publicerad: 1942
MAN man4, sbst.2, m.; best. mannen ((†) = (Söderman ExBook 22 (1679: Man'n), Brenner Dikt. 1: 77 (1707, 1713), Scherping Cober 1: 102 (1734; i vers: man'n)); manen Bureus Suml. 41 (c. 1600: ångermanen), SvOrds. C 7 a (1604)); pl. män män4 (G1R 1: 27 (1521: mæn) osv.), äv. (numera bl. ålderdoml.) männer män4er (1Mos. 44: 1 (Bib. 1541: männernas, gen.), Östergren (1932)), äv. (i sht i södra Sv., särsk. om manskap i trupp l. fartygsbesättning o. d.) mannar (Wingård Minn. 11: 117 (1849), SDS 1942, nr 65, s. 9), äv. (i förb. med grundtal l. därmed likartad bestämning, numera bl. i 5 b, 7 h) = (G1R 11: 340 (1537: alle man), E14R 1561, 1: 207 a (: 10 000 Mann) osv.) ((†) manne Emporagrius Cat. K 6 b (1669); me(e)n(n) G1R 1: 26 (1521: köpstadamen), Därs. 121 (1523); mend (-ä-, -dh) G1R 1: 98 (1523), OfferdalKArk. N I 1, s. 1 (1690: Sexmänd); mendt (mennt) G1R 1: 79 (1523: troo mennt), SkrGbgJub. 6: 69 (1587); men(n)dz (-æ-, -dtz, -tz), gen. pl. G1R 1: 34 (1522), SkrGbgJub. 6: 148 (1589)); pl. best. männen (Bureus Suml. 33 (c. 1600) osv.) resp. männerna (1Mos. 44: 1 (Bib. 1541) osv.) o. mannarna (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 74 (1868) osv.) ((†) männena (men-, -e) 1Tim. 2: 8 (NT 1526), 1Mos. 18: 16 (Bib. 1541); männenar (men-, -ner, -när) Apg. 10: 17 (NT 1526), KOF 1: 198 (1575); männern´Stiernhielm Fred. 16 (1649); mänren Brenner Dikt. 1: 234 (1710, 1713), Düben Boileau Sat. 82 (1722)); förr ngn gg i arkaiserande spr. MADER l. MANNER, m.
Ordformer
(mader 1613 (rimmande med Fader)—1768 (rimmande med Fader). man(n) 1521 osv. mand(h) 1523—1692. manner 1694 (i vers). mandtz- i ssg 1525 (: höffuitzmandtz dömme). Anm. Äldre böjningsformer (ss. gen. sg. best. mansens, dat. sg. manne, gen. pl. manna, dat. pl. mannom, männom) användas ofta i den äldre nysv. o. förekomma stundom ända fram till midten av 1800-talet. G1R 1: 26 (1521: manne), Därs. 27 (: manna, mannom), 1Kor. 11: 7 (NT 1526: mandzens), Wetterbergh SamhKärna 1: 240 (1857: manne). Fortfarande förekommer ngn gg i starkt arkaiserande spr. gen. pl. manna i sådana uttr. som på tu manna hand. Weste 1: 1041 (1807). LoW (1911))
Etymologi
[fsv. maþer (av ä. mannr), mander, man, motsv. d. mand, isl. maðr, fsax. o. fht. man, t. mann, feng. mann, eng. man; jfr got. manna, man, människa, germ.-lat. Mannus (Tacitus), germanernas mytiske stamfader; av en germ. stam manna-, av en ursprungligare stam manan-, med en sidoform mana-, vartill fsv. man, n., träl, isl. man, n., husfolk, träl(kvinna), koll.: trälar, got. mana- (i manasêþs, människosläkte), -man (i gaman, n., medmänniska); jfr sanskr. mánu-, mānusa-, människa; möjl. till ieur. roten men, tänka (jfr MANA, v.1, MINNE, MÅNNE). — Jfr MAN, pron., MANA, v.2, MANICK, MANNEKÄNG, MANNIKEN, MÄNNISKA]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) människa; person. 2) om vuxen person av hankön i motsättning till kvinnor o. barn; äv. om person av hankön utan hänsyn till ålder. 3) man som är förenad med en kvinna i giftermål. 4) i utvidgad anv. av 2 o. 3. a) om djur av hankön. b) om växt l. blomma av hankön. 5) om vuxen person av hankön utan motsättning till kvinnor o. barn. 6) i pregnant anv. av 2 o. 5 o. i anv. som närmast ansluta sig härtill. Därunder bl. a. vara man att osv. (b). 7) om manlig (l. kvinnlig) person ss. motsatt l. del av en kollektiv enhet; särsk. om medlem (i underordnad ställning) av trupp l. fartygsbesättning l. arbetslag o. d. Härunder bl. a. per man o. d. (g) samt i pl. man i förb. med grundtal l. likartad bestämning (h). 8) i uttr. man ur huse. 9) i uttr. angivande att ett antal personer äro så fast förenade l. uppträda så enigt l. lika o. d., som om de vore blott en enda. 10) person som intager viss plats i en grupp av personer, kommer i viss ordningsföljd o. d. 11) person som representerar visst släktled; generation; grad av släktskap. 12) koll.: människor, folk; manskap. 13) i uttr. menige man l. gemene man o. d. 14) oeg., om död människokropp, vålnad, mytiskt väsen resp. om olika djur, växter l. föremål (som personifierats).
1) († utom i b—d samt i vissa ssgr) människa; person; ofta svårt att skilja från 5. Then andre engelen giöt vth sina skåål j haffuet, och thet wort som en dödh mandz blodh. Upp. 16: 3 (NT 1526; gr. καὶ ἐγένετο αἷμα ὡς νεκροῦ). Freden, som alla menniskliga tingh, äro ostadiga, och icke uthi mansens wåld. Gustaf II Adolf 206 (1620). Alskiöns Säd .. / Aff hwilkom Örter, Gräsz, ok Frukter wexa fram, / Som föder Man ok Diuur. Lucidor (SVS) 208 (1672). Jag trodde .., att du var munk och krigare i en man. Rydberg Sing. 73 (1876). — jfr ANNER-, BÖRDE-MAN. — särsk.
a) i uttr. vari höjden av ngt angives i förhållande till längden av en vuxen människa. Strömmen .. är .. i denne Sommaren så uttårkat, att det eij (är) diupare än till halfwa mannen. KKD 11: 166 (1710). Uti Wolhymien har .. ett så faseligit Platz-Rägn fallit, at Vatnet på slätt marcken har stådt en half Man högt. Quensel Alm(Gbg) 1727, s. 33.
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) motsatt: Gud. Jesus sann Gudh och Mann. Ps. 1653, s. 358; jfr Ps. 1695, 132: 7. (Kristus) är, Gudz Naturlige Son, en sanner Gudh, .. aflat aff then helige Anda i Jungfrw Mariæ Lijfwet, således en sann Menniskia och therföre både Gudh och man i en person. Emporagrius Cat. R 4 b (1669). Gud vorden man. Serenius (1741). Vår nöd du ser och hjelpa kan, / Du som är både Gud och man. Ps. 1819, 66: 2. (†) Dy war han Gudh ok Mannom kiär. Lucidor (SVS) 348 (1673). — särsk. i uttr. för Gud och man (förr äv. för l. inför Gud och mannom), för Gud o. människa (människor). Chesnecopherus Skäl Nn 3 b (1607). Med svärd han röjde våld, med plogen jorden, / Med lugn för Gud och man han gick sin stig. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). Han är en kristen .. i allt inför Gudi och mannom. Wetterbergh Altart. 607 (1848). SPF 1856, s. 71.
c) (fullt br.) jur. om fysisk l. juridisk person ur rättssynpunkt, ss. rättssubjekt l. innehavare av ekonomiska tillgångar o. d. Ingen hafve våld at sälja, förbyta, eller förpanta annars mans jord, hus eller tomt, utan han hafver hans öppna bref och fullmacht ther til. JB 10: 1 (Lag 1734). Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning angående vård af död mans bo. SFS 1861, nr 60, s. 5. Årsstämning efter död man skall föregås af bouppteckning. 2NF 3: 1348 (1905). Är egendom, som skall återbäras (till konkursbo), kommen i annan mans hand genom sådant fång, att (osv.). SFS 1920, s. 1017. — särsk. i uttr. tredje man, person som icke är kontrahent i ett visst avtal l. part i ett visst rättsförhållande, utomstående person. VRP 14/9 1724. Wedberg 1HD 121 (i handl. fr. 1806). I några fall är aktieegare personligen ansvarig gentemot tredje man för förbindelser, ingångna å bolagets vägnar. Kallenberg CivPr. 1: 396 (1918). Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Bergendal (1933; boktitel).
d) [jfr d. mands minde] (i högre stil, mindre br.) i uttr. i (förr äv. inom l. utom) mans (förr äv. manna) minne, i nu levande människors hågkomst (resp. inom l. utanför tid vars förhållanden ihågkommas av nu levande människor); jfr MANNA-MINNE. Seer man för öghonen huru offta .. (främmande krönikeskrivare) gå aff retta wäghen i thet som är i manna minne. OPetri Kr. 7 (c. 1540). Föga utom mans minne, var ännu allt så tyst och stilla inom vår gamla Ö. LoF 1873, s. 34. Därs. 45 (: Inom mans minne). När hon var ung, levde det ännu i mans minne, att Mårbacka en gång hade varit en sommarsäter. Lagerlöf Mårb. 65 (1922).
2) om vuxen person av hankön ss. gentemot kvinnor o. barn representerande en särskild (av vissa fysiska o. psykiska egendomligheter karakteriserad) kategori av människor l. samhällsmedlemmar (med särskilda livsförhållanden, arbetsuppgifter o. d.); ofta om en man i hans erotiska l. sexuella förhållande till en kvinna l. kvinnor; äv. (företrädesvis ss. term i befolkningsstatistiken) om person av hankön utan hänsyn till ålder. De psykiska olikheterna mellan man och kvinna. Barnet (gossen, ynglingen) är mannens fader [efter eng. the child is father of the man (Wordsworth)], dvs. anlag o. uppfostran äro bestämmande för människans utveckling. För män, uppgift (anslag) om att ngt (t. ex. en bekvämlighetsinrättning) är avsett endast för (vuxna) personer av mankön. The som åto woro wedh fämtusend men, förvtan quinnor och barn. Mat. 14: 21 (NT 1526). Haffuen j icke läsit, ath then som giordhe menniskiona aff begynnilsen, man och qwinno giordhe han them? Därs. 19: 4. Sidhan iach wort man, ladhe iach bort thet barnslighit war. 1Kor. 13: 11 (Därs.). Ens manzs wägh til een pigho. SalOrdspr. 30: 19 (öv. 1536). Then är man som gör mans gerningh. SvOrds. C 3 b (1604). Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Runeberg 5: 3 (1857). Mot hvarje tusental män (i Europa) svarade (år 1890) 1,022 kvinnor. EkonS 2: 12 (1894). Grimberg VärldH 9: 373 (1940). — jfr FÄST-, HÄVDA-MAN. — särsk.
a) i sg. best. i totalitetsbem. Ty mannens mod är qvinnan kärt, / det Starka är det Sköna värdt. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Den rena nöden .. tvingar oss (arbetande kvinnor) in på mannens arbetsområde. Wägner Norrt. 3 (1908).
b) (†) i sådana uttr. som giva i mans våld, bortgifta (en kvinna); giva sig man i våld, om kvinna: överlämna sig åt en man; gifta sig; vara i mans våld, om kvinna: vara gift; jfr 3. Iagh är nu förgammal til at giffua migh manne j wold. Rut 1: 12 (Bib. 1541). Hon är incapabell att wara i mans wålldh, så för dess siukdomb, som infallande bräckligheeter. VDAkt. 1694, nr 47. (Lat.) Marito .. (sv.) gifva i mans våld. Cellarius 112 (1729).
c) (†) i uttr. bedriva mans vilja (med en kvinna), om man: hava samlag (med en kvinna). Och (han) gick i kammaren, och bedreff fullkommeligh mans Wÿlia med henne. EkenäsDomb. 1: 167 (1652).
d) [fsv. koma til mans, til manna] (†) i uttr. komma (stundom växa) till manna l. till mans, uppnå mogen ålder, bliva fullvuxen; äv. i utvidgad anv., om person av kvinnkön. Till thess barnen hade kommid till manna. G1R 2: 195 (1525). När hon til Manna wuxen war, / Kärleek mången til henne baar. Bedlegr. 3 (1647). (G. II A. förklarades) wara så kommen til mans, som man plägar säja, det Han kunde bära harnesk och wapn. Werwing Hist. 2: 222 (c. 1690). Schenberg (1739).
e) ss. smeksam l. skämtsam benämning på gosse (särsk. en gosse som visar manliga egenskaper l. känner sig l. vill behandlas ss. vuxen). En riktig liten man. Vad heter du, lille man? Då man ändå redan är en ung man om sju år och kunnig i läskonsten. Hammarström BarnVuxn. 1: 7 (1918). Theorin-Kolare Mann. 33 (1937).
3) man som är förenad med en kvinna i giftermål, (en kvinnas) make; äv. [eg. specialanv. av 2] i uttr. gift l. äkta man. En beskedlig, lycklig, svartsjuk äkta man. Hälsa Er man! Jag skall fråga min man. Hennes förre, nuvarande, blivande man. Mannen i huset, äv. övergående i bet.: husbonde, husfader. Vara sin man trogen. Ha, få (en) man. Få (ngn) till man. Leva (tillsammans) som man och hustru. Ngns herre och man, se HERRE 1 b β. J män elsker idhra hustrur. Ef. 5: 25 (NT 1526). Sedhan spör presten henne samaledes om hon wil haffua honom til sin echta man. OPetri Hb. B 4 a (1529). Mannen bör taala, och Hustrwn tijga. Grubb 519 (1665). När mannen i huset dör, tå sörjer alt husfolket. Spegel Pass. 450 (c. 1680). En dygdesam qwinna ei betalas kan, / Både vte och inne hon gläder sin man. Swedberg Ps. 1694, 386: 7. Jag skall bli en ryslig äkta man. Fröding Guit. 21 (1891). Ja Adam han var ibland männer ett mönster. Schönberg SVis. 1: 19 (1907). — jfr DOTTER-, GIFTO-, ÄKTA-, ÄNKE-MAN. — särsk. (†) i uttr. man och viv, kortspelet mariage. (Lisa till Polichinell:) Jag kan spela Mann och vif. 2Saml. 22: 97 (1749).
4) (†) i utvidgad anv. av 2 o. 3.
a) om djur av hankön. RelCur. 125 (1682). Oftast finnes hannen betäcka honans rygg, men det förefaller ock, at honan sätter sig öfver sin man, hvilket händer hos Bien och Loppor. Bergman Jordkl. 2: 495 (1774). Lagerlöf Theokr. 55 (1884).
b) om växt l. blomma av hankön; hanväxt; hanblomma. Arvidi 185 (1651). (Jag skall tala) Om örternas aflelse och beblandelse, at den sker af Man och qvinnas tillhielp bland växterna. Linné (1739) hos Fries 2Linné 1: Bil. 25. De främre blommorne (på kärrtöreln äro) män. Dahlman Humleg. 108 (1748). Fischerström 2: 115 (1780).
