publicerad: 1997
STÅNG stoŋ4, r. l. f. l. m.; best. -en (2Mos. 36: 33 (Bib. 1541: skottstongena), SkeppsgR 1544 osv.) ((†) -an VRP 1672, s. 461 (: portstångan), Hiärne 2Anl. 24 (1702); -ienn TbLödöse 356 (1595)); pl. stänger stäŋ4er (HSH 37: 3 (1529: iärnstänger) osv.) ((†) stengh Smeds Malaxb. 74 (cit. fr. 1549); stenngier TbLödöse 316 (1593); stångar BtÅboH I. 1: 58 (c. 1600: järnnstångar), Lagerström Bunyan 2: 163 (1727); stånger Visb. 1: 258 (c. 1640: stållstånger); stängar VRP 1693, s. 38 (: wedastängar)); pl. best. stängerna (2Mos. 26: 29 (Bib. 1541) osv.) ((†) stengarna Serenius Hhhh 4 b (1757); stengrena SkeppsgR 1543; stängren (steng-) Skeppsinvent. 1544 (: Mersse stengren), AAGrafström 2: 21 (1851, 1864)).
Ordformer
(stanc- i ssg 1616 (: Stanckröier). stang(h) 1532—1599 (: Stangjern). steng(h)ar, pl. 1536—1757 (: stengarna, best.). stonk- i ssg c. 1640 (: stonkkräijare). stån- i ssg 1744 (: stångång)—1752 (: stångångar). stång (-o-, -ngh, -nng) 1532 osv. stångie- i ssg 1592 (: stångie-jernn))
Etymologi
[fsv. stang; motsv. fd. stang (d. stang), nor. stang, fvn. stǫng, fsax. stanga (mlt. stange), mnl. stanghe (nl. stang), fht. stanga (mht., t. stange), nära besläktat med feng. steng o. i avljudsförh. till (roten i) STINGA; jfr äv. (med samma bet.) dels meng. stange (eng. stang), dels fin. tanko, sam. staggo, alla från nord. spr. — Jfr ANDERSTÅNG, KORGSTÅNG, STOKASTISK, STÅNGA, STÄNG-, STÄNGA, v., -STÄNGA, STÄNGE, STÄNGEL]
1) om jämförelsevis långsmalt, rakt, jämntjockt o. i regel cylindriskt föremål av trä l. annat material (i sht metall) bearbetat l. avpassat för olika praktiska ändamål; särsk. om sådant föremål med bärande l. stödjande funktion l. ingående (som del) i redskap l. konstruktion o. d. (se särsk. d—t); äv. om mindre sådant föremål, ungefär liktydigt med: pinne, ten o. d.; äv. om halvfabrikat l. formvara för vidare bearbetning (se a); ofta i l. elliptiskt för ssg som anger l. antyder användningen; ngn gg äv. om avhugget, upprättstående träd o. d. (i ssgrna BRUD-, GRAN-, JUL-STÅNG). (Lat.) Contus (sv.) stark stake, stong. VarRerV 35 (1538). Polhem Invent. 11 (1729; i stånggång). Han är rak som en stång. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). Lindfors (1824; om hävstång). Stången på en pendel. Dalin (1854). En med spärrtänder försedd stång glider i den långa, från spindeldockans bakre del utstickande runda stången och förflyttas af gaffeln (vid stångmatning i revolversvarv). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 90. Ett fackverk består av raka stänger, som äro förbundna med varandra i ändpunkterna. IngHb. 1: 368 (1947). — jfr ANEMOMETER-, ANKAR-, AXEL-, BAJONETT-, BALANS-, BESMANS-, BILJARD-, BORR-, BROTT-, BRUNNS-, BRÖLLOPS-, BÄLG-, DORN-, DRAG-, EXCENTER-, FINGER-, FYLL-, FÅGEL-, FÅNG-, GAP-, GARN-, GILLER-, GÅNG-, HALM-, HAMMAR-, HÄCK-, HÄV-, JÄRN-, KIL-, KLO-, KOLV-, KONST-, KOPPAR-, KOPPLINGS-, KUGG-, KÅTA-, KÄRN-, LED-, LIM-, LUCK-, LYFT-, LÄNK-, LÄSK-, MAGNET-, MAJ-, MIDSOMMAR-, MJÄRD-, NAVAR-, NYCKEL-, NÅL-, PENDEL-, PISTONG-, PLOG-, POLL-, PORT-, PRESSAR-, PUMP-, RAKET-, RAM-, RATT-, REGEL-, REGLERINGS-, RENS-, RID-, RIKT-, RIT-, ROR-, RULL-, RUND-, RYMNINGS-, RÄCK-, RÄFFEL-, RÄV-, RÖR-, SIM-, SKAKEL-, SKARV-, SKJUT-, SKOTT-, SKRUV-, SKÄR-, SLAG-, SLAGG-, SLID-, SLÄD-, SLÄP-, SMÅ-, SMÄLT-, SPIS-, SPÄNN-, SPÄRR-, STAMP-, STOR-, STYR-, STÅL-, TRÄ-, TVÄR-, UNDER-, ÅRDER-, ÖVER-STÅNG m. fl. — särsk.
