publicerad: 1939
LAND lan4d, vard. äv. lan4, n.; best. -et, i oblik form äv. (företrädesvis efter prep., numera bl. starkt arkaiserande) landena (Bar. 5: 7 (Bib. 1541), SDS 1925, nr 151, s. 10); gen. landets, äv. (numera bl. arkaiserande) landsens (1Mos. 34: 1 (Bib. 1541), Moberg Rosell 373 (1932)); pl. = (G1R 1: 29 (1521) osv.) l. (utom tillf. numera bl. i bet. 2, 3 o. 6 b, men där, utom i vitter stil, vanl.) länder län4der (IErici Colerus 1: 102 (c. 1645) osv.) ((†) länner Messenius Sign. 3 (1612)); pl. best. landen (Mat. 3: 5 (NT 1526) osv.), vard. (utom i södra Sv.) äv. landena (Sehlstedt 1: 232 (1858, 1861) osv.), resp. länderna (HSH 31: 264 (1667) osv.) ((†) ländren Börk Darius 714 (1688), Swedenborg RebNat. 3: 306 (1718)).
Ordformer
(lan(n)d(h) 1521 osv. lan(n) 1612 (i bet. 3)— 1920 (i bet. 9). lan(d)t(h) 1523—1639. — i ssgr: lan(d)t- 1525 osv. lan(d)ts- (-tz-, -tzs-) 1524—1746. — Anm. 1:o I sg. obest. förekommer stundom i äldre nysv. tid o. ännu ngn gg arkaiserande den gamla dativformen lande, fsv. lande, företrädesvis efter prep., t. ex. Apg. 13: 19 (NT 1526), Ps. 1819, 500: 7, Janson Abr. 69 (1901). — 2:o I pl. obest. förekommer stundom i äldre nysv. tid den gamla dativformen landom, fsv. landom, företrädesvis efter prep., t. ex. 1Mos. 10: 20 (Bib. 1541), Nyblom Bild. 108 (1864))
Etymologi
[fsv. land; jfr d., nor., isl., got., holl., t. o. eng. land; rotbesläktat med LINDA, trädesåker, fslav. lędina, hed, ouppodlat område, forniriska land, lann, öppen plats, inhägnat område, möjl. äv. med LUND; för övr. av ovisst urspr. — Jfr ELÄND, ELÄNDE, INLÄNDSK, LANDA, LANDERI, LANDSKAP, LANDTIS, LANDTLIG, LÄNDA, UTLÄNDSK]
1) område av den fasta (icke av vatten täckta) delen av jordytan (med inbegrepp av insjöar, vattendrag o. d. som förekomma inom området), stycke mark, fält; landområde; landsträcka; stundom svårt att skilja från 2 (a); utom i a samt ss. senare led i ssgr numera bl. i sg., med koll. bet. Ett stycke land. Thet rwmmet som tu ståår vppå är it heligt land. Apg. 7: 33 (NT 1526; Bib. 1917: helig mark). (Herren sade till Abraham:) Alt thetta landet som tu seer, wil iagh giffua tigh. 1Mos. 13: 15 (Bib. 1541). Att the .. hugge svedior, ryme landet up (osv.). RA I. 1: 496 (1546). Laghsagurne äro store och wijdh begrepne land. Gustaf II Adolf 10 (c. 1620). (Kärren o. torvmossarna i Skåne voro förr) sjöar och floder, mellan hvilka landet var betäckt med täta löfskogar och barrskogar. Nilsson Ur. I. 6: 17 (1843). — jfr ÖDE-LAND. — särsk.
a) om landområde betraktat ss. föremål för ekonomiskt utnyttjande l. äganderätt; numera företrädesvis dels i sg., med koll. bet., dels ss. senare led i ssg l. elliptiskt för dylik. Högström Lapm. 242 (1747). Lapparne vistas .. (i Ume lappmark) altid inom sina afskilda land i skogsbygden, utan at flytta om sommaren up i fiällen. Gadd Landtsk. 1: 211 (1773). (Svenska) fångar .., som ville .. etablera sig (i Taurien), skulle gratis få land och förskått til husbyggnad. HT 1916, s. 126 (1790). — jfr AVRADS-, AVRÖJNINGS-, FÄBOD-, FÄLLE-, FÄLLNINGS-, KAS-, KASKE-, RENBETES-, SKATTE-, SVEDJE-LAND m. fl. — särsk.
α) odlat (l. för odling avsett) stycke jord, åker, teg; trädgårdsland; i fråga om ä. förh. särsk. (landt.) om de åkerstycken vari en åker delades gm öppna avledningsdiken (”landdiken”); i fråga om nutida förh. nästan bl. om trädgårdsland l. mindre åker, i sht ss. senare led i ssg l. elliptiskt för dylik. Jak. 5: 4 (NT 1526; Bib. 1917: åkrar). I sex åår skalt tu såå titt land, och insamla tess frucht. 2Mos. 23: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: jord). Ther man .. Kåhl-Plantor sätter, moste thet wara uthi ett fett Land, nedrigt och ey sumpachtigt. Risingh LandB 54 (1671). I Skåne var för 100 år tillbaka vinrankans spaliering på fritt land mycket allmänn. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 257 (1857). I trädgården, där alla landen .. lågo leende gröna med nyuppskjutna plantor af alla slag. Öman Ungd. 125 (1889). Fordom var åkern oftast genom öppna, så kallade landdiken afdelad i smala ”land” eller tegar. LB 1: 159 (1899). Ett par sandiga land, som hade burit potatis. 3SAH 26: 32 (1914). — jfr BETES-, BLOMSTER-, BÖN-, DIKES-, FRI-, GRÖNSAKS-, JORDGUBBS-, KORN-, KRYDD-, KÅL-, LIN-, POTATIS-, ROTFRUKTS-, ROV-, RÅG-, SÄDES-, TOBAKS-, TRÄDGÅRDS-, ÅKER-LAND m. fl. — särsk. (†) i uttr. lägga i land l. till lands, indela en åker i ”land” o. göra den färdig för sådd l. dyl. Broman Glys. 3: 55 (c. 1730). PT 1791, nr 10, s. 3.
β) område betraktat ss. ngns egendom, besittning, domän; jordagods; ägolott; i sht i fråga om domäner tillhörande en stat l. furstliga personer; företrädesvis i sg., med koll. bet.; stundom svårt att skilja från 2 b, 3, 7. (Ruben säger:) (Josef) wil oss anamma vnder sin handh, / Och giffua oss itt ganska got Landh. Gevaliensis Jos. 47 (1601). När man skär Torf på annars Land, och kastar på sin Åker (osv.). Verelius 97 (1681). Bör eij .. något hus .. innehafva större Land än det nödvändigt behöfver, til at underhålla antalet af de Personer, hvar utaf det består. Ehrenadler Tel. 506 (1723). Regeln, att Konungen ej finge minska Kronans slott, land, och gods med deras årliga ränta. Nordström Samh. 1: 69 (1839). Den danska kronans land. Snoilsky 2: 25 (1881); jfr 3. — jfr ARV-, BY-, UNDERHÅLLS-LAND. — särsk.
α') (numera bl. arkaiserande) i uttr. land och län; svårt att skilja från 2 b. RA I. 1: 479 (1546). The landh och lähn, som .. wår nådige käre fru moder till liifgeding förordnade äre. Schück VittA 2: 154 (i handl. fr. 1612). Thett vore dårachtigh att sigh alliera medh een, som haffver mist landh och län. RP 7: 307 (1638). BL 4: 93 (1838).
β') [efter eng. no man's land] i uttr. ingen mans land, landområde som icke tagits i bruk l. besittning av ngn l. som icke tillhör ngn stat, ingenmansland; ofta bildl. 2NF 37: 775 (1925). Utmarkerna (på Romeleåsen) betraktades (förr) på sätt och vis som ingen mans land. SvGeogrÅb. 1930, s. 59.
γ) (i vitter stil) bildl., stundom med anslutning till 3, i uttr. obekant l. outforskat l. oupptäckt land, om område för vetande l. forskning o. d.; vinna nytt land (åt ngt), gm nya upptäckter o. d. utvidga området l. ramen (för vetande l. forskning o. d.), göra nya landvinningar. Tyska Litteraturen räknades länge af .. (fransmännen) til de obekanta Länderna. Lanærus Försök 73 (1788). De lycklige dödlige, hvilkas forskning vinner nytt land åt det mänskliga vetandet. Paulson Minnestal 33 (1895, 1899). Vilket outforskat land vår stormaktstids lärdomshistoria alltjämt är. UpplFmT 44: Bil. 259 (1930).
b) om landområde av viss storlek; ss. senare led i ssgr som beteckna ytmått; i ssgrna BAND-, DAGSPLÖJE-, FEMÖRES-, FJÄRDINGS-, GOLV-, HAKE-, KANN-, KAPP-, KARP-, KAVEL-, KIST-, LASS-, MARK-, PÄNNINGS-, SKÄLS-, SKÄPP-, SNES-, SPANN-, TUNN-, TVÅSTYVERS-, ÖRES-, ÖRTUG-LAND.
c) om landområde betraktat med hänsyn till dess allmänna naturförhållanden, växtlighet, markens beskaffenhet o. d., övergående dels i bet.: terräng, dels i bet.: landskap (se d. o. 5); numera företrädesvis ss. senare led i ssgr; ofta svårt att skilja från 2 a; jfr 3 i. (Israels barn intogo) alt släta landet hijnsidhon Iordan öster vth. 5Mos. 4: 49 (Bib. 1541). Lågt och sänkt (dvs. sankt) land. Juslenius 6 (1745). KrigsmSH 1798, s. 26. I et couperadt land. KrigVAH 1822, s. 75. Broderskapet mellan människan och landet och djurvärlden och växtligheten framträder öfverallt och kraftigt (i den klassiska litteraturen). (Cavallin o.) Lysander 370 (1877). Sveriges land och folk. (1901; boktitel). — jfr ALLUVIAL-, ALP-, BÄRG-, DAL-, DELTA-, DJUP-, FJÄLL-, FLACK-, FLOD-, HED-, HORST-, HÖG-, KARST-, LÅG-, MARSK-, MYR-, PLATT-, SKOGS-, SLÄTT-, STÄPP-, SUMP-, TRÄSK-LAND m. fl.
d) (†) övergående i bet.: grund, markyta, (slät) mark; slätt, öppet land. Gudh wil all högh bergh förnedhra, och the longa strander och dalar vpfylla jempt medh landena. Bar. 5: 7 (Bib. 1541). Då slepte han landet och fhoor gropen nedföre. VRP 1651, s. 621.
e) (†) övergående i bet.: jord, jordmån. Theras closter äre ther vpbygdt som besta land och leghe är. OPetri Clost. D 1 b (1528). Schultze Ordb. 2622 (c. 1755).
2) om geografiskt samhörigt område som utgör en del av ett land (i bet. 3), landsdel; stundom närmande sig 4: landsbygdsområde l. -distrikt; äv. oeg., om befolkningen; jfr 3.
a) (numera knappast br.) om dylikt område (utan markerade gränser) betraktat ss. en enhet med hänsyn till allmänna naturförhållanden, befolkning o. d.: trakt, nejd, bygd; ofta svårt att skilja från b; jfr 1 (c). Thå gick Hierusalems stadh vth till honom, .. och all landen som liggia vth medh Iordans floodh, och låto döpa sigh aff honom. Mat. 3: 5 (NT 1526; Bib. 1917: hela trakten). (Prinsen av Siebenbürgen) Ville och låta förhärja landen omkring Wien. RP 7: 107 (1637). Vthi somblige Länder här i Swerige är Åkeren aff Naturen så feet, at (osv.). IErici Colerus 1: 102 (c. 1645).
b) om dylikt, bestämt avgränsat område betraktat ss. en enhet med hänsyn till politiska l. administrativa (l. historiska) förhållanden o. d.: provins, landskap, län; distrikt; utom i ssgr numera bl. arkaiserande, företrädesvis i fråga om ä. förh.; jfr a, ävensom 1 a β (α'). (I strid mot sin konungaförsäkran) haffwer .. (konung Kristiern) alle land oc slooth antwardat wtlenskom oc inghom indlenskom. G1R 1: 29 (1521). J all tijns Rikes land. Est. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: hövdingdömen). Altså är .. intet land i Sverige at förlikna emot Skåne. Linné Sk. XIII (1751). Åtager sig landet Vesterbottn at (osv.). PH 8: 298 (1766). Flodström SvFolk 566 (1918). — jfr FOLK-LAND. — särsk.
α) (†) i uttr. där på landet, i det landskapet l. dyl. Sådant mynt som ther på landet (dvs. på Gotland) var gilt och gengse. LPetri Kr. 90 (1559); jfr 5.
β) (numera knappast br.) i uttr. städer och land o. d., städer o. provinser l. landsbygdsdistrikt; stundom med anslutning till 4 (jfr 4 a). 4Mos. 32: 33 (Bib. 1541). (Danskarna) satte the Swenske tå til pandt, / Wardberg, Baghus med Städer oc land. Svart Gensw. H 5 a (1558); jfr 4. (Min plikt är att bl. a.) hålla Landen och Städerne medh dess Jnbyggiare E:s Kongl. M:t trovnderdånligast tillhanda. HSH 31: 256 (1667). Låtandes .. (påbudet) almänneligen kungiöras uthi the Land, Städer och Härader, som sig til Siökanten sträckia. Schmedeman Just. 1492 (1697). Dalin Arg. 1: 53 (1733, 1754).
3) del av den fasta jordytan som utgör området för en stat (med inbegrepp av insjöar, vattendrag o. d. som förekomma inom området), rike; företrädesvis om dylikt område som tillika utgör en geografisk enhet, motsatt: storstat sammansatt av geografiskt skilda, mer l. mindre självständiga stater, imperium; ofta med inbegrepp av områdets befolkning, bebyggelse, statliga institutioner o. d.; ofta, i sht i sg. best. l. i uttr. vårt land, liktydigt med: Sverge; i ä. tid stundom utan klar avgränsning från 2. Sverges land. De nordiska länderna. Det heliga l. förlovade landet (i religiöst spr.), Palestina. Det stora landet i väster, dvs. Amerikas förenta stater. Erövra, styra ett land. Föra krig mot ett fientligt land. Älska sitt land. Skaffa fred i landet. Flytta från land till land. Fördriva ngn, rymma, fly (osv.) ur l. från landet, förr äv. av land(et), förr äv. fly osv. landet. Förvisa ngn ur landet, förr äv. förvisa ngn landet. Bo i landet. Här i landet, äv. (arkaiserande, föga br.) här till lands. Fara o. d. omkring i landet, förr äv. om land. Sprida sig över l. (om)kring hela landet, i högre stil äv. hela landet (om)kring. Tala landets språk. RA I. 1: 17 (1524). J Egyptj lande. 2Mos. 23: 9 (Bib. 1541). (Riket Edom) skal toomt bliffua, så at thes Herrar skola heta Herrar vthan land. Jes. 34: 12 (Därs.). Wahror och tyg, som här i landet icke finnas eller tilwerckas. Swedberg Schibb. 215 (1716). Israëls Barn fördes .., af Josua, in uti sina Fäders land, Kanaan. Lindblom Cat. 3 (1811). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord. VSvFolksång. 2 (1845). Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Runeberg 2: 3 (1846). Dö för ära, land och kung. Dens. 5: 5 (1857). Läskunnigheten är allmänt utbredd i vårt land. Schück o. Lundahl Lb. 1: 29 (1901). Ett självförsörjande land. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 6. (Fabrikören betraktade) sig själv som en ny Engelbrekt, värnande om landsens trygghet. Hellström Malmros 43 (1931). — jfr BI-, BRODER-, DESTINATIONS-, DOTTER-, EXPORT-, FIENDE-, FOSTER-, FÄDERNES-, FÖREGÅNGS-, GENOMFARTS-, GRANN-, HEDNA-, HEM-, IMPORT-, IN-, INDUSTRI-, JORDBRUKS-, KOLONIAL-, KULTUR-, MODER-, TURIST-, URSPRUNGS-, UT-, ÅKERBRUKS-LAND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Land skall med lag byggas, se BYGGA 4 anm. Boande män är Landzens vppehelle. SvOrds. A 4 a (1604). Man skal så leffua som j landet är tijdher. Därs. B 6 a. Hvart land har sin sed. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d.; jfr mnt. lant to Sassen, Sachsen, o. dyl.] (†) i sg. obest., ss. apposition till ett åtföljande namn på ett land; äv. sammanskrivet med namnet. Vthi Landsaxen. BOlavi 100 a (1578). Han war hemma ij lant Holsten. SkrGbgJub. 6: 82 (1587). Landt Mechelburgh. RP 7: 512 (1639).
c) (i vitter stil) i uttr. (i, från, till, ur) fjärran, främmande land o. d. En man .. foor bort j fremmande land j longan tijdh. Luk. 20: 9 (NT 1526). Mins folcks dotter skal ropa jfrå fierran land. Jer. 8: 19 (Bib. 1541). Een vng .. studiosus, som nu .. vtur främmande land ähr heemkommen. Schück VittA 1: 170 (i handl. fr. 1657). Den, hvilken i främmande länder användt sin tid och sin möda. HH XXV. 1: 131 (1809). Rydberg Sing. 3 (1857, 1865).
d) (†) i uttr. innan l. inom lands, inomlands, utan l. utom lands, utomlands. Gustaf II Adolf 186 (1617: innan landz). RARP 1: 194 (1632: så innan som vthan Landz). En god Granne til hands, är bättre än en Broder vtom Lands. Scherping Cober 2: 203 (1737). Inom lands. Sahlstedt (1773). Bellman Gell. 118 (1793). — jfr IN-, INNAN-, UTOM-LANDS.
e) (i sht i vitter stil) i den tautologiska förb. land och rike o. d. Färdas kring land och rike. RA I. 1: 338 (1544). Jag .. / .. svor att eröfra mig rike och land / Uppå hafvet. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Förräderi mot land och rike. Nordström Samh. 2: 318 (1840). (Gumman) ströfvade land och rike omkring med sina getter. VL 1892, nr 272, s. 2.
f) (i vitter stil) ss. genitivattribut (med formen landets, arkaiserande äv. landsens) i vissa stående uttr., ss landets (landsens) fader l. moder, hederstitel för landets konung resp. drottning, stundom annan betydande person; landets (landsens) herrar, de styrande i landet; landets (landsens) barn l. söner l. döttrar o. d., om de i landet boende l. från landet härstammande; landets (landsens) frukt, frukt, gröda o. d. som vuxit i landet; landets (landsens) sed l. skick o. d., i landet rådande sedvänja; i samtliga förb. stundom oeg. l. bildl., ofta med anslutning till 2. (Hon) gick vth til at besee (dvs. besöka) thes landzens döttrar. 1Mos. 34: 1 (Bib. 1541). (Farao lät utropa framför Josefs vagn:) Thenne är landzens fadher. Därs. 41: 43. Vij glädies alle .., at landzens fader ähr med helsan igen hemkommin. OxBr. 12: 178 (1616; om G. II A.). Landzens seeder, är Landzens heeder. Grubb 446 (1665). Gud hafwer .. ryckt landsens goda moder .. then makalösa Gudfruchtiga Drottning Vlrica bortt ifrå osz. Swedberg SabbRo 709 (1697, 1710). Landsens ungdom. Dalin Arg. 1: 27 (1733, 1754). De utskickade från Israels barn .. kommo tillbaka med landsens frukt. Wallin 2Pred. 2: 121 (1817). Där han satt i sin långa mörka rock, skuren efter landsens sed. Ahrenberg Hem. 97 (1887). Landsens barn. Grebst Korea 98 (1912). jfr (†): (Eftersom) han är landzens infödd. BraheBrevväxl. II. 1: 81 (1657).
g) (arkaiserande) i vissa stående uttr. med bibliskt urspr. (jfr f); äv. bildl. l. oeg. Itt gott och wijdt land som flytandes är medh miölk och hannogh. 2Mos. 3: 8 (Bib. 1541; öv. 1775: ett land, som flyter af mjölk och honing). The stilla j landena. Psalt. 35: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: de stilla i landet). Offuer them som boo j mörko lande skijn thet klarligha. Jes. 9: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: dödsskuggans land). Alla famla vi kring i mörko lande. Janson Abr. 69 (1901). Den aktningsfulla välvilja som gärna tillfaller de stilla i landena. SDS 1925, nr 151, s. 10.
h) (i sht vard.) i sådana uttr. som upp i l. uppe i l. uppåt l. uppifrån landet, stundom land, i resp. till l. från de nordligare (norra) delarna av landet, resp. ned l. nere i l. nedåt l. nerifrån landet, stundom land. När som te kunne ingen bärgning få (i Norrl.) .., så löpa te her nid i landet oc tiena for tryskiare. RA I. 1: 484 (1546). Pesten (har) icke stoort i Vestergöthland eller Småland grasserat, uthan här mäst oppe i landet. OxBr. 1: 236 (1624). (Fadern säger till Rhyzelius, som skall resa till universitetet i Uppsala:) Achta tig vppe i landet för qvinfolk och ondt sällskap. Rhyzelius Ant. 20 (c. 1750). En .. bal, till hvilken .. bekanta från hela provinsen (dvs. Skåne) voro bjudna, jämte min släkt uppifrån landet. De Geer Minn. 1: 129 (1892).
i) om dylikt område, väsentligen betraktat ss. en geografisk enhet (med hänsyn till allmänna naturförhållanden, klimat, läge o. d.); stundom övergående i bet.: region; jfr 1 c. Til the södra lender kom .. Christi evangelium och lära med största macht. Swedberg Schibb. b 3 b (1716). De varma länderna. Palmblad LbGeogr. 23 (1835). — jfr EKVATORIAL-, HET-, IS-, MIDDAGS-, MORGON-, POLAR-, TROPIK-, VÄSTER-, ÖSTER-LAND m. fl. — särsk. i sg., sammanfattande, om en grupp av länder; i ssgrna VÄSTER- o. ÖSTER-LAND.
j) (i sht i vitter stil) oeg., om ett lands befolkning. I fråga om neutralitetens bevarande är hela landet enigt. Och hela landet kom j skoghen. 1Sam. 14: 25 (Bib. 1541). Thärföre kallades hela landet tillsamman till ting. Verelius Herv. 124 (1672).
k) (i vitter stil) bildl. (jfr g); särsk. ss. beteckning för ett värkligt l. blott tänkt område: rike, fält, värld. Han är bortryckt vthaff the leffuandes land. Jes. 53: 8 (Bib. 1541). Poesiens land. Geijer I. 5: 5 (1810). Drömmarnes dimhöljda land. Bremer Nina 53 (1835). Ströftåg i naturens land. Böttiger 2: 191 (1851, 1857). Och alla bäckar larma / I kvinnosjälens land. Fröding Stänk 72 (1896). Pojken hade varit inne i glädjens land. Lagerlöf Holg. 2: 201 (1907). — jfr ANDE-, DIKT-, DRÖM-, FABEL-, FE-, FRÖJDE-, HIMMELS-, LYCKO-, SAGO-LAND m. fl. — särsk. i uttr. som beteckna platsen för de dödas tillvaro; dels i fråga om kristen föreställning, särsk. om himmelen, ”paradiset”, dels, särsk. i uttr. skuggornas land, i fråga om icke kristen föreställning, om underjorden, Hel l. Hades. De sälla Landen. Frese VerldslD 174 (1726). Till härlighetens land igen / Jag ser dig, Jesu! fara. Ps. 1819, 113: 1. Evighetens land. Därs. 408: 3. Med en suck försjunka de båda (dvs. solen o. det goda) / neder till skuggornas land, till Hel. Tegnér (WB) 5: 22 (1825). Hvem skulle bättre hitta vägen i skuggornas land än Virgilius, som beskrifvit det så noga? 2SAH 50: 238 (1874). Så gick han hän till det andra landet. Melin Dikt. 1: 10 (1875, 1888). Det land, hvarifrån man icke återvänder. Rydberg Vap. 128 (1891).
4) ss. sammanfattande beteckning för de delar av ett land (i bet. 3) l. en landsdel som icke ha stadsmässig bebyggelse: landsbygd; motsatt: stad; ofta, i sht ss. förled i ssgr, med tanke på landsbygdens mera primitiva förhållanden l. dess viktigaste näringsgren, jordbruket; stundom om hela den del av ett land (i bet. 3) som ligger utanför huvudstaden: landsort(en); (se LANDSORT 3); utom i a, b bl. i sg. best., vanl. i förb. med prep.; jfr 2. Leva, bo, vistas på landet. Resa, gå ut på, äv. ut till landet. Taga en promenad utåt landet. Resa in till staden från landet. Vara född på landet. Komma, vara från landet. En flicka från landet. At man icke haffuer samma lagh j köpstäderna her j Suerige som på landet. OPetri 4: 316 (c. 1540). Det mig .. kränker / At sådan nyttig Man för Stokholm, Sinnet lenker / Til Lande, ok wil der uti en liten Stad / Förakta Hufud-Staen. Lucidor (SVS) 140 (1671). Landets nöjen. Gyllenborg Skald. 20 (1798). En stilla sommarqväll på landet. Tegnér (WB) 8: 7 (1836). Fru Holmelin söker sig om efter en piga ifrån landet. Almqvist Lad. 3 (1840). Rådman Björck .. (hade) velat, att de mindre städerna skulle välja gemensamt med landet. De Geer Minn. 2: 50 (1892). Ägg från landet. Wägner Norrt. 19 (1908). — jfr BOND-LAND(ET). — särsk.
a) (i sht i vitter stil) i sg. obest., i förb. med stad, särsk. i uttr. land och stad o. d.; jfr 2 b β. Wedh Rätt och Laag, trijffz Landh och Stadh. Grubb 848 (1665). Herre min Gud, hvad den månen lyser, / Se, hvilken glans ut öfver land och stad! Wennerberg 2: 14 (1848, 1882). Folket på land och i stad. Vising Dante 126 (1896).
b) (†) i uttr. på l. i land l. å land(en) l. (ut)i landet, på landet; utav landet, från landet l. landsbygden. Waara fogdar och embetzmen j køpstæder ock paa landt. G1R 1: 226 (1524). Monghe gingo vthaff landit vp til Hierusalem för påskana, ath göra theras reening. Joh. 11: 55 (NT 1526; Bib. 1917: från landsbygden). Saken .. ransakas .. å Häredz eller Laghmans Ting å Land, eller å Rådhstugun i Städerne. RättegOrdin. 10/2 1614, s. B 3 a. Twenne (studenter), som .. om Sommaren resa omkring att å Landen sambla Documenta Antiquitatum. Schück VittA 1: 156 (i handl. fr. 1647); jfr 2. Itt förnämligit pastorat wthi landet. BraheBrevväxl. II. 1: 121 (1658).
c) (†) i uttr. lägga under landet, lägga under landsrätt. (Konungen hade) lagt Orten (dvs. Avesta) under Landet igen. HC11H 12: 114 (1697).
5) [jfr 2, 6 b] (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, i sht i Finl.) (större) ö, skärgårdsö, holme; halvö. (Två personer) som voro vedher drêfne in på et Land mit på Bottn. Bureus Suml. 62 (c. 1600; rättat efter hskr.). Åland, som är et vackert och af vatten genombrutit land. HA 9: 63 (1759); jfr 2. Pargas socken (hör) till en af de vackraste trakterna i vår sydvestra skärgård. Landen äro der högre, sunden smalare. Strömborg Runebg 2: 95 (1881). Mellan de två största landen har en ordnande försyn öppnat ett brett glopp. Mörne Strandb. 1: 9 (1915).
6) om den fasta delen av jordklotets yta (omfattande kontinenter o. öar) betraktad ss. motsats till de av vatten täckta delarna (i sht havet): ”terra firma”, ”landbacken”; stundom om fastlandet, i motsättning till: öar o. d.; utom i b, c β bl. i sg., med koll. bet., vanl. (utom i uttr. på torra l. fasta landet o. d.) i obest. form. Leva, vistas, uppehålla sig (osv.) på land, förr äv. på landet. Göra en resa, företaga krigsoperationer (osv.) till lands, förr äv. till land l. till lande l. i landet. Till lands och vatten, till lands och sjöss, förr äv. till land och vatten o. d. Krigsmakten till lands och vatten. Det blåste en kraftig vind från land. Tompten ær breed xiij alne oppe paa land[et], och paa watnet xiiij alne. OPetri Tb. 90 (1525; uppl. 1929). J färdhens om kring watn och land, vppå thet j skolen göra en proselitum (dvs. proselyt). Mat. 23: 15 (NT 1526). Genom trona gingo the (dvs. Israels barn) genom thet rödha haff, såsom genom torra landet. Ebr. 11: 29 (Därs.). Konung Cristiern hade mycken macht både till land och watn. Svart G1 57 (1561). Hund E14 98 (1605: till lande). Ålen .. kan lefva uti 2 el- (le)r 3 dagar på landet. Broman Glys. 3: 678 (c. 1740). Allt fast land .. och äfven alla öar .. visa alltid samma phénomen. Stiernstolpe Cuv. 6 (1821). Hafvet har sina höjder och dalar i fullt lika stor vexling som landet. Svensén Jord. 11 (1884). (Kina) begränsas till lands .. af sina högasiatiska lydländer. Därs. 251 (1885). Ännu framåt mitten av 900-talet voro dessa rövare till lands och sjös ett plågoris för Italiens folk. Grimberg VärldH 5: 274 (1931). — jfr FAST-, KUST-, TORR-LAND. — särsk.
a) [jfr t. über land reisen] (mindre br.) i uttr. skicka ngn, resa o. d. över land, skicka ngn, resa osv. landvägen. Ath tw lather .. forschicka thædhen en karl öffuer landt tiil Amstherdam. G1R 2: 44 (1525). Effter the icke kunde för Krijg och Feigde skuld, reesa öffuer Land genom Skåne. Därs. 5: 130 (1528). Gosselman Col. 1: 28 (1828).
b) (numera bl. tillf.) om ett mer l. mindre bestämt avgränsat landområde betraktat ss. motsats till havet; delvis med anslutning till o. svårt att skilja från 2, 3; jfr 5. Thå fiortonde natten kom, och wij forom vthi Adria wedh minnatz tijdh, tycktes skepmennena ath them syntes itt land. Apg. 27: 27 (NT 1526). (Hav kallas) En stor myckenhet .. Salt Vatn, som .. omgifver de fasta Landen. Bergklint MSam. 2: 6 (1784). En karta .., ritad i enlighet med Ptolemäos' åsigt om ländernas och hafvens läge. Rydberg Ath. 67 (1859). — särsk. i vissa prep.-uttr. som angiva belägenhet l. riktning o. d. Vij holla nu nästan 2 armeer i Tysklandh, een vidh sjökanten och den andra bätter op i landet. RP 5: 243 (1635). Jordbeschrifwaren beschrifwer Landskapens lägenheet, .. Hwilke är belegne widh siösijdan, (siökanten) (o.) hwilke mitt i landet. Schroderus Comenius 783 (1639).
c) i sht sjöt. om de fasta delarna av jordytan betraktade från en sjöfarandes o. d. synpunkt (ss. motsats till det fartyg l. det hav o. d. där denne befinner sig). Sätta l. föra ngn l. ngt, gå, stiga, ro, vada, simma, komma (osv.) i land, förr äv. till land(e)s l. till lande l. i lands l. (up)på land(et), motsatt: ombord på ett fartyg, ut(e) på havet o. d. Se, söka, nå, påträffa land. Få land i sikte. Förlora land ur sikte. (Jesu lärjungar) förde båtanar j land. Luk. 5: 11 (NT 1526). Atj äre wel kompne j Landh vnder Pomerske szidon. G1R 9: 328 (1534). (De) skola stijgha vthu skepen vppå landet. Hes. 27: 29 (Bib. 1541). (Strömmingen) flööt i landz dööder. HH 20: 130 (c. 1565). Ther wexte en storm up hwarigenom en skuta blef drefwen till landz. Gustaf II Adolf 488 (1621). Horn Lefv. 32 (c. 1657: droge .. till landes). Därs. 42 (: komme till lande). Adrastes och hans Krigsmän stego på land. Ehrenadler Tel. 673 (1723). När Flottan kom til Ysted, steg Hans Maj:t i land. Nordberg C12 1: 106 (1740). Manskapet (på Eriks av Pommern skepp) var i land och gjorde strandhugg för att skaffa mat. Heidenstam Svensk. 1: 245 (1908). — särsk.