5) om vuxen person av hankön utan (starkare) framhävande av att han gentemot kvinnor o. barn representerar en särskild kategori av människor l. samhällsmedlemmar; utan närmare bestämning särsk. dels om (relativt) okänd l. obestämt tänkt l. till de lägre samhällsklasserna hörande (icke ss. herreman uppfattbar) manlig person, dels om manlig person med särskild tanke på hans inre egenskaper, personliga väsen l. värde o. d. Jag har ofta hört talas om den mannen, skulle gärna vilja träffa den mannen. Jag tål inte den mannen. Jag känner inte mannen i fråga. Det var nyss en man här och bjöd ut fisk. När Iesus gick tädhan, sågh han en man sitiandes wedh tolboden. Mat. 9: 9 (NT 1526). Sannerligha war thenne man gudz son. Mark. 15: 39 (Därs.). Twå män gingo vp j templet till ath bidhia. Luk. 18: 10 (Därs.). Man är mans gamman. Gödecke Edda 77 (1877) [efter isl. maþr es manns gaman]; jfr 1. Mannen yrar! sade Karlsson. .. — Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. — Ä du så högfärdig, så du inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat. Engström Kryss 173 (1912). Ganska många torde minnas .. (lord Fishers) utseende från Nicholsons berömda träsnitt: .. Mannen ser otvivelaktigt i allra högsta grad imponerande ut. Hagberg VärldB 154 (1927). — särsk.
a) i sg. best. om en man i allm. (en man vilken som helst) med särskild tanke på hans yttre framträdande l. inre egenskaper l. personliga väsen l. värde o. d. Mannen kiännes aff thalet. Grubb 514 (1665). Fåå ord och dryga hedra mannen. Törning 54 (1677). Man är ej sämre, då man är som andra, / Och drägten är ej mannen, vill jag tro. Runeberg 2: 116 (1846). En skall inte skåda hunden efter håren ock mannen efter målet. Landsm. XI. 2: 17 (1896).
b) (folkligt) i sådana uttr. som (ha) sex mans vett, tolv mans styrka. Ingen Orthodox tviflar på at en Björn har 6 mans vett och 12 mans styrka. Livin Kyrk. 19 (1781).
c) med bestämning angivande yttre l. inre egenskaper, personligt väsen l. värde, sätt att uppträda l. skicka sig, förmåga l. duglighet, levnadsförhållanden, samhällsställning, börd, nationalitet, hemort, anseende, inflytande, ekonomiska förhållanden o. d.; ofta i predikativ anv. Han är en högväxt, reslig, ståtlig, kortväxt, undersätsig man. En ung, medelålders, gammal man. Vara en man i sina bästa år l. i sin bästa ålder. Vara en begåvad, klok, vis, kunnig, hederlig, rättskaffens, ärlig, nobel, försynt, arbetsam man. De (tre) vise männen från Österlandet. En högt uppsatt, förnäm, berömd, mäktig, stor, ansedd, aktad, fattig, förmögen, rik man. Vara en andans, ärans, fridens, frasernas o. d. man, äv. (numera föga br.) vara en man av allvar, av grundliga kunskaper. En god Suensk Man. G1R 1: 3 (1521). Boande män är Landzens vppehelle. SvOrds. A 4 a (1604). (Att göra) En Man af alfwar, til en Smeek, / Thet war tin största lust och leek. Stiernhielm Harm. 53 (1668; yttrat till Astrild). En skicklig, lagfaren och i landthushållningen kunnig man af Ofrälse Stånd. RO 1810, § 24. En varning vill jag gifva de örnar unga / förrn orden somnat alla på död mans tunga. Tegnér (WB) 5: 12 (1825). Mannen af börd och qvinnan af folket. Schwartz (1858; boktitel); jfr 2. Han är .. en de nya idéernas och de nya uppslagens man. OoB 1930, s. 309. — jfr ADELS-, ALLMOGE-, ALLMOSE-, ARLA-, ATTENTATS-, AVUNDS-, BANE-, BANNS-, BARRIKAD-, BILTOGS-, BJÖRNSKINNS-, BLODS-, BLOT-, BLUS-, BLÅ-, BOLAGS-, BONDE-, BORGERS-, BRUD-, BRUDGUM-, BUR-, BUSCH-, BYA-, BYGDE-, DALA-, DANNE-, DANNEBROGS-, DISCIPLIN-, DRAVELS-, DRÅPS-, DUNKEL-, DÖD-, EDGÄRDS-, ENGELS-, ENHUSES-, ENINGS-, FATTIG-, FIENDE-, FJÄLL-, FRAMSTEGS-, FRAMTIDS-, FRANS-, FRI-, FRIHETS-, FRÄLSE-, FRÄLSER-, FRÄNDE-, FULLGÄRDS-, FULLSÄTES-, FÅNGES-, FÄRD-, FÖREGÅNGS-, FÖRLÄNINGS-, GAMMAL-, GENOMBROTTS-, GENTLE-, GIFTO-, GRÅHÅRS-, GÅNGE-, GÅRD-, GÄRNINGS-, GÄST-, GÄSTABUDS-, GÖTA-, HALVGÅRDS-, HANDLINGS-, HEDERS-, HEDNA-, HELGE-, HELGÅRDS-, HERRE-, HOV-, HUS-, HUVUD-, HYRES-, HÄRADS-, HÖGER-, HÖVITS-, ILL-, ILLGÄRNINGS-, ILLVILJO-, INHYSES-, INNER-, INNES-, JA-, JUNG-, JÄRN-, KINA-, KLAGE-, KRAFT-, KUPP-, KVINNOSAKS-, LANDNAMS-, LANDS-, LANDSTORMS-, LAPP-, LAT-, LEBE-, LEDES-, LEK-, LINJE-, MISSGÄRNINGS-, MÄRKES-, NATT-, NORR-, ODAL-, OGÄRNINGS-, OPPOSITIONS-, PARTI-, PRIVAT-, RENLEVNADS-, REVOLVER-, SKYLD-, SOCKEN-, STIG-, STOR-, TRÄL-, UNDANTAGS-, UPPHOVS-, VAL-, VANDRINGS-, VIS-, VITTNES-, VÅLDS-, VÄLGÄRNINGS-, VÄNSTER-, VÄRLDS-, YTTERLIGHETS-, ÄTTE-, ÖVER-MAN m. fl. — särsk.
α) i namn på föreningar av manliga personer födda visst år. Föreningen 1890 års män. Stadgar för 1850 års mäns stiftelse. (1900; titel).
β) (i sht i högre stil; se dock slutet) i tilltal. Gode herrar och svenske män, t. o. m. 1920 inledningsord till konungens trontal vid riksdagens öppnande, sedan ersatt med svenska män och kvinnor, valda ombud för Sverges folk; jfr 2. J Jsraelitske män, hören thenne oordhen. Apg. 2: 22 (NT 1526; Bib. 1917: I män av Israel). Fatta mod, unge Man! Kellgren 3: 199 (1792). — särsk. (numera mindre br.) i uttr. min gode man, nedlåtande tilltal till (relativt) okänd person (ur de lägre samhällsklasserna). Cavallin (1876). Fröding Räggl. 1: 13 (1895). Hammar (1936).
ε) (†) i uttr. välbördig l. välaktig l. vällärd (o. d.) man, ss. ett slags titel. Kom ärligh och wälbördig mann, Niels Perssonn på Rådhe för rätte (osv.). HH XIII. 1: 15 (1562). Samma dagh thil sagde welbyrdigh mann Jören Erichss[o]n, ath (osv.). SkrGbgJub. 6: 102 (1588). Wellactigh män Erich Larss[o]nn och Erich Axzellssonn, beffallningzmen wppå Ellffzborgh. Därs. 177 (1590). VRP 1630, s. 395. Wellerd man Her Bondhe i Lekaryd. Därs. 1637, s. 690.
ζ) i vissa uttr. angivande att ngn har en självständig ställning, är oberoende, kan råda över sig själv, icke står i ngn annans tjänst o. d.
α') i uttr. (vara l. bliva o. d.) sin egen man; numera bl. (ngn gg i högre stil) med anslutning till ex. från Geijer nedan. RARP 4: 250 (1626). När en hafwer fylt sine femton åhr, är han efter Lag myndig och sin egen man. Schmedeman Just. 582 (1669). Så frampt han hade warit sin eghen man, och icki stått under annars Commendo. VDAkt. 1684, nr 40. Jag står helst på min egen grund, / Och är helst min egen man. Geijer Skald. 11 (1811, 1835). särsk. (†) om handtvärksmästare o. d. Till thz Tridie schal inngenn Schreddere jnntages i Embetedtt för sijn egenn Mann, medh minndre hann är färdig j sijn konnsth. Skråordn. 128 (1571). At hann hade erlige vdtienth sinn lær åhr, och wil nu blifue sin egen man och mester vti Vpsala. 3SthmTb. 1: 133 (1593).
β') i uttr. (vara l. bliva o. d.) en man för sig (jfr 6 a α), (vara osv.) en oberoende, självständig man; urspr. om jordägare (bonde); numera företrädesvis dels: (vara osv.) en man med självständighet i sitt väsen, sina åsikter o. d., dels: (vara osv.) en särpräglad personlighet. Åtskilnaden .. emellan män för sig, eller fria husbönder, Herser, Jarlar, och Små Kongar. Wilde Pufendorf SvHist. 1: 33 (1738). Det var en tid det bodde uti Norden / En storsint ätt, beredd för frid som krig. / Då, ingens slaf och ingens herre vorden, / Hvar Odalbonde var en man för sig. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). Den till ting samlade menigheten, de fullmyndige ”männen för sig”. Afzelius PartEd 23 (1879). Man hade .. den välgörande känslan af att befinna sig inför en ung skald, som tydligen bemödade sig om att varda en man för sig. PT 1897, nr 120 A, s. 3. (Han) var en personlighet, och han var en man för sig. VetAÅb. 1936, s. 273.
η) i uttr. med bet.: manlig person som för dagen (l. under viss tid) l. i viss situation är den mest uppmärksammade l. den som har det största inflytandet l. den största makten. Männen för dagen, titel på skriftserie som utkom 1914—18. (Geijer) är dagens man, och ville han alltid följa sin bättre Genius så vore han äfven tidehvarfvets. Tegnér (WB) 3: 455 (1821). Mr Andrieux, f. d. polischef i Paris är för ögonblicket situationens man i Frankrike. VL 1892, nr 299, s. 4.
ϑ) i sådana uttr. som vara rätte mannen (att l. till att), vända sig till rätte mannen, rätt(e) man(nen) på rätt(a) plats(en) o. d. Här är then rette man, / wåra synd borttagher han. Songb. 1553, s. E 4 b; jfr Ps. 1695, 126: 6. Johan III var ej rätte mannen att återställa rikets forna välmakt. Odhner Lb. 152 (1869). Att regeringen i statsrådet Carlson funnit rätte mannen att (osv.). 3SAH 2: 83 (1887).
κ) i uttr. man i staten, person i statens (l. det allmännas) tjänst; vanl. med anslutning till ex. från Lenngren nedan; i sht i pl. De blifvit män i Staten / De fordna pojkarne, / Och kifvas nu om maten, / Och slåss om tittlarne. Lenngren (SVS) 2: 362 (1797). Axel .. beredde sig småningom .. att sjelf blifva en man i staten och taga del i hvad som der förehafves. Knorring Cous. 3: 35 (1834). (De) ha var på sitt vis blivit mannar i staten. Fjelner TypFig. 69 (1920).
λ) ss. senare led i ssgr betecknande person som är beklädd med visst uppdrag l. innehar visst ämbete l. viss tjänst l. utövar visst yrke l. ägnar sig åt viss värksamhet o. d.; i vissa fall äv. i utvidgad anv., om kvinna; se AFFISCH-, AFFÄRS-, ALLTINGS-, AMT-, ARKIV-, AUKTIONS-, BADSTU-, BANK-, BANKO-, BARDA-, BARDAGS-, BARNAVÅRDS-, BEFALLNINGS-, BEFÄLS-, BESIKTNINGS-, BESKATTNINGS-, BESTÄLLNINGS-, BETTEL-, BIBLIOTEKS-, BOK-, BOSKIFTES-, BOUPPTECKNINGS-, BRAND-, BRANDSYNS-, BYGGNINGS-, BÄRGS-, DELNINGS-, FACK-, FINANS-, FJÄRDINGS-, FLAGG-, FOR-, FORST-, FYR-, FÅNGST-, FÖRSÄKRINGS-, FÖRTROENDE-, GESCHÄFTS-, GRANSKNINGS-, GRUV-, HALLÅ-, HANDELS-, HANDLARE-, HANDLINGS-, HANDTVÄRKS-, HERREDAGS-, HYTT-, HÄR-, HÖVITS-, IDROTTS-, INDUSTRI-, INSYNINGS-, JURY-, JUSTERINGS-, JÄRN-, JÄRNVÄGS-, KAMERA-, KAPITEL-, KLERK-, KLOSTER-, KOFFERDI-, KOMMUNAL-, KONTORS-, KRIGS-, KRONOUPPBÖRDS-, KYRKO-, KÖP-, LAG-, LIVFÖRSÄKRINGS-, LOK-, LOKOMOTIV-, LÄNS-, MOTOR-, MUSEI-, MÅLS-, NÄMNDE-, ORDNINGS-, POLIS-, PRESS-, PRÄST-, RIKSDAGS-, RÅD-, SEX-, SJÖ-, SKOGS-, SKOL-, SPEL-, SPORTS-, SPRÅK-, SPÅ-, SPÅRVÄGS-, STYR-, STYRES-, SYSSLO-, TAL-, TALES-, TAXERINGS-, TIDNINGS-, TILLSYNINGS-, TIMMER-, TIO-, TJÄNSTE-, TOLV-, TRÄDGÅRDS-, TRÄVARU-, TULL-, UNIVERSITETS-, UPPBÖRDS-, UPPSYNINGS-, UTMÄTNINGS-, UTREDNINGS-, VETENSKAPS-, VINGÅRDS-, VÄRDERINGS-, YRKES-, ÅKER-, ÅLDER-, ÄMBETS-MAN m. fl.
d) om manlig person i förhållande till ngn i vars tjänst l. under vars befäl l. ledning o. d. han står; numera företrädesvis med anslutning till 7, om menig soldat, arbetare o. d. Och han befalte sina men om honom, at the skulle foordra honom. 1Mos. 12: 20 (Bib. 1541). Circe Ulysses män omskapade genom besvärjning. Adlerbeth Buc. 41 (1807). De storättade männen i Sverige .. blefvo .. genom att inträda i konungens hird .. konungens män i en alldeles särskild mening. Hildebrand Medelt. 2: 158 (1884). Det var fråga om inkvartering för honom, hans mannar och hans hästar under ett dygn. Hellström Lekh. 331 (1927). (†) Seuerin Norby konungh Kristierns eghin sworin mann. G1R 2: 156 (1525). — jfr KONUNGS-MAN. — särsk. bildl.
β') (†) i uttr. Belials man, ond, illasinnad man; Backi man, dryckesbroder. 1Sam. 25: 17 (Bib. 1541). Gifvandes före, huru han them för Belials män och förrädare skält hade. RA I. 3: 59 (1593). Önskan af en Bacchi Man. Bellman (BellmS) 2: 22 (c. 1765, 1791).
β) (i sht i högre stil) anhängare, vapendragare. Gen. Essen var allt royalist med förmån; Stael deremot af missnöje blifven häftig Holstenare, Gen. Fuchs åter, allt stadigt Konung Fredrics man. HSH 7: 287 (c. 1800). Att de voro regeringens män och fullkomligt att lita på. Liljecrona RiksdKul. 24 (1840). Så snart konung Karl vände ryggen åt Polen, skulle konung August bryta alla löften och åter blifva tsarens man. 2SAH 44: 66 (1868).
e) (†) ställföreträdare, representant o. d. Huad Suenn Anderss[o]nn i mittillthidh kan wttuissa nokionn annom för sigh, skall hann wara hans man i sam[m]a sack. SkrGbgJub. 6: 209 (1590). Præpositus blifver Consistorii Man i upsigten på Contractisterna. Wallquist EcclSaml. 1—4: 264 (1764). — särsk. i sådana uttr. som kyrkans, stadens män, nämnd av personer som vårdade en församlings resp. en stads ekonomiska angelägenheter m. m. Bureus Suml. 35 (c. 1600). Kyrckiones Männ eller Nembdh. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 85 (1617). Stadzens tolf män ingifva ett memorial. VRP 15/12 1727.
f) i uttr. angivande att viss värksamhet o. d. ger bärgning åt l. helt behöver den som ägnar sig däråt l. fordrar en särskild utövare resp. att ngt har viss effekt med avs. på ngn som har det l. utmärkes av det. Oanseedt att thesse faculteter (dvs. lärda konster) fram för andre äre höghnödighe, berömlighe och nyttighe, så att the omsidher och väl födha sin man, så kunna the (osv.). OxBr. 12: 567 (1614). Hvar konst kräfver sin man. Bergklint Vitt. 154 (1761). Han hade .. den förledande förmågan att kunna tala, en förmåga som alltid för sin man längre än han själf vill. Ahrenberg Männ. 2: 161 (1907).
g) person som ngn hyllar sig till (som sin ledare) l. ser upp till l. beundrar; hjälte (se HJÄLTE, sbst.2 3 b), ideal; äv.: person som ngn sätter värde på l. tycker om l. som motsvarar ngns önskningar l. som tillhör samma parti l. riktning o. d. som ngn. Korteligen, han (dvs. Andreas Hofer) har blifvit sitt folks man. Atterbom Minn. 332 (1818). Tredje Gustaf var hans (dvs. Gamle Hurtigs) man. ”Hvad strider / Höll han ej med Rysslands stolta fru? ..” Runeberg 2: 88 (1848). Montanus är min man; det är en karl som förstår hvad man säger. Strindberg RödaR 175 (1879). Hr Östberg är icke i alla politiska frågor vår man, tvärtom stå vi rätt betydligt till höger om honom. VL 1906, nr 219, s. 3. Magnus Stenbock .. var Skånes räddare, han var hela Sveriges man och hjälte. Wrangel Stenbock 10 (1910).
h) person som ansvarar för ngt l. gått i borgen för ngn l. ngt o. d. — jfr BORGENS-, BORGES-, EFTERBORGENS-, HEMULS-, KAUTIONS-, LÖFTES-MAN.
α) (†) i uttr. vara l. bliva ngns man, vara l. bliva den som ansvarar för att ngn utfår betalning l. skadestånd o. dyl. l. att ngn betalar l. ger skadestånd; vara l. bliva ngns borgesman. Att Willom hann wttloffuadhe Hanns Nillss[o]n sin bethallningh wttaff greffuinnenn, och om hann jchie bekommer bethallningh aff greffuinnen, då skall Willom wara hanns mann. SkrGbgJub. 6: 136 (1589). Jagh will wara idher man, att thet skal bestås, och will hålle idher skadhelös. SUFinlH 3: 110 (1610). Anders ähr min man för betahlningen. VDAkt. 1683, nr 260; jfr β. KKD 6: 197 (1712).
β) i uttr. vara l. bliva man för (förr äv. före) ngt.
α') (†) stå l. gå i borgen för ngt (visst belopp l. betalning). OxBr. 10: 245 (1618). Hwad han till fiscum publicum skall contribuera, will iag wara mann föhre. VDAkt. 1650, nr 25. Om han är eder något skyldig, så är jag man därföre. Bäckström FrSpr. 94 (1729).