a) stång ss. halvfabrikat l. formvara.
α) metall. i form av en stång utsmitt l. valsat stycke av järn l. stål; i sht i fråga om stångjärn; äv. i fråga om andra oädla metaller. Szå kunne wij lathe samme tackejärn smide till Stänger, på wåre eegne Hammersmidier. G1R 16: 570 (1544). 10. skeppund gott och wälslaghit Stångjern, 8. stänger på skeppundet. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 34. Gjuta stål i stänger. Dalin (1854). Ett par stänger borrstål och en låda dynamit. Hedenvind-Eriksson Hjul. 183 (1928). MNC 352: 1 (1953; i fråga om koppar, mässing o. brons).
β) guldsm. om längd av guld l. silver i form av en (vanl. åttkantig) stång; jfr BARR, sbst.2 1. Guld i stänger. Zettersten AfhMynt 45 (1768). Stång af silfwer. Nordforss (1805). Här (i Wiwen Nilssons verkstad) smider vi matsilver ur stänger. Form 1940, s. 16. — jfr GULD-, SILVER-STÅNG.
b) (numera mindre br.) i de imperativiska uttr. fy skam l. fy skäms på (en) lång stång o. d., betecknande att ngn bör skämmas riktigt ordentligt. Få fy skam på lång stång, se FY I b γ γ'. Att Lena ska vara så der istadig af sej .. fy skam på lång stång. Blanche Dard. 17 (1847). Fy skäms på en lång stång, min herre! Knaust Etui 98 (1943). Östergren (1949).
c) i benämningar på vissa (idrotts)lekar; utom i slutet särsk. (i vissa trakter) i uttr. stöpa stång, slå frivolt. Vi nämna ibland .. kapplöpningar: att hoppa bock, springa hjort, gå hjulgång, hoppa med stång o. s. v. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 465 (1868). Flera slag av volter ha förekommit: (bl. a.) frivolt, i Jämtland kallad stöpa stång. NordKult. 24: 24 (1933). — särsk. i uttr. störta stång, äv. (i Finl.) kasta stång, om en i sht på Gotl. nyttjad lek, varvid en c. 3 m lång stång skall kastas så långt som möjligt. Bremer Fad. 146 (1858). I Österbotten i Finland finns .. (leken störta stång) ävenledes och heter där kasta stång. NordKult. 24: 33 (1933). (Han) dög .. inte alls till att störta stång. Edqvist MannHav. 78 (1967).
d) om stång varpå ngt anbringat bäres l. som stöder l. uppbär ngt (i sin topp); jfr n. The .. skåro .. en wijnquist aff medh en wijnklasa, och läto twå bära then på een stong. 4Mos. 13: 24 (Bib. 1541). HusgKamRSthm 1759, s. 469 (om tältstång). Uppresa stänger till en ställning. Weste FörslSAOB (c. 1817). En lång stång med ett starbo af trä på. Jensen Turgenjef Senilia 4 (1883). Bärstol med soltak och två långa stänger. Östergren (1949). — jfr BÅR-, BÄR-, FÅGEL-, HAMMAR-, HÖ-, KNIV-, MUR-, NID-, RING-, SCHAKT-, SKILT-, SKYLT-, SKÄR-, SNES-, STACK-, STÄLLNINGS-, SÅ-, TAK-, TÄLT-STÅNG m. fl. — särsk.