α) sjöt. i sådana uttr. som lägga l. sätta i land (äv. till land l. lands) l. taga (i) land, lägga till (i hamn l. vid strand), anlöpa hamn; om person äv.: stiga i land; lägga l. stöta ut l. sätta av från land, äv. (mindre br.) lägga från land, lägga ut, lämna hamn(en) l. strand(en). Skall och tillhollas skepparen, att han intet legger till landz om nattetijdh, uthan ligger för ankar. RP 6: 204 (1636). Från land, med stam bredvid stam, / I fröjd lade vikingahären. Atterbom SDikt. 2: 33 (1811, 1838). De raska roddarne satte i land. Almqvist Kap. 68 (1838). (Fregatten) Bellona tog land i Carlshamn. BL 17: 238 (1849). Mot qvällen lade vi till land på vestra sidan (av Nilen). Kræmer Orient. 98 (1866). Det ena fartyget har just stött ut från land. Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901).
β) närmande sig bet.: kust, strand; jfr 7. En segel-led emellan tvenne land. Serenius (1734; under channel). Ångbåten lade ut .. Ingen slup fans tillreds vid landet. Almqvist Går an 14 (1839). Den får följa land, som har båten läck. Granlund Ordspr. (c. 1880). I skuggan af de höga land, / där glider invid strand / .. en segelslup emot den nya dag. Tigerschiöld Dikt. 3: 10 (1898). — särsk. sjöt. i uttr. (segla o. d.) utmed land(et) l. under land o. d., (segla osv.) utmed l. i närheten av kusten; gå klar för land, se KLAR 11 b. Therhoos han och gönom trumetaren mundtligen migh låht (dvs. lät) anmoda att holla sammtaal medh migh under höga landet. OxBr. 10: 118 (1628). En tid af nätterna tillbragtes (av tullbåtarna) oftast under land, i skygd af någon trång vik. Runeberg 4: 160 (1833).
d) [utom i α med anslutning till c] oeg. l. bildl., särsk. i vissa stående uttr. o. ordspråksliknande talesätt, ss. den som tagit hin l. fan osv. i båten får ro l. föra honom i land o. d., se BÅT, sbst.1 1 a ε; gå i land (förr äv. till lands) med ngt, förmå utföra l. genomföra ngt, orka med l. lyckas med l. klara ngt; se, veta, begripa (osv.), hur landet ligger (till), se, veta osv., hur ngt ligger till l. hur det förhåller sig med ngt; han har icke långt från landet rott o. d. (i vissa trakter), han har just börjat, han har det värsta kvar. Få see, huru han går der med (dvs. med sin befattning som vicepresident i tribunalet i Wismar) til lands. Bark Bref 2: 224 (1707). (Du) bör .. företaga dig sådant, som du kan gå i land med. Hoffmann Förnöjs. 124 (1752). Sammansättningen af finansutskottet visar tydligt, hur landet ligger beträffande detta skatteförslag. SD(L) 1896, nr 94, s. 6. Man fick väl se vad det blev av .. (pojkarna) med tiden. De hade inte långt från landet rott ännu. Hellström Lekh. 238 (1927). — särsk.
α) (vard.) nu går skam (l. skammen) på torra land(et) o. d., nu har det gått för långt, nu är det för galet. Skammen går på torra Landet. Grubb 720 (1665).
β) (†) komma ngt på landet, införa l. komma med ngt. Kommer .. (satan) icke sielffue Hedningdomen på landet, så kommer han medh åtskillige Secter, wilfarande meeningar, hwilka .. skadha Gudz Församling. PJAngermannus PMagni B 4 b (1605).
γ) [jfr ta hus (se HUS 3 c)] (numera knappast br.) ta(ga) land, i sådana uttr. som icke veta var det tar land, icke veta hur det skall avlöpa l. sluta; det tar land någonstädes, det blir väl ngn råd. Prytz G1 F 3 b (1621). Man vet inte hvar det skall taga land. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr (†): Hwar skulle iagh tå tagha land? / Om iagh nu then bewiste nådh, / Som migh har giort båd skam och wåd. Forsius Fosz 555 (1621).
7) (numera föga br.) strandområde, strandremsa; strandäga. Är och samme hans landboo förtaghet att fiske in för sitt egitt landh vti Swarte åå. HH XIII. 1: 77 (1562); jfr 1 a β. Det nya sågverk, som Korsnäs Sågverksaktiebolag låtit bygga vid Geflebuktens södra land. TT 1899, Allm. s. 301; jfr 6 c β. Särskilt omtyckta (som sommarnöjesplatser) voro Mälarens stränder, .. södra landet närmast inloppet och Vaxholm och dess omgivningar. Linder Tid. 157 (1924). — särsk. (†) i uttr. land och strand o. d. ÅngermDombRenov. 1642, fol. 79. De Danska förmena sigh hafva rätt uthij .. (Göta älv), emädan de hafva landh och strandh på bådha sidor om älffvan. OxBr. 9: 647 (1645); jfr 1 a β. Att han skall äga huarken land eller strand. Verelius Gothr. 35 (1664); jfr 1 a β. jfr: På det iag nu undslippa måtte .. på mine gamble dagar släpas omkring land och strand. VDAkt. 1712, nr 9.
8) [jfr motsv. anv. i d., nor., eng.; sannol. bildl. anv. av 6] (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) den oplöjda delen av en åker som håller på att plöjas. LB 4: 203 (1905).
9) (land 1863 osv. lann 1886—1920) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.; sannol. bildl. anv. av 6] skeppsb. på klinkbyggt fartyg: den del av ett bord (se BORD, sbst.1 3) som täckes av det ovanför liggande bordet. Witt Skeppsb. 270 (1863). Christenson MarSlup. 3 (1914).
Sammansättningar.
Anm. Beträffande anv. av formerna land-, lands- o. landt- ss. förleder i ssgr i modernt språkbruk gäller som huvudregel, att land- användes i bet. 1 o. 6, lands- i bet. 2 o. 3 samt landt- i bet. 4. De mera väsentliga avvikelserna från denna allmänna regel äro följande: Formen landt- användes numera i bet. 2 o. 3 (ngn gg jämte lands-) samt i bet. 6 (vanl. jämte land-) i ett stort antal ssgr som beteckna statliga institutioner o. ämbeten, militära organisationer o. förband o. d.; landt- användes t. ex. alltid i ssgrna -DAG, -FÖRSVAR, -GREVE, -JÄGARE, -JÄGMÄSTARE, -MARSKALK, -REGERING, -RÄNTERI, -RÄNTMÄSTARE o. föredrages (mer l. mindre bestämt) i ssgrna -ARMÉ, -BEVÄRING, -DRAGON, -KAPTEN, -OFFICER, -REGEMENTE, -SOLDAT, -STYRKA, -TRUPP, -VÄRN. — I bet. 4 användes stundom lands- jämte landt-, dels allm. i vissa ssgr, ss. -DISTRIKT, -FLYTTNING, -FÖRSAMLING, -KOMMUN, dels i vissa trakter (i sht i mellersta Sv.) i ett stort antal ssgr, t. ex. -BARN, -BO, -BUTIK, -FLICKA, -KYRKA, -PRÄST, -SMÖR, -TVÄTT. Formen lands- användes numera alltid i ssgrna -KÖP, -KÖPARE, -KÖPMAN, -RÄTT. Därjämte föredrages ofta formen lands- i denna bet. i förb. med en ssg med stads- ss. förled (t. ex. lands- o. stadsbefolkning). — I bet. 6 växlar ofta formen land- med landt-, i sht dels i vissa militära beteckningar (se ovan), dels i benämningar på djur o. växter.
A (i allm. till 6): LAND-ADEL, -ADELSMAN, -ALLMOGE, se F. —
-ANKARE. (land- 1806 osv. landt- 1856) [jfr t. landanker] sjöt. vid förtöjning med två ankare: det ankare som är placerat vid fartygets landsida. Deleen 1: 27 (1806). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-ARBETE, se F. —
(1) -AREAL. —
-ARM, r. l. m. fisk. o. jäg. på bottengarn, ryssjor o. liknande fångstredskap: arm (se ARM, sbst. III 4 b) som är dragen från land till fångstredskapet. NF 9: 926 (1885). Ekman NorrlJakt 218 (1910; på pata). —
-ARMÉ, se F. —
-ART, sbst.1 zool. o. bot. djur- l. växtart som lever (l. mestadels uppehåller sig) resp. växer på land. Lindström Lyell 100 (1857). —
-ART, sbst.2, se E. —
-ARTILLERI, se F. —
-AVLÖNING~020. sjömil. avlöning som utbetalas till sjömilitär personal vid tjänstgöring i land. VFl. 1919, s. 69. —
-BACKE. (land- 1792 osv. landt- 1864) (ngt vard.) land (se d. o. 6); utom tillf. bl. i sg. best.; vanl. i uttr. på landbacken, på land. Fischerström 4: 122 (1792). Spindlarne på våra landbackar. Post KoprJordb. 13 (1862). Sjung om havet och stanna på landbacken. Ström SvenskOrdspr. 314 (1926). —
-BANA, r. l. f. (land- 1919 osv. lands- 1906) sport. bana (se BANA, sbst.1 3) på land; vanl. motsatt: isbana; äv. om isbana anlagd på land. IdrFinl. 3: 162 (1906; om skridskobana). 2NF 29: 549 (1919; om travbana). —
-BATTERI. (land- 1789 osv. landt- 1740—1871) mil. batteri (se d. o. 1) anlagt på land. Nordberg C12 2: 640 (1740). —
-BEFOLKNING, se F. —
-BEFÄSTNING. (land- 1655 osv. landt- 1882—1939) i sht mil. konkret; jfr BEFÄSTNING 3 b, ävensom -FÄSTNING 1. NAv. 22/11 1655, nr 2, s. 1. SFS 1914, s. 715. —
(1, 2, 3) -BESKRIVARE. (land- 1734 osv. lands- c. 1635—1700. landt- 1906) [fsv. landa beskrivare (CodUps. C 20 1: 312 (: landa bescriffuare)); jfr d. landbeskriver, t. landbeschreiber] (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) person som gjorde geografisk(a) l. topografisk(a) beskrivning(ar); geograf, topograf. Schroderus Dict. 53 (c. 1635). Levertin Linné 70 (1906). —
(1, 2, 3) -BESKRIVELSE. (lands-) [jfr d. landbeskrivelse] (†) = -BESKRIVNING. Linc. (1640; under chorographia). —
(1, 2, 3) -BESKRIVNING. (land- 1734 osv. lands- 1689—1900) [fsv. landa beskrifning (CodUps. C 20 1: 312 (: landha bescriffningh)); jfr d. landbeskrivning, t. landbeschreibung] (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) geografisk l. topografisk beskrivning; geografi, topografi. Rudbeck Atl. 2: Föret. 3 a (1689). NoK 84: 6 (1927). —
-BESKÄLLARE, -BEVÄRING, se F. —
-BILDNING. (i fackspr.) abstr. o. konkret; jfr BILDNING 4. JernkA 1832, Bih. s. 231 (abstr.). Svensén Jord. 21 (1884; konkret). —
-BJÖRN. (land- 1876 osv. landt- 1780 osv.) [jfr d. landbjørn, t. landbär] zool. (den på land levande) björnarten Ursus arctos Lin., vanlig l. brun björn; särsk. ss. motsättning till: isbjörn. Fischerström 2: 43 (1780). —
-BLODIGEL~020. [jfr d. landblodigle, t. landblutegel] zool. på land levande blodigel; särsk. om (den i varmare länder förekommande) blodigelarten Hæmadipsa ceylonica M.-Td. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 102. —
-BOK, se E. —
-BORG. (land- 1658 osv. landt- 1741—1901) i sht geol. o. geogr. mer l. mindre långsträckt, längs kusten löpande, mot havet stupande brant l. bärgvägg l. längs kusten gående, av havet uppkastad strandvall; numera bl., särsk. i uttr. västra, östra landborgen, om dylika formationer på Ölands västra resp. östra kust. CBonde (1658) i HSH 6: 129. Landtborgen är intet annat än sidorna af Allvaren, hvilka slutas med en liten Åhs, som innesluter innom en oval ring hela Allvaren, besynnerligen på västra sidan. Linné Öl. 50 (1745). Den Syriska eller rättare Arabiska landtborgen mot Medelhafvet. GWahlenberg hos Berggren Res. 2: Bih. 4 (1826). —
-BRIS. (land- 1874 osv. landt- 1854) [jfr dan. o. t. landbrise, eng. land-breeze] i sht sjöt. jfr -VIND. Skogman Eug. 1: 34 (1854). —
-BRO. [jfr d. landbro] (mindre br.) i sht geol. o. geogr. = -BRYGGA 3. CAEhrensvärd Brev 1: 147 (1788). BotN 1909, s. 109. Jfr E.
Ssg: landbro-port(en). (förr) i Karlskrona: port för avstängande av vägen på den landbrygga som förbinder Trossö med fastlandet. Tersmeden Mem. 5: 53 (1771). —
-BRYGGA, r. l. f. (land- 1741 osv. landt- 1723) [jfr t. landbrücke]
1) (numera mindre br.) brygga l. kaj vid hamn, avsedd för landstigning, lastning o. d. 2RARP 3: 493 (1723). Hammar (1936).
3) i sht geol. o. geogr. av land bestående förbindelseled mellan olika kontinenter l. mellan halvö och fastland. Svedelius Statsk. 4: 169 (1869). Antagandet av en sentertiär eller även kvartär landbrygga mellan Europa och Nordamerika över Island och Grönland. Ymer 1919, s. 280. —
-BUD, se F. —
-BY, se E. —
-BYGGMÄSTARE, se F. —
-BÅT. (land- 1842 osv. landt- 1887) sjöt. använd vid embarkering på o. landstigning från ett fartyg. Gosselman SAmer. 54 (1842). —
-BÄDD. skeppsb. den över vattnet belägna delen av ett fartygs avlöpningsbädd. Witt Skeppsb. 294 (1863). —
(1, 2, 3) -DELNING. (land- 1833. landa- 1697—1823) särsk. (†): (mellan stater uppgjord) fördelning av land. Then landadelning, som af ålder emellan Norige och Swerige warit hafwer. Peringskiöld Hkr. 1: 483 (1697). Ling As. 437 (1833). —
(1 a α) -DIKA, -ning. (i sht i fråga om ä. förh.; numera föga br.) landt. gräva ”landdike(n)” på (åker). Arrhenius Jordbr. 1: 52 (1862). Lundell (1893; fr. finl. förf.). —
(1 a α) -DIKE. [jfr d. landgrøft, t. landgraben] (i sht i fråga om ä. förh.; numera föga br.) landt. öppet avdelningsdike som gräves längs ytterkanten av ett ”land” (o. varigm ett större åkerfält uppdelas i flera smärre ”land”), laggdike, kantdike. Ström Skogsh. 277 (1830). —
-DJUR. (land- 1746 osv. lands- 1698—1807. landt- 1776 osv.) [jfr t. landtier] zool. djur som lever (l. mestadels uppehåller sig) på land; motsatt: havs-, sjö-, vattendjur. Rudbeck Atl. 3: 547 (1698). SvGeogrÅb. 1933, s. 18. —
-DOMARE, se E. —
-DRAGA, -ning. (numera mindre br.)
2) förflytta (fartyg o. d.) medelst draglina l. tross som är fäst vid land l. drages av på land gående personer. HH XVIII. 4: 67 (1714). VLS 43 (1884). —
-DRAGON, se F. —
-DRIVA, v., -ning. driva i land; intr. o. i pass. med intr. bet.; äv. bildl.; numera nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv. Schultze Ordb. 2623 (c. 1755). Sagan om den stock som, utkastad i sjön, landdref vid Agnefit, och föranledde Stockholms anläggning och namn. Holmberg Nordb. 219 (1852). Landdrifven vrakved. Samzelius Fänr. 103 (1899). En stackars landdrifven sjöman. Sjödin Undret 87 (1910). —
-DROST, se F. —
-DÄGGDJUR~02 l. ~20. (land- 1880 osv. landt- 1933 osv.) zool. jfr -DJUR. Nordenskiöld Vega 1: 139 (1880). —
-EGENDOM, -EKONOMI, se F. —
-FALL. [jfr eng. landfall] sjöt. förhållandet att ett fartyg närmar sig l. kommer i kontakt med land; landkänning; äv. övergående i bet.: landgång (se d. o. 1), landstigning; äv. i uttr. göra landfall. Göra Landfall medh röfwande och brännande. Widekindi G2A 9 (c. 1676). (Jag kläder mig) snabbt för att hinna upp i tid före landfallet vid Cristobals yttre redd. Frosterus Jord. 61 (1930). särsk. [jfr eng. make a good landfall] i uttr. göra ett godt l. vackert landfall o. d., påträffa land i överensstämmelse med gjorda beräkningar. Gosselman SAmer. 74 (1842). —
-FARA, v. (†)
2) till 6; i p. pr. i substantivisk anv.: person som färdas landvägen; motsatt: sjöfarande. HdlCollMed. 7/11 1745. —
-FARARE, se E. —
(3) -FARSOT. [jfr d. landfarsot] (†) epidemisk sjukdom, epidemi. Spegel 251 (1712). Schultze Ordb. 2623 (c. 1755). —
-FAST, adj. [fsv. landfaster; jfr d. landfast, t. landfest]
1) om landområde o. d.: som (gm en landremsa o. d.) sammanhänger med ett landområde l. som utgör (en del av) ett fastland l. en kontinent; ngn gg äv. oeg., om människa, språk o. d. från ett landfast område; äv. i uttr. vara landfast med ett land o. d. J (dvs. skåningar o. hallänningar) wethen wæl Siælfwe ath j med rætthe hören tiil Swerigis rikes krona ok (ären) landfasta med swerige. G1R 1: 49 (1523). Nordkyn, Europas nordligaste landfasta udde. Palmblad LbGeogr. 78 (1851). I nordvest är Finland landfast med Sverige. Svedelius Statsk. 2: 46 (1868). Runstenar från det landfasta Sverige. Rydqvist SSL 5: 171 (1874).
2) om is: som sammanhänger med land, som icke lossnat från land. PT 1758, nr 34, s. 4. 2SvKulturb. 1—2: 283 (1934). —
-FISKE. (numera föga br.) fisk. o. jäg. fiske invid land. Cederström Fiskodl. 198 (1857). Quennerstedt Resa 162 (1867). —
-FLICKA, se F. —
-FLOD. (land- 1727. lands- 1882) (numera knappast br.) = FLOD, sbst.3 4. Serenius EngÅkerm. 27 (1727). IllSv. 2: 113 (1882). —
-FLORA. (land- 1854 osv. lands- 1925. landt- 1869 osv.) bot. den del av floran (se FLORA 3) som omfattar landväxterna. Hammargren Jordkl. 123 (1854). —
-FLYG. (land- 1933 osv. landt- 1931) flygv. jfr FLYG, sbst.1 1, ävensom -FLYGPLAN. Östergren (1931). SvD(A) 1933, nr 125, s. 22. —
-FLYGPLAN~02. (land- 1919 osv. landt- 1918—1931) flygv. inrättat för start o. landning på land; motsatt: sjöflygplan. SvD(A) 1918, nr 325 B, s. 3. —
(3) -FLYTTNING. (†) flyttning från ett land till ett annat. Gadd ÅmVetA 1770, s. 66 (1761). Jfr E. —
-FLÄCK. (land- 1639. lands- 1711) (†) mindre stad l. köping o. d. belägen inuti landet; motsatt: sjöstad o. d.; jfr FLÄCK, sbst.1 4, ävensom -STAD, sbst.1 RP 7: 560 (1639). Eneman Resa 1: 62 (1711). —
-FOGDE, se E. —
-FOLK, sbst.1 (sbst.2—3 se E, F). (land- 1758 osv. lands- 1887. landt- 1810—1840) (numera bl. mera tillf.) motsatt: sjöfolk. PT 1758, nr 56, s. 3. Strindberg Hems. 17 (1887). —
-FORA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) jfr -TRANSPORT. Risingh KiöpH 88 (1669). FFS 1897, nr 21, s. 10. —
-FORM; pl. -er.
1) (land-) geol. o. geogr. till 1, 6: ett landområdes geologiska form. Hisinger Ant. 6: 47 (1837). Mälarområdets invecklade landformer. SvGeogrÅb. 1928, s. 207.
2) (land- 1907 osv. landt- 1906 osv.) zool. o. bot. till 6; i fråga om djur l. växter; jfr -ART, sbst.1 BotN 1906, s. 289. —
-FRAKT. (land- 1897 osv. landt- 1727) (i fackspr.) fraktande av varor o. d. landvägen; äv. om avgiften härför. 2RA 2: 300 (1727). —
-FRED, -FRID, se E. —
-FRONT. (land- 1877 osv. landt- 1869—1920) [jfr t. landfront]
2) bef. front (se d. o. 2 f) till skydd mot anfall från landsidan; motsatt: sjöfront. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 22. 3NF 8: 166 (1927). —
-FURSTE, se E. —
-FUSKARE, se F. —
-FYR, r. l. m. sjöt. på land belägen fyr; motsatt: fyrskepp o. lysboj. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 70. —
-FÅGEL. (land- 1671 osv. lands- 1776. landt- 1789 osv.) zool. motsatt: sjö- l. vattenfågel; jfr -DJUR. Risingh LandB 74 (1671). FoFl. 1931, s. 165. —
-FÅR, sbst.2, se F. —
(1 a α l. 8) -FÅRA, r. l. f., förr äv. -FÅR, sbst.1, r. l. f., l. -FÅRE. (†) fåra som plöjes rundtom (l. vid ändan av) en åker l. ett åkerstycke, sedan denna (detta) plöjts. Möller (1790, 1807; under fåre). Weste (1807; med hänv. till skiljefår). —
(1 a α l. 8) -FÅRA, v. (†) plöja ”landfåra” (”landfåror”) rundt (åkerland). IErici Colerus 1: 90 (c. 1645). VetAH 1767, s. 182. —
(1 a α l. 8) -FÄRA, v. (†) = -FÅRA, v. Brahe Oec. 96 (1581; uppl. 1920). Carleson Hush. 391 (1756). —
-FÄSTA, r. l. f. [jfr fsv. lands fästa, landfäste (PMånsson 91 (: landz fästo)); jfr t. landfeste]
-FÄSTA, v., -ning. i sht sjöt. göra (ngt) fast vid land; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. VDAkt. 1735, nr 127. —
-FÄSTE. [fsv. landfäste, tåg o. d. varmed ett fartyg göres fast vid land; jfr d. landfæste]
1) fäste vid land; stundom närmande sig o. svårt att skilja från 2; äv. oeg. l. bildl., stundom övergående i bet.: landstigning; jfr FÄSTE 4. Få, hava landfäste. Taga landfäste, taga fäste vid land, stundom: gå i land, landstiga, lägga till o. d. Isen har släppt (från) l. förlorat landfästet l. sitt landfäste l. sina landfästen. Dalin Hist. 1: 342 (1747). Leif den lycklige var den förste, som .. tog landfäste på Amerikas jord. NF 2: 602 (1877). Nutidens .. saknad af landfäste i någon som helst religiös åskådning. Hedenstierna Fideik. 13 (1895). Det ställe, där jollen tagit landfäste. Janson Par. 102 (1900).
2) (i sht i fackspr.) konkret: ställe l. anläggning l. föremål (ss. tåg) o. d. som tjänar l. är lämpligt l. avsett till att därpå resp. därvid l. därmed fastgöra ngt vid land. Serenius C 2 b (1734). VDAkt. 1782, nr 510. Vid dammplatsen bör fast grund och goda landfästen finnas för dammen (i vattendraget). Ekman SkogstHb. 101 (1908). Timret kan vräkas på land, landfästena brista och grimmorna komma i drift, om icke försiktighetsåtgärder i tid vidtagas. VerdS 192: 44 (1913). särsk.
a) byggn. om på strand anbragt fast stöd för bro som utgör brons fäste vid land o. uppbär ändstöden. KrigVAH 1817, s. 79. En jernplåts-bro med landfästen af granit. Thomée IllSv. 124 (1866).
b) sjöt. om föremål på land som användes att därvid göra fast fartyg o. d. VetAH 1803, s. 10. BohFiskT 1888, s. 335.
c) (i sht i fackspr.) landremsa (näs l. dyl.) som förbinder halvö med fastland (kontinent). Adlerbeth FörslSAOB (1798). Den skandinaviska halfön, .. hvars landfäste till större delen ligger ofvanom polcirkeln. NF 4: 822 (1881). —
-FÄSTNING. (land- 1796 osv. landt- 1885—1918) [jfr t. landfestung]
1) mil. fästning belägen inuti landet; motsatt: kust- l. sjöfästning. Möller 2: 198 (1802). SFS 1914, s. 715.
-FÖGDERI, se E. —
-FÖRA. (numera mindre br.) föra (ngn l. ngt) i land. G1R 27: 176 (1557; i p. pf.). FoFl. 1934, s. 285. —
-FÖRBINDELSE.
1) förbindelse (mellan två landområden) som åstadkommes av en landremsa (ett näs l. dyl.); äv. konkret: landbrygga (se d. o. 3), landtunga (se d. o. 2). UVTF 29: 59 (1882). Malta .. bildar med .. (vissa öar) en grupp, som utgör återstoden af en landförbindelse mellan Europa och Afrika. 2NF 17: 691 (1912).
3) (mera tillf.) trafikförbindelse med fastlandet. Ön Marken, som snart får landförbindelse. SvD(A) 1931, nr 182, s. 8. —
-FÖRBUD. i sht sjömil. förbud för fartygspersonal att gå i land. —
-FÖRDÄRV, -FÖRDÄRVANDE, -FÖRDÄRVLIG, se E. —
-FÖRE, n. (land- 1865. landt- 1839) (†) slädföre till lands; motsatt: isföre. VexjöBl. 1839, nr 14, s. 1. Rääf Ydre 4: 356 (1865; efter handl. fr. 1824). —
-FÖRLÖPARE, se E. —
-FÖRSAMLING, -FÖRSVAR, se F. —
-FÖRTONING. [jfr d. landfortoning] sjöt. förtoning (se FÖRTONA 2 a slutet); jfr -KONTUR. KrigVAH 1843, s. 341. —
-FÖRVISA, se E. —
-GARN. (land- 1910 osv. landt- 1796) fisk. o. jäg. invid land utsatt garn; äv.: landarm. Osbeck Lah. 51 (1796). Ekman NorrlJakt 349 (1910). —
-GEVALDIGER, se E. —
(1 a) -GILLE. (land- 1522 osv. landt- 1525—1904) [fsv. landgilde; jfr d. landgilde] (i sht förr; företrädesvis i fråga om förh. i södra Sv., i sht, o. numera bl., i de sv. landsdelar som tidigare tillhört Danmark) kam. viss (i pänningar l. in natura utgående) årlig angift (urspr. bl. arrendeavgift, senare äv. ränteavgift) som innehavare (brukare) av jord har att erlägga till jordägaren l. ränteägaren (vanl. kronan l. kyrklig myndighet); motsv. avraden o. landskylden i övriga delar av Sv.; jfr -SKYLD. Rätt landgille, om arrendeavgift. JönkTb. 107 (1522). UpplDomb. 3: 95 (1541). När Abbedissan i Sko-Kloster betungade Klostrets Bönder med ett allt för drygt landtgille. Botin Hem. 2: 105 (1756). Falkman Uppl. 1: 118 (1848).