β') (†) gå i god för ngt, garantera l. försäkra l. bedyra ngt. Män iagh will wara man för det, att hanss afwundzmän hafwa denne fattige Prästmannen, skammeligen beluget. VDAkt. 1666, nr 124. Simon .. Så är då Herrn hufvud fiende med det der gamla vraket Argan. Michel Ja, det vil jag vara man före. Boding Mick. 39 (1741; fr. orig.: Oui, oui, je vous en répons). Icke vil jag vara man och gisslan före, at den smak, som i dag hålles för den bästa, blifver evärdelig. Tessin Bref 1: 301 (1753). Weste (1807).
γ') (ngt vard.) svara l. sörja för ngt (att ngt sker); nära anslutet till 6 b. Och ville hann vahra mann dherfhöre, att honom (dvs. brevposten) inthett schulle schadha. OxBr. 5: 313 (1624). Han störtade; och om han också lefvande kom tillbaka i vagnen: så är jag man för, att han ej kommer lefvande åter ur den. Fahlcrantz Lessing Gal. 62 (1821). ”Gå skall du icke, Greta, det blir jag man för.” Almqvist Lad. 17 (1840). Ifall Per dristade sig komma en enda tum närmare med paketen, så skulle han bli tvingad att äta upp den ... Det ville slaktaren bli man för. Nilsson HistFärs 56 (1940). särsk. oeg., om kvinna. Ullman FlickÄra 77 (1909). Men nu skall det bli kalas. Det ska gammelpigan bli man för. Martinson DrottnGråg. 149 (1937).
i) (numera föga br.; se dock α o. β) person med vilken man har att skaffa l. som man söker l. har utsett för ngt ändamål o. d. Här (dvs. i dryckeslaget) sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas. Stiernhielm Herc. 229 (1658, 1668). Jag gjorde mig hopp att för henne kunna negociera ett lån. Min man var Eberstein; men det lät sig ej göra. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 23. WoH (1904). jfr DELO-, VEDERDELO-MAN. — särsk.
α) (ngt vard., fullt br.) i uttr. vår man, av berättare (författare) använd (ofta ngt ringaktande) benämning på manlig person som han tidigare infört i framställningen (o. som där är huvudpersonen). Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att öfvertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarne. Strindberg Fjerd. 3 (1877). Aptiten hos vår man växte blott af besvikningarna. Söderhjelm ItRenäss. 274 (1907).
β) (fullt br.) i uttr. känna sin man, veta hurudan ngn är, veta vad ngn går för; veta vem man har att göra med; veta att man vänder sig till rätt person. Jag kände min Man då jag addresserade mig till Dig. BrinkmArch. 2: 402 (1793). Sa' icke jag at han var här? Jo, jo; jag kände min man jag. Envallsson ÄdelmBönd. 18 (1794). Hammar (1936).
γ) (†) sagesman. Effter som fundamentet af vår militie består af fremmande, (begära vi) til vår honeur, at den man, som sådant hafver sagt, motte seija sin mann. RARP 9: 190 (1664).
δ) (†) person hos vilken man har en fordran resp. vilken man är skyldig pängar o. dyl.; ofta i uttr. söka sin man l. gå till sin man, saksöka l. vända sig till den hos vilken man har en fordran. SkrGbgJub. 6: 433 (1599). ÅngermDomb. 15/11 1641, fol. 180. Hvar och en blifver vidh sin man .. och alt så Schmitten söker Messer och Messer Gerner. RP 14: 125 (1650). Ergo, så sökie Hans Ohm sin man Caspar Thile, ty handh bör handh fåå och hvar gåå till sin man. Därs. 16: 305 (1655). ÅgerupArk. Brev 25/8 1716. jfr FORDRINGS-, GÄLDS-MAN.
ε) (†) i uttr. få sin man igen, om ngn som begått orätt mot en annan: (i sin tur) råka ut för ngn (som gör på samma sätt). Hwilken medh Wåldh och Orätt något röfwar och winner, han får wäl sin man igen som äfwen så medh honom speelar. Rudbeckius Luther Cat. 105 (1667).
6) i pregnant anv. av 2 o. 5 o. i anv. som närmast ansluta sig härtill.
a) om person som har de egenskaper (styrka, mod, tapperhet, duglighet, hederlighet, ordhållighet, självständighet, sinnesstyrka m. m.) som anses böra finnas hos en man; (riktig) karl (se d. o. 2); äv. oeg., om kvinna. Visa sig, skicka sig som en man. Vara en riktig, stundom hel man. Det står en man bakom ordet. Så warer nu tröste .., warer män, och strijdher. 1Sam. 4: 9 (Bib. 1541). Mans ordh mans ähra. SvOrds. B 5 a (1604). I klippan vexer jern, och männer deruppå. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Min man .. är en man i ordets ädlaste bemärkelse, i alla skiften den samme. Hilda Wijk (1843) hos Wrangel Blåögda 154. Än lefver fädrens anda, / Ännu har landet män. Runeberg 2: 36 (1848). Så fängslade Philippa, som visste att vara man, när Erik glömde det, .. Nordens hjerta. Weibull LundLundagMinn. 15 (1884). Hedin 1Varn. 51 (1912). — särsk.
α) [jfr fsv. är mykin man fore sik, ärin j nagon tid men fför idher] (†) i uttr. (vara) man för sig (jfr 5 c ζ β'), vara en duktig, tapper, modig man, vara en (riktig) karl. Hwar the wille wara men för sigh och taga sakene alwarlige före. Svart G1 15 (1561). Hector (var) .. både äldre och mera man för sig än (Alexander). Carlstedt Her. 1: 308 (1832).
β) (†) i uttr. vara man i bet.: vara vid (full) vigör (så att man kan sköta sin syssla). Beklageligen att han, som ännu ei mycket långt hunnit in i åhren, skall vara så siuklig och orckeslös: men thet är ingen man längre, än Gud vill. VDAkt. 1749, nr 165. Därs. 1775, nr 291.
γ) (†) i vissa uttr. angivande sexuell potens. Denne Brita bekende, att han är man nogh hoos henne i sängh och säte, därom man tilförne hafwer tuiflat. ÄARäfst 72 (1596). Att J warit man i eder ächta säng. HärnösDP 1693, s. 12.
b) i uttr. (icke) vara man att (stundom för l. till att), (icke) vara ”människa” att l. i stånd att osv.; äv. oeg., om kvinna; jfr 5 h β γ'. Han .. schall .. mykett länt och vpborgat .., som han icke är Man till att betala. SthmTb. 2/5 1584. Så att jag sedan Martii början, in till nu, eij varit man, att gå utom min port. VDAkt. 1740, nr 407. Herr Western var ej Man til at neka sin Syster en så ringa fägnad. Ekelund Fielding 164 (1765). Tufve var man för att värna sitt hem mot objudna gäster. Wigström Folkd. 1: 85 (1880). Var detta (dvs. Salisburys politiska ideal) numera föråldrat, var Salisbury man att sätta sig över allmänhetens åsikter och önskningar. Hagberg VärldB 119 (1927). — särsk. (†) i uttr. vara män(ner) till att osv., med pluralt subj.: vara i stånd att osv. G1R 9: 318 (1534). Att en odrägelig Summa är nu åter bewiliat att utgöras tet wij aldrigh äre menner till att efterkomma. SUFinlH 4: 194 (1613).
c) [efter t. manns genug sein] (†) i uttr. vara ngn mans nog l. vara mans nog emot ngn, vara tillräckligt stark för att klara av ngn (en fiende); jfr 12. (Danskarna som belägrade Varbärg) berömbde sig fast, at the vilde vare the svenske mandz och starcke nogh. HH 20: 14 (c. 1580). Därs. 347 (c. 1640).
d) (†) i uttr. (efter) som ngn är man l. mannen till, efter ngns förmåga l. duglighet l. värde l. rangställning l. anseende l. (ekonomiska) möjligheter o. d. G1R 9: 302 (1534). Såsom han är mannen till, så handlar han så vel i thet som annet. RA I. 3: 216 (1593). Finnes nu någon at skiuta .., så länge foglarnas leeketidh warar, then samma skal .. tagas fast och läggies i hächte, och sedan böte, effter som han är man til, och osz täckes. Schmedeman Just. 191 (1621). Sådane Ordningar, Säthen eller Stemmer (på riddarhuset skola), ingens Tienst, Embete, Kall eller dygdh komma till meens, vthan warda elliest respecterat som han är man till. RARP 1: 8 (1626). Hvar och en talar så, som han är mannen til. Borg Luther 1: 145 (1753).
e) (†) i uttr. (vara) mindre man (än osv.), (vara) en man med mindre makt l. inflytande l. duglighet l. anseende (än osv.), (vara l. räknas som) sämre karl (än osv.); äv. vara dess mera man, vilken osv., vara bättre än den som osv.; äv. vare icke man dess bättre, vare icke räknad för bättre än så. OPetri Kr. 122 (c. 1540). Huar han th[etta] kunde m[ed] vithne beuise honom offuer, dhå wille han war[e] th[e]rfore en mi[n]dre man och aldrigh sittie tilbordz m[ed] någen dandeman. 2SthmTb. 1: 29 (1544). Ther .. (bärgsmannen) tredie gången ther med befinnes (att hava givit högre än lagstadgad lön åt sin dräng), straffas såsom Wårt förbuds öfwerträdare, och ware icke man thes bätre. Bergv. 1: 65 (1627). Honom blef swarat först: at thet för någon tijdh sedhan är beslutit, at ingen, om han eij thess mehra man är, huilken först stipendium begerer, skall blifua sat vp för någre personer, som tilförenne skeligen ther til kompne äre. ConsAcAboP 1: 107 (1644). Men (jag) taar min Ord igen och är ej mindre Mader / Så framt iag hafwer ej then rätta Mening funnit. Spegel GW 103 (1685).
7) [utvecklat ur 1 o. 5] om manlig (i vissa fall äv. kvinnlig) person ss. motsatt en (större l. mindre) kollektiv enhet l. ss. (underordnad) del av en sådan: individ, medlem o. d.; särsk. om medlem (i underordnad ställning) av trupp, fartygsbesättning, arbetslag, idrottslag o. d. Kämpa l. strida l. slåss man (e)mot man. Han .. säger sig villie kria med kongen i Pålen oc kongen i Danmarch, så lenge han kan hafve en man igen. RA I. 2: 194 (1568). Naturens tilstånd var en strid, Man mot Man. Kellgren 3: 211 (1793). Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga. Runeberg 2: 44 (1848). Han var varken general eller kung längre. Han var bara menig man. Didring Malm 1: 270 (1914). (Han) var (vid bandymatchen) bäste man (dvs. spelare) på plan. IdrBl. 1924, nr 7, s. 8. Också matlagningen, vilken .. i vissa turer delades upp mellan (skogsarbetar)-lagets mannar, har nu ordnats mera rationellt. TurÅ 1931, s. 120. Inte en man gör ett skapande dugg nytta. Stolpe Järnbr. 125 (1933). — jfr BESÄTTNINGS-, BEVÄRINGS-, BÅTS-, LANDSTORMS-MAN m. fl. — särsk.
a) sjöt. i uttr. man över bord, utrop då besättningsman l. passagerare fallit i sjön. Konow (1887). Smith (1917).
b) i uttr. kämpa l. strida l. försvara sig o. d. till (förr äv. på) sista (förr äv. yttersta) man (förr äv. mannen), stundom till ngns sista man, (kämpa osv.) tills ingen på den egna sidan återstår. I Köpenhamn äro de helt resolverade att försvara sig på sidste man. Ekeblad Bref 2: 104 (1659). Czaren .. skall (hava) lemnat effter sig den befalning att bryggan skulle förswaras till yttersta mannen. KKD 6: 47 (1708). Och order har jag att stanna / Och slåss till min sista man. Runeberg 5: 86 (1860). Hammar (1936).
c) i förb. var man (förr äv. all man, se ALLMAN), varje människa, var och en (som är att räkna med), envar, (praktiskt taget) alla; vem som helst. Hwar man sätter först fram thet godha wijnet. Joh. 2: 10 (NT 1526). Vppenbara icke titt hierta för huar man, måtte henda at han tackar tigh illa. Syr. 8: 19 (Bib. 1541). Ondt döllia dhet hwar man weet. Grubb 626 (1665). När .. (Hilmer) satt i sadlen, så måtte hvar man tilstå, at man aldrig sedt bättre Ryttare och aldrig bättre Häst. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser. Runeberg 2: 59 (1848). Gud befaller, att vi skola .. bevisa redlighet och rättrådighet mot hvar man. Kat. 1878, nr 61. Sedan .. almanacka och klocka kommit i var mans hand, ligga kalenderfrågor långt utanför det allmänna intresset. Nilsson FestdVard. 11 (1925).
d) (i högre stil) i uttr. (i)från man till man, i sht förr äv. man (i)från man (jfr 11 a), från den ene till den andre. Rycktet (om Pygmalions död) gick Man ifrån Man omkring hela vida Staden Tyrus. Ehrenadler Tel. 299 (1723). Muntliga (historiska) berättelser .. voro vanligtvis författade i versform, för att kunna declameras eller sjungas, och gingo på detta sättet man från man. Ekelund 1GH 1 (1832). Från man till man, från trakt till trakt, / det (dvs. ryktet om förräderi o. Sveaborgs fall) möttes blott af stolt förakt. Runeberg ESkr. 1: 3 (1846).
e) i uttr. man för man, var för sig; en för en. Bör Häredzhöfdingen efter Längden .. ropa fram man för man, Af them först som Frälset tilhöra. Gustaf II Adolf 24 (c. 1620). En af samtlige Ledamöterne (i nämnden) utlottes först, hvarefter de öfrige röste, man för man och icke Ståndsvis med slutna Sedlar. RO 1810, § 64. De tyska trupperna måste (i Kaukasus) kämpa sig fram steg för steg och man för man. SvD(B) 1942, nr 287, s. 6.
f) i uttr. man och man emellan, förr äv. (med gen. pl.) manna (e)mellan l. (möjl. med anslutning till 12) man emellan; jfr MANNA-MELLAN.
α) från den ene till den andre; numera bl. i fråga om rykte o. dyl. l. sak som byter ägare l. innehavare; förr äv. i uttr. angivande att en person driver omkring från plats till plats (o. tigger). Skickendes heller ett eigitt wist budt (med brevet), ee hwad thet kostede, änn att late så gået manne emellen. G1R 16: 673 (1544). Klagade Bönderna högeligen öff[ue]r her Erich i Fitia, att hans Cappelan gick man emillan, så godt, som att tiggia. UppsDP 25/2 1595. Så kan ey .. een Wilfarelse som är offta worden repeterat, och gått man emellan ifrån then ena til then andra, förwandlas vthi Sanning. Schroderus Os. 1: 38 (1635). Hon .. haf(ve)r nu vti denne dyra tiden, gått manna mellom och tigt sitt brödh. VRP 1653, s. 794. Det ryktet går man emellan. Weste (1807). Ett odlingssystem, .. grundadt på bykommuner, der jordlotterna .. gå i byte man och man emellan. Svensén Jord. 246 (1885). Östergren (1932).
β) i uttr. angivande att ngt förekommer l. försiggår mellan den ene individen o. den andre l. mellan privatpersoner l. personer i privat samvaro; särsk. i fråga om samtal l. yttranden. Medh wicht och måål (finnes) man emellom stor orichtigheet. Gustaf II Adolf 283 (1626). Igenom drottning Märtas alt för stora förtroende till et af sina hoffruntimmer var redan .. (konungens o. drottningens) onda upsåt (att mörda konungens bröder) i staden man emellan kunnigt. JGHallman Vitt. 13 (c. 1756). En 4 års gälld gumse, betalas man emellan med 1 riksdaler, men hos köpmännen endast med 5 mark eller 5/6 riksdaler. Troil Isl. 111 (1777). Meddelandet gaf icke anledning till någon offentlig öfverläggning, men det föranledde så mycket lifligare samtal man och man emellan. Samtiden 1874, s. 417. Den inre handeln utgjordes (i Rom) i övervägande grad av byteshandel man och man emellan. Grimberg VärldH 3: 416 (1928).
g) i uttr. per man, äv. på man (förr äv. på mannen), vard. äv. till mans, i fråga om fördelning av ngt på ett antal individer: per individ, (på l. för) var och en. För hestestånd aff hela landit .. (tvåhundra) mark, hulkit hestastånd thå näpligha löper en öre på mannen. G1R 6: 251 (1529). OfferdalKArk. N I 1, s. 40 (1698: til mans). En gåfva (till de segrande trupperna) af 5 Rubel på man. VexiöBl. 1812, nr 45, s. 1. Efter inmundigandet af några märgben per man, kringbjödos nyplockade, saftrika hjortron. Hemberg ObanStig. 184 (1896). I gammelfruas tid brukade man sätta fram på bordet en brödkaka och en slomkaka till mans. Lagerlöf Mårb. 288 (1922). — särsk. (vard.) i utvidgad anv., i uttr. lite(t) till mans, lite(t) var. Gång på gång dabbade han sig, så att vi skämdes litet till mans. Sällberg Långv. 53 (1894). Det är krig .., och litet till mans måste man finna sig däri. STSD(A) 1939, nr 255, s. 10.
h) i pl. i förb. med grundtal l. därmed likartad bestämning; numera nästan bl. i formen man. Tiwghu tusend män footfolck. 2Sam. 10: 6 (Bib. 1541). Wedh fastelagz tijdh war han widh 400 man starck. Svart G1 17 (1561). En folklig armé på 40,000 man. Strindberg NRik. 13 (1882). Den 27 februari 1885 anträdde vi fyra man högt vår färd. LfF 1898, s. 53. Då åtta man ur den ridande länspolisen .. lyckades bana sig väg fram. Hellström Malmros 57 (1931). F. n. räknar personalen (vid Uppsala sidenväverier) ett 50-tal man, varav flertalet kvinnor. UNT(A) 1937, nr 182, s. 7. — särsk.