α) (i bibeln) om var o. en av de förgyllda stänger varpå förbundsarken bars. 2Mos. 25: 13 (Bib. 1541). Arcken medh hans stenger. Därs. 35: 12 (Därs.; äv. i Bib. 1917).
β) om skyltstång; förr möjl. äv. om skylt (se SKYLT, sbst. I 3). Sachffellthis Saccarias bådzsker (dvs. bardskärare) för hanns offörstånndh hann giordhe för denn stånngienn, hann hengde wth, ath giffua thill kiörkienn 4 m(ar)k strax. TbLödöse 356 (1595). I blåsten skylten gnisslar på sin stång. Snoilsky 4: 65 (1886, 1887).
γ) om flaggstång (se d. o. 1) l. fanstång o. d. Spegel GW 99 (1685). Medh trompeteskall, samt trummeslag låt swäfwa / Fält-märket på sin stång. Dens. TPar. 98 (1705). Hägg Flagga 27 (1937). — jfr BANER-, FLAGG-, MÄRKE-, STANDAR-STÅNG m. fl. — särsk.
α') i uttr. (flagga, hissa flaggan o. d.) på halv stång (se HALV 3 c), äv. halvt på stång. Stjernarps fana fjerran röjdes / Sorgligt hissad halft på stång. Snoilsky 2: 39 (1881). jfr HALV-, STANDERT-STÅNG m. fl.
β') (†) i uttr. binda fanen vid stången, hissa stridsfanan? Om hans (dvs. G. II A:s) fridsamheet, huru han icke bant Fhanen widh stången, eller giorde någen ondt, vthan saak, som Psalmisten talar. Botvidi G2A E 1 b (1634).
δ) (†) på stativvåg: balans (se d. o. II 1 a), vågbalk. Ett paer Store wijchtt skaler med Stang och Naell. GripshInvent. 1555. Därs. 1556. — jfr VIKT-, VÅG-STÅNG.
ε) om humlestång; äv. om stång ss. stöd för annan klängande växt. Moste man affhämpta Humblan aff sine Stänger .. så snart han om Wåhren ½ à 1 aln långe refwor uthbrister. Risingh LandB 57 (1671). Bönor .. klängde på stång. Klinckowström Örnsjötj. 71 (1906). Hewe VälsignVäxt. 153 (1939). — jfr BÖN-, HUMLE-STÅNG.
ζ) sjöt. om stång ss. sjömärke (se SJÖ-MÄRKE, sbst.1 2). Stången, hwilket är een Spijra med en Tonna vpå vprest, på en lijten rödh Bergholma. Månsson Siöb. 66 (1644). Stängerna hafva olika ”topptecken”. Hägg PraktNav. 82 (1900). Kanholmsfjärden / med Yxhammarkubbens stång och fyr. PT 1910, nr 276 A, s. 3. — jfr PRICK-, REMMAR-STÅNG.
e) om stång att gå l. sitta på. G1R 28: 475 (1558). Stång, hwarpå höns sitta om natten. Nordforss (1805). Veka stängren (på spången) darra för dess (dvs. strömmens) bölja. AAGrafström 2: 21 (1851, 1864). — jfr HÖNS-, SITT-STÅNG. — särsk. (i sht förr) om stång att sitta på vid latrin(grop); äv. i uttr. stång i vägg. Minns när det var stång (i stället för avträde). Tilander StångVägg 14 (cit. fr. 1914). Står i skjusslagen, att det skulle finnas stång i vägg på en gästgivargård. Därs. 19. Widding Major. 117 (1969).
f) om stång att hänga l. lägga ngt på. Enn wallmars tröije, som hänckte på enn stångh. UpplDomb. 2: 99 (1579). Stång som fisk torckas uppå. Juslenius 368 (1745). Nordforss (1805; om gardinstång). Tolv överrockar fick nog plats på stången (i hallen). Spong Sjövinkel 15 (1949). — jfr BRÖD-, GARDIN-, HÄSSJE-, KORN-, KRON-, NOT-, RI-, RULLGARDINS-, SLÄP-STÅNG m. fl.
