publicerad: 1965
SAND san4d, vard. äv. san4, r. l. m. (Mat. 7: 26 (NT 1526) osv.) ((†) n. Hildebrand MagNat. 212 (1650), ConsAcAboP 3: 202 (1667)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (uttalat san4); pl. (i bet. 1 c) -er (Linné SvArb. 2: 9 (1728) osv.) l. (i bet. 1 d α, δ) -ar (Almquist Uddeh. 437 (i handl. fr. 1762; i bet. 1 d α), Ymer 1941, s. 1 (i bet. 1 d δ), SDS 1949, nr 155, s. 4 (i bet. 1 d δ), osv.).
Ordformer
(san- i ssgr 1605 (: sanberg)—1786 (: sandoseträdet, sg. best.). sand (sz-, -nnd) 1524 osv. sandt- i ssgr 1547 (: sandtgraffning)—1670 (: Sandt Kretz). sann 1739—1931 (: sannost; bygdemålsfärgat). sond- i ssg 1541 (: Sondbordh(e)n). sån- i avledn. 1725 (: Rödsånet, adj.). sånd- 1541 (: såndbordh(e)n, pl. best.)—1628. sånn- i avledn. 1727 (: Sånnet, adj.))
Etymologi
[fsv. sander, m., sv. dial. sann, sånn; jfr fd. sand, m. (d. sand, n. l. r.), fvn. sandr, m., fsax. sand, m. (mlt. sant, n.), mnl. sant, n. l. m. (holl. zant, n.), ffris. sond, m., fht. sant, n. (mht. sant, m. l. n., t. sand, m.), feng. sand, n. (eng. sand); nära besläktat med mht. sampt, sand, t. dial. samp, sampt, sand, motsv. gr. ἄμαϑος, sand; möjl. besläktat med gr. ψάμμος, sand (jfr PSAMMIT), o. lat. sabulum, grov sand (jfr SABELVIN). — Jfr SANDA, v., SÄNDA, sbst.]
1) jordart (se d. o. 1 a) bestående av jämförelsevis små, i regel mer l. mindre runda, gm vittring l. mekanisk sönderdelning av bergarter bildade mineralkorn (bergartsfragment) som icke (l. i obetydlig grad) äro sammankittade, i fråga om kornstorlek i regel motsatt dels: grus (med grövre korn), dels: mo (med finare korn); särsk. om sådan jordart (tillhörande de kvartära bildningarna o.) huvudsakligen bestående av kvarts o. (i mindre mängd) fältspat; äv. om liknande material åstadkommet på teknisk väg gm krossning av sten o. d. (i sht förr äv. av malm); i fackspr. särsk. om jordart l. material med en bestämd korndiameter (numera i regel 0,2—2 mm). Fin, grov, strid sand. Vit, gul, röd sand. Man strör sand på vägar vid isigt väglag. Pojken satt och silade sand mellan fingrarna. Slipa, skura med sand. SthmSkotteb. 3: 243 (1524). Sand kör en annan te bys, krinkastr. i saalen, och farstug. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 220. Polhem Test. 2Föret. 11 (c. 1745; om vällsand). Sand, hvars korn hafva den storleken, att de knappast gå genom ett såll hvars hål hafva 1/8 tums öppning, kallar man Grus. Stål Byggn. 1: 59 (1834). JernkA 1884, s. 84 (om finkrossad malm). Sand, som användes för betongberedning, skall utgöras av beständigt, d.v.s. ej vittrande material. Bildmark Entrepr. 65 (1921). Seitz ÄSvGlas 175 (1936; om glassand). — jfr ALLUVIAL-, ANCYLUS-, BACK-, BARLAST-, BLY-, DEGEL-, DRIV-, DYN-, FLOD-, FLYG-, FLYT-, FLÖD-, FÄLTSPATS-, GLACIAL-, GLAS-, GLITTER-, GOLV-, GRANIT-, GROP-, GROV-, GRUS-, GULD-, HAVS-, ISHAVS-, ISÄLVS-, JÄRN-, KIS-, KISEL-, KVARTS-, KVICK-, KVÄLL-, KÄLL-, LER-, MJÄL-, MJÖL-, MO-, MOLASS-, MORÄN-, MUR-, MÄRGEL-, NATUR-, NORMAL-, PACK-, PIMS-, PIMSTENS-, PINNMO-, PLATINA-, PÄRL-, RÖD-, SILVER-, SJÖ-, SKEPPS-, SKRID-, SKUR-, STOFT-, STRAND-, STRÖ-, SVÄRM-, VASK-, VÄLL-, YR-, ÅS-, ÖKEN-, ÖR-SAND m. fl. — särsk.
a) om sand i vissa speciella anv.
α) (förr) om sand som ströddes över bläckskrift i syfte att torka densamma, strösand, skrivsand. Levin Schiller Cab. 142 (1800). Ett litet skrivställ .. försett med en liten pyts för bläck och en med håligt lock för sand, den tidens (dvs. 1870-talets) läskpapper. Linder Tid. 17 (1924). — jfr SKRIV-SAND.
β) om formsand; särsk. (i fackspr.) i uttr. öppen (i sht förr äv. sluten) sand, formsand som vid användningen icke är (resp. är) innesluten i formflaska. Modeller anskaffas för sådane pjeser, som gjutas i sluten sand, eller ritning för sådane, som blott behöfwa gjutas i öppen sand. VexjöBl. 1829, nr 14, s. 4. (År) 1643 (omnämnas) i Göran Jeskes stora verkstäder i Stockholm många formar, helt eller delvis av mässing, samt en gjutbänk för mässingsformar, där sådana sannolikt götos i sand efter tennmodell. Kulturen 1940, s. 114. — jfr FORM-, GJUT-, RÅ-SAND.
γ) om sand använd i timglas; ofta i bildl. uttr. som beteckna att tiden förgår l. flyr, särsk. att ngns livstid rinner undan l. lider mot sitt slut l. att respittiden för ngt förgår. Mine Herrar, undren icke deruppå, at mitt Timglas har runnit nog långsamt, Sanden har warit alt förmycket blandad med Grus, löse Stenar Ler och Gyttia. Tilas PVetA 1742, s. 32. Snart glasets sand är tömd, och tråden skuren: / Den dunkla Sphinxens lejonklo mig spänner. Atterbom SDikt. 2: 153 (1814, 1838). Med stunden, som nu förrunnit, / Din lyckas sand förrann. Åkerhielm Natt 57 (1899). Än var hans timglas ej utrunnet — det var en handfull sand qvar. SDS 1904, nr 8, s. 4. (Det) framhålles i London att den allierade krigsledningen satt en gräns för Italiens respit. I Rom torde vederbörande också ha en stark känsla av att sanden så småningom rinner ut och att de allierade äro fullt beredda att sätta i gång vida hårdare krigsåtgärder mot Italien än hittills. GHT 1943, nr 171, s. 8.
b) om jordart bestående av små partiklar av vulkaniska bergarter o. lavor som söndersprängts vid vulkanutbrott; särsk. i uttr. vulkanisk sand. Lindström Lyell 245 (1857). Siwertz Låg. 18 (1932).
c) (i sht i fackspr.) i pl., om olika arter l. kvantiteter av sand. Linné SvArb. 2: 9 (1728). Asbesttillsats förbättrar sander för icke-järngjutgods. Gjuteriet 1948, s. 195; jfr a β.
d) om sand ss. bildande ett övre lager l. en formation i jordytan l. (se α) ss. jordmån o. d. 2Mos. 2: 12 (Bib. 1541). Man såg (i öknen) brännande Sanden mit uti slättmarken, och på bärgz-kullarna en Sniö som aldrig smälter. Ehrenadler Tel. 54 (1723). Och se, Arabiens heta sand, / Med folk i glöd, med sol i brand, / Han gaf igen sitt rof, — han gaf / Ej åt (den finländske orientalisten G. A.) Wallin en graf. Topelius Ljungbl. 17 (1852, 1860). Vise män af österland / Drogo genom öknens sand, / Att den kungen känna lära, / Att den kungen offer bära, / Som var född i samma stund. Cavallin Kyrkops. 29 (1873); jfr Ps. 1937, 518: 4. — särsk.
α) om sand ss. jordmån l. om mark med sådan jordmån; äv. (i sht i vissa trakter) i pl. (jfr δ). Rosenhane Oec. 67 (1662). Wid mätningen äger Landtmätaren noga pröfwa jordmonens art i åker och äng .. hwilket i beskrifningen anföres, tillika med jordens utwärtes namn, det ware sig Swartmylla, Lera eller Sand, eller huru desze äro med hwarandra mer och mindre blandade. PH 5: 3380 (1752). En .. blandning (av råg o. havre) till utsäde på the skarpaste sandar. Almquist Uddeh. 437 (i handl. fr. 1762). När werldens hopp förtwinadt stod, / Likt blomman uti sanden, / Rann upp så klar en helsoflod, / Gaf kraft och mod / Åt qwalda menskoanden. Ps. 1819, 146: 1; jfr Ps. 1937, 33: 1. Den jordmån, som bäst synes passa för .. (visst) grässlag, är sand på lerbotten. QLm. 2: 53 (1833). Våra leror och sandar ha allmänneligen från en half till fyra procent mylla. Rösiö Revolt 1: 223 (1904).
β) om (mark bestående av) sand ss. grund för byggnader o. d., i allm. med tanke på sådan jordart l. mark ss. en olämplig grund; ofta [med anslutning till Mat. 7: 26 (se nedan)] i sådana uttr. som bygga (ngt) l. vila på lösan (stundom lös) sand l. på lösa sanden, särsk. bildl., för att beteckna att ngt bygges resp. vilar på en osäker grund (i bildl. bet.) l. att ngn sätter sin lit till ngt otillförlitligt resp. att ngt har ett osäkert l. otillförlitligt underlag o. d. (Jesus sade:) Hwar och en som hörer aff mich thessen oordh, och gör icke ther effter, han lijknas wedh en fåwitzskan man, som bygde sit hws på sanden, och föll reghn och kom floodh, och wädhret blåste och stötte på hwset, och thet föll om kwl, och thess fall war stoort. Mat. 7: 26 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Then sigh förtroor vthi Gudz Hand / Han bygger ey på lösan Sand. Clenod. 1683, s. 376; jfr Ps. 1937, 369: 1. Bygger du din lefnads lycka på förgänglighetens lösa sand, så skall den snart kullstörtas af motgångens stormar. Hagberg Pred. 4: 40 (1818). Ingen (tillflykt finnes) i den vida verlden, / Der mitt hus på sand jag byggt. Wallin Vitt. 1: 146 (1836). Shakspere skulle (enligt vissa forskare) hafva (efter 1609) anslutit sig till den nya stilen (inom engelsk dramatik). .. Men denna teori hvilar på mycket lös sand. Schück Shaksp. 2: 349 (1916). Slott på lösan sand. Göhrn (1943; boktitel).
γ) om sand ss. bildande botten l. rev l. grund l. bank i hav o. d. Skepet förgikz på haffzens sand. Chronander Surge F 4 a (1647). Storm, ylning, Sand ok reeff Siöwirflar, Steen-Klipp-banker / Afskära mången gång förhopningens Plikt-Anker. Lucidor (SVS) 237 (1672). Fastna i sanden (om skepp). Lindfors (1824).
δ) om sandfält l. sandhed l. sandstrand o. d.; stundom äv. i individuell anv., särsk. i pl.; jfr α. Han stoodh på haffzens sand. Upp. 12: 18 (NT 1526; Bib. 1917: på sanden invid havet). När Mikels boot alt war fulbracht, .. / Begynte han moot Hofwet skrijde / Med Grimbart sin skrifftfader blijde, / The komo fram på en slätt sand, / Ther lågh aff på then höghra hand, / Itt Clöster twert på sijdhe. Forsius Fosz 137 (1621). (I dalen mellan prästgården o. heden i Vinberg) grasserar flygsanden; men sjelfva brynet af Heden .. är sandens vissa och urgamla gränts. Barchæus LandthHall. 74 (1773). Ehuru mot norr och delvis äfven mot väster närmast inramad af lågvuxen tallskog, kan sanden likväl i stort sedt sägas vara på tre sidor, norra, östra och södra, omgifven af vidsträckta myrmarker. FoFl. 1906, s. 146 (om flygsandsfält). Vi stävade fram längs randen av Ytterö sand, där (osv.). Hammarström Gyckelm. 198 (1919). (Den isländske läkaren Sveinn Pálssons) förmåga att reda sig på .. strapatsrika färder över öde sandar och förrädiska jökelälvar (hade) gjort honom nästan legendarisk. Ymer 1941, s. 1. — jfr KYRK-SANDEN.
ε) [jfr liknande anv. i mlt., mnl. o. t.; specialanv. av δ, sannol. urspr. om öde sandhedar, motsatt: odlat land] (†) i uttr. till land och sand, var(t) som helst, överallt l. dyl. Min Fiende står iagh emoot, / .. Fölier honom til land och sand. Chronander Surge E 1 b (1647).
ζ) [specialanv. av δ, sannol. med en urspr. bet.: sandstrand] (†) i uttr. sjö och sand, land o. vatten; äv. med förbleknad bet., i uttr. betecknande långväga resa o. d. (se α', β'). RP 7: 397 (1639). — särsk.
α') [fsv. til sio ok sand] i uttr. till sjö och sand, dels: till lands o. sjöss, överallt o. d., dels: över land o. vatten l. till fjärran orter l. länder; särsk. i uttr. våga l. äventyra ngt l. stå fara till sjö och sand, utsätta ngt för resp. stå för l. ta de risker som äro förbundna med en (långväga) färd över land o. vatten (till l. från utlandet l. fjärran trakter); jfr β' slutet. 2SthmTb. 3: 124 (1555: stå all fara). (Starke) wågar sitt lijff til siö och sand, / Moot fienden, för sitt Fädernesland. Rudbeckius Starcke D 5 a (1624). Inbyggerne (i olika länder på jorden) moste inbördes lijta til hwar annan (vid anskaffande av varor o. d.). Therigenom äre the ock bewekte at wåga sigh til Siöö och sand, i förstone åt bekende orter, och nu sedan til okunnige och nyie Landh. Stiernman Com. 1: 914 (1625). Ty .. (G. II A.) är borte som edher frij Pasz och säker leigd til siöö och sand på alla edhra reesor hållit haffuer. Rudbeckius 4Pred. D 4 a (1634). RP 6: 54 (1636: äffventyra). (Spanien) haffver sin macht till sjö och sand åthschild och dispers (dvs. spridd). Därs. 7: 398 (1639).
β') [fsv. ivir sio ok sand; jfr mlt. over se unde (over) sant, t. über see und sand] i uttr. över sjö och sand, över land o. vatten, till l. från främmande land l. ort l. utlandet o. d. At lathe offuerskicke, vtoffuer sziö och szand in åth Julland, en slig swår szumma szom E:K: eskier. G1R 10: 92 (1535). Dogh meden sam[m]e bewÿs skulle hämptes öffuer siö och sandh och tÿden war honom satt förkortt, therföre (osv.). 2SthmTb. 6: 174 (1580). The som segla öfwer Siöö och Sand, och icke så när nalkas Församlingen, tå kan en Troghen, som fulkomligen döpt är, och hafwer icke warit twegifft, vthi Nödhfall döpa en Nychristen. Schroderus Os. 1: 327 (1635). (Syndaren fick göra bot gm) een Pelegrimsfärd öfwer Siöö och Sand, til helige Ortar. Därs. 2: 618. (En soldat) måste uthj Cronanss tiänst öf(ve)r siöö och sandh, till watn och Landh blifwa uth Commenderat. VDAkt. 1667, nr 291. — särsk. i uttr. (för)våga l. hasardera ngt l. stå faran över sjö och sand, utsätta ngt för resp. stå för l. ta de risker som äro förbundna med en (långväga) färd över land o. vatten (till l. från utlandet l. fjärran trakter), vårda för ngt över sjö och sand, ansvara för ngt under en sådan färd. G1R 23: 121 (1552: förvåge). Skulle the och våge sitt godz öfver siö och sand och ther medh ingen fordeel skaffe, då voro thed fast bättre, att the hade theras seglatz fördragh. Därs. 156. 2SthmTb. 3: 116 (1555: stå faran). Wågha sith liff öffwer siö och sandh. L. Petri Gothus Tröstb. 45 a (1564). HFinLappm. 3: 370 (1616: wårda för). BtHforsH 3: 69 (1664: hazardera).
η) [jfr α, γ, δ] ss. förled i ssgr betecknande växter som (företrädesvis) växa i l. föredra sand l. sandjord (o. visa anpassning till denna växtmiljö) l. djur som (företrädesvis) uppehålla sig i sand l. på sandfält l. i sandöknar l. (i fråga om fiskar o. d.) föredra sandbotten; jfr SAND-ARV, -BJÖRN, -DÅN, -ELM, -HÖNA, -LÖPARE, -SKÄDDA, -VÄXT m. fl.
e) (i vitter l. högre stil) oeg., ss. beteckning för mull. När tu aff Jordens Sand, / The döde wilt vpwäckia, / Tu wärdes tå tin Hand, / Och til min Graff vthsträckia. Clenod. 1683, s. 383; jfr Ps. 1937, 398: 8. Nordenflycht (SVS) 1: 57 (1739).
f) i uttr. som innehålla en jämförelse. Afzelius SæmE 63 (1818). Vår dag är mörk, vår dag är kort / och våra timmar rinna / som sand ur våra händer bort, / som lustig rök försvinna. Söderberg VSid. 12 (1895, 1908). Det kröp i hans ben som om märgen i benpipan höll på att torka och sippra ut som sand. Aronson SångPolstj. 70 (1948). — särsk.
α) med tanke på den oräkneliga mängd korn varav sand består; särsk. i uttr. (otalig l. talrik) som l. såsom sanden i havet; jfr SAND-KORN 1 a. O huru dyrbare äre mich gud tine wener, o huru starke äre theres förstar (.) Reknar iach them så äre the flere än sanden j haffuena. Psalt. 139: 18 (öv. 1536). Iagh (dvs. Herren) skal welsigna, och föröka tina (dvs. Abrahams) sädh såsom stiernonar på himlenom, och såsom sanden på haffzens strand. 1Mos. 22: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Tå församladhe sigh .. folck så mykit som sanden j haffzstrandenne. 1Sam. 13: 5 (Därs.; Bib. 1917: talrikt som sanden på havets strand). Som hafvets sand otaligt, / Ditt folk föröke sig / Och, heligt och lycksaligt, / I evighet lofsjunge dig! Wallin FörslPs. 1: 7 (1816); jfr Ps. 1937, 1: 7.
β) (numera bl. tillf.) med tanke på sand ss. ngt värdelöst. Alt guld är såsom een kleen sand emoot (visheten). SalWijsh. 7: 9 (öv. 1536; Apokr. 1921: en handfull grus). Petter sade, jagh acktar intitt tigh bättre än som sandh vnder mine skoer. BtÅboH I. 13: 161 (1638). (Den gamle sade, då han såg fostersonens lik:) Ve mig, att jag så skall se dig åter, / Du, min ålders stöd, min lefnads ära, / Skänk af himlen, nyss så stor och herrlig, / Nu som sanden, der du hvilar, ringa. Runeberg 2: 27 (1835).
γ) med tanke på att sandkornen i torr sand bilda en föga sammanhängande massa. Det hänger ihop som torr sand. Granlund Ordspr. (c. 1880).
g) ss. förled i ssgr betecknande olika slag av möra bakverk som lätt smula sig (till en konsistens som påminner om sand) l. betecknande massa till sådant bakverk; jfr SAND-BAKELSE 2, -KAKA 2, -MASSA 2, -MUSSLA 2, -TÅRTA m. fl.
h) mer l. mindre bildl. (jfr a γ, d β). Att finna sig betungad med alla en plats åliggande skyldigheter, utan några deremot svarande rättigheter, det är att köra i sanden, och förr eller sednare kör man fast. ObjGästen 1829, nr 4, s. 3. Jag kunde väl ösa några skopor sand ifrån hafvet och än vidare söka skildra en och annan af expositionens märkvärdigheter. Topelius 24: 295 (1862). Fotius .. en af det nionde århundradets allra märkvärdigaste män, en egendomlig företeelse i många afseenden, och en som efterlämnat sina spår varaktigt intryckta i tidens sand. Rydberg KultFörel. 5: 173 (1887). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera föga br.) i uttr. strö l. kasta sand i ögonen på ngn l. ngns ögon, slå blå dunster i ögonen på ngn l. förvända synen på ngn; jfr PUDER 2 b. Backman Dickens Pickw. 2: 27 (1871). Så vidt man kan se .. mena demokraterna icke allvar med dessa ändringsförslag. .. Sannolikt äro de blott framkomna för att strö sand i ögonen på folk. VL 1894, nr 204, s. 4. Men det är ju synd att beundra sin vackra häst! Det är djävulen som strött sand i dina ögon! Lampén HTvFinl. 260 (1919).
β) i sådana uttr. som ha l. få sand i ögonen, betecknande att ngn är l. blir sömnig. Nordforss (1805). Jag har sand i ögonen, men knappast råd att sova. OThunman i UNT 1923, julnr s. 11.
γ) i sådana uttr. som det kommer l. ngn häller sand i maskineriet, betecknande att ngt inträffar resp. att ngn gör ngt som kommer det hela att fungera otillfredsställande l. gnissla; jfr SAND-KORN c. SvD(B) 1944, nr 205, s. 11.