γ) (†) i uttr. ju flere man ju bättre lycka l. (möjl. eg. anslutet till 12) ju mera man ju mera lycka, ju fler man är i sällskapet, desto angenämare har man. Asteropherus 42 (1609). Envallsson Niugg 27 (1784).
9) i uttr. angivande att ett antal personer äro så fast förenade l. uppträda så enigt l. lika o. d. som om de vore blott en enda. Nu är Swerige blifwit en Man, och alle hafwa wi en Herre och Gud. Loenbom HMärkv. 1: 181 (yttrande tillskrivet Nicolaus Bothniensis på Uppsala möte 1593). — särsk. i uttr. församla sig, resa sig, stå o. d. som en man, förr äv. stå för en man. Tå reeste sigh alt folcket vp såsom en man. Dom. 20: 8 (Bib. 1541). Må .. alla som en man sammanhålla och icke, som skedt är, then ene sig ifrå then andra afsyndra. RA I. 3: 100 (1593). (Ryska sändebudet skulle arbeta för) Att H:nes M:t medh Storfursten ett förbund emot Konungen och Chronan Påland ingå wille, både för en man att ståå, och Krijget nu strax begynna. RARP 2: 50 (1634). Svenska folket reste sig som en man emot sin förtryckare. Odhner Lb. 116 (1869). Inför den hotande faran måste hela vårt folk resa sig som en man. Hedin 1Varn. 19 (1912). jfr (†): Tu dräpte thetta folcket såsom en man. 4Mos. 14: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla tillsammans).
10) (manlig l. kvinnlig) person som intager viss plats i en grupp av personer, kommer i viss ordningsföljd o. d. Nästa man!, uppmaning att komma fram o. d. Han kom in i mål som andre man. Nästa man (som föres in på polisstationen på Bow Street) är en kvinna, och en ung sådan. Vallentin London 432 (1912). — jfr EFTER-, FÖR-MAN. — särsk.
a) mil. o. gymn. i fråga om plats i led l. trupp o. d. Truppen (avdelas) i 1:sta och 2:dra män. Ling Regl. 9 (1836). Hammar (1936). jfr FLYGEL-, SIDO-MAN.
c) spelt. i uttr. fjärde (i vissa fall femte) man, i fråga om (kort)spel som lämpligen spelas av fyra (resp. fem) personer: person med vilken det önskvärda antalet speldeltagare blir fullständigt. Det fattas oss femte man (i quinze), och på fyra man hand spelar jag ej gärna. Tersmeden Mem. 1: 81 (c. 1780). Då slapp hjälpgumman vara fjärde man i tarocchispelet. Lundquist Aftonl. 29 (1891).
d) (i sht i högre stil; se dock slutet) i fråga om rang l. inflytande o. d.; särsk. i uttr. förste man. Grefve Wachtmeister, som nu var förste man vid flottan. 2SAH 4: 28 (1804). Blygs dock ej, Statens Förste Man, att skydda / Det stilla Vettets yrken här. Tegnér (WB) 2: 201 (1816; yttrat till L. v. Engeström). Fryxell Ber. 12: 141 (1843). — särsk. (fullt br.) handel. i uttr. förste man, i (avdelning av) affärsföretag (handelsbutik, varuhus): anställd person med förmans ställning i förhållande till övriga anställda. Herr Valentin hade under flera år varit första man i Borells manufaktur- och kortvaruaffär. Hellström Malmros 99 (1931).
11) (†) (i sht manlig) person som representerar visst släktled; generation; grad av släktskap; särsk. i förb. med ordningstal; jfr LED, sbst.1 10 a o. c. The skola j fierde mandz ålder komma hijtt igen. 1Mos. 15: 16 (Bib. 1541; möjl. ssg). Både hon och han wore skyld till 3e man opå båda sidor. BtFinlH 2: 142 (1558). Tore haffuer nu förskaffatt sig bättre beuiss, om sama arff, att han ähr en Man nämbre. HammarkDomb. 6/5 1601. Så äro Sone i Brohult och H. Bengta i Moo skylde till fierde man och tridie. VDAkt. 1677, nr 205. — särsk.
a) i uttr. man efter man l. man (i)från man (jfr 7 d), (i) generation efter generation. Thin åminnilse warar man effther man j all creatwr. OPetri MenFall N 8 b (1526). Igenom Sägn, Man effter Man. Rudbeck Atl. 1: 5 (1679). (Ulrika Eleonoras härkomst) stiger .. man ifrån man i rätt kädja på Swärds-sidan, i 46 led, ifrån den Swenska Oden. HC11H 6: 5 (c. 1700). Weste (1807).
b) (†) i förb. med grundtal o. d.: generation, släktled; äv.: mansålder. Det war en mycken gamal (rätts-)saak till 4 eller 5 män. NorrbHembSkr. 1: 300 (1658). Hwilcket warade i många mans Ålder. Rudbeck Atl. 2: 470 (1689). I tree mäns ålder. VDAkt. 1708, nr 420.
12) (†; se dock slutet) koll.: människor, folk; manskap, här, trupper. Ther the (dvs. fienden) thet (dvs. att bestiga det branta bärget) än wåghade, kunde man them medh ringa Man .. aff berget förjaghe. Schroderus Liv. 648 (1626). Skip, och Man, och Last, när mig så lyster, i högden / Måst göra luft språng. Stiernhielm Fred. 1 (1649; yttrat av krigsguden Mars). När Folcket begynte på någon orth mächta förökas, och lijfzmedlen feeltes, bröt thet up med man och huuse och flytte till andra obebygde orter. Rudbeck Atl. 1: 10 (1679). Tänk Man, Ers May:tt, att snart Förrädarn är / Med hela Persens Man för Fältet Edert ute. Börk Darius 286 (1688; LejonkDr.: Persers Män). — jfr ANNER-MAN. — särsk. (fullt br.) sjöt. i uttr. förgås l. gå under l. förlisa l. sjunka o. d. (förr äv. bliva) med man och allt (förr äv. allo), stundom äv. med man och mus [efter t. mit mann und maus]. Skjeppet har blifvet med man och allo. Lind (1749). Det beskjutna fartyget sjunker hastigt med man och allt. Hedin 1Varn. 42 (1912). (På Bornholms nordliga kust) har med man och mus rätt mången skuta gått under. Lundström Sjöfr. 55 (1929).
13) [fsv. mene man, then menige man] i uttr. menige l. gemene man, förr äv. den mene l. menige man l. den gemene man(nen) l. gemene (gemena) mannen, folkets stora massa, menigheten, det lägre folket, vanligt enkelt folk. Aff thet wälle then meenige mann i Rijkit mich befalet och tiltrott haffuer, fulborder och stadfester iach samme breff. G1R 1: 2 (1521). Then mene mand i norge. Därs. 103 (1523). Opit breff till menige man vdhi Ydröö. Rääf Ydre 1: 290 (i handl. fr. 1544). Såsom och någre orolighe huffvun gemene man inblåsa, att (osv.). OxBr. 5: 6 (1612). PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 4 (: gemehne Mannen). Under medeltiden, då menige man icke kunde läsa. Nilsson FestdVard. 158 (1925).
14) oeg., om död människokropp, vålnad l. mytiskt väsen o. d. resp. om olika djur, växter l. föremål som personifierats; vanl. i ssgr; se BARBERS-, BEN-, BENRANGELS-, BUR-, BÅTS-, BÄCKA-, DÖD-, FOR-, FÄST-, GUNDER-, HATT-, HAVS-, LIE-, LYKT-, VATTU-MAN m. fl. — särsk.
a) (i barnspr.) i uttr. långe (förr äv. lång) man, långfinger. Tre fingrar blott, lång man och tumme liten / Och hjerter hand, du (dvs. riddar Paw) der (i Glömskans flod) må doppa ner. MarkallN 2: 134 (1821). jfr LÅNGE-MAN.
b) († utom ss. senare led i ssgr) om fartyg. Then sundzske man (dvs. den danska holken) skööt med ett kedie lodh thens svenskes amirals store mastz dragereep aff. HH 20: 21 (c. 1580). jfr FLAGG-, KOFFERDI-, ÖRLOGS-MAN m. fl.
Sammansättningar: A: MAN-BLOD, se B. —
(1) -BYGGNAD. (man- 1788 osv. mans- 1854—1884) boningshus; numera bl. om den förnämsta byggnaden på en herrgård, en bondgård, ett torp o. d.: huvudbyggnad; mangårdsbyggnad; corps-de-logi. En Manbyggnad, bestående af flera Rum, .. är til salu. GT 1788, nr 19, s. 4. En bonde, som förlidet år hade uppfört manbyggnaden och nu var sysselsatt med att uppföra uthusen. VexjöBl. 1845, nr 30, s. 2. Josephson Tessin 2: 165 (1931). —
(1) -BYGGNING. (man- 1722 osv. mans- 1877) = -byggnad. VRP 20/4 1722. Flodström SvFolk 285 (1918). —
-DAGSVÄRKE, -DEL, se E. —
(2, 3) -DJUR. (†) om stackare till man. Det är alt för löjligt, at se de små manndiuren i sina mästarinnors händer. Dalin Arg. 2: 403 (1734, 1754). —
(1) -DRÅP. (man- 1526 osv. manna- 1834. mans- 1556) [fsv. mandrap] (ålderdomligt) ihjälslående av människa, dråp, mord. (Barrabas) lågh j fängilse .. för it mandrååp. Luk. 23: 19 (NT 1526). Dalin (1853). —
(1) -DRÅPARE. [fsv. mandrapare] (ålderdomligt) dråpare; äv. bildl., t. ex. om sjukdom. Huar och en som hatar sin brodher han är en mandråpare. 1Joh. 3: 15 (NT 1526). Det var intet ovanligt, att hela hem skövlades av denna mandråpare (dvs. tuberkulosen). Sjövall o. Höjer 121 (1929). —
-DÅD, se B. —
-FADDER, se E. —
(7, 12) -FALL. (man- 1559 osv. manna- 1617. manne- 1594. mans- 1797, 1802) [fsv. manfal] mäns stupande i strid, förlust i stupade, manspillan; äv. bildl., t. ex. om kuggningsprocent vid examen o. d. LPetri Kr. 10 (1559). Thet .. Ryska krijgh som sigh i trij och tiugu omgående åhr hafwer icke uthan mannafall .. continuerat. Gustaf II Adolf 168 (1617). Som bekant, är det i skrifningarna som största manfallet (i studentexamen) sker. SD(L) 1900, nr 346, s. 2. —
-FOLK, se d. o. —
(2) -FÖR, adj. [jfr d. mandfør, om kvinna: manbar] (†) fullvuxen (o. arbetsduglig). Till brytningsdagsverken (skall) af ingen skickas till grufvan någon med mindre han icke är manför och i mantalslängden (uppförd) och kan tillfyllest göra. NoraskogArk. 4: 113 (1691). —
(2) -GALEN. (ngt vard.) om kvinna; jfr karl-galen. Strindberg NSvÖ 2: 107 (1906). (Loke:) Tig du, Idun! / Av alla kvinnor / jag menar dig mangalnast vara. Brate Edda 69 (1913). —
-GESTALT, se E. —
(2) -GILL. (†) om kvinna: giftasvuxen; jfr gill, adj.1 2. Een Mangill Piga tänker kring, / Fast om hon säijer ingenting. Lucidor (SVS) 433 (1674). Så må ock mangill mö, som rädder är för busen, / Sig vachta, alt för långt at ensam gå från husen. Kolmodin QvSp. 1: 122 (1732). —
(2) -GIVA, v., -ning (Linc. (1640; under nuptus, sbst.)). (†) bortgifta (kvinna). HH XIII. 1: 177 (1565). BoupptSthm 22/4 1672. —
(5) -GRÄS. [möjl. bildat i anslutning till ä. nysv. karegräs (karle-), eg. ssg till kar, sbst.1, men senare anslutet till karl] (i vissa trakter) växten Spiræa ulmaria Lin., älggräs, mjödört; jfr kar-spiror, -söta, -ört. Linné Fl. nr 405 (1745; fr. Bohusl.). ÖoL (1852). —
(1) -GÅRD. (man- 1581 osv. manne- 1620—1698) [fsv. mangarþer] (i sht i fackspr.) på landtgård: manbyggnad med närmast befintliga, från ladugård m. m. skilda bostads- o. ekonomibyggnader; äv. om därtill hörande gårdsplan; äv.: manbyggnad, corps-de-logi. (Fogden) Skal .. till thet minste een Gångh om Dagen, och hälst om Morgonen, fara hwart Rum igenom, ther som någon Gerningh hafz, så wäl i Mangårdhen som i Stallet och Ladegården. Brahe Oec. 69 (1581; uppl. 1920). Med fylning och stensätning planerat och giort mangården iämn. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7. Tomt skal byggas til mangård och ladugård. I mangården skola vara stufva med förstufvu och kamar, så ock gästestufva, ther gården så stor är, kellare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligit hus, port och lider. BB 2: 1 (Lag 1734). Mangården (består) af ett stort karaktärs-hus af trä. NyttGam. 1803—04, s. 215. För de större gårdarna (i övre Sv. har) plandispositionen blivit: boningshuset, bodar, brygghus m. m. kring en gårdsplan, uthusen kring en annan ... Den förra är ”mangården”, den senare ”bakgården”. Landsm. B 15: 23 (1916). TurÅ 1932, s. 130.
Ssgr: mangårds-byggnad. var särskild (förr äv. sammanfattningen) av de byggnader som bilda en mangård; numera företrädesvis: manbyggnad. Hela mangårdsbyggnaden bestod af en liten stuga. Læstadius 1Journ. 47 (1831). Hemmanet .. är bebygdt med mangårdsbyggnad, förmånsgård, ladugård (m. m.). PT 1898, nr 119 A, s. 4. Hellström NorrlJordbr. 251 (1917).
-hus. vart särskilt av de hus som bilda en mangård; stundom: manbyggnad. Så Man- som fägårdzhusen. GullbgDomb. 13/12 1651. Ofta åligga .. (fideikommissinnehavaren) dryga underhållskostnader af slott eller stora mangårdshus. LAHT 1900, s. 57. Fatab. 1932, s. 98.
-länga, r. l. f. av manbyggnad l. mangårdshus bestående länga. Zetterstedt SvLappm. 1: 166 (1822). Fatab. 1916, s. 134.
-plan, r. l. m. gårdsplan vid mangård. SvTrädgK 1: 115 (cit. fr. 1681). Mangårdsplanen (i Osby prästgård) var stensatt. Fatab. 1932, s. 91. —
-HARNESK, se E. —
(2) -HATARE. (mera tillf.) jfr -haterska. Ser du, amazoner äro ju manhatare på ett sätt, men mangalna på ett annat! Strindberg NSvÖ 2: 107 (1906). —
(1, 5) -HELGD, äv. -HELG. [fsv. manhälgh(þ)] i den fornnordiska rätten: personlig fred o. säkerhet för fri medborgare (man). Det, att göra någon till träl, kallades att taga manhelgd af honom. Strinnholm Hist. 1: 600 (1834). Söderblom Gudstr. 63 (1914). —
(2, 5, 6) -HELL, n. (man- 1685. manna- 1685. manne- 1685) [jfr hell, sbst.2] (†) manlighet. I som om Manne-häld och Fägring kunnen dömma. Spegel GW 262 (1685). Men see wj en Soldat som har alzintet merke / Af Krigetz hårda Leek och Wapne-braketz harke, / Tå troo wj han haar glömt sit Manhäld hoos sin Amma. Därs. 280. —
(1) -HEM, förr äv. -HEIM. (man- 1672 osv. manna- 1709—1863. -heim 1679—1765. -hem 1672 osv.) [fsv. manhember, manz hember, människovärlden; jfr isl. mannheimar, pl., eg.: människovärlden, enl. Eyvind Skaldaspillir den plats där Oden bodde med gudinnan Skade, enl. Snorre namn på Sverge (Svitjod)] i poesi l. högre stil förekommande namn på Sverge, i svensk litteratur infört av (O. Verelius o.) O. Rudbeck; användt företrädesvis under 1700-talet o. i början av 1800-talet. Resarna togo sig hustrur ur Manhem (Swerige). Verelius Herv. 1 (1672). Om Sweriges nampn Manheim. Rudbeck Atl. 1: 456 (1679; kapitelrubrik). O Manhem! lika nämdt af gammalt mannavett, / Som gammalt mannamod. Kellgren (SVS) 2: 232 (1787). Manhem. Geijer Skald. 1 (1811, 1835; rubrik till dikt). Fahlcrantz 1: 142 (1846, 1863).