g) skogsv. i milas centrum upprest stock mot vilken kolveden reses, hjärtstock, bordstake; särsk. i uttr. slå (resved) över stången, i fråga om värmlandsmila (med lutande botten): placera (resved) så att den, allt efter som milan inreses, riktas mot en punkt som från milans centrum flyttas mot dess uppsida. Svedelius Koln. 118 (1872). — jfr FYLLNINGS-, HJÄRT-, KVANDEL-, RIKT-STÅNG.
h) om stång använd vid fiske l. vid säljakt. Såsom fångstredskap (vid sälfiske) användes 82 ”stennät” och 4 ”stänger”, hvarmed erhölls 2,700 kg. späck. Norrl. 4: 55 (cit. fr. 1559). Schröder Fiske 36 (1900; om slantstång). SvFiskelex. 565 (1955). — jfr NOT-, PULS-, RACK-, RUSK-, RÄNN-, SKID-, SKRED-, SKRID-, SLANT-, SÄL-STÅNG m. fl.
i) sjöt. på större segelfartyg: del av mast uppbärande de ovanför undermasten förda råsegel med tillhörande tackling; äv. bildl. Svår (förr äv. stor) stång, märsstång. Stänger finns av flera slag: svåra stänger, märsstänger, bramstänger o. överbramstänger. Snedseglare har vanl. bara en stång, råseglare både svår stång och bramstång. Kasta på stång, se KASTA, v. II 1 c. Leanens stengher som fockan och Möijsanen Rördes m(edh). SkeppsgR 1543, s. 35 b. Wij föör gemenlig på Konungs-Skepp twenne löösa Stänger i förråd, nembligen een Stoor och en Förstång. Rosenfeldt Tourville 97 (1698). Nu har thett gambla åhr aftakladt mast och stänger. Runius (SVS) 1: 319 (1713). Hvarje mast (på större fartyg) består af två, tre eller fyra särskilda rundhult .. De öfra rundhulten, som kalllas stänger, kunna nedsläppas .. då storm eller svårt väder inträffar. Witt Skeppsb. 21 (1857). Rydholm (1967). — jfr BRAM-, FÖR-, FÖRRÅDS-, KRYSS-, MAST-, MESAN-, MÄRS-, RÖJEL-, SEGEL-, SPRI-, STOR-, TOPP-STÅNG m. fl.
j) om (icke l. föga preparerad) stång använd ss. (tillfälligt) vapen; förr äv. i speciellare anv., om spjutskaft l. om spjut l. lans o. d. VarRerV 34 (1538). Galiath then Gethiten .. hadhe en spetz hwilkes stång war såsom itt wäffträä. 2Sam. 21: 19 (Bib. 1541). TbLödöse 531 (1619; om spjut). Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf .. gifwe lif för lif. MB 24: 9 (Lag 1734). Hos lapparna brukas ännu i dag vid jagt på björn och varg ett slags spjut, nämligen den spetsiga skidstången. Af Kalevala finna vi, att äfven hos de gamla finnarna denna stång tjänstgjorde såsom jagtspjut. Retzius FinKran. 103 (1878). En skara beväpnad med störar och stänger. Östergren (1949). — jfr PIK-, RIDDAR-, SKID-, SPETS-, SPJUT-, TORNER-STÅNG. — särsk.
α) [efter t. einem die stange halten (jfr β); uttr. beror på att första ledet i ä. stridsordning hade lansar o. d. ss. vapen] i det bildl. uttr. hålla ngn l. ngt stången, äv. hålla stången mot (förr äv. med) ngn l. ngt (äv. gentemot, ngn gg äv. hålla stång med ngt), förr äv. i uttr. stå stången mot ngn l. hålla ngn stången uppe l. hålla ngn väl vid stången, klara sig mot l. klara av ngn resp. ngt, stå sig l. hålla stånd mot ngn resp. ngt, vara ngn resp. ngt vuxen o. d.; äv. utan indir. obj., i uttr. hålla stången, stå sig, klara sig, hålla stånd. RARP 3: 66 (1638: oppe). Chydenius 6 (1765: hålla stången med). Med Samlare ex Professo kan ingen hålla stången. Porthan BrCalonius 36 (1793). Hjelt Medicinalv. 2: 528 (i handl. fr. 1794: håller dem väl vid stången). Muncktell Dagb. 2: 417 (1820; utan indir. obj.). En magt, nog stark att kunna hålla stången mot Österrike. Fryxell Ber. 6: 397 (1833). Tolfte Carl stod stången / Mot halfva verlden han. Ridderstad SDikt. 1: 282 (1855). Konsumtionen håller ännu stång med produktionen (av böcker). Wieselgren ÖAtl. 1 (1876). Skogman kommer att adlas för att kunna hålla stången gent emot diskussionerna å Riddarhuset. Wachtmeister AntBr. 172 (1915). Någon gång blandade jag mig i brödernas dispyter men kunde ej hålla någondera av dem stången. Lilljebjörn Skolm. 249 (1925). Värken i händerna höll .. sömnlusten stången rätt hyggligt. Rosendahl Lojäg. 159 (1956).