ε) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i uttr. rinna ut, äv. förrinna, i sht förr äv. förlöpa i sanden (förr äv. i den torra sanden), bli om intet l. passera obemärkt l. (spårlöst) försvinna l. upphöra l. icke ge l. leda till ngt resultat l. väcka ngn genklang, ”dö ut”; jfr FÖRRINNA 1 b, RINNA 9 s, RINNA UT 4 d. De storstilade planerna runno ut i sanden. Man lät förslaget rinna ut i sanden. Mörk Ad. 1: 86 (1743). Jag (önskar) .. att hvad .. blifvit anmärkt och .. under diskussionen yttradt och framheft, icke må spårlöst förrinna i den torra sanden. PrestP 1854, 6: 156. Rydberg KultFörel. 6: 313 (1888: förlupit). Tiden, den ”eviga”, har en sorglig vana att förrinna i sanden. Quennerstedt StrSkr. 1: 321 (1907, 1919). Den på konstlad väg uppblåsta krigshänförelsen (i Italien) under de första månaderna af kriget (har) i det närmaste runnit ut i sanden. NDA 1915, nr 240, s. 4. Påven Pius II:s energiska försök att genom ett nytt korståg återtaga Bysanz rann ut i sanden. Ymer 1951, s. 261. jfr: Åtta år senare (dvs. år 1889) hade halvannan miljard guldfranc, tre gånger den ursprungliga anläggningssumman för Suezkanalen, runnit i sanden utan att vare sig tidpunkt eller kostnad för arbetets fullbordan kunde överskådas. Frosterus Jord. 42 (1930).
ζ) [jfr motsv. anv. i t.] (i vitter stil) i uttr. skriva (äv. uppskriva) ngt i sand(en), ss. beteckning för att ngn snart glömmer ngt l. icke lägger ngt på minnet; äv. i pass., ss. beteckning för att ngt icke har bestående följder. Hwad förgäte wi snarare, än Gud sielf ..? Hwad upskrifwe wi i sand, om icke wår nästas bewista godhet? Bælter Christen 249 (1743, 1748). Skrif oförrätter i sand, välgärningar i sten! LbFolksk. 20 (1890). På Polens hed din (dvs. K. X G:s) seger skrefs i sanden. Snoilsky 5: 156 (1897).
η) (†) [sannol. med tanke på plats l. arena för strid; jfr anv. om valplats l. arena i t.] i uttr. taga råd på sanden, ss. utväg gripa till vapen? Våre difficulteter och fahrligheter (i vårt förhållande till Danmark) ähro store, men om vij alt länger upskute, bleffue de mogne; hvarföre vij och nödgas at taga rådh på Sanden. AOxenstierna Bref 4: 104 (1643).
2) om material l. massa som utgöres av partiklar som likna sandkorn; utom i a samt i vissa ssgr (i sht ss. efterled) numera bl. tillf. Sand förstås äfven om en samling små delar af något annat krossadt, rifvit .. el. sönderfallit hårdt ämne. Weste FörslSAOB (c. 1815). Flint-, glas- eller sandpapper utgöres af papper med ett väl pålimmadt lager af flinta, glas eller kisel, sönderkrossade till sand. HbPedSnick. 103 (1890). — jfr BLÅ-, GULD-, JÄRN-, KORALL-, STÅL-SAND. — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) om små (knappast synliga) korn av främmande materia i ädelstenar. JournManuf. 4: 119 (1834). SD(L) 1896, nr 477, s. 5.
b) om vissa sandkornsliknande bildningar i en organism.
α) hos människor.
α') (†) finkornig stenbildning i njure l. urinvägarna; (finkornigt) njurgrus. Thetta Wijnet (dvs. en dekokt på växten hjorttunga) är .. gott för .. them som äre beladda medh Steen och Sandh, och Ländewärck. Månsson Åderlåt. 151 (1642). Sand, grus och sten (i urinen) skiljas från hvarandra endast genom storleken. Svalin Ordl. (1847; under grus). Tholander Ordl. (c. 1875). jfr LÄNDE-SAND.
β') med. om anhopning av småkorniga kalkkonkrement i olika delar av hjärnan, t. ex. ventrikelväggen l. tallkottkörteln (under dess tillbakabildning); företrädesvis i ssgn HJÄRN-SAND o. ss. förled i vissa ssgr. Tholander Ordl. (c. 1875).
3) [jfr 2] (†) om gry (se GRY, sbst.1 2) med jämförelsevis små korn l. partiklar. Om stålets finhet åter dömes af brottets grofware eller grannare gryte, af en jemn eller ojemn sand eller gränur. Rinman Jernförädl. 291 (1772).
Ssgr (i allm. till 1; jfr sanda ssgr A): A: SAND-ACKUMULATION. geol. = -anhopning. Fennia 36: 232 (1915). —
(1 d η) -AKACIA. bot. (den i transkaspiska sandöknar växande) busken Ammodendron Conollyi Bge. Ymer 1912, s. 489. —
-ALLÉ. [jfr t. sandallee] (numera bl. tillf.) allé med väg l. gång belagd med sand. Lindfors (1824). —
-ALLUVION ~alɯ1-viω2n l. -uv1-, äv. -å2n, r.; best. -en; pl. -er. [senare ssgsleden är alluvion, avlagring av grus l. sand (jfr t. o. eng. alluvion), av fr. alluvion, av lat. alluvio (gen. -ōnis), vbalsbst. till alluere, skölja, av ad, till (se åt), o. luere (se alluvium, diluera, lues)] geol. = -avlagring. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 84. —
-ANHOPNING~020. anhopning av sand (i naturen); särsk. konkret; jfr -ackumulation. FoFl. 1946, s. 267. —
(1 d η) -ARABIS, r. l. f. [senare ssgsleden av nylat. Arabis, namn på växtsläkte (till vilket sandtrav i äldre botanisk systematik hänfördes), till lat. arabs (gen. -bis), arabisk, arab (se arab)] (†) = -trav. Liljeblad Fl. 277 (1798). —
-ARTAD, p. adj. som liknar l. påminner om sand (i fråga om konsistens); som har sin prägel (o. till stor del utgöres) av sand; jfr -artig. Hisinger Ant. 1: 47 (1819). LAHT 1912, s. 450 (om jordarter). Bakverk, som faller sönder i munnen och ger en sandartad sensation. Östergren (1937). —
-ARTIG. [jfr t. sandartig] (†) sandartad; särsk. i uttr. sandartigt gryte, bergart med smågrynig brottyta (jfr sand 3). Wallerius Min. 94 (1747). BBjörnlund (1787) hos Hjelt Medicinalv. 3: 634. Sandartigt Gryte. Rinman 1: 753 (1788). —
(1 d η) -ARV, äv. -ARVE, r. l. m. bot. om vissa till familjen Alsinaceæ hörande växter.
1) växten Cerastium glutinosum Fr.; jfr -ärve. Krok o. Almquist Fl. 1: 131 (1903). Ursing SvVäxtn. Faner. 121 (1944).
2) (numera föga br.) växten Holosteum umbellatum Lin., fågelarv; äv. om släktet Holosteum Lin.; jfr -narv 3. Hartman Fl. 147 (1854). Nyman FanerogFl. 37 (1873). —
-ASFALT~02, äv. ~20. (i fackspr.) gjutasfalt l. asfaltbetong vari fyllnadsmaterialet (delvis) utgöres av sand. SvD(A) 1925, nr 296, s. 3. —
-AVLAGRING~020. i sht geol. särsk. konkret; jfr -alluvion, -alluvium, -avsättning. Istidens sandavlagringar. Tertiära sandavlagringar. JernkA 1832, Bih. s. 223. —
(1 d η) -BACKBRÄNNA, r. l. f. (†)
2) om växten Cardaminopsis suecica (Lin.) Hayek, grustrav; anträffat bl. i uttr. vitblommig sandbackbränna. Iverus VästmFanerog. 199 (1877). —
-BACKE. (sand- 1548 osv. sande- 1564—1706) [fsv. sandbakke] backe som (huvudsakligen) består av sand l. har ett ytlager av sand; företrädesvis i anv. motsv. backe, sbst.3 1, stundom äv. i anv. med mer l. mindre klar anslutning till backe, sbst.3 2 l. 4. BtVLand 5: 11 (1564). Klåckaregården (ligger) på en hård sandbacka hwaräst sällan kan något wäxa. VDAkt. 1691, nr 303. (Kungliga slottet var) från början en inskränkt byggnad, anlaggd på en sandbacke, der lilla borggården nu är. Strinnholm Vas. 2: 65 (1820). Till Degeberga fortsätter ett jemt sandfält, men strax vid denna gästgifvargård uppstiger vägen på torra sandbackar, som utgöra fortsättning af Linderödsåsen. Hisinger Ant. 4: 146 (1828). Utgifvaren har i år fått en försvarlig skörd af Luddtåtel, på en mager, ogödslad sandbacke, der intet annat dugligt gräs skulle hafva vuxit. QLm. 4: 48 (1833). Backswalan borrar djupa hålor i sandbackar till bo. Holmström Ström NatLb. 2: 20 (1852). SvGeogrÅb. 1950, s. 64. jfr (ss. ortnamn): Jnne för .. rettin (stod) hust(r)v Siigriid på Sandbacken på Szalabergh. 2SthmTb. 1: 301 (1548). —
1) (mera tillf.; se dock slutet) bad (se d. o. 1 b γ) i sand. (Kalkonhönorna) förskaffa sig .. då och då ett välgörande sandbad. Möller Fjäderf. 123 (1885). särsk. (i sht om ä. förh., fullt br.) med. mot reumatism, gikt, nervsmärtor o. d. använt torrt svettbad varvid patienter inbäddas i (på artificiell väg) uppvärmd sand. TLäk. 1835, s. 357.
2) kem. o. tekn. om handlingen l. metoden att uppvärma ngt gm att helt l. delvis omgiva det (kärl vari det förvaras) med varm sand; i sht konkret(are), om inrättning för sådan uppvärmning, särsk.: (metall)skål fylld med varm sand (vari man nedsänker glaskärl l. dyl. innehållande det ämne som skall uppvärmas); jfr -kapell. Wallerius ChemPhys. 1: 48 (1759). Sandbad kallas då ett kärl upphettas i varm sand i stället för att directe utsättas för eldens omedelbara åverkan. Berzelius Kemi 3: 333 (1818). Blanka (stål-)föremål .. anlöpas i sandbad, hvilkas temperatur hålles så jämn som möjligt. 2UB 6: 96 (1904). Som sandbad användes lämpligen en flat metallskål, fylld med fin kvartssand. LAHT 1912, s. 283. —
(1 d η) -BAGGE. [jfr t. sandkäfer, eng. sand-beetle] (numera föga br.) sandjägare; äv. i uttr. grön sandbagge, grön sandjägare. Scheutz NatH 166 (1843). Schulthess (1885: grön). Björkman (1889). —
-BAKELSE.
2) till 1 g; jfr -kaka 2 o. mör-bakelse samt mandel-form II 2. Zetterstrand Kokb. 430 (1863; om ett slags mandelformar). Grafström Kond. 188 (1892; av sandtårtsmassa). —
-BANA, r. l. f.
2) (†) om sandplan (se d. o. 1) l. dyl. (iordningställd för visst ändamål). Då hästarne (som tränades på de antika kapplöpningsbanorna) tröttnat, fördes de gemenligen till någon sandbana, der de fingo vältra sig, till en slags förfriskning. Thomander 3: 328 (1826). —
-BANK.
1) (av sand bestående) bank (se bank, sbst.1 I 1); jfr -bar, -bänk 1. Fastna, stranda på en sandbank. Rörlig sandbank, som ändrar läge. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719).
2) på land befintlig l. från land utskjutande upphöjd, långsträckt formation av sand, sandvall, sandås, sanddyn; jfr bank, sbst.1 I 2. Gadd Landtsk. 2: 376 (1755). Kruhs UndrV 14 (1884).
3) (numera bl. mera tillf.) (upphöjd) strand l. älvbrink o. d. av sand; jfr bank, sbst.1 I 3. När .. menniskan .. hunnit samla sig ett förråd på verldens sandbankar af dessa fagra snäckskal hvilka de vise på jorden kalla kunskaper. Thomander 1: 336 (1824); möjl. till 1. Om en flod med hastighet flyter mellan tvenne sandbankar, så är anledning att der förmoda vad. Hazelius Bef. 248 (1836). Gripenberg Fleming BrasilÄv. 94 (1935). —
-BAR, r. l. m. [jfr eng. sand-bar] (i skildring av utländska förh., mera tillf.) utanför hamn l. flodmynning belägen sandbank (se d. o. 1). Nordenskiöld Vega 2: 410 (1881). Stenfelt Skepp. 61 (1903). —
-BARLAST~02, äv. ~20, l. -BALLAST~02, äv. ~20. barlast bestående av sand.
-BATTERI. [jfr eng. sand battery] (förr) batteri bestående av parallellt nedsatta zink- o. kopparplattor åtskilda av sand som fuktats med svavelsyra; förr äv. i utvidgad anv., om batteri med plattorna åtskilda av sågspån. Frey 1850, s. 402. Sandbatteriet, som fortfarande användes för de engelska nåltelegraferna, består af parallelt nedsatta zink- och kopparplattor, åtskiljda genom sand eller sågspån. Nyström Telegr. 119 (1869). —
-BEHÅLLARE, r. l. m. i sht tekn. behållare för sand. SvIndKal. 1918, 2: 165 (om sandficka i gjuteri). —
(1, 1 a β) -BEREDARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (i fackspr.) person som sysslar med sandberedning; särsk. till 1 a β, om person anställd i ett gjuteri för beredning av formsand. FörtArbJärnv. 50 (1946).
2) tekn. maskinell anläggning för sandberedning, särsk. (till 1 a β) för beredning av formsand. Gjuteriet 1948, s. 17. —
(1, 1 a β) -BEREDNING. i sht tekn. om beredning l. preparering av sand för teknisk användning (t. ex. vid gjutning l. tegel- l. glasframställning). Gjuteriet 1931, nr 5, Omsl. s. 3.
Ssgr (i sht tekn.): sandberednings-anläggning. jfr anläggning III 1 a α. Gjuteriet 1931, nr 1, Omsl. s. 3.
-BERG. [fsv. sandbiärgh]
1) större sandkulle l. sandhöjd; numera nästan bl. (mera tillf.) om obevuxen (l. sparsamt bevuxen), stor (bergliknande) anhopning (driva l. dyn o. d.) av flygsand l. ökensand, ”berg” av sand; förr ofta om (hög) rullstensås l. rullstenskulle med ytlager av sand (jfr -ås). Ten 16 (sept.) besågh iagh mitt krigesfålck på tett höge sanberg såm wetter emott Kerckhålm (dvs. Kirkholm i Lettland). Carl IX Cal. 136 (1605). SvBL 2: 311 (1859; om Brunkeberg). Mörne ÄventV 36 (1929; om ökenberg täckt av sand). Hultenberg Holmboe Ökn. 37 (1932; om väldig driva av ökensand).
2) (†) berg(sparti) bestående av sandsten; bergarten sandsten. HC11H 12: 177 (1697; om berg av sandsten). Wallerius Min. 148 (1747; om bergarten). VetAH 1769, s. 189 (om berg av sandsten). —
-BESTRÖ. i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Palmblad SophSorg. 396 (1840; i p. pf.). Hedin Pol 1: 132 (1911: sandbeströs). —
-BETÄCKT, p. adj. som har ett täckande lager av sand; särsk. om område. Kruhs Jordkl. 1: 373 (1881). —
(1 d η) -BI, n. [jfr t. sandbiene; jordbina ha sina bon i sandjord, hårda backar o. d.] zool. jordbi. 2NF (1916). 2SvUppslB 3: 1127 (1947; i pl., om släktet Andrena Fabr.). —
-BILDNING. bildning av sand l. uppkomst av sandformation; äv. konkret: sandlager, sandanhopning o. d. Bland phenomen, som tillhöra de yngsta eller Diluvialbildningarne, förtjenar onekeligen den del af sandbildningen, som formerar Åsar ett utmärkt rum. Hisinger Ant. 4: 24 (1828). Utan tvifvel är likväl grunden öfver allt uråldrig, fastän betäckt af en djup sandbildning, på jemna och nakna hedar. Därs. 162. Någon lerbildning eger .. ej rum (i Japans berg) och den förändring, som bergen äro underkastade, består derför i en söndersprickning eller sandbildning. Nordenskiöld Vega 2: 423 (1881). —
(1 d η) -BILL. [jfr d. sandbille] (†) om vissa på sandmarker levande arter av skalbaggsfamiljen Tenebrionidæ, särsk. av släktet Opatrum Fabr.; jfr bill, sbst.2 Thomson Insect. 60 (1862). Cannelin (1921). —
(1 d η) -BJÖRN. [jfr t. sandbär] (†) det nordamerikanska mårddjuret Taxidea taxus Schreb., amerikansk grävling. 1Brehm 1: 221 (1874). —
-BLAD. [jfr d. sandblad, t. sandblatt] (i fackspr.) tobaksblad utgörande sandgods. Almström KemTekn. 2: 287 (1845). —
-BLANDA. blanda (ngt) med sand; särsk. i fråga om inblandning av sand i mossjord o. d. i syfte att förbättra jordmånen. MosskT 1889, s. 13. —
-BLANDAD, p. adj. (upp)blandad med sand, sandhaltig; särsk. om jord(mån) o. d. Sandblandad lera, mylla. Månsson Trääg. 8 (1643). —
(1 a β) -BLANDARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
(1, 1 a β) -BLANDNING. om blandande av olika sandarter l. inblandande av sand i ngt (särsk. i mossjord l. lera o. d. i syfte att förbättra jordmånen) l. tillblandande av sand för teknisk l. industriell användning (särsk. tillblandande av formsand); äv. om förhållandet att sand är inblandad i ngt; ofta konkret, om blandning som uppkommit på sådant sätt; äv. i sådana uttr. som ask- och sandblandning, blandning bestående av aska o. sand. Serenius EngÅkerm. 5 (1727: ask- och sand-bländning). Vid sandblandning af lera bör användas sand af grof eller blandad kornstorlek. LB 1: 99 (1899). Betong 1916, s. 113 (i pl., konkret, om blandningar av olika sandarter). Nästa fråga som kommer att diskuteras är vilken sandblandning, som bäst lämpar sig för blåsning (av formkärnor). Gjuteriet 1947, s. 218. särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. med l. utan sandblandning, med resp. utan inblandning av sand. Wallerius Min. 32 (1747). Rinman 2: 21 (1789).
-maskin. tekn. maskin för tillblandning av formsand. SkandGjutT 1908, s. 144. —
(1 d η) -BLOMSTER. (numera mindre br.) = -eternell. Svensson Kulturv. 557 (1893). Hylander PrydnV 98 (1948). —
(1, 2) -BLÅSARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. (i fackspr., numera bl. mera tillf.)
Ssgr (i fackspr., numera bl. mera tillf.): sandblåsnings-arbete. arbete med sandblästring (t. ex. av husväggar). Östergren (cit. fr. 1934).
(1, 2) -BLÅST, p. adj. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) sandblästrad. PT 1900, nr 63 A, s. 3 (om delar i ett gevärs mekanism). —
-BLÄSA, r. l. f. (tillf.) litet parti av markyta, där (vit) sand träder i dagen. Lo-Johansson Gen. 15 (1947). —
(1, 2) -BLÄSTER. [jfr eng. sand-blast] (i fackspr.) apparat l. maskin för sandblästring (jfr bläster 2); äv. om stråle av luft (l. ånga) o. sand från sådan apparat (jfr bläster 1). TT 1873, s. 245. Etsning verkställes .. i nyare tid med ”sandbläster”, hvarvid sand af en kraftig ström luft eller ånga kastas mot glasytan. Rosenberg OorgKemi 428 (1888). Dekorera .. träplattor genom att uppmjuka dem med syror och sedan låta sandbläster spela mot dem. 2NF 33: 515 (1922).
(1, 2) -BLÄSTRA ~bläs2tra, v., -ing. [senare ssgsleden är blästra, behandla med l. i bläster, till bläster] (i fackspr.) behandla (ngt, t. ex. gjutgods l. ytterväggar på hus för rensning l. rengöring l. glas för dekorering l. mattslipning l. stenarbeten för ornering) med en kraftig stråle av (skarpkantig) sand (i sht krossad flinta) l. stålsand l. smärgelpulver l. pulveriserat karborundum o. d. som framdrives av tryckluft (l. ånga); rengöra l. ytbehandla l. slipa l. dekorera l. ornera (ngt) gm sådan bestrålning med sand; äv. oeg. l. bildl.; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. KrigVAT 1900, Bil. s. 37 (i fråga om ytbehandling av metalldelar på gevär). En 4—5 m. hög och inte fullt 100 m. lång klippvägg, sandblästrad och måhända även av vatten och is slipad och avrundad. SvNat. 1919, s. 22. Den sedan längre tid tillbaka pågående sandblästringen av Stockholms stenfasader. SvD(B) 1927, nr 184, s. 9. Mattglas med sandblästrad eller etsad yta. HantvB I. 2: 86 (1934).
-bord. i sandbläster: arbetsbord där de föremål placeras som skola behandlas. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 601.
-trumma, r. l. f. i sandbläster avsedd för behandling av jämförelsevis små föremål: trumma vari arbetsstycken inläggas o. sandblästringen sker under rotation. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 601. —
(1, 2) -BLÄSTRARE, m.||(ig.). [till -blästra] (i fackspr.) person som yrkesmässigt utför sandblästring. YrkesförtArbFörmedl. 23 (1936; om byggnadsarbetare som sandblästrar ytterväggar på hus). FörtArbJärn. 50 (1946; om arbetare som sandblästrar gjutgods). —
(1 d η) -BOA, m. l. f. l. r. [jfr eng. sand boa] zool. orm av släktet Eryx Daud. (jfr -orm 2); särsk. om arterna E. jaculus Lin. (särsk. i uttr. europeisk l. västlig sandboa) o. E. miliaris Pall. (särsk. i uttr. östlig sandboa). SAOB R 2841 (1959). DjurVärld 7: 528, 529 (1962). —
-BOD. (förr) bod (se bod, sbst.1 2) för förvaring av (golv- l. skur)sand. ÅgerupArk. Syneprot. 1744. —
-BOM. [jfr t. sandbaum] tekn. i maskinvävstol: bom (klädd med sand l. sandpapper l. annan beläggning som ökar friktionen) som framdrar det färdigvävda tyget, tygbom, dragbom. 2UB 8: 313 (1900). —
-BORD. [jfr d. sandbord (i bet. 1, 2); jfr äv. t. sandstrake, eng. sandstroak (båda i bet. 1); anledningen till anv. i bet. 1 är ifrågavarande plankgångs läge närmast kölen o. därmed närmast bottnen]
2) [jfr motsv. anv. i d.] tekn. vid pappersbruk l. pappersmassefabrik: med lutande ribbor i bottnen försedd ränna l. låda, som passeras av pappersmassa, varvid sand l. andra tyngre partiklar sjunka o. kvarhållas av ribborna, sandränna, sandfång, sandfångare. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (1923). SvSkog. 1131 (1928).
