSp. 116 (1642). Jordbottnen eller alfven. LbFolksk. 198 (1890).
2) (numera knappast br.) jordyta, mark. Beskåda wäl och märck hwad Jordebotnen runda / Han bär. Palmchron SundhSp. 26 (1642). Levertin Gest. 178 (1903).
(3, 6) -BRAND. [jfr d. jordbrand, t. erdbrand] (i sht i fackspr.) brand (i sht utan låga) i l. vid marken l. under jordytan. Möller 1: 621 (1782). Genom skogsbrand, förenad med jordbrand, förtäres i mer eller mindre mon det öfversta jordlagret. Düben Lappl. 470 (1873). särsk.
a) benämning på visst slag av skogseld, motsatt LÖPELD o. TOPPELD. Ahlström Eldsl. 431 (1879). Geete o. Grinndal 139 (1923).
b) i sht geol. gm självantändning uppkommen, underjordisk brand, i sht i stenkols- l. torvlager. JernkA 1832, Bih. s. 68. HeimdFolkskr. 10: 43 (1893).
c) (†) om underjordisk eld av vulkaniskt ursprung? Adlerbeth (1783) i MoB 5: 22. —
-BREV, se B.
(3, 7) -BRINK. jfr BRINK 1. Nilsson Ur. I. 3: 9 (1838). Endast få (fåglar) ha sitt näste .. i hålor uti jordbrinkar. Thorell Zool. 2: 176 (1861).
(8 a) -BRO. (jord- 1547 osv. jorda- 1726. jorde- 1644c. 1645) [fsv. iorþbro; jfr d. jordbro, isl. jarðbrú]
1) (i sht i fråga om ä. förh.) vägbank (över sanka ställen) byggd av jord; jfr BRO 1. G1R 18: 713 (1547). Hälsingbönderne måste förfärdiga Jordabroerne öfver Tröje myrorne. Broman Glys. 1: 54 (1726). UpplFmT 6: 93 (1910).
2) av jord byggd förbindelseled över vattendrag l. sänka o. d.; äv. om jordbank som får ligga kvar outgrävd vid grävning av ett dike o. d.; jfr BRO 3. ÅngermDomb. 2/5 1644, fol. 16. Jordbroar kallas de (broar) som i diken lämnas på åkertegarne, på de högsta ställen, til körslors förrättande. Fischerström 3: 140 (1783). Medan jag gjorde dessa iakttagelser, red jag öfver en kort jordbro fram till huset. Poë UnderlHist. 2: 184 (1881).
-BRUK, se d. o. —
(6, 7, 8 a) -BRUN. som har jordens (markens) bruna färg, brun som jord. Altarkläden ähre underst af hvitt lärfft medh jordbrunt samet. VgFmT II. 1: 69 (c. 1670). Landskapet är .. uppdelat i gröna och jordbruna rutor. Berg Spanskt 9 (1915). Jordbruna och solbrynta lantmän. Fogelqvist SöderkRom. 158 (1924).
(4) -BRYN, förr äv. -BRYNE. (numera i sht i fackspr.) om den översta jordytan; särsk. om gränslinjen mellan marken o. ngt däri nedstucket l. därur uppstickande; jfr -BAND. Ifrån Jordbrynen til 18 á 19. fots diup idel sand. VetAH 1742, s. 10. I högen funnos endast två stenar, af hvilka den ena låg .. i jordbrynet. VittAMB 1873, s. 153. VetAÅrsb. 1914, s. 250. särsk.
a) (†) i allmännare anv.: jordyta. Berch Hush. 166 (1747). Än upstiger jordbrynen mer eller mindre hastigt, och utgör högder af hvarjehanda förändringar. Fischerström 1: 281 (1779). Ehrenheim Phys. 1: 190 (1822).
b) (†) övergående i bet.: jordskorpa(n). Jordbrynens danande. Bergman Jordkl. 104 (1766).
c) (†) övergående i bet.: horisont. Wargentin ÅmVetA 1751, s. 26. Johansson HomIl. 11: 735 (1846).
(6, 7) -BRÄNNING. (förr) landt. bränning av det översta jordlagret i syfte att göra detta fruktbart; äv. om oavsiktligt brännande av jorden vid svedjande. Det gamla och nyttiga Åkerbruksgrepet med Jord-bränning och Svedjande. Serenius EngÅkerm. 148 (1727). All Jord-bränning undvikes (vid svedjandet) på det sorgfälligaste. NJournHush. 1792, s. 37. Arrhenius Jordbr. 3: 279 (1861).
(3, 6) -BRÖD. [jfr t. erdbrot; benämningen syftar på den efter rostning ätbara roten] (†) benämning på örten Cyclamen europæum Lin., alpviol; jfr -NÖT 2, -ROVA, -ÄPPLE 1 samt SVIN-BRÖD. Lilja FlOdlVext. 21 (1839).
(8 a) -BULT. (†) hoppackad massa av jord; jfr BULT, sbst.1 9. G1R 18: 107 (1546).
-BUNDEN, p. adj. (jord- 1828 osv. jorde- 16861919)
1) elektrotekn. till (1 o.) 6; om elektrisk apparat l. ledning o. d.: som är satt i förbindelse med jorden. TT 1900, M. s. 135.
2) till (1,) 4, 6, i överförd o. bildl. anv.
a) (i sht i vitter stil) om varelse som icke kan lyfta sig från marken: ”fängslad vid jorden”; motsatt: vingad. Wirsén i 3SAH 2: 654 (1887). Jordbundna larver. Östergren (1929).
b) bildl. (med anslutning till JORD 1 c β): fjättrad vid det jordiska l. timliga, som saknar andlig lyftning l. andliga intressen o. d.; realistisk, materialistisk. Bremer Strid 249 (1840). Allt det skefva och platta och jordbundna i hennes väsen. Lundegård Prom. 2: 131 (1893). En märkvärdigt jordbunden och materiell tro på ett jordiskt paradis. PT 1897, nr 290, s. 3. Överallt i .. (Hesiodus') skaldskap talar det sunda, jordbundna bondförståndet. Grimberg VärldH 2: 160 (1927).
3) [jfr STENBUNDEN] (†) till 7, 8 a: blandad med jord. Jordbunden eller jordvallad sten. 2VittAH 14: 5 (1828, 1838).
(1 c) -BUREN l. -BOREN, p. adj. (i sht i vitter stil) född av l. på jorden, jordisk; äv. i överförd o. bildl. anv. Helios' jordburne son (dvs. Faëton). SGSchyberg i 2SAH 12: 281 (1827). Enligt en .. hos vestgermanerna gängse saga .. ledde folket sitt ursprung från den jordborne Tuisto. NF 5: 1100 (1882). En de tunga, jordbårna drifternas konsert från dofva strupar. Rosenius Naturst. 4 (1897). Landsm. 1911, s. 517.
(6) -BYGGARE.
1) person l. annan i mänsklig gestalt tänkt, levande varelse som bor (i hålor) i jorden; särsk. folklor. o. i folkligt språk, om vättar, troll, tomtar o. d. Vitror .. hollas .. för allt ett med jordbyggare. NorrlS 1: 99 (1798). Dessa jordbyggare (dvs. i jordkulor levande människor) förekomma inom (bl. a.) Albo härad. Ymer 1916, s. 203. Norrl. 14: 49 (1926).
2) zool. i pl., om vissa solitära getingarter som bygga bo i jorden. ArkZool. III. 17: 60 (1906).
(5) -BYTE. (jord- 1600 osv. jorda- 15901925. jorde- 1554c. 1770) [fsv. iordha byte] i sht kam. byte (skifte) av jord(områden). G1R 24: 429 (1554). Vij haffve giortt ett jordebyte medh thenne vår tro tiänere .., Tydicke Jönsson. Därs. 29: 96 (1559). Ärenden rörande jordförvärv samt jordbyten och försäljning av fast egendom. SFS 1917, s. 2384. Ssg: jordbytes-brev. (i fråga om ä. förh.) dokument som rör jordbyte; fastebrev å jordbyte. Rydberg Jönk. 20 (1880). TurÅ 1904, s. 183. —
-BÅGE. särsk. [jfr d. jordbue] (numera knappast br.) byggn. till 4: omvänd valvbåge i byggnadsgrund. Rothstein Byggn. 403 (1859). WoJ (1891).
-BÄDD.
1) (†) till 7: jordlager; jordavlagring; äv. allmännare: geologiskt lager. Ibland händer, att den öfre jordbädden är sämre, och den nedre bättre (för växtligheten). Wallerius Åkerbr. 191 (1761). Ända in i Holland och Westphalen finnas uppsvämmade jordbäddar med lemningar från urverlden. Bredow AllmH 1: 15 (1814). Dalin (1852; med hänv. till jordlager). särsk. i utvidgad anv., om hela jordskorpan. Bergman Jordkl. 2: 283 (1774).
2) till 8 a: bädd (se d. o. 6, 8) av jord; särsk. trädg. o. landt. underlag av jord för sådd o. plantering av växter. (Gravfyndet) var betäckt med en 50 centimetres tjock jordbädd. Nilsson Ur. I. 3: 19 (1843). De ämnen, som skall utgöra jordbädden för persike-träd. Lundström Trädg. 219 (1852). LAHT 1927, s. 594.
(1) -BÄLTE. [jfr d. jordbælte] (föga br.) geogr.
1) om var särskild av de fem delar vari jordklotets yta med hänsyn till klimatet tänkes delad av med ekvatorn parallella cirklar; zon. Den nordliga halfvan af det heta Jordbältet. Landell Bligh 32 (1795). HeimdFolkskr. 75: 6 (1902).
2) allmännare: del av jordytan i dess helhet l. av landområde o. d. som (ungefärligen) begränsas av två parallellcirklar. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 93 (1854). Kina är deladt i tre zoner eller jordbälten. LfF 1900, s. 198.
(8 a) -BÄNK.
1) för visst ändamål anlagd bädd o. d. av jord; jfr BÄNK I 2, 3; numera bl. (i fackspr.) om dylik upphöjning av jord som bildar grund för en byggnad; förr särsk. om jordbädd för såning l. plantering. BoupptSthm 4/11 1675. I trägården låter man vid slutet af thenna månaden (dvs. februari) laga til plantlagerna och jord-bänkarna. Broocman Hush. 1: 80 (1736). Manbyggnad af plank i en våning på grund af kantstenar och jordbänk. PT 1911, nr 222 B, s. 4.
2) av jord bestående bänk (se d. o. II). KrigVAT 1838, s. 324. Finnarna lågo äldst på djurhudar på marken, senare på jordbänkar. Fatab. 1917, s. 190.
(3, 6) -BÄR. (jord- c. 1550 osv. jorde- 1755c. 1870)
1) (†) i allm., benämning på bär (av låga örter) som växa nära marken. Berch Hush. 181 (1747). Åkerbär, de mest välsmakliga af alla jord-bär. Palmblad LbGeogr. 117 (1835).
2) [fsv. iordhbär; jfr d. jordbær, nor. jordbær, jardbær, t. erdbeere] (numera nästan bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter, i sht i Götal.) benämning på ”bären” av örten Fragaria vesca Lin., smultron; äv. om själva växten; jfr JORDGUBBE 1. 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550). För Golesoot .. Må man siuda Jordbär medh thesz rötter vthi Wijn eller Ööl, och gifwa then siuka. Månsson Åderlåt. 34 (1642). (Lat.) Fragaria .. Suecis Smultron. Smolandis Jordbär. Linné Fl. nr 414 (1745). Jordbär .. äro en vanlig rätt med mjölk eller vin dertil. Rothof 469 (1762). Nycander GHerrg. 9 (1912).
3) (†) i uttr. stora jordbär, om jordgubbar (se d. o. 1 d). Lind (1749; under erd-beer).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hjortron. Hiorth Linné ÄtVäxt. 29 (1752; fr. Hälsingl.). Wiström VäxtnDal. 4 (1907; fr. Dalarna).
5) (föga br.) bot. frukt av ”jordbärsträdet” (se d. o.). Torpson Eur. 2: 393 (1896). Ssgr (till -BÄR 2): jordbärs-femfingersört. (†) örten Potentilla rupestris Lin., klippmura. Bromelius Chl. 93 (1694). -gräs. (-bär- 16381683. -bärs- 16941764) (†) växten Fragaria vesca Lin., smultronört. Franckenius Spec. C 2 a (1638). Bromelius Chl. 31 (1694). Ekblad 129 (1764). -stånd. Lind (1749). Fries BotUtfl. 3: 220 (1864). -träd. [jfr d. jordbærtræ] (föga br.) bot. det i södra Europa växande trädet Arbutus Unedo Lin., vars frukter likna smultron; jfr -bär 5. Torpson Eur. 2: 354 (1896). -vatten. (-bär- 1547. -bära- 1628. -bäre- 1547) (†) (ss. läkemedel användt) vattenavkok på smultron. G1R 18: 594 (1547). Månsson Ört. 148 (1628).
(3, 6) -BÄVAN. [fsv. iordha bävan] (†) jordbävning. LPetri 2Post. 97 a (1555). Schroderus Comenius 80 (1639).
(3, 6) -BÄVANDE, n. (†) jordbävning. Stoort jordhbäwande skall wardha mongastadz. Luk. 21: 11 (NT 1526). Linc. Iii 5 a (1640).
-BÄVNING, se d. o. —
(7) -DAL. (föga br.) geol. o. geogr. dal som uppkommit gm erosion i jordlager. De Geer SkGeogrUtv. 35 (1896).
(8 a) -DAMM, sbst.1, r. l. m.
1) motsv. DAMM, sbst.1 I 1: av jord uppförd fördämning. Gadd Landtsk. 1: 250 (1773). TT 1878, s. 226.
2) motsv. DAMM, sbst.1 I 2: vall o. d. av jord. KrigVAH 1842, s. 76. Nordensvan Mainfältt. 15 (1894).
(8 a) -DAMM, sbst.2, n. (†) fint fördelad jord, jordstoft. Stridsberg Åkerbr. 5 (1727).
-DEL. (jord- 17531882. jorda- 15401792. jorde- 15741762. jords- 16731784) [fsv. iordhdel (i bet. 3)] särsk.
1) (numera knappast br.) till 1: del av jordklotet; världsdel. Bergklint MSam. 2: 5 (1784). Bremer GVerld. 4: 8 (1861).
2) (tillf., †) till 1 c, 8 a (α), om den jordiska delen av en människa, kropp. Fast Döden hennes Kropp, Jords-delen öfwerwan, / Är Siälen lell hoos Gudh. Lucidor (SVS) 297 (1673).
3) (†) till 5: jordstycke, jordområde; jordlott. SkaraStiftJordeb. 44 (1540). (Jag) bytte bort den lilla jordedelen i Kränckebo, för ett bättre bruk i Sunnervrå. VDAkt. 1722, nr 401. LBÄ 44—50: 70 (1801).
(5) -DELNING. (jord- 1755 osv. jorda- 1663)
1) i sht kam. uppdelande o. utskiftande av jord i (bestämda, avgränsade) ägolotter; särsk.: jordavsöndring, jordavstyckning. Stiernhielm WgL 108 (1663). Den sig för sent infinner i Libyens bördiga plöjland / När jorddelningen skett, han skall sig ångra för visso. Carlstedt Her. 2: 128 (1833). Förslag till lag om skifte af jord, omfattande så väl laga skifte som de sekundära jorddelningarna. SFS 1911, Bih. nr 6, s. 10. Därs. 1925, s. 599.
2) (†) indelning av jord efter arealens storlek (i mark-, öres- och örtugsland). Botin Hem. 1: 21 (1755). Lagerbring 1Hist. 2: 589 (1773). Ssgr (till -DELNING 1): jorddelnings-förrättning. kam. -lag, r. l. m. kam. o. jur. -lagstiftning. kam. o. jur. -mål. i sht jur. mål l. ärende rörande jorddelning. SFS 1926, s. 612.
(1) -DIAMETER. i sht astr. VetAH 1746, s. 225. Lindhagen Astr. 532 (1861).
(8 a) -DOCKA, r. l. f. tekn. = -STÖT, sbst.2 Stål Byggn. 1: 149 (1834). Ikonen (1889).
(8 a) -DOFT.
1) (†) jordstoft. Bergman Jordkl. 2: 417 (1774).
2) (i sht i vitter stil) doft (lukt) av jord. Landsvägsresan hade under den hastiga färden bjudit på .. en friskt kryddad jorddoft. Blomberg Uvd. 12 (1917). Reuter SedAnn. 112 (1927).
(8 a) -DOSERING. (i fackspr.) av jord bestående dosering; jfr -SLUTTNING. König Mec. 142 (1752). VL 1894, nr 34, s. 2.
(6, 7) -DRAGA, -ning. (folklor. o. i folkligt spr. i vissa trakter) i syfte att bota en sjukdom (i sht engelska sjukan) draga (ett barn) gm en öppning mellan marken (l. bottnen av en i marken grävd grop) o. en båge bestående av utskurna grästorvor l. av en trädrot. De vanligaste sätten att bota ”riset” (hos barn) äro att smörja eller jorddraga. Landsm. VII. 2: 4 (c. 1820). EtnolStHammarstedt 178 (1921: -dragning; fr. Medelpad).
(5) -DROTT, förr äv. -DROTTEN. (jord- 1705 osv. jorda- 1862) [jfr d. jorddrot] (numera i sht i vitter stil) person som äger stora jordområden, stor jordägare l. egendomsherre; förr (o. urspr.) äv. allmännare: jordägare (särsk. i hans förhållande till de underlydande). Serenius Hh 1 b (1734). Den hörsamhet och lydnad som (den danske) fästebonden är sin Jorddrott skyldig. LittT 1795, s. 306. Skattmästaren klagar, att .. de nye jorddrottar, som uppstått i landet, tillgripa näfrätten till hägn för sin frälserätt. Rydberg Faust 251 (1878). Lottens far, yngste sonson till den stora jorddrotten, hovmarskalken Brenner på Larsbo. Bergman LBrenn. 32 (1928). (†) Fast han (dvs. Adam) en Jorddrot war af en så fruchtbar by (dvs. Eden). Spegel ÖPar. 45 (1705).
(3, 6) -DUVA. zool. individ l. art av till underfamiljen Columbinæ av duvornas familj hörande släkten, vilka huvudsakligen leva på marken. Egentliga jordduvor, duvor hörande till släktet Geotrygon Lin. Rödbruna jordduvan, Geotrygon montana Lin. 1Brehm 2: 357 (1875). FoFl. 1929, s. 101.
(3, 6) -DÖN. [fsv. iordhdyn, iordha dyn; jfr d. jorddøn] (†) dån i marken; jordskalv. Och skola bliffua pestilentie och hunger, och iordhdöön mongastadz. Mat. 24: 7 (NT 1526; Bib. 1917: jordbävningar). Jord-dön höres här (dvs. på Frösön) ofta om Vintren, .. men är ej annat än brakande i Storsjön, då vatnet faller undan och isen sätter sig derefter. Hülphers Norrl. 2: 82 (1775).
(5) -EGENDOM~002, äv. ~200.
1) (i sht i fackspr.) egendom (se d. o. I 2) bestående i jord. En främling (i Amerika) .. kan aldrig bättre använda sina penningar, än at lägga ner dem i jordegendom. LittT 1796, s. 164. Grimberg VärldH 4: 281 (1930).
2) (i sht större) landtgård, landtgods; jfr EGENDOM I 3. Möller (1790). Han var egare af betydliga jordegendomar. Svedelius i 2SAH 55: 401 (1878). LAHT 1900, s. 10.
(3, 6) -EKORRE~020. zool.
1) [jfr eng. ground-squirrel, ävensom det nylat. släktnamnet Geosciurus] om vissa till familjen Sciuridæ hörande, i Amerika, Afrika o. norra Asien levande gnagare som utmärkas därigm att de vistas på marken; i sht om till släktet Tamias Ill. (Eutamias Trt.) hörande arter. Kalm Resa 2: 419 (1756). Den amerikanska jordekorren (T(amias) americanus). (Stuxberg o.) Floderus 3: 266 (1903). I de västra delarna af Sydafrika finnes en äkta jordekorre .., Geosciurus capensis. VetAÅrsb. 1918, s. 284. 4Brehm 4: 623 (1923).
2) (†) om en liten variant av den vanliga ekorren, Sciurus vulgaris Lin. Leijonflycht (1827). Ssg (till -EKORRE 1): jordekorr(e)-släkte. särsk. om släktet Tamias Ill. (Eutamias Trt.). NF 4: 320 (1880).
(1) -EKVATOR. i sht astr. jordens ekvator. 3NF 6: 514 (1926).
(3, 6) -ELD. (jord- 1690 osv. jorde- c. 1710) [jfr d. jordild] (i sht i fackspr.) = -BRAND. KKD 3: 217 (c. 1710). En del af denna bärande mark hade lidit stor skada, af en för 14 dagar sedan upkommen jordeld. Hülphers Dal. 193 (1762). Engström Häckl. 228 (1913); möjl. till b. särsk.
a) = -BRAND a. Bergv. 1: 408 (1690). Juhlin-Dannfelt 357 (1886).
b) (i sht i vitter stil, föga br.) eld som bryter fram ur jorden vid vulkanutbrott; jfr -BRAND c. Ling As. 210 (1833). Hildebrand Isl. 116 (1867).
(1, 6) -ELEKTRICITET. (föga br.) fys. om elektriska fenomen i jordatmosfären o. jordskorpan. LfF 1912, s. 173.
(6 b) -ELEKTROD. elektrotekn. vid elektrisk anläggning: till jorden ansluten elektrod. 2NF 33: 1124 (1922).
(6, 7) -FALL. (jord- 1639 osv. jorda- 16991729. jorde- 17071726) [jfr d. jordfald (i bet. a)]
a) (numera i sht geol. o. geogr.) instörtande l. hopsjunkning av (del av) jordskorpan; äv.: jordras, jordskred; förr äv. övergående i bet.: jordskalv; förr äv. bildl. Schroderus Comenius 80 (1639). Dahlstierna (SVS) 105 (1698; bildl.). Tränne hästar, hwilka Jordfallet tryckte vpp ifrån gålfwet til taket. Hiärne 2Anl. 225 (1706). (Floden) förorsakade .. stora Jordfall. Mörk Ad. 1: 173 (1743). En grotta, efter utseende bildad genom ett jordfall. Berzelius Res. 206 (1819). Östergren (1929).
b) geol. o. geogr. konkret: dolin; jfr jordfalls-håla, -tratt. Serenius F 4 b (1734). JernkA 1832, Bih. s. 39. 3NF 11: 462 (1929). Ssgr (geol. o. geogr.): jordfalls-håla. = -fall b. Nathorst JordH 264 (1890). Östergren (1929). -tratt. trattformig dolin; jfr -fall b. Nathorst JordH 388 (1890). 2NF (1910).
-FAST, adj. (jord- c. 1645 osv. jorde- 1618) [jfr (i bet. 3) d. jordfast, isl. jarðfastr, t. erdfest]
1) (†) till 3: som utgör fast mark l. tillhör fasta landet. Jordfast Grund. Lucidor (SVS) 183 (1672). Om skeppsbord är man liksom i en annan verld, der man glömmer den jordfastas förtretligheter. Trolle Duvall 1: 357 (1875).
2) (†) till 5: knuten vid jorden; särsk. om administrativt område o. d.: territoriell. VDAkt. 1774, nr 183. Kommunen .. som så vida är jordfast, att den nödvändigt föreställer den lokala korporationen. Geijer I. 4: 391 (1839). Den jordfasta .. aristokratien. Frey 1846, s. 526. särsk. i uttr. jordfast egendom, jordegendom. VDAkt. 1739, nr 340.
3) till 6: som är (orubbligt) fastsittande l. fäst i (l. vid) marken; som icke (utan stor svårighet) låter rubba sig. Jordfasta stenar, hällar. Jordfasta fornlämningar. SUFinlH 5: 363 (1618). Gårds tomten är jordfasta hällor. NorrlS 1: 56 (c. 1770). En jordfast bro öfver grafven. Uppl. 1: 585 (1905). särsk. i oeg. o. bildl. anv.
a) fast, rotfast, orubblig, bestående o. d. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 6 (1853). Ty hon (dvs. rosen) står i rödt som hvitt / Jordfast qvar uti ditt minne. CVAStrandberg 1: 219 (1856). En mångtusenårig, jordfast kultur. Athena 77 (1917).
b) (i sht i vitter stil) ”som håller sig vid jorden”; konkret, realistisk; materiell; jordbunden (se d. o. 2 b). SvLittFT 1834, sp. 817. Vingar har hvart snille, / Och jemväl det, du jordfast finna ville. CGStrandberg 88 (1861). (Walther v. d. Vogelweides) kärlekspoesi har en ideal karakter, men sväfvar ej därför i molnen, utan har en jordfast konkretion. PT 1910, nr 98 A, s. 3. Avledn.: jordfasthet, r. l. f. till -fast 3.
(5) -FASTIGHET~002 l. ~200. (i sht i fackspr., mindre br.) jordbruksfastighet. Björnstjerna Beskattn. 114 (1832). EkonS 2: 154 (1895).
(6, 7) -FETMA, r. l. f. [jfr d. jordfedme] (†) om mineral av organiskt ursprung, tillhörande petroleumgruppen, särsk. om asfalt, nafta o. d.; bitumen; äv. i utvidgad anv., om andra mineral som i fråga om förekomst, utseende l. konsistens påminna om de nämnda, ss. bärnsten, ambra, svavel m. fl.; jfr -BECK 1, -FETT samt FETMA, sbst. 5 b α. Cronstedt Min. 6 (1758). Af Jordfetmor .. får jag anmärka: Bernsten .. Bergbeck .. Kolm .. Stenkol .. Blyerts .. Bräntorf. Fischerström Mäl. 310 (1785). Bitumen, Berg- eller Jord-fetma. Brander NatH 141 (1785). (Andrarums alunskiffer innehåller icke) så mycken jordfetma, att den blir brännbar i samma grad som vanlig alunschiffer. Svea 1: 56 (1818). Dalin (1852).
(6, 7) -FETT. [jfr t. erdfett] (†) = -FETMA. SundhetscollBer. 1857, s. 195.
(3, 6) -FIKON. (†) örten Lathyrus tuberosus Lin.; jfr -KASTANJ 2, -MANDEL 1, -MUS 2, -NÖT 3. Franckenius Spec. C 2 b (1659). Lindfors (1815).
(5) -FJÄRDING. kam. jfr FJÄRDING 2 a. PT 1910, nr 67 B, s. 2. SFS 1911, nr 40, s. 4.