β) [uttr. beror på att skiljedomaren vid medeltida tvekamp sköt fram en stång till skydd för den som blivit utmattad l. sårad; jfr t. einem die stange halten i denna bet. o. α] (†) i det bildl. uttr. hålla stången rätt emellan ngra, medla på rätt sätt mellan ngra. Augustin hade litet svårt ibland att hålla stången rätt emellan två sina vänner. Bremer Sysk. 2: 161 (1848).
k) i sht lant. om olika vagnsstänger; i sht om tistelstång; i sht förr äv. dels om vagnsaxel, dels om skakel. Sahlstedt (1773). Häst som går i stängerna. Nordforss (1805). Tistelstång, fimmelstång, vagnstång eller stång, (dvs.) bom, vid paranspänning tjänande att vända eller rygga vagnen. Cronquist Ekipage 25 (1952). — jfr AXEL-, DRAG-, SPÄRR-, TISTEL-, VAGNS-STÅNG o. FIMMELSTÅNG m. fl.
l) stång använd i gymnastik l. sport o. d.; jfr RIBBA, sbst.1 1 b γ, STAV, sbst.2 3. Ling Regl. 97 (1836). Äntring på lodrät stång. IGymnInf. 1872, s. 50. Egen stång får (i stavhopp) begagnas. NordIdrL 1900, s. 356. Pressning af 70 kg. stång. Därs. 1903, s. 82. Stång användes för att beteckna både målstolpe och tvärribba. NysvSt. 1970, s. 35. — jfr KLÄTTRINGS-, KUL-, RÄCK-, SKIV-, TVÄR-STÅNG.
m) om var o. en av de stänger som bildar ett galler l. ingår i ett staket l. stängsel; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om slana (se SLANA, sbst. 3) ingående i gärdsgård. BB 5: 8 (Lag 1734; i gärdsgård). Af hamradt jern / med gyllne knappar på hvar stång, ett värn var rest / kring Balders hage. Tegnér (TegnS) 4: 137 (1821). I eldning med sten- och brunkol användas .. rost med ½ till ¾ tums afstånd emellan stängerna. Rejmers Koln. 24 (1868). Ruin Gyckl. 151 (1934; i pl., om gallerstänger i bur). — jfr GÄRDSGÅRDS-, HAGE-, NACK-, RIST-, SMET-STÅNG m. fl.
n) om skaft på redskap; jfr d. HovförtärSthm 1726, s. 2703 (på kvast). En stång med en korg på at taga af frukt med. Möller (1790). Bolin VFöda 178 (1933). — jfr LJUSTER-, SOP-STÅNG m. fl.
o) (förr) om det stångliknande skaftet på l. till stångbössa. Halffweslangor medh Stångh. ArkliR 1558, avd. 3. Alm Eldhandv. 1: 37 (1933).
p) på ä. karbin: karbinstång. BeskrExCav. 1695, s. 2. Stång på en karbin. Weste FörslSAOB (c. 1817).
q) mus. på stråke till stråkinstrument, om den smala, elastiska, svagt konkavt l. konvext böjda trästav mellan vars spets o. frosch de tagelstrån är spända som stryks mot instrumentets strängar. Hedlund Fiolsp. 13 (1899). 2Sohlman-Musiklex. 5: 502 (1979).