Ssg (till 1; numera knappast br.): sandbords-planka, r. l. f. sambordsplanka. Rajalin Skiepzb. 2 (1730). FFS 1920, s. 670. —
(1 d η) -BORST. (numera mindre br.) bot. växten Corynephorus canescens (Lin.) PB., borsttåtel; äv. om släktet Corynephorus PB.; jfr -tov, -tåtel 2. Fries BotUtfl. 3: 216 (1864). 2SvUppslB 4: 735 (1947). —
-BOTTEN.
2) (om ä. förh., mera tillf.) på ett slags förr tillverkade tändstickspaket: botten (se d. o. I 1) bestående av sandpapper använt ss. plån. Ramsay Barnaår 4: 120 (1905).
3) (i fackspr.) om underlag l. bädd l. härd av sand i (smält)ugn; jfr botten I 1 d. Cletscher RelStKopparb. 79 (1696). JernkA 1830, s. 150 (i puddelugn). TNCPubl. 5: 27 (1944; i kupolugn).
4) i hav, vattensamling l. vattendrag o. d.: botten (se d. o. I 3) bestående (huvudsakligen) av sand; jfr -bädd 2, -grund, sbst.1 1. Petreius Beskr. 1: 96 (1614).
5) av sand bestående lager varpå ett ytskikt (av matjord l. torv o. d.) vilar, jordgrund av sand; äv. om mark med sådan struktur; jfr botten II 2 a, b. Svartmylla på sandbotten. Modin GTåsjö 121 (i handl. fr. 1695). VetAH 1755, s. 190. (Sandsoppen) uppträder ymnigt i barrskog, helst på sandbotten, men även på lavbeklädda berg. Cortin SvampHb. 169 (1937).
6) (†) = -grund, sbst.1 2 b; jfr sand 1 d β o. botten II 2 c. Gudh (har) welat, at .. (kristna monarker) skulle byggia theres Lagh och Regementz Ordningar, icke vppå then lösa Förnufftzens Sandbotn, Vtan (på Guds ord). L. Paulinus Gothus MonPac. 611 (1628).
7) (numera bl. tillf.) till 1 g: tårtbotten av sandtårtsmassa. Grafström Kond. 247 (1892). Anm. I nedan anförda exempel, där ordet (möjl. beroende på missuppfattning av t. pflaster, murbruk, vägbeläggning m. m.) anträffas ss. översättning av lat. arenatum, murbruk av sand o. kalk, står det möjl. med bet.: beläggning (se d. o. 3 d slutet) av sand (på väg l. plan o. d.). (Lat.) Arenatum .. (sv.) Sandbotn eller grund, Sandgolff .. (t.) Pflaster. Linc. F 6 a (1640). —
-BOTTNAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har sandbotten (se d. o. 4). Sjöns sandbottnade djup. Lindqvist Dagsl. 2: 150 (1900). —
-BOX. [jfr eng. sand-box] järnv. om en (l. var o. en av två l. flera) på lokomotiv anbringad(e) behållare för sand som kan nedsläppas på skenorna för att hindra slirning. Zidbäck (1890). —
-BROTT. (numera bl. tillf.) sandtag (se d. o. 2). Landsm. 1: 186 (1879). IdrBl. 1935, nr 32, s. 7. —
-BRUK. (numera bl. tillf.) om kalkbruk (se d. o. 2) l. lerbruk (särsk. innehållande jämförelsevis ringa mängd kalk resp. lera). VetAH 1780, s. 205 (om kalkbruk i motsats till massa av sågspån o. kalk m. m.). JernkA 1824, s. 313 (om lerbruk med ringa mängd lera). Rothstein Byggn. 442 (1859; om bruk med jämförelsevis ringa mängd kalk).
-hus. hus med väggar gjutna av bruk innehållande jämförelsevis ringa mängd kalk; jfr sand-hus 2. SFS 1870, nr 27, s. 11.
-BRUN. brun av sand; som har en med brun sand (nära) överensstämmande l. om sådan sand påminnande färg; jfr -färgad. Pan 1928, s. 12 (om bergssidor). Dahl Forbes Kvinn. 123 (1935; om kappa). Spanien är .. ett kargt, hårt och storslaget land; oändliga perspektiv, jorden sandbrun, klipporna skoglösa. Ruin SjunknH 88 (1956). —
-BRÅKA, r. l. f. (†) apparat för bearbetning av sand (till murbruk o. d.); jfr ler-bråka. Polhem Brev 168 (1722). —
2) (numera bl. tillf.) om mark: som (helt l. delvis) utgöres av l. är täckt med sand. Hedin Indien 1: 388 (1910). Dens. ErövrTibet 147 (1934). —
(1 d η) -BUNKE. (†) = -bynke; jfr bunke 1. Wahlenberg FlSv. 511 (1826). Iverus VästmFanerog. 246 (1877). —
-BUNKER. [jfr eng. sand bunker, sandgrop, sandbunker] sport. på golfbana: (hinder bestående av) sandtäckt grop l. (naturlig) sandgrop. TurÅ 1947, s. 275 (: sandbunkrar, pl.). —
(1 d α) -BYGD. bygd l. trakt med sandmark, sandig trakt; ngn gg äv. liktydigt med: ökentrakt o. d. Kamelen .. har en egenskap som wäl paszar i sandbygden, där han wistas. Regnér Begr. 178 (1780). Dalin (1854). —
(1 d η) -BYNKE. bot. växten Artemisia campestris Lin., fältmalört, fältbynke; jfr -bunke, -malört a o. binka 1. PhysSH 216 (1781). 2SvUppslB 19: 192 (1951). —
-BÅT.
-BÄDD. bädd av sand.
2) motsv. bädd 4: bädd l. bottenlager av sand (i flod l. annan vattensamling). Hisinger Ant. 1: 29 (1819).
b) till 1 a β, om öppen form (se d. o. II 1) av formsand l. (i utvidgad anv.) av granulerad masugnsslagg l. om lager av formsand osv. med sådana öppna formar; jfr -form 2 o. sand 2. Rinman JärnH 163 (1782). TT 1873, s. 12.
-BÄNK. (sand- 1679 osv. sande- 1732)
1) (†) motsv. bänk I 1, = -bank 1; äv. om upphöjning av sand som storm vräker (l. vräkt) upp i själva strandkanten. Där som wid en strand .. en stoor storm sig uphäfwer, och kastar en grand sandbänk up. Rudbeck Atl. 1: 126 (1679). SvMerc. V. 1: 310 (1759).
3) (förr) i skolsal: (långsträckt, för flera elever avsedd) pulpet vars överdel var utformad till en (grund) sandlåda (l. på vilken en sandlåda l. sandlådor anbringats), i vilken (vilka) nybörjarna med en pinne l. dyl. utförde sina skrivövningar; jfr bänk II. Gerelius BrittUppf. 10 (1820). SvFolket 8: 145 (1939; om ä. förh.). —
-BÖLJA, r. l. f. (numera bl. tillf.) bölja (se bölja, sbst. 3 c α) av (virvlande) sand; jfr -våg 1 (o. 2). Ödmann StrSaml. 1: 43 (1785). —
(1 a α) -BÖSSA. [jfr t. sandbüchse] (†) = -dosa 1 a; jfr bössa 1 o. -strödosa. OxBr. 11: 696 (1637). KunstHaandv. 45 (cit. fr. 1813). Cannelin (1921). —
-CEMENT. (förr) till beredning av murbruk använt ämne bestående av portlandscement o. sand; äv. om därav berett murbruk. TT 1894, Allm. s. 156. —
(1 d η) -CERAST. (-ser-) (†) växten Cerastium arvense Lin., fältarv. Liljeblad Fl. 154 (1792). Liljeblad Fl. 249 (1816). —
-DAL. (numera bl. mera tillf.) dal med mark som täckes l. består av sand. Ödmann StrSaml. 5: 107 (1792; om förh. i Arabien). —
-DAMM, sbst.1, r. l. m.
1) metall. på masugn: fördämning av sand (o. lera) som täpper till järngatans öppning; jfr -stopp. LfF 1911, s. 61.
2) (tillf.) damm (se damm, sbst.1 II) med sandbotten (se d. o. 4). Wieselgren Waln LandsflH 46 (1934). —
-DAMM, sbst.2, n. (numera bl. mera tillf.) (kringvirvlande) sandstoft. Bremer NVerld. 3: 97 (1854). —
-DEGEL. (i fackspr.) degel (se degel, sbst.1 1) av eldfast lera försatt med kvartssand. DA 1824, nr 15, Bih. s. 1. —
-DJUP, adj. (numera mindre br.) om väg l. mark o. d.: som har ett djupt ytlager av (lös) sand. Sylvius Curtius 306 (1682; om mark). TurÅ 1913, s. 88 (om väg). —
-DOCKA, r. l. f. docka (se docka, sbst.1 2 a) bestående av ett fodral som fylles med sand. SvD(A) 1924, nr 181, s. 13. —
-DOLLAR. [jfr eng. sand dollar (i bet. 1, 2), sand cast dollar (i bet. 1)]
1) (förr) till 1 a β: mexikanskt mynt som präglades under den mexikanska revolutionen 1812—1821 o. som göts i sand. Jungberg (1873).
2) [jfr motsv. anv. av eng. sand dollar; sjöborren har platt (skivformig) kropp, som ger den viss likhet med ett dollarmynt] zool. till 1 d η: (den vid Nordamerikas västkust förekommande) sjöborren Dendraster excentricus Eschsch. 4Brehm 15: 332 (1931). —
-DOSA.
1) dosa (se d. o. 1) för sand; särsk.
a) till 1 a α: (förr använd) dosa l. liten burk till förvaring av skrivsand (varur sanden i regel genom ett med hål försett lock ströddes på bläckskriften); jfr -bössa, -horn, -mått, sbst.2 2, -ruska. Dalin Arg. 1: 211 (1733, 1754).
b) (tillf.) bildl. Jag är ännu .. som du ser, i den stora sanddosan Berlin. PGenberg (1843) i KyrkohÅ 1904, s. 12.
2) [jfr t. sandtopf] (i sht förr) tekn. ss. stöd för del av valvstomme använd anordning bestående av en behållare, till största delen fylld med sand på vilken ett efter behållarens innerkanter avpassat stöd vilar o. som vid avstomningen (genom därtill avsedda hål) tömmes ut (varigm avlastningen sker lugnt); jfr -låda 1 a. TT 1902, V. s. 77.
Ssg (till -dosa 1 a; bot.): sanddos- l. sanddose-träd. [jfr t. sandbüchsenbaum, eng. sand-box tree] (det från tropiska Amerika härstammande) trädet Hura crepitans Lin., vars fruktkapslar använts till framställning av sanddosor. Oldendorp 1: 194 (1786). —
-DRIFT. förhållandet att flygsand följer l. driver med l. förflyttas (från en plats) av vinden, sandflykt; äv. konkretare, om fall av sådan flykt l. om vind med flygsand; jfr drift 3 c o. -flod. Ström Skogsh. 281 (1830; konkretare). SvGeogrÅb. 1936, s. 24. —
-DRÄN. [jfr eng. sand drain] (i fackspr.) för dränering avsett, vertikalt, med sand fyllt borrhål i mark. TT 1948, s. 191. —
-DYN, förr äv. -DYNA, sbst.1, r. l. f. Anm. Hos Möller (1790, 1807) o. Heinrich (1814, 1828) upptas ordet i formen sanddyne (hos Möller angivet ss. m., med pl. -er).
1) dyn (se d. o. 2). Hiärne 2Anl. 333 (1706). Vid stranden tornade sanddynerna upp sig i en lång ojämn linie. VFl. 1911, s. 102.
2) (numera föga br.) i utvidgad anv., om långsmal, av ackumulerad sand bestående bildning som (uppbär dyn l. dyner o. som) avskiljer en strandsjö från havet; sandrevel (se d. o. 2). KrigVAH 1895, s. 155. 2NF 31: 1131 (1921). —
-DYNA, sbst.2, r. l. f.
1) dyna (se dyna, sbst.1 1) fylld med sand. Ahlberg FarmT 291 (1899; om nåldyna använd för uppsättning av insektsnålar).
2) tekn. underlag av sand, använt vid formning av (skålformiga) föremål av metall medelst drivning (se driva, v.2 21 a); jfr dyna, sbst.1 4 b. TNCPubl. 16: 27 (1949). —
(1 d η) -DÅDRA. bot. växten Camelina microcarpa Andrz.; jfr dådra 1, vild-dådra. Nyman HbBot. 304 (1858). —
(1 d η) -DÅN. (†) växten Galeopsis ladanum Lin., mjukdån. Gosselman BlekFl. 103 (1865). Iverus VästmFanerog. 175 (1877). —
(1 d η) -ELM. växten Elymus arenarius Lin., strandråg; jfr helm, sbst.1, o. -havre 2, -råg 2. Retzius FlOec. 224 (1806). NormFört. 35 (1894). 2SvUppslB 25: 205 (1953). —
-ERTS. [jfr t. sanderz] (†) om metallförande bergart (särsk. konglomerat) av sand(stens)artad beskaffenhet l. med inblandad sand; jfr -malm 2. Linné SystNat. 8 (1740; om kopparhaltig bergart). Man kan icke skäligen skilja Sandertzer från Sandsten, emedan de hafwa en lika tilkomst, och när de äro fattige på Malmer, komma i samma anseende. Cronstedt Min. 236 (1758). Finare eller gröfre Sand, äfven större bitar af andra arter, med någon Metallisk Kalk, understundom äfven med någon Malm hoplimmade, kallar man Sandertz. Retzius Min. 273 (1795). SvTyHlex. (1872). jfr järn-sanderts. —
(1 d η) -ETERNELL. (den från Australien härstammande) eternellen Ammobium Alatum R. Br.; jfr -blomster, -immortell. SvUppslB 1: 904 (1929). —
-FALL.
1) om förhållandet att sand faller l. rasar ned; särsk.
a) (i fackspr.) till 1 a β: förhållandet att sand lossnar i en sandforms (se -form 2) överdel. TNCPubl. 5: 27 (1944).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sandigt åkerstycke (som iordningställts gm röjning o. enklare uppodling); jfr fall II 5 d. Campbell SkånBygd. 84 (1928).
Ssg (till -fall 1 a): sandfalls-rusa, r. l. f. metall. gm sandfall bildad sammansmältning av metall o. sand (i gjutgods); jfr rusa, sbst.1 1. HbGjutgFel 57 (1953). —
-FILTER l. -FILTRUM. tekn.
1) filter (se d. o. 1) bestående (huvudsakligen) av (ett l. flera lager av) sand; särsk. om (jämförelsevis stort) sådant filter använt för rening av dricksvatten l. avlopps- l. avfallsvatten (från fabrik o. d.). Juhlin-Dannfelt 50 (1886). IngHb. 4: 702 (1948).
2) i bottenventil till vattenledning l. rör i rörbrunn o. d.: anordning bestående av en filtrerduk l. ett finmaskigt stålnät o. d. som skall utestänga sand o. andra föroreningar, sandsil, sugsil. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 12.
Ssg: sandfilters-stålspets. (tillf.) till -filter 1: med sandfilter försedd stålspets (till rör i rörbrunn). PriskatalSonesson 1895, s. 130. —
-FILTRERA, -ing. tekn. filtrera (ngt) med sandfilter (se d. o. 1). NF 17: 388 (1893; ss. vbalsbst.). Sthm 2: 349 (1897; i p. pf., om dricksvatten). IngHb. 5: 2171 (1948: sandfiltreras). —
-FLAK, n.
1) (i sht i vissa trakter) vidsträckt o. platt område l. yta täckt av sand. SD(L) 1896, nr 561, s. 3.
2) (mera tillf.) jämförelsevis tunt o. sammanpressat sandlager (av begränsad utsträckning); jfr flak, sbst.1 5. FoFl. 1943, s. 20. —
-FLAKE. [fsv. sandflaki] flake (se d. o. 5) för sandtransport; jfr -botten 1, -rad, -råder, -säter. JernkA 1833, s. 614. —
(1 d η) -FLORA. flora som är utmärkande för sandmark, särsk. för sandstränder. BotN 1893, s. 76. Sandfloran vid våra kuster. Selander LevLandsk. 143 (1955). —
(1, 1 d η) -FLUGA. entomol.
1) [jfr d. sandflue, t. sandfliege, eng. sandfly; anledning till benämningen är sannol. myggornas ringa storlek o. i regel grå(brun)a färg] mygga tillhörande underfamiljen Phlebotominæ (som omfattar mycket små blodsugande arter hemmahörande i vissa tempererade l. tropiska områden); särsk. om smittospridande mygga tillhörande släktet Phlebotomus Scop.; i sht i pl. Oldendorp 1: 118 (1786). Hanström MännParasit. 40 (1933).
(1 d η) -FLUNDRA. zool. = -skädda; förr äv. om skrubba. VetAH 1806, s. 214 (om skrubba). SkandFisk. 116 (1840). —
(1 d η) -FLYGHÖNA~020. [jfr t. sandflughuhn] zool. (den i sydligaste Europa samt i Afrika o. Asien hemmahörande) fågeln Pterocles exustus Temm.; jfr -höna 2 b. 4Brehm 8: 76 (1926). —
-FLYKT. jfr flykt, sbst.2 6, o. -drift. NVexjöBl. 1851, nr 9, s. 4. Själva lökfälten (i Holland) äro skyddade mot vind och sandflykter av låga häckar av bok eller annat lämpligt. Holmström ResHoll. 106 (1915). —
-FLÄCK. fläck (se fläck, sbst.1 3) av sand; fläck l. plätt på marken, där sanden träder i dagen. Se här, Lavinia, / Slät denna sandfläck är; gör, om du kan, / Som nu jag gör; jag skrifver här mitt namn. Hagberg Shaksp. 8: 63 (1849). Obetydliga (nedsvämmade) sandfläckar uppträda vid (land)-ryggens fot på västra sidan. Fennia 36: 195 (1915). —
-FLÖT. [med avseende på senare leden jfr sv. dial. flöt, f., flytande massa o. d., i ssgrna sävflöt, vedflöt m. fl.; etymologiskt identisk med flöt, sbst.3] (†) = -flöte. VDAkt. 1757, nr 451. —
-FLÖTE. (†) om förhållandet att sand följer med l. spolas med av strömmande vatten l. (konkretare) om sand som följer med strömmande vatten. Om et Os eller utlopp af sandflöte upgrundas, monne watnet derföre minskas? Dalin Hist. 2: Föret. 11 (1750). —
-FORM, förr äv. (i bet. 2) -FORMA, r. l. f.
2) (i fackspr.) till 1 a β: gjutform av formsand; dels om öppen sådan form (äv. använd vid tappning av järn o. d. ur smältugn), dels om sådan form innesluten i formflaska o. d.; jfr -mot, -säng. Polhem Test. 36 (c. 1745). Rinman JärnH 77 (1782). 2UB 6: 50 (1904).
3) i sht kondit. till 1 g, om sandkaka (se d. o. 2) gräddad i form. Nohrberg KondReceptb. 132 (1933). —
-FORMARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.
1) (i fackspr.) till 1 a β: (vid gjuteri anställd) person som förfärdigar sandformar (se -form 2). JernkA 1838, s. 180.
-FORMATION. geol. jfr formation 2 a. NaturvForsknRådÅb. 1946—47, s. 34. (†) Den serie uti Amerika, som motsvarar .. (kritans) formation, och som kallas der ”den jernhaltiga sandformationen”. Hammargren Jordkl. 79 (1854) [jfr eng. ferruginous sand formation]. —
-FORMIG. (numera bl. tillf.) som utgöres av sandliknande korn, sandartad. Berzelius Blåsr. 159 (1820; om ämne). —
(1 a β) -FORMNING. (i fackspr.) framställning av sandform (se d. o. 2) för användning vid gjutning; formning av gjutgods med användande av sandform. Broling Res. 2: 183 (1812). JernkA 1838, s. 179. —
-FRAKTION. (i fackspr.) om var o. en av de undergrupper av sand som kunna uppställas med hänsyn till kornens storlek; äv. om den grupp av jordarter som utgöres av sand. LAHT 1903, s. 199. Jordartsnom. 1 (1953). —
-FULL, adj. (numera mindre br.) full (se full, adj. 2) av sand, sandig, sandrik. GullbgDomb. 17/10 1648 (om jord). Linnerhielm 1Br. 55 (1787, 1797; om gator). —
-FYLLD, p. adj. fylld av l. med sand; i sht förr äv. närmande sig bet.: sandig. I saknad af verkliga stadsparker lustvandrade stockholmarne på det sandflyda torget. Lundin (o. Strindberg) GSthm 100 (1880). KrigVAH 1888, s. 232 (om kanonprojektil). —
-FYLLNING. särsk. konkret; jfr fyllning 1, särsk. 1 a. Rinman 2: 115 (1789; om fyllning av sand i masugn mellan masugnspipa o. bakmur). —
-FÅNG. tekn.
