SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1981  
SOL 4l, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -en (Mark. 1: 32 (NT 1526) osv.), äv. (utom i poesi numera i sht i vissa trakter) -n (Bellman (BellmS) 1: 50 (c. 1768, 1790), Ahlbäck SvFinl. 40 (1956)) l. (i bet. 1 g ν, i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -a (KarlstT 1847, nr 4, s. 3, osv.) ((†) -an Visb. 1: 105 (c. 1640)); pl. -ar (Schroderus Os. III. 2: 239 (1635) osv.) ((†) -er Carl IX Cal. 53 (1588: soller)). Anm. 1:o I bet. 1 g ζ förekommer i vissa trakter i gen. sg. den ä. formen solsens. 2:o Efterleden -SOLS i MED-SOLS o. MOT-SOLS är utbruten ur ANSOLS, RÄTT-SOLS.
Ordformer
(soel- i ssg 1561 (: soelskijn). sol (sool) 1526 osv. soll 15511690. sooll 1529c. 1580)
Etymologi
[fsv. sol, f.; motsv. fd. sol (d. sol), nor. sol, fvn. sól (nor. dial. sol, nyisl. sól); jfr got. sauil, gr. ἣλιος, kymr. haul, lit. sáulė samt dels sanskr. svàr, súvar, avest. (med bevarad heteroklitisk böjning) hvarə, n., gen. hvǝng, dels lat. sōl, dels sanskr. sūra, m., sūrya-, m., sūraḥ (gen. till svàr, sūvar), dels (till n-formerna av den ursprungliga, neutrala l/n-stammen) fht. sunno (t. sonne), ags. sunna (eng. sun), got. sunno; möjl. rotbesläktat med SVAL. — Jfr ANSOLS, INSOLATION, ROSSOLIS, sbst.2, RÄTT-SOLS, -SOLA, SOLAN, SOLAR, SOLARIUM, SOLIG, SOLSICKA, SUNTÄLT, SÖDER, SÖNDAG]
1) om den stjärna (bestående av ett glödande gasklot) som utgör centralkropp (se d. o. slutet) för det planetsystem som planeten jorden tillhör o. som gm sin ljus- o. värmeutstrålning möjliggör livet på jorden samt gm sin skenbara rörelse på himlavalvet (till följd av jordens rotation o. dess bana kring solen) åstadkommer växlingen mellan natt o. dag ävensom mellan årstider o. skilda klimat på jorden; i sht i sg. best. Solen skiner, strålar. Solen bränner, sticker, värmer. Solens ljus, sken. Solens strålar faller mera lodrätt på sommaren än på vintern. Solens medelavstånd från jorden är c:a 149,6 milj. km. Solen går i moln, skyms av moln. Solen står högt på himlen. Solen står i Lejonets tecken. När vår sol förbrunnit. Itt mörker wort vthöffuer heela landith, alt in till niyondhe timan, och solen miste sitt skeen. Luk. 23: 45 (NT 1526). (De frukter på träden) som hafwa ståt emoot Solen eller i lygnare rum, hafwa mognatz för än the som hafwa stått emoot Nordan. Palmchron SundhSp. 357 (1642). Solen glimmar blank och trind / Vattnet likt en spegel. Bellman (BellmS) 1: 155 (c. 1771, 1790). Du verldens öga, gyllne sol! Tegnér (WB) 5: 10 (1822). Solen sjelf med hela sitt planetsystem befinner sig i rörelse mot stjernbilden Herkules. Nathorst JordH 86 (1888). Solen är en av de ca 100 miljarder stjärnor som bygger upp vårt eget stjärnsystem. BonnierLex. (1966). — jfr MEDEL-, MOT-, SJÖ-, SÖDER-, VÄSTER-, ÖSTER-SOL. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Han thör wäll see huarest solen skin j vatnet. SvOrds. A 8 a (1604); jfr SKINA 1 a; jfr: The som haa Adels Nampn måst wara Örnen lijka, / I Solar vtan blund oblindat kunna kijka. Lucidor (SVS) 193 (1672). Oppgående Solen wördas mehr än nedergående. Grubb 648 (1665). Qwinnan haar sitt liuus aff mannen, som Månen aff Solen. Törning 126 (1677); jfr e. Gud (ville) lära sin barn, at the icke skulle liggia tils solen skiner på spiken, vtan tida vpstå at hemta Manna. Swedberg SabbRo 1213 (1697, 1712). Efter regn är solen vackrast. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) i uttr. icke låta solen gå ned över sin vrede o. d. Later icke solena gå nidher vtoffuer idher wredhe. Ef. 4: 26 (NT 1526). Hustru och Bonde bör intet låta Soolen gå vp eller neder öfwer dheres wreede. Grubb 339 (1665). Träffar dig detta (dvs. ett brev) vid helsa .. så ber jag dig svara, och icke låta solen gå ned öfver din tystnad. Thomander TankLöj. 39 (1825).
β) i uttr. sova (l. dansa) det röda av solen, se RÖD, adj. 1 r β γ'; äv. i uttr. sova till röda solen, sova till efter soluppgången. (Bonden) får intet sofwa til rödha Solen. Grubb 856 (1665).
γ) i uttr. (en) plats i solen, se PLATS, sbst.1 4 a η; jfr SOL-SKEN 1 c β.
δ) i sådana uttr. som även (l. själva) solen har sina fläckar, även den till synes fullkomlige har sina fel. Man finner fläckar i sjelfva solen, Sjelfva solen har sina fläckar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Sjöberg (SVS) 1: 289 (1824: äfven). Man säger, att .. (G. III) talade ett utländskt språk ledigare än sitt eget .. — o fläckar i solen! Almqvist DrJ 251 (1834). Solen har ock sina fläckar och guldet sitt slagg. Wensell Ordspr. (1863); jfr: Solen har också sina fläckar .. (dvs.) även den bäste har sina fel. Holm Ordspr. 304 (1964).
b) i jämförelser. (Jesu) ansikte skeen som een sool. Mat. 17: 2 (NT 1526). Näsan tätt med blommor guten / Skiner som en Sol. Bellman (BellmS) 1: 233 (c. 1775, 1790). Den sak .., som ej har några dunkla punkter, är klar som solen. MinnVg. 173 (1900); jfr SOL-KLAR 3 o. KLAR 10 d. Det är som om solen fallit ned från himlen. Måås Huch LudU 214 (1903). — särsk.
α) i uttr. gå upp som en sol och falla ner som en pannkaka (l. en skinnpäls) o. d., se PANNKAKA c γ, SKINN-PÄLS a; jfr c.
β) (numera bl. tillf.) i uttr. ngt är så klart som solen, ngt är alldeles klart l. självklart; jfr KORV-SPAD slutet o. SOL-KLAR 3. Rosenstein 3: 305 (1788).
γ) [Karlstad anses ha mycket solsken] i uttr. skina l. lysa som solen i Karlstad, skina l. lysa mycket klart; jfr g ν. Agardh bör hålla mig räkning för att han nu på presidentstolen bland några och sjuttio constituerade vettenskapsmän lyser såsom solen i Carlstad. Wingård (1839) hos Fehrman Wingård 2: 187. (Grosshandlaren) har en hatt, som lyser som solen i Karlstad. SD(L) 1897, nr 528, s. 5. SvHandordb. (1966: skina).
c) i uttr. betecknande att solen kommer till synes i öster på morgonen l. försvinner ur sikte i väster på kvällen. Solen går upp, går ned. Solens upp- och nedgång. Solen sänkte sig bakom bergen. Solen sjunker i (stiger ur) havet. Sol(en) går i skog(en), se SKOG 1 b. Vi ska dansa till solen rinner opp. SvForns. 3: 311. (Gud) låter sina sool gå vpp offuer onda och godha. Mat. 5: 45 (NT 1526). Solen bärgas, och hwar Dag wanskar Han Liuset i mörker. Stiernhielm Herc. 82 (1648, 1668). Konungen. Jag kallas / Den mäktigaste man i christenheten; / I mina stater går ej solen neder. Törneblad Schiller 1: 45 (1813). Din klara sol går åter opp: / Jag tackar dig, min Gud! Ps. 1819, 420: 1. Ack, om du hjerta har, / Flyende sol, dröj qvar! Wennerberg 2: 32 (1848, 1882). Sjögren TaStjärn. 17 (1957: går ned). — särsk.
α) i uttr. betecknande att ngn går upp (o. börjar sitt arbete) l. gör ngt vid l. före solens uppgång l. (slutar arbetet o.) går till sängs vid dess nedgång; särsk. i uttr. stiga l. stå upp med solen, (vara) uppe med solen. Vi stego up med solen. Widegren (1788). Tidigt med solen jag (dvs. kolargossen) hemifrån gick. Geijer Skald. 152 (1815, 1835). En morgon stod Torsten upp med solen. Bååth EgilS 227 (1883). Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen. Lagerlöf Holg. 2: 220 (1907). Under den ljusa årstiden stod man upp med solen och gick till sängs med solen. SvKulturb. 5—6: 54 (1933). Uppe med solen. Östergren (1943).
β) [efter jap. Nippon l. Nihon, (eg.: solens upphov) Japan (urspr. endast om ön Hondo), av kinesiskt urspr.] i uttr. (den) uppgående solen l. (vanl.) den uppgående solens land, benämning på Japan. Stuxberg Bousquet 597 (1882: land). Den ’Uppgående solen' .. (är en) ganska vanlig benämning på Japan. Östergren (1943).
d) om avbildning av sol ss. heraldiskt tecken. Uggla Herald. 76 (1746). Sol .. (symboliserar) uplyst förstånd, wederqwickande, behielpelighet. Därs. 87. Solen .. framställes som ett menniskoansigte, omgifvet af spetsiga eller flammande strålar. Schlegel o. Klingspor Herald. 57 (1874).
e) i förb. med måne, äv. med stjärna l. stjärnor (med tanke på att solen o. månen tycks alternera på himlen l. på att månen reflekterar solens ljusutstrålning resp. på att sol, måne o. stjärnor utgör de för ögat synliga himlakropparna o. d.). J the daghar .. (då Kristi återkomst är nära förestående), skal solen förmörkias, och månen skall icke giffwa sitt sken, och himmelsens stiernor warda nidher fallandes. Mark. 13: 24 (NT 1526). Emellan Surrogat i arf och Surrogat i Börd är så stor skilnad som emellan Sol och måne. Calonius Bref 260 (1797). Nyberg i 3SAH LXI. 1: 9 (1950). — särsk.
α) i talesätt betecknande att ngn är l. blir mycket mager l. utmärglad l. att ngt är mycket tunt, så att han resp. det blir genomskinlig(t). En yngling war så blek och utmärglad, at sol och måne (som man säger) kunde skina genom honom. Linné Diet. 2: 61 (c. 1750). Vi skola dra til (dvs. ge dig stryk), så at sol och måne skal skina genom dig. Envallsson Walltr. 49 (1793). Man ser både sol och måne derigenom. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. (i det rum) där varken sol eller måne skiner o. d.: i fängelse(håla) o. d. Räddhoga och fruchtan att komma i det rum der hwarken sool eller måhne skulle på henne skijna. VDAkt. 1696, nr 519. Kanske satte han mig (,om jag fölle i onåd), der hvarken sol eller måne skina. Crusenstolpe Tess. 4: 410 (1849).
γ) (numera föga br.) i det adverbiella uttr. vid sol och stjärna, både dag o. natt. Bellman Gell. 128 (1793).
δ) [benämningen torde bero på kronbladens växlande färger] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. sol och måne, om växten Viola tricolor Lin., styvmorsviol. Climatet .. (har) warit så mildt .. att, omkring Jul-tiden .. den så kallade Blomman Sol och Måne Natt och Dag, kunnat wexande plåckas. VexiöBl. 1819, nr 8, s. 1. Lyttkens Växtn. 555 (1908; från Gästrikl.).
f) (i sht dels i vitter stil, dels rel.-hist.) i mer l. mindre klar personifikation; äv. om solen tänkt (o. dyrkad) ss. en gudom; äv. motsv. e. Om någhor .. gåår bortt och tienar andra Gudhar .. ware sigh sool eller måne, eller någhor himmelens häär .. så skalt tu (osv.). 5Mos. 17: 3 (Bib. 1541). (Josef) drömde i sin Sängh, / At Sol och Måna, mondhe honom tiena. Gevaliensis Jos. A 2 b (1601). (Gud) vredgas: och jorden i stormar försvinner, / Och solen hans blickar ej uthärda kan. Lidner (SVS) 3: 65 (1788). Solen kysser lif i skog och sjö. Sätherberg JägHvila 12 (1838). Aronson FjärdeVäg. 68 (1950). — jfr MAJ-SOL.
g) i vissa uttr.
α) (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) i uttr. icke se l. skåda solen, betecknande att ngn är blind l. att ett foster är dödfött o. d. Tu (dvs. en falsk profet) skal warda blind och icke see solena en tijdh long. Apg. 13: 11 (NT 1526). The (dvs. de ogudaktiga) förgåås .., såsom eenne quinnos otijdhigh börd see the intet solena. Psalt. 58: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen). Tu äst een slem swartkonstenär, / .. Blindh skall tu warda och haa stoort wee, / Så at tu ey kan Solenne see. Brasck Apg. E 3 b (1648).
β) [med tanke på solens läge vid middag i Sv.] (†) ligga närmare solen, om jord o. d.: ligga längre åt söder; jfr k β. Nu ähr by .. i laga soolskiffte lagd, så att .. then ligger närmare soolen som närmare böör liggia. Lagförsl. 364 (c. 1606).
γ) under solen, förr äv. under sol, i denna värld(en), här på jorden l. dyl.; i sht i uttr. intet nytt under solen o. d. Skeer intet nyytt vnder solenne. Pred. 1: 9 (Bib. 1541). Vrsatius och Valens, the lättfärdigste Skalkar vnder Solen. Schroderus Os. 1: 317 (1635). Intet är vnder Solen beständigt. Grubb 780 (1665). Hwad är för folck vnder sol, som icke wet, at en må giöra och lemna effter sig lag likmätigt testamente? Swedberg Lefw. 295 (1725, 1729). ”Ingenting är nytt under solen” — sa' flickan, steg i brudsängen. Holmström Sa' han 44 (1876). (Reportern) bjöd mig på eftermiddagsthé och .. pratade om allt under solen. Zilliacus VandrÅr 2: 18 (1921).
δ) med solen, (e)mot solen, med tanke på solens skenbara rörelse: medsols resp. motsols. Wijnblad Tegelbr. 15 (1761: med solen). När bruden .. går ifrån altaret, vänder hon sig med, och icke emot solen. Rääf Ydre 1: 115 (1856). Gå, röra sig, vispa gröten med, mot solen (dvs.) med- l. motsols. Östergren (1943).
ε) [jfr nor. østen for sol og vesten for måne (i folksaga)] östan om sol och västan om måne, äv. östan för sol och västan för måne o. d. (jfr e) l. östan om solen och nordan om jorden, i sagor, betecknande att ngt är mycket långt borta l. icke går att finna ngnstädes. Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden. SvFolks. 139 (1844). Östan för sol och västan för måne. Östergren (1943). Janson o. Wannberg NorFolks. 66 (1955).
ζ) (i vissa trakter, ålderdomligt) ett solsens grand, ett enda dugg. Landsm. VIII. 3: 104 (1899; från Blek.).
η) (numera bl. tillf.) i uttr. solens barn, om folken i sydliga (solrika) länder. Geijer I. 5: 206 (1819).
ϑ) (numera föga br.) i uttr. gå efter solen, om ur: gå exakt (i enlighet med solens gång). Weste FörslSAOB (c. 1817).
ι) (i vitter stil) i sådana uttr. som nattens (bleka) sol, vargarnas sol, om månen; äv. ss. senare led i ssgn PIG-SOL. Runeberg 2: 26 (1835: nattens). Verne FrJord. 1: 40 (1871: vargarnes). Molnet hade glidit undan och nattens bleka sol lyste ensam. Janson FörstaMänn. 111 (1906).
κ) i sådana uttr. som se (sju) solar för ögonen l. på himlen, betecknande att ngn får ett (l. flera) slag l. slår sig o. d. så hårt att han tycker sig se lysande klot o. d. (jfr GNISTRA, v.1 3); äv. i sådana uttr. som tycka att det skiner sju solar på himlen, betecknande att ngn känner stor glädje l. lycka. Då tog rået mig .. och slängde mig ur kojen ned i backen, så jag såg sju solar för ögonen. Wigström Folkd. 2: 215 (1881). En förgrymmad smed .. slog Per för mun och näsa, så att han såg solar. Strindberg SvÖ 2: 186 (1883). När Lundstedt (efter att ha antagits som elev vid Musikaliska akademien) ändtligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar på himlen. Dens. Skärk. 26 (1888). Landsm. VIII. 3: 117 (1899: på himlen). (När pojken fick örfilar) susade det och small om kinderna på honom, så att han såg sju solar. Heidenstam Skog. 200 (1904). Fick en stjärnsmäll, så han såg både sol, måne och stjärnor. Östergren (1943); jfr e.
λ) (†) solens dag, söndag. Bælter Cerem. 216 (1760).
μ) [jfr f] (om ä. utländska förh.) solens son, ss. (mytologiskt betingad) titel för härskare; särsk. dels om kejsaren av Kina, dels allmännare, om kines l. japan; jfr c β. I Egypten, der konungarna buro titel af Solens son. NF 15: 42 (1890). Östergren (1943; om förh. i Kina). SvDÅb. 23: 101 (1946; i pl., om japanerna).
ν) [sannol. utvecklat ur b γ] bildl. (jfr l), solen (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, äv. sola) i Karlstad, enl. traditionen benämning på en vacker kvinna i Karlstad. Längesedan bodde .. (i Karlstad) en Mamsell Ewa Lowisa Holtz, född 1739 och död 1818, i lång tid Gästgifwerska derstädes ... De gamle hade berättat att hon i yngre åren warit en owanlig skönhet och wacker som en dag, som man säger, hwadan hon ock fått .. wedernamnet Sohla i Carlstad. KarlstT 1847, nr 4, s. 3; jfr Holm BevO (1960).
h) med tanken (väsentligen l.) enbart riktad på det sken l. ljus (l. den värme) solen sprider, närmande sig l. övergående i bet.: solsken l. solljus (l. solvärme); i sht i uttr. (sitta l. ligga o. d.) i solen (jfr k β), (sitta osv.) i solskenet. Ha sol (förr äv. ha solen), vara belyst av solsken(et). Torka fisk (kött) i (förr äv. för) solen. Ligga och steka sig i solen. Blekt av solen. En skärmmössa skyddar ögonen mot (l. för) solen. Rummet saknar sol. Solen ligger på här. Lapa sol (ngt vard.), solbada, sola sig. Få (ha) solen i ögonen. Bländad av solen. Utsatt för sol och vind. I regn och sol. Tagh alla offuerstanar för folcket, och heng them vp Herranom j solenne, på thet then grymma Herrans wredhe motte warda wend jfrå Israel. 4Mos. 25: 4 (Bib. 1541). (Spaljégången) måste liggia så att han hafwer Solen heela Dagen. Rålamb 14: 45 (1690). Serenius EngÅkerm. 214 (1727: för). Och här var det skugga och här var sol / och här var det godt om nattviol. Fröding Stänk 56 (1896). Vacker våning med sol. GHT 1933, nr 151, s. 11 (i annons). Plutonen .. stod mitt i solen på det vidöppna fältet. Sjögren TaStjärn. 96 (1957). — jfr DAG-, EFTERMIDDAGS-, FÖRMIDDAGS-, HÖST-, JANUARI-, JULI-, KVÄLLS-, MAJ-, MIDDAGS-, MIDNATTS-, MIDSOMMAR-, MORGON-, MOT-, NOVEMBER-, SENSOMMAR-, SEPTEMBER-, SOMMAR-, SÖDER-, VINTER-, VÅR-, VÄSTER-, ÖSTER-SOL m. fl. — särsk.
α) i uttr. stå i solen för ngn, stå så att solskenet inte kan lysa på ngn, skugga ngn; äv. i uttr. gå ur solen för ngn, flytta sig så att solen kan lysa på ngn. Cavallin (1876: gå ur). Harlock (1944: stå).
β) i uttr. (ngt försvinner) som snö (äv. strå) för sol (jfr b), (ngt försvinner) som smör i solsken (se SMÖR 2 d β α'); äv. i uttr. smälta som smör i l. för solen. Wigström Folkd. 1: 200 (1880). Kusk, hästar och vagn försvunno som snö för sol. Därs. 2: 147 (1881). Därs. 391 (: strå). Smälta som smör för, i solen. Östergren (1943).
γ) i det bildl. uttr. sol och vår, symboliserande en ljus o. lycklig (sinnesstämning l.) framtid o. d. (jfr l). Han (dvs. odlaren) gör som jag: — begrafver sitt hopp; / Han tror som jag på sol och vår. Geijer I. 3: 317 (1840). Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”. St(A) 1916, nr 49, s. 12. Är humöret oppåt eller neråt? .. Hon är inte precis sol och vår. Väring Raymond Flod. 11 (1941). — särsk. [delvis utlöst ur sådana ssgr som SOLOCHVÅR-BEDRÄGERI, -MAN (se SOLOCHVÅR-); jfr språkprov 1916 ovan] (ngt vard.) om förhållandet l. handlingen att ngn (i sht en man) förespeglar ngn äktenskap (o. stor lycka) i avsikt att avlura kontrahenten pengar, äktenskapssvindel o. d.; äv. sammanskrivet sol-och-vår l. solochvår. Sol och vår i stor skala. DN(B) 1928, nr 327, s. 1. En försäljare i Göteborg har förklarats anhållen för sol-och-vår mot en ogift sömmerska i staden. GbgP 1953, nr 138, s. 6.
i) (i sht i vitter stil) närmande sig l. övergående i bet.: dag l. dygn l. år; jfr SOL-VARV 4. Från verldsens första sol du (dvs. kvinnan) varit sökt och vördad. Nordenflycht (SVS) 3: 52 (1761). Mycket skall den nya Solen (dvs. solen under det nya året) / Skåda från sin höga bana. Wallin (SVS) 2: 127 (1825). Milda solar underhjelpte ansen (av plantorna), / Och fostrarns ömhet löntes mer och mer. Runeberg (SVS) 2: 105 (1828). Min far! låt oss en tjugondedels sol (litet öfver en timme) försöka detta lands tungomål. Almqvist Pal. 36 (1838). Ludovico kan ej svika, / .. nästa sol han är tillbaka / säkert, säkert! hos sin unga maka! Sturzen-Becker 3: 219 (1861). jfr: (Den nya prästen) super inte, den förra vi hade så' knappt någon nykter sol. Rönnberg Brovakt. 65 (1904). — jfr EFTERMIDDAGS-, FÖRMIDDAGS-, HÖST-, JANUARI-, JULI-, KVÄLLS-, MAJ-, MIDDAGS-, MIDNATTS-, MIDSOMMAR-, MORGON-, NOVEMBER-, SENSOMMAR-, SEPTEMBER-, SOMMAR-, VINTER-, VÅR-SOL m. fl.
j) om solen l. solskenet sådan(t) den (det) framträder (med tanke på intensitet o. d.) i viss trakt l. under visst himmelsstreck o. d. Evangelii .. lära och tro wardt (i Amerika) förkunnad och predikad, såsom vnder en annan himmel och annor sol. Swedberg Lefw. 327 (1719, 1729). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord, / Din sol, din himmel, dina engder gröna. VSvFolksång. 2 (1845). (Hans skinn) var som läder, som brynts av många solar. Fridner Idriess AustrDjung. 200 (1938). Brynt .. av söderns sol. Östergren (1943). — jfr EKVATORIAL-SOL.
k) i utvidgad anv.
α) i uttr. i solen (jfr h), övergående i bet.: i dagen (se DAG II 5 a α). Den i Solen stående hårda Sandstenen. VetAH 1741, s. 244.
β) (numera föga br.) om den latitud mellan vändkretsarna där solen vid en viss tidpunkt befinner sig i zenit kl. 12.00 på dagen; jfr g β. Förleden natt hade wi passerat Solen .. Så kalla Sjömännen det när Solen går igenom Zenith. Osbeck Resa 302 (1752, 1757). Gosselman SAmer. 65 (1842).
γ) i sht astr. om glödande himlakropp som i princip är av samma slag som vår sol, stjärna. Äro så monga Solar, som Fixstiernor: äga af sig sielfwom lius, och kunna thet androm meddehla. Vassenius Alm. 1742, s. 28. Till himlen höjes / din forskarblick, du spanar der, / att solars banor stäckas, / och verldar gå i qvaf. Rydberg Dikt. 1: 6 (1877, 1882). Solarne, som rulla öfver Vintergatans slätter. Damm Dikt. 20 (1891). (Dubbelstjärnorna) består .. av två solar som kretsar runt den gemensamma tyngdpunkten och bildar därför en enhetlig grupp. Wallenquist IntrodAstr. 160 (1961). — jfr CENTRAL-, TVILLING-SOL.
l) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr g ν, h γ); i sht om (ngt l. ngn (se α) som sprider) ljus l. glädje l. lycka o. d. Wijsdom är Siälenes Sool, som töknen skingrar och dimban. Stiernhielm Herc. 432 (1658, 1668). (Till Ulla Winblad på spinnhuset:) Spinn och sjung och läs din bok; / Din Sol kan återvända. Bellman (BellmS) 1: 111 (c. 1775, 1790). Jultiden, solen på vår barndomshimmel. Blanche Våln. 381 (1847). Dalin föddes medan ännu Carl XII:s sol stod i zenith. Men redan året efter hans födelse var den i nedgång. KJWarburg i 2SAH 59: 8 (1882). Latinet var solen, kring vilken allt rörde sig. Östergren (1943). — jfr ANDE-, GLÄDJE-, NÅDE-, RÄTTE-SOL. — särsk.
α) om person som sprider glädje l. som utgör en lysande medelpunkt ngnstädes l. som utgör det viktigaste i livet för ngn o. d.; äv. (i religiöst spr.) om Gud l. om Kristus. Herren gudh är sool och sköld. Psalt. 84: 12 (öv. 1536). Lucidor (SVS) 125 (1669: min Sohl; i tilltal till kvinna). Han (dvs. Fredrik I) är den Sol, / Som gläder Nordens Pol. Nordenflycht QT 1746—47, s. 23. En sol är Christus. Stagnelius (SVS) 2: 140 (c. 1820). Universitetets vetenskapliga sol, Laurentius Norrmannus. Annerstedt UUH II. 1: 308 (1908). Tsaren, landets sol. Martin Sett 99 (1933). — jfr GUDA-, SANNINGS-SOL.
β) motsv. c; i sht dels i uttr. betecknande att ngns l. ngts framgång l. lycka börjar resp. lutar mot sitt fall, dels i uttr. betecknande att ngns levnadstid (snart) är ute; äv. motsv. α, om person. The (som stämplat mot Jakob I i Engl.) sågho vthan twijfwel til then Solen som (enl. vad som förutsagts) j thet nyia Käyserdömet vpgå skulle westerut. Bureus Påw. E 1 b (1604). Jag dör nu för mig själf, och då min sol går ner, / På en förfluten tid förnöjd tillbaka ser. Lidner (SVS) 1: 229 (1781). Litteraturen har blott nedgående, dels redan slocknade solar (i Engl.). Beskow i 3SAH LVII. 3: 6 (1827). Marius började .. bli för gammal. Sulla var den uppgående solen. Grimberg VärldH 4: 55 (1930). — jfr LEVNADS-, LIVS-SOL.
γ) motsv. h, särsk. om trevnad l. glädje i ngns sinne l. om (glädje)glans i ngns ögon l. glädje avspeglande sig i ngns ansikte o. d.; äv. motsatt: skugga (se SKUGGA, sbst. 13, 14). Kungen. Hvarföre alltid denna molnbetäckta blick? — Hamlet. Molnbetäckt? tvertom jag plågas af för mycken sol. Granberg o. Åkerhielm Shaksp. Hamlet 9 (1819). Hvar jag stod, så såg jag glada / Blickar sig vid blickar rada, / Sol på hvarje pannas rund. CVAStrandberg 1: 11 (1845). Sina vexlande stämningar försökte .. (A. A. Retzius) föga att dölja; och vexlingsrik var han, sol och moln i plötslig omvexling. Anderson i 3SAH 7: 298 (c. 1880). Med sol i blick. Wirsén Vis. 72 (1899). Det var ett välment, humant och juristlitterärt försök att skifta sol och skugga och skipa rättvisa. Norling Mänskl. 109 (1930). Jagar man friden ur kroppen, jagar man solen ur sinnet. Rosen InshAllah 16 (1935). — särsk. (†) i uttr. stå ur solen, befinna sig på avstånd från uppmärksamhetens centrum, vara ouppmärksammad l. dyl. Wien står i wetenskapligt hänseende .. ett godt stycke ur solen. SvLittFT 1834, sp. 196.