Ssg: manhems-förbund(et). i Stockholm 1815 stiftat sällskap i samma anda som Götiska förbundet. ManhKallelsebrOlde 21/11 1815. Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia. Almqvist (1820; boktitel). jfr: Detta vårt Sällskap, under namn af Manhem. Almqvist Manh. 127 (i handl. fr. 1817). —
-HJÄLP, se E. —
-HUS. (man- 1642 osv. manna- c. 1900)
1) (numera föga br.) till 1: mangårdshus; manbyggnad, corps-de-logi. ÅgerupArk. Syneprot. 1721. Egendomen är bebyggd med manhus av timmer. PT 1916, nr 266 A, s. 4.
-HUVUD, se E. —
(1, 5) -HÅL. [jfr t. mannloch, eng. man-hole] tekn. o. sjöt. på ångpanna, cistern, cell i fartyg o. d.: med lock försedd (vanl. oval) öppning gm vilken en person kan komma in för rengöring l. tillsyn o. d. Åkerman KemTechn. 2: 31 (1832). Nilsson Skeppsb. 116 (1932).
-KJOL, se E. —
-KRAFT, se B o. E. —
(2) -KVINNA. (man- 1889 osv. manna- 1833) (i fackspr.) människa l. väsen som är på en gång man o. kvinna; kvinna med manliga egenskaper; äv.: man med kvinnliga egenskaper; jfr gynander, hermafrodit I 1. Carlstedt Her. 2: 57 (1833). Loke .., den germaniska mythologiens på en gång kvinnojägare och mankvinna. Rydberg Myt. 2: 305 (1889). Bild 5. (visar) Siva som man-kvinna. NoK 81: 60 (1927). —
-KVINNLIG. (man- 1883. manna- 1910) (tillf.) jfr -kvinna. Det man-qvinliga utseende, som utmärker englar. Strindberg SvÖ 2: 12 (1883). Fröding Eftersk. 1: 89 (1910).
Avledn.: mankvinnlighet, r. l. f. (tillf.) Vilda drömmar .. om mankvinlighet. Fröding Brev 220 (1894). —
-KÖN, n. (man- 1526 osv. manna- 1695 (i vers)—1762, 1937 (i vers). mans- 1544 (: mansköns lifsärfvinger)) [fsv. mankyn, manna kyn]
1) (†) till 1: människosläkte(t). Ath dieffwlen skulle haffwa heela mankönet j sitt wold och regement. OPetri MenFall F 2 a (1526). LPetri KO 55 a (1561, 1571).
2) till 2: manligt kön; äv. allmännare: hankön; jfr man, sbst.2 4 (a); äv. mer l. mindre konkret, särsk. koll.: människor l. varelser som äro av hankön. Vara av mankön. Alt manköön först ypnandes moder liffuit, skal kallas helogt herranom. Luk. 2: 23 (NT 1526). (Nöddop må förrättas av) i Catechismi lära wäl underrättat Folck, af Mankön. Kyrkol. 4: 2 (1686). IT 1779, nr 2, s. 2. Blifver Drottningens lifsfrukt af mankön, förordne då (osv.). SuccOrdn. 1809, § 2. Östergren (1932). särsk.
a) (ngt vard.) i sådana uttr. som allt vad mankön heter, allt vad karlar l. personer av mankön heter; i likhet med allt annat mankön, i likhet med alla andra karlar l. personer av mankön; jfr c γ. Fy skam, öfver allt hvad mankön hette! Tavaststjerna Inföd. 268 (1887). Hellström Malmros 104 (1931).
b) i sg. best. utan närmare bestämning: den kategori av människor l. varelser som äro av hankön; förr äv.: sammanfattningen av de personer av hankön som äro församlade ngnstädes. Går störste delen aff mankönet mädh ut ifrån gudstiensten och sochnastugan. VDAkt. 1651, nr 89. Äfven inom folkmängden i dess helhet stannar mankönet .. vanligen i minoritet. EkonS 2: 12 (1894).
c) (numera företrädesvis i fackspr.; se dock γ) om enskild människa l. varelse av hankön. RelCur. 202 (1682). At uti Private och enskylte huus, Man- och Qvin-kiön, gambla och unga, kiände och okiände, .. skola hafva frjhet sig at sambla .. under förevändning, at bruka sin Andacht. Placat 12/1 1726, s. 5. En .. sammanställning efter de i ätterna födda mankönen och kvinkönen visar följande .. siffror (osv.). Fahlbeck Ad. 2: 15 (1902). särsk.
α) i uttr. vara mankön, vara (en människa l. varelse) av hankön, vara hankön. The lydde .. och omskåro alt thet som mankön war. 1Mos. 34: 24 (Bib. 1541). Then ofras skall (åt gudarna i Uppsala), lyckan prijsar; / .. Alt offer skall wara mankön. Messenius Christm. 209 (c. 1616).
β) (enst., i religiöst spr.) i pl. i uttr. bland mannakön, bland personer av manligt kön. O Brudgum skön! blant Mannakön / Fins ingenstädz tin ljke! Manuale 1686, s. 428; jfr Ps. 1937, 98: 7.
γ) i ngt vard. l. försmädlig användning: karl, manfolk (se d. o. 2). Jag tyckte om en flicka, jag som alla andra mankön. Strindberg SvÖ 2: 316 (1883). Vi, mankön, samlas .. i den lilla stadens värdshus. GHT 1896, nr 8 B, s. 1. Mankönet, som satt bredvid henne och föraktade henne, verkade nedstämmande. Bergman LBrenn. 114 (1928).
Ssgr (till -kön 2; †): manköns-arvinge. manlig arvinge. RA I. 1: 373 (1544). Stiernman Riksd. 1172 (1650).
-LINJE, se E. —
(7, 12) -LISTA, r. l. f. (numera knappast br.) sjöt. förteckning över de sjömän som en skeppare antagit i sin tjänst, besättningslista. PH 2: 1248 (1735). —
-LÄN, se E. —
-LÖS. (man- 1648 osv. manna- 1734) [jfr y. fsv. manlösa, brist på manskap]
1) (†) till 3: som är l. får reda sig utan make; som har förlorat sin make. Palmquist Saga 127 (i handl. fr. 1648). En man- och barn-lös enka. Lohman Vitt. 391 (1725). Schultze Ordb. 2981 (c. 1755).
2) (i fackspr.) till 7 o. 12: som är utan manskap l. besättning; särsk. om fartyg som övergivits av besättningen. Skulle något Fartig eller gods mannalöst stranda, i siön omdrifva (osv.). Triewald Konst. 60 (1734). Vid bordandet befanns det, att fartyget var manlöst. AB(A) 1917, nr 45, s. 9. —
-MELLAN, -MÅN, se B. —
(2) -ORKIS. [roten torde ha ansetts befordra mannens sexuella potens] (†) växten Orchis mascula Lin., lundnyckelblomster, Sankt Pers nycklar; jfr -yxne. Liljeblad Fl. 235 (1798). Liljeblad Fl. 310 (1816). —
-RING, se B. —
-SIDA, se E. —
-SKADA, r. l. f. (man- 1664—1891. mans- 1634—1671)
1) (numera knappast br.) till 1: dråp (av våda). Sedan så hafuer han .. föreburit sigh .. wara kommen i Tysslandh i mansskada. BtÅboH I. 6: 188 (1634). WoJ (1891; sälls.).
2) (†) till 7 o. 12: manspillan. Och bleff staden vunnen uthan någen synnerligh mannsskadha på vårt folk. HH 20: 339 (c. 1640). Holmberg Bohusl. 1: 70 (1842). —
-SKO, se E. —
(1) -SLAG. (man- 1525—c. 1755. manne- 1555. mans- 1543—1749) (†) dödande av en människa l. av ett antal människor; dråp; äv.: blodbad. G1R 2: 137 (1525). Begåår någen itt Manslagh, han skal vthi tijo Åhr göra Boot. Schroderus Os. 2: 190 (1635). Schultze Ordb. 4486 (c. 1755). —
(1) -SLAKTANDE, n. (†) jfr -slag. Ett grufweligit Manslachtande. Brask Pufendorf Hist. 194 (1680; om slaget vid Crécy). —
(7, 12) -SPILLAN, förr äv. -SPILLA, r. l. f. (man- 1680 osv. manna- 1740—1757. mans- 1746—1900. -spilla 1691—1749. -spillan 1680 osv.) förlust av manskap (vid strid), manfall; äv. bildl. Brask Pufendorf Hist. 60 (1680). Fästningen intogs utan synnerlig manspillan. Hallenberg Hist. 3: 213 (1793). Inom parentes sagt skall det bli intressant att se, vilken manspillan bland radions artister televisionen kommer att medföra. SvD(A) 1935, nr 168, s. 10. —
(5) -STAD. [jfr mnt. manstat, ställning ss. vasall] (†) i uttr. stå i manstad, vara den styrande, vara föreståndare (för riket). G1R 4: 202 (1527). —
-STAM, se E. —
(7, 12) -STARK. (man- 1598 osv. mans- 1814—1828) som färdas l. ankommer med många väpnade män i sitt följe l. som för strid o. d. förfogar över många väpnade män; om flock l. skara av väpnade män: som består av resp. (med pluralt huvudord) som äro många; ofta allmännare l. bildl., särsk. om flock l. skara av personer som följas åt l. möta upp tillsammans ngnstädes l. arbeta för gemensamma syften. RA I. 4: 805 (1598). See nu kommer Fougden Manstark och wreed. Chronander Surge F 7 a (1647). Riksdagen .. (blev) utsatt i Vesterås: Dit kom i synnerhet Sveriges Adel mycket manstark och i full väpning. Dalin Hist. III. 1: 162 (1761). Hertigarne redo med manstarkt följe. Strinnholm Hist. 5: 302 (1854). (Värdinnan) hviskade till mig, att .. (gästerna) gerna kunde ha underrättat om sin ankomst, när de kommo så manstarka. Ödman UngdM 2: 53 (1876, 1881). SvD(A) 1930, nr 313, s. 5 (bildl.). särsk.
a) (numera knappast br.) om land, nation, stad o. d.: folkrik. PElvius (1746) i Fennia XVI. 2: 71. En manstark församling. Lind (1749). Throndhems län, den manstarkaste och vigtigaste delen af Norrige. Strinnholm Hist. 1: 328 (1834). Claëson 2: 152 (1857).
b) (†) om familj l. hushåll o. d.: som består av många medlemmar; om familjeförsörjare: som har många att draga försorg om. VDAkt. 1709, nr 378 (om familjeförsörjare). En mycket manstark Famille. Därs. 1737, nr 185. Ödmann MPark 295 (1800).
c) (numera föga br.) i fråga om djur l. växter: talrik; som består av många individer; om bikupa: full av bin. At bijen i kupan synas bli mycket manstarke. Linnæus Bijskjöts. 107 (1768). Växt-riket är så manstarkt, at det täcker hela torra Jordklotet. Linné DelNat. 11 (1773). När (bi-)kupan är full och manstark. Dahm Biet 59 (1878). Jfr B. —
-STRUMPA, -STYRKA, se E. —
-TAL, se d. o. —
(2) -TJUSERSKA. (man- c. 1855. manna- 1923) (i poesi l. vitter stil) kvinna som tjusar män. Atterbom FB 84 (c. 1855). Operans hufvudperson, Carmen .., är en hetblodig och kallhjärtad mannatjuserska. 2NF 35: 31 (1923). —
-TYG, se E. —
(1, 5, 7) -TÅG. sjöt. tåg som användes i stället för ledstång, ledtåg. Rajalin Skiepzb. 229 (1730). HågkLivsintr. 10: 264 (1929). —
(7, 12) -VAL, n. [fsv. manval, motsv. isl. mannval] (†) urval av män, manskap. Kong Östen hade och ett gott mannval eller mannskap. Björner HalfdÖst. 2 (1737). —
(1) -VAR, adj. (†) känd (för människor), bekant, kunnig (se d. o. I 1). KyrkohÅ 1931, s. 232 (1540). Sean detta Lägers måll bleff man uartt. VDAkt. 1670, nr 40. —
-VETT, se B. —
(2) -VIGNING. etnogr. hos primitiva folkslag förekommande ceremoni vid vilken en yngling l. ett antal ynglingar upptages i de vuxna männens krets. Nilsson PrimRel. 164 (1911). NoK 85: 109 (1928). —
-VUXEN, p. adj. (man- 1587—1896. manna- 1624)
1) (numera föga br.) till 1 o. 2, om man l. kvinna: fullt utvecklad som människa, fullvuxen; könsmogen, giftasvuxen, manbar; äv. i utvidgad anv., om ålder. Helsingius (1587). Menniskian (är) icke strax i begynnelsen Mannawoxen, när hon födhes, vthan .. måste .. medh stoort omaak och myket bekymber vpfostras. Rudberus MHansdr C 4 a (1624). Tå Brigitta bleff Manwuxen, stygdes hon widh Echtenskap. Schroderus Os. 2: 44 (1635). Den ende bland Sten Stures söner, som uppnådde manvuxen ålder. 2SAH 51: 84 (1875). Östergren (1932; skönl.).
2) (i poesi, tillf.) till 2, i uttr. manvuxet vacker, manligt vacker. (Spegelbilden) visade gudarnas ättling, / hur manvuxet vacker han var. Fröding Stänk 105 (1896). —
(1, 2) -VÄXT, p. adj. (†) = -vuxen 1. 1Kor. 7: 36 (Bib. 1541). En manväxt flicka. Kolmodin QvSp. 2: 490 (1750). —
-ÅLDER, se E. —
-ÅR, se B. —
(2) -ÄTERSKA. (man- 1928. manna- 1924—1926) (vard., mindre br.) = -slukerska. Bertha (i ett av Strindbergs skådespel) .. visar sig så småningom som en djävulskt listig ”mannaäterska”. Lamm StrindbgDram. 1: 253 (1924). BVT 1928, nr 10, s. 23.
B: MANNA-BELÄTE, -BILD, se E. —
(1) -BLOD, sbst.1 (man- 1915 (i vers; i bet. 2). manna- 1672 (i bet. 1), 1741 (i bet. 2) osv. manne- (i bet. 1) 1594— c. 1600)
1) [fsv. manna blodh] (i poesi l. vitter stil) människoblod. (Konung Kristiern) loth .. aflifve .. (bl. a.) befalningsmän och af then menighe almoghe til medh, så at mest alle rännestenar i Stockholm runne fulle af manne blodh. RA I. 3: 379 (1594). Atterbom LÖ 2: 237 (1827). särsk. (†) övergående i bet.: blodsarvingar. Här fattas Mannablod som glömskan påcka tör. Runius (SVS) 1: 188 (1707).
2) [beträffande namngivningen se danska-blod] (i vissa trakter) örten Sambucus Ebulus Lin., sommarhyll. Linné Bref I. 2: 13 (1741). Johansson Varseln. 102 (1915). —
-BLOD, sbst.2, se E. —
(1) -BLÖDA, r. l. f. växten Hypericum quadrangulum Lin., mansblod (se d. o., sp. 192). NormFört. 26 (1894). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 284 (1901). —
(2, 6) -BRAGD. (i vitter stil) manlig bragd. Lyd, Betti, lyd bestämmelsen, / Sök ej at mannabragder hinna. Lenngren (SVS) 2: 210 (1798). Ekholm Odal 199 (1930). —
(2, 6) -BRÖST. (i poesi l. vitter stil) jfr bröst 3 c. Eldh Vitt. 415 (1723). Så länge hjertan slå i Svenska mannabröst. CGStrandberg 59 (1853). Här i denna nötta (skol-)trappa / Känner jag mitt gossehjärta än i mannabröstet klappa. Wirsén Ton. 141 (1893). —
(2, 6) -DAT. (i poesi l. vitter stil, numera föga br.) = -bragd; nästan bl. i pl. Forna manna dater. Leyoncrona Vitt. 138 (c. 1685). 2SAH 12: 327 (1827). Hammar (1936). —
-DRÅP, se A. —
(2, 6) -DYGD. (i vitter stil) manlig dygd (se d. o. 4). Brenner Dikt. 2: 19 (1727). Den underbara sammansmältningen i S. Görans person af kraft och fromhet, af blygsamhet och hjeltemod, af riddare och helgon, är i mina ögon idealet af fulländad mannadygd. PoetK 1816, s. XV. Hallström LevDikt 199 (1914). —
(2, 6) -DÅD. (man- 1844—1846. manna- 1890 osv. mans- 1899) (i vitter stil) dåd av l. värdigt en man. Johansson HomOd. 2: 61 (1844). I sanning ett mannadåd! Klinckowström BlVulk. 2: 96 (1911). —
-FALL, se A. —
-FIGUR, se E. —
(5, 7) -FÖRGÖRANDE, p. adj. (i poesi) När tätt för den mannaförgörande Hektor / kämparne döende stupa. Lagerlöf HomIl. 7 (1912). —
-GESTALT, se E. —
-GÄRNING. (i vitter stil)
1) till 2: gärning (värksamhet) som ngn utför under sin mannaålder. Deras (dvs. nutida memoarförfattares) mannagärning faller också ofta inom en tid, som i mycket är olika vår. SvD(A) 1929, nr 353, s. 8.