1) i reningsverk: anordning för bortrensning av sand o. sandartade partiklar ur avloppsvatten, bestående av en bassängliknande utvidgning av avloppsledning (där sanden osv. sjunker till botten). Wirgin Häls. 2: 196 (1931).
2) anordning för utrensning av sand o. sandartade partiklar ur en massa (t. ex. pappersmassa); särsk. = -bord 2. TT 1899, Allm. s. 326. Sandfången bestå av långa öppna lådor, ofta kakelklädda, med tvärställda ribbor på bottnen. SvTeknUppslB 2: 643 (1939). TNCPubl. 29: 29 (1958). —
-FÅNGARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.
1) arbetare vid pappersmassefabrik som sköter sandfång (se d. o. 2). YrkesförtArbförmedl. 51 (1936).
a) i ledning o. d. för uppsugning av den till fint stoft sönderslagna sanden i sandblästringsapparat: anordning (cyklon o. d.) varmed hela sandkorn särskiljas från sandstoft. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 601.
-FÄLLA, r. l. f.
-FÄLT. sandtäckt l. sandigt fält (se d. o. 1); flygsandsfält. Linné Sk. X (1751; om sandigt åkerfält). SvGeogrÅb. 1931, s. 51 (om flygsandsfält). Ymer 1942, 3—4: 125 (om område med sedimentärt ytlager av sand). särsk. (mera tillf.) om sandtäckt arena. Rydberg RomD 152 (1874, 1877; i Colosseum). —
(1 d η) -FÄNTING. (numera föga br.) växten Gypsophila muralis Lin., grusnejlika; jfr -fänta, -kritört. Liljeblad Fl. 178 (1798). Lyttkens Växtn. 1068 (1911). —
-FÄRG.
1) motsv. färg, sbst.1 1: färg som överensstämmer med l. liknar färgren hos sand; särsk.: ljust grå l. grågul l. beige färg. Nyström NKina 1: 275 (1913). Helsingborgs smertingskodon med gummisulor .. i vitt, grått och sandfärg. SvD(A) 1926, nr 98, s. 1.
-FÄRGAD, p. adj. som till färgen överensstämmer med l. liknar sand; särsk.: ljust grå l. grågul l. beige. Sandfärgad .. toilett. SthmModeJ 1856, s. 71. Jernström Conrad Taif. 19 (1918; om hår). Den ljusgrå, sandfärgade rovflugan Philonicus albiceps (fam. Asilidae) var allmän. FoFl. 1946, s. 63. —
(1 a β) -GJUTARE. (i fackspr.) person som yrkesmässigt utför sandgjutning; särsk. om arbetare vid gjuteri. JernkA 1824, s. 18. —
(1 a β) -GJUTERI3~002, äv. 1004. (i fackspr.) sandgjutning l. (vanl., konkret) gjuteri (se d. o. 3) för sandgjutning. FinBiogrHb. 261 (1896; konkret). —
(1 a β) -GJUTNING. (i fackspr.) gjutning med användande av sandform (se d. o. 2). JernkA 1818, 2: 150. —
(1 a γ) -GLAS. (numera bl. mera tillf.) timglas, sandur. VetAH 1758, s. 170 (om logglas). Grotenfelt Mejerih. 97 (1881). 2NF 29: 81 (1919). SvFlH 1: 391 (1942; i skildring av ä. förh.). —
-GODS. [jfr d. sandgods, t. sandgut] (i fackspr.) om (tobak som utgöres av) de nedersta, mindre, vid skörden något gulnade (av sand och jord ofta förorenade) bladen på en tobaksplanta; motsatt: storgods; jfr -vrak. Nordström SthmFirmH 231 (i handl. fr. 1831). —
-GOLV. golv av sand; förr möjl. äv.: plan l. dyl. belagd med sand (jfr -botten anm.). Linc. (1640; under arenatum). Rinman JärnH 1031 (1782). Min Kojas sandgolf. Ödmann MPark 143 (1800; i koja i öken). —
-GRAV, r. l. f.
2) (mera tillf.) grav (se grav, sbst.1 3) grävd i sand; äv. oeg. l. bildl. Thorén Herre 60 (1942; oeg.). —
-GRAVA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) begrava (ngt) i sand. TurÅ 1961, s. 240 (: sandgravat, sup.). —
-GROP. grop (grävd) i sand l. i mark där sand finnes; särsk. om grop för sandtäkt, sandtag. Schroderus Dict. 118 (c. 1635). Törneros Bref 1: 336 (1831). —
-GRUND, sbst.1, r. l. m. [fsv. sandgrund (i bet. 2 b)]
1) (numera mindre br.) = -botten 4; jfr grund, sbst.1 I 1 b. Kiöping Resa 27 (1667). Klaraste vatten på finaste sandgrund. Bremer GVerld. 2: 338 (1860).
2) om lager l. skikt i jorden l. om jordmån l. mark som (huvudsakligen) består av sand.
a) (numera mindre br.) om sand(lager) som uppbär ett l. flera skikt av andra jordarter; sandbotten (se d. o. 5); jfr grund, sbst.1 I 2, II 1. Risingh LandB 39 (1671). Det hålles altid för det besta sätt at så den råg som är wäxter i sandgrund, uppå den besta lera, och så vice versa. Serenius EngÅkerm. 96 (1727). Skulle (i marken) efter sartmylla, följa blå lehra, och sedan klapper, och sandgrund, .. (bortgräves vid grundgrävning för byggnad) swartmyllan .., och äfwen lehran. König Mec. 101 (1752); jfr b. Äng .. (bör ha) minst 4 tum mylla å ler- och minst 18 tum mylla å sandgrund. SPF 1849, s. 81. Betingelserna för val af plats för ett lungsotssanatorium äro: en sund trakt, .. med god sandgrund. TT 1899, Byggn. s. 127.
b) om sand l. sandmark (tänkt) ss. grund (se grund, sbst.1 II 2, III 1) för byggnad o. d. HSH 6: 150 (1658). HallHist. 1: 204 (1954).
3) (i fackspr., numera bl. tillf.) på graverplåt: yta uppruggad gm inpressning av sand; jfr grund, sbst.1 I 3 b, o. -metod. 2NF 3: 804 (1905). Anm. Angående ordets förekomst i Linc. F 6 a (1640) se -botten anm. —
-GRUS.
1) (numera knappast br.) till 1: grov sand l. blandning av grus o. sand. HdlÅgerupArk. 1718. Ligisticum .. Växer på strander i sandgruset på Lögnholmen utan för Strömstad, på Ohlaskär. VetAH 1743, s. 107. Det grofva gruset, som stadnar qvar på fällan (vid guldsandsvaskning), bortföres och nytt sandgrus updrages, så fort det genomgångna fina blifvit afvaskadt. Rinman 1: 726 (1788). Cannelin (1939).
-GRUSIG. (†) om jord l. åker o. d.: som resp. vars ytlager utgöres av grov sand l. blandning av grus o. sand. Linné Dal. 95 (1734). Andersson Verldsoms. 3: 303 (1854). —
-GRUVA, r. l. f. [jfr t. sandgrube]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sandtag (se d. o. 2), sandgrop. Linc. (1640; under arenariæ). NDA 1913, nr 66, s. 3.
-GRYNIG. (†) om bergart: som innehåller små sandkorn l. i brottet uppvisar sandliknande kornighet; jfr grynig a. Tilas PVetA 1765, s. 34. —
-GRYT, förr äv. -GRYTE.
2) (†) om sandsten l. sandstensliknande bergart. Skimmer och sandgryte, som uti Ormbergs malmen är den mäst rådande bergart. Rinman Jernförädl. 262 (1772). Därs. 307. —
-GRYTIG. (†) om bergart: som har kornigt gry (se gry, sbst.1 2) innehållande sandkorn l. sandliknande partiklar. Rinman JärnH 1055 (1782; om kvarts). Garney Masmäst. 130 (1791; om kvarts). —
-GRÅ. jfr -färgad o. grus-grå. Chesterton BrownVisd. 30 (1920; om mustascher). Thulin Heinesen Gryn. 11 (1935; om vatten). —
(1 d η) -GRÄS. sammanfattande beteckning för olika slag av gräs som förekomma på sandmark; särsk. om gräs förekommande på flygsandsfält o. d. (t. ex. strandråg, sandrör, strandvete). Sand-gräs som endast kan frodigt och lyckeligen wäxa i flygsanden, såsom i sin egen jordmon, är förnämligast af twänne slag (nämligen strandråg o. sandrör). Linné Sk. 336 (1751). Tholander Ordl. (c. 1875; om strandråg). Tropiska sandgräs. Simmons Jönsson 300 (1935). —
-GRÄVARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. l. r.
1) (numera bl. tillf.) person som gräver i l. gräver upp sand. Linc. F 6 a (1640: Sandgraffuare). ÖoL (1852).
-GRÄVNING. (numera bl. tillf.) grävning i l. uppgrävning av sand. G1R 18: 395 (1547: sandtgraffning). —
(1 d η) -GRÖE. (†)
2) gräset Puccinellia maritima (Huds.) Parl., strandgröe. Liljeblad Fl. 52 (1792). Schulthess (1885). —
-GUL. jfr -färgad o. grus-gul. Nicander Minn. 1: 116 (1831). Ett par yviga, sandgula mustascher. Gripenberg Spökjäg. 82 (1933). —
-GULD. (†)
1) vaskguld. Kiöping Resa 120 (1667: Sangull .. Sandgull).
2) till 1 d η: (växt av) släktet Alyssum Lin. (som omfattar bl. a. gulblommiga arter); jfr -grådådra, -vita 2. Müller TrädgK 191 (1858). —
-GYTTRING. (†) om sandsten l. sandhaltigt konglomerat; jfr -gryt 2. Bergman Jordkl. 1: 299 (1773). Gadd Landtsk. 1: 113 (1773). —
-GÅNG; pl. -ar.
2) (†) långsträckt trädgårdssäng l. rabatt med sandbädd (se d. o. 4 b). Serenius EngÅkerm. 107 (1727). —
-GÄRDE.
1) (i sht i vissa trakter) stängsel l. gärdesgård avsett (avsedd) att hejda sanddrift. TurÅ 1933, s. 113.
-HALT, r. l. m. om halt av sand i annat ämne, t. ex. i jord l. fodermedel. Höjer Sv. 1: 199 (1873; i åkerjord). TLandtm. 1897, s. 109 (i kli). —
-HALTIG. som innehåller (rikligt med) sand, sandig. Sandhaltig lerjord. Ekblad 22 (1764). Verd. 1892, s. 35 (om rågbröd). —
-HAR. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sandbank (se d. o. 1), sandrevel (se d. o. 2); jfr har, sbst.1 CivInstr. 267 (1643). —
(1 d η) -HARE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -hoppare. Linné Fauna nr 2041 (1761; från Skåne). —
(1 d η) -HARR. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (mindre) harr. Smitt SkandFisk. 887 (cit. fr. 1835; från Värml.). —
(1 d η) -HAVRE. [jfr d. sandhavre, purrhavre, strandråg, sandrör, t. sandhafer, purrhavre, strandråg] (numera i sht i vissa trakter)
1) havrearten Avena strigosa Schreb., purrhavre; i sht förr äv. om havrearten Avena nuda Lin., skallös havre. Torén Rebau o. Hochstetter 197 (1851; om skallös havre). Lyttkens Ogräs 84 (1885).
-HED. hed (se d. o. 1) med sandjord; äv. om (mer l. mindre jämn) skogbevuxen mark med sandjord. Sunnan till (vid Halmstad) är wästra haffwet och en sand heed. Bolinus Dagb. 71 (1676). En stor skogbevuxen sandhed. SvGeogrÅb. 1934, s. 134. —
(1 d η) -HILLSKO. (†) växten Androsace septentrionalis Lin., flockarv, grusviva. Lilja SkånFl. 117 (1870). —
-HINK. hink för l. med sand. KatalÅhlénHolm 1908, s. 190 (om leksakshink). Edlund Chandler Syst. 57 (1950; om sandfylld hink för användning vid brandsläckning). —
-HOLME.
(1 d η) -HOPPARE, m. l. r. [jfr t. sandhüpfer] zool. märlkräfta tillhörande familjen Talitridæ, strandhoppare; särsk. om märlkräftan Talitrus saltator Mont.; i pl. äv. om familjen; jfr -hare. 4Brehm 14: 623 (1931; i pl., om familjen). Därs. (om Talitrus saltator Mont.). —
-HORN. (i sht förr) horn (se d. o. 3) för l. med sand; särsk. dels om horn för sand (av pulveriserad sandsten) använd att strö på liestickor, dels (förr) till 1 a α, om horn för skrivsand. Wikforss (1804; under sandhorn). Mörne SolÅterk. 6 (1920; för skrivsand). Fornv. 1937, s. 164 (för sand till liestickor). —
(1 d η) -HUGGORM~02, äv. ~20. zool. (den i södra Europa, Mindre Asien o. norra Afrika förekommande) huggormen Vipera ammodytes Lin.; jfr -orm 1. Rebau NatH 1: 528 (1879). —
-HUS.
-HÄRD.
-HÖG, r. l. m. hög av sand; numera i sht om sådan hög åstadkommen gm mänsklig verksamhet; stundom äv. om sanddyn o. d.; förr äv. allmännare: kulle med sandmark (jfr hög, sbst.1 1). Wädhret .. kastar vp sådana stoore Sandhöghar, lijke såsom Bergh. Lælius Bünting Res. 2: 6 (1588). Ther man upkastar en Iord eller Sandhögh, gör han sigh åfuanpå rund, och nedhan till wthbredher han sigh. Forsius Phys. 171 (1611). (Jag) begaf mig uppå en sandhög som var med stora trän bevuxen (för att kunna se mig omkring). Dahlberg Lefn. 104 (c. 1755). Holmström LändStränd. 1: 27 (1913; om sanddyn). särsk. om hög av sand använd ss. lekplats för (små) barn; särsk. om sand i sandlåda (se d. o. 2). Framför det rödmålade huset låg en stor sandhög, och i den lågo fyra barn, som med träslefvar gräfde och gjorde gångar och rabatter. Nyblom i 3SAH 16: 116 (1901). (Småttingarna) lekte i den brädinramade sandhögen. Siwertz Pagoden 81 (1954). —
(1 d η) -HÖNA. [jfr t. sandhuhn] (numera föga br.)
2) om vissa till familjen stäpphöns hörande fåglar.
(1 d η) -HÖNS. (numera föga br.) i pl., om (fåglar tillhörande) familjen stäpphöns; särsk. dels om (fåglar tillhörande) släktet Syrrhaptes Ill., stäpphöns, dels om fåglar tillhörande släktet Pterocles Temm., flyghöns. Holmgren Fogl. 753 (1870; om släktet Syrrhaptes). 1Brehm 2: 365 (1875; om familjen stäpphöns betraktad ss. bildande en särskild klass inom ordningen hönsfåglar). Stuxberg (o. Floderus) 1: 514 (1900; om släktet Pterocles). På (de asiatiska) bergen nära snögränsen leva de stora berghönsen .., på stäpperna sandhöns och stäpphöns, i dalar och omkring vattendrag fasaner. 3NF 2: 269 (1924).
Ssg (numera föga br.): sandhöns-släkte(t). a) om släktet Syrrhaptes Ill., stäpphönssläkte(t). Holmgren Fogl. 175 (1870). Carlson Fågl. 195 (1894). b) om släktet Pterocles Temm., flyghönssläkte(t). NF 15: 509 (1891). 2NF 27: 595 (1918). —
(1 d η) -HÖNSARVE. (†) växten Cerastium pumilum Curt., kalkarv, alvararv. Lilja SkånFl. 303 (1870). —
(1 d η) -INSEKT~02, äv. ~20. entomol. insekt som lever i sand l. sandmark. ArkZool. II. 17: 55 (1905). —
-JORD. [fsv. sandiordh] jord (se d. o. 7) som till övervägande del består av sand (o. grus); sandig jord l. jordmån; i fackspr. stundom motsatt dels: mojord (med finare korn), dels: grusjord (med grövre korn); äv. i pl., övergående i bet.: (åker)fält l. landområden med sådan jord. G1R 23: 410 (1552). Juhlin-Dannfelt 347 (1886; motsatt: mojord o. grusjord). Västjyllands sandjordar. SvGeogrÅb. 1948, s. 230.
-råg. råg som växer l. vuxit på sandjord. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 259 (1859).
-säck. (-jord- 1794) (numera bl. mera tillf.) säck fylld med sandjord; jfr sand-säck 1. Törngren Artill. 1: 108 (1794; använd ss. skydd i löpgrav o. d.).
-JORDART~02, äv. ~20. (i fackspr.) jordart (se d. o. 1 a, b) som till övervägande del består av sand. Bergstrand Geol. 392 (1868). LB 1: 76 (1899). —
-JORDBRUK~02, äv. ~20. (mera tillf.)
(1 d η) -JÄGARE, m. l. r. entomol. skalbagge tillhörande släktet Cicindela Lin.; särsk. (i uttr. grön sandjägare) om arten Cicindela campestris Lin.; i pl. äv. dels om släktet Cicindela Lin., dels om underfamiljen Cicindelinæ; jfr -bagge, -grävare 2, -löpare 2. Gröna Sandjägaren. Dahlbom Insekt. 31 (1837). 1Brehm III. 2: 7 (1876; i pl., om underfamiljen Cicindelinæ). SvUppslB (1935; i pl., om släktet Cicindela Lin.). TurÅ 1952, s. 176. jfr fält-sandjägare.
Ssgr (entomol.): sandjägar-, äv. sandjägare-art. art av släktet Cicindela Lin. Fries LinnéSkr. 2: 171 (1906).
-JÄMNARE, r. l. m. (förr) träredskap varmed sanden på sandbord (se d. o. 3) tilljämnades. Hagstedt Vexelund. 9 (1821). —
-JÄRN. sport. golfklubba med (jämförelsevis brett) huvud av järn, som användes till att slå ut boll ur sand (l. från liknande svåra lägen). Balck Idr. 1: 199 (1886). —
-KAKA.
2) [jfr t. sandkuchen] i sht kondit. till 1 g, om mör kaka (sockerkaka l. småkaka) l. bakelse som lätt smular sig (till en konsistens som påminner om sand). Singstock Bakw. 37 (1815). Falkenberg Bakv. 19 (1926; i pl., om bakelser). SvHusmLex. 4: 376 (1950; i pl., om småkakor). —
-KALK.
(1 d η) -KAMPE. bot. det till timotejsläktet hörande gräset Phleum arenarium Lin., sandtimotej; jfr -flen. Liljeblad Fl. 45 (1792). —
-KAPELL. [jfr t. sandkapelle] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) jfr kapell, sbst.4 2, o. -bad 2. VetAH 1743, s. 93. Rosenberg OorgKemi 34 (1887). —
(1 a β) -KAST, r. l. m. (Eneberg osv.), äv. n. (Fatab.). (i sht förr) i gjuteri o. d.: (väggfast) trälåda l. trälår till förvaring av formsand; jfr kast, sbst.2 Eneberg Karmarsch 2: 151 (1861). Fatab. 1955, s. 181 (om ä. förh.). —
-KIL ~ɟi2l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. [sannol. förkortning av -kilare (möjl. delvis uppkommen gm utlösning ur pl. best. -kilarna)] (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) (roslagsskuta använd ss.) sandskuta. Strix 1900, nr 27, s. 4. Sandskutorna, de s. k. sandkilarna, voro goda och snabba seglare, som svarade för större delen av den sand, som fördes till Stockholm från Roslagen. Erixon SthmHamnarb. 84 (1949). —
-KIS, r. l. m. (†) kis som är finkornig l. har finkornig brottyta. VetAH 1745, s. 128. Rinman 1: 718 (1788). —
-KISTA.