(6) -FLY, n. zool. individ l. art l. släkte av den till familjen nattflyn (Noctuidæ) bland fjärilarna hörande underfamiljen Euoxinæ, som bl. a. utmärker sig därigm att hithörande fjärilars larver leva i jorden; särsk. om arter av det i Sv. förekommande släktet Rhyacia Hb. (Agrotis O.). Stora jordflyet, Rhyacia (Agrotis) pronuba Lin. HandtvLBl. 1905, s. 258. 4Brehm 14: 76 (1931). Ssg: jordfly-larv. På sina håll förorsakas rätt stor skada (på betorna) av .. jordflylarver. LAHT 1920, s. 117.
(7) -FLYTNING. [jfr d. jordflydning] geol. skred av vattendränkt jordmassa (flytjord). Högbom Norrl. 226 (1906). Smith VegHögfj. 5 (1920). särsk. (numera föga br.) konkret: gm jordflytning bildad formation o. d. TurÅ 1918, s. 254.
(7, 8 a) -FLYTTNING. tekn. uttagning o. transport av jordmassa (vid grävnings- l. schaktningsarbeten o. d.). BtRiksdP 1890, 6Hufvudtit. s. 52. TeknVet. VoV. 2: 293 (1928).
-FLÄCK.
1) till 3 c o. 5: mindre jord- l. landområde; jfr FLÄCK, sbst.1 3. LBÄ 42—43: 17 (1800). Denna jordfläck, som vi kalle norden. Böttiger 4: 130 (1847, 1869). Skanör .. har åter rest sig ur askan; det ligger något rörande i en dylik kamp för den ärfda jordfläcken. VLS 192 (1888). Östergren (1929).
2) till 7 (b): ”plätt” av jord (i motsats till bärg, sten o. d.). De små jordfläckarna, som ännu lågo kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar. Lagerlöf Holg. 2: 267 (1907).
3) till 8 a: fläck (se FLÄCK, sbst.1 1 a) av jord. Kappsäcken och valltrappen torkas, .. ler- och jordfläckar borttagas med en borste. Spak HbFältartill. 120 (1873). särsk. sjöt. i oeg. anv.: mörk fuktfläck på segel o. d. som fått ligga beslaget o. torka; jfr -SLAG, sbst.1 2. Oxenstierna Vanderdecken 18 (1865). Ekelöf Ordl. (1898).
(8 a) -FLÖTE. (†) jord som medföljer en älv o. d.; jfr FLÖTE, sbst.2 1. Dalin Hist. 2: Föret. 9 (1750).
(6) -FOLK. (jord- 1881 osv. jorda- 1880) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll.: övernaturliga väsen som tänkas bo i jorden (dvärgar, vättar, tomtar o. d.); äv. om gengångare. Wigström Folkd. 1: 151 (1880; om gengångare). Ett illa beryktadt ställe, der trollen och jordfolket drefvo sitt spel. Schröder MinnSkog. 71 (1888).
-FORM; pl. -er. särsk.
1) (†) till 3, 7 a: geologisk formation. Professor Nilsson .. har .. skildrat jordformen i det sydöstra Skåne. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 304.
2) (†) till 8 d β; i uttr. i jordform, i form av oxid. Rinman 2: 520 (1789).
(3, 7 a) -FORMATION. (numera knappast br.) geol. geologisk formation. SvT 1852, nr 154, s. 2. MosskT 1887, s. 137.
(8 a) -FORMIG. (†) av samma struktur som jord; jordartad. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 236. Rebau NatH 3: 16 (1879).
(8 a) -FRI. (i sht i fackspr.)
a) om sand l. grus l. lera o. d.: fri från mylla. Torr och jordfri sand. Hahr HbJäg. 173 (1865). Juhlin-Dannfelt 401 (1886).
b) allmännare: fri från vidhäftande l. inblandad jord. SD(L) 1897, nr 531, s. 3. Hö skall .. vara jordfritt och icke mögligt. SFS 1924, s. 225. särsk. arkeol. om gravröse: uppförd uteslutande av sten. De ordfria rösena eller stenkumlen. Almgren Fornl. 27 (1904). UNT 1928, nr 9921, s. 1. —
-FRUKT. (jord- 1722 osv. jorde- 16751676) [jfr d. jordfrugt]
1) (†) till 3 (b); i allm.: frukt (växtlighet) som marken bär, ”jordens frukt”; äv. bildl. Schultze Ordb. 1347 (c. 1755). (De lägre växterna bliva) landets (dvs. Lapplands) verkliga jordfrukter eller kärnan af Lappska vegetationen. VetAH 1810, s. 111. Wallin 1Pred. 1: 176 (c. 1830; bildl.).
2) (†) till 3, 6; om frukter (l. grönsaker) som växa på l. nära jorden; ofta motsatt: trädfrukt. Amer. 21 (1675). Intet bärande träd, ingen jordfrukt qvarlemnades (av de skövlande soldaterna) på marken. Kolmodin Liv. 2: 204 (1832).
3) (numera mindre br.) till 6: rotfrukt. Denna jord-frucht Potatoes .. planteras uti fet och diup mull. Alströmer Får. 64 (1727). Jord-fruckter växa här (dvs. i Sävsnäs finnmark) nog, i synnerhet Rofvor. Hülphers Dal. 308 (1762). SFS 1912, s. 871. Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.).
(5) -FRÅGA, r. l. f. fråga som innefattar beredande av jordtillgång för jordbruk m. m. gm uppodling, skiftning, underlättande av jordförvärv, lagstiftning om äganderätt o. arrende m. m. SFS 1921, s. 274. särsk. i sg. best., om sammanfattningen av dylika frågor ss. ett socialt o. politiskt problem. Jordfrågans aktuella problem. BtRiksdP 1912, XIII. 4: nr 13, s. 1.
(7 (b)) -FUKTIGHET~002 l. ~200. (i sht i fackspr.) fuktighet (väta) som jorden innehåller. LAHT 1898, s. 77. Fennia XLIII. 2: 94 (1921).
(6) -FUNNEN, p. adj. arkeol. om fornsak: funnen i jorden. Montelius SvFornt. 1: 8 (1874). RedNordM 1926, s. 32.
(8 a) -FYLLNAD. (i fackspr.) vanl. konkret; jfr -FYLLNING. Carlén Köpm. 1: 310 (1860). Graven består av en jämn jordfyllnad innanför en gles .. fotkedja av meterstora block. UpplFmT 9: 6 (1922). — —
(8 a) -FYLLNING. (i fackspr.) vanl. konkret; jfr FYLLNING 1 a. Gadd Landtsk. 3: 57 (1777). Ett rum i undervåningen hade golf af tegelsten, ett annat af jordfyllning. Brunius Metr. 326 (1854). Sthm 1: 345 (1897).
(6) -FYND. [jfr d. jordfund] arkeol. fynd som anträffats i jorden; äv. koll., om ett flertal föremål funna på samma ställe. Weste (1807). Uraktlåtandet att anmäla och Kronan hembjuda Jordfynd och Bottenfynd. Iduna 5: 126 (1814). Kammar förekomma .. i våra jordfynd från medeltiden. Hildebrand Medelt. 1: 487 (1884). Flodström SvFolk 281 (1918).
(3, 6) -FÅGEL. zool. fågel som huvudsakligen vistas på marken; jfr MARK-FÅGEL. Thorell Zool. 2: 191 (1861). Stenskvättan är .. i grunden jordfågel. Rosenius SvFågl. 1: 22 (1913).
-FÅNG, -FÄRD, se B.
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f. [jfr d. jordfarve, t. erdfarbe]
1) till 6, 7, 8 a: färg som jorden har l. som liknar jordens. Hela Hufvudet (hos bilarven) så väl som kroppen antager en lius jord-färg. Triewald Bij 51 (1728). Lind 1: 648 (1749). Osådda markers jordfärg. Rosenius Naturst. 24 (1897).
2) i sht tekn. o. mål. till 8 b: jordart som användes ss. färgämne l. ur vilken färgämne beredes; av jordart beredt färgämne; jfr TERRA-FÄRG. Hvita, svarta, bruna, röda och gröna jordfergor ifrån Vestergiöthland. Bromell Berg. 4 (1730). De kulörta färgerna kunna efter sin kemiska sammansättning indelas i jordfärger, metallfärger, lackfärger och tjärfärger. Elge BoktrK 102 (1915).
(6, 7, 8 a) -FÄRGAD, p. adj. (-färga 1538. -färgad 1782 osv.) [jfr d. jordfarvet, ävensom t. erdfarbig] som har jordens l. markens färg; gul l. brun l. grå i sådana nyanser som förekomma hos marken l. myllan; jfr -BRUN, -GRÅ. VarRerV 21 (1538). De australiske känguruerna äro sand- eller jordfärgade. Skogvakt. 1893, s. 78. —
-FÄSTA, v., -else (†, Lind 1: 61 (1738; i bet. 2 l. 3), Strinnholm Hist. 5: 8 (1854; i bet. 2)), -ning (se d. o.). [jfr d. jordfæste (i bet. 2 lånat från sv.)]
1) (föga br.) till 3, 6, 7 b: fästa (ngt) i l. vid jorden; förr äv. i pass. med intr. bet.: fastna i jorden; äv. mer l. mindre bildl. En försichtig Trägårdsmästare .. skakar på the nedersatta trän, at the måga jordfästas. Vassenius Alm. 1748, s. 29. När Vikar frågade om han inte skulle köpa gård med jord, svarade han: — Jag vill inte ha tak, och jag vill inte bli jordfäst. Strindberg NSvÖ 1: 12 (1906). särsk. i överförd anv.: binda (en död) vid jorden, så att han icke kan gå igen. Hela slägten skulle hvar och en taga en sten och lägga på den döde, för att jordfästa honom. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 425 (1868). OoB 1894, s. 160.
2) [jfr 1 slutet samt FÄSTA, v., 4 a α β'] (numera föga br.) till 6 (a): begrava (ngn l. ngns kropp l. stoft o. d.); i sht i fråga om begravning i vigd jord. Lind 1: 61 (1738); möjl. till 3. Möller (1745). Adlerbeth Ov. 345 (1818). Död- och begrafningsboken .. skall .. omfatta alla under året inom församlingen aflidna eller begrafna (jordfästade) personer. SFS 1910, nr 144, s. 11; jfr 3. Östergren (1929). särsk.
a) i uttr. jordfästa i stillhet; jfr BEGRAVA II 1 a β. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 28, s. 7.
b) i oeg. o. bildl. anv. Törneros Brev 2: 390 (c. 1825; uppl. 1925). Han hade själf utan tvekan jordfäst sin dåraktiga böjelse. Fahlcrantz Kyrkoh. 265 (1907).
3) till 6 a; om präst l. annan till förrättningen i fråga berättigad person: utföra det i samband med begravning föreskrivna religiösa l. borgerliga ceremonielet över en avliden; läsa begravningsformuläret över (ngn l. ett lik); jfr BEGRAVA II 1 b. VDAkt. 1711, nr 113. Den 3 maj 1829 afled hon (dvs. Leopolds hustru), och elfva dagar derefter jordfästes hennes stoft af Franzén. Wirsén i 3SAH 2: 569 (1887). I särskild, mindre högtidlig ordning skola dödfödda barn jordfästas. SFS 1894, nr 36, s. 3. Hallström Händ. 226 (1927).
(3, 6, 7 b) -FÄSTE. fäste i jorden; äv. konkret. Böttiger 6: 258 (1836; i bild). De höga barrträden, som, omslutande klippblocket, stå der med ringa jordfäste. Ljunggren i 2SAH 50: 225 (1874). Högberg Vred. 1: 195 (1906).
-FÄSTNING. vbalsbst. till -FÄSTA.
1) (numera föga br.) till -FÄSTA 2: jordande (av lik), begravning. Lind 1: 1091 (1749); möjl. till 2. SFS 1910, nr 144, s. 11. särsk. i uttr. jordfästning i stillhet, jfr BEGRAVNING 1 a β. SFS 1894, nr 36, s. 3. Östergren (1929).
2) till -FÄSTA 3: av präst l. annan därtill berättigad person förrättad religiös l. borgerlig ceremoni varigenom en avliden(s lik) jordfästes (se -FÄSTA 3). Frikyrklig, borgerlig jordfästning. BoupptSthm 28/2 1681. Förrätta den så kallade jordfästningen med de vanliga orden: Af jord är du kommen (osv.). Rydén Pontoppidan 482 (1766). Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det till efterrättelse. SFS 1926, s. 969. Ssgr: jordfästnings-bruk. jfr -ceremoni. Iduna 9: 112 (1822). -ceremoni. -förrättare. -kapell. jfr gravkapell 2. Höjer Sv. 2: 1487 (1881). -ritual.
(1 c) -FÖDD, p. adj. (jord- 18141833. jorde- 18971905) [jfr d. jordfødt] (i vitter stil) stammande från jorden; jfr -BUREN; äv. substantiverat, om människa(n). SkaldGuden Brage skall (dig, Gylfe) bjuda, / att Valhalls toner för jordfödde slå. Ling Gylfe 4 (1814). Lindra själens jordefödda trånad. Wulff Petrarcab. 149 (1905).
(6 a) -FÖRA. (†) föra (ngn) till graven, begrava. Hans Salighe .. lekamen wil nu .. ährliga Jordförd warda. Wallius Bielke 35 (1623). VDAkt. 1724, nr 212.
(6 b) -FÖRBINDA, -ning (se d. o. 2). elektrotekn. förbinda (elektrisk ledare) med jorden; i sht i pass. TT 1900, M. s. 134. Jordförbundna ledningar. Elfving Starkstr. 202 (1909). FFS 1930, s. 434 (: jordförbindas).
-FÖRBINDNING.
1) (†) till 8 a: fästande, sammanfogande av jord- (massa) så att den icke glider l. rubbas. (En byggmästare bör känna) Huru Jord-förbindning giöres under en stor Jord-Massa, som bakom en Muur lagd är at förekomma Murens skiufning vid blöt Jordmån. Carlberg SthmArchitCont. E 3 b (1740).
2) elektrotekn. vbalsbst. till -FÖRBINDA; äv. konkret. Jordledning eller jordförbindning skall vara så anordnad, att (osv.). SFS 1902, nr 137, s. 3. 2NF 37: 414 (1925).
(5, 7 b) -FÖRBÄTTRING. i sht landt. grundförbättring (se d. o. 1), innefattande äv. nyodling, dikning o. torrläggning; jfr -BLANDNING 1 a. Serenius EngÅkerm. 61 (1727). Vid alla jordförbättringar är gödsel en vigtig del. Lundström Trädg. 151 (1852). EkonS 2: 95 (1895). Nyodling eller annan jordförbättring. Hellström NorrlJordbr. 128 (1917). Ssgr: jordförbättrings-arbete. i sht landt. FFS 1919, nr 100, s. 3. -medel. landt. material (t. ex. märgel, lera, dyjord o. d.) som tillföres jorden för att förbättra den. Bergstrand Geol. 139 (1859). SFS 1926, s. 44. -värde. ekon. ökat värde som en jordbruksfastighet får gm jordförbättring. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 80, s. 1. SFS 1914, s. 867.
(5) -FÖRDELNING. (i sht i fackspr.) Carlstedt Her. 2: 128 (1833). Jordfördelningens betydelse för samhället. LAHT 1900, s. 5.
(5) -FÖRLÄNING. äv. konkret. NF 4: 223 (1880; konkret). Hellström NorrlJordbr. 107 (1917; konkret).
(5) -FÖRMEDLING. jfr -ANSKAFFNING. HemSv. 1909, s. 10. SFS 1920, s. 774. Ssgr: jordförmedlings-byrå. jfr byrå 3. SFS 1911, nr 121, s. 8. -fond(en). benämning på en 1907 inrättad statsinstitution som åt hushållningssällskap m. fl. lämnar förlagslån för inköp av jordområden vilka äro lämpliga att utstycka till egna hem. SFS 1907, nr 49, s. 1. Därs. 1924, s. 20. -lån. lån ur jordförmedlingsfonden. LfF 1914, s. 22.
(8 a) -FÖRSKANSNING. mil. fältbefästning uppförd av jord; jfr -BEFÄSTNING. Hazelius Bef. 161 (1836). Spak HbFältartill. 223 (1873).
(5) -FÖRVÄRV. äv. konkretare. Om jordförvärfvet för den enskilde göres beroende af de makthafvandes goda vilja. LAHT 1895, s. 275. De stora, spekulativa jordförvärfven af aktiebolag. EkonS 2: 130 (1895). Boëthius HistLäsn. 2: 123 (1898). FFS 1922, s. 1126.
(3, 6) -GALLA, förr äv. -GALLE. [jfr d. jordgalde (i bet. 1)]
1) (†) den i medicinen använda örten Erythræa centaurium Pers. 2LinkBiblH 4: 67 (c. 1550). Juslenius 437 (1745).
2) (†) örten Gentiana campestris Lin., fältstålört; äv. om arten Gentiana amarella Lin., ängsstålört (av äldre botaniska förf. icke skild från G. campestris); jfr -HUMLE 4. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Rothof 216 (1762). jfr: Jordgalla .. fordom benämning på Gentiana amarella L. NF (1884).
3) bot. o. farm. örten Gratiola officinalis Lin.; äv. om den därav beredda drogen. PH 11: 287 (1777). Liljeblad Fl. 232 (1792; om drogen). Lindgren Läkem. (1920; om drogen). Ssg (till -GALLA 3): jordgalla-ört. farm. drog av jordgalla. SPF 1859, s. 480. SFS 1922, s. 495.
(3, 6) -GALTAR, pl. (-galter 1751) bot. örten Spiræa filipendula Lin., brudbröd; jfr GALT-KNAPP 2. Linné Sk. 240 (1751). Dybeck Runa 1847, s. 18. Lyttkens Ogräs 72 (1885).
(1, 6) -GAS. (i fackspr.) ur jordens inre utströmmande gas; särsk. om gasformiga kolväten. 2UB 7: 572 (1903).
(6) -GETING. (föga br.) om (individ av) getingarten Vespa vulgaris Lin., vanliga getingen, som bygger bo i jorden. Dalin 2: 767 (1855). Spong Kungsb. 218 (1928).
(1) -GLOB.
1) (numera föga br.) jordklot(et). Linné DelNat. 3 (1773). Alla jordglobens lefvande varelsers geographiska fördelning. JernkA 1828, Bih. s. 27. OoB 1892, s. 45.
2) (i sht för undervisnings- l. studieändamål avsett) instrument bestående av ett kring en axel vridbart klot å vars yta jordytan är avbildad. Rålamb 4: α (1690). Melanderhjelm Astr. 1: 69 (1795). 2UB 10: 360 (1907).
(6) -GODS. (jord- 1769 osv. jorda- 17801926) (numera nästan bl. i folkligt spr.) i jorden gömd skatt. Posten 1769, s. 562. Uppl. 2: 391 (1908). Norrl. 14: 24 (1926). jfr B.
(8 a) -GOLV. av (stampad l. hoppackad) jord bestående golv. Stampat jordgolv. IErici Colerus 2: 71 (c. 1645). Elden brann i äldsta tid midt på jord-golfvet. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 170 (1868). Blomberg Vulk. 64 (1924).
(6) -GRAV. [fsv. iordhgraf (i bet. 1)]
1) i allm.: grav l. grop i jorden. BtRStP 1828—30, VII. 1: nr 144, s. 45. LAHT 1911, s. 92.
2) grav för jordande av en död; numera bl. (föga br.) arkeol. om markgrav (i motsats till röse o. d.). En Jord-Graf på Mariä Kyrkogård. DA 1793, nr 236, s. 3. Ssg (till -GRAV 2; arkeol., föga br.): jordgravs-period. Yngre stenålderns ”jordgravsperiod”. Ymer 1921, s. 195. —
-GRAVA, -GRAVNING, se -GRÄVA, -GRÄVNING.
(6) -GROP. (naturlig l. med konst gjord) fördjupning i marken; jfr -GRAV 1. VetAH 1777, s. 260. Rinman 1: 1018 (1788).
-GRUND, r. l. m. (jord- 1671 osv. jorda- 18511872. jorde- 1811) [jfr d. jord(e)grund]
1) (i fackspr., mindre br.) till 3, 7; om det undre l. nedersta (fastare) skikt l. lager varpå matjorden vilar; alv; jfr GRUND, sbst.1 I 2. Nordforss (1805; med hänv. till alf). Lundström Trädg. 1: 6 (1831).
2) (i sht i fackspr., numera föga br.) till 3, 6, 7: mark (med underliggande lager till större l. mindre djup); jordlager; markformation; jfr GRUND, sbst.1 II 1. Möller (1790). Christiania-trakten är serdeles omvexlande till jordgrund, bergarter och formationer. BotN 1871, s. 149. SJ 1: 212 (1906). särsk.
a) (†) övergående i bet.: jordmån (jfr JORD 7 b). Een godh feet Jordgrund. Risingh LandB 53 (1671). BotN 1840, s. 207.
b) (i högre stil) = GRUND, sbst.1 III 1 a. Phosph. 1811, s. 436. Må besvärjerskan bäfva, / och jordgrunden skälfva. Ling Tirf. 2: 77 (1836).
3) (†) till 4, 5: mark, markområde; tomt; jfr GRUND, sbst.1 II 2. Så väl medel, som jordgrund til anläggningen felades. KrigVAH 1828, Tal s. 25. SvTyHlex. (1851, 1872). Ssg (till -GRUND 2 b; †): jordgrund-skyttlande, p. adj. som skakar jordens grundvalar. Gräslige jord-grund-skytlande Miner (dvs. minor). Stiernhielm Fred. 1 (1649).
(1, 7, 8 a) -GRUS. (jord- 17871828. jorde- 1921)
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) i eg. bet.: jord (se JORD 8 a), mull, grus. Lantingshausen Young 1: 87 (1787). Thomander 2: 597 (1828).
2) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) med anslutning till JORD 1 c β, i sg. best.: ”den låga jorden”, det låga jordelivet. Stagnelius (SVS) 2: 280 (1821). Lyft, min själ, ur jordegruset / Dig i bön till himlen opp! NPs. 1921, 607: 1.
(6, 7) -GRYT. jäg. håla l. gång i jorden vari ett rovdjur har sin lya l. mera tillfälliga uppehållsort. SvKennelklT 1903, s. 25.
(6, 7, 8 a) -GRÅ. [jfr d. jordgraa] som har markens gråa färg, grå som jorden; äv. bildl. Ansigtsfärgen blir (hos barn som ha skrofulös tvinsot) blek eller jordgrå. Wistrand Husmed. 195 (1840). Jordgrå, fula stugor. GHT 1895, nr 238 B, s. 2. Tröstlös vardag, jordgrå fattigdom. 1LundagKron. 499 (1918).
(1) -GRÄNS. (jord- 18051899. jorde- 1841) (i sht i vitter stil) jordens (världens) gräns; äv. till 1 c β: jordelivets gräns. De gudar, af hvilkas försyn / Städernas drottning (dvs. Rom) i stigande ära / Gått sina bragder till jordgränsen bära. Wallin Vitt. 2: 261 (1805). Kullberg Ariosto 4: 77 (1870).
(6) -GRÄVA, äv. -GRAVA. (†) nedgräva (ngt) i jorden; begrava (ngn). Huru .. sådana som afwijta warit, böra jordgräffvas vthan kiyrkiogårdh. VDAkt. 1680, nr 232 (1679). Jordgrafwit godz. FörarbSvLag 2: 217 (1704).
(6) -GRÄVD, p. adj. (enst., poet.) utgrävd i jorden. O grav, .. / Jordgrävda boning. Risberg Sof. 41 (1910).
(6, 7) -GRÄVNING, förr äv. -GRAVNING. (i fackspr.) grävning i jorden, utgrävning, schaktning(sarbete). König Mec. 98 (1752: -grafning). Jordgräfning har .. (vid Saima kanal) utförts till lika stort belopp som vid landets längsta banor. AtlFinl. 27: 23 (1899). Ssg: jordgrävnings-arbete. Carlberg SthmArchitCont. E 3 a (1740).
(8 b) -GRÖNT, n. [jfr d. jordgrønt] tekn. o. handel. grönjord, veronesergrönt. Ekenberg (o. Landin) 371 (1890). VaruförtTulltaxa 1: 426 (1912).
-GUBBE, se d. o. —
(1) -GUDINNA. (jord- 1668 osv. jorde- 1700)
1) (†) till 1 c: jordisk gudinna; bildl., om kvinna. Lucidor (SVS) 80 (1668).
2) i sht rel.-hist. i vissa religioner, i sht de klassiska o. orientaliska: kvinnlig gudomlighet som tänkes härska över jorden, ”terra mater”; äv. allmännare, om kvinnlig ktonisk gudomlighet; jfr JORD 1 d α. HeerdaQwäde 16 (1700). (Den grekiska) jordgudinnan Gäa. Bremer GVerld. 6: 141 (1862). Mythen har, såsom vanligt är, mångfaldigat jordgudinnans personlighet; hon benämnes Jord, Fjärgyn, Lodyn, Rind, Frigg m. m. Wisén Oden 16 (1873). Gilgamiš, konung i Uruk, var skapad af jordgudinnan Araru. Walles IsraelFolk. 46 (1904). Söderblom Gudstr. 164 (1914).
(jfr 1 d α) -GUDOMLIGHET~0200 l. ~0102. rel.-hist. jfr -GUDINNA 2. NF 4: 679 (1881). Söderblom Gudstr. 51 (1914).
-GUMMA, se JORDEGUMMA.
(6) -GÅNG; pl. -ar. [fsv. iordhganger] gång i jorden. Schroderus Comenius 205 (1639). Råttornas jordgångar. Björkman Skogssk. 187 (1868).
(6) -GÖMMA, r. l. f. (i Finl.) i jorden nedgrävd skatt; jfr GÖMMA, sbst. 5. En skara gossar .. berättade sig hafva sett en jordgömma brinna på en äng invid vägen. ZTopelius (1837) hos Vasenius Top. 2: 269. Dens. Läsn. 3: 42 (1867).
(6, 7) -HACKA, r. l. f. hacka som användes vid jordarbeten (se -ARBETE 1 o. 2). BoupptVäxjö 1745. De angelägnaste skanstyg för jord-arbetet äro spadar, jordhackor, jernstörar och yxor. Hazelius Bef. 102 (1836). Då plöjning ej kan ske, utföres (ny-)odlingen .. vanligen genom hackning med flå- och jordhackor. 2UB 4: 26 (1899). TLev. 1912, nr 31, s. 3.
(3, 6) -HALLON. (i Finl.) växten Rubus arcticus Lin., åkerbär. BotN 1896, s. 9 (fr. sydv. Finl.). Hembygden- (Hfors) 1915, s. 40 (fr. Ingå).
(8 a) -HALTIG. (i fackspr.) som innehåller jord. Rinman 2: 717 (1789). Östergren (1929).
(1) -HALVA. hemisfär (se d. o. b). Möller (1790). Östra jordhalfvan. Palmblad LbGeogr. 83 (1835). Timberg Meteor. 20 (1908).