(1, 2, 3) -GIRIG. (land- 1850 osv. länder- 1860) [jfr t. ländergierig] (numera bl. tillf.) = -HUNGRIG. Reuterdahl SKH II. 2: 25 (1850). Samtiden 1872, s. 187. —
(1, 2, 3) -GIRIGHET~002 l. ~200, r. l. f. (land- c. 1700 osv. lands- 1612) (numera bl. tillf.) = -HUNGER. RA II. 1: 221 (1612). Steffen Krig 4: 33 (1917). —
-GODS, -GREVE, se F. —
(jfr 1 d, e) -GRUND, sbst.1, r. l. m. (†) grund, mark, jord; markyta; jfr GRUND, sbst.1 II 1. (Rovodling) giör Landgrunden mycket frodigh. Risingh LandB 62 (1671). Emedan sielfwa landgrunden (vid Nyenskans) stiger 8 à 10 foot öfwer watepassen. ASScF 18: 370 (1681). —
-GRUND, sbst.2, n. [jfr d. landgrund] (i fackspr.) från land utskjutande grund; jfr GRUND, sbst.3 G1R 22: 334 (1551). PT 1906, nr 288 A, s. 2. —
-GRÅSUGGA~020. [jfr t. landassel] zool. gråsugga av familjen Oniscidæ (som lever på land); i pl. äv. ss. benämning på familjen. Uppl. 1: 152 (1901). —
-GRÄNS, sbst.1 (sbst.2 se E). (land- 1868 osv. lands- 1753) gräns till lands. Celsius G1 2: 65 (1753). Sverige äger landgräns endast mot Finland .. och Norge. Rönnholm EkonGeogr. 1 (1907). —
-GUMMA, se F. —
-GÅNG; pl. -ar. [jfr d. landgang]
1) [fsv. landganger, lands ganger; jfr isl. landgangr, mnt. lantgank] i sht sjöt. gående i land, landstigning; i ä. tid särsk. om landstigning av (fientlig) trupp; äv. i uttr. göra landgång. G1R 8: 101 (1532). Komma i land på sådana ställen, där landgång är möjelig. VetAH 1803, s. 16. Jag (dvs. vikingen) landgång gjorde, vann borgar och slott. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Det blir ingen landgång i kväll — skepparn har sagt nej. Holmström Däck 9 (1927). särsk. (enst., †) i utvidgad anv.: landstigningsplats. Ond och Steningh (dvs. stenig) Landgångh. HB 2: 208 (1589).
2) (numera knappast br.) i sht landtmät. utmål för fiske o. d., bestående av en landremsa längs stranden av sjö l. vattendrag. G1R 23: 243 (1552). Denne Landgång till Strömmen på denne sidan är icke Boställetz Näs enskijlte, utan 8 gårdars allmänning tillika. VDAkt. 1730, nr 492. PT 1907, nr 183, s. 1.
3) lös brygga (av en l. flera plankor o. d.) som användes för embarkering på o. landstigning från fartyg (resp. in- o. urlastning av gods). Draga l. hala in landgången. Lägga ut landgången. ReglArméenFl. 1788, s. 69. särsk.
a) i utvidgad anv., om brygga l. planka som lägges ut för att underlätta gång l. transport från ett ställe till ett annat (i annan nivå) l. över svårframkomlig mark o. d. FörslTjReglArm. 1885, 3: 168. Landsm. VIII. 3: 184 (1899).
4) (i fackspr.) del av redskap, brygga o. d. som utgör dess förbindelse med marken. Hazelius Bef. 195 (1836). Patent nr 27000, s. 2 (1909).
Ssgr (till -GÅNG 1): landgångs-brygga, r. l. f. 1) i sht sjöt. landbrygga (se d. o. 1). VetAH 1818, s. 61. 2) (mera tillf.) landgång (se d. o. 3). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 124.
-port. skeppsb. öppning i bordläggningen på fartyg, avsedd till passage vid landstigning o. embarkering o. d. SFS 1910, nr 47, s. 30.
-pänningar, pl. 1) (numera knappast br.) sjöt. betalning som tillkommer fartygsbefälhavare för den tid han nödgas uppehålla sig i land (vid haveri o. d.). Ringström SjölLex. 1: 65 (1816). Lang FinlSjör. 1: 240 (1890). 2) sjömil. pänningbelopp som utbetalas till kadetterna vid besök i främmande hamnar. NF (1885). SFS 1927, s. 143.
-GÅRD, sbst.1 (numera mindre br.) fisk. visst slags (vanl. av vidjor l. dyl. tillvärkad) landarm till fiskredskap. Tiselius Vätter 1: 123 (1723). Fatab. 1930, s. 127. —
-GÅRD, sbst.2, se F. —
(1 a) -GÄLD, sbst.1, l. -GÄLL, r. l. f. (land- 1523—1897. lands- 1635—1648) [fsv. landgiäld; jfr d. landgæld] (†) kam. = -GILLE. G1R 1: 169 (1523). JmtFmT 2: 83 (1897).
-HALVKLOT(ET)~02(0). geogr. den hälft av jordklotet som omfattar större delen av jordens landmassor; motsatt: vattenhalvklotet. Svensén Jord. 6 (1884). —
-HANDEL, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1760—1887. lands- 1624. landt- 1826—1868) (numera föga br.) handel bedriven på land; motsatt: sjöhandel, sjöfart. De Danskes seglation på Sverige och deras landzhandell. AOxenstierna 2: 675 (1624; bet. oviss). SvMerc. V. 3: 335 (1760). Nyström Svedelius 2: 133 (1887). Jfr E. —
(1 a α) -HAVRE. (land- c. 1635 osv. landt- 1690—1884) bot. gräset Avena fatua Lin., vildhavre, flyghavre; äv. om dess frön. Schroderus Dict. 26 (c. 1635). FörarbSvLag 4: 326 (1694; om fröna). Bolin Åkerogräs. 148 (1926). Jfr F. —
-HERRE, se E. —
(8) -HJUL. landt. på hjulplog: hjul som vid plöjning löper på den oplöjda delen av åkern. LB 4: 206 (1905). —
-HJÄLP, se E. —
(1, 2, 3) -HUNGER. [jfr t. landhunger] (i sht i fackspr. o. i vitter stil) (starkt) begär att komma i besittning av land l. jord; jordhunger. Kjellén Storm. 2: 108 (1905). Rysslands måttlösa landhunger dref det att söka utvidgning på det sönderfallande .. (Kinas) bekostnad. HeimdSmåskr. 11 a: 19 (1910). Den fattige utvandrarens landhunger. SvGeogrÅb. 1932, s. 213. —
-HUS, -HUSHÅLLARE, -HUSHÅLLERSKA, -HUSHÅLLNING, -HÄR, -HÄST, se F. —
-HÖJD. (land- 1763 osv. lands- 1804—1857. landt- 1785 osv.) höjd l. höjdsträckning på land; särsk. om dylik, i ett lands inre löpande höjdsträckning som är vattendelare; utom (geogr.) i uttr. baltiska landhöjden numera mindre br. VetAH 1763, s. 269. Skåne .. bildar ett helt med egen landhöjd, från hvilken åar gå åt skilda håll. Hildebrand Hedn. 35 (1866). Den landhöjd, som skiljer det aral-kaspiska låglandet från Högasien. Svensén Jord. 48 (1884). SvUppslB 2: 1232 (1929). —
-HÖJNING. (land- 1843 osv. landt- 1843)
1) [jfr t. landerhöhung] geol. förändring i det ömsesidiga nivåförhållandet mellan land o. hav, innebärande en värklig l. blott skenbar höjning av landets nivå. Holmberg Bohusl. 2: 19 (1843).
-IGEL. (land- 1912 osv. lands- 1786) zool. = -BLODIGEL. Oldendorp 1: 130 (1786). Hanström MännParasit. 137 (1933). —
-INSEKT~02, äv. ~20. (land- 1740 osv. landt- 1832 osv.) entomol. motsatt: vatteninsekt; jfr -DJUR. VetAH 1740, s. 280. —
-IS. (land- 1870 osv. lands- 1889) [jfr t. landeis]
1) (i sht i fackspr.) på land (gm ombildning av snö) bildad is; motsatt: havs-, insjö-, flodis. Torell SpitsbMollusk. 18 (1859). Bergman GotlGeogr. 5 (1870). Ramsay GeolGr. 190 (1909).
2) (mera tillf.) den del av landfast havs- (l. insjö)is som ligger närmast stranden. 3NF (1930; angivet ss. oeg. anv.). IdrIMar. 1935, s. 282.
Ssgr (till -IS 1; i fackspr.): landis-klimat. klimat på landområden som äro täckta av landis. Ymer 1911, s. 123.
-räffla, r. l. f. räffla (i bärghäll l. sten) förorsakad av landisens rörelser, glacialräffla, isräffla. Fennia 36: 91 (1915). —
-JORD.
1) [fsv. landiordh (UpplLagmansdomb. 70); jfr d. landjord] (land- 1588—1775. landt- 1548) (†) till 1 a α: åkerjord, åker. G1R 19: 2 (1548). Lönqvist Bara 3 (1775).
2) (land-) (numera föga br.) till 6; i sg. best.: ”landbacken”, land. NordT 1888, s. 579. (Vi begagnade) tillfället att på landjorden äta vår första civiliserade måltid. Antarctic 2: 540 (1904). 2NF 11: 1462 (1909). —
-JUNKARE, -JÄGARE, -JÄGMÄSTARE, se F. —
-KADETT, se F. —
-KALL, r. l. m., l. -KALLE, r. l. m., förr äv. -KALLA, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = IS-KALL, sbst. Broman Glys. 3: 573 (c. 1740). Molin ÅdalP 47 (c. 1895). Då dyningen slår upp inunder landkallarnas buktiga ishvalf. VFl. 1916, s. 35. —
-KAPTEN, se E. —
-KARTA, r. l. f., förr äv. -KART, r. l. f. (land- 1644 osv. lands- 1691—1870. landt- 1626—1824) [jfr d. landkort, t. landkarte] karta över landområde(n); utom i ssgn LANDKART-TUNGA numera bl. tillf., ss. motsättning till: sjö-, stjärnkarta. Lönborg SvKarta 13 (cit. fr. 1626). Land charta öfwer America. BoupptSthm 5/5 1673. Zetterstrands atlas är en landkarta och ej afsedd för nautiskt bruk. Ymer 1916, s. 5. Jfr E.
Ssgr: landkart-, förr äv. landkarte-lav. (-karte-) [jfr t. landkartenflechte] (†) bot. kartlav. Liljeblad Fl. 325 (1792). Fries Ordb. 68 (c. 1870).
-tunga, r. l. f. (-kart-) [jfr t. landkartenzunge] med. tunga som gm viss sjukdom erhållit en egendomlig teckning påminnande om en karta; äv. om sjukdomen. Hylin Munn. 2: 37 (1933). —
-KISTA, se E. —
-KLASS, se F. —
-KLIMAT. [jfr t. landklima] (i fackspr.) fastlandsklimat. Scheutz Jord. 232 (1856). Carell o. Edelstam 125 (1916). —
-KLÄDE, se F. —
-KOMMENDERING. (land- 1893 osv. landt- 1784) sjömil. kommendering (till tjänstgöring) i land. CAEhrensvärd Brev 1: 88 (1784). —
-KOMMUN, se E. —
-KOMMUNIKATION. (land- 1854 osv. lands- 1906. landt- 1850—1911) kommunikation till lands; äv. konkret, om kommunikationsmedel l. -led. Frey 1850, s. 398 (abstr.). Landsm. 1911, s. 294 (konkret). —
-KONTORIST, se E. —
-KONUNG, se E. —
-KORT, n. (land- 1639—1825. landt- 1650—1725) [jfr d. landkort] (†) = -KARTA; äv. bildl. Schroderus Comenius c 3 a (1639). Ett lantkorth öfver Nerijke och dess grentzor. RP 16: 700 (1656). Atterbom Lyr. 2: 122 (1825; bildl.). jfr GENERAL-LANDKORT. —
-KRABBA, i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 f.||ig. (land- 1786 osv. landt- 1788 osv.) [jfr d. landkrabbe, holl. landkrab, t. landkrabbe, eng. land-crab]
1) zool. krabba som lever på land; särsk. (äv. i uttr. vanlig landkrabba) om arten Gecarcinus ruricola Lin.; i pl. äv. ss. benämning på familjen Gecarcinidæ. Oldendorp 1: 125 (1786). 4Brehm 14: XXXVI (1931; i pl., ss. benämning på familjen Gecarcinidæ).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (vard.) nedsättande l. skämtsam benämning på person som har sin värksamhet förlagd till land l. som saknar sjövana l. ogärna ger sig ut på sjöresor o. d.; motsatt: sjöman. CAEhrensvärd Brev 1: 147 (1788). Då landkrabban John Clerk .. gaf lagar från sitt skrifbord för engelska flottans manöver. Wingård Minn. 5: 111 (1847). Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli landkrabbor? Engström Glasög. 89 (1911). —
-KRIGS-KONST. (landt-) mil. den del av krigskonsten som avser krigföring till lands; motsatt: sjö- o. luftkrigskonst. SFS 1902, nr 38, s. 32. —
-KRYPARE, m. l. r. zool. i pl.: labyrintfiskar (vilkas andningsapparat är så byggd att den medger vistelse på land en längre tid). Rebau NatH 1: 549 (1879). —
-KRÄFTA. (land- 1783. landt- 1804—1828) [jfr dan. o. t. landkrebs] (numera föga br.) zool. jfr -DJUR. Cook 2Resa 357 (1783). Heinrich (1828). —
-KUBBA, r. l. f. (i vissa trakter) vid land fäst flöte utmärkande stillastående fiskredskap; jfr KUBB, sbst.2 1 d. VFl. 1916, s. 11. —
-KULTUR, se F. —
(1, 2, 3) -KUNNIG, adj.1 (land- 1561—1873. landt- 1751) (numera föga br.) som väl känner till ett land l. en trakt o. d. Svart G1 169 (1561). Då jag .. vågar ingå på frågan (om de finska ortnamnens betydelse osv.), sker det .. med önskan att någon språk- och land-kunnig Finne måtte taga saken i närmare skärskådande. Düben Lappl. 393 (1873). —
-KUNNIG, adj.2, se E. —
(1, 2, 3) -KUNSKAP~02 l. ~20. (land- 1826—1909. lands- 1924—1937) [jfr t. landeskunde] (numera mindre br.) kunskap l. kännedom om ett land l. en trakt o. d., geografisk kunskap. 2VittAH 12: 165 (1826). 2SvKulturb. 7—8: 274 (1937). —
(4) -KUSK, r. l. m. l. f. [liksom d. landkusk av t. landkutsche] (†) ett slags täckvagn som användes som resvagn o. d.; jfr KUSK, sbst.1 Rålamb Resa 7 (1658, 1679). Humbla Landcr. 72 (1740). —
-KUST. (land- 1791 osv. lands- 1783) (numera bl. tillf.) kust; äv. bildl. Björnståhl Resa 5: 21 (1783). Törneros Brev 2: 382 (1838; uppl. 1925; bildl.). —
-KVINNA, -KVÄDE, -KYRKA, se F. —
-KÄNNING. (land- 1644 osv. landt- 1750—1826) [y. fsv. landkänning (HistTroj. 5); jfr d. landkending, t. landkennung] sjöt.
1) kontakt med land, bestående däri att sjöfarande från fartyg ute på havet upptäcker föremål o. d. (i allm. på land) som kan tjäna till orientering o. vägledning (l. bl. däri att den sjöfarande får land i sikte); äv. konkret, om dylikt föremål (landkänningsmärke). Få, ha (osv.) landkänning. Förlora landkänningen. Segla, styra (osv.) efter landkänning, förr äv. landkänningar, med ledning av landkänningsmärken. Månsson Siöb. (1644; i titel). Algrums Kyrka, som var både en antiquitet och en landkiänning för de Siöfarande. Linné Öl. 61 (1745). (Fartyget arbetade sig fram) utanför Norges kust, än utan landkänning, än med några enstaka öar skönjbara i öster. GHT 1898, nr 133 B, s. 1. särsk. mer l. mindre bildl.: kontakt, förbindelse, känning. Hälsen N. N. från en främling, som kunde vända hem igien till sitt fäder[nes]land, om han icke fått land-känning af det bättre. SRosén (1742) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 73. Den första historiska landkänningen af vår Nord. Quennerstedt StrSkr. 1: 75 (1884, 1919).
2) lätt grundstötning, grundkänning. VL 1893, nr 37, s. 2. Ångaren Nya Skärgården fick i dag på morgonen .. landkänning under stark tjocka och förlorade rodret. SvD(A) 1916, nr 332, s. 8.
Ssgr (till -KÄNNING 1; sjöt.): landkännings-båk. jfr -kännings-märke. Söderhjelm Runebg 1: 12 (cit. fr. 1815).
-KÖL. (land- 1765—1797. lands- 1744—1771) (†) jfr KÖL 2 c, ävensom -HÖJD, -RYGG. Renbeteskomm. 1907, 2: 11 (1744). Hülphers Norrl. V. 3: 41 (1797). —
-KÖP, -KÖPARE, -KÖPMAN, -KÖPT, -LAG, se E. —
-LEDES, förr äv. -LEDS, adv. [jfr d. landleds] (numera mindre br.) till lands, landvägen. Bliberg Acerra 380 (1737). Arkadius Pakkala 83 (1895). Östergren (1931). —
-LEDNING. (i fackspr.) (telefon- l. telegraf)ledning som är dragen över land, överlandledning. UB 2: 444 (1873). Jfr E. —
(1 a) -LEGA, r. l. f. (land- 1544 (: landleges fisk)—1779. landt- 1795—1797) (†) arrendeavgift för jord o. d. HSH 39: 241 (1607). Ambrosiani DokumPprsbr. 317 (i handl. fr. 1797).
Ssg: landleges-fisk. (†) lämnad ss. betalning av ”landlega”. Almquist CivLokalförv. 3: 181 (i handl. fr. 1544). —
(1 a α) -LEGAD, p. adj. (†) om lin o. d. som står på rot: som legat på marken så länge att det därvid delvis rötts på odlingsplatsen; jfr -STÅNDEN 1. Celsius Alm. 1735, s. 7. —
-LEVERNE, -LEVNAD, se F. —
-LIGGE. [av nor. landligge] (tillf.) förhållandet att sjöfolk (särsk. fiskare) nödgas stanna i hamn (på grund av svårt väder o. d.). Molin ÅdalP 186 (c. 1895). —
-LIK, se F. —
-LINJE.
2) (land- 1885. lands- 1898) [jfr eng. land-line] (föga br.) landkontur, kustlinje; kust. Svensén Jord. 168 (1885). Starkö landslinie (borde) bestyckas med 8 Centim. kanoner. AB 1898, nr 93, s. 2. Jfr E. —
-LIV, se F. —
-LJUGARE, -LOGE, se E. —
(1 a) -LOTT. (land- 1833 osv. lands- 1766—1935) [jfr isl. landhlutr] (förr) jur. o. kam. avgift (bestående i viss del av avkastningen) som person hade att erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden l. med jorden förbunden nyttighet; särsk. om viss avgift som fiskare erlade till strandägare. PH 8: 323 (1766). BtRiksdP 1896, I. 1: nr 24, s. 16. —
-LUFT, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1740 osv. landt- 1796—1823) [jfr d. landluft] om luften på land; motsatt: havs- l. sjöluft. Humbla Landcr. 369 (1740). Kræmer Span. 111 (1860). —
-LÄGE, se E. —
-LÄGGA, -ning.
2) (numera knappast br.) intr.: landa, lägga till. Lind (1749; under anfahren). Stridsberg Hågk. 26 (1895). —
-LÖPANDE, -LÖPARE, -LÖPERSKA, se E. —
-LÖS. [jfr d. landløs, t. landlos, eng. landless]
1) (land- 1750 osv. lands- 1681) (i sht i vitter stil) till 1, 2, 3: som icke besitter land l. förläning l. jord; vanl. om furste: som icke regerar över ngt rike. Verelius 152 (1681). (Jag) rustade så ut de landlöse / Med gods och gårdar, heder och förläning. Hedberg Dagen 42 (1863). En landlös furste. IllSvH 3: 169 (1877).
3) (land-) till 6: som icke sammanhänger med land; särsk. om is: som icke har landfäste, lösryckt från land, icke landfast; äv. oeg., om vattensamling: vars is icke är landfast. Wiselen (dvs. Weichsel) .. er .. nu inted mera att litta upå, aldenstund hon mestedels er landlös och her och der går ypen. OxBr. 6: 40 (1629). Ijsen låg qvar på siön men landlöös. VRP 1701, s. 542. Lindhé FlyddTid. 209 (1917). —
-MAKT, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1838 osv. landt- 1807—1880) [jfr t. landmacht]
1) stat vars välde väsentligen sträcker sig över fastlandsområden l. som huvudsakligen eftersträvar herravälde till lands, kontinentalmakt; motsatt: sjömakt. Weste (1807). Ahnlund GA 268 (1932).
2) (mera tillf.) herravälde till lands. Från början av 1500-talet upphörde republiken (Venedig) att fika efter landmakt och nöjde sig med havet. 3SAH 29: 136 (1917). —
-MAN, se E samt LANDSMAN o. LANDTMAN. —
-MARK. (land- 1873—1890. landt- 1776)
-MARKNAD, -MARSK, se F. —
-MASKIN. (land- 1874 osv. landt- 1824—1900) (i fackspr.) ångmaskin för användning på land. KrigVAH 1824, s. 117. —
(1, 6) -MASSA. [jfr t. landmasse] av land l. landområden bildad massa; stundom, med anslutning till 2, 3, övergående i bet.: komplex av länder l. provinser o. d. NF 4: 539 (1881). Sammanhängande landmassor påverkas på helt annat sätt än vattenmassor af värmestrålning. Timberg Meteor. 20 (1908). Hela den landmassa, som utgjort västromerska riket. 3NF 7: 754 (1927). Jfr H. —
-MIL. (land- 1873 osv. lands- 1882. landt- 1667—1870) [jfr t. landesmeile] ss. mått för sträcka på land: vanlig mil; numera bl. ss. motsättning till: sjömil. Willman Resa 234 (1667). —
-MILIS, -MILITÄR, se F. —
-MINA, r. l. f. (land- 1883 osv. landt- 1896) [jfr t. landmine] mil. för användning på land. KrigVAH 1883, s. 228. —
(1) -MÅN, r. l. m., l. -MUN. (land- c. 1640—1863. landa- 1555—1730. lande- 1679—1710. lands- 1679. landt- 1646—1839) (†)
1) konkret; ofta svårt att skilja från 2.
a) grund, mark, markyta; oftast med särskild tanke på den allmänna beskaffenheten, terräng- o. nivåförhållandena o. d.; stundom svårt att skilja från b, c. LPetri 3Post. 88 b (1555; i bild). Irregular Citadeller widh Irregular Fästningar där Land-måhnen är rätt slätt. Rålamb 8: 40 (1691; rubrik). Horizontalt-brått (i en maskin), kallas det, när stången löper jämt med landmånen efter vattupass. König Mec. 55 (1752). Uhr Koln. 20 (1814).
b) jordmån; jfr a. Stiernman Com. 2: 473 (1646: Landtmoren; sannol. felaktigt för: -monen). Hildebrand MagNat. 219 (1650). Landtmån begynte här (dvs. i Skegrie i Skåne) bli med djupare svartmylla, som var becksvart. Tidström Resa 41 (1756).
c) markområde, landområde, mark; jfr a. HH 20: 363 (c. 1640). Af dessa ord (av Plinius) är klart nog huru långt de Yfwerbornes landmond sträcker sig. Rudbeck Atl. 1: 372 (1679). Staden Wolodimir på en backugh landemåhn belägen. HH XVIII. 4: 38 (1710); jfr a.
2) abstrakt, sammanfattande, om de allmänna terrängförhållandena, jordens beskaffenhet o. d.; terräng; jordmån; jfr 1. Landemon och wäderleken, som ombyta eens hull och håår. Rudbeck Atl. 1: 22 (1679). (Genom jakt, fiske, segling o. d.) vänjes ögat ifrån barndomen att döma om situationer och landtmån, kroppen blir icke vek, och sinnet blir diärft. Ehrensvärd PVetA 1743, s. 30. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 3 (1863). —
-MÄRKE, sbst.1 [jfr t. landmarke] i sht sjöt. föremål o. d. på land som kan tjäna sjöfarande till vägledning o. orientering; jfr -KÄNNING 1. Rajalin Nav. 155 (1728). Landmärken i trakten (dvs. Pellinge) äro de gamla kvarnarna i Österby och Söderby. 2SvKulturb. 7—8: 120 (1937). särsk. i utvidgad anv., om föremål som tjänar till vägledning o. orientering för resande som färdas landvägen l. luftledes. Gosselman SAmer. 268 (1842). Ymer 1920, s. 11. Jfr E. —
-MÄRKE, sbst.2, se B. —
-MÄSSIG, se F. —
(3) -MÄSTARE. (land- 1776—1905. landt- 1753) [jfr t. landmeister] (†) stormästare (i Livland). Celsius G1 2: 309 (1753). SvH 2: 529 (1905). —
-NOT; pl. -ar. fisk. fiskenot som vid fiske drages till l. mot land (o. som användes för att fånga fisk som uppehåller sig nära stranden); jfr -VAD. Rålamb 13: 97 (1690). —
-NÄRING, -NÖJE, -ODLING, -OFFICER(ARE), se F. —
-PASTOR, -PASTORAT, se F. —
-PELARE. [jfr t. landpfeiler] byggn. på l. nära strand stående bropelare; jfr -FÄSTE 2 a. Ikonen (1889). SJ 2: 222 (1906). —
-PERMISSION. (land- 1898 osv. landt- 1869) i sht sjömil. permission med tillåtelse att gå i land. Wrangel SvFlBok 422 (1898). —
-PERMITTERAD, p. adj. (land- 1895 osv. landt- 1869) i sht sjömil. som har landpermission. Trolle Sjöoff. 1: 199 (1869). Jfr F. —
-POLIS, se F. —
-POST. (land- 1856 osv. lands- 1872. landt- 1704—1906) post.
1) koll.: postförsändelser som (äro avsedda att) befordras landvägen; stundom närmande sig bet.: posttur som går landvägen. CivInstr. 519 (1704). Då .. antalet landposter icke är detsamma under olika årstider. BtRiksdP 1870, I. 1: FörslPoststadg. s. 60 (1869).
2) (värk, kontor, institution o. d. som ombesörjer) postbefordran till lands. 2UB 10: 2 (1906). Heckscher SvEkonH 1: 544 (1936). —
-PROST, se E. —
-PRÄST, se F. —
-RAS, se F. —
(2 l. 3) -RED l. -RID. (land- 1528—1581. lande- 1548) [fsv. landredh, landa redh, landridh] (†) hästlopp (se d. o. 2). Thenne twnga .. som vij nw lijdom .. vtåff gestning och landreed. G1R 5: 233 (1528). Brahe Oec. 108 (1581; uppl. 1920). —
-REGEMENTE, se F. —
-REGERING, se E, F. —
(3) -REN, r. l. f. (land- 1553. landa- 1553) (†) ren (gräsrand l. dyl.) som bildar riksgräns. G1R 24: 545, 550 (1553). —
(6 c β) -RENSNING. skogsv. igentagande av virke som vid flottning fastnat på stränderna. TT 1885, s. 38. —
-RESA, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1762 osv. lands- 1660. landt- 1660—1909) [jfr t. landreise]
(1 a) -REVNING. (land- 1783 osv. lands- 1624. landt- 1752—1765) (förr) kam. o. landtmät. utstakande av gränser för landområde o. uppgörande av karta häröver; jfr JORD-REVNING. LReg. 174 (1624).