δ) föregånget av ett sbst. i gen., i sådana uttr. som rättfärdighetens, glädjens, lyckans sol; äv. motsv. β. Idher som mitt nampn fruchten, skal vpgå rettferdighetennes sool. Mal. 4: 2 (Bib. 1541). Wijn är en qwalm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna; / Som den skiära förnuftsens Sool, så styggliga duncklar. Stiernhielm Herc. 346 (1658, 1668). Med glädjens sol förgyllom / Molnet af vår dag. Valerius 2: 16 (1809). Lyckans sol, som skimrar än, / Går ner, och går ej upp igen. Ps. 1819, 459: 3. (Olof Rudbecks) stora olycka var, att han ej tidigt tuktats i lifvets hårda skola, medgångens sol hade allt från början fallit öfver hans väg. Annerstedt UUH II. 1: 122 (1908). Lo-Johansson Förf. 30 (1957: evighetens sol).
ε) (i vitter stil) i pl., om ögon; äv. i uttr. ngns ögons solar, ngns lysande ögon. Mina Solar i een Mörker dimma Målnat. Börk Darius 943 (1688). Jag ofta sedt et moln Alcidis solar skymma. / Jag hördt Dig sucka fram: Hon hatar mig, den grymma. Lenngren (SVS) 1: 43 (1777). I hennes ögons solar slocknad var / All glans. Atterbom 2: 52 (1827). Fru Catherine Booth .. hade underbara svarta ögon, ljuva solar, som kunde utslunga vreda blixtar. Petri Ouchterlony 74 (1924).
ζ) (numera bl. tillf.) = SKEN, sbst.1 1. Min lampas ensamma sol. Geijerstam KampKärlek 9 (1896).
2) i elliptisk anv.; särsk. elliptiskt för dels: solhöjd (se d. o. 1), dels: solkatt. Odygdige skolpojkar, hvilka roa sig med att ”sätta solen på någon”. Setterblad Mackenzie 31 (1887). AB(L) 1902, nr 38, s. 7 (i sg. best., om solhöjden).
3) [eg. specialanv. av 1] om celest fenomen liknande solen (i bet. 1) l. om optisk villa uppfattad ss. en sol; förr särsk. dels om vädersol (utom mera tillf. numera bl. i ssgrna BI-, VÄDER-SOL), dels: norrskenskorona. (Den 28 februari) syntes 3 soller mitt på klare himmellen. Carl IX Cal. 53 (1588). VetAH 1763, s. 42 (om bisol). Det vackraste ibland alla Norrskens phenomener, den så kallade Solen eller Kronan. Wilcke PVetA 1778, s. 19. — jfr BAK-, BI-, MOT-, VÄDER-SOL.
4) [eg. specialanv. av 1 l] om ngt som icke utgör ett celest fenomen men som gm sitt ljus l. sin glans l. form påminner om l. söker efterlikna solen (i bet. 1). Wallmark Resa 124 (1819; om ordensdekorationer). Solar af purpur. Atterbom 1: 133 (1824; om rosor). Vid slipningen måste iakttagas att rörelsen alltid skall ske antingen vertikalt eller horisontalt, aldrig i cirkel enär i så fall solar uppstå på ytan. HantvB I. 1: 189 (1934). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om stark elektrisk lampa l. belysning l. om elektriskt ljusfenomen. Berzelius Kemi 2: 528 (1812; om elektrisk urladdning). AB(L) 1895, nr 279, s. 1 (om lampor). För underlättande av lastnings- och lossningsarbete vid mörker anordnas oftast stora lampknippen, så kallade solar eller ock någon gång strålkastare, vilka upphängas i masterna. Nilsson Skeppsb. 191 (1932).
b) fyrv. om starkt lysande, roterande fyrverkeripjäs. JournLTh. 1811, s. 55. Svärmarna knattrade, solarna snurrade och raketerna stego i fräsande eldbågar mot natthimlen. Wilhelm BerByn 268 (1929). jfr ROSETT-SOL.
c) (numera föga br.) betecknande gloria (se GLORIA, sbst.1 2). Skulle Gud vnna osz then förmohn, som han vnte Eliseo och thesz tienare; skulle man blifwa warse om the Christnas kroppar lysande solar. Swedberg SabbRo 402 (1688, 1710). Björkman (1889).
5) [jfr motsv. anv. av fvn. sól, feng. sigel, sol; benämningarna beror på att orden börjar på s (jfr MADER, sbst.1)] språkv. ss. benämning på runtecken för s-ljud; förr äv. i uttr. hängande sol, om sådant tecken bestående av en stapel med rund ring nedtill. OPetri 4: 555 (c. 1535). Därs. (: Hengiande).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till sola, v.1): A: SOL-ABBORRE~020. zool. abborre tillhörande (den i sht i Nordamerikas sötvatten förekommande) familjen Centrarchidæ (som kännetecknas av lysande färger); särsk. om abborren Centrarchus macropterus Lacépède (som kännetecknas av en svart fläck omgiven av röda prickar vid ryggfenans bas); i pl. äv. om familjen; jfr -fisk 1. 4Brehm 12: 241 (1929; äv. i pl., om familjen). DjurVärld 6: 420 (1962; äv. om C. macropterus).
-AKTIVITET. astr. om de föränderliga fenomenen på solytan l. i solens atmosfär; i sht om de fenomen som systematiskt observeras från solobservatorier; jfr -eruption, -fläck 1, -flär. Ångström PraktMet. 131 (1926). Av någon anledning varierar solaktiviteten med 11-årsperioder. SvD(A) 1968, nr 350, s. 7.
(1 (f)) -ALF. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om solen tänkt ss. en alf (se alf, sbst.2 1). Ling As. 558 (1833).
(1 h) -ALTAN. altan för solbad; jfr -terrass, -veranda. SvD(A) 1934, nr 250, s. 19.
-ANSIKTE~020.
1) om avbildning av sol försedd med ett (stiliserat) ansikte. Seitz ÄSvGlas 120 (1936).
2) (numera bl. tillf.) om människoansikte liknat vid en sol. Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817).
-APSID. (†) om var o. en av apsiderna (se absid 2) för jordbanan (se jord-bana 1). Aurén Tidr. 44 (1800).
-ARTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som påminner om solen. Bremer Brev 3: 265 (1853; om öga).
-ASIMUT. (tillf.) asimut (se d. o. 1) för angivande av solens läge. SAOB A 2463 (1902).
-ATMOSFÄR. astr. om solens atmosfär (bestående av gasskikt utanför solytan, bl. a. kromosfären o. koronan); i sht i sg. best.; jfr solar-atmosfär. Wilcke PVetA 1778, s. 42. Edberg Ernst o. De Vries Världsr. 234 (1966).
-AVSTÅND~02 l. ~20. astr. avstånd från solen; i sht i fråga om planet; ofta om jordens avstånd från solen (c:a 149,6 milj. km), i sht ss. enhet för astronomiska avstånd; förr äv.: afelium. Nordforss (1805; om afelium). Förändringarne i Jupiters solafstånd. Björling Sol. 97 (1870). Alla avstånden (mellan de olika planeterna o. solen) äro uttryckta i jordens solavstånd som enhet. Bergstrand Astr. 243 (1925).
-AXEL. astr. jfr axel, sbst.1 I 5. SAOB A 2743 (1903).
(1, 1 h) -BACKE. solbelyst backe (se backe, sbst.3 2), solig backe (som ligger mer l. mindre mot söder). Polhem ESkr. 3: 205 (c. 1715). LfF 1897, s. 206.
-BAD. jfr bad 1 b γ.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, 1 h, om förhållandet att solen gassar l. om gassande solsken l. solljus o. d. Cellarius 11 (1699). Hon stod midt i ljuset, med solbadet öfver ansiktet. Bergman Dröm. 160 (1904). FinT 1931, 2: 350.
2) till 1 h, om förhållandet att avsiktligt utsätta kroppshuden (l. del av den) för direkt solbestrålning (för att erhålla solbränna l. i medicinskt syfte o. d.). ConvLex. 7: 1289 (1837). Ljusbad genom elektriska lampor samt solbad må .. nämnas såsom otvifvelaktigt lämpliga för mången nevrasteniker. Wretlind Läk. 9—10: 56 (1901). Många föredraga att ha två baddräkter, en för själva badet och en för solbadet. Varulex. Beklädn. 209 (1945).
Ssgr (till -bad 2, utom i ssgn solbad-sik): solbad- l. solbads-dräkt. DN(A) 1932, nr 177, Söndagsbil. s. 10.
-häll. jfr häll, sbst.2 1. TurÅ 1946, s. 320.
-linne. (förr) jfr linne 4. Sömnadsb. 277 (1915).
-olja. sololja. KatalPUBergström 48. 2: 2 (1932).
-sik. (†) till -bad 1: sik som kan fångas då vårsolen kommit fram. VetAH 1753, s. 196.
-BADA, -ning.
1) till 1, 1 h, i p. pr., om ort l. område o. d.: badande (se bada 1 b α γ') i sol; äv. i p. pf.: som badats l. badas i sol, som utsatts l. utsätts för solbad; äv. dels om ros o. d., dels om fotografisk bild: som föreställer ngt starkt solbelyst. Den solbadade Campagnan. Bremer GVerld. 2: 230 (1860). Karlfeldt Vildm. 110 (1895; i p. pf., om ros). (Hon drömde om) en orientalisk trälinna som hon köpt på ett solbadande torg i någon fjärran ökenstad. Krusenstjerna Pahlen 4: 360 (1933). ÖgCorr. 1942, nr 236, s. 3 (i p. pf., om bilder).
2) till 1 h, om person: ta solbad (se d. o. 2), ägna sig åt solbad, sola sig; äv. dels om persons kropp, dels om djur; förr äv. refl. Vestman (tog) en flatbottnad eka .. ut till yttre skären, der skälarne brukade gå upp och solbada sig. Strindberg Skärk. 174 (1888). Klipporna, där solbadande kroppar ligger utslängda som efter en storslakt. Jönsson ÄnSjung. 26 (1947, 1954). Vädret var strålande och jag kunde inte motstå frestelsen att solbada på min balkong. Siwertz Pagoden 79 (1954).
(1 h) -BADARE. [jfr -bada] person (man) som solbadar (se -bada 2). Öberg Makt. 2: 100 (1906).
Ssg: solbadar-, äv. solbadare-societet. jfr societet 4 b. TurÅ 1964, s. 183.
(1, 1 h) -BADD. solhetta, starkt solsken, solgass. Wollimhaus Syll. B 10 a (1649). Broocman Hush. 1: 90 (1736). En dag med hett solbadd. Siwertz HemBab. 34 (1923).
(1, 1 h) -BADDA, r. l. f.; anträffat bl. i sg. best. -an. [senare leden är ombildning av badd, sannol. med anslutning till hetta, sbst.] (†) = -badd. Palmblad Nov. 1: 69 (1840).
(1, 1 h) -BADDAD, p. adj. om plats l. person: baddad (se d. o. 5) av solen, solstekt o. d.; äv. om tidsperiod: kännetecknad av solbadd. Ljunggren SVH 1: 477 (1873; om person). De solbaddade stadsgatorna. Landsm. VIII. 1: 75 (1887). TurÅ 1942, s. 102 (om tidpunkt).
(1, 1 h) -BADDNING. om solens baddning (se d. o. 2), solhetta l. starkt solsken o. d. Wollimhaus Ind. (1652).
(1 h) -BADERSKA. [jfr -bada, -badare] (mera tillf.) kvinnlig solbadare. Sjögren TaStjärn. 41 (1957).
(1 h) -BAK. = -badd. Wulff GrönlDagb. 209 (1934).
(1 h) -BAKA, -ning.
1) (†) placera (ngt) i solhetta (för uppvärmning l. mognad o. d.); jfr baka, v. 4, 5. Nordforss (1805). Lindfors (1824). Meurman (1847).
2) i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.): som utsatts l. utsätts för stark solhetta l. starkt solsken, som baka(t)s (se baka, v. 5) i solen, solstekt. Den solbakade utsiktsbacken. Vetterlund Gråbergsl. 25 (1909).
-BANA, förr äv. -BANE. om solens skenbara bana (se bana, sbst.1 1 e β, särsk. β slutet), ekliptika; jfr -streck 1, -väg 1. SAD 1: 193 (1787; i förslag till synonym för ekliptika). Genom Kepler (uppdagades) solbanans sanna gestalt och .. lagarne för solens rörelse i densamma. Lindhagen Astr. 292 (1860). Vi (valde vägen) öster om klostret för att närma oss den heliga orten från öster till väster, i solbanans riktning. Ancker Haslund Zaj. 33 (1934).
-BANÉR. i sg. best., om Japans solflagga. Kjellén Stormakt. 2: 77 (1905).
(1 h) -BARKAD, p. adj.
1) (tillf.) om planka: barkad (se barka, v.1 I 1) av solskenet. Bergman Dröm. 221 (1904).
2) om ansikte (l. person med tanke på hans ansikte) l. kind o. d.: barkad (se barka, v.1 II 1 b α) av solskenet; jfr -garvad. Adelsköld Dagsv. 2: 383 (1900; om fysionomier). Martin PampL 147 (1930; om personer).
-BARN. (i vitter stil)
1) till 1 f: barn av solen; äv. bildl., särsk. dels om solstrimma, dels om växt (med tanke på solen ss. förutsättning för dess existens). Atterbom 2: 108 (1827; om solstrimmor). Palmblad Nov. 2: 41 (1841; om växter). Om solbarnens färd till förtrollade ön / entoniga sånger vi (dvs. fjällapparna) sjunga. FGrafström Dikt. 46 (1860).
2) till 1 h, bildl., om person som lever i solskensrikt klimat. Mörner Söderh. 139 (1923; i pl., om polynesierna).
3) till 1 l α: barn som sprider sol omkring sig; äv. i utvidgad anv., om lyckligt lottad (lyckosam) person. Bergman Männ. 119 (1908). Hellström Storm 386 (1935; i utvidgad anv.).
(1, 1 h) -BAS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solgass; jfr bas, sbst.4 2. Almqvist Lad. 9 (1840).
(1 h) -BATTERI. [jfr t. sonnenbatteri] (i fackspr.) batteri (se d. o. 5 a α) bestående av (en l. flera) solceller. TT 1954, s. 734.
-BEBYGGARE. (†) solinvånare. Ehrenheim Phys. 1: 285 (1822).
(1, 1 h) -BEGJUTEN, p. adj. (i vitter stil) jfr begjuta 1 c o. -belyst. Farväl, J solbegjutna lunder. Sätherberg Dikt. 1: 177 (1842, 1862).
(1 h, l) -BEGLÄNSA. (i vitter stil, numera föga br.) bildl., om ögon: ge glans åt (ngt) med sin sol. Atterbom Minnest. 2: 270 (1842).
(1, 1 h) -BEGLÄNST, p. adj. (i vitter stil) om plats o. d.: beglänst av solen (solskenet); äv. om dag; äv. mer l. mindre bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). Tegnér (TegnS) 2: 89 (c. 1813). Thomander 3: 435 (1826; om dagar). På Diktens solbeglänsta vågor. Atterbom 2: 227 (1827). Collinder Kalev. 46 (1948; om sten).
(1 h) -BEHANDLA. med. behandla (ngn l. ngt) medelst solbehandling. Östergren (1943).
(1 h) -BEHANDLING. med. solljusbehandling. Solbehandling vid kirurgisk tuberkulos. Hygiea 1915, s. 754.
(1 h) -BELYSA. (i sht i vitter stil) belysa (ngt) med sitt solsken; äv. bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). Hon såg i förväg, glad och säll, / sitt barn, sin älskling, växa opp, / att solbelysa hennes kväll. Kjellberg 50Styck. 39 (1892).
(1, 1 h) -BELYSNING. jfr -ljus, sbst. Fahlcrantz 1: 58 (1835, 1863).
(1, 1 h) -BELYST, p. adj. belyst av solen (solskenet); äv. dels om dag, dels bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). Ling As. 389 (1833; om fjäll). ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 4 (om dagar). Hans hittills så solbelysta och jämna levnadsväg. Nylander Sjöfolk 4: 12 (1921).
-BERG.
1) till 1; i kiromantien benämning på en rund upphöjning i handflatan nedanför ringfingret (jfr -finger). KiromantHeml. 38 (1946).
2) (i vitter stil) till 1, 1 h: solbelyst berg; särsk. bildl. Stagnelius (SVS) 3: 342 (c. 1820: lyckans solberg).
(1 h) -BERUSAD, p. adj. (i sht i vitter stil) berusad (se d. o. 2) av solsken(et). Ullman Capr. 12 (1905; ss. adv.). Den från Södern hemvände, den solberusade. Lagerkvist i 3SAH 51: 70 (1940).
(1, 1 h) -BESKINT, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) solbelyst; särsk. bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). På ärans solbeskinta stråt. Stenbäck Dikt. 39 (1840).
(1, 1 h) -BESTRÅLAD, p. adj. jfr -belyst. PoetK 1821, 1: 198 (om hav).
(1, 1 h) -BESTRÅLNING. jfr bestrålning 2. Hedin GmAs. 1: 282 (1898).
(1 h) -BESTÄNKA. (i vitter stil) bestänka (se d. o. 1 c) med solsken; särsk. i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). Jasmée de Vevaulaine .. / .. som solbestänkt min lefnad! Almqvist God. 81 (1838). Natur, piskad av pipande vindar eller solbestänkt. SvLittTidskr. 1958, s. 36.
-BILD.
1) till 1 (f): bild l. avbildning av solen (ss. kultbild); äv. om fotografisk bild (se bild, sbst.1 1 c) av solen. Dunér Solen 26 (1893; om fotografisk bild). OoB 1906, s. 177.
2) (i sht i fackspr.) till 1: bild (se bild, sbst.1 1 d) av solen; äv. om en gm ljusbrytning i atmosfären o. d. åstadkommen återspegling av solen (jfr bild, sbst.1 5), bisol o. d. De Rogier Euler 1: 161 (1786). Ung Rinda, en mö, / så skön som en solbild på spegelklar sjö. Ling As. 474 (1833). OMagnus Hist. 1: 35 (1909; om bisolar). Överst på gnomon anbringar man en skiva med ett litet fint hål i mitten (det första ”visiret”), som då åstadkommer en liten elliptisk solbild på marken. Strömgren AstrMin. 2: 69 (1927).
3) (numera föga br.) till 1 h, om fotografisk bild (se bild, sbst.1 1 c) tagen i solsken. Samtiden 1871, s. 406.
4) (mera tillf.) till 1, 1 h: solbelyst bild (se bild, sbst.1 2 b) l. sceneri o. d. TT 1901, Ark. s. 37.
(1 h) -BITEN, p. adj. om ansikte o. dyl. l. person (med tanke på ansiktet): starkt solbrynt l. solbränd o. d.; jfr bita 2 d o. väder-biten. SvMerc. 1763, s. 368 (om person). Hellström Storm 208 (1935; om hy).
-BJÄRT. [efter fvn. sólbjartr] (arkaiserande l. ålderdomligt) lysande l. strålande som solen. NF 4: 1411 (1881).
(1 h) -BLAD. [jfr t. sonnenblatt, eng. sun leaf] bot. blad anpassat för liv i starkt solljus; motsatt: skuggblad. BotN 1886, s. 83.
Ssg (bot.): solblads-typ. BotN 1912, s. 250.
(1, 1 h) -BLAK ~bla3k, n.; best. -et. [sv. dial. solblak; senare leden till blaka] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solgass. Bondeson MVK 95 (1899, 1903).
(1 h) -BLANK. (i sht i vitter stil) blank (se blank, adj. 3) av solsken; särsk. dels om landområde l. vattenyta o. d., dels om dag o. d., dels om väder. Glädtigt skjuter hans svarta svan (dvs. Fritiofs båt) / sin silfverfåra på solblank ban. Tegnér (WB) 5: 89 (1825). LfF 1871, s. 98 (om dag). Schröder Timmermärk. 169 (1893; om väder). Berg BlåDrag. 161 (1936; om vattenyta).
(1 h) -BLEK. (i sht i vitter stil) om dag o. d.: kännetecknad av glänsande solsken (o. stiltje), äv. (i n. sg.), i opers. konstruktion; jfr blek, adj.2 Hallström Skogsl. 197 (1904; om dag). Det hade varit fint och solblekt på himmelen. Larsson Hemmab. 26 (1916).
(1 h) -BLEKA, -ning. med avs. på textilt material o. d.: bleka (se bleka, v.3 1, särsk. c) i solsken(et); i sht ss. vbalsbst. -ning. EconA 1807, nov. s. 58 (: solblekning; i fråga om linväv). Fibrerna (till samoanernas mattor) tvättas, solblekas och skrapas. Renner Krarup Nielsen Aloha 67 (1940). Gyllensten Grott. 301 (1973: solblekning).
(1 h) -BLEKE. (förr, numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solblekning. Berzelius Kemi 5: 711 (1828).
(1 h) -BLEKT, p. adj. blekt (se bleka, v.3 1) av solsken(et); äv. motsv. bleka, v.3 1 c. På en bädd af tång och solblekta fiskben ligga (tärnornas ägg). OoB 1894, s. 138. Därs. 1896, s. 17 (om linnelärft). Hedberg Större 569 (1946; om hår).
-BLICK. [jfr t. sonnenblick] (i sht i vitter stil)
1) till 1 (h): solglimt l. solstråle o. d.; äv. bildl. o. i denna anv. stundom svårt att skilja från 2; jfr blick, sbst.1 1 b. Werve Alm. 1652, s. 7. Mäst mulet med några Solblickar .. då och då. SP 1792, nr 12, s. 1. Glada stunder, solblickar af alla sorter, intressefulla samtal felades icke inom hemmet. Bremer Hem. 1: 349 (1839). Grefven är ädelmodig, grefven är rik! Han skall förstå sitt folks betryck .. (o.) kasta en solblick af mensklighet i detta mörker af tyranni! Topelius Fält. 2: 276 (1856); jfr 2. PT 1896, nr 173, s. 3.
2) till 1 l: blick (se blick, sbst.1 2 a) fylld av ljus l. glädje l. kärlek o. d., strålande l. lysande blick, solskensblick, solig blick; jfr 1. Eurén Kotzebue Orth. 3: 107 (1794). Ingen solblick nånsin, nånsin / Amorina ger åt Wilhelm. Almqvist Amor. 98 (1822, 1839). Blomma på blomma föll, vissnad under den kulna förmyndare-regeringen, bort ur den yppiga krans, som uppspirat vid värman af snillet Gustafs (dvs. G. III:s) lifvande solblick. Crusenstolpe Mor. 4: 303 (1841).
(1, 1 h) -BLID. (i vitter stil) om himmel, dag, plats o. d.: kännetecknad av (en milt lysande sol l.) milt lysande solsken. Under en solblid himmel. Atterbom Minnest. 2: 363 (1824). Palmblad Aisch. 92 (1842; om vårdag). Gårdsplanen .. låg solblid. Högberg Baggböl. 1: 65 (1911). särsk. bildl., särsk. om person: soligt blid o. d. Palmblad Aisch. 229 (1842; om lycka). Klockhoff ESkr. 90 (c. 1860; om person).
(1, 1 h) -BLIND. blind (se d. o. 1 b β) av (att se på) solen, (fullständigt) solbländad. Swedberg SabbRo 416 (1688, 1710). Sen ja såg vån Herrgåls Kari, / .. Liksom solblinder jag ha vari. Envallsson Cass. 13 (1784). Tegengren RasmT 149 (1920; om ögon). särsk. mer l. mindre bildl. Hel solblind af ert (dvs. O. v. Dalins) tal, jag skulle vara nögd, / Om något skymt af mitt deri jag såge spöka. CGCederhielm Vitt. 133 (1739). Känslans hänförelse, svår att hejda under full flygt af en vingspänd och någon gång .. litet solblind inbillning. Leopold 3: 215 (1800, 1816). (Svensken) har en benägenhet att af medgången bli högfärdig och på lyckans höjder solblind. Prärieblomman 1903, s. 289.
Avledn.: solblindhet, r. l. f. om egenskapen l. (sjukdoms)tillståndet att vara solblind. Möller (1785). Fock 1Fys. 330 (1854).
(1, 1 h) -BLINK. solglimt; äv. mer l. mindre bildl.; jfr blink, sbst.1 1. Lindfors (1824). Kullberg i 2SAH 41: 96 (1866; i bild). Dagen har varit regnig med täta skurar, afbrutna af förstulna solblinkar. Lindqvist Dagsl. 3: 209 (1904). Vad som timade igår glider bort för att lämna plats åt det, över vilket uppmärksamhetens solblink idag spelar. Segerstedt Händ. V (1926).
(1, 1 h) -BLINKANDE, p. adj. (numera föga br.) solblänkande. Dammens solblinkande spegel. Ingelman 17 (1836, 1843).
(1 h) -BLIXT. blixtsnabb solreflex; äv. bildl. Ingifvelsens solblixtar. Fahlcrantz 5: 34 (1830, 1865). Bergman Skyar 286 (1936).
(1 h) -BLIXTRANDE, p. adj. som skickar solblixtar. Hammenhög Torken 22 (1951).
-BLOMMA. (sol- 1638 osv. sole- 16401726) [jfr t. sonnenblume, solros m. m., eng. sunflower, nylat. flos solis] (numera i sht i vissa trakter) benämning på växter av släktena Helianthus Lin. o. Helianthemum Mill. med starkt lysande (o. stora) gula blommor (som vänder sig efter solen); dels om jordärtskocka, dels om solvända (se d. o. 2 c), dels om solros (se d. o. 1; förr äv. i uttr. solblomma av Peru); i pl. förr äv. om släktet Helianthemum. Franckenius Spec. B 3 b (1638: aff Peru). Jag, lijk Sool-bloman Sigh / Effter Soolen wänder, migh / Til digh min Sol länker. Lucidor (SVS) 23 (c. 1670). Af Sohlblommor blifwer en god och tämmelig ömnog olia. Linné Bref I. 2: 185 (1753). Serenius Iiii 4 b (1757; om jordärtskocka). Lik en solblomma, vände du (dvs. M. Luther) alltjemnt ditt öga efter ljuset. Tegnér (WB) 3: 166 (1817). Nyman VäxtNatH 1: 376 (1867; i pl., om släktet Helianthemum). Cannelin (1939; om solros). särsk.
a) (†) i uttr. gyllen solblomma, om solvända (se d. o. 2 c); jfr gyllene, adj. 1 b slutet. Franckenius Spec. B 2 b (1659). Rudbeck HortBot. 30 (1685).
b) bildl. Ståhle VersVasat. 216 (i handl. fr. 1617; om solen). Kexél 1: 182 (1789).
Ssg (numera i sht i vissa trakter): solblom- l. solblomme-frö. solrosfrö. Salander Gårdsf. 326 (1758). Aminoff StPtbg 158 (1909).
-BLOMSTER. (sol- 16401893. sole- 1611) (numera föga br.) solros (se d. o. 1). Forsius Phys. 211 (1611). Svensson Kulturv. 579 (1893).
(1, 1 h) -BLOND. om hår (l. om huvud l. person med tanke på håret): gyllenblond liksom solen l. solskenet. SthmFig. 1847, s. 366 (om lockar). Lindqvist Dagsl. 2: 12 (1900; om huvuden). BonnierLM 1954, s. 836 (om kvinna).
(1, 1 h) -BLOSS. (i vitter stil) bildl., om solen l. solskenet fungerande ss. bloss vid fiske. JAStrindberg (c. 1873) i 3SAH 50: 94.
(1 h) -BLUS. jfr blus, sbst.1 2 b, o. -dräkt. Shorts med solblus. SvD(A) 1934, nr 161, s. 6.
(1 h) -BLÅ. om himmel l. vatten l. dag o. d.: som kännetecknas av (klar)blå färg (på himlen) o. (klart) solsken, blå o. solig; äv. i överförd l. bildl. anv. En .. majkväll var det, som jag tänkte / mig gå bland vårens solblå äfventyr. Levertin Leg. 112 (1891). Dens. NDikt. 43 (1894; om vinterhimmel). Ett solblått gnistrande vatten. Angered-Strandberg NVärld. 242 (1898). En solblå vinterdag i högfjällen. TurÅ 1933, s. 287.
(1 h) -BLÅSIG. solig o. blåsig. Fridegård Kvarnb. 9 (1944; om morgon). TurÅ 1962, s. 96 (om åkerslätter).
(1 h) -BLÅST. jfr -vind, sbst. 2. Karlfeldt FlBell. 61 (1918).
(1, 1 h) -BLÄNDA. (mera tillf.) i pass.: bländas av solskenet (l. av att se på solen l. solskenet). Östergren (1943).
(1, 1 h) -BLÄNDAD, p. adj. bländad (se blända, v. I 1 b) av solsken(et) l. av att se på solen (jfr -blind); äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv., om tidsavsnitt: kännetecknad av bländande solsken. Cederschiöld HbBarnm. 40 (1843: den solbländade). Åkerhielm Hvidehus 201 (1899; om ögon). IdrBl. 1935, nr 24, s. 2 (om person). TurÅ 1956, s. 90 (i utvidgad anv.).