1) större låda l. lår till förvaring av sand; äv. (i sht förr) till 1 a β, om sandkast; jfr kista 3. BoupptSthm 1686, s. 515 b. Fatab. 1955, s. 181 (om sandkast). särsk. (förr) om sandlår l. dyl. i vilken eldstad på fiskebåt var placerad. SvFiskelex. 501 (1955).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) överrede på vagn, avsett för användning vid transport av sand; jfr -flake. SD 1915, nr 66, s. 2. —
-KLAPPER. (numera mindre br.) (jordmån bestående av en) blandning av sand o. klapperstenar. Gadd Landtsk. 3: 46 (1777). —
-KLASS. (förr) skolklass vari eleverna (sutto vid o.) skrevo på sandbänk (se d. o. 3) l. sandbänkar. Hagstedt Vexelund. 50 (1821). —
-KLITT. (i sht om danska förh.) dyn (se d. o. 2), klitt. Rönnberg Bredbolstad 126 (1907; på Jylland). —
-KLOT, se d. o. —
(1 d η) -KLOÄRT~02, äv. ~20. bot. växten Astragalus arenarius Lin., sandvedel; jfr -back-söta. Liljeblad Fl. 1: 259 (1792). —
(1 d η) -KLÖVER. (†)
-KNOTTER. (†) koll. l. i pl.: sandkornsstora knottror utgörande fel på glas. Fischerström 1: 392 (1779). Anm. Hos Möller (1790) o. Heinrich (1814, 1828) uppföres ett ord sandknott (hos Möller ss. m. med pl. -ar, hos Heinrich ss. n. med pl. -er) med bet.: sandkornsstor knottra (på glas); ordet beror möjl. på felaktig utlösning ur -knotter. —
-KOBOLT. [jfr t. sandkobalt] (†) i sandstenslager förekommande svart- (aktig) vittringsprodukt av koboltmalm. Rinman 1: 1001 (1788). —
-KOL. [jfr t. sandkohle, eng. sand-coal] (i fackspr.) stenkol som vid förbränning sönderfaller till ett (sandartat) pulver; jfr antracit. Åkerman KemTechn. 1: 148 (1832). —
-KOLONN. (numera mindre br.) pelare (se d. o. 2 h) av sand; särsk. dels om sand i provrör l. dyl., dels om sandmassa uppburen av tromb l. luftvirvel l. dyl. Sand-colonner i Afrikas öcknar. KrigVAH 1841, s. 123. LAHT 1912, s. 450 (i provrör). —
-KORALL. [jfr t. sandkoralle] (i fackspr.) i varma farvatten förekommande korallrevsliknande bildning uppkommen gm sammankittning av en mängd rör för ringmasken Sabellaria alveolata Lin. (jfr -rör 2); äv. om ringmasken. SvUppslB 23: 881 (1935; om ringmasken). 2SvUppslB (1953). —
-KORN. (sand- 1536 osv. sande- 1611. sands- c. 1580) [fsv. sandkorn]
a) i pl., i jämförelser, med tanke på den oräkneliga mängd korn varav sand består; jfr sand 1 f α. Så ladhe Joseph til hopa sädhena offuer motto mykit som sandkornen j Haffuet. 1Mos. 41: 49 (Bib. 1541; Bib. 1917: såsom sanden i havet). Förlåt osz wåre misgerninger swår, / Huilke äre så stoor och monge lunn / Som sandzkornen äre på haffsens grund. Holof. 7 (c. 1580). Svenska hem, där kakrecepten äro lika talrika som sandkornen i Sahara. Sparre KokbFinsmak. 393 (1935).
b) om sandkorn i timglas; ofta mer l. mindre bildl., särsk. ss. beteckning för en ytterst liten tidsenhet; jfr sand 1 a γ. (J. Gyllenstiernas) starka själ stadnade icke med sina beräkningar inom sandkornen af hans eget timglas, hvars snara utrinnande han utan bäfvan motsåg. Crusenstolpe Tess. 1: 115 (1847). Allt är så tyst, att du tycker dig höra / sekunderna droppa som sandkorn / i tidernas timglas. Rundt Ön 22 (1931).
c) i uttr. som syfta på förhållandet att sand l. ett enda korn av sand som kommer in i ett maskineri kan åstadkomma stopp l. dålig gång i maskineriet l. komma maskineriet att gnissla; ofta bildl., särsk. betecknande att det kommer ngt som utgör ett irritationsmoment i mänskligt samarbete l. umgänge l. ett störande l. hindrande moment i en verksamhet o. d.; jfr sand 1 h γ. Johnson Timans 109 (1925). Så kom det några sandkorn i det väl oljade maskineriet. Ministern, som hade den celebre svensken vid sitt bord, generades av, att (osv.). Andersson KinPingv. 414 (1933). Å vad det gärna vill komma gnisslande sandkorn i precis allting! Aronson Medalj. 207 (1935). Det sandkorn, som kommer hela maskineriet att strejka. Östergren (1937).
d) i jämförelser l. bildl. (jfr a—c), för att beteckna ngt ss. litet l. obetydligt l. värdelöst (i jämförelse med ngt annat); jfr sand 1 f β. Såsom itt sandkorn emoot hafsens sand, så ringa äre hennes (dvs. människans) år emoot ewighetena. Syr. 18: 8 (öv. 1536). Hvad äro små fel? Blotta sandkorn mot Alltet. Leopold 6: 373 (1828). I denna människomassa, där man är som ett sandkorn i öknen. Ramsay Barnaår 5: 14 (1905). Jorden störtades senare gång på gång från sin förment förnämliga ställning och blev till sist ett obetydligt sandkorn i en ändlös rymd. (Ångström o.) Lundmark Världsr. 2: 282 (1927). särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) i förb. med bestämning (styrd av prep. av l. anknuten utan prep.) betecknande det varav ngt är en ytterst obetydlig del l. mängd: grand l. gnutta l. (minsta) tillstymmelse o. d. Om han hade haft ett sandkorn förstånd, så (osv.). Kexél 1: 446 (1795). För dessa sandkorn af en verld, som förgås (dvs. för materiella håvor), skulle förnuftiga varelser uppoffra en så stor del af sitt sinneslugn! Lehnberg Pred. 3: 260 (c. 1800).
β) i uttr. göra, äv. skapa l. blåsa upp (ett) berg av (ett) sandkorn, äv. göra l. förvandla (ett) sandkorn till (ett) berg, låta ngt obetydligt l. bagatellartat anta l. ge ngt obetydligt osv. orimliga l. fantastiska proportioner, blåsa upp en bagatell till en sak av stor vikt, ”göra en elefant av en mygga”. Den pratande Skatan .. gjorde bärg af hwart sandkorn. Tessin Bref 1: 139 (1752). De gjöra med sin list et sandkorn till et berg. JGHallman Vitt. 95 (c. 1756). Är det då mit fel at hennes löjliga dygd skapade berg af sandkorn. Eurén Kotzebue Orth. 1: 59 (1793). Beskow i 2SAH 44: 229 (1868: förvandlar). Hon kunde se saker och ting sådana de voro utan att blåsa upp ett helt berg av ett sandkorn. Lagerlöf AnnaSv. 324 (1928).
2) (†) till 1 d η: växten Hordeum secalinum Schreb., ängskorn. LAA 1816, s. 259, Tab. Arrhenius Jordbr. 2: 115 (1860).
Ssgr (till -korn 1): sandkorns-, äv. sandkorn-sten. (numera bl. tillf.) om ytterst liten sten; anträffat bl. bildl., ss. beteckning för ngt obetydligt l. bagatellartat; jfr sandsten 2. (Jag) Af mit werk giör stora bång, / af min fel små sandkorn-stenar. Kolmodin Rök. 81 (1742).
(1 d η) -KRASSE. [jfr t. sandkresse]
2) bot. växten Teesdalia nudicaulis (Lin.) R. Br., sandkrassing; stundom äv. om släktet Teesdalia R. Br. Krok o. Almquist Fl. 1: 105 (1903). 2NF 28: 619 (1918; om släktet). —
(1 d η) -KRASSING, r. l. m. [senare ssgsleden avledn. av krasse] bot. växten Teesdalia nudicaulis (Lin.) R. Br., sandkrasse. Krok o. Almquist Fl. 1: 141 (1956). —
(1 d η) -KRYPA ~kry2pa, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare ssgsleden till krypa, v.] bot. (prydnads)-växten Abronia umbellata Lam.; jfr -verbena. Hylander PrydnV 28 (1948). —
(1 d η) -KRYPARE, m. l. r. [ifrågavarande fiskar föredra klart vatten med sand- l. stenbotten o. uppehålla sig i regel nära bottnen]
1) i sht zool. fisken Gobio gobio Lin.; äv. (i sht i pl.) allmännare, om (fisk(ar) tillhörande) släktet Gobio Cuv. SkandFisk. 58 (1837). 4Brehm 12: 457 (1929; i pl., om släktet Gobio Cuv.).
2) (i vissa trakter) fisken Nemachilus barbatulus Lin., grönling. Lilljeborg Fisk. 3: 334 (1889; från Skåne).
Ssg (till -krypare 1; zool.): sandkrypar-, äv. sandkrypare-släkte(t). om fisksläktet Gobio Cuv. Nilsson Fauna 4: 282 (1853). —
(1 d η) -KRÄFTA. [jfr t. sandkrebs] zool. kräftdjur av den till ordningen Decapoda (tiofotade kräftdjur) hörande familjen Hippidæ; i pl. äv. om denna familj. SvUppslB (1935). —
-KRÄPP. (i fackspr.) kräpp(artad vävnad) med sträv (sandartad) yta. Kjellstrand TextVaruk. 147 (1940). —
-KRÄTS. (†) (mässings)kräts av sandartad konsistens. BoupptSthm 1680, s. 380 a, Bil. (1670). Därs. s. 365 a, Bil. (1679). —
-KULLE. kulle som (huvudsakligen) består av sand l. har ett ytlager av sand- (jord). Tilas PVetA 1742, s. 23. Holmström Naturl. 1: 159 (1888; om kulle av flygsand). —
-KULTUR. [jfr dan. o. t. sandkultur] (i fackspr.) abstr. o. konkret: växtkultur i sand; särsk. om kultur i steril sand uppblandad med växtnäringsämnen (för näringsfysiologiska undersökningar). Lundström Warming 96 (1882). SkogsvT 1904, s. 174 (om odling av sandbindande växter i flygsand). VäxtLiv 2: 222 (1934).
-KVARN.
1) tekn. apparat (kulkvarn o. d.) för framställning av sand av grövre material. Verkstäd. 1908, nr 1, s. III.
2) (i sht förr) leksakskvarn med skovelhjul som drives av sand, vilken från en behållare faller ned på hjulets skovlar. Norman GossLek. 273 (1878). —
-KÄLLA. (numera bl. mera tillf.)
2) om sandigt markparti som (lätt) ger upphov till sanddrift på grund av att det har ett för vinden särskilt utsatt läge l. saknar sandbindande vegetation (av tillräcklig täthet). Ström Skogsh. 278 (1830). Cnattingius 116 (1877, 1894). —
-KÄRNA, r. l. f. om den av sand bestående inre delen av ngt; särsk.
c) tekn. till 1 a β: formkärna av sand; i fråga om förh. i antiken äv. om sådan formkärna använd vid framställning av glaskärl. TT 1871, s. 14. Kulturen 1953, s. 18 (i fråga om glastillverkning under antiken). —
-KÄRRA, r. l. f. [fsv. sandkärra] kärra (se d. o. 1) för sandtransport; kärra lastad med sand. Brahe Oec. 93 (c. 1585; uppl. 1920). Skotta af en sand-kjärro. Lind 1: 67 (1749). KatalNK 1915, Vår. s. 66 (ss. leksak). —
-KÖRA. (i sht i fackspr.) köra sand o. utbreda den på (mark, särsk. mossmark o. d.); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Arrhenius Jordbr. 1: 164 (1859). För hård mark (på travlöpningsbana) sandköres. Balck Idr. 1: 344 (1886). LAHT 1907, s. 19 (i p. pf.). —
-KÖRANDE, n. (numera bl. mera tillf.) körning av sand; i sht förr äv. i uttr. sandkörande på ngt, körning av sand till o. utbredning av densamma på ngt. Som han uti pestetiden haft inseende öfver sandkörande på kyrkogården (osv.). UrFinlH 727 (1714). —
-KÖRARE. person som kör sand; äv. (om ä. förh.) = -åkare. Wikforss 2: 452 (1804). Dalin (1854; äv. om sandåkare). Cedercreutz Typ. 1: 215 (1913, 1917). —
-KÖRNING. körning av sand; särsk. om verksamheten att sandköra mossmark o. d. Nauclerus Cupr. B 1 a (1703). EconA 1807, dec. s. 88. —
-KÖRSLA. särsk. i pl., om (på)körning(ar) av sand (i vägförbättrande syfte); jfr körsla 2. PrivFrihetsbrJönk. 203 (1732). —
-KÖRTEL. (i fackspr.) om klumpformig anhopning (stundom äv. större formation) av sand i lager av annan jordart o. d. SLorS 7: 7 (1892; om större formation). SvGeolU Ca 6: 423 (1915; i gruva). —
-LERA. jordart bestående av en blandning av sand o. lera (med proportionsvis mer sand än lera). Hasselquist Resa 138 (1751). Alm- (Gbg) 1787, s. 43. —
-LIK, adj. (numera bl. tillf.) sandartad; som liknar l. påminner om sandkorn. Serenius EngÅkerm. 112 (1727; om jord). Stjernan (på koraller) är .. til skapnaden .. Sandlik, Arenosa, liknar sandkorn. Retzius Djurr. 226 (1772). SvTyHlex. (1872). —
(1 d η) -LIKSVAMP~02, äv. ~20. bot. svampen Phallus hadriani (Vent.) Pers. Ursing SvVäxt. Krypt. 223 (1949). —
(1 d η) -LILJA. [jfr d. sandlilje, t. sandlilie] bot. (växt tillhörande) släktet Anthericum Lin.; särsk. om vardera av de båda i Sv. förekommande arterna Anthericum Liliago Lin. (ofta kallad stor, äv. enkel l. ogrenad sandlilja), gräslilja, o. Anthericum ramosum Lin. (ofta kallad grenig, äv. liten sandlilja). Fischerström 1: 128 (1779; om Anthericum Liliago Lin.). Müller TrädgK 191 (1858: Grenig). Nyman FanerogFl. 79 (1873: Enkel). Krok o. Almquist Fl. 1: 204 (1903: Ogrenad). Hylander NordKärlv. 1: 126 (1953: Liten). Därs. (: Stor).
(1 a β) -LIST. [jfr d. sandliste, t. sandleiste] tekn. list som täcker fogen mellan över- o. underflaska i en sandform (se d. o. 2). Zidbäck (1890). —
(1 d η) -LONKE. (numera knappast br.) växten Montia verna Neck., smålonke. ArkBot. II. 1: 62 (1904). Auerbach (1913). —
(1 d η) -LOPPA. [jfr d. sandloppe, t. sandfloh, eng. sand flea] zool. loppa tillhörande familjen Tungidæ (i pl. äv. ss. namn på denna familj); särsk. om loppan Tunga penetrans Lin., som härstammar från de varma delarna av Amerika. Möller (1807; om Tunga penetrans Lin.). 4Brehm 13: 458 (1930; i pl., om familjen). —
(1 d η) -LOSTA. bot. om vissa gräs tillhörande släktet Bromus Lin.
a) (†) ss. beteckning för ett i äldre systematik förekommande släkte Bromopsis Lilja omfattande gräsen Bromus sterilis Lin. (jfr b) o. Bromus tectorum Lin. (taklosta); äv. dels i uttr. korthårig sandlosta, Bromus sterilis Lin. (jfr b), dels i uttr. mjukhårig sandlosta, Bromus tectorum Lin. Lilja SkånFl. 66 (1870).
(1 d η) -LUSERN l. -LUCERN. bot.
1) (numera mindre br.) växten Medicago media Pers., mellansmäre. Tiselius FodervOdl. 2: 46 (1884). Simmons Jönsson 273 (1935).
-LÅDA, r. l. f.
1) låda med l. för sand; särsk. om låda l. lådliknande behållare för sand med viss teknisk användning. Wikforss 2: 452 (1804). Sand- eller spott-lådor böra dagligen ställas vid kabyssen. Platen Glascock 1: 95 (1836). TT 1878, s. 137 (för sand för sandblästring). Valpen hade sin egen lilla sandlåda på balkongen där han fick ”uträtta”. Östergren (1937). särsk.
c) (förr) om sandfylld låda (med låga kanter) använd vid skrivövningar o. d. Järnbruksminn. 181 (1952).
d) (om äldre l. utländska förh.) om (jämförelsevis stor) sandfylld låda använd för krigsspel (se d. o. 3) l. för demonstration (med tennsoldater) av moment i den militära tjänsten. KrigVAH 1883, s. 85. Broberg o. Ahlberg 128 (1957; om utländska förh.).
e) om låda för förvaring av den sand som präst vid begravning öser över den avlidnes kista. Estlander Schauman 162 (1924).
2) [specialanv. av 1] ss. lekplats för småbarn avsedd lådliknande anordning innehållande sand; jfr -fålla. BerGatukontSthm 1933, s. 55. —
-LÅS. [jfr t. sandschluss] tekn. i ugn: tillslutningsanordning med sand ss. tätningsmedel (avsedd att hindra ugnsgasernas passage); i sht om sådan anordning mellan en ugns rörliga o. fasta delar, särsk. bestående av en sandfylld ränna i ugnens fasta del o. en däri inskjutande fläns på den rörliga delen. Almquist Häls. 299 (1895; i rullkamin). JernkA 1905, s. 565. —
(1 d η) -LÄRKA. zool.
1) [jfr nor. dial. sandlerka] (numera mindre br.) fågeln Eremophila alpestris Lin., berglärka; jfr strand-lärka. Nilsson Fauna II. 1: 442 (1858). 3NF (1932).
2) [jfr t. sandlerche, eng. sand lark] fågel tillhörande något av (de i norra Afrika, mellersta Asien o. Indien förekommande) släktena Ammomanes Cab. o. Alæmon Keyserl. & Blas.; särsk. i pl., ss. beteckning för vartdera av l. båda dessa släkten. Sandlärkornas släkte, Ammomanes Cab., omfattar 17 arter. 4Brehm 6: 387 (1924). Därs. 399 (i pl., om släktet Alæmon). SvUppslB (1935; i pl., om båda släktena).
-LÖFFEL, r. l. m. [av t. sandlöffel, till löffel (se läffeland)] (†) = -sked. Stål Byggn. 1: 151 (1834). Zidbäck (1890). —
(1 d η) -LÖPARE, m. l. r. [jfr d. sandløber, t. sandläufer] zool.
1) fågeln Crocethia alba Pall. (förr äv. kallad föränderlig sandlöpare). Nilsson Fauna II. 2. 2: 99 (1834: Föränderliga Sandlöparen). 4Brehm 8: 214 (1926).
2) (numera bl. mera tillf.) = -jägare. WoH (1904). FoFl. 1942, s. 41 (i pl., om underfamiljen Cicindelinæ).
3) ödla tillhörande släktet Psammodromus Fitz. (vars arter leva i södra Europa o. norra Afrika); särsk. i pl., om detta släkte. 4Brehm 10: 511 (1927).
Ssgr (zool.): sandlöpar-, äv. sandlöpare-släkte(t). 1) till -löpare 1, om fågelsläktet Crocethia Billberg. Nilsson Fauna II. 2. 2: 99 (1834). 2) till -löpare 3, om ödlesläktet Psammodromus Fitz. Brehm DjurV 6: 229 (1937).
(1 d η) -LÖPAR-RÅTTA. [jfr t. sandrennmaus] zool. (den i Afrika levande) ökenråttan Psammomys obesus Cretzschm. 4Brehm 4: 469 (1923). —
-MALARE. (i sht i fackspr.) person som på gjuteri sköter sandkvarn (se d. o. 1). YrkesförtArbFörmedl. 50 (1936, 1952). —
-MALM.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (höglänt) sandmark o. d.; jfr malm I 2. EconA 1808, mars s. 11 (1807). Lo-Johansson Gen. 321 (1947).
(1 d η) -MALÖRT~02, äv. ~20. bot. om vissa arter av släktet Artemisia Lin.
(1 d η) -MARE ~ma2re, r. l. m.; best. -en. [senare leden är mare, ss. benämning på släktet Ammophila Host. (NormFört. 37 (1894)), bildat till förleden i mar-gräs o. mar-halm] (numera mindre br.) bot. = -rör 3. NormFört. 37 (1894). 2SvUppslB 25: 226 (1953). —
(1 d η) -MASK; pl. -ar. [jfr d. sandorm, t. sandwurm, eng. sand-worm]
1) zool. (den vid Europas väst- o. sydkuster levande) borstmasken Arenicola marina Lin. (äv. kallad vanlig sandmask), som tillgodogör sig näringsämnen i bottensanden, vilken sedan den passerat tarmkanalen lägges i högar av maskformiga slingor på havsbottnen; äv. allmännare: mask tillhörande släktet Arenicola Lin., särsk. i pl., om släktet; jfr -orm 3. Thorell Zool. 2: 427 (1865). (Stuxberg o.) Floderus 3: 414 (1904: den vanliga sandmasken). 2SvUppslB 25: 222 (1953; i pl., om släktet).
(1 d η) -MASKROS~02, äv. ~20. bot. om växt tillhörande gruppen Erythrosperma Dahlst. av släktet Taraxacum Lin. ArkBot. II. 1: 11 (1904). —
-MASSA.
2) [jfr t. sandmasse] (†) till 1 g: sandtårtsmassa; jfr massa, sbst.2 1 a δ. Grafström Kond. 192 (1892). —
-METOD. särsk. (i fackspr.) om grafisk metod varvid sand inpressas i tryckplåt som därav erhåller en kornig struktur; jfr -mezzotint. Tallberg Etsn. 32 (1917). —
-MEZZOTINT. (i fackspr., numera bl. tillf.) grafisk metod l. teknik enligt mezzotintmaner, varvid plåtytan uppruggas gm blästring med sand l. inpressning av sand; jfr -gravyr. 2NF 3: 804 (1905). Tallberg Etsn. 22 (1912). —
-MJUNA. (numera bl. i vissa trakter) (jordart huvudsakligen bestående av) finkornig l. mjölfin sand; jfr -mjäla, -mo 1. Sandmiuna med Sandbotn. Modin GTåsjö 121 (i handl. fr. 1695). Jorden består hufvudsakligast af sand och sandmjuna och kan för den skull icke några kreatur vinterfödas å lägenheten. PT 1892, nr 67 A, s. 1. LAHT 1932, s. 490. —
-MJÄLA, r. l. f., l. -MJÄLE, r. l. m., förr äv. -MJÄL, r. l. m. (-mjäl 1710. -mjäla 1921 osv. -mjälen, sg. best. c. 1740 osv.) (numera bl. tillf.) (jordart bestående av) finkornig (mjölfin) sand; jfr mjäla, sbst.1 Broman Glys. 1: 341 (1710). Fennia XLIII. 2: 65 (1921). —
-MO.
1) (i sht i vissa trakter samt i fackspr.) (jordart huvudsakligen bestående av) finkornig l. mjölfin sand (ofta motsatt: lermo); äv.: mark (se mark, sbst.1 5, 5 a) bestående av sådan sand (o. i denna anv. ofta svårt att skilja från 2); jfr mo, sbst. 1, o. -mjuna, -mjäla. När .. (invånarna) honom (dvs. den mytiska person som omskapat deras land till fruktbar mark) förtörnade, förwandlade han theras bährande Jordh vthi een torr Sandmoo. Sylvius Mornay 156 (1674). Där någon slätt finnes (på Ascension) så är hon emellan stenarna täckt med en grof jord, som liknar sot; men in under med en rödacktig Sandmo. Osbeck Resa 288 (1752, 1757). Skogstrakten .. består af sandmo, bevuxen med omkring tio år gammal ungskog, hufvudsakligen tall. PT 1902, nr 15 A, s. 4.