(3) -RIS. (†) bildl., om hemsökelse l. dyl. varmed ett (helt) land straffas. (Kometer äro Guds) krijgs Baneer och Landrijs. Isogæus Segersk. 984 (c. 1700). —
-ROTERING, se F. —
-RULLA, v., -ning. skogsv. upplyfta (flottat timmer) ur vattnet o. upprulla l. upplägga (det) i vältor o. d.; jfr STÖD-DRAGA o. SÄNK-VÄLTA. 2NF 28: 32 (1918). HbSkogstekn. 434 (1922). —
-RYGG. (land- 1765 osv. lands- 1551—1777. landt- 1765 osv.) [y. fsv. landsrygger? (OMagnus Hist. 688 (: Landzrygga)); jfr d. landryg, t. landrücken] geogr. o. geol. mer l. mindre markerad, av fast bärg l. (vanl.) glaciala avlagringar bildad höjdsträckning; oftast om dylik (i sht mellan två parallellt löpande floddalar belägen) höjd som är vattendelare. Baltiska landryggen. G1R 22: 212 (1551). (Dalarna är) rundtomkring begränsadt af höga landryggar, hvilka lika en krans eller mur omsluta det. Strinnholm Vas. 1: 38 (1819). Uralbergens långsmala landrygg. Svensén Jord. 144 (1885). Globen 1935, s. 37. —
(3) -RYKTE. (land- 1540—1727. landt- 1539) [jfr d. landerygte] (†) allmänt rykte (som är spridt över hela landet). The szwermende mytmakere, .. Huilke .. eth menigt landtryckte haffue wpkomett, .. Ath wij .. skulle vtij Gudh afflidne och döde wara. G1R 12: 250 (1539). Lagerström Bunyan 1: 16 (1727). —
(3) -RYKTIG. [jfr t. landrüchtig] (†) känd över hela landet, allmänt bekant. G1R 12: 271 (1539). Som .. almenneligen ther i Findland landrychtigt vara skall. Därs. 23: 328 (1552). Tegel G1 2: 372 (1622). —
(1) -RYMD. (land- 1813—1844. lands- 1626—1869. landt- 1849—1868) (numera knappast br.) landområdes ytomfång; ofta konkretare, övergående i bet.: landområde. Med Stater .. förstås vissa landrymder, intagna af ett antal menniskor. Regnér Begr. 1: 143 (1813). Svedelius Statsk. 4: 435 (1869). särsk. (†) närmande sig bet.: öppet land, slätt; jfr LAND 1 d. Han sköfladhe .. thet Folcket som ther vppå Landzrymbden bodde. Schroderus Liv. 717 (1626). —
-RYSSJA. (land- 1928 osv. lands- c. 1740) fisk. för fiske invid land. Broman Glys. 3: 590 (c. 1740). Fatab. 1928, s. 33. —
-RYTTARE, -RYTTERI, se E. —
-RÅ, n., stundom -RÅD, sbst.1 (lands-) (i folkloristisk skildring) övernaturligt väsen (rå) som håller till på land; ofta motsatt: sjörå. Verelius 153 (1681). FolklEtnSt. 3: 32 (1922). Jfr E. —
-RÅD, sbst.2, se F. —
(3) -RÄGN. (land- 1899—1931. landt- 1752) [jfr d. landregn, t. landregen] (numera mindre br.) rägn som faller över hela (l. större delen av) landet, allmänt rägn. Brauner Åker 85 (1752). Carell o. Edelstam 73 (1931). —
(3) -RÄNNARE. (†) om person som löper omkring o. sprider ut rykten (i landet); jfr -STRYKARE. RA I. 4: 784 (1598). —
-RÄNTERI, -RÄNTMÄSTARE, se F. —
-RÖK. (land- 1730—1916. landt- 1757—1846) [jfr t. landrauch] (numera mindre br.) solrök. Broman Glys. 1: 429 (1730). TurÅ 1916, s. 310. —
(1 a α, 6) -RÖTA, v., -ning. (land- 1847—1860. landt- 1847) (†) landt. röta (lin o. d.) gm att låta (det) ligga utbredt på marken (gräsvall l. dyl.) en viss tid, vallröta, ängsröta; motsatt: vatten-, sjöröta. Ekenmark Lb. 131 (1847). Arrhenius Jordbr. 2: 196 (1860). —
(1 a α, 6) -RÖTE. [jfr t. landrotte] (†) landt. landrötning, vallrötning. Salander Gårdsf. 243, 252 (1758). —
-SAK, se F. —
-SALAMANDER. (land- 1827 osv. landt- 1861 osv.) [jfr t. landsalamander] zool. salamander som lever på land; särsk. om arten Salamandra maculata Laur., eldsalamander. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 45. 3NF 12: 666 (1930). —
-SAMFÄRDSEL~020. (land- 1910 osv. landt- 1910) samfärdsel till lands. HeimdSmåskr. 11 a: 10 (1910). —
-SED, -SEKRETERARE, se E. —
-SIDA. (land- 1680 osv. lands- c. 1640—1865. landt- 1751—1869) [jfr d. landside, t. landseite, eng. land-side]
1) till 6: sida l. del (av höjd, stad, fästning, fartyg o. d.) som vetter mot land; numera företrädesvis i sg. best. Åt, på, från landsidan. HH 20: 344 (c. 1640). Fästningen har 2 Portar, en åt Sjö- och en åt Lands-sidan. GT 1788, nr 25, s. 2. Thomée IllSv. 245 (1866). särsk. (numera bl. tillf.) närmande sig bet.: land. (I kriget med England hade holländarna återfått det anseendet) at the til Siöös icke thet ringaste gofwo Engeland effter; men ther jämpte sågh man, huru swagt thet vppå Landsijdan war. Brask Pufendorf Hist. 277 (1680).
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] landt. till 8: den plana del av en plog som sitter på plogkroppens vänstra sida o. som under plöjningen glider mot den oplöjda marken. JernkA 1829, Bih. s. 307. LB 4: 203 (1905). —
-SIKTE. i sht sjöt. förhållandet att land är i sikte l. att ngn har land i sikte, sikte av land. Vara utom, förlora landsikte. Hellant Alm. 1744, s. 33. Engström Lif 140 (1907). —
-SJUK. (tillf., skämts.) som lider av ”landsjuka”; jfr -SJUKA, sbst.1 Trolle Sjöoff. 1: 107 (1869). —
-SJUKA, sbst.1 (land- 1933 osv. landt- 1850) [jfr d. landsyge] (tillf., skämts.) sjukdom (påminnande om sjösjuka) varav personer som länge vistats till sjöss stundom lida den första tiden de åter befinna sig på land. Sparre Sjökad. 693 (1850). SvD(A) 1933, nr 92, s. 12. —
-SJUKA, sbst.2, -SJUKDOM, se E. —
-SJÖ. (land- 1785—1789. lands- 1582. landt- 1820) [jfr t. landsee] (†) insjö; äv. motsatt: skogssjö, tjärn. PErici Musæus 2: 175 b (1582). PoetK 1820, 2: 48. —
-SKADA, se E. —
(1, 2, 3) -SKAFFARE. (†) kunskapare, spejare? G1R 28: 179 (1558: landskaffere; möjl. felskrivning för kundskaffere). —
-SKALA, r. l. f. meteor. viss skala (omfattande graderna 0—6) för angivande av vindstyrka på land. Rubenson Meteor. 40 (1880). —
-SKATT, se E. —
-SKIFTE. (land- 1730 osv. landa- 1672)
1) till 1, 2, 3: skifte (delning) av land l. landområde(n). Verelius Herv. 160 (1672). FFS 1902, nr 31, s. 181.
2) (†) till 1 a α; konkret: åkerskifte, åkerstycke. Arnell Stadsl. 142 (1730; efter handl. fr. 1720). —
(3) -SKILJARE, r. l. m. (land- c. 1755. länder- 1900) (numera bl. tillf.) föremål o. d. som bildar gräns mellan olika länder. Schultze Ordb. 4249 (c. 1755). På kartan .. är Östersjön .. en väldig länderskiljare. Kjellén SvGeogr. 174 (1900). —
-SKILLNAD, se E. —
-SKOLA, se F. —
-SKRED. [jfr t. landsturz] (mera tillf.) jordskred; äv. om formationer o. d. uppkomna gm jordskred. De mäktiga landskreden lysa som ärr mot de mörka sluttningarna. SvD(A) 1927, nr 3, s. 7. —
-SKRIVARE, -SKRÅ, se E. —
-SKULPTUR. [jfr eng. land-sculpture] geol. den fasta jordytans relief l. terrängform. De Geer SkGeogrUtv. 30 (1896). Den postglaciala landskulpturen. Uppl. 1: 60 (1901). —
(1 a) -SKYLD, r. l. f. (land- 1540 osv. lands- 1681—1934. landts- 1524 (: Landtzskylleskatt)) [fsv. lands skyld, landskyld; jfr d., nor. o. isl. landskyld] (i sht förr; företrädesvis, o. numera bl., i fråga om förh. i de sv. landsdelar som tidigare tillhört Norge) kam. (i pänningar l. in natura utgående) årlig avgift (urspr. bl. arrendeavgift, senare äv. ränteavgift) som innehavare (brukare) av jord har att erlägga till jordägaren l. ränteägaren (ss. kronan l. kyrklig myndighet); motsv. avraden l. landgillet på övriga sv. områden; jfr -GILLE. SkaraStiftJordeb. 5 (1540). Af hvarje heman betalas .. i Jemtland Landskyld och Silfverskatt efter Tunnelandet. Rabenius Kam. § 319 (1825). Thulin Mant. 2: 2 (1935).
Ssgr (i sht förr, kam.): landskylds-, förr äv. landskylde-hemman. (-skylds-) hemman av vilket landskyld utgår. Œdman Bahusl. 57 (1746).
-SKÖLDPADDA~020. (land- 1772 osv. lands- 1702. landt- 1836 osv.) [jfr t. landschildkröte] zool. sköldpadda som lever på land; särsk. i pl., ss. benämning dels på familjen Testudinidæ, dels på underfamiljen Testudininæ (äkta landsköldpaddor), dels på släktet Testudo Lin. (egentliga landsköldpaddor). Holm NSv. 31 (1702). 1Brehm III. 1: 8 (1876). —
-SKÖTSEL, se F. —
-SLAGEN, p. adj. (numera föga br.) driven l. kastad i land. G1R 1: 85 (1523). Stuxberg Fisk. 26 (1894). —
-SLOTT, se F. —
-SNÄCKA. (land- 1828 osv. landt- 1793 (: Landt-Snäckkräken) osv.) [jfr t. landschnecke] zool. jfr -DJUR. Hisinger Ant. 4: 180 (1828).
-SOCKEN, -SOLDAT, -SORT, se F. —
-SPEJARE, se E. —
-SPETS. (land- 1784 osv. lands- 1776. landt- 1798—1814) [jfr t. landspitze] jfr -UDDE. Fréville Söderh. 2: 79 (1776). —
-SPOLE. [kungsfiskaren sitter gärna på ngt föremål på stranden o. störtar sig därifrån över sitt byte] (†) zool. fågel av släktet Alcedo Lin.; i sht om arten Alcedo hispida Lin., kungsfiskare. Retzius Djurr. 51 (1772). Trolle Duvall 1: 316 (1875). —
-SPRÅK, sbst.1 (land- 1897 osv. landt- 1779) (numera bl. mera tillf.) motsatt: sjömansspråk. Björnståhl Resa 3: 248 (1779). Wrangel SvFlBok 19 (1897). —
-SPRÅK, sbst.2, se E. —
-STAD, sbst.1 (sbst. 2—3 se E, F). (†)
1) (land- 1605—1850. lands- 1605—1681. landt- 1710—1873) [jfr d. landstad, t. landstadt] stad belägen inuti landet, uppstad; motsatt: sjö-, stapelstad; i exempel från ä. tid stundom svårt att skilja från LANDT-STAD, sbst.3 (se F). Schmedeman Just. 122 (1605). Mentes att seglatzen skulle affskäras för Södretelgö och Geffle städer, och låta dem sedan bliffva landstäder, och der anrättes manufacturer. RP 6: 7 (1636). Dhe små Vpp- och Landstäder som ringa nähring hafwa. Stiernman Com. 4: 429 (1681). Jungberg (1873).
2) (land- 1603. lande- 1644) landningsplats, tilläggsplats. UpplFmT 23—25: 160 (1603). AOxenstierna 1: 590 (1644). —
-STADGA, se E. —
-STAT, se E, F. —
-STATION. (i fackspr.) på land belägen (meteorologisk) station; motsatt: nautisk station. Rubenson Meteor. 145 (1880). —
(jfr 1) -STRECK. (land- 1693—1865. lands- 1626—1827. landt- 1757—1851) [jfr d. landstræk, holl. landstreek, t. landstrich] (†) (större, långsträckt) landområde; i sht om landområde betraktat med hänsyn till läge, allmänna naturförhållanden, klimat o. d.; trakt; jfr -STRÄCKA. Schroderus Liv. 395 (1626). Gennesart var et landtstrek, 30. stadier långt, och 20. stadjer bredt, långs ut med siön Gennesaret. Bælter JesuH 4: 597 (1757). Hvart och ett landstreck har .. sin egen Flora. Palmblad LbGeogr. 77 (1835). Kullberg Ariosto 2: 10 (1865). särsk.
a) närmande sig bet.: väderstreck vari ett landområdes längdriktning går. Märkvärdigt sades ock det vara, at då vinden blåser nordan, så kan längre uti norr vara nordväst, ty vinden håller landstreket. Kalm VgBah. 206 (1746).
b) närmande sig bet.: allmänna naturförhållanden, klimat o. d. Högström SvarVetA 15 (1766). Baron Brauner .. gjorde försök med åtskilliga utländska växter, huru vida de skulle trifvas uti vårt landtstrek. Hermelin ÅmVetA 1776, s. 13. —
-STRIDSKRAFTER, se F. —
(3) -STRYKA, -ning (†, Wallquist, Schultze Ordb. 5143 (c. 1755)). (land- c. 1676 osv. lands- 1594) (numera bl. mera tillf.) driva omkring i landet (ss. landstrykare).
a) [jfr d. landstrygende, t. landstreichend] i p. pr. i adjektivisk anv. Widekindi G2A 378 (c. 1676). Landstrykande Zigener. Lagerbring 1Hist. 1: 57 (1769). En landstrykande äfventyrare. Atterbom Minnest. 2: 149 (1853).
b) ss. vbalsbst. -ande, förr äv. -ning. På dett all oårdning, som af sådant landzstrychende her till varit hafver, måtte thes bätre blifve aflagd. RA I. 3: 439 (1594). De fattige borde försörjas och landstrykning förekommas. Wallquist EcclSaml. 1—4: 553 (1753). —
(3) -STRYKARE. (land- 1593 osv. lands- 1594—1928. landt- 1728) [jfr d. landstryger, t. landstreicher] person som stryker omkring i landet; i sht om dylik person som icke har fast bostad ngnstädes l. fast arbete l. medel till sitt uppehälle o. som försörjer sig med tiggeri o. d.; kringstrykare, lösdrivare, luffare, vagabond; äv. oeg. l. bildl. SthmTb. 5/5 1593. Vaganter och landzstrykare, som .. draga landet omkringh och medh theras tiggerij beswära folck. KOF II. 2: 379 (c. 1655). Hon har rymt från mig, til at gifta sig med en ung landstrykare, som ej har en styfver! Ekelund Fielding 167 (1765). Han (dvs. en utter) var en landstrykare som alla uttrar. Lagerlöf Holg. 1: 107 (1906). —
(3) -STRYKERI1004. (land- 1844 osv. lands- 1813—1923) [jfr d. landstrygeri, t. landstreicherei] drivande omkring i landet ss. landstrykare, lösdriveri. PoetK 1813, Suppl. s. 20. Då lagstiftningen förblandar landstrykeri eller vagabondage, som är en polisförseelse, med tjenstlöshet. Livijn 2: 154 (1844). Kihlman 2Skälmrom. 9 (1923). —
(3) -STRYKERSKA. [jfr d. landstrygerske] kvinnlig landstrykare. Linc. (1640; under circulatrix). Aanrud Ber. 2: 98 (1915). —
(jfr 1) -STRÅK, sbst.1 (sbst.2 se E). (land- 1852 osv. lands- 1915) [jfr d. landstrøg] (numera bl. mera tillf.) jfr -STRÄCKA. Chazarer, hvilka herrskade i landstråket emellan Östersjön och Svarta hafvet. Holmberg Nordb. 123 (1852). Fennia 36: 197 (1915). —
-STRÅT, se E. —
(jfr 1) -STRÄCKA, r. l. f. (land- c. 1755 osv. lands- 1790—1840. landt- 1851) [jfr t. landstrecke] (större, långsträckt) landområde; i sht om landområde betraktat med hänsyn till dess allmänna naturförhållanden; stundom övergående i bet.: trakt; jfr -STRECK. Schultze Ordb. 5098 (c. 1755). Fingal herrskade öfver en ansenlig landsträcka. Ossian 1: XV (1794). Hela den fruktbara landsträckan förvandlades i en ödemark. 2SAH 7: 222 (1815). —
(jfr 1) -STRÄCKNING. [jfr d. landstrækning] (numera föga br.) = -STRÄCKA. Rosenfeldt Tourville 113 (1698). Reuterdahl SKH 1: 38 (1838). —
(3) -STUGA. [jfr t. landstube] (†) sammanträdeslokal för ett lands folkrepresentation, landtdagshus l. dyl. (Vi skola) icke giöra som j Pålen skeer på dehres Landstugu skeer När de holla Rikzdag. RARP 3: 211 (1642). Dryselius Måne 288 (1694). —
-STYCKE. (land- 1671 osv. landt- 1814—1828)
1) (i sht mindre) stycke land l. landområde; jfr LAND 1. HC11H 7: 17 (1697). Et litet oupodladt landstycke. Lagerbring 1Hist. 3: 400 (1776). Ett i Östersjön simmande landstycke (dvs. Öland). Böttiger 5: 213 (1871, 1874). särsk. (numera bl. mera tillf.): stycke åker- l. trädgårdsland, odlingsland; jfr LAND 1 a α. Risingh LandB 48 (1671). På sit landstycke planterar Negern förnämligast Cassabi, Palatter och Jams. Oldendorp 1: 349 (1786).
2) (†) till 1 c: tavla med landskapsmotiv, landskapstavla. BoupptSthm 1689, s. 918 a (1685). Därs. 12/10 1689. —
-STYRKA, se F. —
(1 a α) -STÅNDANDE, n. (†) förhållande(t) att lin o. d. fått stå för länge på rot; jfr -STÅNDEN 1, -STÅNDIG. Broman Glys. 3: 67 (c. 1730). —
-STÅNDEN, p. adj. (†)
1) till 1 a α; om lin o. d.: som har fått stå för länge på rot så att det delvis rötts på odlingsplatsen. Broman Glys. 3: 48 (c. 1730). Bennet Lin. A 4 a (1738).
2) till 6; om sill: som om våren håller till på grundt vatten (o. därvid blir mager o. lös i köttet). HSillfBohusl. 136 (1833). —
-STÄLLE, -STÄNDER, se F. —
-STÖTA, -ning. (†) fisk. om sill: komma upp i stora stim på grundt vatten invid land. Holmberg Bohusl. 2: 85 (1843). WoJ (1891). —
-SVIN, se F. —
-SYN, -SYND, -SÅTARE, -SÅTE, se E. —
-SÄNKA, r. l. f. [jfr t. landsenke] geogr. o. geol. sänka i den fasta jordytan. Svensén Jord. 26 (1884). Hagman FysGeogr. 15 (1903). —
-SÄNKNING. [jfr t. landsenkung] geol. motsatt: landhöjning (se d. o. 1). Holmström Geol. 126 (1877). Den postglaciala landsänkningen. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 102. —
(3) -SÄTT. [senare ssgsleden en förvanskad form av SCEPTER; jfr RIKS-SPIRA] (†) scepter. (Konung G. II A. satt) med Crona på hufvudet, Spijra och Landsätt i händren. HC12H 1: 110 (c. 1734). Jfr E. —
-TAGA, v., -ning. (mindre br.) sjöt. taga (båt o. d.) i land. GHT 1897, nr 114 A, s. 2. SkrGbgJub. 19: 268 (1923: landtagning). —
-TAVLA. (land- 1601—1747. landt- 1638) [jfr t. landtafel] (†) karta över landområde(n); jfr -KARTA. SvTr. V. 1: 115 (1601). Sweriges Landtafla. BoupptSthm 3/11 1650. 1 landtafla på papper fodrat med .. lärfft. 2Saml. 10: 11 (c. 1650). Dalin Hist. 1: 13 (1747). —
-TIMMER. skogsv. vid flottning: timmer som placeras vid en flottningsleds kanter för att förhindra att det flottade timret lägger sig på grund. Ekman SkogstHb. 99 (1908). —
-TJÄLL. [fsv. landtiäld, lands tiäld; jfr isl. landtiald] (i fråga om ä. förh.) tält som användes (av sjöfarande) vid tältning på land. LPetri Kr. 24 (1559). SvKulturb. 7—8: 217 (1931). —
-TJÄNST. (land- 1846 osv. landt- 1848—1851) sjömil. jfr -TJÄNSTGÖRING. KrigVAT 1846, s. 219. Jfr E. —
-TOBAK, se F. —
-TRAKT, se E. —
-TRANSPORT. (land- 1807 osv. lands- 1906. landt- 1792) [jfr t. landtransport] transport landvägen. SP 1792, nr 260, s. 2. Träets landtransport är mycket dyr. Rothstein Byggn. 34 (1856).
-TROLL. (folkligt o. i folkloristisk skildring) troll som håller till på land. Lagerlöf Holg. 1: 113 (1906). —
-TROSS. (land- 1541 osv. lands- 1620)
1) sjöt. tross varmed fartyg göres fast vid land, förtöjningstross, förtöjning. SkeppsgR 1541. DA 1808, nr 120, s. 7.
2) (†) tross varmed fartyg drages fram av på land gående personer; jfr -VARP. Schroderus JMCr. 308 (1620).
-TRUPP, se F. —
-TRÄFFNING. (numera knappast br.) drabbning till lands; jfr -KRIG. Lagerbring 1Hist. 1: 256 (1769). BL 4: 203 (1838). —
-TULLNÄR~02. (lands- 1730. landt- 1730) [jfr t. landzöllner] (förr) kam. o. hist. tullnär hörande till landtullvärket (anställd vid landtullkammare o. d.). Arnell Stadsl. 109 (1730). —
-TUNGA. (land- 1773 osv. lands- 1776—1917. landt- 1821—1852) [jfr t. landzunge]
1) smal o. jämförelsevis lång halvö. Bergman Jordkl. 1: 421 (1773). (Sjön Sommen) består af flere genom landtungor skilda långa och smala vikar. Höjer Sv. 2: 17 (1875).
2) (smalt) näs som utgör förbindelse mellan två landområden. Adlerbeth FörslSAOB (1798; under land). Wenersborg ligger på en landtunga mellan Wenern och sjön Vassbotten. Thomée IllSv. 197 (1866). Nu 1939, nr 44, s. 14. Jfr E. —
-TÅG, sbst.1 [jfr t. landtau]
1) sjöt. = -TROSS 1. G1R 8: 66 (1532). Vi löfte Anckare och halde in våra Landtåg. Triewald Konst. 67 (1734). Dalin (1853).
-TÅG, sbst.2 (land- 1555 osv. lands- 1875. landt- 1566—1860) (i fråga om ä. förh.) hist. krigståg till lands, fälttåg; numera företrädesvis i ssgn LANDTÅGS-GÄRD. (Vi vilja) att man gör ett lantogh up ått Nyen till Nötheborgh med ryttere och knechter. G1R 25: 362 (1555). VgFmT II. 1: 56 (1901).
-gärd. kam. o. hist. en urspr. ss. tillfällig bevillning för krigsändamål (visst fälttåg) utskriven skatt (första ggn 1568), som senare kom att inläggas i mantalsräntan o. uppföras i jordeböckerna ss. grundränta. RA II. 1: 118 (1612). År 1614 nödgades Konungen åter, i anseende till kriget med Ryssland, pålägga en ny landtågsgärd. 2VittAH 17: 67 (1839, 1846). SvRiksd. I. 3: 133 (1933). —
(1 a) -TÄKT. [jfr d. landtægt] (†) handling(en) att taga land i besittning; jfr LANDNAM. Bergfalk Beskattn. 13 (1832). —
-UDDE, förr äv. -UDD. (land- 1745 osv. lands- 1555—1853. landt- 1773—1893) udde. G1R 25: 537 (1555). BtRiksdP 1893, I. 1: nr 54, s. 1. —
-VAK, r. l. f., förr äv. -VAKA, f. vak invid l. utmed land. HärnösDP 1693, s. 40. FoFl. 1929, s. 2. —
-VAPEN, se E. —
-VARP, r. l. f., l. -VARPA, r. l. f. (land- 1712 osv. landt- 1721) sjöt. (vid land fäst) draglina för förhalning av fartyg o. d. Eneman Resa 1: 160 (1712). Roswall Skeppsm. 1: 100 (1803). —
-VARPA, v., -ning. sjöt. förflytta (fartyg o. d.) medelst (vid land fäst) draglina, förhala (se FÖRHALA, v.1 III a). Schultze Ordb. 2623 (c. 1755). TT 1899, Byggn. s. 112. —
-VATTNIG. (enst., †) i uttr. ett land-vattnigt klot, ett klot av land o. vatten; om jordklotet. Spegel GW 91 (1685). —
-VEGETATION. (land- 1854 osv. landt- 1832—1907) bot. vegetation av landväxter. JernkA 1832, Bih. s. 327. —
-VETE, se F. —
(1, 6) -VIDD. (land- 1790 osv. landt- 1807—1843) ett landområdes vidd l. utsträckning; ofta konkret: landsträcka, landområde. Möller (1790). (Asien o. Egypten) där nya landvidder lågo redo att övertagas av invandrare (från det hellenistiska Grekland). SvHumFörbSkr. 33: 7 (1923). —
-VIN, se F. —
-VIND, r. l. m. (land- 1740 osv. landt- 1787—1874) [jfr t. landwind, eng. land-wind] meteor. vind som blåser i riktning från land (ut mot havet), frånlandsvind; särsk. om dylika, i vissa kusttrakter (vid vissa tider på dygnet, vanl. nattetid) periodiskt återkommande vindar; motsatt: havs-, sjövind. Nordberg C12 2: 640 (1740). På kusterna af N(ya) Spanien, af Congo råda landvindar om natten, men hafs-vindar om dagen. Bergman Jordkl. 297 (1766). Bottniska viken är varmare än landet under höst och vinter, därför råder landvind under dessa årstider. SvGeogrÅb. 1927, s. 81. —
(1, 2, 3) -VINNARE. (land- 1747 osv. landt- 1755—1889) (numera bl. mera tillf.) person som erövrar l. vinner land l. landområde(n), erövrare. Dalin Hist. 1: 37 (1747). Isynnerhet skedde .. feodalismens utbildning hos och genom Frankerna, de största landvinnare af dem alla (dvs. germanerna). Geijer I. 1: 19 (1818). Nordenstreng EurMännRas. 161 (1917). särsk. bildl., med anslutning till 1 a γ: person som på konstens l. vetenskapens områden o. d. gör nya landvinningar, banbrytare. Lundin NSthm 466 (1889). Läuger, Max, .. är en af den moderna tyska konstindustriens förare och landvinnare. 2NF 17: 238 (1912). —
-VINNING. (land- 1769 osv. lands- c. 1800) [jfr d. landvinding]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, 2, 3: erövrande av land l. landområde(n); äv. (o. vanl.) konkretare: vinst som består av landområde(n), erövrat landområde. Lagerbring 1Hist. 1: 127 (1769). Ivar, som, efter sina stora landvinningar och krigståg, fick tillnamnet Vidfamne. Ekelund 1FädH 1: 21 (1829). Brate Edda 95 (1913).
2) till 1, 6: utvinnande l. uppkomst av nytt landområde (som förut legat under vatten) gm landhöjning l. gm sänkning l. urtappning av sjöar o. d.; vanl. konkret, om landområde som utvunnits l. uppkommit på detta sätt. Englund Ged. 20 (1853). PT 1910, nr 54 B, s. 3 (konkret). Hellström NorrlJordbr. 226 (1917; abstr.).
3) i bildl. l. oeg. anv. av 1 (o. 2); särsk.: vinnande av nytt land (se LAND 1 a γ), erövrande av nytt område l. ny marknad o. d.; vinst bestående i utforskning av ngt tidigare outforskat l. i ny upptäckt l. ny uppfinning; stundom närmande sig bet.: framsteg, framgång; äv. konkretare, om uppfinning l. upptäckt; vanl. i pl. Ekelund 1FädH II. 2: 234 (1831). Den tsjeckiska kulturens landvinningar i Böhmen. PT 1900, nr 298, s. 2. De landvinningar elektriciteten gjort på gasens bekostnad. NDAVL 1911, nr 60, s. 5. Den trådlösa teknikens senaste landvinning, bildradion. SvD(A) 1929, nr 284, s. 3. —
-VÄG. (land- 1526 osv. lands- 1702—1766. landt- 1640—1846) [fsv. landvägher; jfr isl. landvegr] väg l. trafikled som går över land; utom mera tillf. numera bl. i sådana uttr. som resa, fara, komma o. d. landvägen, resa osv. till lands; motsatt: sjövägen. Apg. 20: 13 (NT 1526). Greffuin .. begaff .. sig på wägin thill att draga landwägin till Lybbek. Brahe Kr. 8 (c. 1585). Kasta Yxen i siöön, och löpa landwägen. Grubb 414 (1665). Tider, då banade landvägar saknats. EkonS 1: 44 (1891). Jfr LANDSVÄG. —
-VÄGA, oböjl. adj. (land- 1863 osv. lands- 1899) (i sht i fackspr.) om varutransport o. d.: som går l. värkställes landvägen. Landväga försändning af krut. SFS 1863, nr 20, s. 4. Landväga utförsel. Därs. 1913, s. 833. —
-VÄGS, adv. [fsv. landväghis; jfr fnor. landvegis] (†) till lands, landvägen; jfr -LEDES. Lucidor (SVS) 239 (1672). Atterbom C12 134 (1845). —
-VÄLTA, r. l. f. skogsv. välta av timmer upplagt på stranden av ett vattendrag. HbSkogstekn. 385 (1922). —
-VÄRTS, adv. (-varts 1787—1788. -verts 1706) (†)
1) [jfr d. landværts, holl. landwaarts, t. landwärts, ävensom t. landeinwärts] i uttr. landvärts in, i riktning mot land; inåt land. Montan Segl. 82 (1787). Et sälskap, som .. skulle tilsammans draga landvarts in (dvs. till det inre av Afrika). Thunberg Resa 1: 352 (1788).
-VÄSEN, se F. —
(2, 3) -VÄTTE l. -VÄTT. [jfr d. landvætte, nor. landvette, isl. landvǽttr] i berättelse med fornvästnordiskt motiv: vätte som är skyddsande för ett land l. en trakt o. dyl. o. uppehåller sig där. Ling As. 394 (1833). 2NF 33: 436 (1921). —
-VÄXT, r. l. m. (land- 1798 osv. lands- 1788. landt- 1798 osv.) [jfr t. landpflanze] bot. motsatt: vattenväxt. Rinman 1: 15 (1788). Lindman FanerogFl. 7 (1918). Jfr F. —
(1, 6) -YTA. (land- 1835 osv. landt- 1849—1851) stundom övergående i bet.: landområde. På denna ofantliga landyta (dvs. Brasilien) bo blott 4 millioner inbyggare. Palmblad LbGeogr. 249 (1835). Den fasta landytans former. SvGeogrÅb. 1928, s. 190. —
(jfr 1 a α) -ÅKER. (land- 1746—1771. lands- 1681) (†) åkerfält, åker. Verelius 149 (1681). DA 1771, nr 158, s. 4. —
-ÅNGSPRUTA~020, r. l. f. (i fackspr.) på hjul monterad ångspruta; motsatt: sjöångspruta, flodångspruta. Lundin NSthm 695 (1890). —
-ÅS. (land- 1556 osv. landt- 1769 osv.) ås; jfr -RYGG. Teitt Klag. 155 (1556). Genom (den jylländska) halföns norra del går en landtås, som dock ej består af berg utan af kis och sand. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 231 (1827). Hedin Transhim. 2: 81 (1909). —
-ÄNDA, se E. —
-ÖDLA. (land- 1824 osv. landt- 1787 osv.) [jfr t. landeidechsen, pl.] zool. jfr -DJUR. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 59. NoK 36: 50 (1924). —
-ÖRN. (land- 1831—1925. landt- 1785—1906) [jfr t. landadler] (numera mindre br.) zool. örnen Aquila chrysaëtos Lin. (som söker sitt byte på land), kungsörn; motsatt: havsörn. Fischerström Mäl. 156 (1785). 1Brehm 2: 294 (1875). BonnierKL 6: 1504 (1925). —
-ÖVLIG, se E.