(1 h) -BLÄNDANDE, p. adj. bländande (se blända, v. I 1 b) på grund av l. liksom solsken(et). Stora börssalen strålade i ett nästan solbländande ljus. GHT 1896, nr 281 A, s. 3. Bråvikens solbländande .. is. IdrBl. 1935, nr 31, s. 9.
(1, 1 h) -BLÄNDNING. (numera bl. tillf.) förhållandet att bli l. vara solbländad. Hygiea 1913, s. 279.
(1, 1 h) -BLÄNK. (i sht i vitter stil) jfr blänk 2 o. -glimt, -skens-blänk. Bergman Dröm. 159 (1904).
(1, 1 h) -BLÄNKANDE, p. adj. blänkande (på grund av solen l.) i solskenet. Pettersson SannSag. 2: 67 (1922; om vågor).
-BO. (numera föga br.) solinvånare. Cronstrand ÅrsbVetA 1823, s. 247.
(1, 1 h) -BRAND.
1) [fsv. solbrander] (i sht i vitter stil) brännande solsken; äv. om det röda återskenet från solen vid solnedgång o. d. Linné Skr. 5: 55 (1732). Kopparglöden kring solbranden bleknar och dör bort (när solen försvinner bakom horisonten). Rosenius Naturst. 78 (1897). Sjön ligger som en silverspegel och svettas i solbranden. TurÅ 1938, s. 132.
2) [jfr t. sonnenbrand] skogsv. på den tunna barken hos vissa träd (fruktträd, lönn, ask, gran m. fl.) förekommande skada som yttrar sig i att barken lossnar på solsidan o. som beror på (stark värme o.) uttorkning gm solsken (t. ex. på våren l. då träden friställs), barkbrand. Björkman Skogssk. 235 (1868). SvSkog. 149 (1928).
Ssg (i sht i vitter stil): solbrands-färgad, p. adj. O, mina solbrandsfärgade toppar. Södergran Septemberlyr. 9 (1918).
-BRANT. (sol- 1898 osv. sole- 1748—50)
1) (i vitter stil) till 1, bildl., om den nedre delen av himlavalvet (där solen synes gå upp o. ned). Nordenflycht QT 1748—50, s. 110.
2) till 1, 1 h: solbelyst brant; jfr -backe. Karlfeldt FridVis. 98 (1898). Villor och sommarstugor klänger i solbranten. TurÅ 1964, s. 303.
(1, 1 h) -BRASA. (i vitter stil) i sg. best., bildl., om solskenet. Unge Prom. 1: 153 (1831). Moberg Rid 153 (1941).
(1, 1 h) -BRILLOR, pl. [jfr t. sonnenbrillen, pl.] (vard.) solglasögon. GbgMP 1929, nr 96, s. 1.
(1 h) -BRINNA.
1) (i vitter stil) brinna (se d. o. 2 b) l. lysa l. glänsa i (det röda) solskenet. Widding Ryttmäst. 159 (1968).
2) (numera bl. tillf.) om jord: brinna (se d. o. 4) i solskenet. Stridsberg Åkerbr. 67 (1727).
(1 h) -BRINNANDE, p. adj. (i vitter stil) om dag: kännetecknad av brinnande (se brinna 1 b) solsken. Moberg Invandr. 553 (1952).
-BRONS. (förr) (glänsande) gul legering av aluminium, kobolt o. koppar. JernkA 1892, s. 352.
-BROTT. (tillf.) soluppgång. FoF 1914, s. 79.
-BRUD. [växterna har gula blommor] (mindre br.) prydnadsväxt tillhörande släktet Helenium Lin. Törje Växtfört. 2: 107 (1938). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex 199 (1946).
(1 h) -BRUN.
1) (tillf.) till 1, om stillastående vatten: brun o. belyst av solskenet. Fridegård Fäd. 117 (1947).
2) om person l. persons ansikte o. dyl. l. om ngt sakligt: brunbränd av solskenet, starkt solbränd (se d. o. 2), solbrynt. Då såg man stålen ljunga / i solbrun kämpehand. Tegnér (WB) 5: 80 (1825). Kræmer Span. 172 (1860; om ansikte). Snoilsky 4: 234 (1887; om trädstammar). Några solbruna gotländska småungar. Hagberg Gotl. 30 (1933).
3) i n. sg. substantiverat, om solbrun (i bet. 2) färgnyans. Hyn spelade mellan solbrunt och hvitt. SvTidskr. 1875, s. 8.
-BRUNN. (†) om varm källa. Linc. Hh 6 a (1640).
(1 h) -BRUNNEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om gödselstack: brunnen (se brinna 4) i solskenet. Molin SSkr. 312 (c. 1895).
-BRUS. astr. från solen emanerande radiobrus (se d. o. 2). NaturvForsknRådRed. 1947—48, s. 12.
(1 h) -BRYNA. [jfr -brynt] (mera tillf.) refl.: sola sig, skaffa sig solbränna. Nilsson TreTerm. 35 (1943).
(1 h) -BRYNT, p. adj. solbränd (se d. o. 2), solbrun (se d. o. 2); äv. om hälsa o. d.: kännetecknad av solbränna. Topelius Vint. II. 1: 88 (1850, 1881; om män). Dens. Fält. 5: 295 (1867; om panna). Hammarling Wodehouse Tack 27 (1936; om hälsa).
Avledn.: solbrynthet, r. l. f. jfr sol-bränna, sbst. 2. Hammarsten BiokemSnapsh. 218 (1937).
(1, 1 h) -BRÅNAD. (-bråna) (†) solhetta; jfr -brand 1. Spegel 462 (1712).
-BRÄDD. (numera föga br.) solkant. VetAH 1769, s. 154. Franzén Minnest. 3: 673 (1844).
(1 h) -BRÄND, p. adj. [fsv. solbränder] Schroderus Comenius Reg. d 12 a (1639).
1) om land l. mark o. d.: bränd (se bränna, v. I 5 e) l. förtorkad av starkt solsken. Linné Dal. 40 (1734; om hus). I de solbrände Länder .. se wi hwad Solen kan skada. Dalin Arg. 2: 126 (1734, 1754). Wennerberg 1: 20 (1878, 1881; om filthatt). Lagergren Minn. 9: 104 (1888, 1930; om stenblock). särsk. i utvidgad anv., dels om dag: kännetecknad av starkt solsken l. stark solhetta, dels om mjölk: kännetecknad av solsmak. Nybom SDikt. 1: 176 (1840, 1880; om dag). DN(B) 1958, nr 175, s. 10 (om mjölk).
2) om hy l. om person l. ansikte l. annan kroppsdel (med tanke på hy, i sht ansiktshy): som gm (mer l. mindre intensiv) solbestrålning blivit brun gm pigmentbildning, solbrun (se d. o. 2) l. solbrynt; jfr bränna, v. I 5 e, o. röd-bränna 3 slutet. Så snyggt solbränd du är! Solbränd i ansiktet (om halsen). När Abraham kom i the Ægyptiske Grentzor, och fick see thet swarta och Soolbrända Folcket merkte han bäst huru degeligt Saræ Ansichte och skapnad war. Spegel Oliw. A 3 b (1675). Skepparn pumpar, Skepparn pumpar, / Solbränd, tyst och tvär. Bellman (BellmS) 1: 163 (c. 1773, 1790). Pilgren FigBröll. 31 (1785; om hy). Hedberg VackrTänd. 48 (1943; om ansikte).
Avledn.: solbrändhet, r. l. f. till -bränd 1, 2, om förhållandet att vara solbränd, solbränna; i sht till -bränd 2. Hygiea 1915, s. 755.
-BRÄNNA, r. l. f.
1) (numera i sht i vissa trakter) till 1, 1 h: brännande solsken l. solhetta o. d.; jfr -brand 1. Qwinfolken (på Tahiti) göra .. små hattar .. (av kakaoblad) för at bewara sig för Solbränna. Fréville Söderh. 1: 259 (1776); möjl. till 2. ÅbSvUndH 68—69: 188 (i handl. fr. 1783). Under det första året äro (gräs- och klöverplantor) ömtåliga för solbränna. LbFolksk. 187 (1890). Stugans solvägg var tjärbrun av många års solbränna. Östergren (1943). särsk. (†) i utvidgad anv., om skytte (se skytte, sbst.4) orsakad av solhetta. Skogvakt. 1892, s. 172.
2) till 1 h, om förhållandet att vara solbränd (se d. o. 2), solbrändhet, l. (vanl.) om (hudrodnad följd av) brun(are) hudfärg som gm pigmenteringen uppstår hos solbränd person l. kroppsdel; äv. om sådan hudfärg åstadkommen gm artificiellt ljus; äv. i pl., om sådan hudfärg hos flera personer l. vid olika tillfällen hos samma person. Juslenius 320 (1745). Han bleknade under solbrännan. Heidenstam Folkung. 1: 25 (1905). Av solbränna fjällande öron. Atterbom Walpole Jer. 132 (1924). Kvartslampa! .. För Hälsa, Solbränna och Hudvård. ÖgCorr. 1938, nr 43, s. 1. Många (av skolflickorna) visade med vackra solbrännor att de tillbringat ferierna på sydligare breddgrader. GHT 1962, nr 199, s. 4. särsk. i utvidgad anv.
a) om färgmedel varmed brun färgnyans liknande den hos solbränna ges åt huden. Holm AlltFläck. 76 (1946). GbgP 1958, nr 173, s. 12.
b) om färgnyans liknande den hos solbränna. Solbrännan den senaste modefärgen (på damstrumpor). UNT 1934, nr 142, s. 5.
3) [växtens färg påminner om solbränna (i bet. 2)] trädg. prydnadsväxten Gaillardia aristata Pursh, var. grandiflora Lem., kokardblomster. KatalÅhlénHolm 95: 248 (1928).
Ssgr (till -bränna 2; mera tillf.): solbränne- l. solbränns-brun. brun som l. av solbränna. DN(A) 1959, nr 271, s. 3.
-röd. röd av solbränna. Berger Hörnf. 6 (1915; om ansikte).
(1 h) -BRÄNNA, v. ge (ngn l. ngt) solbränna (se -bränna, sbst. 2) gm att utsätta honom resp. det för solbestrålning; särsk. dels refl.: skaffa sig solbränna på sådant sätt, dels i pass. närmande sig deponentiell anv.: bli solbränd (se d. o. 2). Serenius Iii 1 a (1734). Det var vårt öde, at frysa här just på den tid vi hade tänkt solbrännas under Linien. Wallenberg (SVS) 1: 185 (1771). Som en tsigenarflicka du solbränt din hy. Jensen Mickiewicz Tad. 143 (1898). Många låg i lä och solbrände sig. Expressen 1964, nr 139, s. 6.
(1 h) -BRÄNNANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om land l. dag o. d.: kännetecknad av brännande solsken. Andersson Verldsoms. 3: 296 (1854; om Sydafrika). Gripenberg DianV 11 (1925; om augustidag).
-BRÄNNING.
1) (†) till 1, 1 h; om förhållandet att solen bränner (se bränna, v. I 5 e) l. lyser starkt l. om den därigm uppkomna hettan. Ekblad 6 (1764).
2) till 1 h, om handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt solbrännes l. att ngn solbränner sig; i ssgn solbrännings-dåre.
Ssg (till -bränning 2; mera tillf.): solbrännings-dåre. person som på ett dåraktigt sätt ägnar sig åt att solbränna sig. Fägersten Johnson Congorilla 29 (1932).
-BÅGE.
1) till 1, om den bågliknande linje solen beskriver gm sin skenbara rörelse på himlavalvet från horisont till horisont. Ekelund Hafsstr. 181 (1922).
2) (i vitter stil) till 1 h: regnbågsliknande båge bildad av solljusets återsken i vattenstänket över en fors. Thomander 3: 79 (1826; eng. orig.: the sunbow's rays).
3) [sv. dial. göra solbåge] till 1 h, om den båge som bildas av armen l. handen då man med den söker skydda ögonen mot solljus(et); särsk. i uttr. göra solbåge; jfr -hylla. SDS 1903, nr 16, s. 1. Utanför huset stod Ausi och Tora med sina händer som solbågar över ögonen. Fridegård Offerrök 213 (1949).
4) (†) till 4 c: gloria (se gloria, sbst.1 2). Lenæus Delsbo 73 (1736, 1764).
(1, 1 h) -BÅL. (i vitter stil) bildl., om den glödande solen l. om solhetta l. starkt solljus. Hirn Hearn Exot. 2: 166 (1903). Hallström Sagodr. 13 (1910).
(1 (f)) -BÅT. rel.-hist. om (bild av) båt vari solguden tänktes färdas; i sht i fråga om fornegyptiska förh. De .. små ”solbåtarna” av guldbleck i ett fynd från Jylland. 3NF 4: 20 (1925). 2VittAH 35: 46 (1927; om fornegyptiska förh.). SvFolket 1: 145 (1938; på hällristning).
(1 h) -BÄLTE. (i vitter stil) bälte (se d. o. 2) av solljus. Ekelund Syn. 118 (1901).
(1 h) -BÄNK, sbst.1 (sbst.2 se d. o.) jfr -stol. Sällan blev det .. tid att sitta på någon solbänk i fönstersmygen. Heidenstam Svensk. 1: 291 (1908); jfr solbänk, sbst.2 DN 1969, nr 332, s. 36.
-BÄRG, n. [senare leden till bärga] (†) solnedgång; jfr -bärgning. HSH 29: 127 (1542).
-BÄRGA, f. [sannol. ombildning av -bärgan, uppfattat ss. sg. best.] (†) solnedgång; jfr -bärgning. Columbus Ordesk. 22 (1678; uppl. 1963).
-BÄRGAN. (sol- 1903 osv. sole- 1593) [fsv. solbiärghan, solabiärghan] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solnedgång; jfr -bärgning. VadstÄTb. 182 (1593). Det var i solbärgan. Strindberg Sag. 174 (1903).
-BÄRGANDE, n. (†) solnedgång; jfr -bärgning. Forsius Phys. 134 (1611).
-BÄRGNING. (sol- 1584 osv. sola- 16721910. solo- 1653) [fsv. solbiärghning] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solnedgång; äv. dels om den tid då solen går ned (särsk. om ”första nattväkten”, dvs. tiden mellan 16.30 o. 19.30), dels om solens sken vid solnedgången; jfr bärgning 1 o. -bärg, -bärga, -bärgan, -bärgande. Månen tappade sitt sken .. en tijma efter Solberningen. Luth Astr. 26 (1584). Vthi Soolbergningen hölt han sin Måltijdh. Schroderus Os. 1: 283 (1635). Om aftonen mot solbergningen. Bergman GotlVisby 51 (1858). Första nattväkten, afton, kl. ½5—½8 e.m., heter på allmogemål .. solabärgning. Fatab. 1910, s. 4. När solbärgningen glödde och natten stod skumögd i öster. Johansson RödaHuv. 1: 37 (1917). Hök AlvF 34 (1923).
(1 h) -CELL. (i fackspr.) fotocell (anordning för omvandling av ljus till elektricitet. gm den fotoelektriska effekten) som alstrar elektricitet medelst solljus. Svd(A) 1959, nr 48, s. 7 (på vädersatellit). NTeknik 1974, nr 2, s. 16 (för uppvärmning av hus).
-CENTRUM. i sht astr. om solens centrum. Ekman Mek. 56 (1919).
(1 h) -CHANS. chans till solsken. Expressen 1963, nr 101, s. 7.
-CIRKEL.
1) (numera föga br.) till 1: solkorona. Schroderus Dict. 94 (c. 1635). Lik en solcirkel, / Flammande lågar / Törnekronan. Dahlgren Ungd. 1: 26 (1828).
2) [jfr t. sonnenzirkel] kronol. till 1, om period av 28 år efter vilken ett visst datum åter infaller på samma veckodag (o. får samma söndagsbokstav), solcykel; förr äv. om solcirkeltal. Werve Alm. 1651, s. 2 (om solcirkeltal). Bergstrand Astr. 83 (1925).
3) till 1 (f): cirkel utgörande soltecken. Nilsson Ur. 2: 150 (1865).
Ssg (till -cirkel 2; kronol.): solcirkel-tal. tal betecknande vilket nummer ett år har inom en solcirkel; jfr sol-tal. Bergstrand Astr. 84 (1925).
-CIST. (†) solvända. Liljeblad Fl. 178 (1792: Sol-Sist). Därs. 285 (1816).
-CYKEL. [jfr t. sonnenzyklus] kronol. solcirkel (se d. o. 2); äv. om solfläckscykel; ngn gg äv. om den cirkel (jfr cykel, sbst.1 1) som solen beskriver under ett solår. Melanderhjelm Astr. 2: 258 (1795). SvD(A) 1938, nr 24, s. 22 (om solfläckscykel). OoB 1963, s. 46 (om den cykel solen beskriver under ett solår).
Ssg: solcykel-räkning. kronol. tideräkning varvid solcykel användes. Lindhagen Astr. 428 (1860).
-CYPRESS. [jfr t. sonnenzypresse] bot. o. trädg. (den i Japan inhemska) cypressen Chamaecyparis obtusa Sieb. & Zucc. (som har vit splint o. rosarött kärnvirke), japansk cypress. Svensson Kulturv. 18 (1893).
-DAG.
1) [jfr t. sonnentag] (numera föga br.) till 1: soldygn. Melanderhjelm Astr. 1: 24 (1795). WoH (1904). jfr medel-soldag.
2) till 1 h: solskensdag, solig dag; äv. bildl. Castrén StormaktstDiktn. 188 (i handl. fr. c. 1650). Hvete som .. fått skylstå ett par soldagar. VetAH 1805, s. 68. Rudin OrdUngd. 1: 87 (1894; bildl.). Martinson Kap 11 (1933).
(1 h) -DAGER. (i sht i vitter stil) solskensdager. Almqvist Herm. 200 (1833; bildl.). Lewenhaupt MinnV 23 (1936).
(1 h) -DAGG. (sol- 1638 osv. sole- 1685) [jfr t. sonnentau, eng. sun dew; bladen avsöndrar en klibbig vätska som glittrar i solsken] (numera mindre br.) växten Drosera rotundifolia Lin., sileshår, rundsileshår; äv. om drog framställd av denna växts blad; jfr -ört. Franckenius Spec. E 2 a (1638). Lindgren Läkem. 17 (1912; om drog). VäxtLiv 2: 197 (1934).
Ssgr (numera mindre br.): soldaggs- l. soldagg-art. jfr art 8 a α. Elfving VäxtNär. 54 (1924).
-ört. ört tillhörande växtsläktet Drosera Lin., sileshår; förr äv. i uttr. soldaggsört med runda blad, om soldagg; jfr dagg-ört 2. Bromelius Chl. 99 (1694: med runde Blad). VäxtLiv 2: 196 (1934).
(1 h) -DALLER. daller av solsken l. solvärme; jfr dallra 1 d, dallring 1 c. FestskrWPsonBerger 210 (1937).
(1 h) -DALLRANDE, p. adj. som dallrar i (starkt) solsken l. solvärme. Högt uppe i den soldallrande etern. DN 1896, nr 9441, s. 2.
(1 h) -DAMM, sbst.1 tekn. damm (se damm, sbst.1 II) vars vatten uppsamlar solskenets värmestrålning. ÖgCorr. 1966, nr 151, s. 5.
(1 h) -DAMM, sbst.2 damm (se damm, sbst.2 2) som i solsken synes sväva kring i luften (l. ligga ngnstädes); äv. närmande sig individuell anv.: stoftkorn av sådant damm; jfr -stoft 2. Ling BlotSven 53 (1824). (Frön kan vara) stora som kackerlackor eller små som soldamm. Frisk Čapek Trädg. 26 (1934).
(1(f)) -DANS. [jfr amerik. eng. sun dance] kulturhist. nordamerikansk indiandans ingående i soldyrkan; äv. om dans dansad till ära för ngn som liknas vid en sol. Ossiannilsson Hem. 112 (1915). Ymer 1956, s. 183.
-DEKLINATION. astr. om solens deklination (se d. o. I a). Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 113.
(1 h) -DESTILLATION. [jfr eng. solar destillation] tekn. process för avsaltning av vatten varvid solstrålningen utgör värmekälla. TNCPubl. 51: 84 (1973).
(1 h) -DESTILLATOR. tekn. destillator för soldestillation. UNT 1964, nr 41, s. 8.
-DIAMETER. jfr diameter 1 a. JJNervander 1: 31 (1847).
(1, 1 h) -DIMMA. solbelyst dimma; äv. bildl. Böttiger 4: 139 (1855, 1869; bildl.). Ödman Hemma 127 (1896).
(1, 1 h) -DIMMIG. (mera tillf.) kännetecknad av soldimma l. soldimmor. SDS 1905, nr 129, s. 2.
(1, 1 h) -DIS. solbelyst dis (se dis, sbst.2 1); äv. bildl.; jfr -rök. Lundegård Prins. 34 (1889). Vetterlund Sommar Föret. 2 (1911; bildl.).
(1, 1 h) -DISIG. kännetecknad av soldis. Nordensvan SvK 672 (1892). Albanobergens soldisiga höjder. Blomberg Städ. 108 (1931). TurÅ 1942, s. 329 (om dagar).
-DISTANS. (numera bl. tillf.) om distansen från jorden till solen; jfr -avstånd. Claëson 2: 95 (1859).
-DJUR. [jfr t. sonnentierchen] zool. encelligt djur tillhörande klassen Heliozoa (o. kännetecknat av klotrund kroppsform samt solstrålformigt utgående skenfötter); i pl. äv. om klassen. SvRike I. 1: 218 (1899). DjurVärld 1: 166 (1960; i pl., om klassen).
(1, 1 h) -DOFT.
1) (†) koll., om tänkt stoft l. damm härrörande från solskenet; jfr doft I 1. Tiselius Vätter 1: 105 (1723).
2) (†) soldis; jfr doft II 1. NIllT 1867, s. 218. Rydberg Vap. 297 (1891).
3) doft framkallad av solskenets inverkan på ngt (i naturen). Almqvist RMar. 3 (1834). Julis stickande hetsöta soldoft. Martinson Utsikt 69 (1963).
-DOTTER.
1) mytol. till 1 f: dotter till solen. Rydberg Myt. 1: 749 (1886).
2) (numera föga br.) till 1 l, om kvinna som behöver l. längtar efter ljus l. lycka l. glädje o. d.; jfr dotter 5. Bremer Nina 523 (1835).
(1 h) -DROPP. dropp av smält snö l. is vid solsken. NorrlS 1—6: 45 (c. 1770).
(1 h) -DRUCKEN, p. adj. (i sht i vitter stil) full l. mättad med (starkt) solsken, starkt solbelyst; i sht om dag (l. annan tidsperiod): kännetecknad av starkt solsken; jfr drucken 2. Bremer GVerld. 2: 18 (1860; om dag). Längst borta i söder den soldruckna klarblå bukten. Åkerhielm FrämNamn 179 (1902). Hellström i 3SAH LIII. 1: 26 (1942; om sommar). Vårluften söker; soldrucken släpar man sig in på sin arbetslokal, betraktar (osv.). GHT 1948, nr 83, s. 10.
(1 h) -DRÄKT. (lätt) dräkt (som lämnar en stor del av kroppen obetäckt) använd l. avsedd att användas vid solbad (se d. o. 2). SvD(A) 1934, nr 161, s. 6.
(1 h) -DRÄNKT, p. adj. (i vitter stil) om plats l. luft l. morgon o. d.: dränkt (se dränka 2 d α) i solsken. OoB 1893, s. 457. Beyel Turk. 96 (1918; om luft). TurÅ 1938, s. 59 (om höstmorgon). (I Rimini) lockar soldränkta badstränder. DN(A) 1964, nr 73, s. 37.
(1, 1 h) -DRÖM. dröm om sol l. dröm kännetecknad av solsken; äv. konkret, motsv. dröm, sbst.1 2 b β. Slottets hvita soldröm / med murar, som blända. Procopé Vers 15 (1909). Lundkvist Spegel 13 (1953).
-DYGN. astr. om tiden mellan två på varandra följande undre kulminationer av solen, dygn (se dygn, sbst.1 1 a), soldag (se d. o. 1), soltidsdygn; förr äv.: dygn (se dygn, sbst.1 1) Johansson Noraskog 1: 52 (i handl. fr. 1785). Bergholm Fys. 1: 12 (1922). jfr medel-soldygn.
-DYRKAN.
1) rel.-hist. till 1 f: dyrkan (se d. o. II 1) av solen; jfr -kult 1, -tjänst. Dalin (1854). Heliopolis .. var huvudsätet för soldyrkan i Egypten. IllRelH 49 (1924). En grupp bilder (dvs. hällristningar) har satts i samband med soldyrkan. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 42 (1962).
2) (ngt vard.) till 1 h, om intensivt solbadande; jfr dyrkan II 1 a, b, o. -kult 2, -kultur 2. TurÅ 1945, s. 196.
-DYRKANDE, p. adj. som ägnar sig åt soldyrkan.
1) rel.-hist. till 1 f, motsv. -dyrkan 1. Hagberg DödGäst. 498 (1937: de soldyrkande folken).
2) (ngt vard.) till 1 h, motsv. -dyrkan 2. IdrBl. 1935, nr 81, s. 6.
-DYRKARE.
1) rel.-hist. till 1 f: person som ägnar sig åt soldyrkan (se d. o. 1). Wulf Köppen 1: 336 (1799).
2) (ngt vard.) till 1 h: person som ägnar sig åt soldyrkan (se d. o. 2); äv.: person som söker sig till l. älskar solskenet l., i utvidgad anv., älskar friluftsliv o. d.; ngn gg äv. om djur. Vi skulle kampera godt samman, riktigt godt, trots att du (dvs. Heidenstam) är soldyrkare och jag gråvädersman. OLevertin (1889) i 3SAH LIV. 2: 65. Betecknande för solkultens profet (dvs. K.-E. Forsslund) är .., att astronomien var utgångspunkten för den naturvetenskapliga undervisning, han meddelade på Brunnsviks folkhögskola ... Eljest hämtade Forsslund och soldyrkarna över huvud stimulans från ganska skilda håll. Björck HeidenstSek. 266 (1946). TurÅ 1952, s. 173 (om ödla). Därs. 1964, s. 97. särsk. (tillf.) till 1 h, om kvalster som älskar solljuset. SvD(A) 1938, nr 146, s. 6.
(1 f, 1 h) -DYRKARINNA3~1020, äv. 01040. [jfr -dyrkare] (numera bl. mera tillf.) soldyrkerska; särsk. till 1 h. Bremer Brev 3: 378 (1855).
(1 f, 1 h) -DYRKERSKA. [jfr -dyrkare] (mera tillf.) kvinnlig soldyrkare (se d. o. 1, 2); särsk. till 1 h, motsv. -dyrkare 2. Lundkvist Spegel 159 (1953).
(1 f) -DYRKNING. (numera föga br.) soldyrkan (se d. o. 1). Atterbom Siare 1: 156 (1841).
(1 h) -DÄCK. [jfr t. sonnendeck, eng. sun-deck] sjöt. på passagerarfartyg: översta däck (där solskenet har fritt spelrum); på lastfartyg äv.: till skydd mot sol (o. regn) avsett lätt skyddsdäck för navigationsbryggan. 2NF 6: 1196 (1907). Därs. 1197.
-DÖD.
1) till 1, om förhållandet att solen slocknar (l. går ned). Karlfeldt FlBell. 69 (1918). Lindström Österhus 236 (1952).
2) till 1 h: död förorsakad av brännande solsken. Böök 1Ess. 121 (1913).
-EBB. [jfr t. sonnenebbe] (tillf.) ebb (lågvatten) beroende på solens inverkan. Carell o. Edelstam 200 (1916).
(1, 1 h) -EFFEKT. effekt (se d. o. 3 a) åstadkommen av solen l. solskenet l. påminnande om solens l. solskenets; jfr -skens-effekt. Nicander Minn. 1: 181 (1831; i fråga om måleri). 2NF 5: 1421 (1906; i fråga om måleri).
(1 h) -EKSEM. med. eksem orsakat av alltför stark solbestrålning; jfr -utslag. PåSkid. 1931, s. 286.
-EKVATOR. [jfr t. sonnenäquator] astr. om solens ekvator (se d. o. 3 a); i sht i sg. best. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 93.
-ELD.
1) (numera föga br.) till 1, om den (tänkta) eld i solen som orsakar dess ljus- o. värmeutstrålning. Polhem ESkr. 3: 290 (c. 1725). Bælter GudS 11 (1751).
2) (i vitter stil) till 1 h, bildl.; särsk. om brännande solsken l. rödaktigt (reflekterat) solljus; äv. om solsveda. Ödman UngdM 1: 97 (1874, 1881). Solelden glimmar i fönstren på Lindesby och Rösberga. Koch GudVV 1: 24 (1916). Mikael, som började få soleld inte bara i skinnet utan även i själen. Edqvist Kamr. 104 (1932). Moberg Nybygg. 317 (1956).