2) (i sht i vissa trakter) (i regel tallbevuxet) landområde med mark huvudsakligen bestående av finkornig l. mjölfin sand; äv.: ofruktbar sandhed; äv. bildl.; jfr 1 o. mo, sbst. 2. VetAH 1744, s. 172. Hela vägen (från byn Vä till Maltesholm) är skoglöst land ..; jordmån är dålig af bara sand. .. Utur denna sandmo kommer man in uti en liten vacker ekskog. CHAnckarsvärd (1817) i HTSkån. 4: 78. Laurén Minn. 221 (1877; bildl.). Först då vi har Ivöverken och Bromöllas fruktträdgådar bakom oss blir insjöstranden flack och barrmörka sandmoar rycker fram. TurÅ 1954, s. 233. Anm. Hos Lo-Johansson Gen. 20 (1947) användes i bet. 1 den bygdemålsfärgade formen sandmog ss. n. (med best. -et) [jfr sv. dial. sannmog, m.].
Ssgr (numera bl. mera tillf.): sandmo-landskap. till -mo 1, 2: landskap karakteriserat av sandmo(ar). Fennia 36: 499 (1915).
(1 d η) -MOSSA, r. l. f. (numera knappast br.) levermossan Blasia pusilla Lin., stjärnbålmossa. Liljeblad Fl. 578 (1816). SAOB B 3104 (1913). —
(1 a β) -MOT, n., l. -MÅTT, sbst.1 (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) = -form 2; jfr mot, sbst.1 1. Rinman 1: 1092 (1788). JernkA 1882, s. 387. Lindroth Gruvbr. 2: 30 (1955). —
-MULLIG. (†) som består av sandmylla. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 215 (om jord varmed tjur är nedsölad). —
(1 d η) -MULLVAD~02, äv. ~20, förr äv. -MULLVADA. [jfr holl. zandmol] zool. gnagare av släktet Bathyergus Ill. (vars arter leva i Afrika); särsk. om arten Bathyergus suillus Schreb., strandgrävare; förr äv. om den afrikanska gnagaren Georhychus capensis Pall., Kaplandets bläsmullvad; jfr -råtta slutet. Thunberg Resa 2: 5 (1789). 4Brehm 4: 298 (1923). —
-MUSSLA, r. l. f.
1) [jfr t. sandmuschel] zool. till 1 d η, om vissa musselarter.
a) (den till familjen Myidæ hörande, i tempererade hav på norra halvklotet förekommande) musslan Mya arenaria Lin., som lever nergrävd i sandig havsbotten; jfr -snäcka. Wikforss 2: 452 (1804). TurÅ 1953, s. 66.
b) mussla tillhörande familjen Tellinidæ; särsk. i pl., om denna familj. 4Brehm 15: 121 (1931; i pl., om familjen).
2) i sht kondit. till 1 g, = -bakelse 2. Hagdahl Kok. 928 (1879). Nohrberg KondReceptb. 133 (1933). —
-MYLLA, r. l. f. med sand (från den underliggande alven) uppblandad mulljord, mullrik sandjord. CivInstr. 262 (1643).
(1 d η) -MYRTEN. [jfr eng. sand myrtle] bot. (den från Nordamerika härstammande, i Sv. ss. stenpartiväxt odlade) busken Leiophyllum buxifolium Ell. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 248 (1947). —
-MÅLARINNA3~0020, äv. 10032. (i sht förr) konst. kvinna som utför sandmålning. DN 1893, nr 8798 A, s. 3. —
-MÅLNING. (i sht förr) konst. framställande av tavlor gm att strö olikfärgad sand på tavelduk o. d. (preparerad med gummilösning); äv. konkret(are), dels om den använda metoden l. tekniken, dels om tavla framställd på sådant sätt. 2SvUppslB (1953). —
-MÅTT, sbst.2
-MÄL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -nipa. VetAH 1764, s. 146. Anm. Det i nedanstående källor anförda sandmäle beror sannol. på missuppfattning, möjl. förväxling av mäl, sbst.2, med mäle, sbst.3 (Sv.) Sandmäle, s. n. .. (t.) eine Sandbank von feinem Sand, ein Sandstrich. Möller (1790). (Sv.) Sandmäle .. (t.) Sandstrich. Heinrich (1828). —
-MÄRGEL. [jfr t. sandmergel] (i sht i fackspr.) märgel vars i syra olösliga beståndsdelar till betydande del utgöras av sand, sandblandad kalkjord. Gadd Landtsk. 1: 111 (1773). —
-MÖLJA, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lös (slammig) sandjord l. sandartad jord. Rinman 1: 413 (1788). —
(1 d η) -NARV. bot.
1) växten Arenaria serpyllifolia Lin. (i sht förr äv. kallad vanlig l. småblommig l. timjanbladig sandnarv); förr äv. allmännare, om (annan växt tillhörande) släktet Arenaria Lin.; jfr -ört 2, 2 a, sandling 2. Fries BotUtfl. 3: 208 (1864; om släktet). Gosselman BlekFl. 77 (1865: Småblommig). Iverus VästmFanerog. 132 (1877: Timjambladig). Kindberg SvNamn 27 (1905; vanlig). Selander Lappl. 95 (1948). särsk. (†) i uttr. storblommig sandnarv, växten Arenaria norvegica Gunn., fjällnarv. Kindberg SvNamn 27 (1905).
2) (numera mindre br.) i uttr. trenervig (äv. treådrig) sandnarv, växten Moehringia trinervia (Lin.) Clairv., skogsnarv; jfr -ört 2 c. Gosselman BlekFl. 77 (1865). Iverus VästmFanerog. 132 (1877: Treådrig). Uppl. 1: 104 (1901).
3) (numera föga br.) (växt tillhörande) släktet Holosteum Lin.; särsk. i uttr. tidig sandnarv, om arten Holosteum umbellatum Lin., fågelnarv; jfr -arv 2. Lilja SkånFl. 84 (1870).
Ssg (till -narv 1; bot.): sandnarvs-, äv. sandnarv-släkte(t). om växtsläktet Arenaria Lin. ArkBot. II. 1: 61 (1904). —
(1 d η) -NEJDE. (numera föga br.) bot. växten Sagina apetala Ard., hårnarv. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 552 (1901). Lyttkens Växtn. 1086 (1911). —
(1 d η) -NÖREL. bot. växten Minuartia viscosa (Schreb.) Sch. & Th. ArkBot. II. 1: 61 (1904). 2SvUppslB 21: 781 (1952). —
-OMRÅDE~020. landområde där jorden l. ytlagret (huvudsakligen) består av sand, område med sand(mark). TurÅ 1937, s. 66. —
(1 d η) -ORM.
1) [jfr t. sandnatter, sandotter] (numera mindre br.) = -huggorm. Scheutz NatH 137 (1843). 2SvUppslB 13: 887 (1949).
2) [jfr t. sandschlange, eng. sand-snake] zool. den till boaormarna hörande ormen Eryx jaculus Lin., europeisk sandboa (jfr rull-orm); i pl. äv. om släktet Eryx Daud. Stuxberg (o. Floderus) 1: 520 (1900). 2SvUppslB 4: 315 (1947; i pl., om släktet).
Ssg (till -orm 2; zool.): sandorms-, äv. sandorm-släkte(t). om ormsläktet Eryx Daud. 2NF 7: 851 (1907). —
-OST. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mesost (med grynig l. sandig konsistens). Linné Diet. 2: 160 (c. 1750). Hagberg DödGäst. 427 (1937). —
(1 d η) -OSTRON. [jfr t. sandauster] (numera föga br.) ostron som förekommer l. tagits på sandbotten. VetAH 1744, s. 130. Œdman Bahusl. 34 (1746). —
(1 d η) -OXE. (†) myrlejon. Doctor (Celsius berättade) om the små kulorna, som et slags insecter, Sandoxar kallade, gjöra sig i sand, ther the ligga fördolde och fånga Myror och andra insecter. BokvGP 137 (1726). —
-PAPPER, se d. o. —
-PIGG, r. l. m. [sv. dial. sandpigg; jfr sv. dial. sandpik, sandskuta; till det -pigg (med biformen -pik) som ingår i rospigg (se d. o. 2)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) = -skuta. Fatab. 1929, s. 136. —
(1 d η) -PILL, m. l. r. (jfr anm. nedan); best. -en; pl. -ar (Möller (1790), Dalin) l. -er (delvis möjl. att hänföra till sg. -pilla, Linné, Weste FörslSAOB (c. 1815)); l. -PILLA, f. l. r.; best. -an; pl. -er (se ovan). Anm. Möjl. representera formerna i Linné Öl. 149, 150 (1745) (-pill, best. -pillan, pl. -piller) ett (i nutiden icke anträffat) öländskt dialektord sandpiill (med apokope), f., best. -pilla(n), pl. -piller, motsv. ett riksspråkligt sandpilla. (-pill 1745—1854. -pilla 1745 (: sandpillan, sg. best.)) [senare ssgsleden sannol. till pilla, v., med tanke på myrlejonets rörelser] (†) larv av myrlejonslända, myrlejon; äv. om l. med inbegrepp av myrlejonslända. Linné Öl. 149, 150 (1745; om larven). Myrlejonet, eller Sandpillen, är en tum lång och swartaktig, med klubblika spröt och mörkådriga wingar. Hartman Naturk. 251 (1836). Dalin (1854). Anm. Hos Dahlbom Insekt. 231 (1837) anföres ordet sandpillare ss. öländsk benämning på myrlejon; uppgiften grundar sig sannol. på missuppfattning av pl.-formen sandpiller i Linné Fauna nr 733 (1746).
-slände-släkte(t). [till -pill-slända] det till familjen myrlejonsländor hörande släktet Myrmeleon Lin. Dahlbom Insekt. 229 (1837). —
(1 d η) -PIPARE, m. l. r. (numera föga br.) zool. strandpipare; jfr -rulling. Meurman (1847). Hammar (1936). —
-PLAN, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 n.
1) plan (se plan, sbst.1 I 1) belagd med sand (l. bestående av sandmark). Ehrenadler Tel. (1723; om plan iordningställd för kämpalekar). Heidenstam Dag. 244 (1902, 1909; om gårdsplan).
2) (mera tillf.) geol. plan (se plan, sbst.1 I 3 e) bestående av sand. Över Vångadalens sandplan, som till största delen döljer berggrunden, höjer sig en rad små urbergsknallar. SvGeogrÅb. 1932, s. 20. —
-PLANTERING, förr äv. -PLANTERNING. plantering (av sandbindande växter) på områden med flygsand; vanl. konkret. Linné Sk. 337 (1751; konkret). —
-PLOG. (förr) hästdraget redskap med samma konstruktion som en snöplog, använt för undanförande av flygsand från vägbana l. gårdsplan o. d. VetAH 1759, s. 134. —
-PROV. (i fackspr.)
1) prov(ande) av eldvapen som tillgår så att man låter det ligga i sand o. därefter provskjuter med det. TSjöv. 1904, s. 176.
(1 a β) -PROVNING. (i fackspr.) provning av formsand (för användning vid metallgjutning). JernkA 1945, s. 463. —
-PUMP. [jfr t. sandpumpe, eng. sand-pump] tekn. pump för uppumpning av sand (ur borrhål l. från botten av hamn l. vattendrag o. d.); jfr -sugare. NF 2: 927 (1878). TNCPubl. 9: 22 (1947).
Ssg (tekn.): sandpump-ångare. ångbåt utrustad med sandpump; jfr sand-sugare. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1 a β) -PUND. (förr) beteckning för det lispund tackjärn vilket vid utvägning av tackjärn lämnades ss. övervikt på ett skeppund av järnet o. avsågs motsvara den formsand som satt kvar på tackjärnsstyckena; jfr -vikt. Rinman (1789). —
-PUTSAD, p. adj. (i fackspr.) om faner o. d.: putsad med sandpapper (i putsmaskin). HantvB I. 2: 57 (1934). —
-PÅSE, r. l. m., förr äv. -POSSE. påse med l. för sand; jfr -säck 1. VadstÄTb. 136 (1588: sand posse; använd ss. amulett). Aken Reseap. 27 (1746; om påse fylld med varm sand använd ss. smärtstillande medel). SkandFisk. Bih. 10 (1837; använd ss. sänke på nät). Linder Tid. 146 (1924; använd ss. barlast i luftballong). Schulze BöndSvFinl. 211 (1935). —
-PÄRLA, r. l. f. [benämningen syftar på pärlornas ringa storlek; jfr stoft-pärla] om liten (o. föga värdefull) pärla; dels om äkta pärla som är mycket liten l. tillhör den minsta storleksgraden (äv. i uttr. äkta sandpärla), dels om små (i sht förr till pärlbroderi använda) glaspärlor. BoupptSthm 1668, s. 858. Därs. 1672, s. 284 b (: Ächta). Berg Handarb. 12 (1873; i pl., om glaspärlor). —
(1, 1 a β) -RAMM. tekn. o. metall. verktyg l. maskin (stamp o. d.) för sammanpackning av sand (jfr ramm, sbst.5 1, 3); i sht om ramm (se ramm, sbst.5 3) varmed formsand pressas samman i en gjutform. TeknOrdb. 847 (1940; använd vid terrängarbeten). TNCPubl. 5: 27 (1944; använd vid metallgjutning). —
(1 d η) -RANUNKEL. (†) växten Ranunculus illyricus Lin., ullsmörblomma. Liljeblad Fl. 187 (1792). Därs. 302 (1816). —
-RAS, n. jfr ras, sbst.3 I. Blomberg Uvd. 83 (1917). särsk. metall. till 1 a β, = -fall 1 a. TNCPubl. 5: 27 (1944). —
(1 d η) -RASSELORM~002, äv. ~200. [jfr t. sandrasselotter] zool. ormen Echis carinatus Schn., rasselorm, efa. 4Brehm 10: 190 (1927). —
-REDNING. (numera föga br.) metall. inklädning av smältrum i ugn med sand; anträffat bl. konkret. JernkA 1884, s. 306. —
(1, 1 b) -REGN. regn (se d. o. 2) av sand; särsk. i fråga om nedfall av sandkorn som i öknar sugits upp av virvelvindar o. dyl. l. av vulkansand. (Bladh o.) Hornstedt 89 (1783; i sandöknar). Hartman NaturK 75 (1836; i fråga om vulkansand). —
-REV, n., förr äv. -REVA, r. l. f. (sand- 1613 osv. sande- 1865) jfr rev, sbst.5, o. -bank 1. AOxenstierna 2: 138 (1613). —
-REVEL, förr äv. -RÄVEL l. -REVLA l. -RÄVLA.
1) motsv. revel II 1: långsträckt upphöjning i terrängen, som består av sand l. som har ett ytlager av sand; sandås; numera nästan bl. (mera tillf.) om strandvall l. åsliknande, vid kust (nära vattenlinjen) förekommande sanddyn (jfr 2). Gyllenius Diar. 41 (c. 1660). Nordan Byyn ähr een Sandräfwel eller Sandbacke, uth medh hwilken .. löper een wägh. VDAkt. 1667, nr 276. I Pontorson bestego vi omnibusen, som förde oss över strandens sandrevlar och den nyanlagda körvägen till Mont-S:t-Michel. Lagergren Minn. 9: 316 (1930).
2) motsv. revel II 2; äv. bildl. Apg. 27: 17 (NT 1526). Tu måste fram emellan rikedoms sand-räflar och wällustens fahrliga klippor. Scherping Cober 1: 349 (1734). —
-RIK. rik på sand; särsk. om jord(mån) o. d. AntT XVII. 3: 93 (1904; om lergods). LAHT 1910, s. 469 (om jordar). —
-RING. (numera bl. tillf.)
1) om ring (av metall) avsedd att hindra inträngande av sand i ngt. KrigVAH 1828, s. 150 (i nav till lavetthjul på kanon).
2) tätningsring av sand; jfr -lås. JernkA 1852, s. 294 (för lock till cylinder för glödgning av järntråd). —
1) växt tillhörande släktet Draba Lin.; äv. om släktet. Liljeblad Fl. 236 (1792; om släktet). VetAH 1800, s. 57. Ahlman (1872).
-RISSEL. (i sht i fackspr.) jfr rissel, sbst.2 1 b, o. -såll. Ambrosiani DokumPprsbr. 206 (i handl. fr. 1788). —
(1 d η) -RULLING. zool. fågel tillhörande släktet Charadrius Lin., strandpipare (jfr -lärka 3, -pipare); särsk. i uttr. svartbent sandrulling, Charadrius alexandrinus Lin., svartbent strandpipare. Zetterstedt SvLappm. 2: 105 (1822; från Skåne; om arten Charadrius hiaticula Lin.). 1Brehm 2: 435 (1875: Svartbenta Sandrullingen). TurÅ 1958, s. 234. —
(1 a α) -RUSKA -rus2ka, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [till ruska, v.3 (jfr ruska, sbst.2); jfr socker-ruska] i sht kulturhist. sandströdosa. Bæckström Rörstr. 106 (1930). —
-RYMNING, r. l. f. (-rijmn- 1551 (rättat efter hskr.). -rimn- 1551 (: sandri(m)ningen, sg. best.; rättat efter hskr.)) (numera bl. tillf.) undanskaffande av sand (i syfte att komma åt malm); anträffat bl. konkret, om plats där man grävt undan sand för att komma åt malmfyndighet (jfr rymning, sbst.2 1 a slutet). G1R 22: 255 (1551). —
-RYTTARE. [jfr t. sandreuter, sandreiter] (†) (skämtsam beteckning för) ryttare som fallit l. blivit avkastad av hästen; jfr gräs-, jord-ryttare. Lind (1749; under sand-reuter). Björkman (1889). —
-RÅDANDE, p. adj. (†) om jord(mån): sandig, sandrik. Gadd Landtsk. 3: 64 (1777). Porthan BrCalonius 382 (1797). —
(1 d η) -RÅG.
1) råg (se d. o. 1, 3) som växer l. vuxit på l. lämpar sig för sandjord. PH 6: 3673 (1755). Arrhenius Jordbr. 2: 88 (1860).
(1 d η) -RÅTTA. (numera bl. tillf.) i (öken)sand levande råtta; särsk. om (den i Asien levande) ökenmusen Gerbillus hurrianæ Jerdon. Stuxberg (o. Floderus) 2: 96 (1901). Karlarna kilade som sandråttor upp till sina platser (vid ett kanonbatteri i dynerna). Hedin Front. 570 (1915). särsk. (†) = -mullvad; äv. i uttr. kapsk sandråtta. Hartman Naturk. 172 (1836: Capska Sandrottan). Björkman (1889). —
(1 d η) -RÄKA. [jfr t. sandgarnele] zool. räkan Crangon vulgaris Fabr., räkhäst. SvRike I. 1: 163 (1899). —
-RÄNNA, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) om uttorkad bäckfåra som har sandbotten l. går fram i sandjord. Gosselman SAmer. 1: 249 (1842).
3) (numera föga br.) i anrikningsverk: lutande låda l. ränna vari finkrossat gods transporteras med hjälp av en vattenström. JernkA 1911, s. 702.
-RÖR.
1) rör genom vilket sand passerar; sandfyllt rör. TT 1871, s. 254 (i äldre typ av sandbläster). Lundberg Lok. 106 (1902; från sandbox).
2) grävd gång i sand, ledande till l. från ett djurs lya l. utgörande uppehållsplats för ett djur (jfr rör, sbst.3 6 b); äv.: av djur (marin mask o. d.) förfärdigat rör (se rör, sbst.3 3 l) i vars väggar sand är inlagrad. SvKennelklT 1903, s. 23. 4Brehm 15: 429 (1931).
3) i sht bot. till 1 d η: växten Ammophila arenaria (Lin.) Link., margräs; äv. allmännare, dels sammanfattande, om margräs o. dess hybrider (förr uppfattade ss. utgörande ett släkte), dels (numera bl. tillf.) i uttr. vanligt l. gulaktigt sandrör, margräs, dels (numera bl. tillf.) i uttr. rödaktigt l. mörkt sandrör, hybrid mellan margräs o. bergrör. Linné Fl. nr 102 (1745). Lilja SvFoderv. 26 (1867; sammanfattande). Dens. SkånFl. 58 (1870: Wanligt). Därs. (: Mörkt). Kindberg SvNamn 34 (1905: gulaktigt). Därs. (: rödaktigt).
Ssgr (till -rör 3; i fackspr., i sht bot.): sandrörs-, äv. sandrör-frö, n. Ström Skogsh. 129 (1822).
(1 a γ) -SEJARE l. -SÄJARE. [jfr t. sandseiger] (†) = -ur, sbst.2 Vigæus Horol. C 2 a (1632). Florinus Voc. 5 (1754). —
(1 d η) -SENAP. bot.
1) (växt av) släktet Diplotaxis DC.; numera i sht om växten Diplotaxis tenuifolia (Lin.) DC.; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. rosettbladig sandsenap, växten Diplotaxis muralis (Lin.) DC., mursenap. Hartman Fl. 100 (1849; om släktet). Nyman FanerogFl. 157 (1873; om D. tenuifolia). Krok o. Almquist Fl. 1: 99 (1903: Rosettbladig).
2) (numera föga br.) växten Erucastrum gallicum (Willd.) Schulz, kålsenap; äv. om släktet Erucastrum Presl. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 440, 441 (1901).
Ssg (till -senap 1; numera bl. tillf.): sandsenaps-, äv. sandsenap-släkte(t). om växtsläktet Diplotaxis DC. ArkBot. II. 1: 51 (1904). —
-SIKT-MASKIN. (i fackspr.) maskin för siktning av sand. SkandGjutT 1908, s. 149. —
-SIL, r. l. m.