B († utom i -MÄRE, -MÄRKE): LANDA-BOK, se C. —
-DELNING, se A. —
(3) -FÄGIR, m. [fsv. landa fäghi(r); senare ssgsleden sannol. bildad till FEJA; jfr med avs. på bildningen LAND-STRYKARE] landstrykare. Spegel ÖPar. 4 (1705). —
-LÄGE, se E. —
-MÅN, se A. —
(1, 2, 3) -MÄRKE. (land- 1557—1668. landa- 1523 osv. lande- 1525—1622. lands- 1544) [fsv. landa märke, lands märke; jfr isl. landamerki, landsmerki] (i fråga om ä. förh., arkaiserande) gränsmärke mellan landområden; ofta övergående i bet.: gräns; i sht om (gränsmärke vid) riksgräns. G1R 1: 54 (1523). Tesse tu förschriffne mercken wele Skåningerne icke hafua för retta Landamercken. HSH 29: 61 (1554). Verldsstyrelsens huldhet, som .. låtit krigets åskor tiga inom våra landamärken. Svedelius SmSkr. 1: 94 (1864, 1872). Rig 1934, s. 164. Jfr A, E. —
-MÖTE, se C. —
-REN, -SKIFTE, se A. —
-SKILLNAD, se E. —
-SKÖTSEL, se F. —
(2 b) -BOK; pl. -böcker. (landa- 1773. lande- 1773 osv.) [jfr ä. d. landebog, t. landbuch] (i fråga om ä. förh. i de sv. landsdelar som tidigare tillhört Danmark) kam. jordebok. Barchæus LandtHall. 75 (1773). Lunds Stifts Landebok. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 53, s. 9. Jfr E. —
-KISTA, se E. —
-MÅN, se A. —
-MÄRKE, se B. —
(2 b) -MÖTE. (landa- 1675. lande- 1675 osv. landt- 1868) [jfr d. landemode] kyrkohist. i Lunds stift förr hållet möte av stiftets prostar o. ombud för prästerskapet under ledning av biskopen o. landshövdingen (generalguvernören). RARP 12: 33 (1675). KyrkohÅ 1907, s. 199. Jfr E. —
-RED, -STAD, se A. —
D (†): LANDES-FADERLIG, se E.
E (i allm. till 3): LANDS-ADEL, se F. —
(2 a) -ALLMÄNNING~020. [fsv. lands almänninger] (förr) kam. allmänning som tillhörde l. vars nyttjanderätt tillkom befolkningen i ett landskap l. län (l. viss del därav); jfr BY-, HÄRADS-, SOCKEN-ALLMÄNNING. Schmedeman Just. 248 (1647). Rabenius Kam. § 206 (1825). —
-APOTEK, -ARBETE, se F. —
(2 b) -ARKIV. statligt arkiv med uppgift att till förvaring uppsamla arkivhandlingar från lokala ämbets- o. tjänstearkiv o. d. inom ett visst distrikt (en landsdel) samt hålla dem tillgängliga för forskning. BtRiksdP 1897, 8Hufvudtit. s. 252. —
(2, 3) -ART. (land- 1542—1739. lands- 1559—c. 1755) [jfr d. landart, t. landesart] (†) = -SED. LPetri DialMess. 59 a (1542). Schultze Ordb. 2623 (c. 1755; utan angiven bet.). Jfr A. —
-AVEL. (†) inhemsk odling l. industri o. d.; äv.: produkter av inhemsk odling l. industri; jfr AVEL 4 b, 5 a. SedolärMercur. 3: nr 2, s. 7 (1731). Heinrich (1828). Jfr F. —
-BANA, se A. —
(2 b, 4) -BARBERARE. [jfr t. landbarbier] (†) jfr BARBERARE 2, ävensom -FÄLTSKÄR. NorrlS 10: 47 (1639). HdlCollMed. 26/1 1741 (1740). —
-BARN, -BEBYGGELSE, se F. —
-BEDRAGARE. (†) person som handlar bedrägligt gentemot sitt eget land. Petreius Beskr. 2: 191 (1614). —
-BEDRÄGERI. (†) bedrägeri gentemot ens eget land; jfr -FÖRRÄDERI. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 61 (1539). —
-BEFOLKNING, se F. —
(2 b) -BEFÄL. (förr) konkret; jfr -OFFICER, sbst.1 HärnösDP 1663, s. 71 (bet. oviss). 2RA 1: 647 (1723). —
-BESKRIVARE, -BESKRIVELSE, -BESKRIVNING, se A. —
(2 b) -BETJÄNING. (lands- 1751 osv. landt- 1752—1842) (i fråga om ä. förh.) jfr -BETJÄNT. Landsbetjäningen i höfdingedömen. Annerstedt UUH Bih. 4: 35 (1751). Högberg Vred. 3: 232 (1906). —
(2 b) -BETJÄNT; pl. -betjänte l. -betjänter. (lands- 1682 osv. landt- 1696—1769) [jfr d. landbetjent, polisman på landet] (i fråga om ä. förh.) landsstatstjänsteman (av lägre tjänstegrad); särsk. om polisman. LMil. 1: 149 (1682). VFörsvar 1907, s. 105. —
(2 b) -BIBLIOTEK. benämning på vissa större (statliga) bibliotek (f. n. i Linköping o. Skara) med uppgifter motsvarande centralbibliotekens. Upsala(A) 1923, nr 51, s. 4. SFS 1930, s. 25. —
-BISKOP, se F. —
(2, 3) -BO, sbst.1, m.||ig. (land- 1538—1640. lands- 1664—1712) (†) = -INBYGGARE. VarRerV 12 (1538). Eneman Resa 1: 86 (1712). Jfr LANDBO. —
-BO, sbst.2, se F. —
(2 b) -BOK; pl. -böcker. (land- 1577—1750. lands- 1624 osv. landt- 1790—1828) (förr) kam. huvudbok för en länsstyrelses (före 1634 annan lokal myndighets) räkenskaper; särsk. om ett för varje år uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden o. kostnaderna för förvaltningen o. d. inom ett län (1918 ersatt med annan form av redogörelse). Almquist CivLokalförv. 2: 560 (i handl. fr. 1577). Sörndal Länsstyr. 61 (1937). Jfr C. —
(2 b) -BOKHÅLLARE~0200. (lands- 1630 osv. landt- 1689) (förr) tjänsteman vid läns- (l. guvernements)styrelse o. d. med arbetsuppgift o. tjänsteställning närmast motsvarande en landskamrers; jfr -SKRIVARE. RP 2: 30 (1630). I stället för (ordet) Lands-Bokhållare sättes (i ett förslag till landshövdingeinstruktion) Lands-Cammererare. 2RARP 3: 222 (1723). Sörndal Länsstyr. 61 (1937).
(2 b) -BOKS-SLUT. (†) bokslut av en landsboks räkenskaper. Calonius 3: 469 (1795). CivInstr. 244 (1799). —
-BORGARE, se F. —
-BRIST. (lands- 1655. landt- 1660) (†) över hela landet kännbar brist. RARP V. 2: 292 (1655). Därs. 8: 260 (1660). —
(2, 3) -BRO. [fsv. lands bro] (förr) för den allmänna trafiken avsedd bro (som underhölls av flera härader). HFinlH 9: 266 (1556; bet. oviss). ÅngermDomb. 1643, fol. 81. PH 2: 1216 (1735). Uppl. 1: 439 (1903). Jfr A. —
(2, 3) -BRUK, sbst.1 [jfr t. landesbrauch] (†) = -SED. PErici Musæus 4: 21 a (1582). Broman Glys. 2: 317 (c. 1730). —
(2, 3) -BRUKELIG. (†) som är i enlighet med allmän sed i landet l. trakten. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 67 (1539). —
-BUD, -BUTIK, se F. —
(4) -BY. (land- 1739—c. 1755. lands- 1524 osv. landt- 1723—1925) [fsv. lands byr, landbyr; ordets uppträdande i sv. i senare tid liksom dess nu vanliga form beror sannol. väsentligen på inflytande från d. landsby] (företrädesvis i vitter stil) ”bondby”, by; förr stundom: ort på landsbygden. G1R 1: 228 (1524; bet. oviss). HögaV 7: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: byarna). Sturzen-Becker HinsidSund. 2: 37 (1846; i fråga om danska förh.). SvD(A) 1931, nr 116, s. 8.
Ssgr (företrädesvis i vitter stil, numera bl. mera tillf.): landsby-barn. [jfr d. landsbybarn] Benedictsson Skåne 75 (1884).
-BYGGNAD, se F. —
-BYGGNING. (†)
2) [fsv. lands bygning (RegEcclAb. 550 (: landzbigninghen, sg. best.))] till 4: landsbygd. SUFinlH 5: 222 (1617). —
(4) -BYRÅ. byrå inom landtmäteristyrelsen för behandling av ärenden rörande jorddelningsväsendet, jordregistret m. m. SFS 1936, s. 639. —
-BÖN. (†) i uttr. den allmänna l. allmänneliga landsbönen, allmän kyrkobön (för landets välfärd). PH 5: 3121 (1751). OrdnKlockSthm 1779, § 7. —
-DEL. [fsv. lands del; jfr t. landesteil] (mer l. mindre enhetligt område som utgör en) del av ett land. Svedelius Statsk. 1: 203 (1868).
Ssgr (språkv.): landsdels-ord. ord från språket i viss landsdel, mer l. mindre dialektfärgat ord. Östergren 1: I (1915).
-DISTRIKT, se F. —
-DJUR, se A. —
(2 b) -DOM. (†)
(2 b) -DOMARE, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1745—1755. lands- 1551 osv. landt- 1680—1898) [fsv. lands domare; jfr d. landsdommer] (förr; företrädesvis i fråga om utländska förh. l. förh. i de sv. landsdelar som tidigare lydt under Danmark) (över)domare i ett landskap l. en landsdel, lagman; stundom möjl. att hänföra till LANDT-DOMARE, sbst.2 (se F). Schroderus Os. III. 1: 235 (1635; om förh. i Frankrike). Landsdomaren i Skåne. Schmedeman Just. 544 (1668). SvH 2: 4 (1904). särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] om domaren på Åland. Charpentier Sytn. 54 (i handl. fr. 1551). 2NF 33: 992 (1922). —
-DROTT. (†) ett lands härskare (konung); äv.: drots (l. annan mäktig l. högt uppsatt man) i ett land. Messenius Christm. 242 (c. 1616). Strinnholm Hist. 4: 659 (1852; i fråga om medeltida förh.). —
-EGENDOM, se F. —
(jfr 3 f) -FADER. [jfr t. landesvater] (i vitter stil) hederstitel för ett lands regent (stundom äv. för annan betydande person i landet) som i sitt handlande o. sitt uppträdande visar samma kärlek, omsorg o. allmänna inställning gentemot sitt folk (resp. sina underlydande o. d.) som en fader gentemot sina barn; jfr FADER 6 a. Weise 2: 66 (1771). (Per Brahe) förvärfvade sig af finnarne det ärofulla tillnamnet Landsfadren. Fryxell Ber. 10: 3 (1842). Den högt älskade Lands-Fadrens plötsliga bortgång. SFS 1872, nr 51, s. 2 (om K. XV). —
(jfr 3 f) -FADERLIG. (landes- 1740. lands- 1758 osv. landt- 1771—1795) [jfr t. landesväterlich] (i vitter stil) som är l. liknar l. uppträder ss. en ”landsfader”; som härrör från en ”landsfader” l. liknar en ”landsfaders”. Rüdling Suppl. Dedik. (1740). Kongl. Maij:ts Landtfaderliga omsorg. VDAkt. 1795, nr 332. Fredrik IV (i Danmark) .. denne landsfaderlige regent. LittT 1795, s. 307. Det har .. ibland Adeln blifvit ett mode, att tala landsfaderligt. LBÄ 29—31: 135 (1799). Nilsson FestdVard. 172 (1925).
(2 b) -FANA. (lands- 1614 osv. landt- 1790)
2) [jfr t. landfahne] (förr) fana (truppförband, se FANA 2) uppsatt o. underhållen av viss landsdel (visst landskap); jfr -FÄNNIKA samt LANDT-REGEMENTE (se F). SUFinlH 4: 346 (1614). Mankell Krigsm. 1: 81 (1865). —
-FARARE. (land- c. 1755. lands- 1759) [fsv. lands farare] (†) person som färdas land o. rike rundt, resande. Schultze Ordb. 1041 (c. 1755). VDAkt. 1759, nr 185. —
-FASTIGHET, se F. —
(2 b) -FISKAL. (lands- 1668 osv. landt- 1698—1727)
1) i fråga om förh. före 1918: ämbetsman (i senare tid lydande under justitiekanslern) med uppgift att inom ett visst distrikt (ett län l. en del därav) i vissa avseenden bevaka kronans rätt, förrätta vissa åtal o. d. HSH 31: 296 (1668). PT 1908, nr 38 A, s. 2.
2) landsstatstjänsteman som i viss omfattning, närmast under landsfogden, handhar polis-, åklagar- o. utsökningsväsendet inom ett visst distrikt av ett län; befattningen inrättad 1918 ss. ersättning för den då upphörande kronolänsmansbefattningen. SFS 1917, s. 2145.
-examen. till -fiskal 2: examen som ger behörighet till befattning ss. landsfiskal. SFS 1917, s. 2153.
-karta, r. l. f. till -fiskal 2: geogr. karta varpå bl. a. gränserna för landsfiskalsdistrikt o. fögderier äro markerade. VKart. 114 (1926). —
-FLICKA, se F. —
-FLOD, -FLORA, se A. —
(4) -FLYTTNING. särsk.: flyttning från en stad till landet (i sht för sommarvistelse). Riccoboni Catesby 8 (1761). SvD(A) 1926, nr 159, s. 5. Jfr A. —
-FLÄCK, se A. —
(2 b) -FOGDE. (land- 1640—1816. lands- 1525 osv. landt- 1814—1828. landts- 1544—c. 1580) [fsv. lands foghate; jfr d. land(s)-foged, t. landvogt]
1) (förr) ämbetsman med uppgift att förestå förvaltningen o. kronans uppbörd inom ett visst område; äv. i fråga om utländska förh., om högre statsämbetsman med liknande uppgift. G1R 2: 150 (1525). Jon Wndiskogh, landzffougt j Norrffinnland. BtFinlH 4: 119 (1563). Landzfougden Verres vthi Sicilien. Schroderus Sleid. 35 (1610). Cederlöf FinlPrästEkon. 256 (1934; i fråga om förh. i Finl. på 1600-talet).
2) landsstatstjänsteman som, närmast under länsstyrelsen, har högsta ansvaret för o. ledningen av polisväsendet inom ett län o. dessutom är överåklagare inom länet (i denna egenskap numera direkt lydande under justitiekanslern); befattningen inrättad 1918, delvis omorganiserad 1936. SFS 1917, s. 2141.
Ssg (till -FOGDE 2): landsfogde-assistent. juridiskt utbildat biträde åt landsfogden i vissa län. SFS 1936, s. 256. —
-FOLK, sbst.2 (sbst.1,3 se A, F). (land- 1624—1672. lands- 1541 osv. landt- 1652—1662)
1) (förr) till 2 b: krigsfolk tillhörande truppförband som uppsattes o. underhölls av viss landsdel (visst landskap); jfr LANDT-REGEMENTE (se F). RP 9: 458 (1642). Där vardt ock mycket skutit både af landtfolk och gardiet. Ekeblad Bref 1: 193 (1652; rättat efter hskr.). Nordström Samh. 1: 144 (1839).
2) till 3.
a) [fsv. lands folk; jfr t. landvolk] (†) ett lands (landets) befolkning, folk; stundom om folket i förh. till regenten. Jer. 52: 25 (Bib. 1541). Kan .. itt landzfolk glädias, när theras landzfurste hemkommer ifrå slagtingen, medh en härligh segher, .. huru mykit (osv.). PErici Musæus 2: 3 b (1582). Då .. strider uppstått mellan utländingarne och landsfolket (osv.). 3SAH 4: 268 (1889).
b) (†) folk l. folkgrupp i förh. till person(er) av samma nationalitet, landsmän; ofta svårt att skilja från a. PJAngermannus Vthl. 52 (1623). Wårt olyckeliga landz-folck uti Finn-Ingerman- och Lijflandh. KKD 5: 173 (1710). Landell Bligh 99 (1795); möjl. till a. —
-FRED, äv. -FRID. (land- 1635—1792. lands- 1559 osv.)
1) [fsv. lands fridher; jfr d. landefred, t. landfriede] (i fråga om ä. förh.) till 3; eg.: fred inom landet; rättstillstånd upprätthållet gm särskilda lagar o. förordningar till skydd för den personliga säkerheten inom landet; äv. i utvidgad anv., om dylik lag l. förordning. Allmän, förr äv. allmännelig landsfred. Bryta, kränka landsfreden. LPetri Œc. 19 (1559). Wärian biuder landzfridh. SvOrds. C 7 a (1604). Efter tyskt mönster antogs på våren 1375 en allmän landsfred att gälla under tre år. Rosman BjärkSäb. 1: 156 (1923).
2) [jfr isl. landsfriðr] (†) till 2 b, 3; = -VIST. Peringskiöld Hkr. 1: 100 (1697). Strinnholm Hist. 2: 513 (1836).
Ssgr (till -FRED 1; i fråga om ä. förh.): landsfreds-brytare. person som bryter landsfreden. Schroderus Os. III. 1: 251 (1635).
-FRUKT. (†) jfr FRUKT, sbst.1 1, ävensom -PRODUKT. Gevaliensis Jos. 36 (1601). Strinnholm Hist. 2: 269 (1836). —
-FRÄTARE. (numera bl. tillf., arkaiserande) jfr -FÖRDÄRVARE. Sahlstedt Hoffart. 93 (1720). Högberg Storf. 133 (1915). —
-FRÖKEN, se F. —
-FURSTE, äv. -FÖRSTE. (land- 1682. lands- 1540 osv.) [fsv. lands förste; jfr t. landesfürst] (i fråga om ä. förh.) ett lands regerande furste; särsk. om de tyska delstaternas furstar. RA I. 1: 250 (1540; om Gustav Vasa). Melin HelSkr. Mat. 14: 1 (1865).
Avledn.: landsfurstlig, adj. [jfr t. landesfürstlich] (i fråga om ä. förh.) Brask Pufendorf Hist. 250 (1680). —
-FÅGEL, se A. —
-FÅR, se F. —
(2 b, 4) -FÄLTSKÄR~02 l. ~20. (lands- 1730 osv. landt- 1730—1922) (förr) förordnad att upprätthålla fältskärssysslan inom ett visst landsortsdistrikt; jfr BRUKS-, STADS-FÄLTSKÄR. HdlCollMed. 13/8 1730. Hjelt Medicinalv. 2: 143 (1892). —
(2 b) -FÄNGELSE. (†) fängelse gemensamt för ett visst (landsorts)-distrikt (landskap); jfr LÄNS-FÄNGELSE. Hülphers Norrl. 2: 79 (1775). SC 2: 70 (1821). —
(2 b) -FÄNNIKA. (lands- 1593 osv. landt- 1790—1880) (förr) jfr -FANA 2. UrkFinlÖ I. 3: 9 (1593). IllSvH 3: 464 (1878). —
(2 b) -FÖGDERI. (land- 1764. lands- 1610—1626. landt- 1738—1749) (†)
1) om högre statsämbete (en ”landsfogdes” ämbete; jfr -FOGDE 1). Schroderus Sleid. 18 (1610; om en grekisk strategs ämbete).
2) område l. distrikt som förvaltades av en ”landsfogde” (se d. o. 1). Schroderus Liv. 336 (1626). SvMerc. 1764, s. 768. —
-FÖRDÄRV. (land- 1593—1668. lands- 1539 osv.) (numera bl. tillf.) fördärvande l. förstörande av ett land (landet); vanl. konkretare: ngt som är till fördärv l. skada för ett land (landet). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 60 (1539). Ett sådant landsförderf som bränvinsbränning. 2SAH 34: 104 (1861). —
-FÖRDÄRVANDE, p. adj. (land- 1755—1760. lands- c. 1792) (†) landsfördärvlig. Oelreich 26 (1755). Adlerbeth Ant. 1: 22 (c. 1792). —
-FÖRDÄRVARE. (lands- 1592 osv. landt- 1720) (numera bl. tillf.) person som begår en landsfördärvlig handling l. utövar landsfördärvlig värksamhet. SthmTb. 21/12 1592. Den landtfördärfvaren Goertz. 2RARP I. 2: 41 (1720). —
-FÖRDÄRVLIG. (land- 1720—1776. lands- 1769 osv. landt- 1727—1755) [jfr t. landverderblich] fördärvlig l. skadlig för ett land (särsk. det egna landet), landsskadlig. 2RARP I. 2: 41 (1720). Låt Hatten aldrig tjena at skyla Lands fördärfveliga afsigter. Posten 1769, s. 433. Lidforss Kås. 1: 123 (1908). —
-FÖRENING. förening som omfattar medlemmar från hela landet l. utgör en sammanslutning av l. centralorganisation för skilda lokalföreningar i landet. Stadgar för Frisinnade Landsföreningen. (1902; titel). —
(1, 2, 3) -FÖRFARENHET. (†) kunskaper om ett land, en trakt o. d.; geografiska kunskaper. Brahe Oec. 12 (1581; uppl. 1920). —
-FÖRGIFT. (†) ngt som är skadligt för ett land (landet), landsfördärv. SColumbus Vitt. 98 (c. 1670). —
-FÖRLÖPARE. (land- 1771. lands- 1554—1584) (†) jfr FÖRLÖPARE, sbst.2 1, 3. BtFinlH 3: 296 (1554). Wallenberg (SVS) 1: 311 (1771). —
-FÖRRÄDARE. [fsv. landsforrädhare (CodUps. C 20 1: 412); jfr t. landesverräter] person som gör l. gjort sig skyldig till landsförräderi. G1R 12: 271 (1539). Tegnér Armfelt 2: 222 (1884). —
-FÖRRÄDERI 10104, äv. 3~0102. [jfr t. landesverrat] förräderi mot det egna landet; särsk. jur. om vissa brottsliga handlingar som hota en stats rätt l. säkerhet i förhållande till andra stater. G1R 12: 265 (1539). Minnesskr1734Lag 2: 749 (1934). —
-FÖRRÄDERSKA. (mera tillf.) kvinnlig landsförrädare. LoW (1862). Topelius Vint. I. 1: 63 (1863, 1880). —
-FÖRRÄDISK. (lands- 1805 osv. landt- 1768) [jfr t. landesverräterisch] som gör l. gjort sig skyldig till landsförräderi; äv. om handling, sinnelag, tanke o. d.: som innebär l. vittnar om l. syftar till landsförräderi. 2Saml. 5: 32 (1768). Landsförrädiska stämplingar. Strinnholm Hist. 4: 143 (1852). Trolösa, landsförrädiska uslingar. Lovén Dante 1: LXXXI (1856). —
-FÖRSAMLING, se F. —
-FÖRVANT, m.||ig. (lands- 1818. landt- 1723) (†) landsman, landsmaninna. Hoorn Jordg. 2: Föret. 8 b (1723). Adlerbeth Ov. 309 (1818). —
-FÖRVISA, -ning. (land- 1650—1854. lands- 1746 osv. landt- 1738—1838) (i sht i fråga om ä. förh.) förvisa (ngn) ur landet (till straff för brott o. d.); äv. oeg. l. bildl.: förvisa, bortvisa, förjaga; i p. pf. äv. i substantivisk anv. Stiernhielm Virt. 2 (1650, 1668; bildl.). En .. hop flyktingar och landtförviste. Dalin Montesquieu 103 (1755). Hyrcanus landtförvistes till Parthien. Ödmann StrFörs. 1: 318 (1799). Den tid, då utländsk flärd landsförvises. SvLitTidn. 1814, sp. 654. SDS 1939, nr 326, s. 3.
Ssgr (i sht i fråga om ä. förh.): landsförvisnings-ort, r. l. m. ort dit landsförvisade personer skickas. Cook 3Resa 553 (1787).
-GAGNELIG. (lands- 1852 osv. landt- 1815) (i sht i vitter stil) som är till gagn för ett land (landet). VetAH 1815, s. 44. SvD 1913, nr 83, s. 4. —
(2 b) -GEVALDIGER. (land- 1636. lands- 1629 osv. landt- 1664) (förr) till landsstaten hörande gevaldiger (se d. o. 1). BtÅboH I. 4: 54 (1629). Sörndal Länsstyr. 69 (1937). —
-GIRIGHET, se A. —
-GODS, -GREVE, se F. —
(2, 3) -GRÄNS, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- c. 1630—1881. lands- 1615 osv.) [fsv. lands gräns] (numera bl. mera tillf.) riks-, förr äv. landskaps- l. läns- l. bygdegräns. Rudbeckius KonReg. 157 (1615). FörarbSvLag 6: 194 (1723). Lagerlöf Holg. 2: 311 (1907). —
-GUD. (numera bl. mera tillf.) rel.-vet. gud (allmänt) dyrkad i ett visst land, nationalgud. Högström Lapm. 181 (1747). Rydberg Myt. 2: 439 (1889). Jfr A. —
-GUMMA, -GÅRD, se F. —
-GÄLD, se A. —
-GÖROMÅL, -HAMN, se F. —
-HANDEL, sbst.1, se A. —
-HELIG. (†) om dag o. d.: som hålles l. skall hållas i helgd över hela landet. OPetri Kr. 222 (c. 1540). VDAkt. 1668, nr 72. —
-HERRE. (land- 1620. lands- 1524 osv. landts- 1682 (: landtz herra gården)) [fsv. lands härra; jfr d. landsherre, isl. landsherra, t. landesherr] herre (regent, styresman) över ett land l. landskap o. d.
1) (†) till 2 b; om högste styresmannen i en provins l. ett landskap l. län o. d.; i exempel från ä. tid ofta svårt att skilja från 2. G1R 1: 245 (1524); möjl. till 2. Luk. 20: 20 (NT 1526). Gustaf Eriksonn Steenbuck, .. Landzherre wthi Wästergiötlandh. VgFmT II. 6—7: 129 (1614). Lenngren (SVS) 2: 69 (1793; om landshövding). Björkman (1889).
2) i sht hist. till 3; om ett lands härskare; särsk. om regenterna i det forna Tyska rikets delstater. At tu (Gud) wår Konung och landzherra, medh alt hans Rådh och befalningesmän werdighas trösta och beskerma. Hb. 1541, s. G 2 b. Svart G1 46 (1561). Regenten (i Valakiet) .. erkänner Sultan som landsherre. Palmblad LbGeogr. 180 (1851). Svensén Jord. 132 (1885).
Ssgr (till -HERRE 1; †): landsherre- l. -herra-gård. (-herra- 1682. -herre- 1683) om en landshövdings l. dyl. residens. VDP 11/12 1682. Därs. 1/2 1683.
(2 b) -HERRINNA. (†) om landshövdings hustru; jfr -HERRE 1. Almqvist SvSpr. 112 (1832). Åslund TokbrMem. 1: 69 (1880). —
-HERRLIG. [jfr t. landesherrlich] (mera tillf.) adj. till -HERRE 2. Möller (1790). 2NF 14: 812 (1910). —
-HJÄLP. (land- 1650—1904. lands- 1547 osv. landt- 1770)
1) (†) till 2, 3: gm allmän insamling o. d. i ett land l. landskap åstadkommen hjälp; offentligt understöd. Spegel RudGothl. 89 (1683). GbgMag. 1759, s. 135.
2) [jfr d. landehjælp] (förr) hist. o. kam. till 3: viss, för tillfälligt ändamål upptagen (urspr.) extra ordinarie skatt; särsk. om dylika skatter beslutade 1719 o. 1720 (för betalande av statsskuld) o. 1727 (till understödjande av industrien). G1R 18: 512 (1547). Peninge medelen angående, som H. K. M:tt till krigzfollksens underhåldh förordnat hafver, så är först Landzhjelpen. RP 1: XXXII (1628). 2RA 2: 346 (1727). SvRiksd. I. 6: 293 (1934).
Ssgr (till -HJÄLP 2; förr, hist. o. kam.): landshjälps-deputation. utsedd att förvalta landshjälpsfonden. Rüdling 338 (1731).
-HUS, sbst.2, se F. —
(4) -HYPOTEKS-FÖRENING. (lands- 1865 osv. landt- 1876) förening av ägare till jordbruksfastigheter med uppgift att anskaffa medel avsedda att utlämnas ss. lån till föreningens medlemmar mot pant (hypotek) i fastighet. SFS 1865, nr 80, s. 1. —
-HÄR, se F. —
-HÖGHET ~20 l. ~02. [jfr t. landeshoheit] (numera bl. mera tillf.) = -ÖVERHÖGHET. 2SAH 5: 371 (1810). IllSvH 6: 90 (1881). TySvO 1408 (1932). —
-HÖJD, se A. —
(2 b) -HÖVITSMAN. (†) högste styresman för ett landskap o. d., landshövding. Rüdling Suppl. 247 (1740). Schultze Ordb. 2975 (c. 1755). —
-IGEL, se A. —
(2, 3) -INBYGGARE. (†) inbyggare i ett land l. en landsdel. OrdnSkog. 1664, s. A 4 b. FörordnSkog. 1734, s. B 3 b. —
-IS, se A. —
(2 b) -JORDEBOK~002. (lands- 1684—1825. landt- 1696) (numera föga br.) kam. jordebok för ett län. LMil. 1: 417 (1684). Rabenius Kam. § 402 (1825). —
-JUNGFRU, -JUNKARE, se F. —
(6) -JURISDIKTION. (†) sammanfattningen av de dömande myndigheterna på land. Schmedeman Just. 1397 (1695). —
(2 b, 4) -JUSTITIE. (†) i sg. best.: justitieväsende(t) i landsortsdistrikten (på landet). RARP 10: 109 (1668). —
(2 b) -JÄMNAD. (i fråga om ä. förh. i Norrl.) utjämningsmedel som uttaxerats på ett landskaps l. ett läns invånare o. användes till att åstadkomma en rättvisare fördelning av vissa pålagor (stundom äv. för att skaffa medel till vissa sociala uppgifter). Hülphers Norrl. 4: 359 (1779). NorrlS 14: 50 (1934; efter handl. fr. 1620).