(1, 1 h) -ENERGI. [jfr t. sonnenenergie] energi (se d. o. 2 b) som finns l. åstadkom(mit)s i solen l. (i sht) i l. gm solljus(et) (l. av det slag som finns i solen), solljusenergi, solkraft. Moll Fys. 2: 60 (1898). En .. atombomb fälldes över Nagasaki den 9 (augusti 1945), och redan dagen därpå gav solens söner upp den ojämna kampen mot den frigjorda solenergien. SvDÅb. 23: 101 (1946). Kol är solenergi som absorberats av växter, omvandlats till kemisk energi och nu i vår tid frigörs genom förbränning. Edberg Ernst o. De Vries Världsr. 232 (1966).
Ssgr: solenergi-anläggning. teknisk anläggning för upptagande av solstrålningens energi. DN(B) 1960, nr 355, s. 22.
-batteri. solbatteri. LD 1958, nr 111, s. 7.
-hus. hus som har en solenergianläggning; jfr sol-hus 2. NTeknik 1974, nr 2, s. 16.
-EPAKT. (†) = epakt 1. Aurén Tidr. 55 (1800).
-EPOK. (†) om den tidpunkt då solen intar visst läge i förhållande till en annan himlakropp o. en ny cykel för dess rörelse börjar; jfr epok 1. Melanderhjelm Astr. 2: 265 (1795).
-ERUPTION. [jfr t. sonneneruption] astr. solflär. NaturvForsknRådRed. 1946—47, s. 17.
(1, 1 k γ) -EXPLOSION. om explosion varvid en sol spränges; äv. om soleruption. Lundmark Världsallt. 95 (1941). Solexplosionerna var så kraftiga, att en del av facklorna nådde en höjd av 160,000 km. LD 1958, nr 156, s. 7.
(1, 1 h) -EXPONERAD, p. adj. exponerad (se exponera 1 a) för solen l. solskenet. Wulff GrönlDagb. 209 (1934; om tuva).
(1, 1 h) -EXPONERING. jfr -exponerad. SvGeogrÅb. 1948, s. 95.
-FACKLA. [jfr t. sonnenfackel] astr. om vart o. ett av de ljusare områden på solskivan som främst uppträder nära solfläckarna o. liksom dessa har en periodicitet på 11 år; jfr fackla 2 b. Björling Sol. 95 (1870).
(1 h) -FAGER. (i vitter stil) fager på grund av l. i solsken(et). Det bördiga, solfagra landskapet vid bergets fot. Levertin Riv. 56 (1883).
-FALL. (i vitter stil o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solnedgång; äv. bildl.; jfr fall I 1. Säve Yngl. 14 (1854). Lundegård DrMarg. 1: 171 (1905; bildl.).
Ssgr (i vitter stil o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): solfalls-brand. solnedgångsbrand. Ullman Silv. 62 (1918).
-dager. dager spridd av solnedgångsljus- (et). FrSaxoStad 13 (1905: solfallsdagar; felaktigt för -dager).
-glans. jfr solnedgångs-ljus. Lundegård DrMarg. 1: 222 (1905).
-stillhet. stillhet i l. kännetecknande för solnedgång(en). Ullman UFolk 41 (1904).
-tid. äv. bildl. Lundegård DrMarg. 1: 10 (1905). SmålP 1975, nr 37, s. 9 (bildl.).
(1 h) -FATTIG. fattig på sol l. solskensfattig; äv. bildl. Under Englands solfattiga himmel. Steffen EnglVärldsm. 186 (1898). Kjellin Troili 2: 178 (1917; bildl.). Landberg Krig 2 (1958; om sommar).
Avledn.: solfattighet, r. l. f. solfattigdom. Östergren (1943).
(1 h) -FATTIGDOM~002, äv. ~200. [jfr -fattig] fattigdom (se d. o. 2) på sol(sken), solfattighet. Gellerstedt Hult 118 (1900, 1906).
(1 h) -FEBER. (numera bl. mera tillf.) feber orsakad av att man utsatts för (långvarig o.) stark solbestrålning; äv. bildl.; jfr -sting 1. Missionär A. Brink afled i solfeber den 27 mars vid Londe missionsstation. SDS 1899, nr 196, s. 2. Arvidsson Solfeber (1952; boktitel; bildl.).
(1 f) -FEST. rel.-hist. fest hållen till solens ära (ingående i solkult). St. Johannesfästen, den urgamla solfästen vid midsommar. Gadelius Tro 2: 127 (1913). Grimberg VärldH 8: 228 (1938; om förh. hos inkafolket).
-FIGUR. figur (se d. o. 5) som har solens form; särsk.: soltecken. Scheele BrunB 309 (1786). Nilsson Ur. 2: 143 (1864; om soltecken).
(1 (f)) -FINGER. i kiromantien beteckning på ringfingret (ss. solsymbol); i sht i sg. best. KiromantHeml. 28 (1946).
-FISK. [jfr t. sonnenfisch (i bet. 1, 3, 4), eng. sun-fish]
1) (föga br.) till 1: solabborre. 3NF 1: 374 (1923). 2SvUppslB (1953).
2) [fisken är hög o. platt samt har mycket lysande färger] (†) fisk tillhörande den vid korallöar förekommande familjen Chaetodontidæ, fjärilfisk. Oldendorp 1: 101 (1786).
3) [fisken har hög o. rundaktig kropp] (†) sanktepersfisk (se sankt, adj. 1 s ε γ'); i pl. äv. ss. benämning på familjen Zeidæ l. släktet Zeus Cuv. 1Brehm III. 1: 233 (1876; i pl., om släktet). Liljeborg Fisk. 1: 284 (1884; i pl., om familjen). 2NF 25: 532 (1916).
4) [fisken har påfallande rund form o. ligger ofta i vattenytan o. solar sig] (numera föga br.) till 1, 1 h: klumpfisk (se d. o. 1). 1Brehm III. 1: 317 (1876). 2SvUppslB (1953).
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 h, benämning på fisk som (vid lektiden) håller till på grunt vatten (synbarligen) för att sola sig. Skottnätt fahr man in på stranderna och grunden med; och förer Nätet i hastighet med Pulsen .. uth i Hwassen; och drifwer så den på grunden warande Sohl- och Badfisk par force på nätet. Tiselius Vätter 1: 121 (1723). UpprFiskaren 44 (1847).
(1, 1 h) -FJÄDER. (sol- 1632 (: quines sooll fieder). sole- c. 1690)
1) [jfr ä. t. sonnenfeder] om ett (sedan början av 1900-talet i (norra) Europa föga använt) redskap varmed man (i sht kvinnor) fläktar sig (se fläkta, v.1 3 a) l. fläktas (t. ex. vid solhetta), avsett att hållas i handen o. framställt av olika material samt i olika former (t. ex. bestående av ett palmblad l. en flätad skiva); i sht om ett (urspr. japanskt, i Europa sedan 1400-talet använt) hopfällbart dylikt redskap som utfällt har formen av en cirkelsektor o. består av rediellt ordnade, i ena änden löst sammanfästa spröt, vilka förenas av l. är klädda med veckat papper l. tyg o. d.; jfr -fläkt 2, -vejer. KlädkamRSthm 1635 A, s. 9 b. Solfjädrar gjorde af wilda Kalkoners stjert, brukades ibland af somliga. Kalm Resa 3: 291 (1761). När .. påfven anlände, buren på sin stol, med en baldakin öfver sig och med de kolossala solfjädrarna på ömse sidor. Ljunggren Resa 18 (1871). Sköna spanjorskor med mantiljer .. och fläktande solfjädrar. Ruin VälMött 25 (1938). jfr: 1 quines sooll fieder. BtÅboH I. 4: 180 (1632). jfr elfenbens-, plym-, påfågel-solfjäder. särsk.
a) i jämförelser. En Siäl af intet Salt; är lijk en Soole-Fiäder. Achrelius Mor. C 4 a (c. 1690). Bladskivor av form som en solfjäder. Ekbrant VVRumsväxt. 257 (1955).
b) bildl. Nu solfjäder är det (dvs. hjältehjärtat) blott och blåsbelg / Åt tattarqvinnans lusta. Thomander Shakespeare AntCleop. 7 (1825). De åttio kortdikterna breder ut en solfjäder av omväxlande motiv. BonnierLM 1954, s. 301.
2) om föremål som liknar en solfjäder (i bet. 1); äv. om figur som har formen av en solfjäder; äv. övergående i bet.: solfjäderform. Et .. sätt at garnera skärmhattar består deri at man .. nyttjar små solfjädrar vikna af band. KonstNyhMag. 3: 20 (1820). HbiblSällsk. 1: 406 (1839; i sg. best., om ett slags patiens). Smågatsten kan sättas .. i cirkelsektorer, s. k. ”solfjädrar”. Erikson HbSmågatst. 17 (1928). (Kungsfiskaren) viftade .. med stjärten, och om man tittade riktigt noga kunde man se, hur den i sitt högsta läge ett ögonblick slog ut i solfjäder. Rosenberg OsKvism. 127 (1934). särsk.
a) fyrv. fyrverkeripjäs som vid avfyrandet bildar en solfjäderformad figur. RiktprislHanssonPyrotekn. 1968, s. 3.
b) (numera föga br.) på träfartyg: solfjäderformad förtimring mellan ransontimmer o. häckbalk (se d. o. 1); äv. om den solfjäderformade spantbyggnaden i akterskeppet på järnfartyg. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Stenfelt (1920; äv. om spantbyggnad).
Ssgr (till -fjäder 1): solfjäder- l. solfjäders-antenn. (i fackspr.) solfjäderformad radioantenn. Stenfelt (1920). RadioteknOrdl(Khvn) 30 (1954).
-arbete. konkret: arbete (se d. o. 11 b) bestående av (del till) solfjäder. PH 7: 5713 (1764).
-ben. jfr -fjäder-spröt. Eichhorn Stud. 1: 133 (1869).
-brännare. (numera bl. tillf.) gasbrännare som ger en solfjäderformad låga. UB 5: 340 (1874).
-båge. byggn. sammansatt båge (se båge, sbst.1 3) bestående av flera solfjäderformigt radierande båglinjer. NF 2: 1425 (1878).
-bärare. person som bär en solfjäder varmed han fläktar en (i sht kunglig) person; i sht i skildring av antika förh. Adler Meyer 453 (1894; bl. a. i fråga om förh. i det forntida Egypten).
-dans. dans varvid en solfjäder hålles i handen; äv.: dans som erinrar om en solfjäders rörelser. Wilhelm SolLys. 139 (1913). Edlund Chandler Syst. 85 (1950).
-duva. zool. kronduvan Goura victoria Fraser, som har en solfjäderformig fjäderkrona på hjässan. 1Brehm 2: 360 (1875).
-fabrikör. (numera bl. om ä. l. utländska förh.). DA 1793, nr 33, s. 2.
-fason. jfr fason 2 o. -fjäder-form. Drangel London Vargh. 166 (1908).
-fena. särsk. (numera bl. tillf.) om vart o. ett av de solfjäderformigt ordnade knippen av borst som ledmaskar av släktet Ripistes Duj. har på vissa segment. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 87.
-form. form hos l. kännetecknande för solfjäder. SthmModeJ 1850, s. 16.
-formad, p. adj. formad som en solfjäder, som har solfjäderform; äv. bildl. Lilljeborg Däggdj. 930 (1874; om skulderblad hos val). Jönsson ÄnSjung. 111 (1942, 1954; bildl., om fågeldrill).
-formig. jfr -fjäder-formad; i sht ss. adv. SvTyHlex. (1851). Abelin Frukt 172 (1902; om fruktträd). Från vadet stråla vägarna ut solfjädersformigt. Fornv. 1958, s. 130.
-fågel. [fågeln kan l. brukar ha stjärten solfjäderformigt utspärrad] (†) om kolibri (se d. o. 1). Cook 2Resa 46 (1783).
-fönster. [jfr t. fächerfenster, eng. fan-window] byggn. halvrunt fönster. Roosval RomK 167 (1930).
-gran. (i fackspr.) solfjädertall. 2NF 24: 1344 (1916).
-hållare. 1) (i skildring av ä. l. utländska förh.) person som håller solfjädern åt ngn. Lönnberg Kåre 155 (1887). 2) hållare (se d. o. 3) för solfjäder. Cederschiöld Banbr. 53 (cit. fr. 1879).
-industri. jfr industri 3. Wrangel Solfjädr. 56 (1901).
-kjol, äv. -kjortel. (numera bl. tillf.) kjol (se d. o. 5) veckad likt en solfjäder. SthmModeJ 1856, s. 80 (: solfjäderskjortlar, pl.).
-knippe. bot. ensidigt knippe (se knippa, sbst.1 2) vars sidoaxlar utgå i samma plan som den relativa huvudaxeln. NF 19: 938 (1896). 2SvUppslB 4: 242 (1947).
-korall. [jfr eng. fan-coral] zool. koralldjur tillhörande släktet Flabellum Less., som har solfjäderformigt sammantryckt kropp. (Stuxberg o.) Floderus 3: 390 (1904).
-korn. (numera mindre br.) påfågelskorn; jfr solvändnings-korn o. skyffel-korn. UtsädT 1892, s. 7. LB 2: 319 (1900).
-lik. jfr -fjäder-liknande. Trenne ansenliga, från hvarandra sig solfjäderlikt utgrenande gator. Atterbom Minn. 268 (1818). 2NF 23: 74 (1915; om palmblad).
-liknande, p. adj. som liknar en solfjäder. WoL 436 (1885; om ornament).
-makare. (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) person som tillverkar solfjädrar. Hermelin PVetA 1773, s. 93.
-motor. flygv. flygmaskinsmotor med solfjäderformigt ställda cylindrar, stjärnmotor. Dædalus 1948, s. 22.
-mussla. konsth. ornament i form av en solfjäderslikt utbredd mussla (se mussla, sbst. 3). Wrangel ByggnH 35 (1904).
-målare. (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) person som (yrkesmässigt) målar solfjädrar. NorrkHallrFabrRel. 1774, s. 248.
-måleri. jfr måleri 1; förr äv. konkret, koll.: solfjädersmålningar (jfr måleri 3). Sundelius NorrköpMinne 114 (1798; konkret). Kulturen 1976, s. 112.
-målning. målning (se målning, sbst.1 1) av solfjädrar; äv. konkret, motsv. målning, sbst.1 1 c β. Eichhorn Stud. 2: 101 (1872). SD 1893, nr 11, s. 4 (konkret).
-orden. [med avs. på orsak till ordens instiftande o. tecken se Rosenhane AdFredrLefv. 173 (1789)] om en av dåvarande kronprinsessan Lovisa Ulrika 1744 instiftad orden (urspr. kallad ”l'Ordre de l'Harmonie”, dvs. harmoniorden), på vilkens ordenstecken bl. a. fanns en slup, från vilken strålar i form av solfjädersspröt utgick. GJEhrensvärd Dagb. 2: 179 (1780).
-palm. [jfr t. fächerpalme, eng. fan-palm] bot. palm med solfjäderformiga blad; i sht om olika palmer tillhörande släktena Borassus Lin. l. Livistona R. Br. (i sht förr i Sv. ofta använda ss. prydnadsträd inomhus), särsk. om palmen Borassus flabelliformis Lin. (äv. kallad äkta l. vanlig solfjäderpalm), palmyrapalm; i uttr. vanlig solfjäderpalm äv. om palmen Livistona chinensis (Jacq.) R. Br. Oldendorp 1: 184 (1786; om palmen Corypha umbraculifera Lin., talipotpalm). NF 2: 884 (1877: vanlig; om B. flabelliformis). (Palmerna) Livistona chinensis (s.-ö. Asien) och australis (Austral.), ganska ofta hos oss odlade under namn af ”solfjäderspalm”. Fries SystBot. 197 (1891). Öfver hennes hufvud lyfte en stor solfjäderpalm sina blad i luften. Lundegård Tit. 379 (1892). Hylander PrydnV 53 (1948: vanlig; om L. chinensis). 2SvUppslB (1953: äkta). Lindroth i 3SAH LXXVI. 1: 36 (1968).
-palm-släkte(t). [till -fjäder-palm] bot. om palmsläktet Borassus Lin. SvUppslB (1935). 2SvUppslB (1953).
-papper. papper fäst l. avsett att fästas på spröten i en solfjäder. NorrkHallrFabrRel. 1774, s. 248.
-ritning. (†) konkret: solfjädermålning. EP 1792, nr 38, s. 3.
-rosett. som en solfjäder formad rosett (se d. o. 1, 3). Werner Korsvirk. 36 (1924). Fatab. 1957, s. 125.
-skaft. skaft (se skaft, sbst.1 I 2) på (l. till) solfjäder. Östergren (1943).
-skilje. skogsv. skilje (se d. o. 3) ordnat enl. solfjädersystem. TNCPubl. 23: 20 (1954).
-spröt. spröt på (l. till) solfjäder. Schulthess (1885).
-stav. smal stav utgörande solfjädersspröt. UB 6: 322 (1874).
-stjärt. 1) solfjäderformig fågelstjärt Hirn Goldschmidt Mex. 96 (1926). 2) (mera tillf.) (den i sydöstra Asien inhemska) solfjädersvansen Rhipidura javanica Sparrman. 2SvUppslB (1953).
-svans. zool. tätting tillhörande (det i bl. a. Asien förekommande) släktet Rhipidura Vig. & Horsf., som kännetecknas av bred stjärt, vilken fåglarna ständigt breder ut o. slår ihop; i pl. äv. om släktet. DjurVärld 10: 265 (1965; i pl., om släktet).
-system. (i fackspr., i sht skogsv.) system kännetecknat av en solfjäderformig anordning av ngt. TNCPubl. 23: 20 (1954; i fråga om solfjäderskilje). Solfjädersystemet, d.v.s. trafik från ett fåtal hamnar till så många hamnar som möjligt. SvD 1974, nr 346, s. 20.
-tall. (i fackspr.) (det i Japan inhemska, i Sv. ss. prydnadsträd odlade) trädet Sciadopitys verticillata Sieb. & Zucc., som har utbredd, solfjäderformig krona, solfjädergran, parasollgran, skärmgran. LfF 1913, s. 316.
-ticka. [hatten är solfjäderformigt utbredd] (†) svampen Polyporus squamosus Fr., fjällticka. Strömbom Svamp. 53 (1883).
-ton. (†) i fråga om målning: svag färgton (liknande den på kinesiska solfjädrar). SP 1792, nr 65, s. 2.
-träd. trädg. fruktträd (stenfruktträd) vars krona klippts i solfjäderform. Abelin Frukt 172 (1902).
-udd. sömn. på knypplad spets: solfjäderformigt ordnad udd. 2UB 8: 442 (1900).
-valv. [jfr t. fächergewölbe, eng. fan-vault] konsth. (i sht i den engelska gotiken förekommande slag av) valv kännetecknat av solfjäderlika svicklar utgående från hörnstöden. NF 7: 135 (1883).
-vy. (numera bl. tillf.) om bild på solfjäder; jfr -fjäder-målning. Edholm C15T 83 (1862).
-FJÄDER-AKTIG, adj. [till -fjäder] (mera tillf.) som liknar l. påminner om en solfjäder; äv. ss. adv. Lagercrantz EndSomm. 27 (1937; ss. adv.).
-FJÄDRAD, p. adj. [till -fjäder] (numera bl. tillf.) försedd med solfjäder. Atterbom SDikt. 1: 298 (1837; om kvinna).
-FJÄDRANDE, p. adj. [till -fjäder] (tillf.) som viftar med en solfjäder. GHT 1921, nr 41 B, s. 8 (om kvinna vid karneval i Nizza).
-FLAGGA. om den japanska flaggan, som innehåller en solfigur (jfr -banér); äv. dels metonymiskt, om Japan, dels bildl. (särsk. om solljuset). Nyblom Österut 145 (1908; i sg. best., metonymiskt). Lundell Jack 175 (1976; bildl.).
-FLAMMA. (i sht i vitter stil) om (figur föreställande) från solen utgående flamma (l. flammande solstråle) l. om (den flammande) solen. Brunius Resa 1838 83 (1839; i sg. best., om solen). TT 1889, s. 236.
-FLARE, se -flär.
(1 h) -FLIMMER. (i sht i vitter stil) om flimrande solsken. Ekelund Eleg. 34 (1903).
(1 h) -FLIMRANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som flimrar i solsken(et). Heerberger NVard. 46 (1936; om fjärdyta).
-FLOD.
1) (mera tillf.) till 1: flod (se flod, sbst.3 2) beroende på solens inverkan. Carell o. Edelstam 199 (1916).
2) (i vitter stil) till 1 h, om flödande solsken; jfr flod, sbst.3 5 slutet. Jönsson ÄnSjung. 30 (1947, 1954).
-FLÄCK.
1) [jfr t. sonnenflecke, eng. solar spot, sun spot, fr. tache solaire] astr. till 1, på solytan: mörk fläck med lägre temperatur än den övriga ytan. Isogæus Segersk. 985 (c. 1700). År 1843 uppvisade H. Schwabe en 11-årig huvudperiod i solfläckarnas uppträdande. Flodström Naturförh. 21 (1918). särsk. (i vitter stil) bildl.; särsk. (föga br.) i fråga om avtryckt fotografisk bild: fläck beroende på att rastret i den använda rasterskivan inte är helt rent. Mot slutet af sin lefnad var Braun .. temligen blaserad, öfvermätt och likgiltig, .. men solfläckarna i denna ”glada själ” hade dock en djupare grund. Sturzen-Becker 1: 140 (1861). Samtiden 1873, s. 776. HantvB I. 7: 240 (1939).
2) till 1 h: fläck av solljus (särsk. om var o. en av de solbelysta fläckarna på marken under träd), solbelyst fläck, solskensfläck. Vinterg. 1894, s. 31 (i pl. under träd). Lagerlöf Herrg. 128 (1899).
3) (numera knappast br.) till 1 h, om fräkne (se fräkne, sbst.2 2, o. jfr fräkne, sbst.2 1); jfr sommar-fläck. Schultze Ordb. 1166 (c. 1755). Cannelin (1939).
Ssgr: (i allm. till -fläck 1 o. i denna anv. astr.) solfläcks-aktivitet. om den solaktivitet som tar sig uttryck i uppträdande solfläckar. Ymer 1931, s. 285.
-cykel. om den cykel (se cykel, sbst.1 2) l. period på i medeltal 11 år som förflyter mellan två solfläcksminima l. -maxima; jfr -fläcks-period. Bergstrand Astr. 350 (1925).
-frekvens. jfr frekvens 2. Bergstrand Astr. 428 (1925).
-maximum. maximum i förekomst av solfläckar, högsta solfläcksfrekvens. VetAÅb. 1906, s. 182.
-minimum. minimum av förekomst av solfläckar, lägsta solfläcksfrekvens. VetAÅb. 1906, s. 182.
-mönster. (i sht i vitter stil) till -fläck 2; jfr mönster, sbst.3 5. Henning TystEld. 79 (1909).
-period. solfläckscykel. SvRike I. 1: 332 (1899).
-tal. om tal angivande förekomsten av solfläckar vid viss tidpunkt. TMatFysKemi 1921—22, s. 94.
-teori. teori rörande solfläckarnas orsaker l. verkningar o. d. Dunér Solen 52 (1893).
-zon. zon på solytan där solfläckar (förekommer l.) brukar förekomma. Bergstrand Astr. 380 (1925).
(1, 1 h) -FLÄCKAD, p. adj. [till -fläck] (mera tillf.) försedd moed solfläckar; särsk. motsv. -fläck 2. GbgMP 1929, nr 179, s. 6 (om fält).
(1 h) -FLÄCKIG. [till -fläck]
1) till -fläck 2: fläckvis belyst av solsken(et). James FruDeM 1 (1893; om små öppna platser i skog).
2) (†) till -fläck 3: fräknig. Schultze Ordb. 1167 (c. 1755).
(1, 1 h) -FLÄKT. (†)
1) bildl.: mild solstråle l. dyl.; jfr fläkt, sbst.1 II 2. O, hvilka ljufliga ljud, / .. Stiga på solflägtar ned, / Simma på vällukter opp, till mitt hjerta! Atterbom 1: 157 (1824).
2) solfjäder (se d. o. 1); jfr fläkt, sbst.1 III 1. KKD 7: 103 (1705: solfläkter, pl.). Därs. 147 (1707: solfläckter, pl.).
-FLÄR ~flæ2r l. ~flä2r l. -FLARE ~flæ2r l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, r.; best. -en; pl. -er. Anm. I astronomiskt fackspr. användes ofta eng. solar flare (se nedan). Wallenquist AstrVT 65 (1977). [efter eng. solar flare, av solar (se solar) o. flare, fladdrande låga, av ovisst urspr.] astr. (av kortvågig strålning o. laddade partiklar bestående) kraftigt strålningsutbrott på solen (som bl. a. åstadkommer norrsken, radiostörningar o. magnetiska störningar på jorden), soleruption. Bergqvist Rymdlex. 40 (1961). Wallenquist AstrLex. (1973).
-FLÄTA. [jfr t. sonnengeflecht; efter nylat. plexus solaris (se solarplexus)] (numera föga br.) nervfläta belägen i bukhålans bakre vägg kring inälvspulsåderns utgång från stora kroppspulsådern, solarplexus, inälvsfläta. Almqvist TreFr. 3: 262 (1843). Berglund (o. Andreen) Körtl. 166 (1937).
(1 h) -FLÖDE. (i sht i vitter stil) flödande solsken. TurÅ 1907, s. 37.
(1 h) -FORM. bot. form av växtart l. växtdel som är anpassad för växande resp. utveckling i solsken (l. i starkt ljus); motsatt: skuggform. BotN 1884, s. 113.
-FORMAD, p. adj. formad som en sol. Santesson Sv. 198 (1883, 1887; om ur).
-FORMIG. jfr -formad. Wirsén Vint. 261 (1890; om blomma).
-FORSKARE. person (vetenskapsman) som ägnar sig åt solforskning. Pettersson AtomExplUniv. 114 (1941).
-FORSKNING. forskning rörande solen; jfr solar-forskning. 2NF 10: 1073 (1909).
-FOTOGRAFI. fotografi av (del av) solytan; jfr solar-fotografi. Dunér Solen 50 (1893).
(1, 1 h) -FULL. full av (magasinerat) solsken (l. solvärme o. d.); äv. bildl. Bremer GVerld. 1: 173 (1860; om luften). Ekelund Hemkomst 42 (c. 1925; bildl.). Jordgubbslandet låg där nära med lysande röda bär och man valde de allra största och solfullaste. Born 9Sysk. 78 (1931).
(1 h) -FYLLD, p. adj. fylld av (magasinerat) solsken, solskensfylld, solfull; äv. bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). (Må) fröjd blomma fram ur solfyldt frö! Östergren Dikt. 1 (1871). Hennes vackra, nyss solfylda ögon / i darrande tårar stå. Reuter NSång. 100 (1888); jfr sol, sbst.1 1 l γ. (Italien är) ett solfylldt land. 2NF 12: 1026 (1909). En solfylld morgon. Helsingius Ungd. 19 (1917). Werin Ekelund 2: 355 (1961; bildl.).
-FÅGEL. [jfr t. sonnenvogel, eng. sun-bird]
1) mytol. fågel som (på något sätt) står i samband med solen (gm att symbolisera solen l. tänkas ss. son av solen l. stå i samband med solkult o. d.; jfr sol, sbst.1 1 f); särsk. om den mytiska fågeln Fenix. 2NF 19: 156 (1913; i indisk mytologi). Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 178 (1929; om Fenix).
2) (numera föga br.) om den till underfamiljen Timaliinae av tättingarnas ordning hörande fågeln Leiothrix lutea Scopoli, som har guldgult o. orangerött bröst, kinesisk näktergal; äv. i pl., om fåglar tillhörande släktet Leiothrix Sw. 1Brehm 2: 184 (1875; i pl., om släktet). SvD(A) 1960, nr 319, s. 11.
3) zool. om fågel tillhörande tättingfamiljen Nectariniidae (vilken kännetecknas av hannarnas bjärt metallblänkande fjäderskrud); i pl. äv. om familjen. Lundkvist Spegel 77 (1953). DjurVärld 10: 393 (1963; i pl., om familjen).
(1 h) -FÅNG. om ngt varmed solsken (kan) uppfångas; förr äv.: möjlighet l. förmåga att uppfånga solsken; jfr fång 10, 14. BL 19: 219 (1851). LD 1958, nr 156, s. 8.
(1 h) -FÅNGANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som uppfångar l. uppsamlar solsken. SvNat. 1934, s. 38.
(1 h) -FÅNGARE. om ngt varmed solljus uppfångas, solfång; särsk. om anordning för tillvaratagande av solljusets energi (t. ex. för uppvärmning av vatten l. produktion av elektrisk ström); jfr fångare 4. Utskjutande burspråk, ”solfångare”. SvD(A) 1938, nr 155, s. 10. Japansk solfångare ger el till småhus. SvD 1975, nr 183, s. 8.
(1, 1 h) -FÄLT. soligt fält (se d. o. 1); äv.: solbelyst fält (se d. o. 6); äv. bildl. Fogelqvist Minn. 203 (1930; bildl.). Från fönstret föll ett solfält över gaveln på min bänk. Nilsson HistFärs 150 (1940).