(6) -HARE. zool.
1) [jfr d. jordhare] gnagaren Scirtetes jaculus Gm., sandspringare. Rebau NatH 1: 207 (1879). 4Brehm 4: 252 (1923).
2) gnagaren Spermophilus citillus Wagn. (Citellus citellus Lin.). Verd. 1892, s. 271.
(8 a) -HARPA, r. l. f. (i fackspr.) jfr HARPA, sbst.2 b. Jordharpa användes för att skilja sten, ben eller annat afskräde från jorden. Lundström Trädg. 1: 18 (1831).
(6, 7) -HARTS. jordbeck, asfalt; förr äv.: bärnsten. Wåhlin Bastholm 149 (1791; om bärnsten). AHB 83: 21 (1873). VaruförtTulltaxa 1: 51 (1912).
(6) -HUMLA, sbst.1 [jfr d. jordhumle] i sht zool. insekten Bombus terrestris Lin., som bygger bo i jorden. Fischerström 1: 549 (1779). Thomson Insect. 305 (1862). 4Brehm 13: 226 (1930).
-HUMLA, sbst.2, se -HUMLE.
(3, 6) -HUMLE, förr äv. -HUMLA, sbst.2 [fsv. iordhhumble (i bet. 1)]
1) (†) örten Betonica officinalis Lin., humlesuga; äv. ss. drog. BOlavi 63 a (1578; bet. osäker). IErici Colerus 1: 184 (c. 1645). Fries Ordb. 150 (c. 1870). Schulthess (1885).
2) bot. o. farm. örten Achillea millefolium Lin., rölleka; äv. om de ss. drog använda blommorna av denna ört. Ugla PræfNæsg. 40 (1734). Lyttkens Ogräs 19 (1885; fr. Dalarna). Lindgren Läkem. (1902).
3) (†) örten Thymus serpyllum Lin., backtimjan. Franckenius Spec. E 3 a (1638). Hildebrand MagNat. 130 (1654). Serenius Kkkk 1 b (1757).
4) (†) om arter av släktet Gentiana Lin.; särsk. om Gentiana campestris Lin., fältstålört, som förr användes till brygd på samma sätt som humle; jfr -GALLA 2; äv. i förb. (stor) bitter jordhumle. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Stor bitter jordhumbla. Rudbeck HortBot. 46 (1685). Rothof 216 (1762).
5) (†) om arter av släktet Hypericum Lin., johannesört. Linné Sk. 319 (1751; om H. perforatum Lin.). (Lat.) H(ypericum) quadrangulare .. (sv.) Jordhumle. Lilja SkånFl. 341 (1838). Hårig J(ordhumle) (H(ypericum) hirsutum Linn.). Därs. 554 (1870).
6) (†) om arter av släktet Trifolium Lin.
a) örten Trifolium agrarium Lin., guldklöver. Linné Fl. nr 671 (1755; fr. Smål.). Fries Ordb. 175 (c. 1870).
b) örten Trifolium procumbens Lin., jordklöver. Liljeblad Fl. 263 (1792; fr. Smål.).
7) (föga br.) örten Prunella vulgaris Lin., brunört (se d. o. 2), skogshumle. Fries Ordb. 169 (c. 1870). Lyttkens Ogräs 39 (1885; fr. Dalsl.).
(5) -HUNGER. starkt känt behov av l. längtan l. begär efter (att bli innehavare av) jord; numera särsk. om den värkliga l. förmenta önskan hos de obesuttna landtbruks- l. industriarbetarna att förvärva jord (för småbruk o. d.). EkonS 2: 160 (1895). De vandrande germanernas jordhunger. HbgH 1: 145 (1925). Det var rätt länge sedan man hörde något om den s. k. jordhungern. SvD(A) 1930, nr 338, s. 4. —
-HUS. [fsv. iordhhus (i bet. 1); jfr d. jordhus (i bet. 1, 2), isl. jarðhús (i bet. 1)]
1) (i sht i fråga om äldre förh.) till 6: i jorden utgrävt rum som användes ss. bostad l. tillfällig tillflyktsort l. förvaringsrum o. d. Schück VittA 1: 259 (i handl. fr. 1666). Peringskiöld Wilk. 27 (1715). (Bokskogsfolken) bodde (enl. Tacitus) i jordhus. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 45 (1852). Hildebrand Isl. 296 (1883).
2) till 8 a: hus uppfört (huvudsakligen) av jord. Jag fick tillfälle at bese et af .. jordhusen (i en bondby i Sachsen), som .. (äro) snygga, varma, varaktiga och på skogslösa orter rätt nyttiga. Apelblad Saxen 133 (1759). NoK 7: 103 (1922). särsk. (i fackspr.) om hus byggt efter den s. k. stampjordsmetoden. Upsala 1921, nr 198, s. 1. —
-HYDDA. (jord- 1791 osv. jorde- 16951744)
1) till 6 o. 8 a: hydda nedgrävd i marken l. uppförd av jord; jfr -HUS 1 o. 2. PT 1791, nr 24, s. 1. Vildens jordhydda. Sparre Findl. 1: 34 (1835). Under kallare årstid anordnas (i fältlägren) jordhyddor, som nedskäras 1,5 m. och förses med beklädnad af bräder eller ris. 2NF 17: 177 (1912).
2) (†) till 8 a (α); bildl., om människans kropp(sliga omhölje för själen), stofthydda. Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713). Wallin 1Pred. 2: 109 (c. 1830).
-HYTTA. (jord- 16841880. jorde- 17071723) [jfr d. jordhytte (i bet. 1)]
1) (föga br.) till 6 o. 8 a, = -HYDDA 1. VDAkt. 1684, nr 42 (om underjordisk hydda). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 340 (1880).
2) (†) till 8 a (α), = -HYDDA 2. Eldh Vitt. 410 (1723).
(6) -HYVEL. landt. redskap för jämnande av marken gm bortskärande av tuvor o. d. Broocman Hush. 2: 212 (1736). Kalm TufvAfrödj. 3 (1774).
(6) -HÅL. [jfr d. jordhul] jfr -HÅLA. (Näbbmössen) uppehålla sig i jordhål. Nilsson Fauna 1: 73 (1847). Quennerstedt C12 2: 17 (1916).
(6) -HÅLA, r. l. f. (naturlig l. utgrävd) hålighet i jorden; ofta om dylik hålighet använd av djur ss. tillflyktsort l. bo l. lya o. d. (Råttorna) Vistas i jordhålor. Retzius Djurr. 41 (1772). (Staden) Guadix, hvars förstäder och grannbyar utgöras af tusentals jordhålor, ingräfda i naturliga lerkäglor. UB 1: 176 (1873). UVTF 34: 61 (1886).
(7, 8 a) -HÖG, r. l. m. (jord- c. 1540 osv. jorde- 16341673) [fsv. iordhhögher; jfr d. jordhøj] (med konst uppkastad l. av naturen danad) hög l. kulle av jord. HH 20: 329 (c. 1640). En .. folkstam, som kanske mest bott i grottor, i jordhögar, i bergskulor. Nilsson Fauna II. 1: XLVIII (1835). En uppkastad jordhög. Östergren (1929). särsk. (föga br.): gravhög, ättehög; jfr HÖG, sbst.1 2 a. OPetri Kr. 82 (c. 1540). Flodström SvFolk 315 (1918).
(7, 8 a) -HÖJD, r. l. f. (mindre br.) av jord bestående höjd l. kulle. Desse stenblandade jordhögder äro de bästa och bördigaste at upodla. Gadd Landtsk. 1: 292 (1773). EldhandvFältart. 45 (1887). Björkman (1889).
(8 a) -HÖLJA, v. hölja l. täcka (ngt) med jord; i sht i p. pf. (Halvkorsbyggnaderna) äro dels öppne, dels jordhöljde. Brunius Resa 1838 81 (1839). På det att de små plantorna ej må jordhöljas. SmSkrLandth. 8: 22 (1868). 2NF 15: 675 (1911).
(5) -INNEHAV~002. (i sht i fackspr.) innehav l. besittning av jord. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 27, Bil. 3, s. 4. SFS 1926, s. 699.
(5) -INNEHAVARE~00200. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 8, Bil. s. 91. SFS 1918, s. 2797.
(1) -INRE(T), n. [senare leden utgör en substantivering av INRE, adj. 2] geol. jordens inre massa. Nathorst JordH 169 (1889). Det är .. möjligt att jordinret kan vara flytande, men på samma gång ytterst fast. HimHavJord 1: 20 (1925).
(1 c) -INVÅNARE~0200 l. -INNEVÅNARE~00200. äv. i utvidgad anv., om djur som leva på jorden. Atterbom i Phosph. 1813, s. 372. Människan utmärker sig .. framför alla öfriga jordinvånare derigenom, att (osv.). Ekman Jakob 109 (1822). WoJ (1891).
(5) -JÄMKAN. (†) ”jämkning” (se JÄMKA 3 slutet) av jordägor. BtFinlH 2: 208 (1588).
(6) -KABEL. (i sht i fackspr.) under jordytan framdragen (elektrisk) kabel; motsatt: luft-, undervattenskabel. 2UB 3: 528 (1897). KatalInstallAsea 1931, s. 13.
(6, 8 a) -KAKAO. (i fackspr.) kakaobönor som gm nedgrävning i jorden l. täckning med jord l. blad o. d. bragts att jäsa l. rötas (o. därigm mist ngt av sin kärva smak); ofta motsatt: solkakao. Berlin Farm. 1: 152 (1849). 3NF 11: 129 (1929).
(jfr 5 a) -KAPITAL. nat.-ekon. kapital som representeras av själva jorden o. på densamma vidtagna jordförbättringar; jfr -VÄRDE 2. Arbetet, som är vilkoret för .. jordkapitalets produktivitet. Frey 1850, s. 414. MosskT 1892, s. 402.
(8 b) -KAR. (förr) (större) kärl i vilket vid salpetersjudning ”salpeterjorden” utlakades. VetAH 1777, s. 203. Holmberg Artill. 2: 8 (1882). Väring Frost. 196 (1926).
-KAST, n.
1) geol. till 3, 6, = -SKOTT, sbst.1 ArkMat. 1: 75 (1903). 3NF (1929).
2) [jfr ä. t. erdwurf] (†) mil. till 6: explosion av en fältmina. Krut som jag uthräknatt 1300 Centner så till styckena som till miner och jordkast. MStenbock (1703) i KKD 12: 212. GLilliehöök (1704) Därs. 347. Eklund Upf. 36 (1746).
(8 a) -KASTA, -ning (se d. o. 2). (numera föga br.) kasta de i begravningsritualen föreskrivna skovlarna jord på (den i kistan vilande döde); äv. övergående i bet.: jordfästa. Som härtils brukligt varit at uti (kapellet) .. läta jordkasta de döda och sedan låta dem där blifva stående många åren bortåt. Corylander LundDomk. 120 (i handl. fr. 1739). SDS 1896, nr 432, s. 2.
(3, 6) -KASTANJ, äv. -KASTANJE. [jfr d. jordkastanie (i bet. 1)]
1) den i Sv. stundom odlade örten Carum bulbocastanum (Lin.) Koch.; jfr -KUMMIN o. -NÖT 4. Franckenius Spec. B 1 a (1659). HbTrädg. 2: 36 (1872). Svensson Kulturv. 269 (1893).
2) (†) örten Lathyrus tuberosus Lin., knölvial; jfr -NÖT 3. Franckenius Spec. C 2 b (1659).
-KASTNING.
1) (i fackspr.) till 7, 8 a: uppkastande l. bortskyfflande av jord (vid grävnings- l. schaktningsarbeten o. d.). Sappörregl. 1880, s. 31.
2) (numera föga br.) vbalsbst. till -KASTA. Betalt för JordhKastningen i lijkhuusset. BoupptSthm 8/4 1673. PT 1909, nr 58 A, s. 2. —
-KLIMP. (jord- 1541 osv. jorde- c. 16131713) [jfr d. jordklimp (i bet. 2)]
1) (†) till 1, om jordklotet. Forsius Min. 1 (c. 1613). Hernquist Hästanat. Inledn. 2 (1778).
2) till 8 a; jfr -KLUMP, -KOKA. Tu haffuer giordt Adam vthaff en iordklimp. Tob. 8: 6 (Bib. 1541). När åkermannen plöjer, går en eller två efter honom, och med klubba eller gräf sönderslår jordklimparna. Björnståhl Resa 5: 268 (1783). Östergren (1929). särsk.
a) trädg. om (större) klump av jord som omgiver rötterna på ett (för plantering avsett, ungt) träd o. d.; särsk. i uttr. plantera (ett träd o. d.) med l. utan jordklimp o. d. Mollet Lustg. C 4 b (1651). Småplantor .. utsättas utan jordklimp. Juhlin-Dannfelt 305 (1886). Plantering med vidsittande jordklimp. 2NF 21: 1021 (1914).
b) (†) i bildl. anv.; särsk. om människan(s kropp). Himmelens och jordenes herre och Skapare, (har) mig Ringa matk och Jordklimp icke .. förgiätit. Karlson ÖrebroSkolH 1: 58 (i handl. fr. 1631). Hwad wil tu Jordeklimp som är så fräk ock käkker / Tu Mullsäk, Maske-Maat. Lucidor (SVS) 149 (1671). Scherping Cober 1: 146 (1734).
(3, 6) -KLOCKOR, pl. (föga br.) bot. örten Linnea borealis Lin., linnea; jfr -KRONA 2. Högberg Fl. 2: 163 (1843). FoFl. 1908, s. 78.
(jfr 1) -KLOT. (jord- 1706 osv. jorda- 17261743. jorde- 16941706) [jfr d. jordklode, t. erdkugel] om vår planet, med tanke på dess form; i sht i sg. best.; äv. i allmännare o. utvidgad anv., om jordens yta, jorden (världen), särsk. med anslutning till JORD 1 c. Lillienstedt Christus C 4 a (1694). Det mod, som giordt .. (nordbornas) Namn så stort, och utbredt skräcken af deras Vapn öfver större delen af Jorda-Klotet. Mörk Ad. 1: 87 (1743). De anledningar, som kunna vara, at tro något eldföråd inuti jordklotet. Bergman Jordkl. 2: 137 (1774). Jordklotets fysik. Ymer 1918, s. 291.
(8 a) -KLUMP. jfr -KLIMP 2, -KOKA. SvTyHlex. (1851). LAHT 1912, s. 96. särsk.
a) trädg. = -KLIMP 2 a. HbTrädg. 5: 55 (1874). Juhlin-Dannfelt 224 (1886).
b) (tillf.) i bildl. anv.; jfr -KLIMP 2 b. Hagberg Shaksp. 2: 24 (1847). Hollah! Slaf! Caliban! Du jordklump, svara! Därs. 11: 305 (1851).
(6) -KLYFTA, äv. -KLYFT. (jord- c. 17551814. jorde- 1687. jords- 1685) (†) jordhåla; äv. bildl., om grav. Jordz-Klyftor skola (vid världens undergång) sig i Högdene uphäfwa. Spegel GW 41 (1685). Hvijlen, ädla been, i dhenna jordeklyffta. Leyoncrona Vitt. 167 (1687). Heinrich (1814).
(3, 6) -KLÖVER. bot. örten Trifolium procumbens Lin.; jfr -HUMLE 6 b. Gosselman BlekFl. 128 (1865). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 336 (1901).
(3, 6) -KNÖPPLE. (frukt av) örten Radiola linoides Roth; jfr DVÄRG-LIN 2. Fries BotUtfl. 3: 238 (1864). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 301 (1901).
(6, 8 a) -KOJA, r. l. f. jfr -HUS 1, 2, -HYDDA. Hasselquist Resa 126 (1751). Eskimoen (trivs) godt i sin varma, lugna jordkoja. Fries Grönl. 81 (1872). Östergren (1929).
(8 a) -KOKA, r. l. f. jfr -KLIMP, -KLUMP. VetAH 1749, s. 300. Man (hör) jordkokorna allt dofvare och dofvare slå ner öfver likkistan. Böttiger 4: 278 (1854, 1869). Ericson Fågelkås. 1: 99 (1906).
(8 a) -KOL. (föga br.) geol. o. miner. om vissa arter av brunkol med lös konsistens, jordartat brunkol. De lösare och lättare (fossila) kolen kallas jordkol. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 232 (1765). Ekenberg (o. Landin) 98 (1888).
-KONST, se JORDEKONST.
(6 b) -KONTAKT. elektrotekn. äv. konkret; jfr -FÖRBINDNING 2. TT 1897, M. s. 9. SFS 1919, s. 152 (konkret).
(6, 7) -KORP, r. l. m. (i fackspr.) ett slags jordhacka. JernkA 1878, s. 203. TLev. 1907, nr 6, s. 3.
(3, 6) -KRANS. (†) jordreva (se d. o. 2 a). 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550).
(3, 6) -KREPLING. (†) örten Azalea procumbens Lin., krepling. Liljeblad Fl. 86 (1792). Zetterstedt SvLapm. 2: 11 (1822).
-KRETS. (jord- 1648 osv. jorda- 1737) [jfr d. jordkreds (i bet. 1)]
1) (numera bl. i högre stil) till 1: jordens krets, jordklotet, jorden; vanl. i sg. best.; äv., med anslutning till JORD 1 c β, om jordelivet. Muræus Arndt 4: 23 (1648). Jordkretzen har han (dvs. Gud) grundat. Swedberg Ps. 1694, 361: 7. Stänges ännu .. vår slöa syn af jordkretsens dimmor, så (osv.). Wallin 1Pred. 2: 89 (c. 1830). Psalt. 93: 1 (Bib. 1917).
2) (†) till 3 (c): landområde. Block Progn. Föret. 7 (1708).
(3, 6) -KRONA.
1) vanl. i sg.: örten Glechoma hederacea Lin., jordreva (se d. o. 2 a). 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550; i sg.). Lindestolpe FlWiksb. 17 (1716; i sg.). Wahlenberg FlSv. 367 (1824; i pl.; fr. Närk.).
2) vanl. i pl.: örten Linnea borealis Lin., linnea; jfr -KLOCKOR. Linné Fl. nr 562 (1755; i pl.). Fries Ordb. (c. 1870; i sg.). FoFl. 1908, s. 78 (i pl.).
(1) -KROPP. (i fackspr.; i sht astr. o. geol.) i sht i sg. best., om jordklotet (betraktat ss. en sammanhängande o. begränsad massa, en kropp). Möller 1: 621 (1782). JernkA 1832, Bih. s. 10. Rörelserna inom jordkroppen själf. VetAÅrsb. 1912, s. 322. —
-KRYP. (jord- 18891895. jorde- 18891925)
1) (i vitter stil) till 1 c, om människa (l. djur) ss. levande på jorden; ofta med anslutning till JORD 1 c β, i fråga om jordelivet ss. motsatt en högre tillvaro. Att kärleken den ursprungsmakten var / som leder jordekryp och stjärnehär. Fredin Dikt. 113 (1889). Gyllander Jönsson 173 (1921, 1925).
2) till 6: djur (kryp) som lever i jorden. Lundegård Prins. 216 (1889). Kanske spela ock maskar och andra jordkryp någon roll (vid bakteriernas transport från de djupare jordlagren till det fria). Sundberg Mikroorg. 111 (1895).
(3, 6) -KRYPA, r. l. f.
1) (föga br.) örten Veronica officinalis Lin., ärenpris. Linné Fl. nr 12 (1755; fr. Västergötl.). Retzius FlOec. 765 (1806). Lyttkens Ogräs 43 (1885). Auerbach (1909).
2) (†) örten Glechoma hederacea Lin., jordreva (se d. o. 2 a). Dalin (1852; med hänv. till jordref). Ahlman (1872; med hänv. till jordref).
(4, 6) -KRYPANDE, p. adj.
1) (i sht i vitter stil, mindre br.) som kryper på l. längs marken; äv. mer l. mindre oeg. Gossar, som plocken blommor och lågt jordkrypande smultron, / Flyn! Adlerbeth Buc. 21 (1807). Han (dvs. Faëton som fick syn på Stora björnen) hade tänkt, att björnar voro usla jordkrypande varelser. Wikner Vitt. 128 (1878). Östergren (1929).
2) (i vitter stil) i överförd o. bildl. anv.: jordbunden (se d. o. 2). Den falske Poeten .. vill ge sin matta och jordkrypande prosa en bedräglig glans af poesi. Polyfem V. 16: 4 (1812). En sådan lefvernets omsorg, hvilken förvandlar menniskan till en jordkrypande varelse. Wikner Pred. 238 (1877). Det jordkrypande småsinnet var .. (honom) främmande. KyrkohÅ 1904, s. 251.
(4, 6) -KRYPARE, om person m.||ig., om sak r. l. m. (jord- 1894 osv. jorde- 1896) om ngn l. ngt som kryper på l. längs marken; jordkryp; äv. mer l. mindre oeg. Vi stackars jordekrypare äro ju sådana kräk, att (osv.). Hedenstierna Marie 34 (1896). Stackars jordkrypare och landkrabbor! Fogelqvist ResRot 66 (1926). särsk.
a) skogsv. Jordkrypare kallas bågformigt, efter jorden växta mindre granar. Cnattingius (1875, 1894).
b) (tillf.) bildl.; jfr -KRYPANDE, p. adj. 2. En sådan jordkrypare utan lyftning och vyer! Hedenstierna Jönsson 222 (1894).
(6) -KRÄFTA. [jfr d. jordkrebs, t. erdkrebs]
1) (i sht zool.; föga br.) (individ av) den i jorden levande, till familjen Gryllidæ och underfamiljen Gryllotalpinæ bland syrsorna hörande arten Gryllotalpa vulgaris Latr., mullvadssyrsa. Deleen (1829; med hänv. till mullvadssyrsa). Dahlbom Insekt. 111 (1837). SD(L) 1897, nr 585, s. 3 (fr. Hall.).
2) (i fackspr.) av honungsskivlingen förorsakad infektion på rötterna av vissa barrträdsarter. BotN 1875, s. 96. 3NF 9: 1255 (1928).
(1 c) -KRÄK. (jord- 1754. jorde- 1897) (föga br.) jfr -KRYP 1. Tessin Bref 2: 142 (1754; om en myra). Tranorna, hvars vingar nyss snuddade mot molnens kuddar, hafva degraderats till jordekräk, som sluka spillsäd och gräshoppor. Jäg. 1897, 2: 41. —
-KULA, sbst.1 [jfr t. erdkugel (i bet. 1)]
1) (numera bl. tillf.) till 1: jordklot(et); förr äv. allmännare: planet (jfr JORD 2). Man har .. befunnit, at Månan är nästan såsom en annan Jordkula. RelCur. 10 (1682). Han var fullkomligt ensam på jordkulan, föreföll det honom. Strindberg Hafsb. 29 (1890).
2) (tillf.) till 8 a: av jord formad kula, jordboll. LAHT 1912, s. 104. —
-KULA, sbst.2 (jord- 1526 osv. jorde- 16711681) [fsv. iordhkula] till 6 (o. 8 a): jordhåla.
a) om naturlig hålighet i jorden. The dolde sigh vthi iordkwlor, och j bergskrewor. Upp. 6: 15 (NT 1526). Nilsson Fauna 1: 151 (1847). Östergren (1929).
b) om av människor l. djur utgrävd (till bostad l. fängelse l. förvaringsrum o. d. resp. till lya l. bo o. d. använd) underjordisk håla; äv. om av jord uppfört, primitivt hus o. d. (jfr -HUS 2). G1R 7: 143 (1530). The äro tagne til fångar .. och sedan inkastade uti then styggasta och fulasta iordkula. Verelius Gothr. 259 (1664). (Bävern) lefver .. hos oss enstaka i jordkulor, gräfda vid vattenkanten. Svederus Jagt 134 (1832). Backstugan, .. den direkta fortsättningen på jordkulan. OoB 1892, s. 25. Risberg Sof. 49 (1910).
(7, 8 a) -KULLE. jfr -HÖJD. Nordberg C12 1: 556 (1740). Af Skanörs slott återstår blott en jordkulle. VLS 192 (1888). Andersson Drak. 355 (1926).
-KULTUR.
1) i sht landt. till 5, 7 b: odling av jord; jordbruk, åkerbruk; metod för jordens odlande. Spår af byggnader, åkrar och annan forntida jordkultur. Ilmoni Sjukd. 1: 150 (1846). Denna primitiva jordkultur (dvs. svedjebruk). BtFinlStat. II 1866—70, s. 312. TT 1927, Allm. s. 204.
2) biol. o. bakteriol. till 7 b: odling av försöksväxter, bakterier o. d. i jord; äv. konkret, om sålunda frambragt kultur. Ett af de mest ogynnsamma sätten för utrönandet af groddförmågan (hos växtfrön), nämligen jordkultur. Sernander SkandVeget. 388 (1901). Bakteriekulturerna (ha), i form af jordkultur, gifvit utmärkta resultat. KemT 1914, s. 25.
(3, 6) -KUMMIN. (†) örten Carum bulbocastanum (Lin.) Koch, knölkummin; jfr -KASTANJ 1. OMartini Läk. 32 (c. 1600).
(1) -KUNSKAP~02 l. ~20. (i fackspr., numera knappast br.) geografi (stundom med inbegrepp av geologi o. geognosi); äv. allmännare, om ngns kunskap i l. kännedom om dessa ämnen. Huru vigtiga alla hans (dvs. geologen V. Hisingers) .. arbeten äro, för dem som älska Svenska Jord-kunskapen. KrigVAH 1829, s. 234. Genom Ktesias .. blef jordkunskapen mera förvirrad än utredd. Palmblad LbGeogr. 261 (1835). 2NF 21: 1154 (1914).
-KUPA, r. l. f. (jord- 1649 osv. jorde- 16711684) [jfr fsv. iordhkupa, skansvärk af jord]
1) (†) bärgv. till 7: mindre jordrymning l. skärpning. Effter .. een deel Bergzmän .. läggia the gamble och stoore Jerngrufwor öde, och tagha sigh före til at hängla widh små nyvpfundne Jordkupor. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 12. Johansson Noraskog 3: 271 (i handl. fr. 1684).
2) trädg. till 8 a: kupa (hög) av jord (avsedd att plantera i l. att täcka med o. d.); äv. om den lösa jord som omgiver ett träd, sedan grässvålen på en del av marken omkring trädet uppgrävts. Björkman Skogssk. 196 (1868). Haller o. Julius 201 (1908).
(1) -KVADRANT.
1) (i fackspr.) om fjärdedelen av en storcirkel på jordklotet. Lindhagen Astr. 218 (1858). Moll Fys. 1: 5 (1897).
2) (i fackspr.) om fjärdedel av jordklotet, begränsad av delar av ekvatorn o. en storcirkel genom polerna. Ymer 1921, s. 2.