2) till 2 o. 6: manlig gärning, gärning värdig en man; jfr -bragd. Du ser nu af egen erfarenhet, att det till mannagerning fordras mer än stora ord. Carlén Rosen 472 (1842). Zilliacus Solur. 97 (1926). —
(2, 6) -HEDER. (i vitter stil) manlig heder. Stränga begrepp om ära och mannaheder. 2SAH 12: 325 (1827). Helsingius Armod. 118 (1917). —
-HELL, -HEM, se A. —
-HJÄLP, se E. —
(2, 6) -HJÄRTA. (manna- 1727 osv. mans- 1674) (i högre stil) en mans hjärta; manligt, modigt hjärta; jfr hjärta II 2, 5. Sij huru Qwinnans ord Mans hiertat böija kan! Columbus BiblW A 3 b (1674). (Vår drottning har) Thet ock uträttat så, som någon knapt förmodde, / Och vist i qvinnobröst at mannahierta bodde. URudenschöld Vitt. 363 (1727). PT 1881, nr 276 A, s. 3. —
-HUS, se A. —
-HUVUD, -KJOL, -KLOSTER, -KLÄDER, se E. —
(2, 6) -KRAFT. (man- 1712—1838. manna- 1810 osv. mans- c. 1730—1862)
1) kraft l. styrka som en riktig man har l. som tillhör mannaåren; manlig kraft; (full) vigör; äv. bildl. Spegel (1712). Då hon .. såg upp i hans vackra ansigte, der hon läste ädel mannakraft. Edgren Lifv. 1: 14 (1883). Då den episka dikten mot 700-talets slut förlorat sin mannakraft och börjat tvina bort (osv.). Schück VLittH 1: 77 (1898). SvD(A) 1934, nr 276, s. 6.
2) en mans fortplantningsförmåga l. sexuella potens; äv. i utvidgad anv., i fråga om djur. Broman Glys. 3: 177 (c. 1730; hos tjur). Att förlama mannakraften är en omtyckt hämnd i bergen. Johnsson Essad KaukHeml. 66 (1931). Jfr E. —
-KVINNA, -KVINNLIG, se A. —
-KÖN, se A. —
-LIKNELSE, se E. —
-LIV.
-LÖS, se A. —
(7, 12) -MAKT. (†) trupper, manskap, besättning. Fiendens armeer äro beswärade medh .. månge guarnisoner som alla medh manna macht hållas måste. Gustaf II Adolf 532 (1629). —
(6) -MAN. (i södra Sv., bygdemålsfärgat) karlakarl. Högrest och bred som en riktig mannaman går han genom lifvet. Lundgren Männ. 87 (1913). —
(7 f) -MELLAN. (man- 1790—1807. manna- 1680—1734. manne- 1592) (†) från den ene till den andre, man o. man emellan. Så som myntet då gick mannemellen i al köp. HT 1910, s. 277 (1592). Möller (1790, 1807). —
(1) -MEN, n. (†) skada för människor. (Jakten) är een ährlig ijd / Vthan Synd, och manna-meen. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). —
(1 (d), 11) -MINNE. (manna- 1617 osv. manne- 1555—1635. mans- 1926)
1) (numera knappast br.; se dock a—c) för tillfället levande människors minne av det förflutna; sammanfattning(en) av vad för tillfället levande människor bevarat i minnet; tid som omfattas av för tillfället levande människors minne. Förretalde och framlupne bedrifter, ther om historiske scribenter och mannaminne noghsambt betyge. Gustaf II Adolf 160 (1617). Mannaminnets värsta missväxt hade gått Mates förbi. Högberg Vred. 1: 18 (1906). särsk.
a) (mera tillf.) i uttr. så långt mannaminne räcker, så långt människor kunna minnas tillbaka. Men den här tomten hade varit på den gården så långt mannaminne räckte. FoF 1915, s. 175. SvD(A) 1920, nr 189, s. 7.
α) (numera föga br.) i uttr. vara i mannaminne, bevaras i människors minne. G1R 25: 103 (1555). Ännu är i mannaminne, att mangell aff saltt haffver causerat revolter i rijket. RP 6: 610 (1636). Lundin Alp. 120 (1883).
β) (fullt br.) ss. tidsbestämning: (under tid som sträcker sig) så långt för tillfället levande människor kunna minnas tillbaka; särsk. i nekande o. därmed jämförliga satser l. i uttr. angivande ngt ss. enastående under ifrågavarande tid. (Man ansåg) at ingen konungh i christenheten hade i manneminne lefd (dvs. lämnat) sinom barnom så storan skat och förrådh (som G. I). HT 1910, s. 286 (1592). Vintren, emellan 1749 och 1750, som i mannaminne var den lindrigaste. Linné Sk. 232 (1751). På Västkusten betecknas ovädret som det våldsammaste, man upplevat i mannaminne. SvD(A) 1932, nr 207, s. 5. Någon reguljär inbrottsstöld hade inte begåtts på Tjurö i mannaminne. Hellström Storm 131 (1935).
c) i uttr. ur l. utom l. över mannaminne(t).
α) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som vara ur l. över mannaminne (förr äv. mannaminnet), icke längre kunna ihågkommas; förr äv. falla utur mannaminnet, upphöra att ihågkommas, gå l. sträcka sig utom mannaminne, sträcka sig längre tillbaka än man kan minnas. At falla uthur manna minnet. Holm NSv. b 1 a (1702). Det andra Partiet frågade med ifver, om det var ur Manna-minne, at Gyllenpyramid hette Dieknander? Dalin Arg. 1: 221 (1733, 1754). Det som är gammalt och öfver mannaminnet. 2VittAH 8: 167 (1794, 1808).
β) (†) ss. tidsadverbial: under tid som sträcker sig längre tillbaka än man kan minnas. När man ihugkommer den långwariga fiendskap, .. som utöfwer manna-minne hafwer warit imellan desza twänne sammangränsande .. Konunga-Riken. HC11H 2: 72 (1680).
2) (numera knappast br.) tidsperiod av en längd som tänkes motsvara den tid som omfattas av en generations minne. Däremoot (dvs. mot uppfattningen att urminnes hävd vore 100 år) repræsenterade Rix-Drotzeten, att mannaminne icke kunde sättjas på 100 åhr. RP 10: 77 (1643). Uti parken (i Fontainebleau) voro allehanda högdjur och hjortar, som sades vara öfver 2 eller 3 mannaminnen gamla. Kurck Lefn. 74 (1705). Större träd och träddelar .. qvarligga i våra sjöar ännu efter flera mannaminnen i nära lika frisk gestalt. Post KoprJordb. 22 (1862). —
(2, 6) -MOD. (i sht i vitter stil) modet hos en riktig man; mod värdigt en man; manligt mod; tapperhet; manlighet. Stiernhielm Herc. 405 (1658, 1668). Det är mannamodet och dådkraften vi i främsta rummet hylla. SvD(A) 1930, nr 227, s. 6. —
(1, 2, 6) -MOGEN. (i vitter stil, föga br.) med abstrakt huvudord: som är en vuxen människas l. mans; manligt mogen; äv. om ålder: mogen. Men seen min ungdoms tijd begynte på at skrijda / Moot manna-mogne åhr. Lillienstedt Vitt. 268 (1667). Manna-mogne Tankar. Spegel GW 157 (1685). Ossiannilsson Hem. 73 (1915). —
(1, 5, 7) -MORD. (manna- 1562—1848. manne- 1604. mans- 1651) (numera knappast br.) mord; jfr man-dråp. Dråp och mannamoord. LPetri Mandr. H 6 b (1562). Johansson HomIl. 24: 548 (1848). —
(1) -MÅN, sbst. (man- 1701—1854. manna- 1685 osv. manne- c. 1655—c. 1715) otillbörligt gynnande av viss(a) person(er), anseende till personen, partiskhet, väld. Öva, göra mannamån. KOF II. 2: 69 (c. 1655). För baktal slute sig mitt öra, / För agg och mannamon mitt bröst. Ps. 1819, 299: 4. Fru de Lorche skar för och utdelade sina håvor (till de båda ynglingarna) utan mannamån. Bergman Mark. 167 (1919). —
(1, 5, 7) -MÖRDANDE, p. adj. (i vitter stil, föga br.) med sakligt huvudord: som dödar människor l. män; varigm l. vari (många) människor l. män dödas, blodig. Mannamördande jernet. Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817). Mannamördande strider. Hellquist HesTheog. 19 (1924). —
(1, 5, 7) -MÖRDARE. (i poesi l. vitter stil, föga br.) jfr man-dråpare. Menniskiodråparen och Mannamyrdaren Dödhen. Rudberus MHansdr B 1 b (1624). Mannamördaren Hektor. Johansson HomIl. 1: 242 (1846). Schybergson FinlH 1: 213 (1887). —
(1, 3, 5) -MÖRDERSKA. (-morderska 1550. -mordiska 1550. -mörderska 1703—1872. -mördiska 1541—1646) (i högre stil, föga br.) kvinna som mördat en l. flera människor l. män l. äkta män med vilka hon varit gift. Tu mannamördiska, wilt tu ock dräpa migh, såsom tu the siw män dräpit haffuer? Tob. 3: 9 (Bib. 1541). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(2, 6) -ORD. [jfr fsv. manz ordh, utsaga, yttrande] (i vitter stil) manligt ord, ord (löfte) av en (ordfast, hederlig) man. Järta 1: 204 (1832). Jag vet att mannaord och mannaheder allt fortfarande stå högt bland detta folk. Helsingius Armod. 118 (1917). —
-PÄLS, se E. —
(2, 5, 7) -RING. (man- 1712. manna- 1776—1901) [jfr isl. mannahringr] (i vitter stil, ofta i fråga om ä. förh.) ring l. krets l. skara l. flock av män; i sht i sg. best. Spegel 374 (1712). Skogens vilda kung af jägar-näten motad, / I manna-ringen stängd, af hundra spetsar hotad, / Dock ej af bäfvan vet. Rudbeck Borås. 24 (1776). Då kom som en stormvind / brudgum som slitit sig lös ur mannaringen och bortbar / bruden på seniga armarna lätt och skyndade undan. Tegnér (WB) 9: 159 (1841). Om aftnarna, när (mjöd-)hornen gingo omkring i mannaringen. Schück o. Lundahl Lb. 1: 50 (1901). —
(2, 6) -RÖN. [jfr isl. mannraun] (i vitter stil, i sht i fråga om ä. förh.) prövande av ngns manlighet (styrka, tapperhet o. d.); handling l. beteende varigm ngn visar prov på sin manlighet l. som fordrar manlighet. Spegel GW Fff 1 a (1685). Och var han .. den raskasta Hermann, dugande altid bäst, när något mannarön, eller stor fara sig tildrog. Björner HalfdÖst. 4 (1737). I börd och yttre voro de .. hvarandra olika, .. men i allsköns mannarön voro de jämlikar. Lundegård DrMarg. 1: 15 (1905). —
(2, 6) -SED. (i vitter stil) sed hos (dugliga, tappra osv.) män; i sht i pl. MarkallN 2: 70 (1821). Heder .. / Öfver krigarn der han gömmes! / Mannamod och mannaseder / Akte, att hans namn ej glömmes. Runeberg 5: 71 (1857). —
(2, 6) -SINNE. (i poesi l. vitter stil) en (modig, tapper sov.) mans sinne(lag); manligt sinne. PoetK 1817, 2: 19. Rydberg Dikt. 1: 233 (1882). —
(5, 7) -SKALL. (†) samling män som bedriva skalljakt. Där står stält ett Näät, .. / Och utbredd Manna-Skall geer ackt på Biörnens Spår. Dahlstierna (SVS) 84 (1698). —
-SKO, se E. —
(2) -SLÄKTE(T). (†) den manliga delen av mänskligheten, mankönet. Thorild (SVS) 2: 89 (1784). Scholander 2: 72 (1866). —
(1) -SON. (tillf., i vitter stil) människoson. (Svipdag:) Jag flyttar dig med ett slag af hämdetenen ned om dödsportarne till den ort, där mannasöner aldrig få se dig. Rydberg Gudas. 134 (1887). —
-SPILLAN, se A. —
(2, 6) -STARK. (†) stark som det anstår en man; manligt stark. Så bleff han stoor och mannastarck, / och kiämpar folle honom till foott. Visb. 1: 256 (c. 1620). SvLittFT 1836, sp. 102. Jfr A. —
-STORLEK, se E. —
(2, 6) -STYRKA, r. l. f. (i vitter stil, numera mindre br.) mannakraft; styrka som tillhör mannaåren. Salvius BrudGrafskr. 77 (1740, 1757). Ehuru .. öfver åttio år .. tycktes (han) vara i sin fulla mannastyrka. Böttiger 5: 14 (1867, 1874). Jfr E. —
(7, 12) -STÖRTNING. [fsv. manna störtning; jfr fsv. manz störting] (†) manspillan; äv. bildl., i fråga om sjukdoms härjningar. Dette Pollniske krijgh ähr .. medh ostadigh lycka och myckin mannastyrtning på bådhe sijdhor fördt. RA II. 1: 343 (1614). Carolstadius Pest. D 1 a (1620; bildl.). —
(2) -TID. (i vitter stil) mandomstid; äv. bildl. En nations mannatid är kort, likasom individens. Snellman Stat. 373 (1842). 3SAH 14: 161 (1899). —
-TJUSERSKA, se A. —
(2, 6) -TRO, r. l. f. (i vitter stil) manlig trofasthet l. pålitlighet. Då det goda .. skall ännu .. träda fram i sin aktningsbjudande fornrustning af mannatro och kraft. Wallin Rel. 4: 282 (1837). LbFolksk. 119 (1890). Jfr E. —
(2, 6) -VETT. (man- 1739—1913. manna- 1713 osv. mans- 1651, 1668) [jfr fsv. manvit, mänskligt förstånd, naturligt förstånd, yttre sinne, manz vit, mansvit, människan tillhörande andlig förmögenhet, moget förstånd] (i vitter stil) manligt vett; vett som tillhör mannaåren; moget, sundt förstånd. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668). Jag Förmodar mig genom Gudz Nåd hafva så stort Mannavett, som Hr Dom-Probsten har ynglingevett. VDAkt. 1732, nr 44. Allt vad åren giva av livserfarenhet, mannavett och klokhet blir till intet inför den betagande visdom som talar ur de ungas mun. GHT 1934, nr 37, s. 7. —
(2, 6) -VILJA, r. l. f. (i vitter stil) en (ihärdig, viljekraftig) mans vilja. (Kapten) Hatteras, den förkroppsligade mannaviljan. Vetterlund StDikt. 118 (1901). Hallström Skepn. 289 (1910). —
-VITTNE, se E. —
(3 slutet) -VIV. [sannol. ombildning av uttr. man och viv] (†)
1) kortspelet mariage. CFDahlgren 1: 220 (1847). Det vore mycket bättre, att du kom och spelte lilltok eller mannavif med mig! Zeipel Set. 1—2: 219 (1847).
2) äktenskap. Dig följe den korade tärnan i lifvet, / Tills dödsengeln kommer och flux mannavifvet / Är spräckt, midt i hvirfveln af er menuett. CFDahlgren 1: 220 (1826). Dalin (1853; gam.). —
(2, 6) -VULEN. (i vitter stil) manlig. Hans mannavulet fula ansikte var ärrigt af värjhugg. Heidenstam Karol. 2: 89 (1898). Ett högväxt och mannavulet folk. Dens. Svensk. 2: 10 (1910). —
-VUXEN, se A. —
-VÅLD, se E. —
(2, 6) -VÄRDE. (i vitter stil) manligt värde, (ngns) värde ss. man. Efter alla de män, hos hvilke något mannavärde var, skulle man resa bauta-stenar. Säve Yngl. 9 (1854). —
(2, 6) -VÄRK, n. (i vitter stil) en (duglig) mans gärning. Att mannaverk måste ske med mannastyrka. Thorild 4: 205 (1795). Ett fullödigt mannaverk. SvD(A) 1934, nr 184, s. 5. —
(2, 6) -VÄRV. (i poesi l. vitter stil) en vuxen mans värv, manligt värv. Adlerbeth HorOd. 156 (1817). I mannavärf din själ blef tidigt öfvad. Wirsén Sång. 96 (1881, 1884). —
(2) -ÅLDER, sbst.1 (manna- 1757 osv. manne- 1836. mans- 1635—1832) mogen ålder (hos man); den del av en mans liv som ligger mellan ynglingaåren o. ålderdomen. Schroderus Os. 1: 629 (1635). Min mannaålders dag, då tro och lugn och ära / Från himlen stego ner att i min hydda bo. Tegnér (WB) 1: 73 (1805). Alm Torst. 20 (1926). —
-ÅLDER, sbst.2, se E. —
(2) -ÅR. (man- 1620. manna- 1709 osv. mans- 1739) jfr -ålder, sbst.1 BL 19: 338 (1620). Född i Sveriges hufvudstad, tillbragte han ock därstädes största delen af sina mannaår. Nyblæus Forskn. I. 1: 129 (1873, 1879). —
-ÄMNE, se E. —
-ÄTERSKA, se A.