(1, 1 h) -FÄRG. färg som liknar solens l. solskenets l. som solskenet förlänar ngt. Husen (i Brügge) lysa med sydländska solfärger. Levertin Diktare 66 (1895, 1898). Sirén DaVinci 433 (1911; om färg som solskenet förlänar).
(1, 1 h) -FÄRGAD, p. adj. som har solfärg. Bellman (BellmS) 12: 22 (1794; om klädesplagg).
(1 h) -FÖNSTER. fönster som har (mycket) solsken (vetter mot söder). Sandgren Förklar. 14 (1960).
(1 h) -FÖNSTERGARDIN. (sol- 17371771. sole- c. 1731) (†) solgardin. HusgKamRSthm 1730—32, s. 793. Därs. 1771, s. 126.
(1, 1 h) -FÖRBRÄND, p. adj. förbränd (se förbränna I 3 b) av solhetta(n). Ling As. 431 (1833; om dal).
(1 h) -FÖRGYLLA. (i vitter stil) förgylla (ngt) med solsken (se förgylla 2); företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förgylld av solskenet. Augustimiddag solförgyllde / de mörkgrönt blanka löfven där (dvs. i trädgårdstäppan). Vetterlund StDikt. 151 (1901). I frostigt lyhörda morgnar ekade .. (tjädertuppens) spel långt mellan solförgyllda furor. TurÅ 1965, s. 230.
(1 h) -FÖRHÅLLANDE. om den karaktär (i fråga om intensitet o. d.) som solskenet har (på viss plats); jfr förhållande 3. Gårdlund IndSamh. 205 (i handl. fr. 1913).
-FÖRMÖRKELSE. [jfr t. sonnenfinsternis] om förmörkelse åstadkommen gm att månen (delvis) skymmer solen för en del av jordytan; äv. bildl. Total, partiell solförmörkelse. VetAH 1764, s. 162. Under en viss, för hela familjen gemensam, andlig solförmörkelse framgick hösten med stora steg. Carlén Skjutsg. 344 (1841). jfr: Wid samma tid (som drottning Margareta dog) timade en stor Solens-förmörkelse. Celsius G1 2: 299 (1753).
Ssgr: solförmörkelse-dag. Hygiea 1913, s. 279.
-expedition. vetenskaplig expedition företagen till trakt där solförmörkelse äger rum o. lämpligen klan studeras. 2NF 17: 1287 (1912).
(1 h) -GARDIN. gardin använd l. avsedd ss. solskydd; jfr markis, sbst.2 2, o. -fönstergardin. HusgKamRSthm 1745—47, s. 1167.
(1 h) -GARVAD, p. adj. om hy o. d.: garvad (se garva, v.1 I 2 c) gm solskenets inverkan; jfr -barkad 2. Johansson RödaHuv. 1: 44 (1917).
-GAS. från solen emanerande gas (t. ex. i solvinden). Arrhenius Värld. 68 (1906).
(1, 1 h) -GASS. jfr gass, sbst.2 1, o. -hetta, -sken 1; äv. övergående till att beteckna den tid på dagen då starkt solsken råder. Midt i hetaste solgasset .. sitter Gabriel. Jolin Ber. 5: 251 (1881). Vi kommo .. (till klostret) i solgasset och lade oss i skuggan av de höga pelarraderna, som omgiva klostergården. Lagergren Minn. 7: 136 (1928).
(1, 1 h) -GASSAD, p. adj. utsatt för gassande (se gassa 1 b) solsken. Wilhelm Tall. 142 (1919). Den solgassade slätten. Hörner ResLop 241 (1936).
(1, 1 h) -GASSANDE, p. adj. som gassar sig i solsken(et); äv. om dag o. d.: kännetecknad av solgass. Klippans solgassande sydvägg. Hemberg ObanStig. 156 (1896). En solgassande het dag. Hammarström BarnVuxn. 1: 64 (1918).
(1, 1 h) -GASSIG. utsatt för l. kännetecknad av solgass. OoB 1893, s. 396 (om väg). Blomberg Landsv. 24 (1927; om dag).
(1 h) -GATA. (i sht i vitter stil) gata (se d. o. 3 g) av solljus (i sht på vattenyta); äv. bildl. Strindberg SvÖ 1: 157 (1882; på vattenyta). Hellström Malmros 219 (1931; bildl.). Två breda solgator löpte från fönstren över mattan. Gustaf-Janson Gubb. 96 (1934).
(1, 1 h) -GENOMLYST~002, p. adj. jfr -belyst. Rosenius Naturst. 25 (1897; om blad på träd).
-GESTALT.
1) till 1: gestalt (se d. o. 2) av en sol. Atterbom Siare 1: 153 (1841).
2) till 1 h, l, i fråga om person: gestalt (se d. o. 2 a, 3 a) kännetecknad av ljus, ljusgestalt l. dyl. Söderholm Port. 15 (1937).
(1, 1 h) -GEVÄR. (†) om solfjäder; jfr gevär 1. Dalin Vitt. 6: 218 (1760).
(1, 1 h) -GISLA, r. l. f.; pl. -or (Hiärne). [fsv. solgisla; jfr fd. sol(æ)gisel, gloria; senare leden är biform till fsv. -gisl (i ssgn solgisl, solstråle), motsv. fvn. gísl, stav, stråle, o. i avljudsförh. till fvn. geisl(i), stav, stråle, möjl. samhörigt med gissel] (†) solstråle; äv. om gloria (se gloria, sbst.1 2). JönkTb. 111 (1525; om gloria). Hiärne 2Anl. 380 (1706). Anm. Formen solgislan i nedanstående källor återger fsv. solgislan (sg. best. av solgisla, solstråle; se ovan), vilket tycks ha uppfattats ss. sg. obest. Hufvudbaneret, hvaruti Jungfru Maria med barnet på armen syntes i solgisslan eller sken. 1VittAH 1: 136 (1755). Jungfru Maria med Barnet i solgislan eller strålande sken. Lagerbring 1Hist. 4: 467 (1783). jfr Spak Fan. 4 (1890).
-GITARR. [efter fr. guitare-soleil] (förr) gitarr som på locket hade ett Apollo-huvud omgivet av solstrålar o. kring ljudhålet ett strålknippe. SvTMusF 1925, s. 160. MusicaCollFrykl. 9 (1929).
-GLAD. (i sht i vitter stil)
1) till 1, om person l. ansikte o. d.: strålande glad; solig; äv. dels ss. adv., dels om ngt sakligt: som kännetecknas av strålande glädje; jfr sol, sbst.1 1 l, o. -skens-glad 2. Får .. (skalden Lidner) blott några slantar, ser han lifvet solgladt. 2Saml. 30: 164 (1909). Långt bättre och ädlare (än att beljuga och nedsätta) vore att med jubel och solgladt erkännande lyfta våra bästa män och kvinnor upp i gullstol och (osv.). LfF 1917, s. 181. Sjöberg Kris. 13 (1926; om person). Solglada, vänligt leende ansikten. Östergren (1943).
2) till 1 h: som gm sitt (myckna) solsken l., i utvidgad anv., sitt ljus gör sinnet glatt; solig; i sht om ort l. rum o. dyl. l. om morgon o. d.; äv. dels om fönster: som gör sinnet glatt gm att släppa igenom mycket solsken, dels bildl.; jfr -skens-glad 1. Det solglada Söder. Ling Tirf. 1: 24 (1836). Callerholm Stowe 45 (1852; om fönster). Din blick är ett solgladt glitter. Knape Akv. 50 (1907). Den solglada och friska oktobermorgonen. Hedin Pol 1: 60 (1911). Ett solglatt, väl luftat och välbevakat häkte. Högberg JesuBr. 1: 56 (1915). Fullända känslan av solglad trivsamhet genom Durotapeter. Form 1949, Ann. s. 69. —
-GLADNING l. -GLÄDNING. (sol- 1713 osv. sola- 18281941. sole- c. 17101732. -gladdning c. 1710. -gladning 17131732. -glan(n)ing 18281943. -glädning 1844. -glänning 18431941) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solnedgång. Kolmodin QvSp. 1: 149 (c. 1710, 1732). Det har kylnat i luften efter solaglänningen. Moberg Rid 31 (1941).
(1, 1 h) -GLANS. av solen l. solskenet åstadkommen l. spridd glans (se d. o. 1, 2); ofta bildl. (jfr glans 3 o. sol, sbst.1 1 l); jfr -skens-glans. Schultze Ordb. 1537 (c. 1755). Eurén Kotzebue Cora 3 (1794: ärans Solglants). Redan tidigt samlade sig .. alla, som måste eller ville värma sig af majestätets solglans. PoetK 1819, 2: 75. Alla föremål återglänste af den mest skimrande solglans. MinnSvNH 5: 286 (1854). Den bländande amerikanska dagern, som tröttar ögat mer än Italiens och Spaniens solglans. Lagergren Minn. 8: 63 (1929).
Ssg: solglans-blomma. bot. om var o. en av prydnadsväxterna Lampranthus conspicuus (Haw.) N.E.Br. o. spectabilis (Haw.) N.E.Br. (som har glänsande röda blommor). Laurent-Täckholm o. Stenlid HemBlom. 109 (1944). Hylander PrydnV 100 (1948).
-GLAS. [jfr t. sonnenglas (i bet. 1), eng. sun-glass (i bet. 1, 3)]
1) till 1: bländglas (se d. o. 2). Rosenfeldt Nav. 37 (1693). IllSvOrdb. (1955).
2) [efter motsv. anv. i nylat. av lat. solarium, solur (se solarium 1)] (†) till 1: timglas med vatten, vattenur. Cellarius 184 (1699, 1729).
3) (i sht förr) brännglas; ofta i jämförelser; äv. bildl.; jfr förstorings-glas. BoupptSthm 1676, s. 286 b. Den skönaste gestalt, / som i hvart enskilt drag förenar allt; / der alla skönhetsstrålar, sammanflutne, / ge eld, liksom i kärleks solglas brutne. Arnell Moore LR 1: 25 (1829). Lidman Blodsarv 48 (1937).
(1 h) -GLASÖGON~020. skyddsglasögon med färgade glas till skydd mot (direkt l. reflekterat) solljus. Melander UnderlL 343 (1912).
(1 h) -GLIMMANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som glimmar i solskenet. Samzelius Torneå 26 (1896; om träsk).
(1 h) -GLIMMER. [fsv. solglimber] om glimrande solsken. Ericson Fågelkås. 2: 150 (1907).
(1, 1 h) -GLIMT. glimt av (solen l.) solsken(et); ofta dels i jämförelse, dels mer l. mindre bildl. (särsk. motsv. glimt b). Ibland upplyste ett svagt leende .. Fru Astrids bleka ansigte, men det liknade en solglimt på en mörk November-himmel. Bremer Strid 45 (1840). Malmström Hist. 5: 91 (1877; i bild). Hon är en solglimt hela långa dagen. Bloom HvitSvan. 225 (1916). Siwertz Tråd. 70 (1957).
(1 h) -GLINDER. [fsv. solglinder] (i sht i vitter stil) glittrande solsken. Sundblad LandStrand 198 (1891).
(1 h) -GLITTER. (i sht i vitter stil) av solsken(et) åstadkommet glitter (i sht på vattenyta), solskensglitter. Solglittret på Saltsjöns eller Mälarens böljor. Rydberg Brev 1: 210 (1871). Gröna, välklippta gräsmattor översållade av solglitter. Hedberg Räkn. 19 (1932).
(1 h) -GLITTRA. [jfr -glittrande] (i sht i vitter stil) glittra i l. av solsken(et). SD(L) 1905, nr 137, s. 2 (om havet).
(1 h) -GLITTRANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om (vattenyta på) sjö o. dyl. l. om landskap l. luft o. d.: som glittrar i l. av solsken(et); äv. dels om dag o. d.: kännetecknad av solglitter, dels bildl. Den solglittrande blåa vinterluften. Lundegård Prins. 143 (1889). TurÅ 1899, s. 275 (om söndagsförmiddag). LfF 1906, s. 64 (bildl., om lynne). Nu ligger det solglittrande sommarlandskapet utbrett framför oss. TurÅ 1949, s. 185. Lo-Johansson Förf. 13 (1957; om insjö).
(1 h) -GLITTRING. (i sht i vitter stil) jfr -glitter. Martinson Utsikt 72 (1963).
-GLORIA. gloria (se gloria, sbst.1 2) i form av en sol (l. lysande skiva). Bakom .. (jungfru Marias) hufvud (på en bild) finnes en stor solgloria på blå botten. KyrkohÅ 1907, s. 47.
(1, 1 h) -GLÄDJE. (i vitter stil) glädje över solskenet (l. solen). Högberg Frib. 284 (1910).
-GLÄDNING, -GLÄNNING, se -gladning.
(1 h) -GLÄNSANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -glittrande. Ingelman 16 (1836, 1843; om äng). NF 18: 524 (1894; om dagar).
(1 h) -GLÄNST, p. adj. (i vitter stil) solbeglänst, solbelyst. Arnell Moore LR 2: 42 (1830; om sky).
(1, 1 h) -GLÄNT. (numera föga br.) solglimt; jfr glänt, sbst.1 1. Arnell Scott Sjöfr. 56 (1829). Dens. Moore LR 2: 49 (1830).
(1, 1 h) -GLÄNTA. solbelyst glänta. Martinson Kvinn. 189 (1933).
(1 h) -GLÖD. (i sht i vitter stil) av solsken(et) orsakad glöd (se d. o. 2 b), glödande solsken l. solhetta; äv.: av solskenet orsakad glödande hetta; jfr -skens-glöd. Tranér Anakr. 153 (1827, 1833). Du tycker dig stå på en kal klippa, hvars solglöd bränner dina fötter. Wikner Pred. 413 (1879).
(1 h) -GLÖDANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) glödande (se glöda I 2) i l. av l. likt solsken(et). Angered-Strandberg NVärld. 248 (1898; om gräs). Måla i solglödande färger. Östergren (1943).
(1 h) -GLÖDGAD, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) av solsken(et) upphettad; jfr glödga I 2. Ling As. 606 (1833; om midsommarkväll). Ullman FlickÄra 69 (1909; om luft i stuga).
(1 h) -GNIST ~gnis2t, n. [senare leden sannol. till gnista, sbst.] (i vitter stil) = -gnister. Malm Ank. 22 (1941).
(1 h) -GNISTA. (i vitter stil) om gnistrande reflex av solsken; jfr gnista, sbst. 1 c, o. -gnister. Lundquist Aftonl. 79 (1891).
(1 h) -GNISTER. (i vitter stil) koll., om gnistrande reflexer av solsken; jfr -gnist, -gnista. Bergman Skyar 283 (1936).
(1 h) -GNISTRANDE, p. adj. som gnistrar i solskenet; äv.: kännetecknad av gnistrande solsken. Hemberg ObanStig. 161 (1896; om snödrivor). Siwertz Tråd. 238 (1957; om kryssning med segelbåt).
(1 h) -GNUTTA. (ngt vard.) gnutta solsken. SvD(A) 1931, nr 246, s. 8.
(1 h) -GRADERING. (förr) gradering (se gradera 4 a) med hjälp av solskenet. Dalin (1854).
(1 h) -GRAND. (sol- 1578 osv. sola- 16151850. sole- 16111772) [fsv. solgrand, solagrand] (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt)
1) stoftkorn l. dammkorn o. d. (som syns i luften i solsken), grand (se grand, sbst.1 1); förr äv. = grand, sbst.1 1 b. BOlavi 198 b (1578). Såsom .. ett Solagrand emoot hela Jordennes Kretz .. Så ringa är thetta förgängeligha emoot thet ewigha. Phrygius HimLif. 60 (1615). Zeno och Aristippus hafwa fuller statuerat, at werlden består af Atomis, af idel Sole-grann. Scherping Cober 2: 419 (1737). Wirsén Vis. 112 (1899).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, om ngn l. ngt som är mycket liten (litet) l. obetydlig(t).
a) om mycket liten l. obetydlig person (särsk. sedd i förhållande till Gud l. universum o. d.) l. om mycket litet djur, kryp o. d. Dalin Vitt. 3: 7 (1733). Dens. Arg. 2: 175 (1734, 1754; om människa sedd ur jättars synpunkt). Hvad hvimmel i gräset af humlor som suga, / Af vingade solgrand i skiftande prakt! CFDahlgren 1: 53 (1831). Du lilla solgrand i den stora skapelsen, du inskränkta och swaga menniska. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 105 (1865). Ett solgrand, försvunnet i nästa nu / är mänskan. Östergren (1943). särsk. [efter det nylat. släktnamnet] (†) om gisseldjur tillhörande släktet Monas Müll. VetAH 1792, s. 111.
b) om ngt sakligt; särsk. liktydigt med: (strunt)detalj; struntsak, obetydlighet, bagatell. Spegel GW 168 (1685). I höga Scholorne, där må de (dvs. männen) tas och twista, / Snart, om det toma, snart, om alle sole-grand. Brenner Dikt. 2: 115 (1717). Der Kräken (dvs. infusorierna) träffa något solgrand tjenligt til föda, ser man dem angripa det. VetAH 1792, s. 95. (C. A. Ehrensvärds) filosofiska undersökningar hade lärt honom, att hvarje organism var sjuk, hos hvilken endast ett solgrand var i olag. Ljunggren i 2SAH 29: 84 (1856). särsk. övergående i ren måtts- l. kvantitetsbeteckning (l. tidsbeteckning), om ytterst liten kvantitet av ngt: grand (se grand, sbst.1 2), smula, uns, dugg o. d. (särsk. i förb. med negation l. i negerat satssammanhang), i sådana uttr, som inte ett solgrand, inte ett dugg, inte alls, ett litet solgrand, lite grann; en liten stund; förr äv. i uttr. ej minsta solgrand bliva, inte ha den minsta betydelse, inte vara ngt att räkna med l. bry sig om alls. VDAkt. 1665, nr 330 (: icke .. thet ringaste soola grand). Runius (SVS) 2: 255 (c. 1710: minsta). Jag gör aldrig min man så mycket som et solgrand til viljes. Envallsson Klensm. 6 (1797). Stadna ett litet solgrand här! Knorring Qvinn. 1: 7 (1836). Åskan, som jag allt är ett litet solgrand rädd för. Carlén Ensl. 1: 112 (1846). Fall ett solgrand! Det forsar grönt på båda sidor (av snipan). VFl. 1918, s. 60. Ej ett solgrand. Cannelin (1939). särsk. (†) i uttr. till solgrand och pricka, helt o. fullt, helt o. hållet, till punkt o. pricka; jfr prick, sbst.1 I 8 a ζ, b. Lucidor (SVS) 397 (1674).
Ssgr: solgrands-akt. (†) till -grand 2, bildl.: handling av fullständig obetydlighet. Thorild (SVS) 1: 248 (1805).
-mikroskop. (†) till -grand 1, bildl., om person som tror sig kunna genomskåda allt (äv. det allra minsta). Kling Spect. Tt 3 b (1735).
-GRANN.
1) (†) till 1; ss. adv.: solklart, klart o. tydligt; jfr grann II 1 b. VDAkt. 1766, nr 102.
2) till 1 h, om dag l. väder o. d.: solig o. vacker; äv. bildl., om skratt: ljus o. vacker o. d.; jfr grann IV 2 (c). Bremer NVerld. 1: 130 (1853; om väder). Forsslund Djur 150 (1900; om julidag). Ett solgrannt skratt kittlade hans öron. Lieberath Knekt. 115 (1914).
-GRANNSKAP. (†) perihelium. LfF 1872, s. 382 (i fråga om komet). Björling Meteor. 43 (1874; i fråga om komet).
(1, 1 h) -GRYNING. (†) i uttr. i solgryningen, i gryningen l. soluppgången. Tegel E14 230 (1612).
(1) -GRÄS. (sol- 1638 osv. sole- 16111731)
1) (†) solros; möjl. äv. om solvända (se d. o. 2 c). Solegräset medh sitt blomster (liknas) wedh Solen. Forsius Phys. 208 (1611). Rudbeck HortBot. 52 (1685).
2) [växtens blommor är öppna på förmiddagen] (†) växten Cichorium intybus Lin., vägvårda, cikoria. Linc. D 6 a (1640).
3) [växten har stora, gula blommor] (†) växten Linaria vulgaris Mill., gulsporre. Rudbeck HortBot. 66 (1685). Lyttkens Ogräs 43 (1885).
4) [växtens blad vänder sig efter solen] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rödklöver. Kröningssvärd FlDal. 60 (1843; från Särna). Wiström VäxtnDal. 5 (1907; från Särna).
(1 f) -GRÖT. [efter lap. peivenjuptse] rel.-hist. om gröt som åts av forntidens samer vid ett soloffer på midsommarafton. Düben Lappl. 218 (1873).
(1 f) -GUD. [fsv. solgudh; jfr t. sonnengott, eng. sun-god] rel.-hist. (manlig) gud tänkt ss. rådande över solen; äv. om solen dyrkad ss. gud; jfr -gudinna, -gudom, -gudomlighet o. solar-gud. PoetK 1813, 1: 78. Söderblom ÖversRelH 24 (1912; om den fornegyptiske guden Ra). Den hedniska solreligionens fest för den obesegrade solguden, som i vintersolståndet föddes på nytt .. blev vår julfest. Nilsson FestdVard. 163 (1925). Apollon, solguden, kör varje dag solspannet över himlafästet. HantvB I. 1: 442 (1934). särsk. (tillf.) i utvidgad anv., om person som ngn ser upp till. Thorén Herre 66 (1942).
(1 f) -GUDINNA. rel.-hist. jfr -gud. Söderblom ÖversRelH 139 (1912).
(1 f) -GUDOM~02 l. ~20. rel.-hist. jfr -gud. Fornv. 1938, s. 184.
(1 f) -GUDOMLIGHET~0102 l. ~0200. rel.-hist. jfr -gud. Rydberg Myt. 2: 186 (1889).
(1, 1 h) -GUL. (lysande) gul som solskivan; äv.: gul(färgad) av solskenet. Kræmer Orient. 201 (1866). I kvällens halfljus .. låg Österås stad täckt af blom och grönska, ur hvilka .. kyrktornen .. stucko upp i den solgula luften. Levertin Magistr. 31 (1900). Flintporslin med solgul glasyr. Form 1956, s. 135. särsk. i n. sg. substantiverat, om solgul färgnyans; äv. om färgämne som ger guldgul färg. Kjellin (1927; om färgämne). ST 1936, nr 291, Söndagsbil. s. 9.
(1, 1 h) -GULD l. (o. i bet. 5 enbart) -GULL. (sol- 1846 osv. sole- 1891)
1) (i vitter stil) guld (som glänser som solen l. solskenet); äv. om bladguld i form av solstrålar. Topelius Vint. I. 2: 398 (1860, 1880). Heidenstam Folkung. 2: 301 (1907; om bladguld).
2) (i sht i vitter stil) om (reflex l. reflexer av) det guldfärgade solskenet; jfr guld 1 b slutet. Fahlcrantz 1: 173 (1846, 1863). Djupblå fjärd med solguld på / liknar Sverges flagga. SöndN 1877, nr 22, s. 3.
3) (i vitter stil) om solgul färgnyans, solgult (se -gul slutet). PT 1896, nr 59, s. 3.
4) [växten har guldgula blommor] (föga br.) växten Helichrysum arenarium (Lin.) Moench, hedblomster. Lyttkens Växtn. 48 (cit. fr. 1901).
5) [jfr 1, 2] (mera tillf.) ss. smeksam benämning på person: gull (se guld 4). Collinder Kalev. 177 (1948).
(1 h) -GYLLENE. (i vitter stil) gyllene (se gyllene, adj. 1 b) på grund av (l. liksom) solsken(et). Lidman Käll. 120 (1906; om dager).
-GÅNG. (sol- 1611 osv. sole- 16881711)
1) [fsv. solganger] om solens gång på himmelen; ss. förled i ssgr.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om soluppgång l. solnedgång; ofta övergående till att beteckna tiden för soluppgång l. solnedgång (i sht i uttr. i, äv. vid, förr äv. på solgången); äv. om solgångsvind; förr äv. om den plats där solen synes gå ner; jfr sola-gångning. Forsius Phys. 174 (1611). Fienden .. (kom) om mårgonen bittiga uthj sohlegången .. anmarcherandes. KKD 3: 198 (1711). Eneman Resa 1: 136 (1712: ). Weste FörslSAOB (c. 1817; äv. om plats). Min lycka står ock med detta årsskifte i solgången. Törneros (SVS) 4: 69 (1825); jfr sol, sbst.1 1 l β. CFDahlgren 5: 101 (1833: vid; om soluppgång). Kornknarren låter i höet och solgången blåser från sjön. Strindberg Svanehvit 143 (1902). Solen blef varm, myggen började sjunga i solgångarne, som allt mera fördröjdes. Hülphers HerrHäst. 135 (1907). Östergren (1943).
Ssgr: solgångs-blomma. [växtens blommor vänder sig efter solens gång] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till -gång 1: maskros. Västerb. 1926, s. 255. Väring Vint. 141 (1927).
-bris. till -gång 1; jfr -gångs-vind. Taube Svärmerier 35 (1946).
-klar. (numera föga br.) till -gång 2: klar ss. i soluppgången. CVAStrandberg 5: 216 (1862; i bild, om ljusring).
-ljus. (i vitter stil) till -gång 2: ljus spritt av solen i soluppgången l. solnedgången. Larsson i By ByBonde 42 (1907).
-låga. (i vitter stil) till -gång 2, bildl.; jfr -gångs-ljus. Nycander Storm 9 (1907).
-skott. (förr) till -gång 2: skott avlossat för att tillkännage tiden för solnedgången. Zilliacus Indiankr. 144 (1898).
-varp. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till -gång 2: notdragning utförd vid solens upp- l. nedgång. VetAH 1748, s. 122.
-vind. (i fackspr.) till -gång 1: vind som till sin riktning följer solens gång. Hedberg PersVidundr. 78 (1917).
-vittjande. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till -gång 2; särsk.: vittjande (av fiskeredskap) vid solens nedgång. VetAH 1751, s. 115.
-väder. (i fackspr.) till -gång 1: väder kännetecknat av solgångsvind; äv. om solgångsvind. VetAH 1745, s. 110. Rydholm 137 (1967; om vind).
-GÅRD.
1) [jfr t. sonnenhof] meteor. till 1: halofenomen kring solen bestående av en gård (se gård, sbst.1 2 d), solring (se d. o. 1); äv. (föga br.) om bisol. Nordforss (1805). Hildebrandsson Buchan 230 (1874). Cannelin (1939; om bisol).
2) till 1 h: gård (se gård, sbst.1 5, 6) använd l. avsedd för solbad. Hygiea 1915, s. 760. UNT 1938, nr 115, s. 10.
(1 h) -GÄDDA.
1) (†) soltorkad gädda. HovförtärSthm 1557 A, s. 11. Därs. s. 17 (i sammanfattning, under torr fisk).
2) (i sht i vissa trakter) gädda som står stilla i vattenytan i (starkt) solsken (o. fångas med snara); jfr -skens-gädda. Karlfeldt FridVis. 47 (1898). TurÅ 1951, s. 271.
3) (i sht i vissa trakter) bildl., i uttr. få sig en solgädda l. ta solgäddor o. d., sola (sig), ta (sig) ett solbad o. d. Barthel Steinbeck Kalas. 7 (1945: få sig). Trapporna mot Storkyrkan (i Helsingfors), där universitetsungdomen tog vårens första solgäddor. Vi 1956, nr 14, s. 7.
-HATT. [jfr t. sonnenhut]
1) (†) till 1: snäcka tillhörande släktet Patella Lin. (som kännetecknas av vit färg med från centrum radiellt utgående röda strimmor), skålsnäcka. Linné FörelDjurr. 333 (1752).
2) till 1 h: vidbrättad hatt (i sht halmhatt) till skydd mot (stark) solstrålning; i sht om sådan hatt för damer. Lind (1738). Hon tar på sin nya stranddräkt av blommig piké och den stora, klädsamma solhatten. Bruncrona Par. 45 (1939). Solhattar i halm. Form 1946, s. 96.
(1, 1 h) -HAV. (i vitter stil) solbelyst hav; äv. bildl., särsk. dels om luften tänkt ss. ett sådant hav, dels: ”hav” av solsken, mycket stor mängd solsken. De unga diktörnarnas flygt mot oändlighetens glänsande solhaf. Järta 2: 621 (1820). Dagen var klar, fast några bäddar af strömoln .. seglade fram öfver solhafvet. Almqvist GMim. 2: 129 (1842). Arnér Finnas 30 (1961; om havav solsken).
-HERS. [jfr t. sonnenhirse; efter nylat. milium solis, (eg.: solhirs) stenfrö; växtens frö är glänsande kritvitt o. av hirsens storlek] (†) växten Lithospermum officinale Lin., stenfrö; jfr -korn. 2LinkBiblH 4: 76 (c. 1550).