(6) -KVALSTER. (föga br.) zool. det i jorden levande, till famlijen Trombidiidæ hörande kvalstret Trombidium holosericeum Lin., sammetskvalster. Rebau NatH 1: 679 (1879). Stuxberg (o. Floderus) 1: 474 (1900).
(6, 8 a) -KÄLLARE. [fsv. jordhkällare] av jord uppförd l. i jorden nedgrävd källare (numera vanl. avsedd för förvaring av potatis o. rotfrukter). DA 1793, nr 215, s. 3. Å egendomen finnas uppförda: .. Jordkällare med timmeröverbyggnad (m. m.). PT 1919, nr 286, s. 4.
(8 a) -KÄRRA. kärra för transport av jord (vid grävnings- o. schaktningsarbeten o. d.). Stål Byggn. 1: 158 (1834). Lundell (1893).
(5) -KÖP. (jord- 1672 osv. jorda- 15851918 (i skildring av medeltida förh.). jorde- 15321695) [fsv. iorþa köp, iordhköp] köp av jordområde l. jordegendom; förr äv.: avtal l. kontrakt rörande överlåtelse av jord. BtFinlH 3: 17 (1532). Kongl. May:tz Resolution .. förbiuder, at inge .. jordköp i Bergslagen måge uprättas af Bruksförwaltarne och Stapelstäders Borgare. Bergv. 1: 276 (1672). (Växjö domkyrka) gjorde ett betydligt jordköp år 1458. Reuterdahl SKH III. 2: 156 (1863). Flodström SvFolk 459 (1918).
(5) -LAG, sbst.1, r. l. m. [fsv. iorþalagh, n. pl.] lag rörande innehav l. besittning, köp o. försäljning, arrende, brukning osv. av jord. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 230 (1854). 2NF 33: 965 (1922).
(7) -LAG, sbst.2, n. [jfr d. jordlag] (†) jordlager (se d. o. 1). Wikforss 1: 484 (1804). Berggrunden .. (är) dold af lösa jordlag. 3SvGeolU 57: 35 (1883).
-LAGER, n.
1) till 6, 7: lager l. varv i jordskorpan. Tidström Resa 68 (1756). Läran om de lösa jordlagren. SFS 1892, nr 80, s. 10. Östergren (1929). särsk. med övergång till 2, om lösare lager (jfr JORD 7, 8 a), motsatt: bärglager. Rinman 2: 352 (1789). Grundberget under jordlagren. Berlin Lrb. 108 (1876).
2) till 7, 8 a: (med konst anbragt) lager av mylla l. matjord o. d. Taken äro belagde med ett tunnt jordlager, hvaruti planteras blomster. Palmblad Nov. 2: 29 (1819, 1841). TeknVet. VoV. 2: 295 (1928).
(5) -LAGSTIFTNING~020. jfr -LAG, sbst.1 EkonS 2: 129 (1895). Reuterskiöld Grundlag. 486 (i handl. fr. 1919).
(jfr 6 a) -LAKAN. (jord- 15691891. jorda- 1590. jorde- 15461619) [jfr sv. dial. (Skåne) joralagen, d. jordelagen] (†) svepning. GripshR 1546—47. Iosephus hade kiöpt kosteligit Sindonslärofft och Skäärdwuk til Iordelaakan (åt Jesus). Phrygius 4Likpr. 17 (1619). EWigström i Landsm. VIII. 2: 67 (1891).
(5, 7 b) -LAND; pl. =. till odling användt mindre jordstycke; särsk.: trädgårdsland. Ett lämpligt jordland (bör) ställas till skol-lärarens disposition. SFS 1842, nr 19, s. 4. Bäst är .. att (till pepparrot) använda ett jordland som året förut burit hvitkål. TTrädgOdl. 1863, s. 6. SFS 1921, s. 1620.
(5, 7 b) -LAPP, r. l. m. (jord- 1746 osv. jorde- 1723) (ngt vard.) mindre jordområde, jordbit, jordstycke, i sht om jordområde som är uppodlat l. avsett l. lämpligt för odling; särsk.: litet stycke åker- l. ängsjord o. d. (motsatt mark av annat slag), åkerlapp, ängslapp. En liten mager jordlapp. Bondeflickor (bortgiftas) med gåssarna, som hafva några små jordelappar. 2RA 1: 292 (1723). Ön (dvs. Kosterön) var ej annat, än en stor klippa med små jordlappar här och der. Kalm VgBah. 88 (1746). Herr Martens' yngste bror .. satt med en stor familj på en liten jordlapp hinsides sundet. Lundegård Prom. 1: 78 (1893). En jordlapp att sätta potatis på, att bygga på. Östergren (1929).
(6) -LARV. (i sht landt. o. zool.; mindre br.) benämning på insektslarver som leva i jorden o. anställa skada på sädesplantorna; särsk. om larver av ett nattfly, Agrotis segetum Hübn.; jfr FÄLL-MASK. Schulthess (1885). Holmström Naturl. 1: 141 (1888).
-LAV. bot.
1) till 3, 6, om lavar som växa på marken; särsk. om arter av släktena Collema Ach. o. Leptogium Fr. Liljeblad Fl. 334 (1792). BotN 1849, s. 129. LAHT 1917, s. 489.
2) (†) till 8 a, om lavarten Pannularia microphylla (Sw.) Nyl., som liknar svartbrun jord. VetAH 1791, s. 301.
(7, 8 a) -LAVIN. (häftigt) jordskred. JernkA 1832, Bih. s. 35. Ymer 1922, s. 99. —
-LEDNING. [jfr d. jordledning]
1) till 6: underjordisk ledning (för gas, vatten l. elektricitet). TT 1872, s. 117. Östergren (1929).
2) elektrotekn. till 6 b: avledning av elektrisk ström från luftledare till jorden (i sht i syfte att åstadkomma förbindelse gm jorden med ledning på annan plats l. att till jorden avleda onormalt höga spänningar); ofta konkret, om den för dylik avledning gjorda anordningen; jfr -FÖRBINDNING 2, -KONTAKT. Till jordledning användes (vid telegrafering) .. en kopparplåt. Nyström Telegr. 52 (1869). Jordledningarna (vid åskledare) bestå af metalliska ledare, anslutna till nedledningarna och neddragna i marken. TT 1901, M. s. 119. Enligt gängse uppfattning utgör det enklaste och bästa sättet att åstadkomma jordledning för en radiomottagare att förbinda densamma till vattenledningssystemet. SvD(A) 1932, nr 90, s. 3. Ssgr (till -LEDNING 2; elektrotekn.): jordlednings-lampa. elektrisk glödlampa med jordledning. TT 1890, s. 211. -lina. jordlina. BtRiksdP 1895, 8Hufvudtit. s. 123. NoK 14: 113 (1922). -plåt. jordplåt. TLev. 1907, nr 18, s. 3. -tråd. TT 1899, M. s. 61.
(5) -LEGA. (jord- 1812 osv. jorda- 1530) [fsv. iordh(a)legha] (i fackspr., i sht kam. o. ekon.)
1) lega (arrendering) av jord. NF 2: 1405 (1878). Delbruk (förekommer bl. a.) .. såsom ett med arrendebruk samordnadt slag af jordlega. EkonS 2: 131 (1895). 3NF 4: 345 (1925).
2) avgift för lega av jord, arrendeavgift, avrad. HH XI. 1: 99 (1530). Om man undantager fjellbygden, är jordlegan öfverallt i länet (dvs. i Bohus län) ganska hög. Holmberg Bohusl. 2: 72 (1843). LAHT 1902, s. 25. Ssgr (till -LEGA 1; i fackspr., i sht jur.): jordlego-avtal. Schauman o. Christierson Gide 492 (1899). -lag, r. l. m. LAHT 1926, s. 82. -rätt, r. l. m. om sammanfattningen av de bestämmelser som gälla för lega av jord. LAHT 1902, s. 54. —
-LEVNAD, se C.
(4, 6) -LIGGANDE, p. adj. (†) bot. om stjälk l. växt: nedliggande, krypande. Hartman Fl. C (1832). En mindre art (av Verbena) med jordliggande grenar. Wikström ÅrsbVetA 1836, s. 275. —
-LIK, adj. [jfr fsv. iordsliker]
1) (†) till 3, 6: som (till färgen o. d.) liknar marken. Oftast är det (dvs. bäverns hus) så jämt och utanpå jordlikt tillagat, at det föga kan märkas. Fischerström 4: 148 (1792).
2) till 8 a: som (till utseende l. konsistens) liknar jord. En mörk, pulverformig jordlik massa, kallad mylla. LAA 1813, s. 205. Hisinger Ant. 6: 32 (1837).
(jfr 6 b) -LINA. elektrotekn. över högspänningsledning anbragt skyddstråd med jordförbindelse, avsedd att avleda atmosfäriska överspänningar. SFS 1919, s. 152. FFS 1930, s. 465. —
-LINJE.
1) tekn. o. landtmät. till 4: linje (på karta, profilritning o. d.) som betecknar markens plan l. ursprungliga form. Spak HbFältartill. 242 (1873). Bygnadens höjd öfver jordlinien till öfversta gesimsen är 60,3 fot. TT 1880, s. 29. Då .. (banprofilen) åskådliggöres på en profilritning .. (brukar därå finnas utmärkt) markens (terrängens) ursprungliga form (den s. k. jordlinjen). 2NF 2: 875 (1904).
2) (förr) bef. till 8 a: av jord uppförd befästningslinje. 2NF 32: 1010 (1921).
-LIV, se C.
(3, 6) -LOPPA. [jfr d. jordloppe]
1) om (individer av) olika släkten o. arter på l. i jorden levande skalbaggar; särsk. zool.
a) om vissa till familjen Chrysomelidæ, bladbaggar, hörande underfamiljer o. släkten.
α) om till underfamiljen Halticinæ hörande släkten o. arter, särsk. (arter av) släktena Phyllotreta Lin. o. Haltica Lin.; i pl. äv. ss. namn på ifrågavarande underfamilj. Sidenglänsande jordloppan, Phyllotreta nigripes Fab. (Ph. lepidii Koch.). Svarta jordloppan, Phyllotreta atra Fab. Randiga jordloppan, Phyllotreta nemorum Lin. Blå l. allmänna l. vanliga jordloppan, Haltica oleracea (Lin.) Schönh. Såå Kåålfrö .., willia Jordloppor them äta, ströö Aska på them medan Daggen är vppå. IErici Colerus 1: 80 (c. 1645). Af rofvor väntas en dålig skörd, då de nästan öfverallt äro förstörda af jordloppor. QLm. I. 1: 70 (1833). Dahlbom Insekt. 88 (1837). Underfamiljen Jordloppor (Halticinæ). 4Brehm 13: 407 (1930).
β) (†) om (arter av) det till underfamiljen Chrysomelinæ hörande släktet Chrysomela Lin. Fries LinnéSkr. 2: 295 (1906).
b) (†) om (arter av) det till familjen Mordellidæ, taggbaggar, hörande släktet Mordella Lin.; jfr TAGG-MASK. Gadd Landtsk. 3: 230 (1777). Fischerström Mäl. 208 (1785). Möller (1790, 1807).
2) (†) om (arter av) det till familjen Gyrinidæ, virveldykare, hörande släktet Gyrinus Geoffr. Linné SystNat. 58 (1740).
-LOTT. (jord- 1789 osv. jorda- 16431769. jorde- 1788) [fsv. iordha luter]
1) (†) till 1 (c) o. 3 (c): del av jorden l. av ett land(område) vilken fallit på ett visst folks l. en viss stams lott o. d. Försynens rundeliga förläningar på vår (dvs. nordbornas) jorda-lott. Posten 1769, s. 429. Wulf Köppen 2: 174 (1799).
2) till 5: avgränsat (avsöndrat) mindre jordområde, ägolott. Han har köpt en (liten) jordlott. Arnell Stadsl. 395 (cit. fr. 1643). En till hospitalets område gränsande jordlott. Hygiea 1865, s. 375. Jordlotten N:o 67 i Halmstads västra gärde. PT 1909, nr 132 B, s. 2. NorstedtVärldH 15: 62 (1928).
-LUFT.
1) (i högre stil, tillf.) till 1 c (β), bildl.: den luft som människan andas under sitt jordeliv. Din fromhetskänsla är förtorkad i den qväfvande jordluften. Wallin 1Pred. 3: 294 (c. 1830).
2) (i fackspr.) till 6: luft som finnes i (håligheter i) jorden; förr äv.: jordgas. Dy- och jord-luften är utan tvifvel nära beslägtad med sumpluften. Lundberg HusdjSj. 65 (1868). Koncentrationen (av emanationerna från radium m. m.) i jordluft, luft i gruvor, grottor etc. bör vara högre än i fria luften. LAHT 1925, s. 746.
(8 a) -LUKT. lukt av mull l. som liknar lukten av mull; äv. (i vitter stil) bildl. Den ny hafre vidhäftande jordlukten. Wrangel HbHästv. 6 (1884). Det ligger jordlukt, stark och narkotisk, .. i den skånska dikten. TurÅ 1919, s. 58.
(3, 6) -LUNGA. (mindre br.) bot. namn på (arter av) det till levermossorna hörande växtsläktet Marchantia Lin. Fries BotUtfl. 3: 251 (1864). NormFört. 40 (1894). Auerbach (1909).
(3, 6) -LUS. (†) zool. om vissa insekter; anträffat bl. i pl.
1) benämning på en underfamilj av familjen Aphididæ, bladlöss. Boheman ÅrsbVetA 1840 42, s. 103.
2) benämning på familjen Geocores, landskinnbaggar. Rebau NatH 1: 666 (1879).
(8 d γ) -LUT. (†) kem. alkalisk lösning av jordart. Rinman 2: 934 (1789).
(7 b) -LÄGE. (†) belägenhet av (åker)jord; övergående i bet.: jordmån. Gadd Landtsk. 1: 223 (1773). Kärr-kaflen .. tjänar til befrödning af sådan ängsmark som .. äger et sjukligt jord-läge. Fischerström 1: 83 (1779). Dalin (1852; angivet ss. mindre br.). Ahlman (1872).
(5) -LÄGENHET~002 l. ~200. (mindre) jordegendom; jordbrukslägenhet. Bergv. 2: 453 (1748). Då någon jordlägenhet eller ett eller flere byalag äro med stad till en församling förenade. SPF 1852, s. 202. Jordlägenheten Nybacken N:o 1 om 4,692 ar. PT 1919, nr 40, s. 4.
(6) -LÄGGA, -ning (jfr B). [jfr d. jordlægge] (i vitter stil, mindre br.) lägga l. gräva ned (ngt, t. ex. frö o. d.) i jorden; särsk. med avs. på lik: begrava, jorda; äv. bildl. Desse .. äro Dygdenes frukter ..; men sjelfva fröet sås och jordlägges uti en god upfostran. Tessin Bref 2: 181 (1754). Gylfe .. / .. lät sina svenner jordlägga de Jotar, / som fallit der i det sista slag. Ling Gylfe 377 (1814). En slags vårdande är också Draken, gravhögarnas och de jordlagda skatternas vaktare. Norrl. 14: 23 (1926). Spong Kungsb. 169 (1928).
(5) -LÄNGD. (jord- 15951906. jorda- 1652. jorde- 16241686) kam. förteckning över fastigheter (inom visst område). Almquist CivLokalförv. 1: 95 (cit. fr. 1595). PT 1912, nr 84 A, s. 3.
(3, 6) -LÖPARE, m. l. r. zool. (individ l. art av) det till familjen Carabidæ och underfamiljen Carabinæ bland skalbaggarna hörande släktet Carabus Lin.; jfr -BORRARE 2 a; i pl. äv. ss. namn på familjen Carabidæ. Grönrandiga l. violettkantade jordlöparen, Carabus violaceus Lin. Guldglänsande jordlöparen, Carabus auronitens Fab. Guldgröna jordlöparen, Carabus auratus Lin. Läderartade jordlöparen, Carabus coriaceus Lin. Dahlbom Insekt. 34 (1836). Thomson Insect. 8 (1862). Jordlöparna utgöra en av de största skalbaggsfamiljerna. 4Brehm 13: 251 (1930). Ssgr (zool.): jordlöpar(e)-familj(en). skalbaggsfamiljen Carabidæ. 2NF (1910). -släkte(t). skalbaggssläktet Carabus Lin. Dahlbom Insekt. 33 (1837).
-LÖS. (jord- 1741 osv. jorde- 1687)
1) [jfr ä. t. erdlos] (†) till 1 c (β) o. 8 a (α): löst från det jordiska, död. Synd, Jämmer, rutna ner mjn iordelösa hamn. Wak up mjn Siäl ..! Warnmark Sinnew. 40 (1687).
2) [jfr d. jordløs] (i fackspr.) till 5; om person: som icke äger jord, obesutten; äv. substantiverat. Att för de jordlösa lätta åtkomsten af en torfva inom någon del af fäderneslandet. SLorS 7: 48 (1892). Jordlösa daglönare och arrendatorer. Steffen EnglVärldsm. 126 (1898). LAHT 1928, s. 418.
3) (†) till 6, 7 b: som saknar fäste i jorden, rotlös?; bildl. (Gud) ledsagar de rådlösa, de jordlösa och elända, som ropa till honom. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 62.
4) (tillf.) till 8 a; om mark: som saknar (betäckning av) mylla. De nästan jordlösa fjellarna. Nicander Minn. 1: 193 (1831).
(5) -LÖSEN. (i sht i fackspr.) (kostnader för) inlösen av jord (vid expropriation); i sht i fråga om järnvägsbyggnad. TT 1877, s. 185. Stationsbyggnader och jordlösen vid Gullbrandstorp å mellersta Hallands jernväg. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 59, s. 30. Kostnaden för jordlösen. TT 1900, Byggn. s. 117.
(5) -MAGNAT. stor godsägare. Sturzen-Becker 1: 124 (1861). Man behöfde hans (dvs. landshövdingens) skydd för sin egendom gent emot kronans strama fogdar och byteslystna jordmagnater. Annerstedt UUH II. 1: 349 (1908).
(1) -MAGNETISK. fys. adj. till -MAGNETISM. Jordmagnetiska krafter, undersökningar, mätningar. Det jordmagnetiska fältet, det kraftfält som bildas av jordmagnetismen. Jordmagnetiska fenomen. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 44. Jordmagnetiskt instrumentarium till Uppsala. SvD(A) 1927, nr 129, s. 5 (artikelrubrik).
(1) -MAGNETISM. fys. om sammanfattningen av de magnetiska fenomenen på o. i närheten av jordytan; ngn gg: lära(n) om de jordmagnetiska fenomenen. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 108. Studiet af jordmagnetismen. Frey 1847, s. 201. Jordmagnetism kallas jordens magnetiska fält liksom läran om detta. 3NF (1929).
(8 a) -MALM. (†) bärgv. jordartad järnmalm; äv.: myrmalm. Rinman (1788). Garney Masmäst. 217 (1791).
-MAN, se JORDEMAN.
(3, 6) -MANDEL. [jfr d. jordmandel (i bet. 1 o. 2), t. erdmandel (i bet. 1 o. 2); benämningen syftar på de ätliga rotknölarna hos resp. växter] i sht bot.
1) örten Lathyrus tuberosus Lin.; förr äv. i pl. med samma bet.; jfr -FIKON, -MUS 2, -NÖT 3. Schroderus Comenius 128 (1639). Rudbeck HortBot. 62 (1685; i pl.). 2NF 15: 1313 (1911).
2) det i södra Europa, norra Afrika o. orienten inhemska o. stundom (äv. i Sv.) odlade halvgräset Cyperus esculentus Lin.; äv. (o. eg.) om rotknölarna av denna växt. Cyperus esculentus. Jordmandel. Fischerström 4: 485 (c. 1795). Cyperus esculentus .. har ätliga, på fet olja och stärkelse rika rotknölar (”jordmandlar”). Fries SystBot. 204 (1891). GbgTrädgFPrisuppg. 1920, s. 25. Ssg (till -MANDEL 2): jordmandel-olja, r. l. f. olja som pressas ur jordmandelns rotknölar, cyperolja (se CYPER-OLJA, sbst.2 2). Cleve KemHlex. (1883).
(8 a) -MANTEL. arkeol. täckande hölje av jord över gravröse o. d. Fornv. 1917, s. 132. Därs. 1924, s. 136. —
-MARK, sbst.1 (jord- 16901887. jorde- 16471664) [fsv. iordhmark (i bet. 1)]
1) (†) till 3 (c), 5: mark; markområde. RARP 4: 57 (1647). Rydqvist SSL 2: 59 (1857).
2) (föga br.) till 7: av lösare lager bestående mark (motsatt: bärgmark o. d.). Ödman VårD 1: 134 (1887).
(5) -MARK, sbst.2 (†) kam. markland (jord). ÅngermDomb. 1640, s. 155. NorrlS 1: 272 (1905; efter handl. fr. 1540).
(3, 6) -MASK; pl. -ar. (jord- 1741 osv. jorde- 16711927) [fsv. iordhmadhker (i bet. 1) (PMånsson 295)]
1) i jorden levande (l. på marken krälande) mask; särsk. om i jorden levande insektslarver. Roberg Beynon 48 (1697). Kolthoff DjurL 477 (1901). Larverna (av Agrotis segetum Hübn.), ”jordmaskar”. BonnierKL 3: 1291 (1923).
2) (i sht i vitter stil) allmännare: jordkryp. Hvad .. gagnar et befäl, / Som ej den minsta jordmask lyder? Kellgren 2: 62 (1777). Beskow i 2SAH 30: 205 (1857).
3) (i vitter stil) med anslutning till JORD 1 c, bildl. om människan (ss. en av jorden född, förgänglig, jordbunden o. jordkrypande varelse). Hijt Jordemaskar hijt! här kunn' I rättligh lära, / Hur' fåfängt all ting är. Lucidor (SVS) 148 (1671). Strindberg Inf. 183 (1897).
-MASSA.
1) (i sht i fackspr.) till 1: jordens (fasta) massa. Wulf Köppen 1: 209 (1799). Lindhagen Astr. 587 (1861).
2) (tillf.) till 3 (c), 5: stort land- l. jordområde. Adlerbeth HorOd. 97 (1817). (Den österrikiska staten) utgör en stor, sammanhängande jordmassa. Svedelius Statsk. 3: 2 (1869).
3) till 8 a: (stor) anhopning av (lös) jord. Carlberg SthmArchitCont. E 3 b (1740). Jordflyttning, uttagning och transport av jordmassor. TeknVet. VoV. 2: 293 (1928).
(1) -MERIDIAN. astr. storcirkel som tänkes dragen gm jordens poler, meridian. Lindhagen Astr. 187 (1858). Bergstrand Astr. 53 (1925).
(8 d γ) -METALL. [jfr d. jordmetal, t. erdmetall] kem. jordartsmetall. Berzelius Kemi 2: 77 (1822). Alkaliska jordmetaller. Johansson Kemi 180 (1914).
-MODER, sbst.1
1) [jfr lat. terra mater] rel.-hist. till 1 (d); enligt vissa folks religiösa föreställningar: kvinnlig gudomlighet som råder över jorden; jfr -GUDINNA 2. Castrén Res. 3: 87 (1851). NoK 27: 64 (1923).
2) (†) till 7 b; i sg. best., om det övre, med mylla blandade jordlagret, matjord. Mennander ÄngOsterb. 39 (1751).
-MODER, sbst.2, se JORDEMODER.
(3, 6) -MOLLA. bot. om mollarten Atriplex depressum Hn. (A. prostrata Bouch.), som har nedliggande stjälk. Gosselman BlekFl. 172 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 137 (1903).
(3, 6) -MOSSA. [jfr d. jordmos (i bet. 1)]
1) på marken växande mossa. Wikforss 1: 484 (1804). BotN 1905, s. 234. särsk.
a) (†) bot. o. farm. om mossarten Hylocomium proliferum (Lin.) Lindb.; äv. ss. drog. ApotT 1698, s. 39. Lindestolpe FlWiksb. 25 (1716).
b) (föga br.) bot. om (arter av) mossläktet Phascum Lin. Liljeblad Fl. 309 (1792). jfr Fries Ordb. 50 (c. 1870).
2) (†) om den mossliknande ormbunksväxten Lycopodium clavatum Lin., mattgräs. Bromelius Chl. 68 (1694).
(6) -MOTSTÅND ~02, äv. ~20. elektrotekn. av jorden utövat motstånd mot elektrisk ström. Nyström Telegr. 237 (1869). SFS 1919, s. 152.
(8 a) -MUR. [fsv. iordhmur] av (stampad) jord uppförd mur. Rålamb 8: 194 (1691). Juhlin-Dannfelt 109 (1886).
(6) -MURKLA. (†) tryffel. Möller 1: 622 (1782). Dalin (1852; med hänv. till tryffel). WoJ (1891).
(3, 6) -MUS.
1) [jfr d. jordmus] benämning på olika slag av möss, råttor, sorkar l. näbbmöss som leva i jorden; jfr -RÅTTA. Rosensten Skog. 36 (1737). Juhlin-Dannfelt (1886). särsk. zool.
a) om (individ l. art l. släkte av) gnagarfamiljen Bathyergidæ; i sht i pl., ss. namn på ifrågavarande familj. 1Brehm 1: 321 (1874).
b) om mindre arter av sorksläktet Arvicola Keys.-Blas., jordsork. Nilsson Fauna 1: 355 (1847).
2) [jfr t. erdmäuse, pl.] (†) bot. i pl.: örten Lathyrus tuberosus Lin., jordmandel (se d. o. 1); äv. (o. eg.) om de ätbara rotknölarna hos denna växt; jfr -FIKON, -NÖT 3, -OLLON. Rudbeck HortBot. 62 (1685). VetAH 1773, s. 146 (om rotknölarna). HbTrädg. 2: 14 (1872).
(7 b) -MUST. (mindre br.) vätska l. fuktighet som finnes i jorden; äv. (med tanke på dess betydelse för växtligheten) övergående i bet.: växtkraft. Ormbunka är .. et ödande ogräs af jord-musten. Serenius EngÅkerm. 49 (1727). LAHT 1920, s. 70. särsk. (i vitter stil) oeg., om dagg. Karlfeldt FlPom. 40 (1906).
(5) -MÅL. (jord- 1771. jorde- c. 1770)
1) (i Norrland, förr) kam. enhet vid jordbeskattning, jordtal; äv.: jordareal av viss storlek. Thulin Mant. 1: 81 (cit. fr. c. 1550). I Soknen äro skatt och tiond-skyllige jorde mål omtrent 1340. NorrlS 1: 40 (c. 1770; fr. Medelpad). Hülphers Norrl. 1: 54 (1771; fr. Medelpad).
2) jur. rättegångsmål rörande jord, jordatvist. Jord-, vatten- och dikningsmål.