C (†): MANNE-BLOD, se B. —
-BÄLTE, se E. —
-FALL, se A. —
-GÅNGKLÄDER, se E. —
-GÅRD, se A. —
-HARNESK, se E. —
-HELL, se A. —
-HJÄLP, -HUVUD, -KAPPA, -KJOL, -KLÄDER, -KLÄNNING, se E. —
(2) -KNIV. avsedd att användas av män; jfr kvinne-kniv. Skråordn. 317 (1546). TullbSthm 8/10 1560. —
(2) -LUSTE. karlgalenhet. Sedenn hade hustrw Kirstine fåth sådane okÿshetz manneluste, at honn wiste sigh ingen rådh. 3SthmTb. 1: 157 (1593). —
-LUVA, se E. —
-MELLAN, -MINNE, -MORD, -MÅN, se B. —
-SIDA, -SKO, se E. —
-SLAG, se A. —
-STRUMPA, -TOFFEL, -VÅLD, se E. —
-ÅLDER, sbst.1, se B. —
-ÅLDER, sbst.2, se E.
D (†): MANNES-DJUP, -LÄNGD, se E.
E (i allm. till 2. Anm. Ssgr som beteckna klädesplagg o. d. åsyfta numera företrädesvis äldre l. enklare sociala förh. o. ersättas i andra fall vanl. av motsv. ssgr med herre): MANS-ARBETE~020. särsk. handtv. arbete på kläder l. skodon o. d. för män; äv. konkret: herrskodon. VRP 5/7 1735. SvSkoT 1926, nr 22, s. 9. —
-ARVINGE~020, ngn gg ~200. (mans- 1556—1882. mäns- 1557) (numera föga br.) jur. manlig arvinge. G1R 26: 352 (1556). NF 5: 388 (1882). jfr livs-mansarvinge. —
-AVFÖDA, f., l. -AVFÖDE, n. (†) manliga avkomlingar. RA I. 2: 9 (1561). Hertigh Carll heller hans mans affödha. KalmStadg. 5/9 1587, s. 199 b. —
-BELÄTE. (manna- 1833. mans- 1553—1697) (†) bild l. bildstod visande en människa l. gudom o. d. av manligt kön. GripshInvent. 1553. Carlstedt Her. 3: 219 (1833). —
-BILD. (manna- 1868. mans- 1749 osv.)
1) bild l. bildstod visande en man l. ett väsen av manligt kön. PH 4: 2862 (1749). Stenen (över Erland Pedersson) har en uthuggen mansbild. Hagström Herdam. 3: 188 (1899).
2) [jfr t. mannsbild] (†) man, karl. En Karl, hvilken borde tacka den kära Guden, för det han skapat honom til en Mansbild. Weise 1: 76 (1769). Eurén Kotzebue Neg. 2 (1796). —
-BLACK, n. (†) = black, sbst.1 1. Att 6 gångor hadhe den Tiufwen Larss .. gångitt medh sitt Manssblach utt om Natten. BtÅboH I. 8: 43 (1636). —
(1) -BLOD. (manna- 1826—1921. mans- 1755 osv.) [då blomknopparna krossas, framkommer en röd saft] växten Hypericum quadrangulum Lin., blodknopp; äv. allmännare, om växtsläktet Hypericum Lin. Linné Fl. nr 679 (1755; fr. Österbotten). Simmons Jönsson 176 (1935). Jfr B. —
(1) -BOT. [fsv. manz bot] (förr) böter som skulle erläggas av den som (av oaktsamhet) förspillt en annans liv, dråpsböter. Hel, full, halv mansbot. Then karl han koom j skadha före oc haffuer giordt fulla mandtz booth wth. G1R 2: 179 (1525). Slår .. (någon den kvinna han vet havande vara) så, at fostret ther af förgås; böte full mansbot. MB 22: 7 (Lag 1734). 3NF (1930). —
-BYGGNAD, -BYGGNING, se A. —
-BÖRDA, r. l. f. [fsv. manz byrþe] börda avpassad för en mans krafter; kvantitet motsvarande en sådan börda. LandtmFörordn. 110 (1734). 3 fång (hö) gå uti en mansbörda, och 6 bördor göra et lagomt vinter lass. NorrlS 1—6: 53 (c. 1770). Fornv. 1934, s. 67. —
-DAGSVÄRKE~020. (man- 1935. mans- 1826 osv.) utfört av vuxen man. JernkA 1826, 1: 56. (Havre-)Lyckan var så stor, att den var mer än ett mandagsverke att meja. Moberg Sedebetyg 386 (1935). —
(7) -DEL. (man- 1670—1675. mans- 1528—1788) [fsv. manz del] (†)
1) var särskild av de andelar l. lotter vari ngt som äges i gemenskap (l. som skiftas) är indelat. OPetri Tb. 216 (1528; uppl. 1929). Gemenskapen undfår lika lott (av krigsbytet) hvardera, dock så at Rorgängare, Märsgastar (m. fl.) .. få dubbla mansdelar, hvaremot Jungmän och Skeppsgossar endast erhålla halfva mansdelar. PH 14: 215 (1788).
2) om förmån att njuta underhåll på fattigvårdsinrättning o. d. Dätt honom motte förwnnas een mandell i Wexiö Hospital, effter han är faderlös, frändfallen, och moderen vthgammull och nästan blindh. VDAkt. 1670, nr 209. Därs. 1675, nr 182.
3) arbetsprestation åliggande var särskild person i ett arbetslag o. d. The skulle icke maka till vdj Gruffwan mere än Twå staffrum wedh på mandz delen. G1R 15: 307 (1543). Därs. 16: 690 (1544). —
(1) -DJUP, n. (mindre br.) djup motsvarande en vuxen människas längd; äv. i bild. Schroderus Kors. 10 (1641; i bild). Vi (hade) .. att öfvervada ett bredt och djupt träsk, som af det myckna regnet svällt upp till mansdjup. Kongo 1: 144 (1887). —
(1) -DJUP, adj. (mannes- 1645. mans- 1659 osv.) [fsv. manz diuper] som har ett djup motsvarande en vuxen människas längd. (En redutt är byggd) och en graeff däromkringh mannesdiupp. OxBr. 9: 653 (1645). Den mansdjupa snön. Lundgrehn Högag. 75 (1912). —
-DRÅP, se A. —
-DRÄKT.
2) (i Finl., förr) kam. till 5 o. 7: jordägares bärande av pålagor, utgörande av skatt o. d.; (jord stående i visst förhållande till) viss måttsenhet för beräkning härav; jfr dräkt II 3 slutet, jordtal, mantal 2. (Det) motte .. upscriffves, huru monge årlige dagzvercker, thesliges hielpedagzvercker, utgöres effter en mansdregt, och huru mykin jordh medt rätte gör en full mansdregt. G1R 26: 263 (1556). Allt thet, hvar bonde haffver till jord, skall summeres tilhope, att mandzdrechten bliffver lagdt effter jordetalet och icke effter mantalett. Därs. 622. Hafvandes med Hemmantalet så varit, att hvarje mansdrägt och Bolag är blefvet lagt och hållit för ett helt hemman. Bonsdorff Kam. 322 (i handl. fr. 1690). —
(5, 7) -DRÄTT. (i Finl., förr) kam. = -dräkt 2. Man (kan) .. laget (dvs. laga det), så att mansdrätten bliffver lagdh effter jordetalet och icke effther mantalet. G1R 26: 263 (1556). —
-DÅD, se B. —
-FADDER. (man- 1848. mans- 1749—1932) (föga br.) manlig fadder. Lind (1749; under dod). För gossebarn må alltid bjudas flera mans-faddrar än qvinno-faddrar, och för flickebarn tvärtom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 374 (1864). Östergren (1932). —
-FALL, se A. —
-FIGUR. (manna- 1833. mans- 1671 osv.)
2) (vard.) man, mansperson. Almqvist Herm. 188 (1833). Då efter mig ett prassel lät sig höra. / Jag såg mig om: en mansfigur det var. CFDahlgren 2: 90 (1839). —
-GESTALT. (man- 1889. manna- 1817. mans- 1804 osv.) manlig gestalt.
a) motsv. gestalt 2. Hon började inse, att Emin var en yngling i mangestalt. Heidenstam End. 184 (1889).
b) motsv. gestalt 3. Vi .. / Sågo en mansgestalt oss nalkas, som väckte vår ömkan. Adlerbeth Æn. 74 (1804). —
-GÅNGKLÄDER~020, pl. (manne- 1655. mans- 1826 osv.) Manne och quinnegångkläder. BoupptSthm 12/3 1655. VästerbK 1927, nr 148, s. 8. —
-GÖRA, n. motsatt: kvinnogöra. EkonS 2: 262 (1897). Sömnad och vävnad äro i Abessinien mansgöra. Siwertz Abess. 199 (1926). —
-HAMN. [jfr fsv. manz hamber, manna hampn, mänsklig skepnad] (föga br.) manlig skepnad, mansgestalt. Mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två manshamnar med bösspipor uppöfver axlarne. Strindberg Hems. 14 (1887). —
(5, 7) -HARNESK, förr äv. -HARSK. (man- 1578. manne- 1533—1556. mans- (i bet. 2) 1659)
1) (förr) harnesk för menig soldat. G1R 8: 270 (1533). 3 Sadler m[edh] all tilbehörningh och 1 Man Harnesk. SthmTb. 21/6 1578.
2) [efter t. mannsharnisch] (†) växten Androsace septentrionalis Lin., hillsko. Franckenius Spec. A 3 a (1659). —
-HJÄLP. (man- c. 1600—1617. manna- 1761. manne- 1660. mans- 1555 osv.)
1) (i sht i fråga om ä. förh.) till 2 o. 7: hjälp l. bistånd av män l. av en man; ofta konkret: män l. en man ss. arbetskraft(er) (varöver ngn förfogar), manlig(a) tjänare o. d.; äv.: erforderligt manskap (till trupp o. d.). Hustru Karin .. beclager att hennes ende mandzhjelp, bleff uttagen udi Kon:ge M:ttz tjenist. Teitt Klag. 194 (1555). (Vi i Åbo län anhålla att endast var femtonde av våra bönder utskrivas, så att icke) alla (landskap) på en tijd öde blifwa, och således framdeles des ringare medel finnas militien både med manshielp at vnderstödia, såsom och vti krigshielper af spanmål och penningar .. en merkelig afsaknad tagas. Stiernman Riksd. Bih. 345 (1657). En Småländsk Sköldemö, / Som utan manna-hielp dref Dansken til sin ö. Nordenflycht Fruent. 36 (1761). Jorden brukade de hemmavarande få sköta, när manshjälpen var borta. Rig 1933, s. 16.
2) [jfr d. mandshjælp] (†) till 6 a γ, = -kraft, sbst.2 1. Linc. (1640; under centumcapita). Serenius Iiii 4 a (1757). —
-HJÄRTA, se B. —
-HUVUD. (man- 1614. manna- 1823. manne- 1602. mans- 1788 osv.)
1) huvud av en man; bild av dylikt huvud. Fatab. 1909, s. 121 (1602). En gipsmask av ett gammalt magert, allvarligt, slocknat manshuvud. Siwertz Låg. 170 (1932).
2) sjöt. övre ändan på kindback l. på bråspelsbeting; jfr judas-öra 2. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 128 (1796). Smith (1917). —
(1) -HÖG, adj. [fsv. manz högher] som har en vuxen människas höjd. En Manz högh Steen Mhur. SthmTb. 8/2 1581. Manshög vaggade rågen. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). SvD(A) 1931, nr 223, s. 9. —
(1) -HÖJD. jfr -hög. Peringskiöld MonUpl. 290 (1710). Kornet växte upp till halv manshöjd. Väring Frost. 16 (1926). —
-KJOL l. -KJORTEL. (man- 1764. manna- 1553—1554. manne- 1553—1602. mans- 1654 osv.) [fsv. manna kiurtil, rock] (i fråga om ä. förh.) jfr kjol 1 o. 2. 2SthmTb. 2: 238 (1553). Svensson SkånFolkdr. 59 (1935). —
-KLOSTER. (manna- 1575. mans- 1635 osv.) [fsv. manna kloster] (numera knappast br.) munkkloster. KOF 1: 349 (1575). Heidenstam Birg. 274 (1901). —
-KLÄDER, pl. (manna- 1561. manne- 1599—1603. mans- 1642 osv.) jfr kläde III. ArkliR 1561, avd. 29. Från Åland berättas, att julklappsutdelarna voro förklädda i en avigvänd .. skinnpäls .., kvinnorna klädde sig i manskläder. Nilsson FestdVard. 131 (1925). —
-KLÄNNING l. -KLÄDNING. (manne- 1640. mans- 1653—1882) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) mansdräkt, manskostym. BoupptSthm 8/11 1640. BoupptVäxjö 1882. —
-KRAFT, sbst.1, se B. —
-KRAFT, sbst.2 (man- (i bet. 1) 1749 (: mankraftsrot). mans- 1612 (i bet. 2), 1638 (: Manskrafftroot) osv.)
1) [roten har antagits stärka mannens sexuella potens] bot. till 6 a γ: (växt av) släktet Eryngium Lin. l. arterna Eryngium campestre, maritimum l. planum Lin., martorn; jfr -hjälp 2. Ugla PræfNæsg. 37 (1734). GbgTrädgFPrisuppg. 1924, s. 9.
2) (†) till 5 o. 7, i uttr. med manskraft, med väpnade män, med stridskrafter. OxBr. 5: 16 (1612). Åhret ther på föliande (dvs. 1673) togo Frantzoserne Mastricht medh stoor Manskrafft in. Brask Pufendorf Hist. 278 (1680).
Ssgr (till -kraft, sbst.2 1; †): manskraft(s)-rot. Eryngium marinum .. Manskrafftroot. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Serenius Iiii 4 a (1757).
-KVARTETT. mus. fyrstämmig sång för mansröster; äv. om ensemble som sjunger dylika kvartetter. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 1. —
-KÖN, se A. —
-KÖR. mus. jfr kör, sbst.1 2 o. 3. Bauck 1Musikl. 2: 114 (1871). En manskör intonerar ”Hör oss Svea”. SvBrigad. 190 (1920). —
-LEM. [fsv. manz limber] (i sht i fackspr.) en mans yttre fortplantningsorgan (vanl. med uteslutande av skrotum), penis. Verelius 51 (1681). Wretlind Läk. 8: 117 (1900). —
(1, 2) -LIKNELSE. (manna- 1596. mans- 1681) [jfr fsv. manna likn, människoskepnad] (†) skepnad av en människa l. en man. Och kom[m]er han (dvs. den onde) i mannalicknelse, och lofuer henne monga rickedomer och alt dätt, i wärden är. ÄARäfst 112 (1596). (Isl.) Manleik .. (lat.) Imago, (sv.) Mans-lijknelse, skapnat, Beläte. Verelius 167 (1681). —
-LINJE. (man- 1762. mans- 1545 osv.) manlig släktlinje, manssida, svärdssida. HFinlH 1: 253 (1545). Girs G1 5 (c. 1630). Kaliforniens vilda stammar .. betraktade höfdingskapet som ärftligt på manslinien. Westermarck Äkt. 109 (1893). —
-LIVSARVINGE. (†) manlig avkomling i rätt nedstigande led. Chesnecopherus Skäl Yy 3 b (i handl. fr. 1597). —
(7) -LOTT. [fsv. manz luter] = -del 1. (Fogden skall uppge huru) månnge manndzlååter i hvar vinter noott är. G1R 26: 22 (1556). De hundar, som gjort nytta vid jakten, fingo full manslott. Fatab. 1939, s. 27. —
-LUVA. (manne- 1560. mans- 1548) (i sht förr) jfr luva, sbst.2 1. TullbSthm 3/11 1548. Därs. 9/8 1560. —
(1) -LÅNG. jfr -hög. Manslångt gräs. Gosselman Col. 2: 302 (1828). En manslång kista av trä. Fornv. 1934, s. 13. —
-LÅR, n.
2) [folklig ombildning av mandragora] (†) växten Mandragora officinalis Bertol., alruna (se d. o. II). Rudbeck HortBot. 72 (1685). —
-LÄN. (man- 1633 (: manläns rätt)—1807. mans- 1749 osv.) (förr) län ärftligt endast på manssidan. RARP 14: 237 (1682). Minnesskr1734Lag 2: 126 (1934; om förh. 1649).
Ssg: mansläns-rätt, r. l. m. (förr) rättighet att innehava län på manssidan. RP 3: 265 (1633). UpplFmT 1: 119 (1871; om förh. 1649). —
(1) -LÄNGD. (mannes- 1680. mans- 1702 osv.)
1) (†) i uttr. uti manslängd, i kroppsstorlek. Wår Nådigste Kungens och Drotnings Conterfait uthi Mannes längde mykit schön. BoupptSthm 1680, s. 172 b, Bil.
2) om en vuxen människas längd ss. måttsenhet. Holm NSv. 135 (1702). En mur, sjutton li lång och tre manslängder hög. Hedin Tsangpo 1: 11 (1920). —
-MINNE, -MORD, se B. —
-NAMN. Att hela vår Almanach igenom står för hvar och en dag något Mans- eller Qvinno-namn, kommer förnämligast utaf (osv.). Burman Alm. 1721, s. 3. —
-PERSON. (mans- 1541 osv. mäns- 1563—1671) person av manligt kön; ofta ngt nedsättande. 3Mos. 27: 5 (Bib. 1541). Vij .. haffve een qvinnesperson till Drottning och ingen mansperson. RP 6: 590 (1636). (Han var) åtföljd af en mansperson, som han kallade sin bror. Strindberg Hafsb. 220 (1890). Men det var ingen fattigt klädd mansperson som ringt, utan en trevlig dam. SvD 4/12 1932, Söndagsbil. s. 9. —
-SIDA. (man- 1800—1888. manne- 1607. mans- 1610 osv.)