(1 h) -HET. om tidsperiod (dag o. d.) l. om plats: het av (starkt) solsken; äv.: karakteriserad av solhetta. Linnerhielm 1Br. 203 (1797; om sommardagar). Den dammiga och solheta ostiensiska landsvägen (vid Rom). Rydberg Sägn. 69 (1874). Insekternas surr förhöjde middagens solheta svårmod. Fridegård LHård 83 (1935).
(1, 1 h) -HETTA. [fsv. solhiti] av solen l. solskenet alstrad hetta. Siuk aff stoor Soolheta. Linc. Aaaa 2 a (1640). Jag förde i handen en parasoll .. emot den starcka solhettan. DeFoë RobCr. 76 (1752). TurÅ 1954, s. 264.
(1, 1 h) -HETTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) upphettad av solen l. solskenet. Östergren (1943; om sluttningar, druvor).
(1 h) -HILKA. (förr, i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -hatt 2. Lenæus Delsbo 214 (1736, 1764). Schultze Ordb. 1908 (c. 1755).
-HIMMEL.
1) till 1 h: av solsken kännetecknad himmel (sky), solig himmel. Vetterlund Skissbl. 295 (1914).
2) (i skildring av ä. klassiska o. orientaliska föreställningar) till 1 k γ, om himmelssfär (se d. o. 1) på vilken en stjärna tänktes fäst. Aurén Tidr. 14 (1800).
(1 (f)) -HJORT. [jfr t. sonnenhirsche] rel.-hist. hjort symboliserande solen l. solens kraft o. d. Frey 1845, s. 494.
(1 (f)) -HJUL. [jfr t. sonnenrad, eng. sun-wheel] i sht rel.-hist. o. arkeol. tecken (l. föremål) i form av en ring med ett likarmat kors inuti, ofta (uppfattat ss.) symboliserande solen l. solguden, hjulkors; äv. om solen (uppfattad ss. ett rullande hjul); jfr -ring 2. Solhjulets evigt omhvälfvande ring. Ling As. 103 (1833). Framtill på fimmelstången hängde en bild av solhjulet, korsat av sina fyra ekrar. Heidenstam Svensk. 1: 19 (1908). 2NF 11: 812 (1909; om föremål från bronsåldern). Sten med inristad båt och solhjul från en gravhög vid Tjärby, Grimeton socken. HallHist. 1: 111 (1954).
(1 h) -HJÄLM. i tropiska länder ss. skydd mot intensivt solsken använd (korkisolerad) hjälm, tropikhjälm; jfr -kask. WoJ (1891). DagbrKongo 362 (1911).
-HJÄRTA. (i vitter stil) bildl.: hjärta fyllt av inre ljus l. värme o. d.; jfr sol, sbst.1 1 l. Runeberg ESkr. 1: 249 (1839).
(1, 1 h) -HUMÖR. av solen (solskenet) beroende (växlande) humör; äv.: solskenshumör. OoB 1903, s. 314. Hansson NVis. 40 (1907).
-HUS.
1) (†) till 1, om vart o. ett av djurkretsens (zodiakens) tolv tecken; jfr hus 11 a. Tegnér (WB) 5: 22 (1825). Holmberg Nordb. 350 (1854).
2) till 1 h: solenergihus. Form 1947, s. 148.
(1 h) -HYAD, p. adj. (i vitter stil) solbränd (se d. o. 2). Heidenstam Dag. 67 (1909; om yngling).
(1, 1 h) -HYLLA. [sv. dial. solhylla] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. göra l. lägga solhylla o. d., skugga för ögonen (se skugga, v. I 3 a); jfr -båge 3. Smedens gumma .. stod där uppe på backkrönet och gjorde solhylla med bägge händer över ögonen. Thorsén UpplTorp. 96 (1949). Olofsson Möte 112 (1966: lägga solhylle).
(1 h) -HYLLT, p. adj. (i vitter stil) jfr -hyllt 2 o. -bränd 2, -hyad. Ossiannilsson Hem. 56 (1915; om dryad).
(1 (f)) -HYMN. (i sht i fackspr. o. vitter stil) hymn tillägnad solen. Böttiger 4: 111 (1847, 1869; om dikt av Tegnér).
-HÄGER. [efter t. sonnenreiher] (†) solrall. 1Brehm 2: 477 (1875). (Stuxberg o.) Floderus 3: 142 (1903).
(1 h) -HÄLL. [sv. dial. (Gotl.) solhäll] (i vissa trakter) naturlig, i bergytan liggande häll med (gm vittring) avrundade kanter (använd ss. byggnadssten). Ekhoff StClem. 39 (1912).
(1 h) -HÄRDAD, p. adj. härdad (se härda 3 slutet) av solsken(et). Ett åldrigt Tempel .. / Kransadt af dunkla gothiska torn, solhärdade kopparns. Stagnelius (SVS) 3: 110 (c. 1817). Koch GudVV 1: 215 (1916; om ansikte).
(1 (f)) -HÄST. mytol. om var o. en av de hästar som tänktes dra solens vagn. Möller Jordbr. 95 (1881).
(1 h) -HÄTTA. jfr hätta, sbst. 1, o. -hatt 2. Serenius D 4 b (1734).
(1, 1 h) -HÖG. (i vitter stil) kännetecknad av att solen står högt på himlen; äv. om färgskala: kännetecknad av lysande färger (jfr hög, adj. 8). Levertin Diktare 126 (1898; om färgskala använd i målning). Det var en solhög sommardag. Dens. II. 2: 87 (1904).
-HÖJD. [jfr t. sonnenhöhe]
1) astr. o. sjöt. om solens höjd (se d. o. 2 slutet); äv. i uttr. ta solhöjden, ta solens höjd; äv. bildl. (jfr 2). VetAH 1763, s. 144. Den, som känner ett lands lyrik, tager aldrig miste på dess andliga solhöjd och stjärnkonstellationer. Frederiksen ModDaLitt. 93 (1931). Han hade alldeles nyss lärt sej att hantera en sextant och nödtorftigt ta solhöjden. Kjellgren Smar. 15 (1939). särsk. pregnant, om solens högsta höjd på himlen; i ssgn solhöjds-tid.
2) (i vitter stil) bildl. (jfr 1), med tanke på den höjd (se d. o. 3) där solen befinner sig: mycket hög höjd (se d. o. 12). De sublimaste tankars solhöjd. Fahlcrantz 2: 41 (1825, 1864).
Ssg (till -höjd 1 slutet, arkaiserande): solhöjds-tid. middagstid. Sandgren Furst. 69 (1962).
(1 h) -HÖRN. soligt hörn (se d. o. 1 c). TurÅ 1917, s. 340.
(1 h) -HÖRNA. jfr hörna, sbst. 1, o. -hörn. Sandgren Furst. 198 (1962).
(1 h) -INFALL~02 l. ~20. (i fackspr.) jfr infall 1, infalla 1 c o. -instrålning. SvD(A) 1961, nr 82, s. 3.
(1 h) -INSTRÅLNING~020. (i fackspr.) solljusinstrålning. LAHT 1932, s. 207.
-INVÅNARE~0200. om tänkt (fiktiv) invånare på solen. Dunér Solen 33 (1893).
(1 (f)) -JUNGFRU. (i vitter stil o. rel.-hist.)
1) jungfru tänkt ss. personifikation av l. härskarinna över solen (jfr -gudinna). Stagnelius (SVS) 4: 43 (c. 1815).
2) jungfru med uppgift att tjäna solen (t. ex. vid ett soltempel) hos soldyrkande folk; äv. i utvidgad anv., om fågel som tänkes besjunga solen l. solskenet. PoetK 1822, 1: 27 (om lärka). Svensén Jord. 548 (1887; om förh. hos inkas).
(1 h) -KAKAO. [jfr t. sonnenkakao] (förr) kakao framställd efter att fröna torkats i solen. Berlin Farm. 1: 152 (1849).
Ssg (förr): solkakao-frö. Rosendahl Farm. 221 (1895).
-KALENDER. kronol. kalender som grundar sig på solens rörelse. Aurén Tidr. 55 (1800).
-KANT. om kant (se kant, sbst. 4, 9) på solskivan l. (i utvidgad anv.) om kant påminnande om sådan kant. VetAH 1806, s. 236. BL 19: 194 (1852; i utvidgad anv.). TurÅ 1955, s. 41.
(1 h) -KASK. (numera bl. tillf.) solhjälm. Kongo 1: 154 (1887).
(1, 1 h) -KAST. (i vitter stil) solglimt l. solblänk o. d.; jfr kast, sbst.4 III 3. Karlfeldt UngdD 99 (1894).
(1 h) -KATT. om lekande (se leka, v. 6 g) solreflex l. (gm ljusbrytning åstadkommen) solfläck; ofta om sådan solreflex som på skämt riktas mot ngn l. ngt (särsk. ngns ögon); äv. i jämförelser; jfr katt I 3. Göra solkatter. Sätta solkatt på ngn. Zedritz 3: 168 (c. 1855). Han höll upp ett glas i solen, så att väggar och tak fylldes av dansande, regnbågsfärgade solkatter. Oterdahl Skram 191 (1919). Hennes tunga .. fortsatte att löpa som en solkatt mellan detta och hundratals andra infall. Aronson Medalj. 41 (1935). Ett av fönstren .. sände en liten vänlig solkatt upp utefter väggarna. Krusenstjerna Fatt. 2: 27 (1936). Jersild CalvVärld. 61 (1965). särsk. mer l. mindre bildl. SDS 1904, nr 51, s. 3. Adjunkt Löv lyste upp ansiktena med sina solkattor till infall. Johansson RödaHuv. 2: 284 (1917). Solen sken in genom de färgade rutorna. Brokiga solkattor låg och spann ljus på golvet. Gustaf-Janson Oskuld. 154 (1968).
Ssgr: solkatts-, äv. solkatt-leende. (snabbt) leende påminnande om en solkatt. Siwertz Sel. 2: 5 (1920).
-liknande, p. adj. Lundkvist Spegel 181 (1953; om ljusreflexer).
-spegel. (i vitter stil) om solkatt. Rickson JerB 3: 163 (1928).
-KIKARE. (numera föga br.) helioskop; jfr -perspektiv. Wikforss 2: 619 (1804). Hammar (1936).
(1 h) -KISSA. (ngt vard.) solkatt. Hagelstam LevBild. 22 (1924).
(1, 1 h) -KLAR. (sol- 1679 osv. sole- 1672c. 1700, 1862 (sannol. danism)) [jfr d. soleklar, t. sonnenklar]
1) om dag (äv. om himmel l. väder o. d.): klar (se d. o. 3 b) o. solig. Linné Bref I. 2: 251 (1762; om dag). Från solklar himmel åskan ljungar. Börjesson C12 78 (1858). Vetterlund DagStund. 153 (1896; om himmel). TurÅ 1937, s. 116 (om väder).
2) klar (se d. o. 1, särsk. 1 a, b) som solen l. solskenet; äv. bildl. (jfr 3), särsk. motsv. klar 1 g β, 5. (Djävulen) weet mästerligen dölja sin skalck, och wisa sigh i en Soleklar glantz. Isogæus Segersk. 1074 (c. 1700). Nicander Hesp. 29 (1835; om månsken). Med solklart ansigte, och rodnande nästan som en femton års tärna, bad hon .. (ungdomsvännen) taga plats. Wacklin Minn. 1: 110 (1844). Vetterlund Sommar 14 (1886, 1911; om luftbubbla). Wiedersheim-Paul Dikt. 42 (1918; om dur).
3) [jfr 2] bildl. (jfr 2): alldeles l. fullständigt klar (se d. o. 10) l. uppenbar; ”klar som solen” (se klar 10 d) l. självklar; ofta dels predikativt, dels ss. adv. Ngns solklara rätt, plikt. En solklar sanning. Det synes Soleklart, ok mäst på thenna (begravnings-)dagh, / At Alt måst undergå All Wärdens Hufwud-Lagh (dvs. måste dö). Lucidor (SVS) 199 (1672). Det är Soolklart, sa den blinde kiäringen. Celsius Ordspr. 11: 77 (c. 1710). Man bewisar icke ting, som i stöd af sin natur, äro solklara. Ödmann AnvPred. 16 (1807). Kränkning af gudomliga och naturliga lagar, hvilka äro så solklara att ingen ovisshet om dem kan råda. Bolin Statsl. 1: 286 (1870). Hemberg ObanStig. 67 (1896; ss. adv.). Jag .. (har) börjat läsa en .. kursbok i filosofi. Men himmelska makter, vad den påminner starkt om geometrin: solklara saker krånglas till. Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 128 (1925). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om krav: som solklart är berättigat. Höglund Branting 1: 122 (1928).
Avledn. (till -klar 13): solklarhet, r. l. f. om egenskapen att vara solklar; särsk. till -klar 1, 3. Lind 1: 572 (1749). AB 1845, nr 53, s. 3.
(1) -KLARLIGEN, adv. [jfr -klar] (†) solklart (se -klar 3). VDAkt. 1699, nr 11.
-KLIMAT. (numera föga br.) om det klimat en ort har med hänsyn till solens höjd o. strålning; jfr solar-klimat, strålnings-klimat. Wallerius Tank. 25 (1776). Fennia XXXIX. 8: 18 (1917).
(1, 1 h) -KLOCKA. solur; i fråga om ä. förh. i Sv. särsk. om sådant ur bestående av en trekantig träplatta med en sifferskala, en kula i en tråd o. ett i skivans ena kant anbragt stift, medelst vilkets inställning mot solen kulan o. snöret angav tiden på skalan. Wistrand NordMAllmog. 64 (1909). Fatab. 1953, s. 166.
(1, 1 k γ) -KLOT. sol; företrädesvis till 1; i sht förr äv. om solens fasta massa med bortseende från de solen omgivande ljusfenomenen; jfr -kropp, -kärna. En tallös mängd af Solklot och Jordbollar. Leopold 3: 19 (1816). (Solfläckarnas) skenbara rörelser bero på en rullningsrörelse hos solklotet sjelft. Lindhagen Astr. 302 (1860). Branner PojkSib. 276 (1940).
(1, 1 h) -KLÄDD, p. adj. (i vitter stil) bildl.: solbelyst; jfr kläda I 4. Alfhem det höga, med solklädda dalar. Ling As. 313 (1833).
(1, 1 h) -KLÄNGD, p. adj. skogsv. om kottfrö: klängd (se klänga, v.2) gm solklängning. Cnattingius 35 (1874, 1894).
(1, 1 h) -KLÄNGNING. skogsv. klängning (se klänga, v.2) medelst solvärme. Cnattingius 35 (1874, 1894).
(1 h) -KLÄNNING. jfr -dräkt. Östergren Ant. 8/5 1936 (om rygglös klänning).
(1 h) -KNIPPE. (i sht i vitter stil) knippe (se knippa, sbst.1 3 a) av solstrålar; äv. bildl. Söderhjelm Brytn. 31 (1901). Trubbnäsan rynkades fryntligt och ögonen försvunno i ett solknippe av rynkor, som strålade utåt de stora flata öronen (, då mannen log). Krusenstjerna Fatt. 3: 65 (1937); jfr sol, sbst.1 1 l γ. —
(1 h) -KOKARE. (mera tillf.) teknisk anordning som medelst reflektorer koncentrerar solstrålar till en ångpanna för utvinning av energi. DN(B) 1946, nr 146, s. 6.
(1 h) -KOLLEKTOR. (i fackspr.) apparat för tillvaratagande av solstrålningens energi; jfr -fångare. NTeknik 1974, nr 13, s. 16. GbgP 1976, nr 32, s. 19.
(1 h) -KOLLER. [jfr t. sonnenkoller] (numera föga br.) koller (se koller, sbst.1 1) orsakad av (starkt) solsken; jfr -sting 1. SFS 1863, nr 32, s. 20.
-KOMPASS. [jfr t. sonnenkompass, eng. sun compass] sjöt. o. flygv. kompass som utvisar väderstrecken med hjälp av solen. Wikforss 2: 619 (1804). 3NF 11: 1051 (1929; för flygning).
-KONUNG.
1) om konung under vilkens regering hans land upplever en storhetstid; företrädesvis [jfr t. sonnenkönig; efter fr. le roi-soleil; Ludvig XIV hade en sol ss. symbol] i sg. best., om konung Ludvig XIV av Frankrike († 1715), under vilkens envälde Frankrike upplevde en lysande storhetstid; jfr sol, sbst.1 1 l. Ludvig XIV, solkonungen. Jensen Carlé Spel. 27 (1920). I Persien regerade (1586—1628) den safavidiske solkungen shah Abbas den Store. Fokker OrientMatt. 13 (1973).
2) (mera tillf.) i sg. best., om den egyptiske farao Amenhotep IV (Echaton, † 1352 f. Kr.) som försökte införa soldyrkan i Egypten; jfr sol, sbst.1 1 f. TSLärov. 1940, s. 70.
3) (i vitter stil) om (väsen tänkt ss. en) konung som tänkes härska över solen; särsk. om Gud. Topelius Dram. 219 (1860, 1881). AntT XII. 1: 29 (1891; om Gud).
-KORN. [fsv. solkorn; jfr t. sonnenkorn; växtens frön har en glänsande yta] (†) växten Lithospermum officinale Lin., stenfrö; jfr -hers. 2LinkBiblH 4: 76 (c. 1550).
-KORONA. [jfr t. sonnenkorona, eng. solar corona] astr. = korona a. Arrhenius Värld. 68 (1906).
(1 (f)) -KORS. i sht arkeol. o. rel.-hist. om korset i ett solhjul l. om solhjul. Andersson SvH 18 (1943; på hällristning).
Ssg: solkors-vård. gravvård med solkors (solhjul). TurÅ 1936, s. 182.
-KORT. (numera bl. tillf.) spelkort vars baksida har en solliknande dekor. Säfström Banquer. Z 3 b (1753).
(1, 1 h) -KRAFT. [jfr t. sonnenkraft, eng. sun-power] solenergi; i sht om den energi som solstrålningen innehåller l. ger. Nordenskjöld Oneir. 1: 27 (1783). Solkraft i Sverige kan klara halva värmebehovet i nya hus. NTeknik 1974, nr 10, s. 1.
Ssgr: solkrafts- l. solkraft-anläggning. jfr sol-kraft-verk. LD 1957, nr 291, s. 9.
-motor. motor driven medelst solenergi. Rydberg DSkön. 244 (1889).
(1, 1 h) -KRAFT-VERK. [jfr t. sonnenkraftwerk] kraftverk drivet medelst solkraft. SvD(B) 1955, nr 266, s. 5.
-KRAGE.
1) krage (se d. o. 2 a) i vilkens mönster (en sol l.) solar ingår. Fatab. 1930, s. 106.
2) bot. o. trädg. den klibbhåriga prydnadsväxten Chrysanthemum viscidohirtum (Schott) Thell.; jfr krage 3 g γ. Hylander PrydnV 39 (1948).
-KRANS.
1) meteor. (gm ljusbrytning uppkommen) krans (se d. o. 3) av en l. flera ljusringar som i moln l. dimma synes omge solen; förr äv. om solkorona. (T.) Sonnenkrone .. (sv.) solkrans. Möller 2: 933 (1785). Ödmann ÅmVetA 1797, s. 9. 2SvUppslB (1953).
2) (numera föga br.) gloria (se gloria, sbst.1 2, o. jfr sol, sbst.1 4 c). Nordforss (1805). Meurman (1847).
3) (i vitter stil, numera bl. tillf.) krans (se d. o. 4 a) av ljusutstrålande änglar l. dyl. Böttiger i 2SAH 50: 410 (1874).
-KRETS. (sol- c. 1755 osv. sola- 1644. sole- c. 1749) [jfr t. sonnenkreis]
1) (†) om solskivan. Phosph. 1811, s. 206; jfr Palmblad Aisch. 8 (1841).
2) (numera föga br.) solsystem. Lidner (SVS) 2: 465 (c. 1785). Lantingshausen Young 1: 110 (1787).
3) (numera bl. tillf.) om djurkretsen (zodiaken); i sht i sg. best. Bureus NordlL 27 (1644). Harlock (1944).
4) (†) ring kring solen. (Sv.) Sol-krets, (lat.) Circulus Solaris, halo, .. (ty.) Sonnenkreis. Schultze Ordb. 2432 (c. 1755).
5) (i vitter stil) bildl.; särsk. dels: krets (se krets, sbst.1 9 b) av personer som tillhör de högsta samhällsklasserna, dels om himmelen ss. de dödas hemvist. Nordenflycht QT 1748—50, s. 15 (om personer). Lidner (SVS) 2: 363 (1784; om himmelen).
-KRONA.
1) (†) till 1: solkorona; jfr krona, sbst. 4 h. Björkman (1889). WoH (1904).
2) [jfr t. sonnenkrone, nylat. corona solis] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: växten Helianthus annuus Lin., solros (se d. o. 1); jfr krona, sbst. 4 ö. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Moberg Nybygg. 78 (1956).
3) (i vitter stil) till 1 h, bildl., om krona (se krona, sbst. 1) av solljus. Stagnelius (SVS) 4: 209 (c. 1820).
(1) -KROPP. [jfr t. sonnenkörper] astr. om solens kropp (se kropp, sbst.1 5 b, särsk. b β); jfr -klot, -kärna. Berzelius Kemi 1: 8 (1808). Wallenquist AstrVT 58 (1977).
(1 h) -KRÄM. hudkräm avsedd ss. skydd mot solskenets uttorkning av huden. Gadolin Ostalp. 21 (1932).
(1 h) -KRÄVANDE, p. adj. solljuskrävande. Östergren (1943; om växter).
-KRÖK. (numera bl. tillf.) solkurva. AB 1896, nr 166, s. 2.
-KULMINATION. astr. jfr kulmination 1. Gyldén Astr. 23 (1874).
-KULT.
1) [jfr t. sonnenkult, eng. sun-cult] till 1 f; jfr kult, sbst.2, o. -dyrkan 1. Retzius EtnolSkr. 107 (1847; om förh. i det forna Mexiko). (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 42 (1962; i fråga om hällristningar).
2) (ngt vard.) till 1 h, = -dyrkan 2. IdrBl. 1935, nr 81, s. 6.
-KULTUR. kultur (se d. o. 8) kännetecknad av soldyrkan.
1) rel.-hist. till 1 f, motsv. -dyrkan 1. Söderblom Gudstr. 152 (1914).
2) (ngt vard.) till 1 h, motsv. -dyrkan 2. DN(A) 1932, nr 177, Söndagsbil. s. 10.
(1 h) -KURVA. järnv. på järnvägsskena l. järnvägsspår: kurva (se kurva, sbst. 2 slutet) uppkommen gm skenans resp. skenornas förlängning vid stark solvärme; jfr -krök. SDS 1896, nr 326, s. 3. DN 1971, nr 187, s. 1.
(1, 1 h) -KVADRANT. (förr) på solur kombinerat med kompass: kvadrant (se d. o. b α) utvisande sann soltid. GT 1787, nr 60, s. 2.
-KVÄLL. (sol- 1895 osv. sola- 1951 osv.) [sv. dial. (Smål.) solakväll] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om tiden kring solnedgången, kväll; äv. bildl.; jfr sola-kvällning. Kornas råmande, när de komma hem på gården i solqvällen. Wallengren Mann. 8 (1895). GbgP 1958, nr 156, s. 17 (: livets solakväll).
(1 h) -KYSST, p. adj. (i vitter stil) kysst (se kyssa 1 j) av solskenet. Bloom HvitSvan. 7 (1916; om våg).
(1, 1 h) -KÅRE. (i vitter stil) bildl., om framilande solstrimma l. solstråle o. d. Hansson NVis. 110 (1907).
-KÄRNA. astr. om solens kärna (se kärna, sbst.1 2); numera i sht om den centrala del av solkroppen där energiproduktionen sker. jfr -klot, -kropp. UB 2: 256 (1873).
(1, 1 h) -LAMPA. [jfr eng. sunlamp] (kvarts)lampa (med gulaktigt ljus) använd l. avsedd att användas för att medelst belysning ge solbrun hudfärg (o. vitamintillskott). TT 1884, s. 23. Form 1954, Ann. s. 210.
(1, 1 h) -LAND. (i sht i vitter stil) land (se d. o. (2 o.) 3) kännetecknat av mycket solsken, solskensland; äv. om land tänkt ss. befintligt i himmelen (där solen synes vara). Almqvist Amor. 316 (1822, 1839; om land i himmelen). Crusenstolpe CJ III. 2: 197 (1846; i sg. best., om Marocko).
(1, 1 h) -LANDSKAP~02 l. ~20. (i vitter stil) solbelyst landskap (se landskap 1 b, 5). Lundegård Tit. 192 (1892).
(1 h) -LAPARE. (ngt vard.) person som ”lapar” solsken (se lapa, v.1 3 b), soldyrkare o. d. Form 1937, Ann. s. 55.
(1, 1 h) -LAVE. skogsv. lave (se d. o. 9 slutet) för solklängning av kottar. Björkman Skogssk. 121 (1868).
(1 h) -LID. jfr -skens-lid. NorrlS 1—6: 45 (c. 1770).
-LIK. lik solen(s), solliknande; äv. ss. adv. Brobergen 200 (1704, 1708; om glans). Sollikt tindrade ljus ur de öpnade gluggarnas imma. Runeberg (SVS) 3: 94 (1832). Cygnæus 4: 106 (1848; om stjärnor).
-LIKNANDE, p. adj. jfr -lik. Östergren (1943).
-LIMB. (föga br.) om den cirkel solskivans periferi bildar (vid solförmörkelse); jfr -rand 1. VetAÅb. 1906, s. 182.
-LINJE.
1) (numera föga br.) i sg. best.: ekvatorn; jfr dagjämnings-linje 1. Solen sticker hårdt an them som bo inunder sollinien. Swedenborg RebNat. 3: 315 (1718). FinlSvFolkd. I A 1: 315 (1917).
2) (†) i sg. best.: ekliptikan. Swedenborg RebNat. 3: 320 (1718).
3) astr. om spektrallinje i solspektret. VetAÅb. 1906, s. 225.
4) i kiromantien; om en linje i huden på nedersta leden av ringfingret (intill solberget); jfr -berg 1, -finger. KiromantHeml. 39 (1946).
-LIV.
1) till 1 h: liv (se d. o. II 5 a α) för solbad; jfr -dräkt. KatalÅhlénHolm 157: 40 (1959).
2) (i vitter stil, numera föga br.) till 1 l, bildl.: liv i sol(sken). SthmFig. 1847, s. 193.
(1 h) -LJUM. ljum (se ljum, adj.2 1) på grund av solsken(et). Linné Vg. 265 (1747; om vatten i kärr). Lodjur som blinkar på gren emot solljumma fläckar. Hallström Skogsl. 142 (1904).
-LJUS, n. (sol- c. 1755 osv. sols- 1789) av solen spritt ljus, solsken; äv. i utvidgad anv.: dagsljus, dager (jfr ljus, sbst. 1 a); jfr solar-ljus 1. Schultze Ordb. 2796 (c. 1755). Nordforss (1805; äv. om dagsljus). Vid solljusets inverkan reduceras kolsyran i de gröna bladen och bindes vid vattnet till stärkelse. Bolin LevLivKem. 9 (1931). Selander LevLandsk. 107 (1955). särsk.
a) i utvidgad anv., om artificiellt (elektriskt) ljus som mer l. mindre har samma karaktär som solljuset (särsk. om ultraviolett ljus); i sht i uttr. syntetiskt l. konstgjort solljus. SvD(A) 1926, nr 30, s. 3 (: konstgjorda, sg. best.). Östergren (cit. fr. 1926: Syntetiskt). SvD(A) 1946, nr 46, s. 10.
b) (numera föga br.) till 1 k γ: ljus från en sol, stjärnljus. Weste FörslSAOB (c. 1817).
c) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l). Rogberg Pred. 1: 6 (1826). Svedelius SmSkr. 1: 238 (1872: medgångens solljus). Solsångarens (dvs. Tegnérs) dotter blef solljuset i Böttigers hem (, sedan hon blivit hans maka). Wirsén i 2SAH 56: 117 (1879). Idel solljus hvilade öfver Erik Gustaf Geijers barndomsminnen. Wieselgren Bild. 236 (1883, 1889). (Samhällets uppgift är bl. a.) att vårda minoriteterna .. för att om möjligt hjälpa upp dem i normallivets solljus. DN(A) 1964, nr 245, s. 2.
Ssgr: solljus-bad. solbad. Form 1952, s. 35 (med artificiellt ljus).
-behandling. med. medicinsk behandling med (artificiellt) solljus, helioterapi; jfr sol-behandling. Hygiea 1909, s. 318.
-effekt. effekt av solljus(et). Hygiea 1915, s. 759.
-energi. solenergi. Nordwall VäxtNär. 44 (1898). Växternas gröna celler äro de laboratorier, vari solljusenergin överföres till kemisk energi. Trägårdh Djurv. 9 (1927).
-instrålning. instrålning av solljus, solinstrålning. LAHT 1931, s. 1248.