-MÅN, se d. o. —
(1) -MÅNE. astr. motsatt: drabant till annan planet. Lindhagen Astr. 524 (1861). Arrhenius Värld. 43 (1906).
(3, 5) -MÄLARE. (†) = -MÄTARE. Linc. (1640).
(3, 5) -MÄLING l. -MÄLNING. (†) = -MÄTNING 1. Linc. (1640). Ssg (†): jordmälings-konst. Linc. (1640; under geometrica).
(1 c (β)) -MÄNNISKA. (jord- 18211835. jorde- 18771914) (i högre stil) om människan (på jorden), i sht med tanke på hennes jordbundna väsen. Episk och dramatisk på en gång är hela Jordmenniskans Dikt, Verlds-Historien. Hermes 1821, 2: 195. Sköld Fichte Tal 137 (1914).
(6, 7) -MÄRG. [jfr ä. dan. o. dan. dial. jordmarv] (†) märgel. VetAH 1741, s. 18. Hülphers Norrl. 1: 124 (1771). Dalin (1852; med hänv. till mergel).
(7, 8 a) -MÄRGEL. (i fackspr., föga br.) lös (jordartad) märgel (motsatt: stenig l. skiffrig märgel). Rinman 2: 130 (1789). Lundequist Landtbr. 56 (1840). Dalin (1852).
-MÄSTARE, se JORDEMÄSTARE.
(3, 5) -MÄTARE. [fsv. iordhamätare; jfr d. jordmaaler, t. erdmesser, lat. geometer, geometra, gr. γεωμέτρης] (†) landtmätare; fältmätare. Schroderus Dict. 53 (c. 1635). Fernander Theatr. 543 (1695). Schultze Ordb. 2932 (c. 1755).
(3, 5) -MÄTNING. (jord- 1629 osv. jorda- 1662. jorde- 16941781)
1) (numera föga br.) i allm.: uppmätning av jord- l. landområde; fältmätning. Schück VittA 1: 142 (i handl. fr. 1629). LMil. 3: 407 (1694). (Till byggnadskonsten höra) Alla Jordmätningar och Afvägningar med Mathematiske Instrumenter. Carlberg SthmArchitCont. A 4 a (1740). Dalin (1852; med hänv. till landtmätning).
2) geod. mätning som avser att bestämma hela jordkroppens form, storlek o. massfördelning. 1NordUnivT II. 2: 84 (1856). BtRiksdP 1920, VI. 1: nr 8 A, s. 29. Ssg: jordmätnings-arbete. särsk. geod. till -mätning 2. Wieselgren Samt. 28 (1870, 1880).
(4, 6) -MÖRSARE. mil. (vardaglig) benämning på storkalibriga minkastare laddade med gasminor. Björkegren 319 (1784). Hanslian o. Bergendorff 70 (1923).
(5) -NATUR. (jord- 1825 osv. jorde- 18801914) kam. jordegendoms gm lag bestämda egenskap med avs. på äganderätten samt dispositionsrättens omfattning, ävensom (i Sv. numera bl. i fråga om äldre förh.) med avs. på de skatter o. andra besvär som åvila densamma. Rabenius Kam. § 92 (1825). Jordnaturen är af tre slag: krono, skatte och frälse. NF (1884). SFS 1913, s. 68. FFS 1929, s. 431.
(3, 6) -NAVLE. (†) örten Chrysosplenium arteriofolium Lin., gullpudra. Bromelius Chl. 103 (1694). Dalin (1852; med hänv. till gullpudra). Iverus VästmFanerog. 115 (1877). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
(3, 6) -NÖT, r. l. f. [jfr d. jordnød (i bet. 3, 6), t. erdnuss (i bet. 3)]
1) (†) namn på örterna Ornithogalum umbellatum Lin. (förr kallad O. album), morgonstjärna, o. Gagea lutea (Lin.) Ker. (förr kallad Ornithogalum luteum l. silvestre), vårlök. Ornithogalum album & luteum. (sv.) Jordnött medh hwijta och gula blommer. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Tillandz D 2 b (1683; om Gagea lutea). Wahlenberg FlSv. 201 (1824; om Gagea lutea).
2) (†) i pl.: örten Cyclamen europæum Lin., alpviol; jfr -BRÖD, -ROVA, -ÄPPLE 1. Linc. V 6 a (1640). 3) bot. o. trädg. örten Lathyrus tuberosus Lin., knölvial; förr äv. i pl. med samma bet.; äv. (o. eg.) om de ätbara rotknölarna hos denna växt; jfr -FIKON, -KASTANJ 2, -MANDEL 1, -MUS 2. Lind (1749; under erd-eckern). Jordnötter .. äro knöliga rötter af den växt, som Botanisterne kalla Lathyrus tuberosus. VetAH 1773, s. 146. Jordnötterne (Lathyrus). Agardh Bot. 2: 252 (1832). BergTrädgPrisfört. 1899, s. 14. 4) bot. o. trädg. örten Carum bulbocastanum (Lin.) Koch., knölkummin; jfr -KASTANJ 1; förr äv. i pl. med samma bet. Serenius Kkkk 1 a (1757). Lundström Trädg. 69 (1841). Svensson Kulturv. 269 (1893). Klint (1906). 5) (mindre br.) bot. om (örter av) släktet Bunium Lin., särsk. om arten B. flexuosum Stakes. Hartman ExcFl. 41 (1846). 2NF 35: 159 (1923). 6) om (de ss. näringsmedel o. till utvinning av en vegetabilisk olja m. m. använda) frukterna av den tropiska ärtväxten Arachis hypogæa Lin.; äv. (stundom i pl.) ss. namn på själva växten. Oldendorp 1: 159 (1786; om frukterna). Peruansk jordnöt. Arachis hypogaea, Linné. HbTrädg. 2: 78 (1872). Areschoug LVäxt. 135 (1875). Elfving Kulturv. 97 (1895; om frukterna). Ymer 1916, s. 360. 7) (†) trädg. om den från Nordamerika härstammande ärtväxten Apios tuberosa Mich. HbTrädg. 2: 37 (1872). Därs. 6: 21 (1876). Ssgr (till -NÖT 6): jordnöt- l. jordnöts-kaka. till kreatursfoder använd oljekaka beredd av jordnötter. Berndtson (1880). HeimdFolkskr. 58: 11 (1898). LAHT 1924, s. 782. -mjöl. ss. fodermedel användt mjöl av jordnötter. LAHT 1911, s. 173. -olja, r. l. f. UB 5: 275 (1874). Jönsson Gagnv. 74 (1910).
(6) -OLJA, r. l. f. (numera föga br.) bärgolja, råpetroleum, mineralolja. Synnerberg 1: 169 (1815). Rektificerad jordolja. SFS 1891, nr 64, s. 34. VFl. 1912, s. 7.
(3, 6) -OLLON. [jfr ä. d. jordolden] (†) bot. o. trädg. = -NÖT 3; jfr -FIKON, -MANDEL 1, -MUS 2. Franckenius Spec. C 2 b (1659). Linné Ungd. 1: 338 (1731). HbTrädg. 2: 14 (1872).
(5) -OMRÅDE~020. SvT 1852, nr 21, s. 2.
(1) -OMSEGLING~020. segling omkring (hela) jordklotet, världsomsegling. Nordenskiöld Vega 2: 211 (1881). 2NF 33: 282 (1921).
(5) -PARK. (jord- 17211748. jorde- 17081746) (†) jordstycke, jordområde. VDAkt. 1708, nr 420. Dahlman Humleg. 63 (1748).
(8 a) -PARTIKEL. Stridsberg Åkerbr. 2 (1727). Tjära .. fri från vatten och jordpartiklar. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 53. —
-PELARE.
1) geol. till 7; om (i sht i Alpernas dalar anträffade) pelarformiga jordpartier som kvarstå efter de urspr. kringliggande lagrens bortsköljning gm rägn; jfr -PYRAMID. Nathorst JordH 358 (1890). Hagman FysGeogr. 68 (1903).
2) till 7 o. 8 a; i allm.: pelare av jord. Då borraxet vändes upp och ned glider den däri inneslutna jordpelaren lätt ut. LAHT 1911, s. 272. Berg Krig. 138 (1915).
(1) -PERIOD. geol. period i jordens utvecklingshistoria. Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 21. Kännedomen af äldre jordperioders växtlif. Ymer 1916, s. 272.
(3, 6) -PIRK l. -PIRKEN. (†) bot. örten Hypericum humifusum Lin., (dvärg)johannesört. Liljeblad Fl. 182 (1792). Nyman FanerogFl. 184 (1873).
-PLAN, r. l. m. (jord- 1673 osv. jorde- 1707)
1) (†) till 3 o. 4: jordyta, markyta; marknivå. Johansson Noraskog 3: 261 (i handl. fr. 1673). NSvMerc. 1761, s. 318. En vid portarne i jorden nedsatt påle, 4 al:r hög öfver jordplanen. NoraskogArk. 5: 427 (1783).
2) till 5: jordområde; tomt(område). VDAkt. 1707, nr 821. En jordplan om en kvadratref 9 kvadratstänger. PT 1907, nr 28 B, s. 3. Därs. 1908, nr 83 B, s. 1. —
-PLATS. (jord- 16471680. jorda- 15931674. jorde- 1682) (†)
1) till 5: jordstycke, jordområde. SkrGbgJub. 6: 290 (1593). Brask Pufendorf Hist. 16 (1680).
2) till 6 a: plats för jordande av en död. VDAkt. 1651, nr 122. VRP 1682, s. 110.
(6 b) -PLATTA, r. l. f. elektrotekn. = -PLÅT. Nyström Telegr. 30 (1869). 2NF 28: 741 (1918).
(6 b) -PLÅT. elektrotekn. metallplåt (vanl. kopparplåt) medelst vilken en elektrisk ledare sättes i förbindelse med jorden. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 183. TLev. 1902, nr 42, s. 1. —
-PLÄTT. (ngt vard.)
1) till 5: litet jordstycke l. jordområde, jordfläck (se d. o. 1). Det var den mest förbannade jordplätt i hela landet. Sjöberg Irving RvW 6 (1827). Larsson Solsid. 7 (1910).
2) till 7 (b): fläck av jord (motsatt mark av annat slag). På de små jordplättarna mellan klipporna lyste tusentals blommor.
(1) -POL. i sht astr. om vardera av jordens båda poler. Möller 1: 622 (1782). Lindhagen Astr. 195 (1858).
(5) -POLITIK. ekon. om sammanfattningen av sådana näringspolitiska åtgärder som röra jordens uppodling, fördelning på olika näringar (jordbruk, skogsskötsel m. m.), skifteväsen o. förvaltningssystem, beskattning m. m. 2NF 19: 1493 (1913). Sommarin EkonL 2: 20 (1916).
(5) -POSSESSION. jordegendom. Olivecrona LagbGift. 61 (1851). BtRiksdP 1896, I. 1: nr 37, s. 33.
(5) -PRIS, n. De i vårt land jämförelsevis låga jordprisen. Juhlin-Dannfelt 278 (1886). BtRiksdP 1901, 6Hufvudtit. s. 231.
(5) -PRODUKT. (i sht i fackspr.) alster av jordbruk, trädgårdsskötsel l. skogshushållning. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 64. Skollärarenes aflöning i jordprodukter. FFS 1896, nr 10, s. 27.
(5) -PRODUKTIVITET. nat.-ekon. jfr -PRODUKTIVITETS-LAG. 2NF 21: 729 (1914).
(5) -PRODUKTIVITETS-LAG(EN). nat.-ekon. en av nationalekonomiens grundläggande satser, enl. vilken jorden visar en naturlig tendens att giva en från en viss gräns avtagande avkastning på enhet nedlagt arbete o. kapital vid intensivare brukning. 2NF (1910). Sommarin EkonL 1: 88 (1915).
-PROFIL.
1) (i fackspr.; i sht geogr. o. geol.) till 1: profilkarta l. -teckning utvisande höjder o. djup på jordytan. Lingg's jordprofil från 31° till 65° nordl. bredd, som angifver förhållanden af höjd och djup till jordens massa. PedT 1891, s. 391.
2) (i fackspr.) till 6: (bild som visar en) genomskärning av marken (med dess olika lager) på viss plats o. till visst djup. Jordprofilen visar mossens bildning vara lager af olika, men rena växtlemningar. MosskT 1893, s. 228. LAHT 1921, s. 626.
(7 (a), 8 a) -PROV. landt. o. kem. (kemisk) undersökning av jord(art); äv. konkret: jord som upptagits för l. underkastats undersökning. TT 1878, s. 45. Jordprofven visade .. allesammans fosforsyrebrist. LAHT 1901, s. 72. VästerbK 1927, nr 150, s. 6.
(6) -PUTA, f. (jord- 1658. jorde- 1684) (†) bärgv. (lätt bruten) smågruva l. skärpning nära dagen. En stor del af grufvelaget fans, som ville öfvergifva sina delar i Konstgrufvorna och lägga sig uti andra små jordputor. NoraskogArk. 4: 54 (1658). Johansson Noraskog 3: 250 (i handl. fr. 1684).
(7) -PYRAMID. geol. jfr -PELARE 1. Nathorst JordH 358 (1890). Rosberg Granö Altai 1: 317 (1919).
(5) -PÄNNINGAR, pl. (jord- 1640. jorda- 1924. jorde- 16021648)
1) [fsv. iordhpäninga, pl. (SD NS 3: 271)] (†) pänningar som erhållas för försåld jord, köpeskilling. UpplDomb. 1: 37 (1621). ÅngermDomb. 1648, s. 29.
2) (förr) jordskyld. Thulin Mant. 1: 75 (i handl. fr. 1602). Herlitz Stadsförv. 1830 206 (1924).
(6) -PÄRON, i bet. 1 äv. (starkt bygdemålsfärgat) -PÄRA. (-pära Lilja SkånFl. 469 (1838), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 103 (1868); -päror, pl. Salé. -päron Salander osv.)
1) [jfr sv. dial. jordpära (jol-, jor-); liksom d. jordpære efter t. erdbirne; jfr holl. aardpeer, jfr äv. -ÄPPLE] (numera bl. med starkt bygdemålsfärgad prägel) potatis; vanl. i pl. Salé 90 (1664; bet. osäker). Salander Gårdzf. 39 (1727). Vi få så präktig mat till middagen: färskt kött och jordpäron. KMSvedbom (1796) hos Dahlgren Släktprof. 1: 17. Pfalziska Jordpäron. QLm. I. 1: 16 (1833). LD 1907, nr 32, s. 3.
2) (föga br.) bot. o. trädg. = -NÖT 7. 2NF 34: Suppl. 240 (1922). 3NF 1: 1147 (1923). Ssgr (till -PÄRON 1; numera bl. starkt bygdemålsfärgat): jordpärons-bröd. Keyland Allmogekost 1: 71 (1919; fr. Dalarna). -planta, r. l. f. EconA 1807, okt. s. 120. -plantering. LBÄ 32: 34 (1799). -åker. VästmFmÅ 3: 15 (1803).
(1) -RADIE. i sht astr. Lindhagen Astr. 94 (1858). NoK 1: 5 (1921).
(5) -RANNSAKNING~020. (jord- 1652 osv. jorde- 16621849) kam. (för upprättande av jordebok m. m. av landshövding l. landskamrerare, i närvaro av domaren i orten m. fl. myndighetspersoner värkställd) undersökning rörande fastigheternas rätta jordnatur, skatteförmåga, hävd o. d. (o. dessas förändringar) inom ett visst distrikt, särsk. med tanke på skattläggning o. andra kronans intressen. RARP V. 1: 54 (1652). Hvart åhr skall hållas jordransakning och räfsteting, så medh crone som skatte och frällse. FörarbSvLag 4: 226 (1695). Jordransakningar äro förrättningar hvarvid förekommer att undersöka huru sig förhåller med kronans gods, rättigheter och räntor. Rabenius Kam. § 404 (1825). SFS 1903, nr 104, s. 9. Ssgr (kam.): jordrannsaknings-handling. jfr HANDLING 10. SD(L) 1904, nr 71, s. 1. -protokoll. SPF 1817, s. 8. -ting. (i fråga om ä. förh.) LReg. 74 (1689).
(7) -RAS, n. jordskred; äv. konkret, om nedrasad jordmassa. Möller (1790). Hisinger Ant. 4: 74 (1828). Nilsson Fauna II. 2: 370 (1858; konkret). LAHT 1912, s. 95.
(7) -RASNING. (†) = -RAS. Berch Hush. 208 (1747). Heinrich (1814).
(5) -REFORM. i sht ekon. o. polit. reformering av äganderätten l. fördelningen av jorden gm lagstiftnings- o. beskattningsåtgärder; äv. [efter t. bodenreform] i inskränktare anv., om en organiserad politisk reformrörelse fr. o. med 1800-talets sista årtionden, vars huvudsyfte är att indraga jordräntan l. uppstående jordvärdestegring till samhället gm jordränteskatt l. värdestegringsskatt. Grimberg SvH 421 (1908). Hagberg VärldB 116 (1927).
-REFORM-LAG, r. l. m. ekon. o. polit. 2NF 37: 1086 (1925).
(5) -REGISTER. kam. register över jordegendomar på landet (vilket i Sv. sedan 1909 föres länsvis av förste landtmätaren i länet o. vari varje hemman, hemmansdel o. lägenhet var för sig upptages); jfr JORDEBOK. FFS 1895, nr 21, s. 14. SFS 1909, nr 138, s. 17. Därs. 1927, s. 929.
(5, 7 (b)) -REMSA. (långt o. smalt) litet jordstycke. Hisinger Ant. 3: 53 (1823). 3NF 7: 1210 (1927).
(6) -REVA, sbst.1 (†) rämna i marken. OPetri 1Post. 118 b (1528). Roman Holbg. 265 (1746).
(3, 6) -REVA, sbst.2, i bet. 2 förr äv. -REV, r. l. f. (jord- c. 1550 osv. jorde- 1685. -rev c. 15501852. -reva 1684 (: -reefwor, pl.) osv.)
1) (mindre br.) bot. skott (reva) som kryper l. slingrar sig utmed jorden. Långt utdragna, kallas (rot-)skotten jordrefvor. Hartman Fl. XV (1832). Neuman Bot. 11 (1890).
2) namn på vissa växter.
a) örten Glechoma hederacea Lin.; jfr -BINDA 1, -KRANS, -KRONA 1, -KRYPA 2 samt GUNDELREV 1; förr äv. ss. drog. 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550). Franckenius Spec. C 3 a (1638). Bromelius Chl. 45 (1694). Emot Bröstsjukdomar .. Jordref är stärkande. Örtebok 7 (1824). SKalmarL 3: 129 (1926). b) (†) växten Hedera Helix Lin., murgröna; jfr -BINDA 2 samt GUNDELREV 2. Bromelius Chl. 45 (1694). Ehrenadler Tel. 140 (1723). SvMag. 1766, s. 357. Ssgr (i allm. till -REVA, sbst.2 2 a): jordrevs-blad. HushBibl. 1757, s. 34. -gräs. (†) farm. om jordrevan ss. drog. ApotT 1698, s. P 1 b. -konserv. (†) farm. avkok på jordreva som inkokats till form av mos o. försatts med socker. ApotT 1698, s. 16. Därs. 1739, s. 17. -ranka. (†) till -reva, sbst.2 2 b: murgrönsranka. Brenner Dikt. 1: 69 (1702, 1713). Ehrenadler Tel. 851 (1723). -sirap. (-rev- 16981739) (†) farm. ”sirap” beredd på jordreva. ApotT 1698, s. 85. Därs. 1739, s. 81. -vatten. (†) farm. destillat på jordreva. ApotT 1698, s. 5. Därs. 1739, s. 5.
(5) -REVNING. (jord- 1619 osv. jorda- 16191620. jorde- 15681682) (förr) i sht kam. o. landtmät. noggrann uppmätning, arealberäkning o. gradering av ett jordområde, varvid därå befintliga hemman o. lägenheter m. m. upptogos å karta o. beskrevos. LandtmFörordn. 14 (1568). Een allmän ransackningh och jordereffningh skulle anstellas öffver heela rijket. RP 6: 47 (1636). SvH 5: 103 (1903; i fråga om förh. 1624). 3NF 12: 745 (1930). Ssgr (i sht kam. o. landtmät.): jordrevnings-handling. jfr HANDLING 10. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 17, s. 14. -instrument. jfr -handling. Falkman Mått 1: 274 (1884). -karta. PH 5: 3392 (1752). -protokoll. Calonius 5: 260 (1800).
(5) -RIFTNING. (†) = -REVNING. Spegel GW 114 (1685).
(1 c (β)) -RIKE. (jord- 18111926. jorde- 15261884) [fsv. iorþrike; jfr d. jorderige, isl. jarðríki, t. erdreich] (i högre l. vitter stil, ngt ålderdomligt) jordens rike, jorden, den timliga världen (ofta motsatt: himmelriket); i best. anv. ofta utan slutartikel. Gudh .. förtryter ath .. (människan) säther sin lijth til någhot tingh j hemmelrike eller j jorderijke annat än til honom allena. OPetri MenFall B 2 a (1526). Mat. 17: 25 (Bib. 1541). Gudh Fadhers Son aff himmelrik, / Bleff en gäst på iorderijk. Ps. 1567, s. 62 b; jfr Ps. 1819, 62: 5. (Den heliga) Cecilia spelar sitt silverpipiga instrument och jordrikets skaror strömma in från flyglarna som bifloder till skarorna på himmelrikets äng. Fogelqvist ResRot 118 (1926).
(1 (c)) -RING. (jord- 18141860. jorde- 17981923) (i vitter stil) jordens krets l. rund. LBÄ 16—17: 2 (1798). Jag frågar, hvem på vida jorderingen / Er mött med värma, utan svek? Runeberg 6: 60 (1862). Henning Stjärnsk. 76 (1923).
(3, 6) -ROT.
1) bot. rot som en växt utvecklar i jorden (motsatt: luft-, vattenrot). BotN 1842, LitBih. s. 100. Neuman Bot. 12 (1890).
2) (†) namn på vissa växter.
a) i pl., = -BRÖD. Serenius E 1 b (1734).
b) örten Heracleum Sphondylium Lin., björnfloka, björnklo? Lind (1749; under bär-wurtz).
(1) -ROTATION. (i fackspr.) Jordrotationens inflytande på vindriktningen. Hildebrandsson Buchan 164 (1874). HimHavJord 1: 13 (1925).
(3, 6) -ROVA. (†) = -BRÖD. Franckenius Spec. A 3 b (1659). Serenius Kkkk 3 a (1757).
-RUM.
1) (numera föga br.) till 4 o. 6: rum vars golv ligger i jämnhöjd med l. under markytan; rum i bottenvåning l. källare. VetAH 1755, s. 283. Efter slutadt arbete gick han hem till det lilla jordrum, som han .. bebodde. Blanche Bild. 2: 166 (1864).
2) till 6: i marken utgrävt rum, underjordiskt rum. Marken (var) genomgrävd .. av smala slingrande gångar till jordrum och förbindelsegravar. Knöppel Barb. 209 (1916).
(1 (c)) -RUND, r. l. m. (jord- c. 18201903. jorda- 17261799. jorde- 17451898) (numera bl. i vitter stil) jfr -KRETS, -RING. Huru varder hela Jorda-Runden indelad? Lenæus Hübner 4 (1726). Hvarför gafs mig ock ej vingars par / För att följa dig kring jorderunden? Snoilsky 3: 200 (1883). Wulff Leopardi Gin. 6 (1898).
(6, 7) -RYGG. (jord- 1769 osv. jords- 1712)
1) (†) rygg l. ås mellan tvenne fåror på ett plöjt fält, plogrygg. Spegel 29 (1712). Järta 1: 187 (1832).
2) långsträckt (o. smal) jordhöjd. VetAH 1769, s. 182. NoK 43: 92 (1925).
-RYMD. (jord- c. 1790 osv. jorde- 1874)
1) (numera bl. i vitter stil, föga br.) till 1 (c): jordens krets l. yta, jordytan, jorden; nästan bl. i sg. best. Lidner 2: 85 (c. 1790). Frågan är, huru jordrymden blifvit befolkad och af hvilka? Leopold 6: 76 (1803). Sätherberg Dikt. 1: 225 (1854, 1862).
2) till 3 c, 5: jord- l. landområde, jordareal. AdP 1800, s. 183. En jordrymd af närmare två qvadratmil. Hofberg SvFolksägn. 171 (1882). SFS 1890, nr 66, s. 1.
(7, 8 a) -RYMNING. (jord- 1621 osv. jorde- 1649) (i fackspr.) utgrävning o. borttransporterande av jord(massor); särsk. bärgv. om bortförande av det jordlager som betäcker det malmförande bärget; äv. konkret: ställe (område) där jordrymning ägt rum. Bergv. 1: 44 (1621). Schaktsänkningar och jordrymningar. 2RA 3: 692 (1734). Pallarne (brytas) ända upifrån, til dess (skiffer-)Grufvan blifvit så lång som jordrymningen ofvantil. VetAH 1771, s. 279. Brytningen (i Lüderich) har i äldre tider bestått i jordrymningar och sprängningar i dagen. JernkA 1903, Bih. s. 13. Sernander SthmNat. 35 (1926).
(4) -RYTTARE. (skämts., †) avkastad ryttare l. dålig ryttare som lätt blir avkastad. Adlerbeth (1783) i MoB 5: 71. Många hästar hade proberats och gjort fäherdarne till jordryttare. Lovén Folkl. 21 (1847). Dalin 2: 767 (1855). Lundell (1893).
(6) -RÅTTA. [jfr d. jordrotte, t. erdratte, fr. rat de terre] om (större) råttor, sorkar l. andra gnagare som leva i jorden; jfr -MUS 1. Weste (1807). Hallström Sagodr. 91 (1910). särsk.
1) zool. om (större) arter av sorksläktet, särsk. om Arvicola amphibius Desm. (Lemmus amphibius Lin.), äv. kallad större jordråttan, samt Mierotus ratticeps Keys.-Blas. (Lemmus medius Nilss.), äv. kallad mindre jordråttan; jfr -SORK samt VATTEN-RÅTTA. Leijonflycht (1827). Fries ÅrsbVetA 1832, s. 181. Nilsson Fauna 1: 355 (1847). Därs. 358. Schulthess (1885; med hänv. till större jordsork).
2) (†) om stora husråttan, Mus norvegicus Erxb. (Mus decumanus Pall.). Dalin (1852; med hänv. till stora husråttan).
3) (†) om murmeldjuret, Arctomys marmotta Schreb. Synnerberg 2: 182 (1815; med hänv. till murmeldjuret).