1) sida (i kyrka o. d.) där männen sitta. HSH 39: 248 (1607). (Jag) satte mig i Stålbergabänken främst på manssidan. Ödman UngdM 1: 30 (1862, 1881).
2) den del av en familj l. släkt som omfattar personer av manligt kön, manlig släktlinje, manslinje; äv. allmännare, om männen i ett sällskap o. d.; i sht i uttr. på (stundom av) manssidan. OxBr. 12: 664 (1610). Går den förstfödde Sonens linea på manssidan ut, tilfalle då Regeringen (osv.). SuccOrdn. 1809, § 1. Fröbergska (teater-)sällskapet förfogar också, särskildt på manssidan, öfver förträffliga röster. GHT 1895, nr 237, s. 3. Ahlberg Kretschmer GenM 29 (1930). —
-SKADA, se A. —
-SKO, r. l. m. (man- c. 1753. manna- 1552—1895 (om ä. förh.). manne- 1546—1580. mans- c. 1755 osv.) [fsv. manna skor] Skråordn. 310 (1546). Rig 1931, s. 123. —
-SLAG, -SPILLAN, se A. —
-STAM. (man- 1882. mans- 1785—1897) (numera föga br.) = -sida 2. Möller 2: 332 (1785). Kronans ärftlighet inom den regerande kejsarens mansstam. PedT 1897, s. 318. —
-STARK, se A. —
(1) -STORLEK. (manna- 1736, 1764. mans- 1762 osv.) (†) kroppsstorlek. Lenæus Delsbo 49 (1736, 1764). Nordberg C12 1: 874 (1740). Evangelisterne (på minnesvården) .. äro alla i mansstorlek. Brunius Metr. 277 (1836). —
-STYRKA, r. l. f. (man- 1685—1902. mans- 1694—1898)
1) (mindre br.) till 2: styrka l. kraft som en man äger. VetAH 1815, s. 57. (Han) besitter mer än dubbel vanlig mansstyrka. GHT 1898, nr 245 B, s. 3.
3) (†) till 6, ss. benämning på vissa växter som ansetts befordra mannens sexuella potens.
b) växten Platanthera bifolia (Lin.) Rehb. Rudbeck HortBot. 82 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 27 (1716).
4) (numera föga br.) till 7 o. 12: antal män (soldater, arbetare) varöver ngn förfogar l. varav ngt består; manskapsstyrka. Richardson Krigsv. 1: 304 (1738). Man satte för lätt tro till de lösa skräcksägnerna om ryssarnes oerhörda manstyrka. Hjärne K12 187 (1902). Jfr B. —
(5, 7) -TIMME. (i fackspr.) den mängd arbete som en man medhinner under en timme. Rivning och infatning (av milan) i kolhus i skogen drar i regel 1 manstimme pr fm3 ved. HbSkogstekn. 725 (1922). SvSkog. 1382 (1928). —
-TOFFEL, äv. -TOFFLA. (manne- 1546. mans- 1654 osv.) Skråordn. 311 (1546). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 62. —
(6) -TRO, f. [efter d. mandstro, t. mannstreu(e)] (†) växten Eryngium campestre Lin.; jfr -kraft, sbst.2 1, -styrka 3 a. Schroderus Comenius 136 (1639).
Ssg: manstro-rot. (mantz treuv root) (†) (rot av) växten Eryngium campestre Lin. BOlavi 144 b (1578). Jfr B. —
(5, 7) -TUKT. [efter t. mann(e)szucht] (upprätthållande av) god ordning (anständigt uppförande) inom en trupp o. d., disciplin. Möller (1807). Manstukten var i regel bättre inom den engelska marinen (än i den holländska). Almquist VärldH 5: 166 (1933). —
(5, 7) -TYG. (man- 1562. mans- 1560—1589) (†) så stor utrustning (av visst slag) som går åt för en man. TullbSthm 17/10 1560. 9 mans tygh Harnisk. SthmTb. 17/5 1589. —
-VETT, se B. —
-VITTNE. (manna- 1660—1713. mans- 1694) (numera knappast br.) manligt vittne. VDAkt. 1660, nr 2. Tre Qwinno Witne, giöra (hos turkarna) emot ett Mans Wittne. Dryselius Måne 481 (1694). VDAkt. 1713, nr 43. —
(2, 3) -VÅLD. (manna- 1745. manne- 1732. mans- 1674) (†) förhållande(t) att en kvinna står under en mans välde, att hon är gift. Lucidor (SVS) 460 (1674). Se! så går det, när man gifvit / Sig en gång i manna-våld. Nordenflycht QT 1745, s. 145. —
-ÅLDER, sbst.1, se B. —
-ÅLDER, sbst.2 (man- 1816. manna- 1783. manne- 1595. mans- 1550 osv.) [fsv. manz alder, levnadstid, ålder]
2) till 1 o. 11: tidsrum som motsvaras av en människas livslängd; tidsrum av omkring ett tredjedels århundrade, generation (se d. o. 2 c). At tu viltt klandre någre ägor undan theras hemen, hvilke hafve varit längre än i tre mandz åldrar oklandrade. G1R 21: 103 (1550). Mhere ähn vdi fyre manne ållder tilbake. UpplDomb. 3: 154 (1595). Trehundrade mansåldrar göra tiotusende år; ty tre mansåldrar äro hundrade år. Carlstedt Her. 1: 333 (1832). Ett sådant frisinnadt ord hade man icke hört .. på en mansålder. Strindberg NRik. 105 (1882). Vår enda utrikespolitiska vinning under en mansålder (var) — Grisbådarnas hummerfiske. Siwertz JoDr. 231 (1928). —
-ÅR, se B. —
(2, 6) -ÄMNE. (manna- 1740—1887. mans- 1664—1888) [jfr nor. mannsemne, isl. mannsefni] (i skildring av fornnordiska förh.) ämne till en (duktig) man. Han wäxte snart upp och war itt wackert mans emne. Verelius Gothr. 206 (1664; isl. orig.: han ver snema mykill ocþ roskavænligr). Dina söner äro lofvande mansämnen och din dotter den vänaste mö. Lönnberg Syrend. 55 (1888).
F (†): MÄNS-ARVINGE, -PERSON, se E.
Avledningar: MANAKTIG, adj.; adv. -t. (MHaraldi). [jfr d. mandagtig] (†) till 6: som är som en man bör vara, som är en riktig karl; manlig; tapper; äv. om sak (bedrift o. d.): manlig. Manachtighe Bedriffter. Schroderus Os. 1: 247 (1635). MHaraldi Klingspor I 2 a (1637). särsk. ss. hedrande epitet; jfr manhaftig a. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 63 (1578). Välbyrdige, Manachtige, Uprichtige Svenner och gode Men aff Krijgzbefehlett. AOxenstierna 1: 7 (1605). —
MANBAR, adj. [jfr d. mandbar; av mnt. manbar, t. mannbar; eg. (om person av kvinnkön): mogen för könsumgänge med en man]
1) till 2: könsmogen, giftasvuxen; vanl. om person av kvinnkön; äv. förbleknat: som uppnått vuxen ålder, vuxen; äv. i utvidgad anv., om ålder; jfr man-vuxen 1. Jungfrur och Pigor som manbaar äre. Petreius Beskr. 5: 2 (1615). Invånarne uti den Finske Landsorten måge sig af Gift och Manbart folk vid vallgången betiäna. PH 2: 1157 (1733). Manbara manspersoner. SönHögtidsdEv. 1: 136 (1815; klandrat i AJourn. 1815, nr 263, s. 2). Det synes naturligt, att de unga, när de nått manbar ålder och snart skola ingå äktenskap, se sig om, med vem de vilja förena sig. Nilsson PrimKult. 127 (1923). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. manbar befolkning l. folkmängd, den del av en befolkning l. folkmängd som består av fullvuxna personer av mankön. Björnstjerna Beskattn. 79 (1832). Rydqvist StatsekonBetr. 107 (1865).
b) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om träd: som nått den ålder, då det blommar o. utvecklar groningskraftiga frön; jfr man, sbst.2 4 b. Skogens återställande genom sjelfsådd från manbara fröträd. JernkA 1851, s. 214.
2) (†) till 6: som har de egenskaper som böra finnas hos en man, manlig, duglig, karlaktig. Oss ähr nu kommen igen Carl Gustaf, vår manbara Förste. AWollimhaus Vitt. 17 (1672). Mannahem, kallades fordom vårt Sverige för sitt Manbara folk. Mörk Ad. 1: 54 (1742). —
Ssgr: manbarhets-prov. etnogr. hos vissa naturfolk förekommande prov som de unga få avlägga, innan de upptagas i de vuxnas krets, pubertetsprov. Nordenskiöld SAmerIndKultH 177 (1912).
-rit. etnogr. hos vissa naturfolk förekommande rit i samband med de ungas upptagande i de vuxnas krets. Bolinder IjcaIndKult. 253 (1918). Fatab. 1928, s. 97.
MANDOM, se d. o. —
MANHAFTIG, se d. o. —
MANHET, f. [fsv. manhet; av mnt. manheit] (†) till 6: manlighet, mandom; mannamod, tapperhet. AAAngermannus VtlDan. 503 (1592). Adeelsmänn hörde thett till att fächtta till häst och så bevijsa sin mannheet och modh. HH 20: 292 (c. 1640). Börk Darius 636 (1688). —
MANINNA, f. (man- 1832 osv. mann- c. 1635—1903) [jfr d. mandinde, t. männin] till 2.
1) (numera bl. i l. med anslutning till 1Mos. 2: 23) kvinna (särsk. ss. skapad av ett av mannens revben l. ss. hjälparinna l. livsledsagarinna åt mannen); jfr manna, sbst.2 At heta en Manninna, / Och Mannens hielperinna, / Det war den förstas första namn, / Som Manfolck tog i famn. Runius (SVS) 1: 252 (1713). Melin HelSkr. 1Mos. 2: 23 (1863; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: Manna) [återgivande hebr. ’išša; jfr hebr. ’iš, man].
2) (tillf.) om diminutiv kvinnlig figur. (När drottningen) höll upp den (dvs. ametisten) mot solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och fröjdade sig åt ljuset. Heidenstam Folkung. 2: 182 (1907).
3) (numera bl. ngn gg vard.) kvinna med manligt väsen; manhaftig, emanciperad kvinna; jfr man-kvinna. (Sv.) Manninna. (lat.) Virago. Schroderus Dict. 22 (c. 1635). Roos Skepp 17 (1896). Den själfständiga klass (av kvinnor), som kallats ”maninnorna”, ”de emanciperade” o. d. Cederschiöld Kvinnospr. 22 (1900). Verd. 1905, s. 3. —
MANLIG, se d. o. —
MANNA, sbst.1, m. [jfr östsv. dial. mannus, nyfödt gossebarn] (†) eg.: liten man; gosse. Då wankker Glädie fullt, när Manna för sjg leker. Warnmark Epigr. I 4 b (1688). (Lat.) Puellus. (sv.) manna, mansen. Juslenius 205 (1745). —
MANNA, sbst.2, f. (†) = maninna 1. Hon (dvs. kvinnan, Eva) skal heta Manna, ther före, at hon är taghen vthaff mannenom. 1Mos. 2: 23 (Bib. 1541; ännu i öv. 1837; Luther: Mennin; Bib. 1917: maninna). —
MANNA, v.1, -ing; förr äv. MANNAS, v. dep. [fsv. manna, förse med manskap l. besättning; efter mnt. mannen; jfr sv. o. nor. dial. manna sig, mannas, taga man, gifta sig, t. mannen, taga man, gifta sig, förse med manskap]
1) (†) till 2, dep.: bliva vuxen (könsmogen); bliva manbar; bliva giftasvuxen; såväl om man som om kvinna. Serenius (1734; under toward). Schultze Ordb. 2990 (c. 1755). Dalin (1853; gam.).
2) (†) till 3, intr. l. dep., om kvinna: taga man, gifta sig. När nu Jungfrun will wara brud, och Manna behagar / Måste man (osv.). 2Saml. 35: 191 (c. 1670); jfr 2Saml. 35: 127 (1914). Lind (1749; dep.). Dalin (1853; intr.; gam.).
3) (†) till 6 a, refl.: fatta mod, taga mod till sig; jfr bemanna II 2 b. Bliberg Acerra 867 (1737). Lind (1749).
4) till 7 o. 12: förse l. utrusta (ngt) med manskap l. besättning, bemanna.
a) (†) med avs. på fästning l. fartyg; jfr bemanna I 1 a, b. Serenius (1734, 1757; under man, v.). Lind (1749). Schultze Ordb. 2990 (c. 1755).
b) sjöt. med avs. på reling (i sht förr äv. rå l. vant); i uttr. angivande att ett fartygs besättning uppställes l. uppställer sig med armlängds avstånd vid reling (resp. på rårna l. i vanten) för att därmed visa ngn högtstående person en heder; jfr bemanna I 1 d. Det öfrige Manskapet (som icke trädt i gevär) manna Rår och Relingar. ReglTjArméenFl. 1796, s. 38. När vi passerade fregatten Shannon och korvetten Pearl, mannade de vant och saluterade för vår kapten. Lind af Hageby Minn. 163 (1860). (Kommendörkaptenen) lät till och med manskapet manna reling och ropa hurra. SvD(A) 1932, nr 330, s. 6. jfr relings-, rå-, vant-manning.
Särsk. förb.: manna upp l. opp. ingjuta mod hos (ngn); numera bl. (tillf.) refl.: fatta mod; rycka upp sig; jfr manna, v.1 3. Två kunna, mer än en, mot alla stormar strida, / Två manna upp hvar an, at himlens slut förbida. Fabricius Amar. 15 (c. 1740). Han mannade upp sig. Backman Reuter Lifv. 1: 119 (1870). Almquist VärldH 6: 308 (1929). —
MANNIKEN, m. (mamiken 1652 (trol. skrivfel). manneken 1668. manniken 1640. mankien 1688) [jfr d. manneke; av nt. manneken; eg. samma ord som mannekäng; jfr manick] (†) liten man; puttifnasker; litet barn. Linc. (1640; under masculus). (Den i baletten uppträdande) Tåmtegubben (var) en öffuermåtan liten maniken. Ekeblad Bref 1: 205 (1652; rättat efter hskr.). Stiernhielm Harm. 5 (1668; om Astrild). Warnmark Epigr. B 1 b (1688). —
MANSE, äv. MANS, m. (man(n)s c. 1755—1784. manse 1685—1769. mansen, sg. best. 1740—1807. mansar, pl. 1675) [sv. dial. manse, motsv. d. mandse] (†) till 2: liten man; (liten) gosse; äv.: karl, kaxe l. dyl. Rijka mansar, som ey skillias gierna veder, / Ded de med ocker och finanz tillhopa lagt. Rosenfeldt Vitt. 225 (1675). Lilla Mansen. Salvius BrudGrafskr. 32 (1740, 1757). Lilla mansen. Weste (1807). —
MANSING, m. [sv. dial. mansing; avledn. av manse] till 2 o. 3: liten man; smeksamt l. skämts. om gosse l. äkta man. (Hustrun:) Men tänk, hvad allt det här kostar dig, kära mansingen. Heidenstam Alienus 1: 102 (1892). —
MANSKAP, se d. o. —
MANTE, m. [sv. dial. mante; jfr d. mante, (tilltal till) hund, nt. mant(j)e, fris. mantji; jfr äv. östsv. dial. mantus, kaxe, samt kål-monte] (vard.) till 2, eg.: liten man, gosse; i uttr. pass, mante, nej pass, stopp, nu får det vara nog. Lycka till go' herrar! Saken är uppgjord, ser jag! .. Nej pass mante! Den der karlen är skyldig mig Två hundra riksdaler banko. Blanche Föd. 34 (1846). Han klef rakt framför den ursinnige smeden. ”Pass mante”, sade han lugnt, ”nu kan det vara nog. Håll dig i skinnet, annars får du med mig att göra, din fårbanskade bälgknegare!” Sandberg GHusH 81 (1897). Östergren (1932). —
MÄNNING, m.
1) (numera bl. ss. senare led i ssgr) släkting i visst (angivet) led; jfr man, sbst.2 1, 11. För:de Morthenn Larssons fierde Meningz föräldrer. UpplDomb. 2: 68 (1579; möjl. representerande en ssg fjärdemänning). Then fierde ächte Menningh, Lasse Erichsonn ij Endestade. Därs. 70. jfr fem-, fyr-, tre-männing m. fl.
2) bot. växt tillhörande viss klass med visst antal ståndare i blomman; i ssgrna en-, fem-, fyr-, nio-, sex-, sju-, tre-männing m. fl.; jfr man, sbst.2 4 b.
3) (förr) i pl. om vissa reservtrupper som under Karl XII:s krig uppsattes på det sättet att ett visst antal rotar l. rusthåll anskaffade o. underhöllo karl resp. karl o. häst; i ssgrna fem-, fyr-, tre-männing; jfr man, sbst.2 5, 7.
Ssg (till männing 3): männings-regemente. (förr) om regemente bestående av ”fem”-, ”fyr”- l. ”tremänningar”. HT 1924, s. 242.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content