-krävande, p. adj. som kräver mycket solljus. Östergren (1943; om växter).
-lampa. sollampa. SvD(A) 1928, nr 260, s. 10.
(1, 1 h) -LJUS, adj. ljus (se ljus, adj. 2 a, b) på grund av solsken(et), upplyst av solsken(et); äv. ljus (se ljus, adj. 3) som solen (l. solskenet); ofta mer l. mindre bildl. (jfr sol, sbst.1 1 l, o. ljus, adj. 7). Stagnelius (SVS) 1: 329 (c. 1815; om kullar). UpsP 1860, nr 37, s. 3 (om väder). Backman Reuter Lifv. 1: 53 (1870; om väg, i bild). Ett englabarn med blå ögon och solljust hår. Strindberg SRidd. 142 (1908). Grimberg SvH 591 (1909; om lynne). Dessa morgontimmar på tu man hand (med pappa) stå ännu på gamla dagar solljust för mitt minne. Lewenhaupt Sjuttiot. 76 (1937). Gustaf-Janson ÖvOnd. 33 (1957; om salong).
-LOPP. (numera bl. tillf.) om solens (skenbara) rörelse. Schultze Ordb. 2821 (c. 1755).
(1 h) -LUCKA. (mera tillf.)
1) i moln(täcke): lucka varigenom solskenet lyser fram. Hedin Front. 531 (1915).
2) på bil: lucka i soltak (se d. o. 2). Gustaf-Janson Toffl. 160 (1964).
(1, 1 h) -LUFT. om luft (se luft, sbst.2 1 (b, c), 2) kännetecknad av (klart) solsken; oftast i sg. best.; äv. om (tänkt) luft i solens (tänkta) atmosfär. Ehrenheim Phys. 1: 34 (1822; i solens atmosfär). De dansande glänsande flugsvärmarna, svalorna som skar solluften och (osv.). Trotzig Svek. 34 (1966).
(1 h) -LUFT-BAD. (numera föga br.) om solbad (ute i det fria). SundsvP 1886, nr 31, s. 1. Wretlind Läk. 1: 73 (1893).
(1 l) -LYNT, p. adj. (i vitter stil) bildl., om person: som har sol i sinnet, gladlynt l. dyl. SD(L) 1904, nr 43, s. 1.
(1, 1 h) -LYSANDE, p. adj. (i vitter stil) om plats l. dag o. d.: kännetecknad av (lysande) solsken, solljus; äv.: som lyser likt solen. Rydberg Gudas. 125 (1887; om svärd). Leffler UngNov. 74 (1932; om Rivieran). Krusenstjerna Pahlen 4: 208 (1933; om dagar).
(1, 1 h) -LYST, p. adj. (i vitter stil) solbelyst; äv. bildl. Bremer Pres. 306 (1834; om fält). PT 1898, nr 102 A, s. 3 (bildl.).
-LÄGE.
1) (numera bl. tillf.) till 1: läge (se d. o. 4) som solen intar i sin bana. Gyldén Astr. 26 (1874).
2) till 1 h: soligt läge (se d. o. 4 b). Jönsson Gagnv. 253 (1910).
(1, 1 h) -LÖS. om plats l. tidsperiod o. d.: som saknar sol l. solsken; äv. ss. adv. Almqvist VargDr 17 (1833; om hed nattetid). I Hades' djup och Tartaros' sollösa land. Palmblad Aisch. 50 (1842). Trotzig Svek. 5 (1966; ss. adv.). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk.: dyster l. trist l. glädjelös o. d. Lundegård Prins. 80 (1889). (Porträttet) har en viss butter och sollös värdighet. Levertin Diktare 100 (1893, 1898). Han kände att han kommit på den sollösa sidan af lifvets bärg. Ahrenberg Männ. 1: 118 (1904). AÖsterling (1924) hos Kihlman Papini IV (om barndom).
Avledn.: sollöshet, r. l. f. särsk.: brist på solsken. SAHedlund (1886) hos Rydberg Brev 1: 293. —
-MAGI. rel.-hist. magi med syfte att påverka solen i dess gång (l. framkalla solsken). PopEtnolSkr. 8: 114 (1912). Celander NordJul 1: 351 (1928).
(jfr 1 f) -MAKT. (i vitter stil) om solen ss. en (gudomlig) makt (se d. o. 12 b). Almqvist Törnr. 1: 160 (1839).
(1 h) -MANTEL. (i vitter stil) om solskenet tänkt ss. en täckande mantel. Ling As. 137 (1833).
-MARMOR. boktr. marmorerat mönster för boksnitt o. d., vars figurer liknar solar. SvSlöjdFT 1908, s. 98.
(1 h) -MAS, m. l. f. [senare leden till masa, v.2 (jfr mas, sbst.8)] (†) solhetta, solgass. IErici Colerus 2: 106 (c. 1645).
(1, 1 h) -MASKIN. [jfr t. sonnenmaschine] (i praktiken föga använd) maskin som omvandlar solenergi (uppfångad ur solstrålningen medelst speglar) till mekanisk energi; jfr -motor, -ugn, -vagn 2. Auerbach (1913). 3NF 6: 960 (1927).
-MASSA. [jfr t. sonnenmasse, eng. solar mass] astr. om solens massa (som är 333 000 ggr jordens massa o. ofta används ss. måttsenhet för astronomiska massor). Den största av planeterna, Jupiter, har en massa som icke uppgår till en tusendel av solmassan. Bergstrand Astr. 253 (1925). (Vintergatans stjärnsystems) totala massa (uppskattas) till omkring 160 milliarder solmassor. NaturvForsknRådRed. 1947—48, s. 22.
-MATERIA l. -MATERIE. materia (se d. o. 1 b) varav solen består; förr äv. om materia varav solljuset tänktes bestå. Polhem ESkr. 3: 80 (c. 1710). Wallenquist AstrVT 66 (1977).
-MIDDAG~20, äv. ~02. (numera föga br.) sann middag. Alm(Sthm) 1842, s. 45.
(1 h) -MIKROSKOP. [jfr t. sonnenmikroskop] (förr) solarmikroskop; äv. bildl.; jfr laternamagika, skioptikon 1. De Rogier Euler 3: 194 (1787). UrDagKr. 1884, 3—4: 74 (bildl.). Kulturen 1940, s. 40.
-MJÖL. [benämningen sannol. given på grund av mjölets vita färg] (†) stärkelse. Linc. E 2 b (1640).
(1 h) -MOGEN. om frukt l. säd o. d.: som mognat i solskenet; äv. bildl. Koch Timmerd. 76 (1913; om säd). Brusande vår blir solmogen sommar. Dens. GudVV 1: 102 (1916). AB 1957, nr 58, s. 8 (om nypon).
Avledn.: solmogenhet, r. l. f. SAOL (1950).
-MONSTRANS. rel.-hist. (under renässans- o. barocktiden vanlig) monstrans formad ss. en lysande skiva. Stenberg KyrkSkrud. 204 (1950).
(1 h) -MORGON. solskensmorgon, solig morgon. Heidenstam Tank. 154 (1899).
(1, 1 h) -MOTOR. jfr -maskin. LdVBl. 1887, nr 8, s. 3.
-MOT-STARRANDE, p. adj. (†) som stirrar mot solen. De Soolmootstarrand Örnar. Columbus BiblW A 2 a (1674).
(1 (f)) -MYT. [jfr t. sonnenmythus, eng. sun-myth] i sht rel.-vet. myt rörande solen. Bergström LittNat. 252 (1889).
(1 (f)) -MYTOLOG. i sht rel.-vet. person som ägnar sig åt solmytologi. Hirn Barnlek 39 (1916).
(1 (f)) -MYTOLOGI. i sht rel.-vet. jfr mytologi 2 o. -myt. Söderblom Gudstr. 147 (1914).
(1 (f)) -MYTOLOGISK. i sht rel.-vet. som tillhör l. avser solmytologien (l. solmytologerna). Sydow Folksag. 87 (1941).
-MÅNAD. [jfr t. sonnenmonat] (numera bl. mera tillf.) tidrymd utgörande 1/12 av ett solår (30 dygn, 10 timmar o. c. 29 minuter). Abrahamsson 312 (1726).
(1 h) -MÄNGD, p. adj. (i sht i vitter stil) bemängd med l. fylld av solsken, solig. TurÅ 1946, s. 101 (om kobbar). Därs. 1966, s. 295 (om dag).
(1 l) -MÄNNISKA. (i vitter stil, tillf.) bildl.: människa som ser allting ljust. Heidenstam Folkung. 2: 335 (1907).
-MÄRKE. (sol- 1776 osv. sole- c. 1700)
1) (†) till 1, i pl. best., om (de märken som utgörs av) vår- o. höstdagjämningen samt sommar- o. vintersolståndet. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 418 (1868).
2) [av fd. solemærke; med tanke på att solen vid viss tid befinner sig på samma punkt som ett dygn tidigare] (†) till 1: dygn. Landsm. XI. 7: 7 (i handl. fr. c. 1700). Lagerbring 1Hist. 3: 472 (1776); jfr Bergman GotlVisby 48 (1858).
3) (i sht förr) till 1 h, om märke (se märke, sbst.1 2) anbragt ngnstädes för att en solstråle l. solskenet l. solskuggan av ngt vid en viss tid på dagen skall träffa märket o. ange tiden; äv. om plats i terräng använd på detta sätt; jfr -skåra. (Bönderna) hade (på 1820-talet) solmärken, för det mesta i fönstren. Stolt Minn. 68 (1880). Far hade sitt solmärke, efter vilket han justerade klockan. Strömborg Bygd 21 (1932). Fatab. 1953, s. 164 (i pl., om platser i terrängen).
-MÄTARE. [jfr t. sonnenmesser] (i fackspr.) om instrument för mätning av solstrålningen (i sht i ssgn solmätar-instrument); i fråga om ä. förh. äv. = helio-meter 1. Nordforss (1805). Björkman (1889).
Ssg (i fackspr.): solmätar-instrument. TurÅ 1978, s. 230.
(1 h) -MÄTT. (i vitter stil) solskensmättad; jfr mätt, adj. 2 (a). Idun 1917, s. 204 (om luft).
(1 h) -MÄTTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) solskensmättad. SundsvP 1886, nr 31, s. 3 (om luft). De solmättade, gula, böljande sädesfälten. Åkerhielm Hvidehus 5 (1899). Form 1948, s. 48 (om glasyr). Den stilla, solmättade vinterdagen. TurÅ 1955, s. 156.
-NEDGÅNG~02 l. ~20. om solens nedgång (se d. o. 3); äv. övergående i dels bet.: tid då solen går ned, dels bet.: plats där solen går ned (jfr nedgång 3 b); äv. bildl. (jfr nedgång 3 d); jfr sol, sbst.1 1 c. I, före, efter, vid solnedgången. Cook 3Resa 521 (1787). När det ser ut som ledde det mot solnedgången för mig sjelf, då känner jag en innerl(ig) hemlängtan. PWieselgren (1863) i AnderssonBrevväxl. 2: 405; jfr sol, sbst.1 1 l β. Solnedgångens praktfulla färgspel. Roos Skugg. 425 (1891). Vi kommo icke hem förrän mot solnedgången. Lagergren Minn. 8: 46 (1929). (Hesperiderna) levde i underbara trädgårdar ytterst i solnedgångens länder. Henrikson AntikHist. 1: 221 (1958).
Ssgr (i sht i vitter stil): solnedgångs-brand. jfr brand, sbst.1 I 1 c β, o. -nedgångs-färg. FrSaxoStad 12 (1905).
-bris. bris i l. kännetecknande för tiden vid solnedgången. Hornborg Fort. 146 (1910).
-färg. om den (glödande) röda färg som solnedgången ofta sprider (över himmel l. moln l. natur o. d.). Hansson NVis. 110 (1907).
-färgad, p. adj. jfr -nedgångs-färg. Lo-Johansson Stat. 1: 58 (1936; om livstycke).
-glöd. jfr glöd 2 b o. -nedgångs-färg. Oterdahl. En 61 (1927).
-himmel. himmel i solnedgångsfärg. Hansson NVis. 95 (1907).
-håll. om det håll (se håll, sbst.1 VII 1) åt vilket solnedgången äger l. brukar äga rum; jfr -nedgångs-sida. Gellerstedt i 3SAH 16: 15 (1901).
-ljus. jfr -nedgångs-färg. Lagerlöf Jerus. 1: 123 (1901).
-rodnad. jfr -nedgångs-färg. Ekelöf Prom. 204 (1941).
-röd. röd av l. som solnedgångsfärg. Deras ansikten glödde solnedgångsröda. Lundkvist FlodHav. 16 (1934). Wägner i 3SAH LIX. 2: 19 (1948; om blod).
-sida. jfr -nedgångs-håll. Bremer GVerld. 3: 86 (1861).
-skimmer. jfr -nedgångs-färg; äv. bildl. Öberg Makt. 1: 160 (1906). Wägner i 3SAH LIX. 2: 69 (1948; bildl.).
-OBSERVATION. i sht astr. observation (se d. o. 1 a) av solen. Lindhagen Astr. 367 (1860).
-OBSERVATORIUM. i sht astr. observatorium för solobservationer, solarobservatorium. Strömgren AstrMin. 1: 43 (1921).
-OBSERVATÖR. (mera tillf.) person som (yrkesmässigt) gör solobservationer. SvD(A) 1963, nr 98, s. 10.
-OCHVÅR, se sol, sbst.1 1 h γ slutet. —
-OCHVÅRA, se d. o.
(1 (f)) -OFFER. kulturhist. offer (se d. o. 1 a, b) till solen (ingående i solkult). FoF 1936, s. 55. SvLittTidskr. 1964, s. 50.
-OKULAR. astr. okular för användning vid solobservationer. Tamm o. Wallenquist Amatörastr. 90 (1942).
(1 h) -OLJA. jfr olja, sbst. 1, o. -kräm. UNT 1938, nr 137, s. 3.
(1 h) -OMGJUTEN~020, p. adj. (i vitter stil) jfr omgjuta 1 b. Vår ungdoms varma solomgjutna vårar. Langenskjöld Dikt. 86 (1914, 1921). Kanaans solomgjutna ängder. Ling-Lander HemstV 81 (1921).
(1 h) -OMGLÄNST~02 l. ~20, p. adj. (i vitter stil) jfr -omgjuten. Stagnelius (SVS) 4: 94 (c. 1818).
-OMLOPP~02 l. ~20. (numera mindre br.) om solens skenbara omlopp kring jorden (särsk. om enstaka solvarv); äv. (i fråga om moderna förh. numera bl. i vitter stil) om dag l. dygn; äv. dels om himlakropps omlopp kring solen, dels om solens sideriska omloppstid, år. Tragedien, hvars handling gerna inneslutes inom ett sol-omlopp. Phosph. 1810, s. 232. Den komet, som syntes år 1811, skall behöfwa 3000 år till sitt solomlopp. Hartman Naturk. 20 (1836). (Man visste hos kaldéerna inte, om) det ena solomloppet innehöll lika många dagar som det andra. Gyldén Astr. 23 (1874). Fatab. 1921, s. 20.
(1 h) -OMSTRÅLAD~020, p. adj. (i sht i vitter stil) omstrålad av solsken. Almqvist Luna 180 (1835).
-ORM. revorm; särsk. i ssgn solorms-salva.
Ssg: solorms- l. solorm-salva. (-orm- 1928. -orms- 1902) [revorm kännetecknas av runda, stundom gulaktiga, hudfläckar] förr använd folklig benämning på revormssalva av kvicksilvernitrat; jfr ringorms-salva. Lindgren Läkem. (1902).
(1 h) -PANEL. (i fackspr.) dels på l. till rymdfarkost: underlag beklätt med solceller (jfr -vinge 2), dels: solfångare. ÖgCorr. 1966, nr 26, s. 5 (på rymdfarkost). SvD 1979, nr 325, s. 18 (för hus).
-PARALLAX. [jfr t. sonnenparallaxe, eng. solar parallax] astr. om den vinkel under vilken jordens ekvatorsradie syns från solen. Melanderhjelm Astr. 1: 46 (1795).
(1 h) -PARASOLL. parasoll (se d. o. 1); äv. bildl.; jfr sole-kvast. BoupptVäxjö 1845. Ormbunken höjer sitt solparasoll / på åsen, där vindarna flyga. Rickson JerB 1: 122 (1898).
-PARTIKEL. (numera bl. tillf.) partikel ingående i solmaterien. Polhem ESkr. 3: 80 (c. 1710).
-PASSAGE. (numera föga br.) om solens meridianpassage. Lindhagen Astr. 256 (1860).
-PEJLANDE. (†) pejlande (se pejla 2) för att utröna solens riktning i förhållande till den plats där man befinner sig. Rosenfeldt Nav. 76 (1693).
(1, 1 h) -PELARE. (numera bl. tillf.) gnomon (se d. o. 1 b). Nilsson Ur. 2: 69 (1862).
-PERSPEKTIV. (†) helioskop; jfr -kikare. Möller 2: 932 (1785). ÖoL (1852).
(1 h) -PINAD, p. adj. (i sht i vitter stil) pinad av (starkt) solsken. Det solpinade område, som utgör islams hemvist. SvD(B) 1943, nr 141, s. 6.
(1 h) -PLANTA. [jfr t. sonnenpflanze] bot. planta som kräver l. föredrar (mycket) solsken; motsatt: skuggplanta; jfr -växt. VäxtLiv 1: 370 (1932).
-PLASMA. astr. solvind (se -vind, sbst. 1). ÖgCorr. 1965, nr 124, s. 4.
(1 h) -PLATTA. i fönster: platta på solbänk (se solbänk, sbst.2). KyrkohÅ 1923, s. 296.
-POL. om var o. en av solens poler (se pol, sbst.1 2). Dunér Solen 17 (1893).
(1 h) -PRAKT. (i vitter stil) om färgprakt åstadkommen av solsken(et), i sht vid solnedgång(en). Bremer NVerld. 2: 240 (1853).
-PROTUBERANS. [jfr t. sonnenprotuberanz] astr. protuberans (se d. o. 2). Auerbach (1913). Wallenquist AstrVT 63 (1977).
(1 h) -PUDER. solskyddspuder. PåSkid. 1928, s. 337.
-PUNKT.
1) (†) till 1, 1 h: punkt där för en observatör en solstråle träffar jordytan l. ett föremål så att den (skuggas o.) icke längre är synlig bakom jordytan osv. Nikkanen Persp. 36 (1890).
2) (mera tillf.) till 1 l, bildl., om ståndpunkt kännetecknad av benägenhet att se allting ljust. Bremer Dal. 288 (1845).
-RADIE. i sht astr. om (storleken av) solens radie. SvNorStatskal. 1818, s. 2. På en solradies afstånd (690,000 kilometer). Arrhenius Värld. 87 (1906).
-RAKET. rymdraket uppsänd för att utföra solobservationer. LD 1958, nr 280, s. 16.
-RALL. [jfr t. sonnenralle] zool. (den i Mellan- o. Sydamerika förekommande) fågeln Eurypyga helias Pallas (kännetecknad av lysande färger); jfr -häger, -trana. FoFl. 1941, s. 73.
-RAND.
1) till 1, om rand (se d. o. 1, 2) hos solen (l. solskivan); i sht i sg. best.; jfr -kant. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 75. SvD(A) 1963, nr 98, s. 10.
2) till 1 h: rand (se d. o. 6) av solsken, solstrimma o. d. Ling As. 490 (1833). Fatab. 1910, s. 5.
(1 h) -REFLEX. reflex av solsken; äv. abstraktare: solreflexion. Rydberg Vap. 71 (1891). 2NF 11: 1425 (1909; abstraktare).
(1 h) -REFLEXION. reflexion av solsken(et); jfr -reflex. VetAH 1809, s. 218.
(1 h) -REGN. [jfr t. sonnenregen] solskensregn; äv. bildl. ÖoL (1852). Koch Timmerd. 348 (1913; bildl.).
Ssg: solregns-båge = sol-regn-båge. Nyblom Österut 94 (1908).
(1 h) -REGNA. opers.: falla solregn. Östergren (1943).
(1 h) -REGN-BÅGE. regnbåge framträdande under solregn. Klint (1906).
(1 f) -RELIGION. rel.-hist. religion kännetecknad av soldyrkan (se d. o. 1). IllRelH 471 (1924).
-REN. [bildat i analogi med sol-klar (se d. o. 3) liksom jätte-fin efter mönster av jätte-stor o. d.] (numera bl. tillf.) absolut l. fullständigt ren. JernkA 1857, s. 102 (om formor).
(1 (l)) -RIDDARE. (förr) (ss. titel för) person med viss grad inom sällskapsorden; förr äv. bildl., ss. ironisk beteckning för man som låtsas göra pilgrimsresa till helig plats men har helt andra avsikter. Dalin Arg. 2: 424 (1734, 1754; ironiskt). Lundin o. Strindberg GSthm 436 (1881; om förh. på 1760-talet).
(1 h) -RIK. solskensrik. SynodA 2: 50 (1586). Afzelius Sag. XI. 1: 53 (i handl. fr. c. 1701; om dag). En brännhet öken i det solrika Libyen. Lagerlöf KristLeg. 40 (1904). FoFl. 1950, s. 59 (om klimat).
(1 h) -RIKEDOM~002. (i sht i vitter stil) rikedom (se d. o. 2 a γ) på solsken. Elander JordLiv 66 (1921).
-RING. [jfr t. sonnenring (i bet. 1, 4)]
1) meteor. till 1: solgård (se -gård 1); jfr ring, sbst.1 7 m. VetAH 1763, s. 44.
2) till 1 (f): ring (se ring, sbst.1 3) utgörande soltecken; jfr -hjul. Nilsson Ur. 2: 143 (1864). Fornv. 1922, s. 99 (på hällristning).
3) (numera bl. tillf.) till 1, om rund o. strålande ring (se ring, sbst.1 4). Böttiger i 2SAH 50: 414 (1874; bildad av änglar).
4) [jfr t. sonnenring] (förr) till 1, 1 h, om ett slags solur (äv. använt för tagande av solhöjd) bestående av två ringar (den ena liggande utanpå den andra) som kunde förskjutas mot varandra så att en solstråle vid rätt inställning föll in genom ett hål i den yttre ringen o. genom en skåra i den inre föll på en på innerringens motsatta sida placerad siffra angivande (ungefärlig) tid. BoupptSthm 1668, s. 1129 (efter Nürnbergare). Lundwall Ur 16 (1955).
5) till 1, 1 h, om strålande ljusring; särsk. i ssgn solrings-kransad.
Ssgr: solrings-, äv. solring-kransad, p. adj. (-ring- 1835) (numera bl. tillf.) till -ring 5: omkransad av en gloria. Fahlcrantz 1: 2 (1835, 1863; om helgon på bild).
-typ. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -ring 4. Fatab. 1910, s. 9.
-RINNING. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, bl. i vitter stil, i sht arkaiserande) soluppgång; jfr rinna 9 e. Koch Timmerd. 16 (1913).
(1 h) -RODNAD. (i sht i vitter stil) av solsken(et) framkallad rodnad (se d. o. 1 b); jfr -nedgångs-rodnad. Vetterlund StDikt. 41 (1901).
-ROS. (sol- 1718 osv. sole- c. 1740) [jfr t. sonnenrose (i bet. 1), sonnenröschen (i bet. 2)]
1) bot. växt tillhörande släktet Helianthus Lin., vilkets arter har gula strålblommor som vänder sig efter solen; i sht om (den ettåriga) växten Helianthus annuus Lin. (äv. kallad stor l. vanlig, förr äv. årig solros); äv. bildl.; jfr -blomma, -blomster, -skocka, -vända 2 b, -vändare. Hermansson VirgDivin. 36 (1718). Bergman Jordkl. 2: 412 (1774: stor). Hvi skulle man undra på, att hedersgubben Pius (VII) stundom förblandar Katholicismens idée med Papismens? — Den Katholska kyrkans colossala Solros synes ännu i sin vissning ärvördig och ljuft majestätisk. Atterbom Minn. 499 (1818). Torén Rebau o. Hochstetter 186 (1851: Den åriga). Ur solrosens frö pressas en i Ryssland mycket använd olja; det utpressade affallet formas till kakor, hvilka säljas som ett eftersökt foderämne. Torpson Eur. 2: 170 (1896). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 200 (1946; äv.: Vanlig). särsk. i uttr. röd solros, dels om en odlad trädgårdsvarietet av H. annuus Lin. med röda blommor, dels, i utvidgad anv., om växten Rudbeckia purpurea Lin., som har stor blomkorg med röda kantblommor. SvUppslB 23: 325 (1935). Östergren (1943).
2) bot. växten Helianthemum chamaecistus Mill., solvända (se d. o. 2 c). Nordforss (1805).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., om växten Viola tricolor Lin., som har gul (l. violett) blomma, styvmorsviol. Wiström Helsingl. 12 (1874).
4) boktr. = ros, sbst.1 3 m. Hahnsson (1899). NordBoktrK 1911, s. 312.
Ssgr (till -ros 1): solros-fett. fett utvunnet ur solrosfrön; jfr -ros-olja. LAHT 1931, s. 642.
-frö. (fett- o. oljerikt) frö (på l.) från solros (se d. o. 1; använt för utvinning av olja o. fodermedel, äv. ss. människoföda, i sht i Sovjetunionen). LAHT 1884, s. 200. Pavl Stepanitsj tuggade solrosfrön. Langlet Ryssl. 135 (1898).
-frö-kaka. i sht lant. av (de vid oljeutvinningen erhållna resterna av) solrosfrön pressad foderkaka; jfr -ros-kaka. NF 4: 1522 (1881).
-frö-mjöl. ur solrosfrön framställt fodermedel i form av mjöl; jfr -ros-mjöl. SundsvP 1886, nr 124, s. 3.
-frö-olja. olja (i l.) utvunnen ur solrosfrön (använd ss. matolja, för framställning av fodermedel m. m.); jfr -ros-olja. Keyser Kemien 3: 215 (1876).
-frö-skal. Lindqvist RysslJudSkald. 117 (1935).
-kaka. i sht lant. solrosfrökaka. Juhlin-Dannfelt (1886).
-kärna. solrosfrö. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 132.
-lik. jfr -ros-liknande. Nordenskiöld Vega 2: 254 (1881).
-liknande, p. adj. Östergren (1943; om blommor).
-mjöl. i sht lant. solrosfrömjöl. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 4.
-odling. särsk. abstr.: odling av solrosor. LAHT 1884, s. 200.
-olja. solrosfröolja. Almström KemTekn. 2: 116 (1845). Bönderna i .. (Sydryssl.) begagna sig af solrosoljan till föda. TLandtm. 1897, s. 127. Solrosolja, som utvinnes ur solrosens frukter och användes vid tillverkning av tvål och såpa. VaruhbTulltaxa 1: 72 (1931).
-olje-kaka. oljekaka framställd ur solrosolja. LAHT 1884, s. 200.
-planta. individ av solros; jfr planta, sbst.1 1 b. Lidforss VäxtLiv 25 (1904).
-rost. bot. rostsvampen Puccinia Helianthi Schw., som bl. a. angriper solrosor. SvTrädgFT 1883, s. 136.
-skal. solrosfröskal. LAHT 1926, s. 762.
-skal-mjöl. i sht lant. (grovmalet) fodermjöl framställt av solrosfröskal. Sonesson BöndB 821 (1955).
-släkte(t). bot. släktet Helianthus Lin. ArkBot. II. 1: 7 (1904).
-sort. SvVäxtförädl. 1: 605 (1951).
-stånd. jfr -ros-planta. Silfverstolpe Heml. 70 (1940).
-ROTATION. astr. om solens rotation kring sin egen axel. Dunér Solen 16 (1893).
(1 h) -RUM. solrikt l. soligt rum; rum där man solar sig l. kan sola sig. SvKock. 195 (1837). DN 1967, nr 134, s. 7.
-RUNDEL. (numera bl. tillf.) solskiva (se d. o. 1). Adlerbeth Buc. 68 (1807).
(1 h) -RUTA. solskensruta. Heidenstam Svensk 1: 307 (1908).
(1 h) -RYGG. på klädesplagg avsett för solbad: djupt nedskuren rygg (se d. o. 2 b). UNT 1935, nr 131, s. 5 (på baddräkt).
-RYMD. (numera bl. tillf.) om den del av världsrymden som omger vår sol (vårt solsystem). Ehrenheim Phys. 1: 199 (1822).
-RÄTT, adv. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht kulturhist.) i enlighet med solens skenbara gång på himlen, medsols, rättsols; äv. (o. i sht, kulturhist.) [med tanke på huvudväderstreckens orientering efter solens upp- o. nedgång samt högsta o. lägsta höjd] i fråga om byggnaders placering l. placering av tomter i by, betecknande att byggnad(er) ligger med gavlarna i öster o. väster, stundom äv. i norr o. söder. Rudbeck Atl. 3: 30 (1698). Mästadels giorde han sina kringresor, sol-rätt, som man säger, ifrån Norala wäster ut. Broman Glys. 2: 84 (c. 1730). Rök-stofvan, som fordom alltid stod solrätt, d. v. s. i norr och söder, var (osv.). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 170 (1868). Den solskiftade byns gårdstomtområde skulle ligga ”solrätt”, d. v. s. med längdriktningen i ett av de stora väderstrecken, t. ex. .. i öster-väster. SvKulturb. 1—2: 278 (1929). Svedjegården stod solrätt med husgavlarna i öster och väster. Moberg Rid 7 (1941).