(5) -RÄKNING. (jord- 15561852. jorde- 15851613) [fsv. iordharäkning] (†) (sätt för) beräkning l. uppskattning av en jordareals l. jordegendoms storlek o. värde. 5 alner, thet är 1/2 stong effter Taffwestehus jordhreckning. Teitt Klag. 60 (1556). Strinnholm Hist. 4: 667 (1852).
(6) -RÄNNA, r. l. f. (naturlig l. med konst gjord) ränna i marken; särsk. (i sht förr) skogsv. om dylik ränna för transport av virke (av mindre dimensioner). Den djupa inskärningen, eller jordrennan, som bäcken gjort emellan branterna. Almqvist TreFr. 2: 11 (1842). På kontinenten använder man (för transport av virke) två skilda slag af torrännor: trärännor och jordrännor. Ekman SkogstHb. 82 (1908).
(5) -RÄNTA, r. l. f.
1) (numera föga br.) ekon. jordskyld, arrendeavgift, avrad; jfr GRUND-RÄNTA 1. Holmbergsson Sartorius 23 (1800). EkonS 1: 383 (1893).
2) (förr) kam. grundränta (se d. o. 2). Fischerström 3: 22 (1781). EkonS 1: 383 (1893). FFS 1904, nr 39, s. 66.
3) (föga br.) ekon. ränta o. amortering på kapitalvärdet av självägd jord l. arrende på arrenderad jord. QLm. I. 4: 45 (1833). Arrhenius Jordbr. 3: 71 (1861).
4) (i fackspr.) nettoinkomst som en jordägare har av sin jord i dess egenskap av produktionsfaktor; överskott som uppkommer, sedan alla produktionskostnader blivit betalda; särsk. nat.-ekon. meravkastning av bördigare l. i förh. till avsättningsorten bättre belägen jord, tillfallande ägaren av dylik jord vid givet marknadspris, vilket vid fri konkurrens tenderar att sammanfalla med produktionskostnaderna å den sämsta l. sämst belägna jord som vid given folkmängd o. levnadsstandard måste odlas. Bergstedt Clément XXXII (1868). Den s. k. jordräntan — den inkomst, som utöfver ersättning för driftkapital och arbete tillfaller jordegaren såsom jordegare. NDA 1877, nr 3, s. 2. Jordräntan, d. v. s. den högre afkastning, som i ett land med bättre och sämre jord, vid folkmängdens stegring tillfaller innehafvarne af det förra slaget. Fahlbeck NatFörm. 99 (1890). Priset på naturtillgångarna och deras avkastning (”jordränta”). Heckscher EoH 21 (1922). 3NF (1929). Ssgr (till -RÄNTA 4; i allm. nat.-ekon.): jordränte-inkomst. EkonS 1: 397 (1893). -stegring. SFS 1921, s. 1011. -teori. Den s. k. Ricardos jordränteteori. EkonS 1: 119 (1891). LAHT 1930, s. 1131.
(4) -RÄTT, adj. (†) vågrät, horisontell. Serenius Iiii 2 b (1757). Euphrasén Linné 5 (1792).
(3, 6) -RÖK. (jord- c. 1550 osv. jorde- 15551700. jords- 1642)
1) [jfr d. jordrøg] (mindre br.) damm som virvlas upp l. dunst som uppstiger från marken; äv.: solrök. En stoor heeta och Warm Sommar medh Jordrök. Spole Alm. 1676, s. 35. Karlfeldt FlBell. 35 (1918).
2) [fsv. iordhröker (i bet. a); jfr d. jordrøg, t. erdrauch, eng. earth-smoke; efter nylat. fumus terræ (i bet. a); jfr äv. det nylat. släktnamnet Fumaria] ss. växtnamn.
a) bot. namn på (arter av) det till familjen Fumariaceæ hörande släktet Fumaria Tourn.; särsk. (o. urspr.) om arten Fumaria officinalis Lin., äv. kallad allmän l. vanlig (förr äv. gemen) jordrök, vilken förr användes inom medicinen; äv. farm. om nämnda växt ss. drog. 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550). Franckenius Spec. C 2 a (1638). Palmchron SundhSp. 304 (1642). Rudbeck HortBot. 46 (1685; om Fumaria spicata Lin.). Den allmänna Jordröken (F(umaria) officinalis). Torén Rebau o. Hochstetter 124 (1851). (Sv.) Jordrök .. (lat.) Herba Fumariæ. Lindgren Läkem. (1902). F(umaria) Vaillantii (Småblommig Jordrök). Krok o. Almquist Fl. 1: 96 (1903). Bolin Åkerogräs. 122 (1926; om Fumaria officinalis Lin.).
b) (†) om (arter av) växtsläktet Corydalis Vent., som av äldre botaniska förf. räknades till släktet Fumaria Tourn. (jfr a); särsk. (med syftning på de lökliknande rotknölarna) i förb. lökaktig jordrök. Brun jordrök (dvs. Corydalis cava (Lin.) Schw. et Koerte). Rudbeck HortBot. 46 (1685). Purpurlett jordröök med löökrötter (dvs. Corydalis fabacea Pers.). Därs. F(umaria) bulbosa (Lökaktig J(ordrök)). Liljeblad Fl. 252 (1792; om Corydalis fabacea Pers.). Jordrök (Corydalis laxa). Nyman HbBot. 300 (1858). Ssgr (i allm. till -RÖK 2 a): jordröks-blomma, r. l. f. bot. 1) (†) till -rök 2 a o. b, om viss form av oregelbunden blomkrona som är utmärkande för växtsläktena Fumaria o. Corydalis. Dalin (1852). NF (1884). 2) (föga br.) = -rök 2 a. Kindberg NSvFl. 41 (1873). -essens. (förr) farm. ApotT 1739, s. 25. -gräs. (†) om drog(en) av Fumaria officinalis Lin. ApotT 1698, s. P 1 b. PH 11: 286 (1777). -konserv. (förr) ApotT 1698, s. 16. Därs. 1739, s. 17. -saft. (-rök- 1697) (förr) farm. Roberg Beynon 202 (1697). Haartman Sjukd. 267 (1759). -sirap. (-rök- 1739) (förr) farm. HT 1900, s. 195 (1555). ApotT 1739, s. 81. -vatten. (-rök- 1739) (förr) farm. destillat på Fumaria officinalis. Berchelt PestOrs. F 3 b (1589). ApotT 1739, s. 5. -ört. bot. 1) = -rök 2 a. Månsson Åderlåt. 59 (1642). Uppl. 1: 116 (1902). 2) (†) = -rök 2 b. Nyman VäxtNatH 1: 296 (1867). Dens. FanerogFl. 169 (1873).
-SALT, n.
1) (†) till 6: mineraliskt koksalt. Forsius Min. 84 (c. 1613). Björkman (1889).
2) (i fackspr., föga br.) till 7, om i jordlagren befintliga (lösliga o. av växterna upptagna) salter. Stridsberg Åkerbr. 62 (1727). LfF 1898, s. 262.
3) (†) kem. till 8 d γ: salt av jordart. Berzelius i FKM 1: 179 (1806). Pasch ÅrsbVetA 1848—49, s. 12. Dalin (1852).
(7, 8 a) -SCHAKTARE. arbetare som utför schaktning av jord o. d. Björkman (1889). SvD(A) 1927, nr 66, s. 11.
(7, 8 a) -SCHAKTNING. Rothstein Byggn. 531 (1859). JernkA 1900, s. 316.
(3, 6) -SKAKNING. (i sht i fackspr.) (lättare) jordskalv, (mindre) jordbävning. Hiärne 2Anl. 159 (1706). Mera förstörande än sjelfva utbrottet af en vulkan äro ofta de jordskakningar, som föregå. Bergstrand Geol. 37 (1859). LD 1905, nr 147, s. 3.
(3, 6) -SKALV. (jord- 1753 osv. jorde- 1782) [fsv. iordhskalf; jfr d. jordskælv] jordskakning, jordbävning. VetAH 1753, s. 68. Guds röst var icke i jordskalf, / icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten. Tegnér (WB) 3: 114 (1820). Samma trakter (i Italien) hemsöktes .. den 8 sept. 1905 af förödande jordskalf. Arrhenius Värld. 1 (1906). särsk. (i sht i vitter stil) i jämförelse l. i mer l. mindre bildl. anv. Eröfrare gå fram, som jordskalf, genom verlden. Tegnér (WB) 2: 78 (1812). Det revolutionära jordskalf, som 1848 hemsökte en stor del af Europa. Sander i 3SAH 4: 61 (1889). Kjellén Storm. 2: 185 (1905; om revolutionen i Ryssland 1905). Ssgr (i fackspr.): jordskalvs-bölja, r. l. f. svallvåg som uppstår vid jordskalv på havsbottnen. Nathorst JordH 498 (1891). 2NF 34: 50 (1922). -centrum. Hagman FysGeogr. 38 (1903). -mätare, r. l. m. seismometer. Nathorst JordH 273 (1890). SD(L) 1904, nr 292, s. 2. -område. PT 1904, nr 260 A, s. 3. -svärm. Nathorst JordH 242 (1890). Upprepas (jord-)stötarna under längre tid, talar man om en jordbäfningsperiod eller ”jordskalfssvärm”. Hagman FysGeogr. 40 (1903). -våg; pl. -or. våg som vid ett jordskalv fortplantas i jordskorpan. SD(L) 1904, nr 302, s. 4. 2NF 36: 797 (1924). -zon. jordskalvsområde (särsk. om långsträckt sådant); äv. om område där jordskalv ofta äga rum. 2NF 13: 162 (1910). Fennia 53: 405 (1930).
(8 a) -SKANS. skans byggd av jord. Dalin Hist. 2: 765 (1750). Lundegård Stormf. 55 (1893).
(6) -SKATT, sbst.1 i jorden dold l. funnen skatt. Cellarius 233 (1699). Almqvist Smar. 267 (1845).
(5) -SKATT, sbst.2 (jord- 1529 osv. jorda- 1530c. 1540. jorde- 16241904) [fsv. iordha skatter] kam. (i Sv. numera i officiellt spr. avskaffad benämning på) skatt som utgår av jord(egendom) efter viss beräkning av jordens värde; grundskatt. G1R 6: 251 (1529). Chinas, det fordna Egyptens, och de Indostanska Konungarikenas Beherrskare, hafva alltid hämtat hela deras inkomst .. från en slags jord-skatt eller landtränta. LBÄ 25—26: 85 (1799). Frågan om de direkta jordskatternas aflyftande utan vederlag. Fahlbeck Stånd 203 (1892). UpplFmT X. 2: Bil. 3, s. 5 (1927).
(1) -SKEN. [efter MÅNSKEN] reflex av solljuset som från jorden återkastas i rymden. Palmær Eldbr. 102 (1842). Jordskenet över månens yta. Hedin Pol 2: 589 (1911).
(5) -SKIFTE. (jord- 15931897. jorda- 15251899. jorde- 15261846) [fsv. iordh(a)skipte (i bet. 1); jfr d. jordskifte (i bet. 2)]
1) (numera föga br.) jur. = -BYTE. Wij .. haffua giorth ith wenlighit iordaskipthe medt oss elskelige wlff larensson. G1R 2: 48 (1525). Botin Hem. 2: 69 (1756).
2) (numera föga br.) jur. delning (vid arvskifte o. d.) av jord. Thett Jordeskifte som i Lule är skeedt emillen S: Oluf Anders[on] och hans Fränd[er] och Slecht. SthmTb. 16/3 1577. Styffe Un. 216 (1867).
3) (numera mindre br.) kam. om laga skifte, storskifte o. enskifte. Calonius 3: 372 (1794). SFS 1829, s. 230. Fennia 6: 140 (1892).
-SKIVA, r. l. f.
1) till 1.
a) (mindre br.) om jordytan (tänkt ss. en flat skiva). Elysiska fältet låg enl. Hom(eros) på sjelfva jordskifvan. Johansson HomOd. Upplysn. 9 (1845). Rydberg Varia 286 (1890, 1894).
b) astr. om jordens yta sådan den ter sig från en annan himlakropp. När .. en tredjedel af månskifvan är för oss synlig, äro två tredjedelar af jordskifvan synliga för en åskådare på månen. Lindhagen Astr. 414 (1860).
2) elektrotekn. till 6 b, = -PLÅT. Nyström Telegr. 38 (1869). 2NF 33: 1124 (1922).
3) (†) till 7 (b), 8 a: vändskiva å plog. Serenius EngÅkerm. 75 (1727). Gadd Landtsk. 3: 136 (1777).
4) (†) landt. till 7 (b), 8 a: plogtilta. Lundequist Landtbr. 75 (1845). Plogens ändamål är att lodrätt och vågrätt afskära en jordskifva (plogtilta) samt omvända henne. Arrhenius Jordbr. 3: 335 (1861). Lundell (1893).
(3, 6) -SKOCKA, r. l. f. [jfr d. jordskok] (i sht i fackspr.) jordärtskocka. Broocman Hush. 6: 19 (1736). Af jordskockan finnas två varieteter, den röda och den hvita. TLandtm. 1900, s. 262.
(8 a) -SKOLLA. jordkoka. Schultze Ordb. 4184 (c. 1755). LB 4: 254 (1905). särsk. (tillf., föraktligt) oeg., om jordklotet. En annan verld, än vår jordskolla. Beskow i 2SAH 30: 249 (1857).
-SKORPA.
1) till 1; sammanfattande benämning på de yttre, fasta lager som omgiva jordens inre, flytande massa. Vassenius Alm. 1731, s. 7. Jag hafver beskrifvit Kinnekulle .. uti hvilken Naturen förelagt oss anatomien af jordskorpan. Linné Vg. Föret. 4 a (1747). Jordskorpan består af fast berg med betäckning af lösa jordlager. Holmström Naturl. 1: 157 (1888). HimHavJord 1: 19 (1925). särsk.
a) (mindre br.) i inskränktare anv., med tanke bl. på de övre bärg- l. jordlagren: jord (se d. o. 7), mark. (Det) är tydligt, at när de (dvs. kärren) dels botten-frysa, eller ock af is och käla fyllas, upspänner kälan, som ock isen, denne jordskorpa ganska olika. Gadd Landtsk. 1: 284 (1773). Rig 1918, s. 19.
b) (†) jordyta, markyta, mark; äv. med anslutning till JORD 1 c: jord(en), värld(en). Kalm VgBah. 178 (1746). Mine barn skola .. prisa E. Exc:s stoft, så länge de få vara på jordskorpan. Linné SvArb. 1: 65 (1762). St. Croix och St. Thomas, där stora stenar upresa sig öfver jordskorpan. Oldendorp 1: 146 (1786).
2) (†) till 7 (b): (tunt) lager av jord. PH 6: 4800 (1758). (Den mellersta delen av Öland) hvilar på ett kalkberg, som .. ställvis (är) .. höljdt af en tunn jordskorpa. Palmblad LbGeogr. 110 (1835).
3) (†) till 7, 8 a: jordkoka. Lind (1738, 1749; under erd-scholle). Ssgr (till -SKORPA 1; geol.): jordskorpe-rörelse. rörelse i jordskorpan; vanl. i pl. 2NF 34: Suppl. 153 (1922). Grönwall LUPr. 31/5 1927, s. 3. -veck. Skottsberg Båtf. 191 (1909).
(3, 6) -SKOTT, sbst.1 [jfr d. jordskud] geol. jfr -KAST 1. Vassenius Alm. 1746, s. 29. Jordkast el. Jordskott, en sällsynt naturföreteelse, som kan förekomma vintertiden på öppna platser och yttrar sig därigenom, att ett skarpt begränsat stycke av frusen jord lyftes upp och flyttas från sin förra plats och lämnar efter sig ett hål i jorden. 3NF 10: 1180 (1929).
(3, 6) -SKOTT, sbst.2
1) bot. skott som utgår från en växts underjordiska l. vid jordytan belägna del; motsatt: luftskott.
2) (föga br.) farm. hjortsvamp. Lindgren Läkem. (1902). Därs. 114 (1919).
(7) -SKRED, förr äv. -SKREDE. nedrasande av jord (i sht utför bärg l. höjdsluttning); jfr -RAS. Thelaus Skog. 42 (1865). Gårdens västra sida har skadats af ett jordskred. NordT 1888, s. 56. Ymer 1918, s. 381. särsk. bildl., om (plötslig o.) stark förskjutning i det politiska läget i ett land. GbgAB 1911, nr 229, s. 3. Det politiska jordskredet 1918 med åtföljande val 1919. SvD(A) 1930, nr 39, s. 9. —
-SKRIVNING. (jord- 15531788. jorde- 1556) (†)
1) till 5, = -RANNSAKNING. (De dömdes) för treskå att the icke ville komme till jordh scriffni[n]gh och henne lathe skriffue epther K. M. befalningh. BtFinlH 2: 119 (1553). G1R 26: 423 (1556).
2) bärgv. till 7, 8 a. Jordskrifning heter vid stora Kopparbergs-grufva den betalning, som gifves för jordrymningar uti grufvan, eller arbeten uti jordras, och består uti assignation på paren, eller fjerdeparts-ägarne. Rinman (1788). Bergv. 4: 20 (1794).
(1) -SKUGGA, r. l. f. astr. jordens skugga (på månen). Lindhagen Astr. 431 (1860). 3NF 8: 239 (1927).
(5) -SKYLD, r. l. f. [jfr d. jordskyld] i sht kam. arrendeavgift för jord, tomtöre; särsk. dels om avgift erlagd till en stad för staden tillhörig jord som av enskild person innehaves på livstid l. med ständig besittningsrätt, dels (i fråga om förh. i Skåne, i sht förr) avgift som innehavare av lägenhet har att erlägga till stamhemmanet. (Det) klagades .. öfver, att de, som bodde på .. (Lunds domkapitels) grund, ej ville gifva jordskyld. KyrkohÅ 1908, s. 124 (1670). Tengwall Tvist. 29 (1794; i fråga om stadsjord). Herlitz Stadsförv. 1830 206 (1924). Ssg: jordskylds-medel, pl. i sht kam. BtRiksdP 1888, I. 1: nr 4, s. 1.
(3, 6) -SKÄLVNING. (jord- 17601814. jorde- 1761) [fsv. iordhskälfning] (†) jordskalv. VetAH 1760, s. 69. Heinrich (1814).
(6, 7) -SKÄRNING. tekn. genomskärning av jordlager (särsk. för framdragande av järnvägslinje l. kanal); äv. konkret. IllSv. 1: 299 (1873). Den djupaste jordskärningen .. (på järnvägen) är belägen invid .. banken vid Valla. SJ 2: 41 (1906).
(7, 8 a) -SKÖL. geol. o. bärgv. bärgspricka fylld med löst, jordartat material. Bergman Jordkl. 1: 261 (1773). TT 1901, V. s. 27. —
-SLAG, sbst.1
1) [jfr sv. dial. (Smål.) de jorslår, åskan slår ned] (†) till 3, 6: nedslag av blixten, åskslag. VDAkt. 1736, nr 334.
2) [jfr d. jordslag] till 8 a; koll.: jordfläckar (se -FLÄCK 3); särsk. sjöt. jfr -FLÄCK 3 slutet. 5 par lärofftz gardiner med kappor mycket fläckade af jordslag ock söndrige. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Ägde jag .. (båten) skulle det vara en massa bekymmer med jordslag, röta, försäkring, varvshyra. Siwertz Dun 36 (1922).
-SLAG, sbst.2 (jord- 1758 osv. jorde- c. 16131690)
1) (tillf.) till 5: slag av jordegendom. Björnstjerna Beskattn. 149 (1832).
2) (i fackspr., i sht geol. o. landt.) till 7 (a): slag av jord, jordart (se d. o. 1). Lätta, lösa, styva, sandartade, kalla, varma jordslag (i sht landt.). Sedimentära jordslag (geol.). Rålamb 13: 4 (1690). Moränerna och de andra glaciala jordslagen. Ymer 1902, s. 323. Hellström NorrlJordbr. 33 (1917).
3) (tillf.) till 8 b: slag av för tekniskt ändamål o. d. använd jord. Forsius Min. 2 (c. 1613).
(8 a) -SLAGG. (†) geol. gm brand i kolflöts åstadkommen, slaggliknande produkt. JernkA 1828, Bih. 2: 30. UB 3: 195 (1873).
-SLAGNING, se -SLÅ, v.
(6) -SLUK, r. l. m.; pl. -ar. [till SLUKA, v., uppsluka] (†) fördjupning l. rämna i marken i vilken rinnande vatten helt plötsligt försvinner, som om det uppslukades av jorden; jfr -SVÄLG samt GLUP, sbst.1 2. Åthskillige .. jordslukar, vthi hwilka watnet höst och wåhr, såsom vthi en stor forsz infaller. Hiärne 2Anl. 59 (1702).
(6, 7, 8 a) -SLUTTNING. särsk. tekn. o. bef. dosering av jord; jfr -SLÄNT. Spak HbFältartill. 235 (1873). 3NF 2: 1125 (1924).
(3, 6) -SLÅ, f. l. r. zool. ödlearten Chalcides tridactylus Laur. (Lacerta chalcidica Lin.). 1Brehm III. 1: 58 (1876). TMFries (1909) hos Linné Bref I. 3: 310.
(8 a) -SLÅ, v.; -slagning (i bet. 1).
1) trädg. o. skogsv. nedgräva o. med jord övertäcka (plantor, växtdelar, frön o. d.) för att under längre tids förvaring skydda dem mot skadliga inflytelser (ss. frost, insekter m. m.). LfF 1860, s. 72. Efter ympningen jordslås (grund-)stammarna åter i källare eller på annan frostfri plats. HbTrädg. 3: 31 (1872). Cnattingius (1894; med avs. på frö). Geete o. Grinndal 92 (1923).
2) [jfr d. jordslaaet] i sht sjöt. i p. pf.: fläckad av jordslag (se -SLAG, sbst.1 2). Ekbohrn NautOrdb. (1840). BonnierKL (1925).
(6, 7, 8 a) -SLÄNT. särsk. tekn. dosering av jord; jfr -SLUTTNING. 2NF 2: 1236 (1904). HbSkogstekn. 282 (1922).
(8 a) -SMAK. smak av jord l. som liknar smaken av jord. Möller 1: 621 (1782). Östergren (1929).
(6) -SNIGEL. (†) zool. om sniglar som leva i l. på jorden; särsk. om arten Limax agrestis Lin., åkersnigel. Nilsson Fauna 4: 669 (1855). Rebau NatH 1: 702 (1879).
(3) -SNÄCKA. [jfr (ä.) t. erdschnecke] (†) landsnäcka; snigel. Lind 1: 649 (1749). Gadd Landtsk. 1: 58 (1773). Ahlman (1872).
(1 c (β)) -SON. (jord- 1811 osv. jorde- 1899) (i högre stil, i sht poet.) om varelse som är född av jorden; vanl. om människan, betraktad ss. en ändlig, jordbunden o. förgänglig varelse. Bortvänd Jordsonen Argos' skräckbild, Gä, från mig. Phosph. 1811, s. 225. Det är ju jordsonens bestämmelse, att om det fullkomliga blott äga aningar. Polyfem V. 26: 3 (1812). Larsson Stud. 142 (1899).
(6) -SOND. tekn. långt o. smalt, i ena ändan spetsat redskap av järn som nedstickes i marken för undersökning av dess beskaffenhet. Stål Byggn. 1: 146 (1834). HbSkogstekn. 737 (1922).
(3, 6) -SORK. zool. (individ l. art av) sorksläktena Arvicola Lacép. o. Mierotus Schrank; särsk. om arterna Arvicola terrestris Lacép. o. Mierotus ratticeps Keys.-Blas. Holmgren Däggdj. 261, 264 (1865). UVTF 29: 70 (1882). 2NF 26: 434 (1917).
(6) -SPINDEL. [jfr d. jordspindel, t. erdspinne] (mindre br.) zool. om olika arter l. släkten av spindlar som bo i hålor i marken, mellan stenar o. d.; särsk. i pl., om familjen Avicularidæ. Lind 1: 649 (1749). Jordspindlar (Territelariæ). 1Brehm III. 2: 190 (1876). BonnierKL (1925).
(3, 6) -SPOTT. bot. (individ l. art av) det till slamsvamparna hörande släktet Spumaria Pers. Liljeblad Fl. 675 (1816). Krok o. Almquist Fl. 2: 312 (1907).
(3, 6) -SPRINGARE. (numera knappast br.) zool. (individ l. art av) insektsläktet Harpalus Latr. Kopparfärgade Jordspringaren (Harpalus cupreus, Gyll.). Dahlbom Insekt. 36 (1837). Berndtson (1880).
(6) -STAM. bot. underjordisk stam (lök, rotstock l. knölstam). Areschoug LVäxt. 72 (1875). VetAÅrsb. 1914, s. 237.
(8 a) -STAMPAD, p. adj. (i fackspr.) om golv, vägg o. d.: bestående av stampad jord. Jordstampadt golf. SFS 1874, nr 57, s. 3. Upsala(A) 1921, nr 198, s. 1.
(3, 6) -STEN. (jord- 1643 osv. jorde- 1613)
1) (i fackspr.) lös sten på marken l. under jorden (motsatt: fast bärg); i sht om flyttblock. OxBr. 11: 117 (1643). Uppå åtskillige ställen i denne tract (dvs. omkring Åbo) .. finner man store löse jordstenar, af et helt främmande stenslag. VetAH 1740, s. 199. (Glaciärernas medvärkan) förklarar transporten af geschiebe eller jordstenar. Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 452. 2NF 27: 591 (1918).
2) (föga br.) jordfast sten; ofta svårt att skilja från 1. Dalin (1852). Om utur marken uppskjuta tvära berghällar eller större jordstenar. Svedelius Koln. 33 (1872). Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.).
-STENS-MALM. bärgv. till -STEN 1: järnmalm som förekommer i lösa block. G1R 24: 325 (1554).
(3, 6) -STJÄRNA. [jfr d. jordstjerne] bot. (individ l. art av) det till röksvamparna hörande släktet Geaster Mich. Liljeblad Fl. 673 (1816). Krok o. Almquist Fl. 2: 189 (1907).
(8 a) -STOFT. äv. bildl., med anslutning till JORD 1 c β. Bergman Jordkl. 359 (1766). Ni är en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarne! Engström Äfv. 19 (1908).
(1 c) -STRECK. [jfr t. erdstrich] (†) luftstreck, klimat; jordbälte, zon. Lind 1: 649 (1749). Det heta Jordstrek, hvari dessa Öar ligga. Oldendorp 1: 3 (1786). Wikström ÅrsbVetA 1829, s. 93.
(3, 6) -STRÅLA, r. l. f., l. -STRÅLAR, pl. (numera knappast br.) bot. benämning på (arter av) mossläktet Riccia Lin. (Lat.) Riccia. (sv.) Jordstrålar. Liljeblad Fl. 325 (1792). Fries Ordb. (c. 1870: -stråla). Lundell (1893: -stråla).