Ssgr (i fråga om ä. förh. i Norrl.): landsjämnads-medel, pl. om pänningmedel. Branting Förf. 2: 231 (1829; i fråga om förh. 1723).
-KAMP; pl. -er. idrott. lagtävlan i viss(a) idrottsgren(ar) mellan två (undantagsvis flera) länder. Jonason Fotb. 79 (1917). SvD(A) 1920, nr 282, s. 11.
Avledn.: landskampa, v. (vard.) idrott. utkämpa l. deltaga i landskamp(er). SvD(A) 1930, nr 231, s. 15. —
(2 b) -KAMRER l. -KAMRERARE. (lands- 1635 osv. landt- 1700. landts- 1585)
1) högre tjänsteman vid länsstyrelse som huvudsakligen har till uppgift att handlägga kamerala ärenden (i modern tid ss. chef för landskontoret). GenMRulla 1684, s. 267; möjl. till 2. Schmedeman Just. 1308 (1691). Sörndal Länsstyr. 88 (1937). jfr (†): Effther dett går .. oskickeligen till med peninge upbörd och uttgifft, .. derföre måtte så bestelles, att alle ståtthållerne i landtzenderne med sampt landtzcammerererne hafve där på ett upseende. RA I. 2: 672 (1585).
Ssg (till -KAMRER 1): landskamrers- l. landskamrerar(e)-boställe. (förr) kam. boställe anslaget till landskamrers avlöning. SFS 1893, Bih. nr 41, s. 12. —
(2 b) -KANSLI. (lands- 1663 osv. landt- 1684) avdelning av länsstyrelse med huvudsaklig uppgift att handlägga kansliärenden, juridiska ärenden o. d.; äv. dels om denna avdelnings lokal(er), dels (sammanfattande) om dess personal. HSH 31: 252 (1663). SFS 1918, s. 371. —
(2 b) -KANSLIST. lägre tjänsteman vid ett landskansli (i en länsstyrelse). Runemark VägvSthm 61 (1790). SFS 1918, s. 381. —
(2 b) -KAPTEN. (land- 1647. lands- 1686 osv. landt- 1833) (förr) jfr -OFFICER, sbst.1 RP 12: 167 (1647). Norrl. 5: 4 (1907). Jfr F. —
(6) -KARLAR, pl. (†) den del av (den manliga) befolkningen (på en ö l. dyl.) som icke räknas till skärkarlarna. Murenius AV 82 (1642). —
-KARTA, sbst.1, se A. —
-KASSA, se F. —
-KISTA. (land- 1634—1658. lande- 1675. lands- 1635 osv. landt- 1648—1701)
1) [jfr fd. landekestæ, ä. d. land(s)kiste] (förr) till 2 b: arkiv l. plats (eg. kista) för förvaring av arkivalier (särsk. domböcker, rättshandlingar o. d.) från ett län l. ett landskap; jfr KISTA 1 a. LReg. 196 (1635). TurÅ 1934, s. 70.
2) [jfr d. land(e)kiste, ävensom t. landeskasten] (förr) till 2 b, 3: offentlig kassa för ett land l. en provins. RP 4: 67 (1634). Stiernman Com. 5: 873 (1701).
Ssg (till -KISTA 2): landskiste-pänningar, pl. (förr) pänningmedel som inflöto till den offentliga kassan för ett land l. en provins. RP 12: 372 (1648). —
(2 b, 4) -KOMMISSION. (lands- 1651—1664. landt- 1710) (†) kommission (se d. o. 2) ute i landet (i landsorten); äv. konkret: kommission (se d. o. 5) med uppdrag i visst landskap l. län. Stiernman Com. 2: 668 (1651). Then Landt-Commission som öfwer Reductions werket i Vpland då (dvs. 1683) anstältes. Peringskiöld MonUpl. 111 (1710). —
(4) -KOMMUN, r. (land- 1840—1910. lands- 1862 osv. landt- 1852 osv.) landsbygdskommun. Nordström Samh. 2: 716 (1840). Hellström Malmros 272 (1931). —
-KOMMUNIKATION, se A. —
(2 b) -KONTOR. (lands- 1687 osv. landt- 1683—1694)
1) avdelning av länsstyrelse med huvudsaklig uppgift att handlägga kamerala ärenden; äv. dels om denna avdelnings lokal(er), dels (sammanfattande) om dess personal. Schück VittA 2: 409 (i handl. fr. 1683). SFS 1918, s. 371.
2) (förr) benämning på vissa avdelningar av kammarkollegium med uppgift att handlägga ärenden angående läns- o. provinsförvaltningen (i senare tid benämnda: provinskontor). Första, andra svenska landskontoret. Finska landskontoret. CivInstr. 79 (1694). Örnberg Kammarkoll. 45 (1874).
Ssg (till -KONTOR 1): landskontors-skrivare. (†) landskontorist. VRP 31/7 1731. SvKrigCivCal. 1805, s. 40. —
(2 b) -KONTORIST. (land- 1783. lands- 1793 osv. landt- 1832) lägre tjänsteman vid ett landskontor (i en länsstyrelse). BoupptVäxjö 1783, Bil. SFS 1918, s. 381. —
-KONUNG. (land- 1872. lands- 1532 osv.) särsk. (förr) om konung över ett smårike. G1R 8: 364 (1532). (Konungen i Uppsala) högsätet har, / hwar Lanskonungh för honom negh. Messenius Christm. 247 (c. 1616). Hildebrand Hedn. 224 (1872). —
-KORPRAL, -KRIGSFOLK, -KROG, -KULTUR, se F. —
-KUNNIG. (land- 1558—1795. lands- 1791—1936. landt- 1727—1803) [jfr t. landkundig] (numera bl. i vitter stil, mindre br.) riksbekant. LPetri Luther Nattw. C 5 a (1558). I början af 1775 hade justitierevisionen att fälla .. domen i de landskunniga ämbetsmannamålen. Odhner G3 1: 322 (1885). Hammar (1936). Jfr A. —
-KUNSKAP, se A. —
(4) -KUSIN. särsk. (i sht i Finl.; vard., nedsättande): landtlig person, ”landtis”. Nervander Bild. 102 (1887). Hornborg Loew. 69 (1928). —
-KUST, se A. —
-KYRKA, sbst.1 [jfr t. landeskirche] kyrk. ss. en särskild, självständig enhet organiserad kyrka (se d. o. 4) i ett land; oftast liktydigt med: statskyrka. Cornelius LbKyrkoh. 104 (1860). Den grekisk-ortodoxa kyrkan är Rumäniens landskyrka. Nyström Svedelius 4: 130 (1890). Sedan gammalt har ju den evangeliska kyrkan i Tyskland varit splittrad i ett 30-tal ”landskyrkor”. SvTeolKv. 1933, s. 330. —
-KYRKA, sbst.2, -KYRKOGÅRD, se F. —
-KÖL, se A. —
(4) -KÖP. (land- 1543—1753. lands- 1523 osv. landt- 1584—1830. landts- 1654) [fsv. lands köp; jfr d. landkøb] (i fråga om ä. förh.) hist. mer l. mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden (i ä. tid förbjuden i lag); jfr LANDT-HANDEL, sbst.2 1. G1R 1: 113 (1523). Intet landzköp skal någorstädis här uthi landet tillåtit blifve. Därs. 25: 226 (1555). Det äldsta kända förbudet mot landsköp är från år 1284 och gäller Jönköping och bygden däromkring. Sthm 1: 73 (1897). —
(4) -KÖPARE. (land- 1524—1649. lands- 1524—1749. landt- 1527. landts- 1526) [fsv. lands köpare; jfr d. landkøber] = -KÖPMAN. (i fråga om ä. förh., numera knappast br.) hist. G1R 1: 242 (1524). Lind (1749). —
(4) -KÖPMAN~20 l. ~02. (land- 1551. lands- 1531 osv. landt- 1629—1800. landts- 1526—1559) [fsv. lands köpman; jfr d. landkøbmand] (i fråga om ä. förh.) hist. person som mer l. mindre yrkesmässigt bedrev (i ä. tid i lag förbjuden) handel på landsbygden. G1R 3: 45 (1526). Som I giffve tilkenne, att vår fougte haffver befaledt alle landzköpmen i Helsingelandh flyttie sigh hijtt till Stocholm (så osv.). Därs. 26: 402 (1556). Ymer 1935, s. 152. —
-LAG, sbst.1, r. l. m. (land- 1798. lands- 1525 osv.) [fsv. lands lagh, landa lagh]
1) (†) till 2 b: ett landskaps allmänna lag, landskapslag. Lagerbring 1Hist. 1: 361 (1769). Gotlands landslag. Ymer 1933, s. 180.
2) (förr) rättshist. till 4 (med anslutning till 3): allmän lag gällande för landsbygden i hela riket; motsatt: landskapslag o. stadslag; stundom övergående dels i bet.: rätt som gäller för landsbygden, dels i bet.: domstol som dömer efter landslagen; ngn gg, med särskild tanke på lagens riksgiltighet, övergående i bet.: allmän lag, rikslag. Allmänna landslagen. Magnus Erikssons landslag. Kristoffers landslag. Sadan saack som skäliga bör slitas för landzlag eller landzrätten. G1R 2: 151 (1525). Hedemohra Stadh .. skall legges af häreffter, och blifwer vnder landzLagh liggendes. Stiernman Com. 1: 419 (1594). I sådane fall, som intet finnas i Lands-Lagen uttryckte, må Domaren sig rätta och dömma efter Stads-Lag. Abrahamsson 656 (1726; efter handl. fr. 1654). Minnesskr1734Lag 1: 11 (1934). särsk. (mera tillf.) i allmännare l. friare anv. Vill (dvs. vad en enskild person vill) är icke landslag. Ström SvenskOrdspr. 157 (1926). —
-LAG, sbst.2, r. l. m. ((†) n. Bergv. 2: 22 (1737)). (förr) i landsdel med bärgsbruk: (befolkningen i) landsbygdsområde som icke utgjorde bärgslag; stundom övergående i bet.: lag o. rätt som gällde för dylikt område; jfr BÄRGSLAG 1, 2. Bergv. 2: 22 (1737; om befolkningen). Vånga Bergslag skall från Bergslag till Landslag förändras. Därs. 4: 548 (1821). —
-LAG, sbst.3, n. idrott. lag utsett att representera ett land vid internationell(a) lagtävling(ar) i idrott. Jonason Fotb. 78 (1917). SvD(A) 1926, nr 269, s. 13. —
(2 b) -LEDNING. telef. telefonledning som förbinder stationer inom samma taxeområde med varandra; motsatt: lokalledning. SthmAllmTelAB 24 (1893). Jfr A. —
-LEVERNE, -LEVNAD, se F. —
-LINJE, sbst.1, se A. —
-LJUGARE. (land- 1598. lands- 1595—1645) [jfr t. landlügner] (†) storljugare (som drager land o. rike rundt). UppsDP 28/5 1595. ÅngermDomb. 20/1 1645, fol. 31. —
-LOGE ~lå2ʃ. (land- 1842. lands- 1753 osv. landt- 1831—1894) jfr -FÖRENING. Svenska stora landslogen, den svenska frimurarordens centralorganisation o. styrande myndighet. Odel Tal 31 (1753, 1768). —
-LOLLA, se F. —
-LOPP. (lands- 1897. landt- 1526) (†)
2) till 4: förhållande(t) att en stads invånare begåvo sig ut på landsbygden för att tillhandla sig förnödenhetsartiklar; jfr -KÖP. Fliesberg HbKöpm. I. 1: 69 (1897; i fråga om förh. på 1600-talet). —
-LOTT, se A. —
(1, 2, 3) -LÄGE. (land- 1749—1764. landa- 1604—1726. lands- 1786) (†) ett landområdes, en trakts l. ett lands o. d. läge; äv. i fråga om person: (ngns) hemlands l. hemtrakts o. d. läge. Skytte Or. A 7 a (1604). (Ett manuskript) som berättar .. om thessa förenämda Finnar ock theras Landaläge. Broman Glys. 1: 21 (1726). Oldendorp 1: 252 (1786). —
-LÄGENHET, se F. —
-LÖGN. [jfr t. landlüge] (†) över ett helt land (hela landet) spridd lögn. Phrygius HimLif. 31 (1615). —
-LÖPANDE, p. adj. (land-) (†) kringstrykande. Landlöpande Studenter. Thyselius Bidr. 162 (i handl. fr. 1631). —
-LÖPARE. (land- 1562—1885. lands- 1541—1889. landt- 1614—1839) [fsv. lands löpare; jfr d. landløber, isl. landhlaupari, mnt. lantloper, t. landläufer, eng. landloper] (†)
1) landstrykare, lösdrivare, luffare. Gl1Tess. 4: 12 (Bib. 1541). Envallsson Skärg. 31 (1789). Topelius Planet. 2: 136 (1889).
-LÖPERSKA. (land- 1602—1763. lands- 1620—1889) [jfr d. landløberske] (†) kvinnlig lösdrivare, landstrykerska. HammarkDomb. 10/6 1602. Leuchowius Zader 131 (1620). Topelius Planet. 2: 101 (1889). —
-LÖS, se A. —
-MAKT, se F. —
(2 b) -MAN, sbst.1, m. (land- 1533. lands- 1583—1608) [jfr fsv. landman, lagman?] (†) om viss (högre) ämbetsman som förestod förvaltningen o. d. inom ett distrikt; särsk.: lagman; jfr -FOGDE 1. Iwer Fläming, landman offer Norffinne lagsagw. BtFinlH 3: 23 (1533). Schmedeman Just. 125 (1608).
-MARKNAD, se F. —
(2 b, 4) -MEDIKUS. (lands- 1750 osv. landt- 1694) (förr) läkare förordnad att upprätthålla läkarsysslan inom ett visst landsortsdistrikt. CollMedP 9/7 1694. —
-MIL, se A. —
-MILIS, se F. —
(jfr 3 f) -MODER. [jfr t. landesmutter] (i vitter stil) hederstitel för ett lands drottning; jfr -FADER. Schultze Ordb. 3128 (c. 1755). Under musikens dova molltoner föres landsmoderns stoft över landgången till den svenska pansarbåten. SvD(A) 1930, nr 98, s. 3 (om drottning Viktoria).
Avledn.: landsmoderlig, adj. [jfr t. landesmütterlich] (i vitter stil) Afzelius Sagoh. X. 2: 365 (1866). —
-MYNT. (lands- 1801 osv. landt- c. 1755—1771) [jfr t. landesmünze] (i fackspr.) mynt som är gångbart i ett land, ett lands mynt. Schultze Ordb. 3189 (c. 1755). 2NF 37: 983 (1925). —
-MÅLARE, sbst.2, se F. —
-MÅN, se A. —
-MÄRKE, sbst.1, se B. —
-MÄSSIG, se F. —
-MÖTE.
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) till 2 b: möte vari representanter för ett helt landskap l. län o. d. deltogo; provinsmöte. Schroderus Sleid. 95 (1610). SvRiksd. I. 3: 545 (1933).
2) till 3: möte vari representanter för ett helt land (l. en viss sammanslutnings olika lokalföreningar i ett land) deltaga. TT 1901, Allm. s. 237. Jfr C. —
(2 b) -NÄMND. [fsv. lands nämd] rättshist. nämnd (för lagskipning) sammansatt av representanter för ett helt landskap, landskapsnämnd. Schmedeman Just. 346 (1664). —
-NÄRING, se F. —
(2 b) -OFFICER l. -OFFICERARE, sbst.1 (förr) officer vid truppförband uppsatt o. underhållet av viss landsdel (landsfana, landtregemente). KlädkamRSthm 1629 A, s. 27 a. HSH 33: 222 (1636). —
-OFFICER(ARE), sbst.2, se F. —
-OMRÅDE, se A. —
-ORDNING, förr äv. -ORDNUNG l. -ORDUNG. (lands- 1541 osv. landt- 1753) av K. M:t utfärdad förordning; företrädesvis (o. numera bl.) hist. om en av Gustav I år 1540 utfärdad förordning rörande den lokala förvaltningen i Västergötland. G1R 13: 215 (1541). Minnesskr1734Lag 1: 33 (1934). —
-ORGANISATION. centralorganisation för en sammanslutning o. d. i ett land; särsk. om Sverges fackligt organiserade arbetares centralorganisation (förkortat L. O.). AB 1898, nr 180, s. 2. —
-PASTORAT, -PIGA, se F. —
(2, 3) -PLÅGA, r. l. f. (lands- c. 1540 osv. landt- 1788) [jfr t. landplage] ngt som utgör en plåga för ett helt land l. en landsdel; äv. oeg. l. bildl., om ngt som i hög grad är till besvär l. bekymmer o. d. OPetri Kr. 116 (c. 1540; om person). Stora och almenneligha landzplåghor, nemligha krijgh, dyyr tijdh, Pestilentia och andra slijka. LPetri 3Sänd. A 1 b (1566). På sina ställen äro myggorna under sommarn en rigtig landsplåga. Berlin Lsb. 140 (1852). —
(2, 3) -PLÅGARE. (mera tillf.) person som plågar o. förtrycker ett land l. en landsdel. Rudbeckius KonReg. 472 (1620). —
(2 b, 4) -POLITIE. (†) i sg. best.: landsbygdspolisen l. polisväsendet i ett län l. landskap; jfr LANDT-POLIS. HSH 40: 72 (1664). —
-POST, se A. —
-POSTMÄSTARE~0200. (lands- 1673 osv. landt- 1839) (i fråga om förh. under 1600-talet) post. benämning på chefen för postvärket i riket. CivInstr. 467 (1673). 2VittAH 18: 184 (1839, 1846; efter handl fr. 1674). —
-PRODUKT. [jfr t. landesprodukte, pl.] (numera bl. tillf.) produkt av ett lands (särsk. det egna landets) odling l. industri o. d. 2RA 1: 589 (1723). FörordnFremFahrt 10/11 1724, s. 3. Jungberg (1873). Jfr F. —
(2 b, 4) -PROST. (land- c. 1755—1850. lands- 1583 osv. landt- 1736—1860) [fsv. lands provaster] (i skildring av ä. förh.) kyrkohist. kontraktsprost. SynodA 2: 5 (1583). Cederlöf FinlPrästEkon. 241 (1934). Jfr F. —
-PRÄST, -PRÄSTGÅRD, se F. —
-REGEMENTE, sbst.2, se F. —
-REGERING, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1745—1755. lands- 1788 osv. landt- 1898) ett lands regering, riksregering; särsk. i fråga om ä. förh. i Tyskland: delstatsregering; motsatt: riksregering. Möller (1745; under attolon). GT 1788, nr 22, s. 2. Den Braunschweigska landtregeringen. MeddSlöjdF 1898, 2: 6. —
-RESA, se A, F. —
-REVNING, -RYGG, -RYMD, -RYSSJA, se A. —
(2 b) -RYTTARE. (land- 1796. lands- 1622 osv. landt- 1656—1796) [jfr d. landrytter] (förr) beriden soldat tillhörande truppförband uppsatt o. underhållet av viss landsdel (landsfana, landtregemente o. d.). AOxenstierna 2: 492 (1622). Hallenberg Hist. 4: 911 (1794). —
(2 b) -RYTTERI. (land- 1656—1796. lands- 1629 osv.) [jfr d. landrytteri] (förr) rytteri av landsryttare. RP 1: 167 (1629). Hallenberg Hist. 5: 114 (1796). —
-RÅ, sbst.1, se A. —
(2, 3) -RÅ, sbst.2, r. l. f. l. n. (†) ett landskaps l. läns l. en bygds l. ett rikes råmärke l. rågång. CivInstr. 281 (1688). Læstadius 1Journ. 265 (1831). —
-RÅD, -RÄKENSKAPER, se F. —
-RÄNTA, -RÄNTERI, -RÄNTMÄSTARE, se F. —
-RÄTT, r. l. m. (lands- 1525 osv. landt- 1680—1792) [fsv. lands rätter; jfr d. landret, isl. landsréttr, t. landrecht]
1) i sht jur. o. kam. till 4; om sammanfattningen av vissa rättsbud: rätt som gäller för landsbygden (i ä. tid enligt landslagen); i fråga om nutida förh. företrädesvis med tanke på landsbygdens speciella ställning i judiciellt (o. administrativt) avseende; motsatt: stadsrätt; stundom övergående i bet. 2. Lyda under landsrätt. Lägga en stad under landsrätt. Genom gifftermål blifwer mannen efter landzrätt deelachtig af hustruns lösören till twådelarne. FörarbSvLag 4: 30 (1690). Nya städer läggas numera ofta under landsrätt och sakna magistrat. 2NF 34: Suppl. 747 (1922). särsk. i allmännare o. friare anv., stundom med anslutning till LAND 3. Ther är ondt at byggia och boo som öffuerwold är landzrätt. OPetri Kr. 55 (c. 1540). Wilia eller Wold är icke Landzrätt. Schroderus Waldt 79 (1616). Järta 1: 236 (1832).
2) till 2 b, 4: domstol som har att skipa rätt i viss landsdel l. visst landsortsdistrikt (enligt landslagen); i fråga om nutida förh. bl. med anslutning till LAND 4 o. liktydigt med: landtdomstol; jfr 1. G1R 2: 151 (1525). Allmän underrätt å landet är häradsrätt (landsrätt). Den består af lagfaren ordförande .. samt nämnd. NLagberBetRättegOmbildn. 1884, 1: 107. särsk. hist. benämning på en medeltida överdomstol för Finland. Lagerbring 1Hist. 4: 26 (1783). —
-RÖVARE. (lands- 1696—1726. landt- 1753) [fsv. lands rövare] (†)
2) till 6: person som bedriver röveri till lands; motsatt: sjörövare. FörarbSvLag 7: 347 (1696). Abrahamsson 720 (1726). —
-SAK, se F. —
(2 b) -SAMTAL~02 l. ~20. telef. telefonsamtal som utväxlas mellan abonnenter tillhörande skilda stationer inom samma taxeområde. SFS 1915, s. 1131. —
(2, 3) -SED. (land- 1742—1883. lands- c. 1540 osv.) [fsv. lands sidher, landsidher; jfr isl. landssiðr, t. landessitte] inom hela landet l. (vanl.) bl. i en viss trakt gällande allmän sedvänja. The Tydzskes landzsedher. OPetri Kr. 9 (c. 1540). Omskärelsen var redan före Muhammed allmän land-sed i Arabien. NF 7: 836 (1883). —
(2 b) -SEKRETERARE. (land- 1771. lands- 1624 osv. landt- 1646—1881) högre tjänsteman vid länsstyrelse som huvudsakligen har till uppgift att handlägga kansliärenden (i modern tid ss. chef för landskansliet). LReg. 182 (1624). SFS 1918, s. 379. —
(2 b) -SEKRETERSKA. (numera bl. tillf.) landssekreterares hustru. BoupptVäxjö 1751. Hufvudstadsbl. 1911, nr 135, s. 13. —
-SIDA, se A. —
-SJUKA. (land- 1640. lands- 1734—1834) [jfr t. landseuche] (†) över hela landet spridd farsot, epidemisk l. epizootisk sjukdom, epidemi, epizooti. Linc. (1640; under lues). Florman Hushållsdj. 180 (1834). Jfr A. —
-SJUKDOM. (land- 1885. lands- 1746. landt- 1861) (†) = -SJUKA. Aken Reseap. 147 (1746). Carlén Skuggsp. 1: 5 (1861, 1865). Schulthess (1885). —
-SJÖ, se A. —
-SKADA, r. l. f. (land- 1671. lands- 1540 osv.) [jfr d. landeskade, isl. landskaði] (numera bl. mera tillf.) skada som drabbar ett helt land (hela landet), ngt landsskadligt. G1R 13: 3 (1540). IT 1791, nr 51, s. 2. —
-SKATT.
1) (lands-) [jfr d. landskat, isl. landsskattr] (†) till 3: allmän skatt som inbyggarna i ett land ha att betala. G1R 12: 257 (1539). BtRiksdP 1883, Saml. 2. II. 3: Skatteregl. Bil. s. 50.
2) (land- 1935. lands- 1850 osv.) (mera tillf.) kam. till 2 b, 4: skatt som påvilar landsbygden; motsatt: ”stadsskatt”; jfr LANDT-RÄNTA (se F). LfF 1850, s. 265. —
(2, 3) -SKILLNAD. (land- 1643 —1875. landa- 1697. lands- 1691 osv.) (numera bl. arkaiserande) gräns, förr äv. gränsdragning mellan olika landskap l. län l. bygder l. riken. CivInstr. 264 (1643). HFinLappm. 4: 244 (1692). IllSv. 269 (1875). —
-SKOLA, sbst.1 (förr) i de gamla tyska delstaterna: högre offentlig läroanstalt. Schroderus Comenius 737 (1639). NF 3: 580 (1879). —
-SKOLA, sbst.2, -SKOLMÄSTARE, se F. —
(2 b) -SKRIVARE. (land- 1584—1779. lands- 1556 osv.) (i fråga om förh. före 1687) landsbokhållare. G1R 26: 306 (1556). Sörndal Länsstyr. 63 (1937). —
(2 b, 3) -SKRÅ, r. l. f. l. n. (land- 1813—1923. lands- 1630 osv.) [fsv. lands skra; jfr fnor. landaskrá] (förr) dokument rörande ett lands l. ett landskaps gränser; förr äv.: riks- l. landskapsgräns. ÅngermDomb. 18/6 1630, fol. 25; jfr JmtFmT 7: 97 (1921). —
-SKRÄDDARE, se F. —
-SKYLD, -SKÖLDPADDA, se A. —
-SKÖTSEL, -SLOTT, -SMÖR, -SNICKARE, -SOCKEN, -SOLDAT, se F. —
-SORG. [jfr d. landesorg] allmän sorg i ett land (landet); särsk.: kungssorg. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 158 (1775). Då Adolf Nordenskiöld .. gick ur tiden, blev det landssorg i hans gamla fädernesland. Ymer 1930, s. 30. —
-SPETS, se A. —
-SPRÅK. (land- c. 1755—1758. lands- 1619 osv.) [jfr t. landsprache] (numera bl. mera tillf.) språk som talas i ett land (landet); nationalspråk. Bullernæsius Lögn. 48 (1619). De tre olika nordiska Lands-språken. Hammarsköld SvVitt. 1: 22 (1818). Jfr A. —
-STAD, sbst.2 (sbst.1, 3 se A, F). (land- 1631—1842. lands- 1905 osv. landt- 1778—1842) [jfr t. landstadt] (i fråga om förh. i det forna tyska riket) stad som icke lydde direkt under kejsaren o. riksmyndigheterna, utan närmast under ”landsherren” (se LANDS-HERRE 2); motsatt: riksstad; i exempel från ä. tid stundom svårt att skilja från LANDT-STAD, sbst.3 (se F). OxBr. 8: 37 (1631; bet. oviss). Schönberg Bref 2: 250 (1778). 2NF 23: 397 (1915). —
-STADGA, r. l. f. (land- 1614. lands- 1586 osv.) (numera bl. tillf.) av K. M:t utfärdad stadga. SynodA 2: 43 (1586). Strinnholm Vas. 3: 393 (1823). —
(2 b) -STAT, sbst.1 (sbst.2 se F). (land- 1686—1931. lands- 1635 osv. landt- 1750—1934)
1) sammanfattningen av ämbets- o. tjänstemännen vid länsförvaltningen (vid länsstyrelserna samt inom fögderiförvaltningen); dels om hithörande personal i hela riket, dels om personalen vid en enskild länsstyrelse (jämte fögderipersonalen inom länet). CivInstr. 53 (1635). Hans Majt emottogs (vid besök i Vänersborg) vid vagnen af Lands-Höfdinge-Ämbetet, jemte öfriga Lands-Staten. GT 1788, nr 143, s. 2. Kuylenstierna Statsmaskin. 27 (1926). Högre tjänstemän inom landstaten. Hellström Malmros 272 (1931).
2) (numera bl. tillf.) budget för länsförvaltningen (i hela riket l. i ett enskilt län). LReg. 414 (1662; bet. oviss). Branting Förf. 2: 254 (1829; efter handl. fr. 1734).
Ssgr (till -STAT 1): landsstats-betjänt; pl. -betjänte l. -betjänter. (i fråga om ä. förh.) landsstatstjänsteman av lägre tjänstegrad; jfr lands-betjänt. LMil. 1: 184 (1682). PH 5: 2930 (1750).
-ämbetshus. byggnad med ämbetslokaler för landsstaten i ett län (länsstyrelsen). BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 6 e, s. 42. —
(2, 3) -STRAFF. [jfr t. landstrafe] (numera bl. tillf.) straff som drabbar ett helt land l. en landsdel; jfr -PLÅGA. PErici Musæus 5: 9 a (1582). Stiernman Com. 3: 258 (1664). —
-STRECK, se A. —
-STRIDSKRAFTER, se F. —
-STRYKA, -STRYKARE, -STRYKERI, se A. —
(2, 3) -STRÅK, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- 1651. lands- 1615—1644) (†) = -STRÅT. Stiernman Com. 1: 641 (1615). RARP 4: 597 (1651). —
(2, 3) -STRÅT l. -STRÅTA. (land- 1541—1853. lands- 1541—1847) [jfr mht. lantstrāze, t. landstrasse] (†) allmän väg, landsväg. 4Mos. 20: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: stora vägen). NorrlS 1—6: 79 (c. 1770). Dalin (1853; bibl.).
-STRÄCKA, se A. —
-STYRELSE. ett lands styrande; numera nästan bl. (tillf.) konkretare: ett lands styrelse. Verelius 77 (1681). SvTidskr. 1873, s. 529. —
-STYRKA, se F. —
-STÄDJANDE, n. (†) (organiserande av) ett lands styrelse o. förvaltning. Columbus Ordesk. 51 (1678; uppl. 1908). —
-STÄMMA, r. l. f. (lands- 1657 osv. landt- 1743)
1) (†) till 2 b: stämma med (ombud för) invånarna i en viss landsdel, ett landskap o. d., landskapsmöte, provinsstämma. Murenius AV 363 (1657). HSH 2: 162 (1743).