-SKED. (i sht förr) om järnskopa för påösning av sand, särsk. vällsand; jfr -löffel, -slev. ArkliR 1565, avd. 23. Eneberg Karmarsch 2: 250 (1861). —
-SKIFFER. [jfr t. sandschiefer] (†) = sandstens-skiffer. Dædalus 1950, s. 59 (i handl. fr. 1746). Björkman (1889).
-SKIFTE. (i sht i vissa trakter)
1) åkerskifte med sandig jord; särsk. om åkerskifte i sandig utjord. NJA 1874, s. 127 (om skifte i en utjord kallad ”Sandarna” i Simris' socken i Skåne).
2) (numera föga br.) skiftad sandig utjord. PT 1892, nr 58, s. 1 (från Köpinge socken i Skåne). Till (den salubjudna) egendomen (i Smedstorps socken i Skåne) hör en ägorymd af omkring 567,7 hektar, däraf under hufvudgården brukad åker 349 hektar, fördelade på storskiftet med omkring 276 hektar och på sandskiftet med 73 hektar. Därs. 1907, nr 106 A, s. 1. —
-SKIMMEL. [jfr t. sandschimmel; benämningen syftar på hästens färgteckning] (†) skimmel hos vilken det mörkare inslaget uppträder i form av otaliga, mycket små fläckar på ryggen o. nedåt sidorna. GenMRulla 1687, s. 105, 206. —
-SKORPA. (yt)lager l. beläggning av sand, som har en jämförelsevis hård (kompakt) konsistens, skorpa av sand. Gadd Landtsk. 2: 143 (1775). Lindroth Gruvbrytn. 2: 222 (1955). särsk. (förr) i smältugn: (av stybb täckt bottenlager av) instampad massa bestående av sand o. lera; jfr -stöt, -stötning. Rinman 1: 1020 (1788). —
-SKOVEL.
2) skovel varmed prästen vid jordfästning kastar sand på kistan; äv. om sanden; jfr mull-skovel 2. Nordmann BorgåBarn 153 (1906). —
-SKRIVNING. (förr) skrivning l. skrivövning i sandbänk (se d. o. 3) l. sandlåda (se d. o. 1 c). Svensson BellLanc. 14 (1819). —
-SKRUBBA, v., -ning. (ngt vard. l. med prägel av fackspr.) skura (fartygsdäck o. d.) med sand. Palmqvist Oceaner 117 (1942). —
(1 d η) -SKRÄPPA, r. l. f. (†) växten Rumex conglomeratus Murr., dikesskräppa. Lilja SkånFl. 237 (1870). —
-SKURA, v., -ning. skura med sand; särsk. (i sht om ä. förh.) med avs. på golv o. d.; i sht i p. pf. i mer l. mindre adj. anv. Strindberg Hafsb. 22 (1890; i p. pf.; oeg.). Celander NordJul 1: 56 (1928). —
-SKUTA. (i sht förr) skuta avsedd för l. använd till sandtransport; jfr -båt 1, -kil. -kilare, -pigg, -pråm, -sköjt. Erixon SthmHamnarb. 84 (1949). —
(1 d η) -SKÄDDA, zool. flundran Pleuronectes limanda Lin.; förr äv. om vänsterögd skrubba; jfr -flundra. VetAH 1806, s. 218 (om vänsterögd skrubba). SkandFisk. 152 (1842; från Bohusl.). —
-SKÖL. (numera bl. tillf.) sköl (sprickfyllnad i berg) bestående av sand l. sandartat ämne. VetAH 1743, s. 146. —
-SLAGNING. (i Finl.) om handlingen att påköra sand ss. förbättringsmedel på mark. Grotenfelt JordbrMet. 227 (1899). —
-SLIPAD, p. adj. slipad med l. av sand; särsk. (i sht om sten): utsatt för (eroderande) påverkan l. slipad l. nött av sand som medföljer vind (yrsand o. d.) l. vatten. Nathorst JordH 463 (1890). Sandig ”torv” med rullade och sandslipade flintstenar. HallHist. 180 (1954). —
-SLIPNING. slipning med l. av sand; särsk.
b) om den (eroderande) verkan som yrsand har på naturföremål i dess väg (i sht på stenar o. d.); jfr -slipad. FoFl. 1906, s. 152.
-SLUTNING. (numera bl. tillf.) tillslutning l. tätning av ngt medelst sand; jfr -tätning. TT 1874, s. 218. —
-SLÄTT, r. l. m. slätt med sandjord l. med ett ytlager av sand; sandhed. Linné Sk. V (1751). Den .. flyktiga episoden .. hade försvunnit som en rännil i hvardagslifvets sandslätt. Hedenstierna Svenssons 159 (1903). —
(1 d η) -SMÄRE. (numera föga br.) = -lusern 2. Thedenius FlUplSöderm. 342 (1871). Lyttkens Växtn. 682 (1908). —
(1 d η) -SOPP. [jfr t. sandpilz] bot. svampen Boletus variegatus Schwartz. Romell Lindblad 75 (1901). —
-SORT. art l. slag av sand, särsk. med avs. på kornstorlek. Möller PrincBot. 48 (1755). Af hvarje sandsort, med undantag för de finaste, under 0,01 mm., frampreparerades i ren form 1 à 2 kilogram. LAHT 1903, s. 197. Dædalus 1952, Annons. s. 29 (i pl., om olika slag av gjutsand). —
-SORTERING. (i fackspr.) sortering av sand, särsk. med avs. på kornstorlek; äv. konkret: gm sortering erhållen sand (av viss kornstorlek). LAHT 1903, s. 197 (konkret).
-SPACKEL. (i fackspr.; utom ss. förled i ssgr bl. mera tillf.) sandspackelfärg. Målarmäst. 1955, nr 5, s. 5.
-SPACKELFÄRG~002, äv. ~200. (i fackspr.) (på betongytor o. d. använd) spackelfärg vari sand ingår. TidnByggn. 1955, s. 553. —
-SPRIDARE, r. l. m. apparat l. anordning för spridning av sand (vid sandning). PT 1906, nr 202 A, s. 1 (på lokomotiv). IllSvOrdb. (1955). —
(1 d η) -SPRINGARE, m. l. r. [jfr t. sandspringer] (numera föga br.) zool. (den i Asien o. sydöstra Europa förekommande) springråttan Alactaga jaculus Pall., hästspringråtta; i pl. äv. allmännare, om släktet Alactaga F. Cuv., hästspringråttor. Smitt Ryggradsdj. 70 (1882). Stuxberg (o. Floderus) 1: 505 (1900; i pl., om släktet). Quennerstedt C12 2: 17 (1916). —
-SPRUTA, r. l. f. tekn. maskin varmed sand sprutas till en plats l. över en yta. Ymer 1955, s. 213. —
-STARK. (numera bl. med prägel av fackspr.) sandrik; särsk. om åkerjord. JernkA 1828, 1: 319 (om murbruk). Sonesson BöndB 437 (1955; om åkerjord). —
(1 d η) -STARR.
1) bot. växten Carex arenaria Lin. (vars jordstam förr hade medicinell anv.); i sht förr äv. allmännare: i sand (särsk. på sandstrand) växande starr. Linné Öl. 139 (1745). BotN 1894, s. 138 (allmännare).
(1 d η) -STEKEL. entomol.
1) (†) stekel av släktet Mellinus Latr.; särsk. i uttr. vanlig sandstekel, stekeln Mellinus arvensis Lin., glattstekel. Dahlbom Insekt. 250 (1837).
2) stekel tillhörande ettdera av släktena Ammophila K. l. Psammophila Dahlb.; särsk. dels om stekeln Ammophila sabulosa Lin. (ofta kallad vanlig sandstekel), dels om stekeln Psammophila hirsuta Scop. (ofta kallad ragghårig sandstekel); jfr -vespa 2. Vanliga sandstekeln. 1Brehm III. 2: 67 (1876). Ragghåriga sandstekeln. 4Brehm 13: 192 (1930). Allmänt förekommer, där gräsväxten är gles, sandsteklar av olika arter. BokNat. Liv. 325 (1951).
Ssg (entomol.): sandstekel-släkte(t). särsk. (†) till -stekel 1, om stekelsläktet Mellinus Latr. Dahlbom Insekt. 249 (1837). —
-STEN, se d. o. —
-STOPPARE, r. l. m. (numera bl. tillf.) vall l. pir som hindrar att sand vid sjögång föres in i hamn. SD(L) 1897, nr 498, s. 2. —
-STORM. storm (särsk. ökenstorm) som för med sig yrsand; jfr -ur, sbst.1, -yr, -yra. Beskow Res. 67 (1861). —
-STRAMP? (†) anordning (ränna l. rör) varigenom sand ledes till sågspår vid stensågning? Stenhuggaren (behöver) .. Borstar, Slipstenar, Ämbaren, Sandstrampar, Polerbräden, Stöpslef, Schampluner .. m. m. Stål Byggn. 1: 150 (1834). Anm. Möjl. är Sandstrampar i ovan anförda språkprov tryckfel för Sandstrumpar (med samma bet.); jfr strump. —
-STRAND. med sand betäckt strand; i sht om sådan strand med en jämförelsevis slät, (nästan) vegetationsfri sandyta, använd ss. badstrand. Tiselius Vätter 1: 28 (1723).
-STRYKARE, r. l. m. (förr) tunn bräda l. ribba använd för att utplåna skrift i sandbänk (se d. o. 3). Oldberg Pedag. 65 (1843). —
-STRÖ, v. strö sand på (ngt), beströ (ngt) med sand; särsk.: i tekniskt syfte anbringa ett tunt sandlager (på ngt, t. ex. tegelform o. d., i syfte att underlätta teglets frigöring från formen); äv. med saksubj. betecknande vind o. d.; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: beströdd med sand. Storm, som sandströr ängens källor. Cygnæus 8: 200 (1846). Juhlin-Dannfelt 400 (1886; i p. pf., om tegelform). Den översta (trädgårds-)terrassen är sandströdd. SvTrädgK 1: 33 (1930). —
(1, 1 a α) -STRÖDOSA~020. strödosa för sand; särsk. (om ä. förh.) om strödosa för skrivsand; jfr -ruska. KunstHaandv. 29 (i handl. fr. c. 1765; för skrivsand). TeknOrdb. 847 (1940; för teknisk användning). —
(1 d η) -STUBB. zool. fisken Gobius minutus Gmel.; jfr -smörbult o. sabbik. Malm Fauna 433 (1877; från Bohusl.). —
-STUCK, förr äv. -STOCK. (numera bl. tillf.) gipsbruk (stuck) av gips, kalk o. sand. VetAH 1780, s. 228. —
-STYBB, äv. -STYBBE. i sht skogsv. (vid kolmila l. tjärdal använt) kolavfall från kolbotten l. söndersmulat kol som är uppblandat med sandjord, sandblandad kolstybb; äv. om sandjord använd ss. täckningsmaterial på kolmila. JernkA 1876, s. 375 (om sandjord). Cnattingius 172 (1894; om sandblandad kolstybb). —
-STYGN l. -STYNG. [jfr fr. point de sable; sannol. syftande på stygnens ringa storlek] (†) om kort efterstygn l. fristående stickstygn ingående i broderi; i sht i pl. DamBok 167 (1879; om fristående stickstygn). Langlet Husm. 899 (1884; om efterstygn). Hallstén o. Lilius (1896). —
-STÖTNING. (förr) om instampning i smältugn av en till bottenlager använd massa av (grov) sand o. lera; äv. konkret, = -skorpa slutet. Rinman (1789; konkret). Lindroth Gruvbrytn. 2: 28 (1955). —
-SUGARE, r. l. m. tekn. fartyg (mudderverk) med pumpanordning varmed sand (o. andra lösare jordarter) uppsuges (uppsugas), sugmudderverk; jfr -pump-ångare. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1 d η) -SVALA, r. l. f. (numera föga br.) zool. svalan Riparia riparia Lin., backsvala, strandsvala. Linné Sk. 146 (1751). FoFl. 1912, s. 218. —
-SVAMP.
1) [jfr t. sandschwämme, pl.] zool. om svampdjur tillhörande familjen Spongeliidae, vars arter ha skeletten inkrusterade med sand; särsk. i pl., om denna familj. 4Brehm 15: 654 (1931; i pl., om familjen).
2) (numera föga br.) bot. till 1 d η: svampen Boletus bovinus Fr., örsopp. Genetz FinlMatsv. 16 (1893). —
(1 d η) -SVINGEL. bot.
1) (†) (växt av) släktet Vulpia Gmel.; särsk. i uttr. glatt sandsvingel, växten Vulpia bromoides (Lin.) S. F. Gray, ekorrsvingel. Lilja SkånFl. 64 (1870; om släktet). Glatt Sandswingel. Därs.
(2 b α β') -SVULST [jfr t. sandgeschwulst] (numera mindre br.) med. svulst i hjärnan, särsk. i centrala nervsystemets mjuka hinnor, uppbyggd av en med inlagring av hjärnsand försedd anhopning av sådana celler som förekomma på hjärnhinnornas insida, endoteliom med inlagring av hjärnsand. UpsLäkF 1869—70, s. 212. Wernstedt (1951). —
-SVÄLTA, r. l. f. (i sht i vissa trakter, mera tillf.) (mager) sandhed. Strindberg TrOtr. 4: 140 (1897). —
(1 d η) -SYRA, r. l. f. (föga br.) bot. växten Rumex thyrsiflorus Fingerh., stor ängssyra. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 584 (1901). Lyttkens Växtn. 1146 (1911). —
-SÅLL. redskap l. maskindel för sållning av sand; jfr -harpa, -rissel, -sikt, -sälla. Schultze Ordb. 4012 (c. 1755). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 151 (i stenkross). —
-SÄCK.
1) säck med l. för sand; särsk. om sandfylld säck använd dels till betäckning (i bröstvärn, barrikad o. d.) l. skydd (för byggnad, artilleripjäs o. d.), dels ss. barlast l. stadgegivande belastning. RA I. 2: 329 (1569). Busch Fästn. 104 (1880; i bröstvärn). Olzon Nevinson Vittne 238 (1936; i skyddsbeklädnad i byggnad). Sandsäckar användas på troppchefens order för förankring och skydd (av artilleripjäs). InfRegl. 1945, 1: 111. Edström Mossgrönt 1: 126 (1950; använd ss. barlast i pulka).
2) sport. (i läderremmar l. kedjor l. dyl. fäst, fritt hängande) med sand l. (numera i sht), i utvidgad anv., med en blandning av majs (l. bruna bönor) o. sågspån l. dyl. fylld säck av läder l. smärting l. dyl., som boxare under träning slår på. Swing 1921, nr 12, s. 12.
-lynett. (numera föga br.) bef. halvmånformigt skydd uppbyggt av sandsäckar. Holmberg Artill. 4: 166 (1886; om skydd för kanonservis).
-skottglugg. (numera bl. tillf.) skottglugg i bröstvärn o. d. av sandsäckar. Busch Fästn. 131 (1880).
-SÄTTMASKIN~002, äv. ~200. (numera föga br.) bergv. sättmaskin för anrikning av finkornig malm. JernkA 1884, s. 82. Därs. 1903, s. 328. —
-TAG.
1) (numera bl. tillf.) handlingen att ta l. hämta sand, sandtäkt. I köpet ingick rättighet till sandtag. LfF 1902, s. 189.
2) ställe där sand tages (tagits), sandgrop; äv. om sådant ställe (med inbegrepp av särskilda anordningar för sandtäkten) uppfattat ss. en industriell anläggning l. ett företag l. med särskild tanke på tillgången på sand. Wingård Minn. 5: 115 (1847). Den (till vattenfiltrering) använda sanden .. fås från sandtag å Enskede egor. SD 1892, nr 330, s. 5. Sandtag med 17 arb(etare). Uppl. 1: 331 (1903). (Ägarna) klagade att deras gamla sandtag höll på att taga slut. Lindroth Gruvbrytn. 2: 219 (1955). —
-TEGEL. tegel framställt av sandblandad lera; särsk. motsatt: kalksandtegel l. slaggtegel o. d. JernkA 1865, s. 304. —
(2) -TENN. (†) (engelskt) tenn i form av små (sandliknande) korn, korntenn. BoupptSthm 1670, s. 1099. Därs. 1673, s. 159 b. —
-TERRASS. terrass av sand l. täckt av sand; särsk. (i sht geol.) om sådan terrass vid flod l. i floddal. Hisinger Ant. 3: 5 (1823). —
-TON ~tω2n. färgton som påminner om sandens färg; äv. [jfr t. sandton] (i fackspr.) om (ton l. färgton hos gravyr l. etsning framställd enligt) sandmetoden. GrafUppslB (1951). —
-TORKNING. (i fackspr.)
1) torkning av sand (i sht formsand l. sand använd vid glasframställning).
2) om (metod för) konservering av växter (i sht blommor) gm torkning i sand som försiktigt uppvärmes. 2NF (1916).
-TORKUGN~02, äv. ~20. (i fackspr.) ugn för torkning av sand. SDS 1900, nr 461, s. 4 (vid glashytta). TNCPubl. 5: 27 (1944; vid gjuteri). —
-TORR.
1) täckt av torr sand; vars markyta (till stor del) består l. är täckt av torr sand. Sandtorra stigar. TurÅ 1911, s. 49. Lo-Johansson Stat. 2: 254 (1937; om skog).
2) torr som torr sand; som känns som torr sand; äv. oeg. l. bildl. Sandtorr materialism. Frey 1849, s. 440. Sandtorra gommar. Törnblom Svartb. 215 (1914). —
-TRAKT. (numera bl. mera tillf.) trakt med sandjord l. sandfält. EGLidbeck (1759) i SvMerc. V. 3: 57. —
-TRANSPORTÖR, r. l. m. tekn. AnvProvnFormmaterial II. 2: 1 (1948). —
(1 a β) -TRASIGHET~002, äv. ~200. (i fackspr.) felaktighet i gjutgods, beroende på sandfall (se d. o. 1 a). HbVerkstTekn. 1: 241 (1944). —
(1 d η) -TRAV. bot. växten Cardaminopsis arenosa (Lin.) Hayek; jfr -arabis, -backbränna 1, -krasse 1, -vårel. Krok o. Almquist Fl. 1: 101 (1903).
Ssg (bot.): sandtravs-, äv. sandtrav-släkte(t). om växtsläktet Cardaminopsis Hayek. 2SvUppslB (1953). —
(1 d η) -TROLLA, r. l. f.; best. -an. [senare ssgsleden sannol. till troll (möjl. utgående från en dialektal pl.-form trolla(n) av d. o.), syftande på växternas förmåga att leva i o. binda flygsand] (†) = -havre 2, 3. GbgMag. 1759, s. 287 (från Hall.). —
-TROMB. tromb (över öken) som suger upp o. för med sig sand (i en pelarlik formation). Kruhs Jordkl. 1: 538 (1881). —
-TUNGA.
2) (i vissa trakter) till 1 d η: (grönaktig färgvarietet av) fisken Solea solea Lin., tunga. 2GbgVSH 5: 58 (1822; från Bohusl.). Lilljeborg Fisk. 2: 417 (1888; från Skåne). —
-TVÄTTNING. tekn. om tvättning av sand avsedd för teknisk användning (t. ex. sand för filter för vattenrening). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 154.
Ssgr (tekn.): sandtvättnings-anstalt. (numera mindre br.) anläggning för sandtvättning. BerSthmKommunalförv. 1875, s. 102. TT 1899, Allm. s. 205.
(1 g) -TÅRTA. [jfr t. sandtorte] i sht kondit. (fylld l. ofylld) tårta med botten l. bottnar som lätt smula(r) sig (till en konsistens som påminner om sand). Singstock Bakw. 26 (1815; om fylld tårta). Mellerstedt Kond. 560 (1924; om ofylld tårta).
(1 d η) -TÅTEL. (†)
1) växten Holcus mollis Lin., lentåtel. Retzius FlOec. 300 (1806). Thedenius FlUplSöderm. 46 (1871).
2) = -borst; äv. i uttr. grå sandtåtel, borsttåtel, sandborst. Hartman ExcFl. 14 (1846). KonvLex. (1864). Lilja SkånFl. 78 (1870). —
-TÄCKA. täcka (ngt) med sand; särsk. i fråga om påförande av ett lager av sand ss. jordförbättringsmedel på mossjord; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. De sandtäckta (trädgårds-)gångarna. Lundquist Gontscharow Obl. 259 (1887). MosskT 1889, s. 13.
Ssgr (numera bl. tillf.): sandtäck- l. sandtäcks-kultur. [jfr t. sanddeckkultur] (moss)kultur varvid man begagnar sig av sandtäckning. MosskT 1887, s. 119.
-TÄCKNING. täckning med sand, särsk. i fråga om påförande av sand ss. jordförbättringsmedel på mossjord; äv. konkret, om täckande sandlager. (Vid Karlsborgs fästning har) sandtäckningen å slutvärnshvalfven pålagts. SFS 1889, Bih. nr 4, s. 11. LAHT 1894, s. 100 (i fråga om mosskultur).