(3, 6) -STRÅL-MOSSA. bot. mossarten Riccia sorocarpa Bischoff (R. minima Lin.). Krok o. Almquist Fl. 2: 83 (1907).
(1, 6) -STRÖM. [jfr t. erdstrom] fys. elektrisk ström i jorden. NF (1884). Iakttagelser över jordströmmens storleks- och riktningsförändringar vid en total solförmörkelse. Ymer 1918, s. 290. Ssgr (fys.): jordströms-fenomen, -forskning, -mätning, -registrering m. fl. —
(6, 8 a) -STUGA. (jord- 1521 osv. jorde- 1680) [fsv. iordhstuva (SthmJordB 2: 93)] av jord uppförd l. (till någon del) under markytan belägen (utgrävd) stuga; jfr -HUS 1, 2, -HYDDA 1. SthmSkotteb. 1521, s. 221. Olaff jøns[on] j jordhstugh[e]n. OPetri Tb. 240 (1528; uppl. 1929). Backstugan är ofta äfven den en jordstuga. Norlind AllmogL 158 (1912).
-STYCKE. (jord- 1573 osv. jorde- 1705) [fsv. iordha stykke] särsk. till 5: (mindre) jordområde, jordbit; teg. SvMerc. 1: 140 (1755). Alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda. Apg. 4: 34 (Bib. 1917). (†) Hur kan man tå förmycket / Beröma samma rum och ädla jordestycket (dvs. paradiset)? Spegel ÖPar. 17 (1705).
(5) -STYCKNING. (i sht i fackspr.; särsk. kam.) en jordegendoms uppdelande i ett flertal smärre; jorddelning, jordavsöndring. Palmblad Norige 84 (1846). I Dalarne hade af gammalt egt rum en stark hemmansklyfning och jordstyckning. Thulin Mant. 1: 116 (1890). Hellström NorrlJordbr. 140 (1917).
(3, 6) -STÖT, sbst.1 [jfr d. jordstød, t. erdstoss] (i sht i fackspr.) hastigt övergående, häftig skakning av jordytan, förnummen som en stöt; ofta om var enskild sådan stöt i en serie av dylika som tillsammans bilda ett jordskalv; äv.: svagare jordskalv. VetAH 1765, s. 88. Utgöres jordskalfvet af en enda stöt, kallas det jordstöt. Hagman FysGeogr. 39 (1903). Jordstötar, som följde på hvarandra med mellantider af tre sekunder. Arrhenius Värld. 19 (1906). SvD(A) 1931, nr 135, s. 17. bildl.; jfr JORD-BÄVNING b. Politiska jordstötar. Cygnæus 4: 362 (1872).
(8 a) -STÖT, sbst.2 tekn. redskap för hoppackning (stampning) av jord; jfr -DOCKA. Stål Byggn. 1: 149 (1834). WoJ (1891).
(3, 6) -SVALA. [jfr d. jordsvale, t. erdschwalbe] (mindre br.) zool. (individ av) svalarten Hirundo riparia Lin., backsvala, strandsvala. Schultze Ordb. 5232 (c. 1755). Kalm Resa 3: 88 (1761). FoFl. 1920, s. 108.
(6) -SVALG. (jord- 18331882. jorde- 1613) (numera föga br.) stor o. djup klyfta i jorden (särsk. sådan som öppnar sig vid en jordbävning). Forsius Esdra 101 (1613). Carlstedt Her. 3: 42 (1833). Det rykande jord-svalget, hvilket öppnat sig midt på torget i Rom. Bergman GotlSkildr. 138 (1882).
(3, 6) -SVAMP. [jfr d. jordsvamp] i sht bot.
1) svamp som växer på marken; stundom motsatt: trädsvamp o. d. Lind 1: 440 (1749). Fries Ordb. 50 (c. 1870). Lundell (1893). särsk.
a) (†) om Lycoperdon bovista Lin., röksvamp. Haartman Sjukd. 182 (1759).
b) (föga br.) i mer l. mindre bildl. anv., om ngt obetydligt o. värdelöst l. föraktligt. (Världslig ära) är en jordsvamp, rök och damb. Scherping Cober 1: 305 (1734). Du råtta! du jordsvamp! VLitt. 1: 525 (1903).
2) (†) om tryffeln. Dalin (1852; med hänv. till tryffel). Anm. Denna anv. klandras av Fries Ordb. (c. 1870).
(3, 6) -SVIN. zool.
1) [efter eng. groundpig] (†) om den till familjen Octodontidæ hörande gnagaren Thryonymus Swinderianus Temm. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 34.
2) (†) om det till familjen Centetidæ av ordningen insektätare hörande djuret Centetes ecaudatus Schreb., borstigelkott. Rebau NatH 1: 90 (1879).
3) [jfr d. jordsvin] (individ l. art av) det till däggdjursordningen Tubulidentata o. familjen Orycteripodidæ hörande släktet Orycteropus Geoffr., särsk. om arterna O. capensis Gmel. (kapska jordsvinet) o. O. æthiopicus Sundev. (etiopiska jordsvinet). Kapska jordsvinet .. liknar till kroppsformen en bälta, men har hårbeklädd kropp. Thorell Zool. 2: 136 (1861). Typiska för den etiopiska faunan äro (bl. a.) den afrikanska elefanten, .. vårtsvinet, .. jordsvinet .. m. fl. 3NF 1: 225 (1923).
(1, 6) -SVÅL, förr äv. -SVÅRD. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) om det (gräsbevuxna) översta jordlagret; äv. övergående i bet.: grästorv o. d. En jordswård eller torff. Hiärne 2Anl. 62 (1702). Hvad under då, att tjälen, som spänner jordsvåln olika bryter den. Bergman Jordkl. 348 (1766). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 74.
(6) -SVÄLG, r. l. m. (†) = -SLUK. Hiärne 2Anl. 58 (1702).
-SYN. (jord- 1839 osv. jorda- 15961848. jorde- 16121755)
1) (tillf.) till 1 c β: jordisk syn, jordisk synpunkt. Atterbom Lyr. 3: 218 (1839).
2) [fsv. iordha syn] jur. till 5: laga syn å jord (vid tvist rörande ägoskillnad, rågångar o. d.); förr äv. = -RANNSAKNING. HammarkDomb. 9/6 1596. Jordesyner någre parter emillan. RA II. 1: 116 (1612). Blef ock beslutet uppå samma Herredag (1282) .., att en allmännelig jordesyn och ransakning skulle hållas öfver hela Riket. Botin Hem. 1: 21 (1755). UpplFmT 7: 108 (1913).
(8 a) -SÄCK. (jord- 16911891. jorde- 1701) [fsv. iordha säkker, iords säkker (i bet. 1)]
1) säck fylld med jord; i sht om dylika säckar använda vid förskansningsarbeten o. d. Man måste reparera (bröstvärnet) med Skantzkårgar eller Jordsäckar. Rålamb 8: 105 (1691). Hazelius Bef. 14 (1836).
2) (†) bildl., med anslutning till JORD 1 c β, om människan l. människans kropp, med tanke på hennes (dess) jordiska ursprung, förgänglighet o. d. Swedberg SabbRo 1075 (1690, 1712). O jag arme kropp och aska, / Swaga lem och jordeseck! Warnmark Songt. 55 (1701).
(5) -SÄDLAND l. -SÄDESLAND. (jord- 16281647. jorde- 1647) (i Norrl., †) benämning på jordareal av viss storlek; jfr SÄDES-LAND. ÅngermDomb. 1628, fol. 2. Därs. 1647, s. 59.
(3, 6) -SÄNKA, r. l. f. (mindre br.) geogr. o. geol. sänka i marken, depression (se d. o. 1 e). Svensén Jord. 64 (1884). Hagman FysGeogr. 31 (1903).
(6 a) -SÄTTA, v.; jfr -SÄTTNING 2. (numera i sht i vitter stil, föga br.) begrava, gravsätta, jorda (en avliden l. ett lik); förr äv.: jordfästa. UppsDP 22/9 1596. När Hans Saligen affsomnade Kropp, mäd höghederwanlig Sorgeprakt Jordsattes. Lucidor (SVS) 244 (1672). (Kyrkoherden hade) jordsatt 9 lik och .. skulle hålla likpredikan. BL 1: 238 (1835). Engström Häckl. 310 (1913).
-SÄTTNING. (jord- 1672 osv. jorde- 1681)
1) (†) till 5: beräkning l. uppskattning av jords värde. Jordsättning till mark, öre och örtug. Rabenius Kam. § 103 (1832).
2) (numera i sht i vitter stil, föga br.) vbalsbst. till -SÄTTA: begravning, gravsättning; förr äv.: jordfästning. Lucidor (SVS) 263 (1672). Utan Predikan, betales för Jordsättningen 1. Dal. S:mt. PH 1: 417 (1723). 2NF 12: 495 (1909; motsatt likbränning). Ssgr (till -SÄTTNING 2; föga br.): jordsättnings-dag. Lucidor (SVS) 235 (1672). Brobergen 178 (1699, 1708). -plats. Dahlberg Lefn. 57 (c. 1755; uppl. 1911).
(8 a) -TAK. (jord- 1624 osv. jorde- 1616) [fsv. iordhthak (PMånsson 559] tak av jord. LReg. 101 (1616). Källare af sten under jordtak. PT 1907, nr 72 B, s. 1. — (5) -TAL. (jord- 1755 osv. jorda- 15291921. jorde- 15391920) kam. (urspr. i o. för skattläggning fastställt) tal som angiver storleken (med hänsyn till skatteförmågan) av jordegendom enl. viss (i olika trakter o. under olika tider växlande) måttsenhet; övergående dels i bet.: måttsenhet som användes vid jorduppskattningen, indelningsgrund för skattläggningen, skattetal, dels i bet.: jordegendom (av viss storlek). (Skatten som) wij wilie at vtgöras skall effter Jordatallet. G1R 6: 251 (1529). Skatte booken aff melpade iordetall. NorrlS 1: 123 (1543). Liksom under medeltiden hade jordatalen (under nyare tiden) olika namn och ursprung i skilda trakter. Thulin Mant. 1: 19 (1890). Enär föräldrarnas åtkomst till berörda jordtal icke kunnat styrkas. PT 1907, nr 277 B, s. 1. — -TEMPERATUR. 1) i sht geol. o. astr. till 1: temperatur som råder i jordens inre (l. på grund av den inre värmen äv. i jordskorpans yttre delar; i senare fallet svårt att skilja från 2); jfr -VÄRME 1. VetAH 1809, s. 207. Genom värmemätningar är konstaterat, att jordtemperaturen tilltar mot djupet. Flodström Naturförh. 33 (1918). 2) (i fackspr.) till 6, 7: temperatur som råder på jordytan l. i de övre jordlagren; särsk. (i sht landt. o. trädg.) med tanke på denna temperaturs betydelse för växtligheten; jfr -VÄRME 2. Hisinger Ant. 1: 21 (1819). I heta zonen (är) jordtemperaturen lägre (än lufttemperaturen). Fries BotUtfl. 1: 241 (1843). Hafre gror vid en låg jordtemperatur — under + 5° C. Juhlin-Dannfelt 132 (1886). Abelin TrInomh. 36 (1904).
(1, 6, 7) -TERMOMETER. (i fackspr.) termometer avsedd för mätning av jordtemperaturen (i bet. 1 l. 2). BotN 1868, s. 197. Timberg Meteor. 46 (1908).
(3, 6) -TISTEL. i sht bot. benämning på den stjälklösa tisteln Cirsium acaule (Lin.) Scop. (Carduus acaulis Lin.). Fischerström 4: 273 (c. 1795). Krok o. Almquist Fl. 1: 4 (1883). TurÅ 1929, s. 213.
(6, 7) -TJÄRA, r. l. f. (i fackspr., numera föga br.) flytande asfalt; jfr -BECK 1. Bromell Berg. 16 (1730). VaruförtTulltaxa 1: 51 (1912).
(3, 6) -TOPP, r., l. -TOPPA, r. l. f. bot. o. trädg. (individ l. art av) växtsläktet Ajuga Lin. Lilja SkånFl. 419 (1870). HbTrädg. 6: 12 (1876). PriskurBergTrädg. 1902—03, s. 19 (om Ajuga genevensis Lin.).
(5) -TORP. (i fackspr., i sht landt. o. kam.) till landtegendom hörande, mindre jordlägenhet vilken av brukaren innehaves mot lega som helt l. delvis utgår i dagsvärken. En Egendom, belägen uti Upland, .. (som har) 10 goda Jordtorp. DA 1824, nr 104, s. 5. BtSvStat. N 1911, s. 5.
(5) -TORPARE. (i fackspr., i sht landt. o. kam.) innehavare av jordtorp. EconA 1807, mars s. 58. Wohlin Torp. 58 (1908).
(7) -TORV. (jord- 16641827. jorde- 15421559) [jfr ä. d. jordtørv] (numera knappast br.)
1) om det gräsbevuxna översta jordlagret, grästorv, grässvål; äv. koll.: (avskurna) grästorvor. SpråckOrdb. (1703). År 1749 .. lagades väggarna, giordes öfertak med bräder, näfer och iordtorf. Wettersten Forssa 118 (c. 1750). Valerius 1: 231 (1824).
2) i överförd anv., = -TORVA 2. G1R 14: 40 (1542: jordetorffuen, best.). VDAkt. 1664, nr 266. Min jordtårf är mit Nog. Tessin Bref 1: Föret. 5 (1756). JLRuneberg (1827) i FoU 24: 91. Anm. Best. formen -torven kan i ä. tid äv. fattas ss. hörande till -TORVA 2.
(7) -TORVA. (jord- 1577 osv. jorde- 1561)
1) (i sht lösskuret l. på annat sätt löstaget) stycke av den gräsbevuxna markens översta lager, grästorva; stundom: tuva o. d. Att the träskantzer .. måtte .. bliffwe .. med Jordtorffwer och fliser vthen till förwaredt. HB 2: 193 (1577). Under dessa vandringar sitter Fjellugglan på stenar, jordtorfvor eller gärdsgårdar, aldrig i träd. Nilsson Fauna II. 1: 79 (1835). SkrSkånHushS II. 4: 9 (1922).
2) (numera i sht i vitter stil) i överförd anv.: litet jordstycke, jordlapp (för brukning), liten jordegendom; numera nästan bl. i sg., i sht i sådana uttr. som en liten jordtorva, den lilla l. egna jordtorvan o. d.; förr äv. i uttr. fast jordtorva, jordegendom, fast egendom; i sg. best. äv. i allmännare anv.: (den brukade) jorden (jfr JORD 5). Sitta på sin (lilla) jordtorva. Then slaka (fel för staka) iagh her åger (av) fasta iordetörffuor. Svart G1 128 (1561). Jag (har) bara brytt mig om min lilla jord-tårfva, och skiött den det bästa jag kunnat. Modée FruR 40 (1738). Den som talar så är icke någon glebae adscriptus, en jordtorvans träl. Böök 4Sekl. 55 (1928).
(1 c; jfr 3) -TRAKT. (jord- c. 17301784. jorde- 1686c. 1770) (†) del av jorden; jordområde. Xerxes .. / Såg en väldig iordetrakt / Öfvertäckt utaf sin makt. TRudeen Vitt. 256 (1686). VDAkt. 1784, nr 220.
(8 a) -TRANSPORT. (i fackspr.) bortförande av jord (vid grävning, schaktning o. d.). Stål Byggn. 1: 158 (1834). LAHT 1883, s. 85.
(6, 7) -TRATT. [elliptiskt för -FALLS-TRATT] (föga br.) geol. jordfallstratt. Nathorst JordH 385 (1890). Klinckowström BlVulk. 2: 74 (1911).
(7, 8 a) -TRYCK. (i fackspr.) tryck som utövas (på ett under jordytan nedgående l. liggande föremål) av jordlager l. jordmassa. Busch Fästn. 8 (1880). Graven innehöll en av jordtrycket deformerad urna. Fornv. 1923, s. 146.
(7, 8 a) -TRYCKNING. (knappast br.) = -TRYCK. KrigVAH 1833, s. 173. Brunius GotlK 1: 310 (1864).
(5) -TRÄTA, r. l. f. (jord- 15551644. jorda- 15271529. jorde- 15401725) [fsv. iordha thräta (Annerstedt UUH Bih. 1: 5)] (†) jordatvist. G1R 4: 242 (1527). ILandtmät. 1725, s. B 2 b.
(7 b) -TRÖTTHET~02 l. ~20. [jfr d. jordtræthed] landt. jords minskade bördighet i fråga om ett växtslag som odlats för länge på samma plats. UtsädT 1908, s. 87. LAHT 1914, s. 460. —
-TUNGA. [jfr d. jordtunge (i bet. 1 o. 2)] (föga br.)
1) till 3 a: jordstycke som skjuter fram i form av en tunga; landtunga. Atterbom Minn. 73 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Bremer GVerld. 1: 5 (1860). Berndtson (1880).
2) bot. till 3, 6: (individ l. art av) svampsläktet Geoglossum Pers., tungmurkla. Liljeblad Fl. 664 (1816). Dalin (1852). Klint (1906).
(3, 6, 7) -TUVA. (numera knappast br.) liten upphöjning (av jord) i marken, liten jordhög; tuva. Lind (1738). (Skelettfragmenten av garfågeln) lågo i jordtufvorna. Nilsson Fauna II. 2: 569 (1858).
-TVIST, se B.
(7, 8 a) -TÄCKE. höljande lager av jord; ngn gg äv. allmännare, om jordytan l. marken. Om blommorne .. ej gofvo omvexling åt jordtäckets färg. Agardh Bot. 2: 276 (1832). Jordtäcket minskar ej gödselns brinning och salpeterbildning. LB 1: 392 (1901).
(7, 8 a) -TÄCKNING. täckande (av ngt) med jord; vanl. konkret: jordhölje, jordtäcke. VetAH 1805, s. 62 (konkret). Påmurning och jordtäckning af den stora .. kasernens öfre vallgång. BtRiksdP 1882, 4Hufvudtit. s. 10. Ett röse utan jordtäckning. UpplFmT 5: 97 (1908).
(7, 8 a) -TÄCKT, p. adj. täckt av l. med jord. Schroderus Comenius 83 (1639). Upptäckande af jordtäckta malmer. TT 1899, K. s. 70. Förruttnelsen sker hastigt i den jordtäckta gödseln. LB 1: 403 (1901).
(3, 6) -UGGLA. i sht zool. benämning på den (på marken häckande) ugglearten Strix brachyotus Lin. (Asio accipitrinus Pall.), ”kortörade uven”, kärruggla. Wahlström ExkFauna 38 (1861). FoFl. 1920, s. 109.
(5) -UPPLÅTELSE~0200. i sht jur. o. ekon. överlämnande av jord åt ngn till besittning l. nyttjande. Kostnadsfri jordupplåtelse (för anläggning av järnväg). BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 5 a, s. 141. Prestationer vid jordupplåtelse inom de germanska folken var dagsverken eller jordränta. LAHT 1925, s. 627.
(8 a) -VAGN. (i fackspr.) vagn för transport av jord (vid grävning, schaktning o. d.). JernkA 1819, s. 184. Lundell (1893).
-VALL. (jord- 1592 osv. jorda- 1660. jorde- c. 16701710) [fsv. iordhvalder (i bet. 1 l. 2)]
1) (†) till 3, 5: mark; markområde; särsk. om utmark (använd ss. betesmark o. d.). Murenius AV 467 (1660). Då gröne gräs-tapeter / Betäckte Jorde-valln. SColumbus Vitt. 91 (c. 1670). Ostängd utmark och jordewall må alla, som den äga till mulbete nyttia. FörarbSvLag 4: 288 (1692). Widmark Helsingl. 2: 19 (1849).
2) (numera föga br.) till 6, 7; om naturlig upphöjning i marken; äv. om åbrink o. d. Bureus Suml. 40 (c. 1600). Uttern gräfver sig hålor i jordvallen bredvid bäckar och åar. Berlin Lsb. 69 (1852).
3) till 8 a: av jord (äv. torv o. d.) uppförd vall. Risingh LandB 10 (1671). Intägten (skall) .. hägnas med sten eller jordvall. Bergv. 2: 98 (1739). Fördämningen åvägabringes medels jordvallar. LAHT 1883, s. 72. 2NF (1910). särsk. bef. om fästningsvall l. förskansning o. d. (huvudsakligen) uppförd av jord. Den nedfalne iordwall, som nyligenn opsatt är wed Kexholm. HB 2: 198 (1592). KrigVAH 1805, s. 27. VFl. 1912, s. 45.
(8 a) -VANDLAD, p. adj. (numera knappast br.) förvandlad till mull, förmultnad. Fischerström Mäl. 317 (1785). Möller (1790, 1807).
(8 a) -VANDLING. (numera knappast br.) förvandling till mull, förmultning; förr äv. konkret: förmultnad kropp l. materia. En fullkomlig .. jordvandling af allehanda slags djur. Wallerius Min. 11 (1747). (Sv.) Jordvandlingar, .. (lat.) Terrificata vegetabilia. Sahlstedt (1773). Brunius Metr. 79 (1836).
-VANDRARE, -VANDRING, -VARELSE, se C.
(3, 6) -VARG. zool. (individ av) det till skunkdjurens familj hörande djuret Proteles cristatus Sparrm., sibethyena(n) l. kapska hyenan. Ödmann Le Vaillant 2Resa 291 (1798). Jordvargen eller Zibethyenan. 1Brehm 1: 203 (1874). Kapska jordvargen .. påminner närmast om en hyena. Stuxberg (o. Floderus) 2: 313 (1902). FoFl. 1924, s. 207.
(8 a) -VARP. bärgv. uppkastad hög av bortschaktad jord vid gruva. G1R 24: 557 (1554). Rinman 2: 727 (1789).
(7) -VARV. (jord- 17421909. jorde- 1706) (numera knappast br.) jordlager. Hiärne 2Anl. 338 (1706). Ofvanpå grundberget ligga i dalar och på slätter lösa jordhvarf. Berlin Lrb. 91 (1852). Auerbach (1909).
-VATTEN. [jfr d. jordvand, t. erdwasser]
1) (†) till 6: vatten på l. under jordytan; särsk.: grundvatten. Wallerius Hydrol. 20 (1748). LfF 1872, s. 185.
2) landt. till 7: vatten (vätska, fuktighet) som finnes i de övre jordlagren, markvätska. Bergstrand Johnson 2: 221 (1874). Åkerjordens absorptionsförmåga .. förhindrar de uti jordvattnet upplösta mineralämnena .. att nedsjunka i alfven. NF 1: 64 (1875). HeimdFolkskr. 54—55: 32 (1898).
(6) -VAX. [jfr d. jordvoks, t. erdwachs] miner. av kol o. väte bestående mineral som till utseendet liknar vax o. varav paraffin beredes, ozokerit, råparaffin, stentalg; jfr CERESIN. Wikforss 1: 485 (1804). SFS 1924, s. 178. Starck Kemi 230 (1931).
(3 (c), 5) -VIDD. (jord- 1795 osv. jorde- 1903) (i sht i vitter stil) jordrymd, jordområde. Landell Bligh 108 (1795). Ofantliga jordvidder intogos af ek- och bok-skogar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 3 (1863). PT 1910, nr 35 B, s. 1.
(3, 6) -VIDE. [jfr ä. d. jordvidje] bot. den i jordbrynet krypande videarten Salix repens Lin., krypvide. Tillandz D 7 b (1683). Fries BotUtfl. 3: 305 (1859, 1864). OoB 1897, s. 21.
(4) -VINNANDE, p. adj. [jfr d. jordvindende] (†) hippol. om hästs rörelse (gångart): vägvinnande. Ehrengranat Hasl. 35 (1809). Det sträckta (jordvinnande, framskjutande) trafvet. Billing Hipp. 158 (1836). Sjöstedt Husdj. 1: 86 (1859).
(3, 6) -VIVA. bot. o. trädg. den lågväxta (i Sv. ss. prydnadsväxt odlade) Primula acaulis (Lin.) Jacq. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 69. Krok o. Almquist Fl. 1: 79 (1903).
-VÅG; pl. -or.
1) (i sht i vitter stil) till 3, 6: vågliknande förhöjning på jordytan; låg o. långsluttande höjd. Där steg marken upp (mot horisonten) i en grön jordvåg. Hülphers Ångermanl. 91 (1900). PT 1902, nr 257 A, s. 3.
2) [elliptiskt för -SKALVS-VÅG] (i fackspr., ny anv.) till 6: jordskalvsvåg. HimHavJord 1: 19 (1925).
(4, 6) -VÅNING. [jfr t. erdgeschoss] våning som ligger i jämnhöjd med marken l. delvis under denna; understa våning, bottenvåning; källarvåning. Möller (1790). Den understa våningen .. kallas jordvåning eller nedre bottnen. Stål Byggn. 2: VI (1834). Jordvåningen (i den tidigare medeltidens tornartade borg) tjänade till förrådsrum och annat. Hahr ArkitH 299 (1902). SvD(A) 1930, nr 343, s. 6 (om källarvåning).
(7, 8 a) -VÄGG. av jord uppförd vägg; äv. oeg.: av jordlager bestående vägg l. mur. Wikforss 1: 485 (1804). (Folke Filbyter) kände sig stå i ett hål djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och ogenomträngliga jordväggar. Heidenstam Folkung. 1: 101 (1905; i bild).
(8 a) -VÄLLING. trädg. o. skogsv. tjockflytande blandning av lermylla o. vatten vari upptagna plantors rötter doppas för att de icke skola förtorka. Cnattingius 43 (1874, 1894). Geete o. Grinndal 92 (1923).
(5) -VÄRDE. (jord- 1833 osv. jorda- 1726)
1) [fsv. iorþaværþ] (†) köpeskilling för försåld jord. Abrahamsson 280 (1726; efter fsv. källa).
2) värde av jord(egendom); särsk. nat.-ekon. om värdet av själva jorden (frånräknat värdena av grundförbättring, byggnads- o. växtkapital). Järta 2: 578 (1833). I Holland .. är .. jordvärdet högt. Juhlin-Dannfelt 279 (1886). ”Det rena jordvärdet” .. representerar jorden som produktionsfaktor. Sommarin EkonL 1: 104 (1915).
-VÄRDE-STEGRING. ekon. till -VÄRDE 2: stegring som jordvärdet (i ett land l. på en viss plats) undergår (på grund av ekonomiska l. sociala faktorer o. d.). Oförtjänt jordvärdestegring. BtRiksdP 1907, IV. 2: nr 12, s. 3. 2NF 33: 110 (1921). Ssg: jordvärdestegrings-skatt. kam. skatt på inkomst som uppkommit gm (oförtjänt) jordvärdestegring. BetJordvärdestegrSkatt 1909, s. 5. SFS 1920, s. 523.