2) till 3: stämma med ombud för ett helt land (hela landet). Föreningen Nordens landsstämma. Upsala(A) 1924, nr 127, s. 3. —
-STÄNDER, se F. —
(2 b) -SYN. (land- 1636—1750. lands- 1526 osv. landt- 1640. landts- 1525) [fsv. lands syn] (förr) laga syn (vid ägotvist) som förrättades av en nämnd (l. person) utsedd av landskapstinget (i fråga om medeltida förh.) l. av lagmansrätten l. annan högre myndighet, landskapssyn; i senare tid vanl. liktydigt med: lagmanssyn; äv. om den syneförrättande nämnden. G1R 2: 216 (1525). En landzsyn förårdneth af Salige Kongh Göstaff. HSH 7: 37 (1588). (Johan Skytte) Förtaalde .. treggehanda syn vara: egen syn, häradsyn och landsyn. RP 6: 76 (1636). Grimberg SvH 59 (1905).
Ssg: landssyne-, förr äv. landssyn-man, m. (-syn- 1553—1555. -syne- 1533 osv.) [fsv. lands synaman] (förr) person som förrättade l. deltog i landssyn. BtFinlH 3: 24 (1533). UrFinlH 547 (1640). —
-SYND. (land- c. 1755. lands- 1764 osv.) (numera bl. tillf.) synd som är allmänt spridd över l. särskilt utmärkande för ett land. Schultze Ordb. 5286 (c. 1755). De härskande Landssynder, Yppighet, Vällust och Sjelfsvåld. Wallquist EcclSaml. 1—4: 261 (1764). —
-SÅTARE. (land- 1656—1890. lands- 1540—1650) (†)
2) till 2 b; = -SÅTE 2. NAv. 18/9 1656, nr 2, PartSkrifv. 1, s. 1. Spak BlVap. 25 (1890; i fråga om förh. på 1600-talet). —
-SÅTE, m.||ig. (land- 1539—1680. lands- 1535 osv. landt- 1597—1632. landts- 1620) [liksom ä. d. landsaat av mnt. lantsate (motsv. t. landsass)]
1) (†) till 2 b, 3: invånare i ett land l. en landsdel; särsk. om ett lands invånare betraktade dels ss. statsmedborgare, (svenska o. d.) undersåtar, dels ss. regentens undersåtar. G1R 10: 58 (1535). När .. Konungh Regner .. sine landsåther een godh fridh åther förskaffat hadhe. LPetri Kr. 20 (1559). Wij Gustaff Adolph .. hafue låthedh tillsseija Landzsåtherne på Ålandh, att dhe sigh ifrån Elghediurs feldningh skolle afholle. BtVLand 5: 22 (1620). Spegel Dagb. 86 (1680).
2) (förr) till 2 b: landsryttare (i rusttjänst) från ngn av Sverges baltiska besittningar (Estland, Livland, Ingermanland). UrkFinlÖ I. 1: 77 (1597). 2VittAH 17: 226 (1839, 1846).
Ssg (till -SÅTE 2): landssåte-hauptman. (lansåte håpman) (†) jfr HAUPTMAN b. Almquist CivLokalförv. 3: 254 (i handl. fr. 1620). —
-TIGGARE. (†) tiggare som stryker land o. rike rundt, landstrykare. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 169 (1670). VDAkt. 1723, nr 115. —
-TJUV. [jfr t. land(es)dieb] (†) stortjuv. Scherping Cober 1: 161 (1734). Topelius Planet. 2: 162 (1889). —
(2 b, 4) -TJÄNST. (†) tjänst(göring) ute i landet (i landsortsdistrikt). RARP 2: 126 (1634). Jfr A. —
(jfr 2 a) -TRAKT. (land- 1778. lands- 1671—1776) (†) trakt, nejd; landsbygdsområde. Risingh LandB 20 (1671). Palmstedt Res. 3 (1778). —
-TRANSPORT, -TROSS, se A. —
-TRUPP, se F. —
-TULLNÄR, -TUNGA, sbst.1, se A. —
(2 b, 3) -TUNGA, sbst.2, l. -TYNGA, r. l. f. (†) ngt som utgör en tunga l. börda för ett lands (l. en landsdels) befolkning; särsk. om pålagor i form av skatter o. d. Thyselius HdlLärov. 1: 29 (1620). Læstadius 1Journ. 108 (1831). —
-TVÄTT, se F. —
-TÅG, -UDDE, se A. —
(3, 4) -UPPLAGA~020. (numera mindre br.) landsortsupplaga. TaxaInlTidn. 1906, s. 34. Östergren (1931). —
-VAPEN. (land- 1698. lands- 1624 osv.)
-VARA, sbst.1, r. l. f. (†) i pl.: produkter av ett lands odling o. industri o. d. RARP 1: 11 (1626). —
-VARA, sbst.2, se F. —
-VINNING, se A. —
(2 b, 3) -VIST. [fsv. lands vist; jfr isl. landsvist] (†) rättighet att vistas i ett land l. landskap under åtnjutande av lagens skydd; motsatt: fredlöshet; jfr -FRED 2. Peringskiöld Hkr. 2: 445 (1697). Nordström Samh. 2: 254 (1840). —
-VISTELSE, se F. —
-VÄG, se A o. LANDSVÄG. —
-VÄGA, se A. —
-VÄSEN, se F. —
-VÄXT, -ÅKER, se A. —
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE. (land- 1561. lands- 1523 osv.) [fsv. lands ände, landände; jfr d. landsende, isl. landsendi] landsdel, trakt; i sht om landsdel som är avlägset belägen i förh. till landets centrala delar, trakt som ligger i en avkrok; stundom (o. eg.) om landets yttersta delar l. ytterområden l. gränstrakter. G1R 1: 55 (1523). Tesse landzänder Wästergötland, Östergötland, Södermannelandt och Vpland. Därs. 15: 5 (1543). De resande som från aflägsna landsändar vilja bevittna det stora skådespelet. Strindberg NRik. 185 (1882). SvD(A) 1933, nr 350, s. 22. särsk. (†) övergående i bet.: gräns. Ammons landzendar woro faste (dvs. befästa). 4Mos. 21: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: gräns). Dalin (1853). —
(2, 3) -ÖDA, r. l. f. [jfr isl. land(s)auðn, landseyða, landseyra] (†) = -ÖDANDE, sbst. Verelius 152 (1681). —
(2, 3) -ÖDANDE, n. (tillf.) förödande av ett land, en bygd o. d. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). —
-ÖRE. [jfr isl. landaurar, pl., viss skatteavgift] (†) allmän skatt. Stiernhielm Fateb. F 1 b (1643). Schultze Ordb. 2623 (c. 1755; utan angiven bet.). —
-ÖVERHET~002 l. ~200, r. l. f.
Ssg (till -ÖVERHET 1): landsöverhets-välde. (†) landsöverhöghet. Brask Pufendorf Hist. 321 (1680). —
(2, 3) -ÖVLIG. (land- 1686—1751. lands- c. 1700 osv. landt- 1689—1691) [jfr t. landesüblich] (numera bl. i vitter stil) som är i enlighet med i landet l. landsdelen l. trakten gällande skick o. bruk, allmänt bruklig. Stiernman Riksd. 1967 (1686). Blomberg Överg. 57 (1915).
F [av t. land- (uttalat med t-ljud), dels i från t. lånade ssgr, dels analogiskt efter dessa] (i allm. till 4): (2 b, 4) LANDT-ADEL. (land- 1839—1843. lands- 1625. landt- 1627 osv. landts- 1642) [jfr t. landadel] (i sht i fråga om ä. förh.) adel som är bosatt på landet (o. sysslar med landthushållning o. d.); stundom: landsortsadel; motsatt: hov-, tjänstemannaadel.; förr äv.: ett visst landskaps l. en viss landsdels adel. Stiernman Riksd. 781 (1625). Den mindre förmögna landtadeln (i Österrike) lefver på sina gods. Snellman Tyskl. 319 (1842). —
-ADELSMAN~002 l. ~200. (land- 1851. landt- 1897 osv.) (i sht i fråga om ä. förh.) jfr -ADEL. Thackeray Pend. 2: 527 (1851). —
-ALLMOGE~020. (land- 1873. landt- 1756 osv.) (numera bl. tillf.) jfr -BO, sbst.2 Botin Hem. 2: 150 (1756). —
-ANKARE, se A. —
-ARBETARE~0200. [jfr t. landarbeiter] jordbruksarbetare. VetAH 1770, s. 132. BtRiksdP 1930, 14: nr 188, s. 10.
Ssg: landtarbetar(e)-förbund. särsk. i uttr. Svenska landtarbetareförbundet, de svenska landtarbetarnas fackliga organisation. Protokoll fört vid Svenska Lantarbetareförbundets konstituerande kongress i Mjölby. (1908; titel). —
-ARBETE~020, äv. ~200. (land- 1640—1856. lands- 1666—1723. landt- 1723 osv.) [jfr t. landarbeit] (numera bl. mera tillf.) jordbruksarbete. RP 8: 105 (1640). SlöjdkomBet. 1907—08, s. 44. —
-ARBETSGIVARE~00200. arbetsgivare som har landtarbetare i sin tjänst. Svenska landtarbetsgivarnes centralförening, de svenska landtarbetsgivarnas centrala organisation. SvLandtarbGifvFT 1910, s. 161.
Ssg: landtarbetsgivar(e)-förening. facklig sammanslutning av landtarbetsgivare. LAHT 1909, s. 112. —
(6) -ARMÉ. (land- 1778—1876. landt- 1771 osv.) [jfr t. landarmee] (en stats hela organiserade) krigsmakt till lands, armé. DA 1771, nr 9, s. 2. —
(6) -ARTILLERI. (land- 1833—1922. landt- 1662 (: landt Artollerie folcket) osv.) [jfr t. landartillerie] mil. motsatt: kust- o. sjöartilleri. Törngren Artill. 2: 5 (1795).
Ssg: landtartilleri-folk. (mera tillf.) om den vid landtartilleri tjänstgörande personalen. VDAkt. 1662, nr 251. —
-BACKE, se A. —
-BARN. (lands- 1853—1924. landt- 1885 osv.) [jfr t. landkind] jfr -BO, sbst.2 Bremer NVerld. 1: 159 (1853). Linder Tid. 22 (1924). —
-BATALJ, -BATTERI, se A. —
-BEBYGGELSE. (lands- 1928—1929. landt- 1928 osv.) bebyggelse på landsbygden. Haglund Masthugg. 121 (1928). —
-BEFOLKNING. (land- 1879—1898. lands- 1862—1904. landt- 1871 osv.) befolkning på landsbygden. Kjellgren DanmH 47 (1862). —
-BEFÄSTNING, -BESKRIVARE, se A. —
-BESKÄLLARE, m. l. r. (land- 1844—1885. landt- 1822 osv.) [jfr d. landbeskeler] (i fackspr.; numera mindre br.) avelshingst för landthästavelns behov. KrigVAH 1822, s. 46. LAHT 1922, s. 559. —
-BESKÄLLERI3~0102 l. 10104. (förr) institution l. organisation för tillgodoseende av landthästavelns behov av avelshingstar. SFS 1872, nr 74, s. 7. —
-BETJÄNING, -BETJÄNT, se E. —
(6) -BEVÄRING. (land- 1843. landt- 1809 (: Landtbevärings-manskap) osv.) (i fråga om ä. förh.) mil. till armén hörande del av beväringen (se BEVÄRING 3 b). KrigVAT 1840, s. 155, Bil.
-BISKOP~20, äv. ~02. (lands- 1635—1848. landt- 1834 osv.) [jfr t. landbischof] (i fråga om fornkristna förh.) kyrkohist. präst som hade uppsikt över landsbygdsförsamlingarna inom ett visst område, korbiskop; motsatt: stadsbiskop. Schroderus Os. 2: 262 (1635). 2NF 9: 475 (1908). —
-BJÖRN, se A. —
-BO, sbst.2, m.||ig. (sbst.1 se LANDBO). (land- 1688—1853. lands- 1767—1931. landt- 1699 osv.) person som är (fast) bosatt på landsbygden, person från landet. FörarbSvLag 4: 469 (1688). När tvist upkommer emellan Landtboer och Invånare i Städerne. PH 6: 4539 (1757). SvD(A) 1933, nr 287, s. 3. Jfr E. —
-BOK, -BOKHÅLLARE, se E. —
-BORG, se A. —
-BORGARE. (lands- 1699. landt- 1712—1717) (i fråga om ä. förh., †) person som var borgare i en stad, men (fast) bosatt på landet. VRP 1699, s. 462. Därs. 1717, s. 219. —
-BREVBÄRARE~0200. post. anställd för landtbrevbäring. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 13, s. 12. Instruktion för lantbrevbärare. (1934; titel).
Ssg (post.): landtbrevbärar(e)-väska. landtbrevbärares postväska. LD 1904, nr 69, s. 2. Döss o. Lannge (1911). —
-BREVBÄRING~020. post. av postvärket anordnad postbefordran (förenad med utdelning o. uppsamling av postförsändelser) mellan postanstalt o. korrespondenterna inom ett visst landsbygdsdistrikt; motsatt: lokal- o. lådbrevbäring. SFS 1877, nr 16, s. 3.
Ssgr (post.): landtbrevbärings-linje. linje l. väg som följes vid landtbrevbäring. BtRiksdP 1882, 7Hufvudtit. s. 14.
-tur. var särskild av de omgångar l. turer i vilka landtbrevbäringen på en linje värkställes. SFS 1892, nr 62, s. 54. —
-BRIS, se A. —
-BRIST, se E. —
-BRYGGA, se A. —
(2 b, 3) -BUD l. -BÅD. (land- 1740—1764. lands- 1616. landt- 1740 osv.) [jfr t. landbote] (i fråga om ä. polska förh.) hist. var särskild av de av landtdagarna valda deputerade som bildade en av den polska riksdagens kamrar (landtbudens hus). OxBr. 10: 16 (1616). SvH 6: 264 (1906). —
-BY, se E. —
-BYGGNAD. (lands- 1897—1904. landt- 1747 osv.)
2) konkret: byggnad på landet; särsk. om dylik byggnad för jordbruksändamål. Palmstedt Res. 21 (1778). —
-BÅT, se A. —
-BÄLTE, se A. —
-DISTRIKT. (lands- 1853 osv. landt- 1865 osv.) landsbygdsdistrikt. Dalin (1853). FFS 1903, nr 51, s. 185. —
-DJUR, se A. —
-DOMARE, sbst.2 (sbst.1 se E). (lands- 1842. landt- 1829 osv.) domare vid landsrätt; häradshövding; jfr LANDS-DOMARE, sbst.1 (se E). Rig 1934, s. 142 (1829).
Ssgr: landtdomar(e)-bana, r. l. f. vanl. i sg. best. (De yngre juristerna vilja icke) ägna sig åt landtdomarbanan. Upsala(A) 1922, nr 77, s. 2.
-DOMSTOL~02 l. ~20. domstol på landsbygden, landsrätt (se d. o. 2). BtRiksdP 1872, I. 1: nr 28, s. 9. —
(2 b) -DRAGON. (land- 1712. landt- 1701 osv.) (förr) dragon tillhörande landtregemente l. dyl., indelt dragon. LMil. 4: 1273 (1701). Finska Landt-dragonerna. KrigVAT 1849, s. 329. —
(2 b) -DROST. (land- 1783—1792. landt- 1773 osv.) [av t. landdrost] i fråga om utländska (i sht ä. nordtyska) förh.: högre ämbetsman inom lokalförvaltningen (styresman i ett visst distrikt), närmast motsvarande: landshövding. Meklenburgiska Landtdrosden von Storken. Barchæus LandthHall. 79 (1773). Thunberg Resa 1: 191 (1788; om förh. i Kaplandet). —
-DUK. [av t. landtuch] (†) visst slags (från Tyskland importerat) hemvävt tyg. TullbSthm 3/5 1571. —
-DÄGGDJUR, se A. —
-EGENDOM~002 l. ~200. (land- 1766—1889. lands- 1902. landt- 1747 osv.) [jfr t. landeigentum] egendom (se d. o. I 3 b) på landet; företrädesvis om större gård med tillhörande landtbruk. Berch Hush. 127 (1747). Lantegendom i Södermanland eller Mälardalen, 100 à 150 tnl., köpes. SvD(A) 1932, nr 70, s. 19 (annons). —
-EKONOMI. (land- 1766. landt- 1729—1870) (föga br.) landtbruksekonomi; landthushållning; jfr EKONOMI 1, 5. Celsius Alm. 1729, s. 7. Backman Reuter Lifv. 1: 144 (1870). —
-FADERLIG, -FANA, se E. —
-FASTIGHET~002 l. ~200. (lands- 1893—1928. landt- 1791 osv.) jfr -EGENDOM. IT 1791, nr 90, s. 3. Björling CivR 38 (1906). —
-FEST. (numera föga br.) landtlig fest; företrädesvis om trädgårdsfest l. dyl. Eurén Kotzebue Orth. 3: 171 (1794). LoW (1911). —
-FISKAL, se E. —
-FLICKA, f. (land- 1761—1822. lands- 1765—1934. landt- 1746 osv.) flicka från landet. Knöppel Blindeb. 18 (1746). Landsflicka får plats f. städning och varjeh(anda). DN(A) 1934, nr 192, s. 16 (annons). —
-FLORA, -FLYG, -FLYGPLAN, se A. —
-FOGDE, se E. —
-FOLK, sbst.3 (sbst.1—2 se A, E). (land- 1636—1905. lands- 1617—1872. landt- 1656)
1) [jfr t. landvolk] (numera mindre br.) folk som bor på landet, landtbor, landsbygdsbefolkning; förr stundom närmande sig bet.: en viss trakts (ett landsbygdsområdes) befolkning; jfr LANDS-FOLK 2 a. Gustaf II Adolf 168 (1617). Derefter vände de (dvs. fidenaterna) sig åt vänster .. och sköflade till stor förskräckelse för landtfolket. Kolmodin Liv. 1: 40 (1831). Östergren (1931).
-FORM, se A. —
(6) -FORMAN. [jfr t. landfuhrmann] (†) forbonde, forman; motsatt: ”sjöforman”. BtVLand 2: 48 (1760). DA 1793, nr 93, s. 1. —
-FOSSIL, -FRAKT, -FRONT, se A. —
(1 a α) -FRÄTANDE, p. adj. (†) som förstör växtligheten på åkrarna o. d. Landt-frätande ohyra. SvSaml. 3—6: 302 (1766). —
-FRÖKEN. (lands- 1898—1932. landt- 1804 osv.) (numera bl. tillf.) jfr -BO, sbst.2 Hjärne DagDrabbn. 159 (i handl. fr. 1804). —
-FUSKARE. (land- 1786. landt- 1819) (†) om oskicklig yrkesutövare på landsbygden. PhysSH 243 (1786). VLBibl. 1819, fol. 147. —
(2 b, 4) -FYSIKUS. [jfr d. landfysikus, t. landphysikus] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) läkare i ett landsortsdistrikt. SP 1792, nr 104, s. 2. särsk. om ämbetsläkare på Island. Apotheque jemte fyra hospitaler äro .. inrättade (på Island), hvaröfver en LandtPhysicus äger upsigten. Troil Isl. 95 (1777). —
-FÅGEL, se A. —
-FÅR, n. (land- 1898—1924. lands- 1930. landt- 1833 osv.) [jfr d. landfaar, t. landschaf] landt. av landtras. QLm. 1: 90 (1833). Jfr A. —
-FÄLTSKÄR, -FÄNNIKA, se E. —
(3) -FÄRING, m.||(ig.). [fsv. landfäringer; jfr fd. landfæring, d. landfaring; av mnt. lantvarink, -verink] (†) person som färdas omkring i landet; särsk. om kringfarande krämare o. d. G1R 3: 123 (1526). —
-FÄSTNING, se A. —
-FÖGDERI, -FÖRDÄRVARE, -FÖRDÄRVLIG, se E. —
-FÖRE, se A. —
-FÖRRÄDISK, se E. —
-FÖRSAMLING. (land- 1707—1863. lands- 1666 osv. landt- 1726 osv.) landsbygdsförsamling. Gezelius CatApp. A 2 b (1666). (Man begär icke) en stadskyrkas prydlighet och anseende i en ringa landtförsamling. Tegnér (WB) 6: 359 (1830). särsk. (numera alltid i formen lands-) om dylik församling som tillhör samma pastorat o. bär samma namn som en stadsförsamling. PT 1758, nr 55, s. 4. Hedemora landsförsamling. SFS 1894, nr 62, s. 20. —
(6) -FÖRSVAR. (land- 1817—1905. landt- 1817 osv.)
2) konkretare; sammanfattande, om ett rikes krigsmakt till lands (armé) o. därmed förbundna institutioner. Lefrén Förel. 3: 192 (1817). Kuylenstierna Statsmaskin. 25 (1926).
Ssg (till -FÖRSVAR 1, 2): landtförsvars-departement(et). (förr) departement(et) för ärenden angående landtförsvaret (år 1920 sammanslaget med sjöförsvarsdepartementet till ett departement, försvarsdepartementet). SFS 1840, nr 14, s. 2. —
-FÖRVANT, -FÖRVISA, -GAGNELIG, se E. —
-GARN, se A. —
-GEVALDIGER, se E. —
-GILLE, se A. —
-GODS. (land- 1527—1772. lands- 1601. landt- 1661 osv.) [fsv. lands gods, landgods; jfr mnt. lantgūt, t. landgut] gods (se d. o. 6) på landet, jordagods; jfr -EGENDOM. G1R 4: 254 (1527). Thomée IllSv. 36 (1866). —
(3) -GREVE. (land- 1554—1878. lands- 1587—1691. landt- 1538 osv.) [efter t. landgraf] titel för vissa furstar i det forna Tyska riket. RA I. 1: 239 (1538). Fredrik I, konung av Sverige och lantgreve av Hessen. DN(A) 3/12 1939, Söndagsbil. s. 3.
Avledn. (i fråga om ä. förh.): landtgrevinna, f. [efter t. landgräfin] landtgreves gemål. Lind (1738). NF 19: 203 (1895).
landtgrevisk, adj. (†) landtgrevlig. Schroderus Os. III. 1: 136, 139 (1635; i pl. best. i substantivisk anv.).
landtgrevskap, n. [efter t. landgrafschaft] av en landtgreve regerat självständigt furstendöme i det forna Tyska riket. RP 12: 398 (1648). Landtgrefskapet Hessen-Homburg. Brander TyFörbKrig. 3: 217 (1897). —
-GUMMA, f. (land- 1756. lands- 1824. landt- 1748 osv.) (numera bl. mera tillf.) jfr -BO, sbst.2 Dahlman Humleg. 54 (1748). —
-GÅRD. (land- 1675 (: Landgårdsbreff)—1903. lands- 1790—1824. landt- 1778 osv.) gård på landet.
1) om jordegendom; jfr GÅRD, sbst.1 6 b. Lind (1749; under meyer-hof). Lantgård med prima jord samt skog i närheten av Stockholm .. köpes. SvD(A) 1932, nr 342, s. 28 (i annons).
2) (mera tillf.) om byggnad(er); jfr GÅRD, sbst.1 6 a. Landtgårdar af korsvirke och tegel. Palmstedt Res. 31 (1778). Jfr A.
-GÄLL, n., förr äv. -GÄLD, n. (land- 1710. landt- 1837 osv.) (numera bl. tillf., arkaiserande) = -PASTORAT. Peringskiöld MonUpl. 240 (1710). Valerius 2: 222 (1837). Jfr A. —
-GÄRNINGSMAN. (†) = -HANDTVÄRKARE; jfr GÄRNINGS-MAN 2. Ambrosiani SvSkråämb. 178 (i handl. fr. 1794). —
-GÖROMÅL~002 l. ~200. (lands- 1808. landt- 1912 osv.) göromål som förekommer på ett landtbruk l. i ett landthem. DA 1808, nr 43, s. 4. —
-HAMN. (lands- 1577—1646. landt- 1727 osv.) (i fackspr., ngt vard.) hamn som icke ligger inom en stads område. Stiernman Com. 1: 270 (1577). Lang FinlSjör. 329 (1932). —
-HANDEL, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- 1796—1856. landt- 1642 osv.) [jfr d. landhandel]
1) mer l. mindre yrkesmässigt bedriven handel (handelsrörelse) på landsbygden; jfr LANDS-KÖP (se E). RP 9: 387 (1642). Många (borgare) flyttia på landet ock drifva där otilbörlig landthandel. RARP 17: 194 (1710). Svensson SkånFolkdr. 291 (1935).
3) i stad bedriven handel med omgivande landsbygd; äv. om handelsbutik som driver dylik handel. Palmblad LbGeogr. 107 (1835). Alving Uppsala 12 (1923). Jfr E. —
-HANDLANDE, m.||ig. person som bedriver landthandel, handlande på landet. Atterbom Minn. 453 (1818). Siwertz JoDr. 84 (1928). —
-HAVRE, sbst.1, se A. —
-HEM, n. hem på landet; särsk. om jordbrukarhem. LfF 1898, s. 58. särsk. om anstalt o. d. organiserad ss. ett hem. Stadsmissionens landthem och husmoderskola för flickor, upprättadt 1913. 2NF 27: 63 (1917). —
-HERRSKAP~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) jfr -BO, sbst.2 Tersmeden Mem. 4: 226 (1764). NVexjöBl. 1847, nr 17, s. 4. —
-HJÄLP, se E. —
-HUS. (land- 1642—1782. lands- 1671. landt- 1708 osv.) (numera bl. mera tillf.) hus på landet; särsk. om dylikt hus användt ss. sommarvilla o. d., landtvilla, landtställe. RP 9: 475 (1642). S. A. Hedlunds landthus vid Bjurslätt nära Göteborg. 3SAH 13: 235 (1898). Jfr E. —
-HUSHÅLL~02, äv. ~20. [jfr t. landhaushalt]
1) hushåll på landet; äv. konkret; jfr HUSHÅLL 1, 3. Langlet Husm. 44 (1883). Hellström Malmros 207 (1931).
2) (föga br.) landthushållning; äv. mer l. mindre konkret: jordbruksrörelse l. -företag, jordbruk. Celsius Alm. 1729, s. 9. Den tidens (dvs. 1600-talets) professorer hade likasom små landthushåll med egen afvel. Annerstedt UUH II. 2: 443 (1909).
Ssgr (till -HUSHÅLL 1): landthushålls-lärarinna. (person utbildad till) lärarinna vid landthushållsskola. SvD(A) 1932, nr 192, s. 12.
-skola, r. l. f. med uppgift att meddela unga kvinnor praktisk o. teoretisk undervisning i huslig ekonomi o. sådana göromål som i ett landthem l. på en landtgård utföras av kvinnor. SFS 1912, s. 249. —
-HUSHÅLLARE~0200. (land- 1798—1847. landt- 1727 osv.) [jfr ä. d. landhusholder] (numera företrädesvis med ngt vitter prägel) person som driver landthushållning; jordbrukare; särsk. om person som bedriver jordbruk i ngt större skala. Serenius EngÅkerm. 46 (1727). Drank anses af de fleste Landthushållare för ett gagneligt födoämne för fåren. Florman Hushållsdj. 13 (1834). Siwertz Sel. 2: 159 (1920). —
-HUSHÅLLERSKA~0200. (land- 1757. landt- 1765 osv.)
-HUSHÅLLNING~020. (land- 1805—1847. landt- 1731 osv.) [jfr d. landhusholdning]
1) sammanfattning(en) av jordbruk o. därmed förbundna värksamhetsgrenar (ss. boskapsskötsel, mejerihantering, stundom äv. trädgårds- o. skogsskötsel); ofta liktydigt med: jordbruk. FörordnFäladUptag. 1731, s. 2. För att öka sina inkomster slog sig .. min far med den största ifver på landthushållning. De Geer Minn. 1: 2 (1892). (Alnarps landtbruksinstitut) har till ändamål att meddela en på vetenskaplig forskning grundad undervisning i landthushållningen. SFS 1912, s. 359.
2) värksamheten att förestå ett landthushåll; ss. förled i ssgr.
Ssgr: landthushållnings-lära, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -hushållning 1: jordbrukslära; äv. om lärobok. Landthushållningslära för allmogen. Hjerta Schnee (1832; boktitel). TT 1887, s. 32.
-sällskap. (†) till -hushållning 1: hushållningssällskap. KungörRStBank. 20/1 1824, 1: 1. Björkman (1889). —
-HYPOTEKSFÖRENING, se E. —
(6) -HÄR, r. l. m. (land- 1833—1902. lands- 1672—1769. landt- 1828 osv.) [jfr t. landheer] jfr -ARMÉ. Verelius Herv. 135 (1672). Hjärne K12 22 (1902). —
-HÄST. (land- c. 1750. landt- 1876 osv.)
-HÖJD, -HÖJNING, se A. —
-INKÖPARE. (†) person som bedriver (olaglig) upphandling på landsbygden; jfr LANDS-KÖPARE, LANDS-KÖPMAN (se E). 2RA 1: 109 (1720). —
-INSEKT, -JORD, se A. —
-JORDEBOK, se E. —
-JUNGFRU. (lands- 1910—1931. landt- 1931 osv.) kvinnlig tjänare på landsbygden (i sht på ett landtbruk). SvOffArbFörmedl. 28/10 1910. —
-JUNKARE, äv. -JUNKER. (land- 1623—1870. lands- 1632. landt- 1583 osv.) [efter t. landjunker] (i sht i vitter stil, stundom med nedsättande bet.) (eg. ung) adelsman (l. annan herreman) bosatt på landet; särsk. om dylik person som lever ss. jordbrukande godsägare. Carl IX Cal. 23 (1583). Grimberg VärldH 6: 63 (1935).
Avledn.: landtjunkaraktig, adj. (i sht i vitter stil, stundom nedsättande) Eurén Kotzebue Orth. 3: 137 (1794).