(1 h) -RÄV.
1) (†) om rävskinn som torkas i solskenet. VästeråsDP 7/2 1599.
2) (i vissa trakter) bildl., betecknande sömnighet orsakad av solen l. solskenet (tänkt ss. en listig räv som lurar en att slumra till). NorrlS 1—6: 115 (1802). Enström Järnv. 131 (1928).
(1, 1 h) -RÖD. röd som solen (i sht vid solnedgång l. soluppgång) l. röd på grund av solsken(et). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 235 (1864). Levertin Leg. 29 (1891; om aftonljus). Solröd i hyn. Koch Arb. 20 (1912).
(1, 1 h) -RÖK. [jfr t. sonnenrauch] om en vid f. ö. klart väder förekommande grumlighet l. ogenomskinlighet i atmosfären orsakad av stoftpartiklar (från t. ex. brand) l. av ljusbrytning i heterogena luftlager, torrdis; äv. allmännare: soldis; äv. bildl. I dag war, såsom tilförne, wädret ganska hett, med solrök och stilla wäder. Mot aftonen begynte himmelen med moln betäckas. Linné Dal. 48 (1734). Du förmenar en viss solrök hindra, att klart urskilja föremålen i tidningarnas framställningar. Crusenstolpe Ställn. 11: 3 (1845). Rydberg Frib. 356 (1857; om soldis). En liggande åtta var oändlighetstecknet, evigheten. Det stod också i almanackan, bland väderleksbeteckningarna, men där betydde det solrök. Martinson Nässl. 154 (1935).
Ssgr (mera tillf.): solröks-, äv. solrök-blå. blå på grund av solrök. Martinson Kap 104 (1933; om dal).
-dimma. solrök. Lindqvist FinLyr. 1: 136 (1926).
-disig. Högberg Utböl. 2: 91 (1912; om fjärd). Rösiö Benadirkust. 98 (1937).
-imma. jfr -röks-dimma. Högberg Vred. 3: 85 (1906).
-slöja. Bremer GVerld. 5: 99 (1862).
-slöjad, p. adj. (i vitter stil) beslöjad av solrök. Beskow Eur. 86 (1937).
-töcken. av solrök orsakat töcken. Kræmer Sydfr. 19 (1853).
(1, 1 h) -RÖKIG. [avledn. av -rök] fylld l. kännetecknad av solrök. Gosselman Sjöm. 2: 153 (1839; om horisont; i bild).
-RÖRELSE.
1) astr. till 1, om solens rörelse i rymden l. om rörelse i samma riktning som denna. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 5. TT 1876, s. 146.
2) (mera tillf.) till 1 h, om rörelse utförd under l. orsakad av solsken(et). Martinson Kap 85 (1933).
-SATELLIT. satellit (se d. o. 4) uppsänd för att utföra solobservationer. DN(B) 1958, nr 325, s. 28.
-SEGEL. [jfr t. sonnensegel]
1) sjöt. av segelduk bestående solskydd uppspänt över fartyg (i sht däck) för att skydda mot starkt solsken; äv. om sådant l. liknande solskydd över veranda o. d.; jfr -tält. TT 1888, s. 88. Solseglet, som de till sommaren brukade spänna som tak öfver den öppna verandan. Nylander Sjöfolk 2: 160 (1906). SFS 1952, s. 1697.
2) (i fackspr.) om ett slags (tänkt) motor för rymdfart, driven av solstrålningens tryck. Bergqvist Rymdf. 225 (1968).
Ssgr: solsegels-, äv. solsegel-bom. sjöt. till -segel 1: bom (se bom, sbst.1 2 b) vari solsegel fästes. TT 1888, s. 88.
-drift. (i fackspr.) till -segel 2; jfr drift 14 a. Bergqvist Rymdlex. 40 (1961).
-kam. sjöt. till -segel 1; jfr kam, sbst.2 1 c γ. Stenfelt (1920).
-stötta. sjöt. till -segel 1: stötta att fästa solsegel i. Jernström Conrad Taif. 41 (1918).
(1, 1 h) -SEJARE. (†) solur. Vigæus Horol. C 2 a (1632: Sool-zegare). Stiernhielm (SVS) III. 1: 110 (1645).
(1, 1 h) -SIDA. solbelyst sida (av terrängformation l. hus l. föremål o. d.; se sida, sbst. 13), solig sida l. södersida o. d.; motsatt: skuggsida; jfr -skens-sida. Rålamb 14: 32 (1690). Kulan war utgräfwen på sol-sidan af en kulle. GT 1788, nr 117, s. 2. Taffel-äpplen. Frukten är .. rödbrun på solsidan, gröngul på den andra. Lundström Trädg. 171 (1852). Man bör se till att åtminstone några rum ligga åt solsidan. Langlet Husm. 816 (1884). Nilsson HistFärs 188 (1940). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om fördelaktig l. ljus l. glad sida (se sida, sbst. 22) hos ngn l. ngt; ofta i uttr. livets solsida, betecknande ljusa l. gynnsamma l. lyckliga levnadsförhållanden o. d. Hennes själ är helt och hållet vänd åt lifvets solsida; hon fruktar den andra såsom synden. Hon dansar igenom lifvet. Bremer Nina 289 (1835). Du har icke vuxit .. på solsidan af det Skytteska stamträdet. Rydberg Frib. 210 (1877). Och så är hon så trevlig då hon visar solsidan. Benedictsson 7: 176 (c. 1885). Det svenska lynnets solsidor. SvD 1897, nr 178 A, s. 2. Den våldsamma kontrasten mellan 80-talets sol- och skuggsidor. Form 1949, s. 47.
(1, 1 h) -SIDIG. (mera tillf.) som befinner sig på solsidan. Högberg Vred. 1: 4 (1906; om backe).
-SIGNERI3~102, äv. 1004 l. 0104. (förr) jfr -magi. Nilsson PrimRel. 53 (1911).
(1, 1 h) -SIKTE. (i sht förr) på eldhandvapen: sikte (se sikte, sbst.2 10) kännetecknat av ett över riktmedlet placerat cylinder- l. rörformat skydd (avsett att skydda mot solbländning); äv. inskränktare, om detta skydd. KrigsmSH 1801, s. 130. Källström Jagt 113 (1850; inskränktare). Alm ArmEldhandv. 46 (1953).
(1 h) -SIL. (i vitter stil) bildl., om silande solsken (se sila 2 i α o. jfr sil, sbst.4) l. silande av solsken. Söderhjelm Upps. 191 (1907).
(1 h) -SJUK. (mera tillf.) som icke tål solljus. Expressen 1955, nr 155, s. 10.
(1 h) -SJUKA. (numera mindre br.) om det sjukdomstillstånd (med stark hudrodnad, ev. hudblåsor l. soleksem o. stundom feber) som kan uppkomma vid alltför intensivt solbadande. Linné Bref I. 2: 86 (1746). Ahlbom Strålbeh. 45 (1939).
-SKAL. (tillf.) om solens ytterkontur sedd ss. ett skal. Dunér Solen 8 (1893).
(1, 1 h) -SKARP. (i sht i vitter stil) som har sollikt skarpt sken l. skarp glans, som lyser skarpt som solen. Ling Gylfe 92 (1812; om öga).
-SKEN. (sol- 1526 osv. sole- c. 1690) [fsv. solskin]
1) av solen spritt sken (se sken, sbst.1 1); jfr -ljus, sbst. Klart, vackert, strålande, brännande, starkt, svagt solsken. Sitta (ligga) och lapa (slicka) solsken (ngt vard.). Få the icke rengn tå skylla the mig (dvs. G. I), få the icke soelskijn tå göra the lika så. Svart G1 127 (1561). Nu (dvs. om våren) länchta, nu tränchta, / Qwinnor och Män, / At gå i Soolskijnet klara. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642). Efter lunchen satt de i solskenet på den öppna verandan. Fogelström BorgTr. 333 (1957). jfr april-, morgon-, rötmånads-, öken-solsken. särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. o. talesätt. Tu spör epter daghen j soolskinet, som man må seya, Eller är icke saken clar nogh aff så monga och vppenbara scriffter bådhe j gamla och nyia testamentit? LPetri DialMess. 99 b (1542). Han ståår sigh som Smör i Solskeen. Grubb 296 (1665); jfr: Gå åt som smör i solsken. SvHandordb. (1966). Effter Rägn wäntar man soolskeen. Grubb 518 (1665); jfr: Efter regn kommer solsken. Granlund Ordspr. (c. 1880). Bära lius i klara solskenet. Swedberg SabbRo Dedic. § 5 (1710). Det smälte bort, som snö för solsken. Rhodin Ordspr. 36 (1807). Man lefver inte af solsken och vackert väder. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i jämförelser; särsk. i uttr. betecknande att en person strålar av glädje l. välvilja o. d. (jfr c). Widh middags tijdh .. sågh iach (dvs. Paulus) j wäghen itt skeen aff himmelen clarare än sool skenet skijnandes kring om migh. Apg. 26: 13 (NT 1526; Bib. 1541: soolskenet). En enda mine kan göra .. (kvinnorna) som et solskin och et enda ord som en winternatt. Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754). Han såg ut som ett lifslefvande solsken. Bremer NVerld. 3: 43 (1854). William drogs dit (dvs. till en skämtsam man) som till ett värmande solsken. Hallström Händ. 55 (1927).
c) mer l. mindre bildl.; i sht dels om utstrålningen från en glad l. vänlig l. lycklig persons ansikte l. panna l. ögon o. d., dels om glädje l. trevnad l. vänlighet l. lycka l. harmoni l. glans (se d. o. 3) o. d. (särsk. i sådana uttr. som lyckans l. nådens l. kärlekens solsken, om den glädje sov. som lyckan osv. ger); i sht förr äv. i uttr. betecknande att ngt göres öppet l. oförtäckt; jfr sol, sbst.1 1 l. Bullernæsius Lögn. e 4 a (1619). Hwilken .. wil förneeka (att) en sådan dyrbaar Konungz (dvs. G. I:s) ohörlighe Mandoms wärk, skulle .. vthföras j Solskeenet? Phrygius Föret. 39 (1620). Kolmodin QvSp. 1: 382 (1732: lyckans). Som dagsländor solade .. (de små snillena) sig dansande i de kosmiska snillenas solsken. Törneros (SVS) 4: 54 (1823). BEMalmström 6: 225 (1852: kärleks). En sådan kärlekens och humanitetens ande, som sprider solsken och värme omkring sig. ZTopelius (1855) i Konstnärsbrev 1: 42. Plötsligt flög ett solsken öfver anletet. Weibull LundLundag. 183 (1889). Öfver hans panna hvilar solsken. Rydberg RomD 180 (1892). NPs. 1921, 559: 2 (: Nådens). DN(A) 1964, nr 192, s. 16. särsk.
α) om person (som sprider glädje l. trevnad o. d. omkring sig); ofta i uttr. vara l. bliva (idel) solsken (igen) o. d., stråla resp. börja stråla av glädje l. välvilja o. d. (igen). Hon är ett riktigt solsken. (Fröken) Ringa, solsken som alltid, fortfor att gyckla med herr Lithau. Topelius Vint. I. 1: 215 (1859, 1880). Chronander, som var lärd, men till lynnet något ojemn, var för Franzén idel solsken. Wirsén i 3SAH 2: 146 (1887). Några (människor) äro som väder och vind, den ena dagen solsken och öfverflöd och en annan nordanstorm och karghet. Tenow Solidar 3: 258 (1907). (Då hon fick sin vilja fram) var hon solsken igen, och de sista tårarna torkade av sig själva. Hedin KrRyssl. 686 (1915). (Mannen) blir idel solsken och runda gester när hans framtidsplaner bringas på tal. DN(A) 1921, nr 70, s. 1.
β) (mera tillf.) i uttr. en plats i solskenet, en plats i solen (se sol, sbst.1 1 a γ). SvD(B) 1927, nr 202, s. 2.
2) (†) (den i Stilla havet förekommande) musslan Tellina virgata Lin. (som är vit med gula l. röda radiellt gående linjer l. är gul l. blå med radiella vita linjer); jfr -stråle f. Linné FörelDjurr. 349 (1752).
Ssgr (till -sken 1): solskens-anlete. (i vitter stil) solskensansikte. Atterbom 1: 150 (1854).
-ansikte. (i sht i vitter stil) ansikte strålande av lycka l. glädje l. vänlighet o. d.; jfr sol-sken 1 c. Bremer NVerld. 3: 43 (1854).
-autograf. [jfr eng. sunshine autograph] meteor. apparat för registrering av solskenstid; jfr -skens-mätare. BotN 1924, s. 312.
-bad. (i vitter stil) solbad (se sol-bad, sbst.1 1). Snoilsky 4: 178 (1887).
-badd. (numera mindre br.) gassande solsken, solbadd; äv. bildl. Wallmark Resa 103 (1819; bildl.). Snoilsky 1: 245 (1878).
-barn. om barn (l., i oeg. l. utvidgad anv., om person överhuvudtaget) som lever (sorglöst) i ett soligt klimat; äv. bildl., dels: barn som sprider glädje l. lycka omkring sig (jfr sol-sken 1 c), dels om ngt som trivs i l. framlockas av solskenet. Böttiger 2: 71 (1833, 1857; i pl., om sippor). Här är Ester, vår yngsta syster, solskensbarnet ska hon vara i grå staden. Koch GudVV 1: 221 (1916). Han var intet solskensbarn i sig själv, ty han hade inte något lätt och sorglöst lynne. Söderhjelm MVärld 1: 266 (1929). Malajerna äro glada solskensbarn som inte gärna utföra något annat arbete än (osv.). Mörne Elef. 9, Pl. (1931).
-berättelse. jfr -skens-historia. TurÅ 1949, s. 249.
-blank. blank av l. som solsken(et); äv. bildl. Atterbom 1: 150 (1824; om vatten sprutande ur fontän). Wirsén NDikt. 107 (1880; bildl.).
-blick. 1) (numera föga br.) solskensblink; äv. bildl. PoetK 1814, 1: 101. Almqvist Amor. 192 (1822, 1839; bildl.). 2) (av glädje l. lycka l. kärlek l. vänlighet o. d.) strålande blick; äv. bildl.; jfr sol-sken 1 c. Runeberg (SVS) 3: 139 (1836). Guds nåds och kärleks solskensblickar. Billing Betr. 281 (1906).
-blid. (i sht i vitter stil) 1) strålande blid (se d. o. 1 a, b, c); jfr sol-sken 1 c. Solskensblidt var herskarns majestät. Wirsén i 3SAH 9: 6 (1894). Hedenstierna StutaP 89 (1899; om leende). (Florens) var förr mitt hem i solskensblida lifvet. Bring Dante 30 (1913). 2) om dag l. ljus o. d.: blid (se d. o. 3) på grund av solsken(et). Hansson Nott. 133 (1885; om dag).
-blida. (i vissa trakter) blidväder med solsken. Hansson NVis. 72 (1907).
-blink. blink (se blink, sbst.1 1) av solsken; äv. bildl. Det Sköna vexlar skapelser; hvarför? Det vill / I denna skiftning hinna skänka åt enhvar / En solskensblink af gudarnes lycksalighet! Atterbom 2: 448 (1827). Dens. SDikt. 1: 175 (1831, 1837).
-blänk. jfr blänk 2 o. sol-blänk. Hallner Lek 38 (1904).
-brun. (mera tillf.) solbrun (se d. o. 2). Levertin Salomo 33 (1905; om hand).
-dag. dag med solsken, soldag (se d. o. 2), solig dag; äv. mer l. mindre bildl. (särsk. i pl., om lycklig tid o. d.). PJAngermannus ATrolle 41 (1620). Barndomens solskensdagar. Lysander Almqvist 259 (1878). Äfven .. (G. II A.:s) lif, som naturen utrustat med alla gåfvor för lyckan, var ej en oafbruten solskensdag. Weibull LundLundag. 13 (1882). Juel ProstD 247 (1933).
-dager. (i sht i vitter stil) av solsken(et) åstadkommen dager, soldager; ofta bildl. Aken Reseap. 314 (1746). Wirsén Ton. 206 (1893; bildl.).
-effekt. i sht konst. av solsken(et) åstadkommen effekt (se d. o. 3 a), i sht ljuseffekt (se d. o. 2); jfr sol-effekt. Lundgren MålAnt. 3: 138 (1873). SvTandläkT 1950, s. 427.
-fattig. fattig (se d. o. 2) på solsken, solfattig. SvGeogrÅb. 1948, s. 34 (om somrar).
-fisk. (mera tillf.) solfisk (se d. o. 5). Modin GTåsjö 216 (1916).
-fläck. solfläck (se d. o. 2). FrLundagHelgonab. 1893, 2: 18.
-fylld, p. adj. om dag o. d.: fylld av (magasinerat) solsken, solfylld; äv. om liv o. d.: fylld av lycka l. glädje o. d. (jfr sol-sken 1 c). Östergren (1943; om dagar). IllSvOrdb. (1955; äv. om liv).
-glad. 1) om dag l. natur: glad (se glad, adj. 2) på grund av solsken; jfr sol-glad 2. GHT 1896, nr 164 B, s. 2 (om helgdag). (Bellman) har ej Creutz' ensidiga förkärlek för den solskensglada naturen. Lamm UpplRom. 1: 405 (1918). 2) om (person l.) ansikte l. optimism o. d.: strålande glad (se glad, adj. 1, särsk. 1 c); jfr sol-sken 1 c o. sol-glad 1. Bremer Sysk. 1: 306 (1848; om ansikten). Andersson Plautus 88 (1901; ss. adv.). Samma sommar som Strindberg fullbordade Midsommar med dess solskensglada optimism hade han (osv.). Lamm i 3SAH LIII. 2: 130 (1942).
-glans. av solsken(et) åstadkommen glans, solglans. Hedberg Dagt. 21 (1876).
-glitter. solglitter; äv. bildl. Wirsén NDikt. 279 (1880; bildl.). Gellerstedt 2Dikt. 67 (1881).
-glöd. jfr -skens-glans o. sol-glöd; äv. bildl. Snoilsky i 3SAH 8: 37 (1893; bildl.). Söderberg Dikt. 40 (1901).
-grin. jfr -skens-leende, sbst., o. solvargs-grin. Cassel Östas. 43 (1906).
-gul. gul som l. av solsken(et); jfr sol-gul. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 34 (1901; om allé). Bergman JoH 138 (1926; om persons hår).
-gädda. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) solgädda (se d. o. 2). Ekman NorrlJakt 322 (1910).
-historia. [jfr solstråle-berättelse] historia (se d. o. 6) med (rörande innehåll o.) lyckligt slut; jfr sol-sken 1 c o. solstråle-berättelse. Det är inte sant, det är som en hopgjord solskenshistoria. Stubbendorff Werfel Himmelr. 101 (1940). DN(A) 1964, nr 252, s. 13.
-humör. utomordentligt gott humör, strålande humör; jfr sol-humör o. sol-sken 1 c. Hellander Teaterorig. 116 (1900).
-hår. hår ljust som solsken(et). Vetterlund Öd. 61 (1930).
-häst. (numera bl. tillf.) häst som lever på livets solsida (se sol-sida slutet). Tessin Skr. 85 (1759).
-idyll. om synnerligen glad l. lycklig idyll (se d. o. 2); jfr sol-sken 1 c. Heidenstam Brev 115 (1897).
-imma. om imma (se imma, sbst. 1) framträdande i solsken(et). Karlfeldt FlBell. 66 (1918: solskensimmen, sg. best.).
-klar. klar av l. som solsken(et); äv. bildl. (särsk. motsv. klar 6 c); jfr sol-klar 13. En solskensklar, manligt ädel och luttrad reflexion. Nyblom i 2SAH 57: 90 (1880). Vinterg. 1899, s. 2 (om vattenstänk).
-land. land (se d. o. 3) kännetecknat av mycket solsken; äv. bildl.; jfr sol-land. Nordenflycht (SVS) 1: 193 (1744). I sångens solskensland. CVAStrandberg 5: 230 (1862). Serner ResSchw. 10 (1948; i sg. best., om Italien).
-leende, n. om strålande leende; jfr sol-sken 1 c o. solvargs-leende. IdrBl. 1935, nr 22, s. 2.
-leende, p. adj. som ler med solskensleende(n); särsk. bildl. Lidman Vällust 227 (1957).
-lid. (i vitter stil o. i vissa trakter) lid (se lid, sbst.3) som vetter mot söder o. har mycket solsken, sollid, solig lid. Bondeson Glimm. 36 (1892).
-lynne. jfr lynne 2, 3 o. -skens-humör; äv. bildl. (jfr lynne 3 g). Atterbom Minn. 65 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Finska viken var vid sitt solskenslynne. Topelius Vint. I. 1: 20 (1863, 1880).
-låga. (i vitter stil) bildl.: solstråle. Ling Tirf. 2: 39 (1836).
-löje. jfr -skens-leende, sbst. Lönnberg Ragnf. 21 (1873).
-malm. (†) rödbrunt zinkblände med gnistrande brott. Rinman 2: 759 (1789).
-markatta. (numera föga br.) bildl., nedsättande, om flärdfull kvinna. Wallenberg (SVS) 1: 295 (1771).
-min. glad l. glättig l. ljus min; jfr sol-sken 1 c. Hammarling Wodehouse JeevesKlar. 80 (1937).
-morgon. jfr -skens-dag. Risberg Aisch. 29 (1890).
-mygga. om mygga som far omkring i solskenet; särsk. bildl., särsk. om spenslig o. leklysten l. nyckfull flicka l. kvinna. Topelius Vint. I. 1: 292 (1859, 1880).
-månad. jfr -skens-dag. Lidman Vällust 101 (1957).
-människa. glad människa, människa med solskenshumör (som sprider glädje l. trevnad o. d. kring sig). Söderhjelm Upps. 54 (1904).
-mätare. (mera tillf.) solskensautograf. Antarctic 1: 226 (1904).
-mättad, p. adj. mättad (se mätta, v. 2 b) med solsken, solmättad. Jag ser .. / en samling tegeltak / och rödfärgstrukna hus i solskensmättadt grönt: / en löfinbäddad by. Thelander EDikt. 93 (1896). Krusenstjerna Pahlen 1: 203 (1930; om förmiddag).
-natt. jfr -skens-dag. Franzén Skald. 4: 72 (1810, 1832; om förh. i Lappl.).
-regn. under solsken fallande l. fallet regn; äv. bildl.; jfr sol-regn. Choræus VDikt. 109 (1800). Ni har sett solskens-regn: hon log och gret / Liksom en dag i Maj. Hagberg Shaksp. 11: 111 (1851).
-rik. rik (se rik, adj. 4 a δ) på solsken, solig, solrik; äv. bildl. En solskensrik middagsstund. NVexjöBl. 1851, nr 45, s. 3. Wirsén Vint. 257 (1890; bildl.).
-ruta. av solsken(et) bildad l. belyst ruta (se ruta, sbst.2 1, 2 b), solruta. Snellman Gift. 1: 241 (1842).
-ryttare. (numera föga br.) ryttare som endast rider ut när det är solsken; dålig l. ohärdad ryttare; snobbig l. sprättig (endast paraderande) ryttare o. d.; äv. allmännare, om ömtålig l. feg person i allmänhet. (Sv.) Sol-skjens ryttare, (eng.) Carpet-knight. Serenius (1741). Lind (1749; allmännare). Weste (1807; äv. om snobb). Dalin (1854).
-rytteri. [jfr -skens-ryttare] (†) nedsättande, om (paraderande) ståtligt följe av ryttare. Serenius F 3 a (1734, 1757).
-sida. solsida; särsk. bildl., motsv. sol-sida slutet. Nyblom i 2SAH 57: 36 (1880; hos person). Förbundet 1911, nr 4, s. 1 (: livets solskenssida).
-skimmer. jfr -skens-glans; äv. bildl. Karlgren BolsjevRyssl. 266 (1925; bildl.). Östergren (1943; äv. bildl.).
-sommar. av (mycket) solsken kännetecknad sommar, solsommar. TurÅ 1954, s. 210.
-strålande, p. adj. särsk.: som kännetecknas av strålande solsken. SDS 1894, nr 414, s. 1 (om dag).
-stråle. stråle av solsken, solstråle; äv. bildl. Wirsén NDikt. 212 (1880; bildl.). NDagar 46 (1906).
-stund. stund med solsken, solstund; ofta mer l. mindre bildl., särsk. om ljus l. glad l. lycklig (o. minnesvärd) stund (jfr sol-sken 1 c). En liten Hofman (dvs. J. H. Kellgren) säjer oss at vi kunna lefva i ro, och göra en plaisant vers i våra solskensstunder. Thorild (SVS) 2: 46 (1784). Bååth GrStig. 7 (1889).
-stämning. jfr -skens-humör. KrigVAH 1884, s. 230.
-sång. sång avsedd att sprida glädje l. lycka o. d.; jfr sol-sken 1 c. Solskenssånger. Hultman (1910; boktitel).
-sångare. [jfr -skens-sång] sångare (l., i utvidgad anv., diktare) som sprider glädje l. lycka o. d. med sina sånger (resp. dikter); i sht i sg. best., om den religiöse sångaren J. F. Hultman († 1942), som 1910—1939 utgav samlingen ”Solskenssånger” o. gjorde sångturnéer fr. o. m. 1897. SvMorgBl(A) 1921, nr 99, s. 8 (om J. F. Hultman). UNT 1931, nr 10968, s. 10 (om J. F. Hultman). Solskenssångaren. Lövgren (1942; boktitel). OoB 1963, s. 327 (om diktare).
-tavla. bildl., om ngt som utgör en ljus anblick l. gör ett ljust o. glatt intryck; jfr sol-sken 1 c. Nicander Minn. 1: 124 (1831).
-tid. (numera i sht meteor.) tid då solsken råder (på viss ort); äv.: glad l. lycklig tid (jfr sol-sken 1 c); jfr sol-tid 2, -skens-timme. Ja wåren är en solskins tid. Nordenflycht QT 1745, s. 81. Hela solskenstiden från April till November. (Lundin o.) Strindberg GSthm 546 (1882). Även när studentlivets enda skuggor varit växlar och vigg är solskenstiden snart förrunnen. Key Allsegr. 2: 23 (1924). SvD(A) 1960, nr 58, s. 28.
-timme, äv. -timma. i sht meteor. timme då solsken råder (på viss ort), soltimme (se d. o. 3); äv. bildl.: glad l. lycklig timme (jfr sol-sken 1 c); jfr -skens-tid. Timberg Meteor. 93 (1908). Livets solskenstimmar äro lätt räknade. Östergren (1943).
-varm. varm (som l.) av solsken, solvarm. SDS 1901, nr 99, s. 2 (om optimism). Lidman Vällust 47 (1957; om majdag).
-vecka. jfr -skens-dag. Hamilton Dagb. 1: 360 (1916).
-våg. av solsken(et) belyst våg; äv. bildl.: våg av solsken (jfr sol-våg 2). Wexell Rol. 58 (1755). Ekelund Brev 1: 27 (1906; bildl.).
-väder. av solsken kännetecknat väder, soligt väder, solväder. Fuhrman Alm. (Sthm) 1658, s. 26.
-värme. värme alstrad av solskenet l. liknande dess värme; äv. mer l. mindre bildl.; jfr sol-värme. Atterbom 2: 102 (1827; bildl.). Solskensvärmen / Kan lätt förtorka det nedlagda kornet. Hedberg Dagen 46 (1863; i bild).
-ålder. om den bästa l. lyckligaste åldern (för ngt); jfr sol-sken 1 c. Solskensåldern för kärleken. Strindberg Brev 7: 291 (1889).
-år. år med mycket solsken; äv. bildl.: gott l. lyckligt år (jfr sol-sken 1 c). Nyström NKina 1: 188 (1913; i pl., om lyckliga år). Solskensåret 1959 gav ett av århundradets ädlaste viner. SvD(A) 1961, nr 58, s. 5.
(1 (f)) -SKEPP. rel.-hist. skepp utgörande (l. tänkt ss.) led i soldyrkan (särsk. om skepp medförande solbild); äv. om solen tänkt ss. ett skepp (med solen ss. last); i sht i fråga om fornegyptiska förh. l. om sådant skepp på hällristning. Scholander I. 1: 85 (c. 1870; om fornegyptiska förh.). SvFolket 1: 137 (1938; på hällristning). Bronsåldersfolket, som uppkastade sina gravar på höga berg så att de döda skulle kunna följa med solskeppets bana. Ruin Rumm. 87 (1940).
-SKIFT, r. l. n. [fsv. solskipt] (†) solskifte (se d. o. 1); särsk. i uttr. rätta solskift, rätt solskifte.