(8 a) -VÄRK, n. bef. (huvudsakligen) av jord uppförd (öppen l. sluten) befästning. Wärnskiöld Fortif. D 1 b (1673). (Staden Reichenberg) hade blifvit omgifven af pallisader och några lätta jordverk. KrigVAT 1840, s. 212. IllMilRevy 1900, s. 267.
(1 c (β)) -VÄRLD. (jord- 18411861. jorde- 1894) (i vitter stil) om den jordiska världen (i motsats till den himmelska). Jord-verlden är skapad för himla-verldens skull. Atterbom Siare 1: 118 (1841). Jensen BöhmDiktn. 200 (1894).
-VÄRME. (i fackspr.)
1) till 1; om värmen i jordens inre; särsk. i förb. den inre jordvärmen. JernkA 1832, Bih. s. 18. Den inre jordvärmen (utövar) ingen inverkan på jordytans klimat. Svensén Jord. 38 (1884). Timberg Meteor. 22 (1908).
2) till 6, 7; om den värme som finnes l. råder på jordytan l. i jordens översta lager (o. som därifrån utstrålar; ofta motsatt: solvärme); särsk. (i sht landt. o. trädg.) om värmen (l. temperaturen) i det översta jordlagret med tanke på dess betydelse för växtligheten. Hisinger Ant. 4: 199 (1828). En temligen hög jordvärme är .. välgörande för alla växter. HbTrädg. 1: 74 (1872). Snön .. förhindrar jordvärmen att bortgå. Hildebrandsson Buchan 56 (1874). Lidforss Kås. 3: 156 (1913).
(4) -VÄRTS, adv. (†) mot marken; till jorden; äv. bildl., med anslutning till JORD 1 c β. Columbus BiblW B 4 a (1674). Min suckar upp, men mina tårar jordvärts gå. TRudeen Vitt. 301 (1695).
(7) -VÄTSKA. landt. = -VATTEN 2. Juhlin-Dannfelt 262 (1886). LAHT 1912, s. 224.
(6) -VÄTTE. (i folkligt språk o. folklor.) vätte som enl. folktron bor i jorden, underjordisk vätte Hyltén-Cavallius Vär. 1: 266 (1864). Landsm. VIII. 3: 93 (1899).
(3, 6) -VÄXT. (jord- c. 1645 osv. jorde- 1642c. 1700) [fsv. iordhväxter, gröda]
1) (†) i allm.: alster av jorden. Palmchron SundhSp. 73 (1642). Isogæus Segersk. 1132 (c. 1700).
2) (†) växtlighet på marken. IErici Colerus 1: 101 (c. 1645). När .. (sältan) är förmycken dödar hon allan jordväxt. Serenius EngÅkerm. 44 (1727).
3) (numera knappast br.) på jordytan l. marken levande växt; särsk. dels om ört (i motsats till träd), dels om sådana växter vilkas av människan tillgodogjorda delar växa under jorden, övergående i bet.: jordfrukt. Muræus Arndt 4: 25 (1648). Velske nöte-trän .. draga musten ifrå the omkring stående jord-växter. Scherping Cober 1: 125 (1734). Jordväxter, såsom Potatoës, kål och rötter. Hülphers Norrl. 4: 370 (1779). Dalin (1852; motsatt vattenväxt).
4) bot. ”geofyt”. Jordväxter eller geofyter omfatta sådana arter, som ha knopparna på underjordsskott belägna djupare ned i marken. Ymer 1908, s. 423.
(7 b) -YMPNING. landt. tillförsel till jord av baljväxtbakterier, antingen i form av renkulturer l. i form av jord som hämtats från en föregående baljväxtåker (ympjord). LAHT 1892, s. 240. Därs. 1930, s. 231.
(6, 8) -YRA, r. l. f.
1) i sht landt. yrande av lös jord vid stark blåst. MosskT 1889, s. 225. LB 4: 261 (1905).
2) (mindre br.) yrande av snö som blåser upp från marken; yrsnö. VetAH 1808, s. 68. Östergren (1929).
(1, 3) -YTA. jordklotets yta; markyta; mark. Under, över jordytan. De lärdas åtskillige tankar om jordytans undergångne förstöringar. Rinman 1: 872 (1788). Flodström Naturförh. 4 (1918). särsk.
a) (mindre br.) om enskild, begränsad del av jordytan, ytområde. (St. Croix') jordyta eller öfre fält innehåller öfver åtta quadrat mil. Oldendorp 1: 42 (1786). Östergren (1929).
b) (mera tillf.) om ytan av fast land (i motsats till vattenyta). Afdunstningen sker .. starkare från en vattenyta än en jordyta. Skogvakt. 1894, s. 251.
(6, 7 b) -YXA, r. l. f. (i fackspr.) redskap som användes vid röjning av ouppodlad mark l. vid röjande av grund för byggnad o. d. Juhlin-Dannfelt 288 (1886). Fornv. 1917, s. 149.
(7, 8 a) -ÅS. långsträckt jordhöjd. Fryxell Ber. 6: 88 (1833). PT 1913, nr 228 B, s. 1.
(5) -ÄGA, r. l. f. (jord- 1625 osv. jorde- 1655) [fsv. iorþägha, iordha ägha] ägolott; jordområde; utom i fackspr. (i sht jur. o. kam.) vanl. i pl. Annerstedt UUH Bih. 1: 230 (i handl. fr. 1625; i pl.). De jordegor, torp och skogar, som tillhöra staten. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 29. Undersviks socknemän uppläto till Per Hast .. en å socknens odelade mark belägen jordega. 1NJA 1874, s. 122. Jordägan N:r 462. PT 1916, nr 235 A, s. 4.
(5) -ÄGANDE, m.||ig. (jord- 1530 osv. jorde- 1645) [fsv. iorþäghande, m.] (numera mindre br. utom i ssg) jordägare. Hwilken som hugger Eke skogh annars mans, olofwendes, .. böte Iordeganden effter laghen. G1R 7: 225 (1530). Effter som .. Swaranderne intett ähro Jordheganderne, Vthan landheboor, Altså (osv.). GullbgDomb. 6/10 1656. Lagerbring 1Hist. 2: 407 (1773). En trång krets af icke ens 10 personer, af hvilka ej en enda är jordägande. SlöjdkomBet. 1907 08, s. 37. Ssg: jordägande-rätt, r. l. m. i sht ekon. o. jur. a) om äganderätten till viss jord. Bergv. 1: 565 (1707). Utöfvandet af en särskild, med jordeganderätten förbunden befogenhet, såsom skogsafverkningsrätt, rätt att å fastigheten taga torf (osv.). Kallenberg CivPr. 1: 463 (1918). b) om rätten i allm. att äga jord, (enskild) äganderätt till jord. Säkerheten af Jordägande-rätten .. (har) alltid .. upmuntrat idogheten. AdP 1800, s. 640. LAHT 1900, s. 3.
(5) -ÄGANDE, p. adj. [fsv. iorþäghande, p. adj.] som äger jord. Den jordägande klassen i samhället. (Adels-)ståndets jordägande ledamöter. Liljecrona RiksdKul. 361 (1840). SvD(A) 1930, nr 77, s. 3.
(5) -ÄGARE. ägare av (viss) jord(egendom); ofta motsatt dels: obesutten, dels: arrendator l. landbo o. d.; jfr -ÄGANDE, m. FörarbSvLag 3: 235 (1715). Sådane Fiske-Vatn, uti hvilcka Kronan äger någon del eller rättighet, bör Jord-ägaren vara närmast om at arrendera. PH 1: 176 (1720). Jordägare .. som åt landbo eller arrendator upplåtit jord. SFS 1862, nr 13, s. 17. För ingen klass är det enskilda intresset så nära förenadt med det allmänna som hos ett lands jordägare. De Geer Minn. 2: 23 (1892). 2UB 10: 388 (1907). särsk. (i vissa trakter) ss. titel, om ägare av (mindre) jordegendom, hemmansägare. PT 1898, nr 105 A, s. 4. F. d. Jordägaren Erik Lövgren. VästerbK 1927, nr 147, s. 1 (i dödsannons). Ssgr: jordägar(e)-adel. jordadel. 2NF 22: 1152 (1915). -andel. jur. o. bärgv. jordägares i lag bestämda andel i mineralfyndighet (gruva) som av annan inmutats på hans mark. SPF 1857, s. 499. SFS 1922, s. 626. -klass. LBÄ 25—26: 46 (1799). De Geer Minn. 2: 297 (1892). -rätt, r. l. m. särsk. jur. o. bärgv. = -andel. PH 6: 4673 (1757). NDAVL 1909, nr 86, s. 3.
(8 a) -ÄMNE. (†) ämne som består av l. uppstått ur jord; jordbeståndsdel; jordaktigt ämne. Leran .. Består af et lent, och sliprigt jordämne. Gadd Landtsk. 1: 96 (1773). De magra jordämnen som tid efter annan hunnit samla sig efter multnade trädlemningar, Löf, barr .. m. m. VetAH 1810, s. 191. Rydberg Gudas. 201 (1887).
(3, 6) -ÄPPLE. [jfr d. jordæble (i bet. 3 o. 4), t. erdapfel (i bet. 1, 3 o. 4), ävensom (i bet. 4) fr. pomme de terre]
1) (†) = -BRÖD. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Dähnert 56 (1746).
2) om vissa svampar.
a) (†) tryffel. Weste (1807). Dalin (1852; med hänv. till tryffel).
b) (i vissa trakter, folkligt) benämning på (individ av) en avdelning av buksvamparna, Hymenogastrei. Fries BotUtfl. 3: 351 (1864). Lundell (1893).
3) (†) jordärtskocka. Kruse Ahlingsås A 3 b (1726; bet. osäker). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Smål.).
4) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) potatis; jfr -PÄRON 1. Broocman Hush. 4: 40 (1736). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Värml.). Laurell Växtn. 25 (1904).
(6) -ÄRTSKOCKA~020, förr äv. -ÄRTSKOCK. växten Helianthus tuberosus Lin., som odlas för sina underjordiska, ätbara stamknölar; förr i pl. äv. om den enskilda växten; äv., i sht i pl., om stamknölarna; i pl. äv. om de tillredda stamknölarna ss. maträtt l. ss. ingående i maträtt. Stuvade, stekta, kokta jordärtskockor. Puré på jordärtskockor. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Jord-ärtskåcker förvällas och skalas, sedan doppas de uti sönderklappade ägg. Warg 394 (1755). (Lat.) Helianthus Tuberosus, (sv.) Jord-ärtskockor. VetAH 1780, s. 150. Jordärtskocka .. härstammar antagligen från Peru. Jönsson Gagnv. 181 (1910). Ssgr (i sht kok.): jordärtskocks-klimp, -omelett, -puré, -sallat m. fl. —
(8 a) -ÄTANDE, n. (i sht i fackspr.) handling(en) l. bruk(et) att förtära jord (vanl. ngt slags lera) ss. födoämne; ”geofagi”. WoJ (1891). Geofagi .., jordätande, en särskilt bland tropiska folk i både Gamla och Nya världen rätt utbredd företeelse, numera tolkad som uttryck för ett fysiologiskt behov av vissa mineralämnen, främst kalk och järn, vilka ej i tillräcklig mängd ingå i födan. 3NF 8: 536 (1928).
(8 a) -ÄTANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) jfr -ÄTANDE, n., o. -ÄTARE. Bremer NVerld. 1: 426 (1853).
(8 a) -ÄTARE, m.||ig. (i sht i fackspr.) ”geofag”; jfr -ÄTANDE, n., o. -ÄTANDE, p. adj. Bremer NVerld. 1: 425 (1853). (Otomakerna i Syd-Amerika) skildras som vilda och fula och äro allmänt bekanta som jordätare. 2NF 20: 1085 (1914).
(6 a) -ÖL. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) gravöl. Bondeson MVK 126 (1900, 1903). jfr SvKulturb. 5—6: 30 (1930).
B (jfr anm. sp. 126): (5) JORDA-BALK. (jorda- 1687 osv. jorde- 16871691. -balker 1717) [fsv. iorþabalker] jur. benämning på den avdelning av den allmänna lagen som behandlar rättsförhållandena rörande fast egendom (jord). FörarbSvLag 1: 7 (1687). Jorda Balk. (Lag 1734; rubrik). Flodström SvFolk 456 (1918).
-BOK, se JORDEBOK.
(5) -BREV. (jord- 15291670 (: original iordbref). jorda- 15251929. jorde- 15401773) [fsv. iordha bref] skriftlig handling rörande åtkomst till jord (köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv, testamente o. d); numera bl. (mindre br.) jur. lagfartshandling, fastebrev. G1R 2: 215 (1525). Edtt iordtbreff på saris gotz i virme soken i finlandt. Därs. 6: 1 (1529). Jorde-, köpe-, .. qvitte- och fastebreef. RARP 15: 257 (1686). Nu kunna jordabref förderfvas eller förloras; äge tå härads eller stadsens dombok vitsord. JB 4: 10 (Lag 1734). Fryxell Ber. 4: 116 (1830). 3NF (1929; betecknat ss. gammalt uttryck).
-BRO, se A.
-BYTE, -DEL, -DELNING, -DROTT, -FALL, -FOLK, se A.
(5) -FÅNG. (jord- 1879. jorda- 1715 osv.) jur. förvärvande av äganderätt till fast egendom (jord). FörarbSvLag 5: 145 (1715). Om klander i jordafång, och om hemul. JB 11 (Lag 1734; rubrik). BtRiksdP 1881, I. 1: nr 5, s. 1. BonnierKL 7: 135 (1925).
(6 a) -FÄRD. (jord- 15931905. jorda- 1527 osv. jorde- 15771921) [fsv. iordhafärdh; jfr d. jordefærd] (numera bl. i vitter stil, ngt ålderdomligt) begravning, begravningshögtidlighet l. -ceremoni (eg. med tanke särsk. på likets förande till jorden), griftefärd; numera i sht i uttr. (begå, bevista, deltaga i, närvara vid o. d.) ngns jordafärd. OPetri Tb. 167 (1527; uppl. 1929). Jordfärdh hålles medh Lijksprocesz, vpp til Kyrckegården. Schroderus Comenius 960 (1639). Hamarinus COlofsdr D 1 b (1651). Adelen af Landet och dhe främmande ställa sig flijtigt in til at bijwista Margrefwen Ludwigs Jordfärd. OSPT 1687, nr 19, s. 8. Hela hans folk följde honom på hans jordefärd. Cavallin (o. Lysander) 62 (1887). Dessa kyrkogårdar (inom staden), där jordafärder numera ytterst sällan förekomma, hafva (osv.). Sthm 2: 128 (1897). Schück VittA 1: 271 (1932). särsk. (†) övergående i bet.: begravningsprocession. Skogekär Bärgbo Wen. 88 (c. 1650, 1680). Hennes stilla / Jordafärd, som skred förbi vår port. CVAStrandberg 1: 270 (c. 1870). Ssgr: jordafärds-dag. (numera knappast br.) Zephyrinus GGustafsdr C 2 a (1667). VDAkt. 1708, nr 214. (†) -predikan. likpredikan. L. Paulinus Gothus Stiernsköld A 4 a (1628). UpplFmT IV. 2: 32 (1899). -process. (†) begravningsprocession. Westhius Vitt. 10 (1675). -tjänst. (†) begravningsakt (ss. kyrklig förrättning). Guthræus ASchmidt D 3 b (1641).
(5) -GODS. (jord- 15241908. jorda- 1526 osv. jorde- 15281889) [fsv. iordha gods] (större) jordegendom l. landtgård, herrgård; gods (se d. o. 6); förr äv. koll. l. sammanfattande: egendom som består i jord (o. åbyggnader), fast egendom, jordegendomar; förr äv. i förb. fast jordagods. G1R 1: 278 (1524). Her Philpus aff Rwmby löste sitt lijff med alt sitt jordagodz. OPetri Kr. 92 (c. 1540). Hon pantsatte en stoor hoop aff sijn iordegodz. Svart G1 162 (1561). Kyrckiones fasta Jordegodz må ingen förytra, utan högsta nödtorft eller nytta. Kyrkol. 26: 6 (1686). JB 10: 2 (Lag 1734). Björkfors är Norrbottens största jordagods. VLS 44 (1884). Östergren (1929). jfr A.
-GRUND, se A.
-GUMMA, se JORDEGUMMA.
-KLOT, -KRETS, -KÖP, -LAKAN, -LEGA, -LOTT, se A.
-LÄGGNING. (†) jordrevning. G1R 6: 262 (1529).
-LÄNGD, se A.
-MÅN, se JORDMÅN.
-MÄTNING, -PLATS, -PÄNNING, -REVNING, -RUND, -SKATT, -SKIFTE, se A.
-SKILLNAD, se C.
-SYN, -TAL, se A.
(6 a) -TJÄNST. (†) prästerlig tjänst(eförrättning) vid jordfästning. SUFinlH 5: 198 (1617). HärnösDP 1664, s. 89. —
-TRÄTA, se A.
(5) -TVIST. (jord- 18071836. jorda- 1734 osv. jorde- 16461880) i sht jur. tvist rörande äganderätt l. andra förhållanden som gälla jord(egendom). RP 11: 488 (1646). I domboken skola .. alla syner i jorda tvister, med domen ther å, införda vara. RB 2: 6 (Lag 1734). Kallenberg CivPr. 1: 456 (1918).
-VALL, -VÄRDE, se A.
C (jfr anm. sp. 126): (5) JORDE-ARV. [fsv. iordha arf] (†) arv som utgöres av jord (jordegendomar, jordagods). Prytz G1 H 4 a (1621). Jfr A.
-BALK, se B.
(1 c β) -BAND. (i högre stil) bildl.: jordiskt band. Jordebanden lossna, de himmelska dragas till. Bremer Nina 591 (1835). Wallin Vitt. 1: 55 (1839). Jfr A.
(1 c (β)) -BARN. (jord- 18331924. jorde- 1892 osv.) (i vitter l. i högre stil) om människan ss. ett ”barn av jorden”. Ling As. 448 (1833). Eviga makters lek med spotska, / Trottsande jordbarns löften, af bublans tyngd. Runeberg 1: 382 (1844). Oss jordebarn ge stjärnorna en aning / om världar af en oförgänglig frid. Söderberg Dikt. 124 (1901). Westermarck Minn. 233 (1927).
-BO, se A.
-BOK, se d. o. —
-BOLL, -BOTTEN, se A.
-BREV, se B.
-BRO, se A.
-BRUK, se JORDBRUK.
-BUNDEN, -BYTE, -BÄR, se A.
-BÄVNING, se JORDBÄVNING.
(1 c β) -DAG. (i vitter stil) (dag av) det jordiska livet; i pl.: (ngns) jordiska levnad, jordeliv(et). Där mäktiga andar lämnat de oförgängliga spåren af sina jordedagar. GHT 1897, nr 290 B, s. 1. Gåta, saga, jordedag, / ditt djup kan ingen loda. Heidenstam NDikt. 38 (1915).
-DEL, se A.
(5) -DRÄKT. (†) avkastning (se d. o. 4 c) av jord. LMil. 2: 58 (1686).
-ELD, -FALL, -FAST, -FRUKT, se A.
-FÄRD, se B.
-FÖDD, se A.
-GODS, se B.
-GRUND, -GRUS, -GRÄNS, -GUDINNA, se A.
-GUMMA, se d. o. —
(5) -HANDEL. (†) mellanhavande l. transaktion rörande jord(egendom). ÅngermDomb. 1641, fol. 185. Därs. 2/5 1644, fol. 14. —
-HYDDA, -HYTTA, -HÖG, se A.
(1 c β, 8 a) -HÖLJE. (i högre stil) om människans jordiska omhölje; lekamen, kropp. Rydberg Myt. 1: 551 (1886). De som ha sitt hemvist där (dvs. i himmelen), och endast / Sitt stackars jordehölje kvar här nere. Wulff Petrarcab. 420 (1907).
(5) -KLANDER. [jfr fsv. iorþa klandan] (numera föga br.) klander l. käromål l. tvist rörande (äganderätten till) jord. G1R 27: 263 (1557). Schultze Ordb. 2282 (c. 1755).
-KLIMP, -KLOT, -KLYFTA, se A.
(6 a) -KLÄDE. (†) svepning för lik. GripshR 1547—48.
-KONST, se d. o. —
-KRYP, -KRYPARE, -KRÄK, -KULA, -KUPA, se A.
-KVINNA, se d. o. —
-KÖP, -LAKAN, -LAPP, se A.
(1 c β) -LEVNAD. (jord- 18071839. jorde- 18761907) (i vitter l. i högre stil) jordeliv, jordisk levnad. Möller (1807). Almqvist Törnr. 1: 4 (1839). Hans (dvs. Fausts) jordelefnad hör dig (dvs. Mefistofeles) till. Rydberg Faust 11 (1876). Under vår korta jordelefnad. Nordlindh Chans. 90 (1907).
(1 c) -LIV. (jord- 18101929. jorde- 18351929) [jfr d. jordeliv]
1) (i sht i högre stil, särsk. i religiöst spr.) till 1 c β, om människans (människornas) liv här på jorden (motsatt: evighetsliv); ofta i sg. best. l. i förb. detta jordeliv, ngns jordeliv o. d.; äv. övergående i bet.: yttre, vardagligt (av materiella omsorger o. d. fyllt) liv (motsatt: inre, andligt liv). Atterbom Lyr. 2: 309 (1810). Dag efter dag nu förflöt, / med glömska af jordlifvets sorger och gamman. Ling As. 287 (1833). Jordelifvets djupaste mysterium är döden. Bremer Nina 795 (1835). Mitt sinne är för vekt, mitt hjerta för känsligt för detta hårda jordelifvet. Liljecrona RiksdKul. 7 (1856). Vårt jordlif är / En rastlös kamp. Sander Dikt. 137 (1870). Gärna jag delar tingens förgängliga lott, / lycklig att lida och njuta jordlivets fulla mått. Karlfeldt Hösth. 40 (1927).
2) (föga br.) till 1 (c) allmännare, om levande varelsers existens på jorden l. om jordens existens överhuvud. (Vid tiden omkring år 1000) rådde inom den kristna världen en .. föreställning, att med årtusendet skulle ock jordelifvet gå till ända. HOHHildebrand i 3SAH 14: 4 (1899). Arrhenius Värld. 57 (1906).
-LOTT, -LÄNGD, -LÖS, se A.
-MAN, se d. o. —
-MARK, -MASK, se A.
-MODER, se JORDEMODER. Jfr A.
-MÅL, se A.
-MÅN, se JORDMÅN.
-MÄNNISKA, se A.
-MÄSTARE, se d. o. —
-MÄTNING, -NATUR, -PARK, se A.
(5) -PART. (†) jordlott, ägolott. G1R 13: 110 (1540). Därs. 112. HTSkån. 1: 204 (i handl. fr. 1658).
-PLAN, -PLATS, -PUTA, -PÄNNING, -RANNSAKNING, se A.
(6 a) -RED. (†) jordafärd, begravning. VinkällRSthm 1565 (1566).
-REVA, -REVNING, -RIKE, -RING, se A.
(5) -RIST, f. (-ryst) (†) råmärke, rågång. Jtem dömdes Hans skredare .. om then jorda ryst .. som han giort haffwer med syn granne wthan godhe men neruarillsse. BtFinlH 2: 14 (1538).
-RUND, -RYMD, -RYMNING, se A.
-RYST, se -RIST.
-RÄKNING, -RÖK, -SKALV, -SKATT, -SKIFTE, se A.
(5) -SKILLNAD. (jorda- 1640. jorde- 16911734) (†)
1) gräns- (skillnad) mellan jordegendomar l. ägolotter; råmärke, rågång. Linc. (1640; under confinium). Att til Jordebalken hörer om råå och röör och jordeskilnaden. FörarbSvLag 1: 353 (1691).
2) tvist rörande jord l. rörande förhållanden som sammanhöra med jordägares skyldigheter o. d. De tvister, som om Cronones Allmänningar, och annan Jorde-skilnad Crono hemman emellan, förefalla, afgiöras af vederbörande Landshöfdinge. PH 2: 1036 (1734).
-SKRIVNING, -SKÄLVNING, -SLAG, -SON, -STEN, se A.
(1 c β) -STIG. (i högre stil) bildl.: väg genom jordelivet. (Evangeliets gudomliga kraft) gjuter en himmelens återglans öfver den ofta så tungt trampade jordestigen. Wallin 1Pred. 2: 234 (c. 1830).
-STUGA, -STYCKE, -SVALG, -SYN, -SÄCK, -SÄDLAND, -SÄTTNING, -TAK, -TAL, se A.
(1 c (β)) -TILLVARO~020. (i högre stil) tillvaro på jorden, jordisk tillvaro. När .. (Jesus) så lades ned i jorden ... Då var han .. lik ett frö, som mognat på en planta under dess hela jordetillvaro. Rudin 2Evigh. 2: 292 (1888). NoK 29: 67 (1924).
-TORV, -TORVA, -TRAKT, -TRÄTA, se A.
-TVIST, se B.
-VALL, se A.
(1 c (β)) -VANDRARE. (jord- c. 1830. jorde- 1912 osv.) (i vitter l. i högre stil) om människan (ss. ”vandrande” på jorden l. genom det jordiska livet). Hvad säger du om dig sjelf, arma jordvandrare? Wallin 1Pred. 1: 134 (c. 1830). Lindquist Edib Eldskj. 17 (1928).
(1 c (β)) -VANDRING. (jord- 1827. jorde- 1873 osv.) (i vitter l. i högre stil) ”vandring” genom jordelivet; jordisk levnad. (Medan du) uthvilade efter en tröttsam jordvandring. Wallin Rel. 2: 403 (1827). Selander VHHage 95 (1923).
(1 c (β)) -VARELSE. (jord- 1831. jorde- 1870 osv.) (i vitter l. i högre stil) jordisk l. jordbunden varelse; särsk. om människan (l. om hennes jordiska gestalt). Med en förundransvärd hastighet tycktes nu hennes jordvarelse skynda mot sin upplösning. Bremer FamH 2: 164 (1831). Förstånd och sinnen göra, enligt Runebergs sats, menniskan till jordevarelse. Wirsén i 3SAH 11: 260 (1896). Låt oss krypa ihop, vi jordevarelser, och leva som kajor i våra hål. Larsson Hemmab. 253 (1916).
-VARV, -VIDD, -VÄRLD, -VÄXT, -ÄGA, -ÄGANDE, se A.
D (†): JORDS-BESITTARE, se A.
-DEL, -KLYFTA, se A.
(8 c l. d α) -MATERIE. (†) = JORD-ÄMNE. Forsius Min. 55 (c. 1613).
-MÅN, se JORDMÅN.
-RYGG, -RÖK, se A.
Spoiler title