Ssg: sandtäcknings-metod. lant. metod att förbättra (moss)jord gm sandtäckning. MosskT 1892, s. 347. —
-TÄKT. tagande l. hämtande av sand; äv. konkret, om ställe där sand tages (tagits), sandtag; i sht förr äv. om rättighet att ta sand på en plats. BB 19: 2 (Lag 1734; om rättighet). TT 1897, Allm. s. 182 (konkret). En numera genom sandtäkt utplånad kulle. Näsström FornDSv. 2: 185 (1948). —
-TÄTNING. (i fackspr.) abstr. o. konkret: tätning som utföres med resp. består av sand. TT 1872, s. 112, 137. —
(1 d η) -TÖRNE. (numera knappast br.) växten Hippophaë rhamnoides Lin., havtorn. Björkman Skogssk. 265 (1868). GbgTrädgFPrisuppg. 1910, s. 5. —
-UR, sbst.1, r. l. m. (†) = -yra. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 21. Ödmann StrSaml. 5: 98 (1792). —
(1 a γ) -UR, sbst.2, n. [jfr t. sanduhr] tidmätare som mäter tiden medelst rinnande sand, i regel konstruerad för mätning av en viss kortare tid (t. ex. en timme, en kvart l. fem minuter); timglas; äv. bildl.; jfr -sejare. Hvad är vår tid? Et sand-ur, som sig i sig sielf förrinner. Lohman Vitt. 412 (c. 1725). VetAH 1758, s. 170 (om logglas). TeknOrdb. 200 (1940; för användning vid äggkokning). Med sanduret i ena handen och boken i den andra steg .. (professorn) upp på katedern. SDS 1955, nr 137, s. 4 (om förh. på 1600-talet). —
-VALL, sbst.1 långsträckt (skyddande) upphöjning av sand, vall av sand; särsk. om långsträckt sanddyn. Linné Gothl. 204 (1745; i pl., om sanddyner). Falsterbohus har kring sin innersta, kvadratiska, stenmursomgärdade kärna omgivits av ett stort system av dubbla sandvallar. Fornv. 1938, s. 33. —
-VALL, sbst.2 (numera mindre br.) gräsbärande, (mager o.) sandig (ängs)mark. CivInstr. 274 (1688); jfr SvLantmät. 2: 441 (1928). Hiärne 2Anl. 296 (1706). —
(1 d η) -VARV, sbst.1, m. l. r. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Scophthalmus rhombus Lin., slätvar. Linné Bref I. 8: 121 (1749; från Bohusl.). Malm Fauna 514 (1877; från Bohusl.). —
-VASKNING. (numera bl. tillf.) vaskning av sand (t. ex. från bäck vid hytta) för utvinning av metall l. malm. Johansson Noraskog 1: 125 (i handl. fr. 1771). —
(1 d η) -VESPA. (†)
1) om (den i tropiska Sydamerika levande) getingen Polistes carnifex Fabr. Reuter LägrDjSjälsl. 2: 44 (1888).
2) [jfr t. sandwespe] om (rovstekel av) släktet Sphex Lin. (i vilket förr inräknades äv. släktena Ammophila K. o. Psammophila Dahlb.); särsk. om stekeln Ammophila sabulosa Lin., sandstekel (se d. o. 2). Thomson Insect. 294 (1862). 1Brehm III. 2: 67 (1876). Lundell (1893). —
(1 d η) -VETE. (numera bl. mera tillf.) vete som växer l. vuxit på l. lämpar sig för sandjord. LAHT 1885, s. 41. —
(1 d η) -VICKER. [jfr t. sandwicke] (numera mindre br.) foderväxten Vicia villosa Roth, luddvicker. MosskT 1891, s. 27. TLandtm. 1900, s. 569. —
(1 d η) -VIDE. [jfr t. sandweide, silvervide, eng. sand-willow, myrvide] i sht bot. om vissa varieteter av växtarten Salix repens Lin. (krypvide); dels om varieteten Salix repens Lin. var. fusca W., myrvide, dels (o. numera bl.) om varieteten Salix repens Lin. var. arenaria Hartm., silvervide (jfr -pil). Retzius FlOec. 637 (1806; om myrvide). Selander LevLandsk. 146 (1955; om silvervide). —
(1 a β) -VIKT. (förr) övervikt som lämnades vid utvägning av tackjärn o. avsågs motsvara den formsand som satt kvar på tackjärnsstyckena; särsk. = -pund. Garney Masmäst. 422 (1791). Cederborgh OT 1: 2 (1810). NoraskogArk. 5: 84 (1904; om sandpund). —
-VIND, r. l. m. (numera bl. mera tillf.) jfr -storm. Ödmann MPark 135 (1800). Atterbom SDikt. 1: 182 (1808, 1837; i bild). —
(1 d η) -VIOL. bot. växten Viola rupestris F. W. Schmidt, backviol. Gosselman BlekFl. 45 (1865). BokNat. Liv. 150 (1951). —
(1 d η) -VITA. bot.
1) växten Berteroa incana DC., äv. kallad täck l. vanlig sandvita; äv. ss. beteckning för släktet Berteroa DC. Retzius FlOec. 43 (1806). Lilja SkånFl. 462 (1870; om släktet). Därs. 463 (: täck). Thedenius FlUplSöderm. 294 (1871: Vanlig).
2) (†) växten Alyssum calycinum Lin., grådådra; äv. ss. beteckning för släktet Alyssum Lin. med inbegrepp av släktet Berteroa DC. (jfr 1); jfr -guld 2. Alyssum jemte Berteroa, Sandhvita. Fries BotUtfl. 3: 205 (1864). NF (1890).
-VÅG; pl. -or.
1) (tillf.) om massa av sand som kastas fram liksom en våg genom luften (vid bombs krevad). Jorden verkade (vid bombardemanget) hav i storm med väldiga brottsjöar — och rätt som det var begravdes de bretagniska bondpojkarna (i skyttegraven) av en sandvåg. Engström Hemsp. 172 (1921).
2) om var o. en av de vågformiga upphöjningar som bildas på en sandbotten i sjö l. hav l. vattendrag av vattnets vågrörelser l. på land av flygsand. Ur dynernas hvita sandvågor reser sig ett berg. Anholm Norm. 244 (1898). TurÅ 1938, s. 257 (i botten av älv). —
(1 d η) -VÅREL. (numera föga br.) bot. = -trav. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 1: 452 (1901). MosskT 1903, s. 437. —
-VÄG. (numera bl. mera tillf.) väg vars övre lager utgöres av l. som är belagd med sand l. som går genom lös sand. KKD 10: 42 (1707). —
-VÄGG. (i sandschakt förekommande l. gm jordras o. d. bildad) vägg av sand; äv. om uppbyggd vall av sand, som har lodräta sidor. ”Mjellgar” kallas (i Dalarna) sandväggar, som uppkomma af jordras. Bremer Dal. 156 (1845). TT 1873, s. 278 (om uppbyggd vall av sand i filtreringsbassäng). —
(1 d η) -VÄPPLING. bot.
2) (på Åland, bygdemålsfärgat) växten Trifolium arvense Lin., harklöver; jfr -klöver 1. ASFFlF XXXX. 4: 31 (1915). —
(1 d η) -VÄXT, r. l. m. växt som växer i sand l. på sandjord l. är karakteristisk för områden med sådan jord (sandfält, sandhedar o. d.); särsk. (i sht bot.) om sådan växt som visar anpassning till sin växtmiljö gm långa krypande underjordiska organ, kort vegetationsperiod, skydd mot för stark transpiration o. d.), psammofyt, psammofil växt; äv.: sandbindande växt. Gadd Landtsk. 2: 413 (1775). Sandväxter kallas i skogsspråket vanligen sådana, som begagnas till att binda och dämpa flygsand. Cnattingius (1877, 1894). 2NF (1916; om psammofyt). —
-YRA, r. l. f. (numera bl. tillf.) sands yrande; sanddrift; med vinden yrande sand. När man nu .. wet .. att från en liten Sandkulle af 8 à 10 alnars fyrkant, sandyran uppkommit, som sedermera widgat sig till den storlek fältet nu eger. NVexjöBl. 1847, nr 11, s. 3. När våra hufvud råkade i jämnhöjd med denna sandyra från dynkammen. Hedin GmAs. 1: 456 (1898). —
-YTA. (övre) yta av (lager l. anhopning o. d. av) sand; yta (särsk. markyta) betäckt med sand; stundom äv.: yta avsedd att beströs med sand. Hagstedt Vexelund. 9 (1821; på sandbord i skolsal). På nätterna kunde man iakttaga .. (fältpiplärkans) förkärlek för att välja sovplatser på nakna sandytor. FoFl. 1945, s. 137. Genom sina underjordiska, snabbväxande skottsystem håller .. (sandrör o. strandråg) sig alltid över sandytan, hur dynen än bygges i höjden. TurÅ 1958, s. 201. —
-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. [jfr t. sandader] (numera bl. tillf.) åderliknande formation l. sträng o. d. av sand, omgiven av annan jordart l. av sand av annat slag. Wikforss 2: 451 (1804). Stoftfina sandådror mellanlagra den annars oskiktade sandbildningen. Fennia III. 8: 7 (1890). MosskT 1891, s. 260. —
-ÅKARE. (förr) person som (i stad) med hästfordon körde o. försålde sand; jfr -körare. Lind (1749; under sand-fuhrmann). SvT 1852, nr 18, s. 3. jfr: Med bönåsar eller, som de ”officielt” kallas, sandåkarne mena stockholmarne dem hvilka ha rättighet att utföra verk-körningar, men ej hemta varor från hamnarna. SD(L) 1896, nr 460, s. 8; jfr bönhas 1 slutet. —
(1 d η) -ÅL. [jfr t. sandaal, eng. sand eel]
1) (numera bl. i vissa trakter) om fisk tillhörande endera av arterna Ammodytes lanceolatus Lesauv. (tobiskung) o. A. tobianus Lin. (blåtobis). Wikforss 2: 451 (1804). Nilsson Fauna 4: 654, 656 (1855). Stuxberg Fisk. 410 (1895).
2) (numera mindre br.) zool. i pl., om den till ordningen äkta benfiskar hörande familjen Ammodytidæ, tobisfiskar. FoFl. 1910, s. 160. 4Brehm 12: 380 (1929). —
-ÅS. ås l. höjdsträckning som (till största delen) består av sand l. har ett ytlager av sand; särsk. dels om rullstensås, dels om strandvall av sand l. sanddyn o. d.; jfr -balk, -rygg. G1R 19: 100 (1548). Denna Sandås, hvilken uti en oval ring löper omkring (Öland). VetAH 1802, s. 185 (om strandvall). Sandåsarna äro .. ännu ett af de många bevisen för att våra nejder fordom varit täckta af en väldig landismassa. De Geer SkGeogrUtv. 16 (1896). Selander LevLandsk. 145 (1955; i pl., om sanddyner). —
(1 d η) -ÄNGSRUTA~020. (numera föga br.) bot. växten Thalictrum minus Lin., kustruta, strandängsruta. Kindberg SvNamn 25 (1905). —
(1 d η) -ÄRT, äv. -ÄRTA. (i fackspr.) pelusk; i sht i pl.; äv. i uttr. tyska sandärter. LAHT 1892, s. 240 (i pl.). Pelusker eller tyska sandärter. VaruhbTulltaxa 1: 49 (1931). —
(1 d η) -ÄRVE. (numera mindre br.) bot. = -arv 1. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 543 (1901). Lyttkens Växtn. 1078 (1911). —
-Ö, r. l. f.
1) ö som (till stor del) är uppbyggd (l. täckes) av sand. Fréville Söderh. 2: 266 (1776). TurÅ 1958, s. 28.
(1 d η) -ÖDLA. zool.
1) [jfr eng. sand-lizard] ödlan Lacerta agilis Lin.; äv. (särsk. i uttr. kaukasisk sandödla) om (den bl. a. i södra Ryssland levande) ödlan Lacerta agilis Lin. var. exigua Eichw. Scheutz NatH 130 (1843). Kaukasiska sandödlan. FoFl. 1912, s. 65.
2) (i vissa trakter) = lin-ål. Cederström Fiskodl. 255 (1857). Cederström RådInsjöfisk. 32 (1900; från Värml.). —
-ÖKEN. öken vars markskikt (huvudsakligen) består av sand; motsatt: berg-, sten- o. grusöken; äv. oeg. l. bildl., särsk. ss. beteckning för ngt ödsligt l. sterilt. Linné Sk. 336 (1751). (Pelikanen) bor merendels uti stora sand-öknar i Africa, där intet watn finnes. Osbeck Resa 292 (1752, 1757). Ju närmare man kommer till Berlin, desto kalare och ödsligare blir den Markiska sandöcknen. Atterbom Minn. 37 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Den latiniserande språklärans sandöken. Wisén i 2SAH 54: 106 (1878). Så förvandlas hjärtat småningom i en sandöken, där intet gott mera kan gro. Tychsen o. Busch EgyptSag. 26 (1912). —
-ÖR.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jordmån l. jordart bestående av en blandning av (morän)grus o. (morän)sand; grov (morän)sand. BOlavi 1 b (1578). (I hällekistgraven) lågo delarne af ett människoskelett kringströdda utan ordning i den här rätt fina sandören. AntT XV. 3: 62 (1906).
2) (†) område täckt av en blandning av morängrus o. moränsand l. grov moränsand. Omöjeligheten tyckes .. ligga i wägen, at .. (Jämtland) kan blifwa så upodlat .., som de södre Provincer, i anseende til .. widlöftige skogstrakter, hwilka til en del bestå af stenröszjor och sandör. Hülphers Norrl. 2: 234 (1775); möjl. till 1. SamlRönLandtbr. 3: 8 (1779).
3) (†) bank (se bank, sbst.1 I 1) av sand (o. grus). Schroderus Comenius 464 (1639). SColumbus Vitt. 115 (c. 1670).
4) (†) ett slags lös sandsten. Wettjesten el. sandör, är den aldralösaste sand sten; är något lösare än slipsten. Linné Stenr. 21 (c. 1747). —
(1 d η) -ÖRT.
1) (numera bl. mera tillf.) ört som växer i sand l. på sandjord o. d.; jfr 2 o. -växt. Wallengren Mann. 6 (1895).
2) [jfr t. sandkraut] (†) (växt tillhörande) släktet Arenaria Lin. (i vilket förr inräknades bl. a. släktena Moehringia Lin. o. Spergularia Presl; jfr c, d). Liljeblad Fl. 151 (1792; om släktet). Svensson Kulturv. 166 (1893; om släktet). särsk.
a) om växten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv; äv. i uttr. timjanbladig sandört. Den timjanbladiga Sandörten. Torén Rebau o. Hochstetter 96 (1851). Post Ogräsv. 47 (1891). jfr: Uddig-Sandört. Liljeblad Fl. 181 (1798); möjl. ssg.
b) i uttr. hårbräddad sandört, växten Arenaria norvegica Gunn., fjällnarv; jfr -narv 1 slutet. Liljeblad Fl. 245 (1816).
c) (†) i uttr. trenervig l. tresenig sandört, = -narv 2. Liljeblad Fl. 244 (1816: 3senig Sandört). Den trenerviga Sandörten. Torén Rebau o. Hochstetter 96 (1851). jfr: 3.ådrig-Sandört. Liljeblad Fl. 152 (1792); möjl. ssg.
d) (†) om (växt tillhörande) släktet Spergularia Presl; särsk. om växten Spergularia rubra (Lin.) Presl (äv. kallad röd l. rödblomstrig sandört), rödnarv. NJournHush. 1800, s. 102. Liljeblad Fl. 245 (1816: Rödblomstrig). Den röda Sandörten. Torén Rebau o. Hochstätter 96 (1851). Sahlén VenersbFl. 80 (1859; om släktet). jfr: Röd-Sandört. Liljeblad Fl. 152 (1792); möjl. ssg. —
-ÖSA, v., -ning. (vard.) vid jordfästning ösa sand på (likkista); äv. med obj. betecknande person. Unnar inte pastorn mej å titta ett slag på min egen köttsliga mor, innan han sandöser henne, då ger ja inte mycke för pastorns relion. Engström Adel 50 (1923). —
-ÖVERSVÄMNING~0020. om sands översvämmande av ett område; äv. konkret, om sandlager som uppkommit gm sådan översvämning. Fries BotUtfl. 3: 167 (1864; konkret). FoFl. 1906, s. 145.
B (†): SANDE-BACKE, se A. —
-BLÄNDE. om zinkblände som i brottet visar mycket små glänsande (om sandkorn påminnande) partiklar. Linné Stenr. 64 (c. 1747). —
-BÄNK, -KORN, -REV, se A.
C (†): SANDS-KORN, se A.
Avledn. (till 1): SANDAKTIG, adj. (numera bl. mera tillf.)
1) om jord, jordmån, terrängområde o. d.: som resp. vars ytlager (mer l. mindre fullständigt) har karaktären av sand; som har ett ytlager som till större l. mindre del utgöres av sand; uppblandad med sand; jfr sandig 1. Man må afftwätta honom (dvs. en viss lerart) medh een starck Ätickio, så at han aff all sandachtigh beblandning til thet reenaste vth waskat warder. Forsius Min. 7 (c. 1613). (De fiskar anses goda, som leva) ther som Sandachtigh båtn är. Palmchron SundhSp. 104 (1642). Södertellie Stad är en liten fläck, liggande uti en däld, emellan twenne högder på en sandachtig och mofull tracht. Linné Öl. 2 (1745). Fischerström 1: 234 (1779; om mylla). Trakter med sandaktig jordmån. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 269 (1857).
2) = sandig 2. Dædalus 1952, s. 105 (c. 1746; om malm). Smöret (i sandtårtsmassan verkar) så att bakverket blir sprödt, lätt söndersmular sig och blir liksom sandaktigt. Grafström Kond. 188 (1892). Tropon är ett gråhvitt, sandaktigt pulver, utan lukt och smak, olösligt i vatten. 2NF 30: 28 (1919). —
SANDIG, adj. (-et 1725 (: Rödsånet)—1727 (: Sånnet). -ig 1541 osv. -og 1555. -ott c. 1635—1637. -ug 1536—1762) [fsv. sandogher; jfr d. sandig, lt. sandich, mht. sandec, sandic (t. sandig)]
1) som (huvudsakligen l. till stor del) består av l. som är uppblandad med sand l. sandjord; som täckes av sand l. sandjord; sandblandad; sand-. Helsingius Cc 8 b (1587). Hwad som nu Jorden i så måtto fattas, om hon är förmyckit Sandigh, eller förmyckit Leerigh, så måste hon medh tillredd Giödsell alt hielpas och förbättras. Månsson Trääg. 2 (1643). Den delen af Landet, som ligger utmed Havet är slät och sandig, samt bevuxen med Tall och andra kådagtiga Trän. Djurberg GeogrUngd. 443 (1781). Dina spår i den vilda sandiga öknen äro långt behagligare för mig, än de vackraste alléer på min Fars Landtgårdar. Levin Schiller Cab. 97 (1800). Innerst (i rullstensåsen) aflagrades så att säga ett centrum af stora rullstenar och groft grus samt längre utåt allt finare och mera sandigt material. Sthm 1: 15 (1897). Selander LevLandsk. Pl. 15 (1955; om postglaciala avlagringar). jfr fin-, röd-sandig. särsk.
a) om väg: vars övre lager utgöres av sand; belagd med sand; företrädesvis med särskild tanke på en sådan väg ss. dålig l. svårframkomlig. En mundstijff quinna är enom stillom manne såsom en sandug wegh vp åt för enom gamlom manne. Syr. 25: 27 (öv. 1536). Från Wrestorp i Wiby skedde resan til Bodarne: vägen var sandig, at det stod hästen nästan midt på benen. Kalm VgBah. 13 (1746). HågkLivsintr. 17: 180 (1936).
b) (numera bl. tillf.) om trädgårdsgång: belagd med sand, sandad, sand-. Under lönnarna på sandig gång / Vid muntra samtal redan sig församlar / En jägarskara. Sätherberg Blom. 2: 37 (1844). Björkman (1889).
c) (numera bl. tillf.) om vindil: som medför (yr)sand. Redan kom en och annan sandig vindil tjutande öfver den trakt af öknen, der vi befunno oss. Beskow Res. 136 (1861).
d) mer l. mindre bildl., om grund(val) för ngt: lös, otillförlitlig; särsk. i uttr. på sandig grund l. botten o. d., på lösan sand (se d. o. 1 d β); numera bl. (tillf.) med nära anslutning till huvudmomentet, i mer l. mindre utförd bild. Then fordelen .. at .. (Kristus) icke haffuer satt sijn bygning (dvs. kyrkan) på någhon löös, sumpogh eller sandogh botn, vthan på fasta helleberghet. LPetri 3Post. 88 b (1555). Sådane sandige Grunder och okrafftige Skääl (som att Petrus med tillnamnet Cefas skulle vara kyrkans överhuvud på grund av sitt tillnamn) stöder sigh the Romerske Påfwars Tyranniske Wälde widh öfwer alle andre Församlingar. Schroderus Os. 2: 73 (1635). Följande påminnelser (blevo mig) genom bref tilsände, hwilka jag icke annorlunda än wälmenande, och såsom til det allmänna bästa syftande uptaga kunde, ehuru sandig grundwalen, hwaruppå de ståndande äro, wara må. Nordencrantz Arc. 66 (1730). All then lust, som här för ögon spelar, / Är wäxt på sandig grund, och fasthet henne felar. Kolmodin QvSp. 1: 683 (1732).
2) som (i ett l. annat avseende) liknar sand l. har en med sand överensstämmande konsistens l. struktur l. känns ss. sand; sandliknande, sandartad. (Täljstenen) är sandigh och knullrot. Schroderus Comenius 86 (1639). Engelsk Rödmull .. kännes sträf, tung och sandig imellan fingrarna. Rinman JärnH 679 (1782). Rent mjölksocker är vitt till färgen och kännes sandigt. Bolin VFöda 65 (1933). särsk. om mesost: (grov)kornig l. grynig; jfr sand-ost. Grotenfelt Mejerih. 222 (1881). Langlet Husm. 793 (1884).
3) (†) om husdjur (särsk. svin): som har inströdda hår av annan färg än hårbeklädnaden i övrigt. 1 rätt stoor Sånnet galt. HdlÅgerupArk. 1727. Swin. 1 st Sandig Sugga 1 st hwit sandig dito. ÅgerupArk. Bouppt. 1757. jfr röd-, vit-sandig.
Avledn. (till sandig 1, 2): sandighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sandig; särsk. till 1. Serenius Z 4 b (1757).
Spoiler title
Spoiler content