(2 b) -JÄGARE. (land- 1690—1857. landt- 1690 osv.) [jfr t. landjäger] (förr) viss tjänsteman i jägeristaten inom ett län; jfr HEJDERIDARE, SKOGVAKTARE. Schmedeman Just. 1285 (1690). Samzelius Jägerist. 262 (1915; om förh. vid slutet av 1600-talet). —
(2 b) -JÄGMÄSTARE~0200. (land- c. 1755. landt- 1720 osv.) [jfr t. landjägermeister] (förr) viss högre tjänsteman i jägeristaten inom ett län; jfr -JÄGARE. VDAkt. 1720, nr 396. Thelaus Skog. 134 (1865). —
(6) -KADETT. (land- 1842—1893. landt- 1797 osv.) (i fråga om ä. förh.) mil. kadett i armén; motsatt: sjökadett. Calonius Bref 254 (1797). VFl. 1907, s. 30. —
-KAMRER(ARE), se E. —
-KANSLI, -KAPTEN, sbst.1, se E. —
(6) -KAPTEN, sbst.2 kapten i armén; numera bl. tillf., motsatt: kapten vid flottan. Schmedeman Just. 958 (1685). —
-KARTA, se A. —
(2 b) -KASSA. (lands- 1693. landt- 1642 osv.) [jfr d. landkasse] (förr; i sht i fråga om förh. i Sverges nordtyska besittningar) offentlig kassa (se KASSA, sbst.1 3) för viss landsdel l. provins; stundom: landtränterikassa; stundom konkret, om kassakista l. dyl.; jfr LANDS-KISTA 2 (se E). RP 9: 423 (1642). Backman Lags. 3—5: 277 (1847; möjl. efter handl. fr. 1694). —
-KISTA, se E. —
(6) -KLASS. (land- 1842—1906. landt- 1907 osv.) (förr) mil. klass av krigsskolan för utbildning av arméofficerare. KrigVAH 1842, s. 53. VFl. 1907, s. 30. —
-KLÄDE. (land- 1815. landt- c. 1560) (†) = -DUK. Forssell Hist. II. 1: 13 (i handl. fr. c. 1560). Synnerberg (1815). —
-KOMMENDERING, se A. —
(6) -KOMMENDÖR. (landt- 1804 osv. landts- 1628) (förr) mil. kommendör i armén. OxBr. 10: 100 (1628). Rademine Knigge 1: 27 (1804). —
-KOMMISSION, -KOMMUN, se E. —
-KOMMUNIKATION, se A. —
-KONTOR, -KONTORIST, se E. —
(6) -KORPRAL. (lands-) korpral i armén; numera bl. tillf., motsatt: korpral i flottan. Han har intet mer at säga, än en lands-corporal til sjös. Rhodin Ordspr. 59 (1807). —
-KORT, -KRABBA, -KRIG, se A. —
(6) -KRIGSFOLK~02 l. ~20. (lands-) (numera bl. tillf.) tillhörande armén. AOxenstierna 1: 508 (1622). —
-KRIGSKONST, se A. —
-KROG. (lands- 1651—1925. landt- 1808 osv.) [jfr d. landkro] (i sht i fråga om ä. l. utländska förh.) värdshus på landet. LReg. 258 (1651). Tikkanen Konsth. 241 (1925; i Holland). —
-KRÄFTA, se A. —
-KRÄMARE. [jfr t. landkrämer] (vard., nedsättande) jfr -HANDLANDE. Lindfors (1815). Heidenstam Svensk. 2: 239 (1910). —
-KULTJE, se A. —
(1 a α, 4) -KULTUR. (land- 1727—1832. lands- 1697—1924. landt- 1698 osv. landts- 1746) (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) jordbruk, landthushållning; jfr KULTUR 1. RARP 16: 389 (1697). Nästan hela vår landtcultur grundar sig på tilgång af vinterfoder för boskapen. Fischerström Mäl. 377 (1785). Rosman BjärkSäb. 2: 315 (1924). —
-KUNNIG, se A, E. —
-KVÄDE. (land- 1764—1911. landt- 1788 osv.) (i skildring av ä. förh.) dikt med motiv från landtlivet, herdedikt. SvMerc. 1764, s. 584. Theocriti och Virgilii Herde- och Landqväden. SvMag. 1766, s. 194. Lamm Oxenst. 97 (1911). —
-KYRKA. (land- 1750—1879. lands- 1608—1931. landt- 1748 osv.) [fsv. lands kirkia; jfr t. landkirche] kyrka på landsbygden. SynodA 1: 22 (1608). Cornell NorrlKyrklK 12 (1918). Jfr E. —
-KYRKOGÅRD~002 l. ~200. (lands- 1819. landt- 1798 osv.) kyrkogård på landsbygden. LBÄ 14—15: 70 (1798). —
-KÄNNING, se A. —
-KÖP, -KÖPARE, -KÖPMAN, se E. —
-LEGA, se A. —
-LEVERNE. (land- 1652—1769. lands- 1727—1840. landt- 1723 osv.) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) landtliv. Ekeblad Bref 1: 132 (1652). Geijer Brev 343 (1840). särsk. (†) om livet på en landtgård, övergående i bet.: landthushållning, jordbruk. Serenius EngÅkerm. Fört. 3 (1727). Schultze Ordb. 2746 (c. 1755). —
-LEVNAD. (land- c. 1755—1836. lands- 1775. landt- 1733 osv.) (numera bl. mera tillf., arkaiserande) landtliv; förr ofta övergående i bet.: landtvistelse. Dalin Arg. 1: nr 48, s. 5 (1733). Landtlefnads Nöje. Nordenflycht QT 1745, s. 154 (rubrik). (Fru Nordenflychts) läkare .. fann rådligt, att tillstyrka henne någon längre tids landtlefnad. Atterbom Siare 2: 327 (1843). Böök Stagnelius 94 (1919). —
-LIK, adj. (land- 1797. landt- 1765—1889) (†) landtlig. Ekelund Fielding 13 (1765). En landtlik kyrkogård. Wallin Rel. 2: 377 (1823, 1827). Björkman (1889). —
-LINJE, se A, E. —
-LIV. (land- 1856—1872. landt- 1851 osv.) [jfr t. landleben] liv på landet; särsk. i sådana uttr. som idka l. ägna sig åt l. njuta av landtliv, övergående i bet.: vistas på landet. SvTyHlex. (1851). Det stilla landtlifvets behag. Wester Mereżjkovskij EvigFölj. 70 (1908). —
-LOGE, se E. —
-LOLLA. (lands- 1931. landt- 1815 osv.) (i vissa trakter, vard.) landtlig ”lolla”, ”bondlolla”. Lindfors (1815; med hänv. till bondlolla). Hedberg Räkn. 264 (1932). —
-LOPP, se E. —
-LUFT, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- 1764—1931. landt- 1793 osv.) [jfr t. landluft] om (den i jämförelse med stadsluften friska o. rena) luften på landet; särsk. i sådana uttr. som andas, njuta landtluft o. d., övergående i bet.: vistas på landet. Rosenstein BarnSj. 211 (1764). Du kan väl både förtjäna och behöfva att fritt andas några veckors landtluft. BrefNSkolH 85 (1810). Bäckman Sjöj. 2: 4 (1851). —
-LÄGENHET~002 l. ~200. (lands- 1727. landt- 1747 osv.) (numera bl. tillf.) = -FASTIGHET. Serenius EngÅkerm. 67 (1727). Rabenius Kam. § 92 (1825). —
(2 b) -LÖN. (förr) mil. ordinarie lön som person vid indelt truppförband åtnjöt, då han icke var i fält; motsatt: månadssold o. läning. KKD 1: 5 (c. 1710). Hjelt Medicinalv. 3: 187 (i handl. fr. 1714). —
-LÖPARE, se E. —
(6) -MAKT, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- 1788—1916. lands- 1771. landt- 1758—1916) [jfr t. landmacht] (numera mindre br.) krigsmakt till lands, armé. PT 1758, nr 94, s. 2. Svensén Världsv. 16 (1908). —
-MARK, se A. —
-MARKNAD. (land- 1640. lands- 1576. landt- 1640 osv.) (i fråga om ä. förh.) marknad hållen på ngn plats på landsbygden. Stiernman Com. 1: 260 (1576). SPF 1859, s. 592. —
-MASK, -MASKIN, -MASKINIST, se A. —
-MEDIKUS, se E. —
-MIL, se A. —
(6) -MILIS l. -MILITIE. (land- 1646—1902. lands- 1652. landt- 1680 osv.) [jfr t. landmiliz] (förr) den del av milisen som tillhörde landtarmén; motsatt: sjömilis. RP 11: 444 (1646). KrigVAH 1835, s. 54.
Ssgr (förr): landtmilis- l. landmilitie-deputation. (-militie-) jfr -milis-ekonomideputation. 2RARP 6: 231 (1731).
-ekonomideputation. (-militie-) i uttr. landt- och sjömilitieekonomideputation, riksdagsutskott för behandling av ekonomiska frågor rörande landt- och sjömilisen. 2RARP 4: 33 (1726).
-stat. (-militie-) i uttr. landt- och sjömilitiestaten, sammanfattningen av personalen vid landt- och sjömilisen. Oelreich 880 (1756). LandtmFörordn. 68 (1765). —
(6) -MILITÄR, adj. (land- 1916. landt- 1898 osv.) som hör till l. härrör från l. står i samband med l. har avseende på landtarmén; om land o. dyl. äv.: som med hänsyn till sin landtarmé är så l. så beskaffad. SD(L) 1898, nr 217, s. 3. Världens för närvarande starkaste lantmilitära makt (dvs. Frankrike). KrigVAH 1922, s. 93. De lantmilitära rustningarna. DN(A) 1931, nr 97, s. 2. —
-MINA, -MOTOR, se A. —
-MYNT, se E. —
-MÅN, se A. —
-MÄSSIG. (land- 1797. lands- 1910) (mera tillf.) landtlig. Linnerhielm 1Br. 1: 143 (1797). Edin ArbBost. 25 (1910). —
-MÄSTARE, se A. —
-MÖTE, se C. —
-NÄRING. (land- 1756. lands- 1642—1755) (numera bl. tillf.) näringsgren som idkas på landet. RP 9: 170 (1642). Fennia XVI. 3: 6 (1755). —
-NÖJE. (land- 1764—1778. landt- 1746 osv.)
1) (numera bl. tillf.) nöje l. förlustelse som landsbygden har att bjuda på (särsk. friluftsliv, landtlig sysselsättning som utgör tidsfördriv o. d.), landtligt nöje. Celsius G1 1: 78 (1746). Jagt, Fiske och andre Landtnöjen äro til tjenst (på en egendom som tar emot pensionärer). PT 1791, nr 27, s. 4. Atterbom Minn. 423 (1818).
2) (†) landtställe (för sommarvistelse, rekreation o. d.), sommarnöje. Holmberg 2: 61 (1795). Jag har .. hyrt ett litet landtnöje. Sturzen-Becker 2: 120 (1841, 1861). Dalin (1853). —
(1 a, 4) -ODLING. (land- 1818. landt- 1847) (†) uppodling av mark; jordbruk. Svea 1: 64 (1818). Nilsson Fauna 1: 416 (1847). —
(6) -OFFICER l. -OFFICERARE. (land- 1789—1902. lands- 1680. landt- 1685 osv.) [jfr t. landoffizier] officer i armén; motsatt: sjöofficer. LMil. 1: 4 (1680). Wrangel SvFlBok 269 (1898). Jfr E. —
-OLLON. (†) ollon för användning i landthushållningen (ss. foder o. d.)?; närmande sig bet.: godt ollonår? (Bokens) nötter eller ållon gifva ganska mycket och godt fett Fläsk, til spisning för en stor del af Riket, när Landt ållon infaller. Rosensten Skog. 5 (1737). —
-ORDNING, se E. —
-PARTI. särsk. (förr) hist. till 3: av missnöjda ”hattar” o. ”mössor” samt rojalister sammansatt parti i den svenska riksdagen under frihetstidens senare del. IllSvH 5: 279 (1879). SvH 7: 291 (1903). —
-PASTOR. (land- 1730. landt- 1835 osv.) (mera tillf.) jfr -PRÄST. Henel 1729 114 (1730). Hagström Herdam. 4: 301 (1901). —
-PASTORAT. (land- 1880. lands- 1730—1909. landt- 1805 osv.) pastorat på landsbygden. Henel 1729 286 (1730). —
-PERMISSION, se A. —
-PERMITTERAD, p. adj.1, se A. —
-PIGA. (lands- 1904—1907. landt- 1897 osv.) (vard., mera tillf.) jfr -JUNGFRU. DN 1897, nr 9979 A, s. 2. —
-PLÅGA, se E. —
-POLIS, m. (land- 1799. landt- 1874 osv.) [jfr t. landpolizei] polis (vanl. koll., om polismakten) på landsbygden. DvSchulzenheim PVetA 1799, s. 51. 2NF 21: 1236 (1914). —
-POST, se A. —
-POSTMÄSTARE, se E. —
-POSTSTATION~002, äv. ~200. post. poststation på landsbygden som icke är belägen vid järnväg l. förenad med järnvägsstation; motsatt: järnvägspoststation. Döss o. Lannge (1908). —
-PROST, sbst.1, se E. —
-PRÄST. (land- 1745—1893. lands- 1527—1922. landt- 1737 osv.) [fsv. lands präster] präst i landtförsamling, präst på landet. G1R 4: 338 (1527). Hellström Malmros 206 (1931). —
-RAS, r. l. m. (land- 1881. landt- 1833 osv.) [jfr t. landrasse] landt. husdjursras som (väsentligen) uppkommit gm naturligt urval (dvs. som icke, åtminstone i väsentligare grad, är produkt av planmässigt avelsarbete); motsatt: förädlad ras. QLm. 2: 23 (1833). Får av lantras. SFS 1920, s. 519. —
(2 b) -REGEMENTE. (land- 1680—1694. lands- 1634 (: Landz Regementzskriffuare)—1880. landt- 1636 osv.) (förr) regemente uppsatt o. underhållet (gm utskrivning bland allmogen, indelning l. rusthåll) av viss landsdel (visst landskap o. d.), indelt regemente; motsatt: värvat regemente, garnisonsregemente. RP 6: 150 (1636). Landtregementerne till häst. RARP 16: 234 (1697). Utom Adelsryttarne och hingstridarne eller hoffanan, omnämnes vid denna tiden (dvs. på 1500-talet) Landsfanor eller Landt-regementer. KrigVAH 1835, s. 68. Fredenberg IndInf. 34 (1883). Jfr E.
(2 b) -REGERING, sbst.2 (sbst.1 se E). (land- 1611. lands- 1594—1906. landt- 1720 osv.) i sht kam. o. hist. sammanfattande beteckning för den högre lokalförvaltningen, som sedan 1634 å konungens vägnar handhaves av länsstyrelser o. överståthållarämbetet; äv. konkretare, om de myndigheter som handhava denna förvaltning. Stiernman Riksd. 394 (1594). RA II. 1: 58 (1611). LandzRegeringen fördeeles j wisse Höffdingedömmen eller Gubernament, effter Ordning och Sätt som föllier. RF 1634, § 23. Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finnland. (1852; boktitel). —
-RESA, sbst.2 (sbst.1 se A). (land- 1735—1792. lands- 1795. landt- 1798 osv.) resa (ut) på l. till landet. Allenast där öfwer klagas att Apothekaren (i Visby), genom Landresor så offta är ifrån Apotheket. HdlCollMed. 22/10 1735 (bet. icke fullt säker). MoB 2: 81 (1792). —
-REVNING, se A. —
(2 b) -RICHTER, m. [av t. landrichter] (†) landsdomare. RARP 16: 161 (1693). Stiernman Com. 5: 517 (1695). —
(2 b, 4) -ROTE. (förr) landsbygdsrote (som uppsatte o. underhöll en indelt soldat). LMil. 2: 508 (1691). AB 1907, nr 80, s. 3 (om förh. på 1700-talet). —
(2 b, 4) -ROTERING. (land- 1902. landt- 1857 osv.) (förr; mera tillf.) rotering (i landsbygdsdistrikten) för de indelta truppernas uppsättande o. underhåll; stundom med anslutning till LAND 6, motsatt: båtsmanshåll. Grill SvIndelnV 4: 42 (1857). Det i likhet med rusthållet och landroteringen inrättade båtsmanshållet. Hjärne K12 22 (1902). —
-RYGG, -RYKTE, -RYMD, se A. —
-RYTTARE, se E. —
(2 b) -RÅD. (land- 1615—1902. lands- c. 1597. landt- 1624 osv.)
1) (förr) i fråga om förh. i Sverges forna baltiska besittningar (Estland o. Livland).
a) bland adeln utsedd rådsförsamling som bl. a. hade till uppgift att bistå guvernören i vissa förvaltningsangelägenheter (o. som i Estland därjämte utgjorde ett slags överdomstol). RättegPr. 23/6 1615, s. D 2 a. Hjärne K12 25 (1902). jfr: Item tree eller fyra skulle (i Sverge, enl. ett förslag) vara i huar landzenda för ett landzråd för sigh i synnerligheet. HT 1916, s. 194 (c. 1597).
2) [jfr t. landrat] (i fråga om förh. i Tyskland o. Sverges forna tyska besittningar) benämning på vissa ämbetsmän; dels (förr) om ett slags kommunala ämbetsmän som adeln utsåg bland sig, dels (i fråga om moderna förh. i Preussen) om ämbetsman som förestår den civila förvaltningen i en krets. Henel 1729 282 (1730). 2NF (1911).
Ssg: landtråds-kollegium. (förr) jfr kollegium 1 b. 1) till -råd 1. PedT 1893, s. 44 (om förh. under Kristinas tid). SvH 6: 376 (1906). 2) till -råd 2. Henel 1729 283 (1730; i sv. Pommern). —
-RÄGN, se A. —
(2 b) -RÄKENSKAPER, pl. (lands- 1689. landt- 1824—1883) (†) om länsstyrelses o. d. räkenskaper. Stiernman Com. 5: 109 (1689). SvFinLagt. 46 (1883). —
(2 b, 4) -RÄNTA, r. l. f. (lands- 1636—1689. landt- 1675—1898) (†) kam. (kronans) skattemedel från landsbygden (grundräntor o. d.); jfr LANDS-SKATT 2. Smörränttan böör uttgå Larsmesse tijdh, men andre landzräntor skole vara uthe sidst in Februario. RP 6: 169 (1636). BtRiksdP 1898, Saml. 1. I. 1: Inkomstberäkn. Bil. AA, s. 3 (efter ä. handl.).
(2 b) -RÄNTERI1004. (land- 1892. lands- 1731—1815. landt- 1684 osv.) (förr) avdelning av länsstyrelse som hade till uppgift att värkställa länsstyrelsen åliggande uppbörd o. utbetalningar (indragen 1909); äv. dels om denna avdelnings lokal(er), dels (sammanfattande) om dess personal. CivInstr. 138 (1684). Sörndal Länsstyr. 179 (1937).
Ssg: landtränteri-kassa. (förr) jfr kassa, sbst.1 3. Backman Lags. 3—5: 277 (1847; efter handl. fr. 1746). —
(2 b) -RÄNTMÄSTARE~0200. (land- 1730. lands- 1805. landt- 1697 osv.) (i fråga om nutida förh. i Finl. samt ä. sv. förh.) (högre) tjänsteman vid länsstyrelse, som har hand om länsstyrelsen åliggande uppbörd, utbetalningar o. d. (i ä. tid ss. chef för landtränteriet). LReg. 367 (1687). FinlStatskal. 1939, s. 82. —
-RÄTT, se E. —
-RÖK, -RÖTA, se A. —
-RÖVARE, se E. —
-SAK. (land- 1623—1638. lands- 1633—1667. landt- 1639) särsk. (†) till 2 b: angelägenhet l. ärende som rör (den högre) lokalförvaltningen. OxBr. 3: 56 (1623). BraheBrevväxl. II. 1: 3 (1639). —
-SALAMANDER, -SAMFÄRDSEL, se A. —
-SEKRETERARE, se E. —
-SIDA, -SJUKA, se A. —
-SJUKDOM, se E. —
-SJÖ, -SKINNBAGGE, se A. —
-SKOLA, r. l. f. (land- 1804—1828. lands- 1692—1769. landt- 1750 osv.) [jfr t. landschule] (numera bl. mera tillf.) skola för landsbygdens barn, skola på landet. OfferdalKArk. N I 1, s. 12 (1692). Dahm Skolm. 247 (1846; om förh. i slutet av 1600-talet). Jfr E. —
-SKOLLÄRARE~0200. (numera bl. mera tillf.) anställd vid skola på landet. Broocman Mag. 1: 81 (1810). —
-SKRÄDDARE. (lands- 1845. landt- 1895 osv.) [fsv. lands skräddare] jfr -HANDTVÄRKARE. Knorring Skizz. II. 1: 264 (1845). —
-SKÖLDPADDA, se A. —
(1 a α, 4) -SKÖTSEL. (land- 1738—1829. landa- 1762. lands- 1762—1819. landt- 1738—c. 1855) (†) landthushållning, jordbruk. ESalander (1738) hos Benzelstierna Cens. 19. Zedritz 3: 143 (c. 1855). —
-SLOTT. (land- 1814—1930. lands- 1915—1918. landt- 1753 osv.) slott på landet. Celsius G1 2: 361 (1753). Rig 1936, s. 338. —
-SMÖR. (lands- 1896—1933. landt- 1900 osv.) [jfr t. landbutter] i sht handel. hemkärnat smör; motsatt: mejerismör. NorrkpgT 1896, nr 8 A, s. 3. —
-SNÄCKA, se A. —
-SOCKEN. (land- 1867. lands- 1873 osv. landt- 1875 osv.) jfr LANDS-KOMMUN (se E). Styffe Un. 260 (1867). —
-SOLDAT. (land- 1811—1842. lands- 1670—1867. landt- 1771 osv.) [jfr dan. o. t. landsoldat]
1) (förr) till 2 b: soldat vid landtregemente l. dyl., indelt soldat. BoupptSthm 30/3 1670 (bet. oviss). 2RA 1: 614 (1723). Lundin o. Strindberg GSthm 166 (1880).
2) till 6: soldat i armén; motsatt: marinsoldat. DA 1771, nr 131, s. 1. Grimberg VärldH 2: 277 (1927).
3) (lands-) [jfr LANDSKNEKT 2] (†) bot. bildl.: växten Melampyrum nemorosum Lin., natt och dag. Nyman VäxtNatH 1: 180 (1867). —
-SORT. (land- 1922. landt- 1904 osv.) landt. icke förädlad sort av sädesslag l. annan landtbruksväxt. VerdS 126: 13 (1904). —
-SPETS, -SPRÅK, se A. —
-STAD, sbst.3 (sbst. 1—2 se A, E). (land- 1807—1866. lands- 1642—1740. landt- 1778—1873) [jfr t. landstadt] (numera knappast br.) landsortsstad; motsatt: huvudstad, storstad; i exempel från ä. tid ofta svårt att skilja från LAND-STAD, sbst.1 (se A), o. LANDS-STAD, sbst.2 (se E). Johan Berendts mente böra göras een distinction på köpingar, landsstäder och hufvudhstäder. RP 9: 133 (1642). I dhe små Landzstäderne eller fläckiarne kan wara godt att Tawerner eller krögarne skiutza. RARP 4: 596 (1651). Jungberg (1873). —
(6) -STAT, sbst.2 (sbst.1 se E). (land- 1685—1912. lands- 1727. landt- 1719 osv.) (i fråga om ä. förh.) mil. sammanfattningen av landtarméns (fast anställda) personal; motsatt: sjöstat. Siöart. 1685, art. 95. VFl. 1912, s. 158.
Ssg: landtstats-officer l. -officerare. (i fråga om ä. förh.) mil. AntecknDöbeln 1: 8 (1856). —
-STRECK, se A. —
(6) -STRIDSKRAFTER~020, pl. (land- 1906. lands- 1892. landt- 1903 osv.) mil. jfr -TRUPP. PT 1892, nr 240, s. 3. —
-STRYKARE, -STRÄCKA, -STYCKE, se A. —
(6) -STYRKA, r. l. f. (land- 1848—1869. lands- 1818. landt- 1831 osv.) mil. militärstyrka tillhörande landtarmén; äv. sammanfattande, om ett rikes o. d. samlade krigsmakt till lands, ngn gg närmande sig bet.: landtmilitär styrka. Fiendens lands- och sjöstyrka. KrigVAH 1818—21, s. 129. NF 3: 1527 (1880). —
-STÄLLE. (land- c. 1845—1921. landt- 1800 osv.)
1) egendom på landet (i sht mindre gård o. d.) som användes (av stadsbo o. d.) för sommarvistelse, rekreation o. d. Leopold 5: 282 (c. 1804). Vi äro ej rika nog att ha landtställe. Hedenstierna FruW 13 (1890).
2) (numera föga br.) landsbygdsort som användes (av stadsbor o. d.) för sommarvistelse, rekreation o. d., rekreationsort på landet. Agrell Maroco 2: 310 (1800, 1807). Wulff Petrarcab. 245 (1905). —
-STÄMMA, se E. —
(2 b, 3) -STÄNDER, pl. (land- 1635—1876. lands- 1556—1921. landt- 1637 osv.) [jfr t. landstände, pl.] (förr) benämning på (stånds)församling som utgjorde folkrepresentationen i vissa länder l. landsdelar. G1R 26: 841 (1556). Landtständerne i Ungern. PT 1758, nr 9, s. 1. Sedan 1869 eger Finland landsständer med beslutande rätt i afseende på lagstiftning och beskattning. Pallin NTidH 227 (1878). —
-SVIN. (land- 1895. landt- 1890 osv.) [jfr t. landschwein] landt. av landtras. Nathorst Svinsk. 160 (1890). —
-SYN, se E. —
-SYSSLOR, pl. (numera föga br.) jordbrukssysslor, sysslor i ett landthushåll. HSH 35: 266 (1682). Almqvist Lad. 8 (1840). —
-SÅNG. (†) sång l. dikt med motiv från landtlivet; landtlig sång l. dikt. Thorild (SVS) 1: 16 (c. 1777). Phosph. 1811, s. 319. —
-SÅTE, se E. —
-TAVLA, -TELEGRAF, se A. —
-TJÄNST, se A. —
-TOBAK. (land- 1873—1891. landt- 1932 osv.) (i fackspr.) (tobak av) tobakssorten Nicotiana rustica Lin., bondtobak. UB 5: 105 (1873). —
-TRANSPORT, se A. —
(6) -TRUPP. (land- 1790—1936. lands- 1808. landt- 1658 osv.) [jfr t. landtruppe] mil. trupp tillhörande landtarmén; vanl. i pl. HTSkån. 1: 178 (1658). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 124. —
-TULLNÄR, -TUNGA, se A. —
-TVÄTT. (lands-) (i vissa trakter) tvätt som utföres på landet (åt stadsbor o. d.). SvD(A) 1930, nr 237, s. 24. —
-TÅG, se A. —
-UDDE, se A. —
(3, 4) -ULL. [jfr t. landwolle] (i fackspr., numera föga br.) (grövre) ull producerad inom det egna landet; motsatt: utländsk (köpt) ull. QLm. 1: 90 (1833). Därs. 2: 14 (1833). —
-VARA, r. l. f. (lands- 1638—1665. landt- 1696—1859) (†) i pl.: alster av odling l. industri på landsbygden; särsk.: landtbruksprodukter. HSH 31: 435 (1638). (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 299 (1859). Jfr E. —
-VARP(A), -VEGETATION, se A. —
-VETE. (land- 1899. landt- 1891 osv.) [jfr t. landweizen] landt. oförädlad sort av vete. UtsädT 1891, s. 130. —
-VIDD, se A. —
(3, 4) -VIN; pl. -er. (land- 1787. landt- 1536 osv.) [jfr t. landwein] (i sht i fråga om ä. l. utländska förh.) enklare, mindre hållbart vin, eg. icke avsett för export, utan för konsumtion på l. i närheten av produktionsorten (l. inom det egna landet). TullbSthm 1536, s. 110 b. AB 1865, nr 258, s. 1. —
-VIND, -VINNARE, se A. —
-VISA, r. l. f. (†) visa som sjunges på landet, bondvisa. Stenborg Nina 27 (1792). Dalin (1853; med hänv. till bondvisa). —
-VÄG, se A. —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. (land- 1687. lands- 1723. landt- 1693—1815) (†)
1) till 2 b, sammanfattande, om allt vad som hör till den högre lokalförvaltningen (landtregeringen). CivInstr. 112 (1723). PH 2: 1052 (1734).
2) [jfr d. landvæsen] till 4, sammanfattande, om allt vad som hör till landthushållning o. d. Bromelius Lup. Föret. 4 (1687). Lindfors (1815). —
-VÄXT, sbst.1, se A. —
-YTA, -ÅS, se A. —
-ÄGA, r. l. f. [fsv. lands ägha] (mera tillf.) i pl.: ägor som utgöras av (odlings)jord; jfr -EGENDOM. Arnell Stadsl. 396 (1730). —
-ÖDLA, -ÖRN, se A. —
-ÖVLIG, se E.
G (†): LANDTS-ADEL, se F. —
-FOGDE, -HERRE, se E. —
-KAMRER(ARE), se E. —
-KOMMENDÖR, -KULTUR, se F. —
-KÖP, -KÖPARE, -KÖPMAN, se E. —
-SYN, -SÅTE, se E. —
H [förra ssgsleden är pl. av LAND; jfr t. länder- (t. ex. ländergier, -sucht, begär efter länder)] (till 3; mera tillf.): LÄNDER-FÖRDELNING. fördelning (av ngt) på olika länder. Utrikeshandelns länderfördelning. DN(B) 1937, nr 101, s. 1. —
-GIRIG, se A. —
-MASSA. samling l. komplex av länder. Svedelius Statsk. 2: 1 (1868). Den europeiska ländermassan. Kjellén Storm. 1: 34 (1911). Jfr A. —
-SKILJARE, se A. —
Spoiler title
Spoiler content