r) i ä. slaglås (se d. o. 2): vinkelböjd spärrhake som ingrep i nötens (se NÖT, sbst.1 4 b) kotor (se KOTA, sbst. 2 c β). Weste (1807). Trycket eller tryckpinnen (på en bössa) bör, jemte hela gillret, d. ä. stången, kotan och stångfjädern göra ett måttligt emotstånd vid aftryckningen. Svederus Jagt 29 (1831). EldhandvSkjutsk. 2: 26 (1877). — jfr LÅS-STÅNG.
s) hippol. på stångbett, om anordning som överför kraft från tyglar l. tömmar medelst tygelringarna, o. som består av ett munstycke samt under- o. överskänklar o. som gm kindkedjan ger klämmande hävstångsverkan på hästens underkäke; äv. dels om var o. en av skänklarna, dels om betsel med par av sådana stänger, stångbetsel; äv. om munstycke i stångbetsel. Stäng(er) och munstycker 12 par. TullbSthm 18⁄6 1569. Ryttarens hand förer tyglarna, tyglarna arbeta på stängerna, stängerna på munstycket och kindkedjan. Ungern-Sternberg Bourgelat 19 (1752). Det lämpligaste bettet för damridning är stång och bridong. TIdr. 1882, s. 131. Stången verkar dels tryckande på lanerna genom bettet, dels trängande på halsen genom tyglarna. RidI 1914, s. 39. BonnierKL 11: 193 (1927; om munstycke). — jfr BETSEL-, KROK-, PUMP-, RID-, SID-, SKUM-STÅNG m. fl. — särsk. i uttr. rida, (förr äv. föra) på stång(en), rida med stång och bridong, rida med kandar; äv. med obj. betecknande häst. Platen HlednRytt. 39 (1856: förning på stång). (Valacken) reds nästan uteslutande på bara stången. SD 21⁄4 1900, s. 7. Ridning med stång och bridong användes, sedan ryttare och häst därtill blivit behörigen förberedda genom ridning med träns. RidI 1914, s. 39.
t) om parerstång (se d. o. 1). SUFinlH 1: 141 (1601). Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 49 (i handl. fr. 1671).
2) [specialanv. av 1] (numera bl. om ä. förh.) om stång (i bet. 1) använd ss. mätredskap, mätstång. Han määlte byggningena til wijdd och högd, alt medh eenne stång. Hes. 40: 5 (Bib. 1541). Kan marken ej så jemt skiftas, tå böra sådana platser odelte lämnas och med samfält arbete frucktbare göras och sedan delas med Stång eller bärgas med hopslåtter. LandtmFörordn. 157 (1741). För vissa mätningar .. användes stänger och rep, å hvilka alnarna voro utmärkta. Stången var en tid .. regelbundet delad i fem alnar, hvarigenom stången sjelf blef ett mått. Hildebrand Medelt. 1: 741 (1894). NordOrdlLantm. (1967). — jfr LANTMÄTAR-, MÅL-, MÄL-, MÄT-, PEJL-, PLIKT-, REVNINGS-STÅNG m. fl. — särsk. (†) övergående i bet.: uppmätning medelst stång. Her Oluff Begärer Stång och mååll vthj Åker och ängg medh ssine granner i Biästa. ÅngermDomb. 1643, fol. 213. ÅngermDombRenov. 1643, fol. 88.
3) i utvidgad l. bildl. anv. av 1, om ngt som till formen liknar l. är formad som en stång (i bet. 1) (o. icke ingår (som del) i redskap o. d.); särsk.
a) jäg. hos hjortdjur, om den först utväxta, nedersta delen av ett horn, från vilken taggarna l. spetsarna utgår. Möller 1: 1116 (1745). Det första anlaget (till horn hos hjortdjuren) framträder som en utväxt (stången) från pannbenet. DjurVärld 11: 28 (1960). JägUppslB (1989).
c) (†) om stjälk l. stam på växt; äv. i uttr. skjuta sig l. löpa i stång, om växt: skjuta upp o. bilda stjälk; äv. dels om ståndarsträng, dels om (sido)rot hos växt (i ssgn PEPPARROTS-STÅNG). IErici Colerus 1: 150 (c. 1645: skiuta sig). (När runstaven visar bilden av en rova) är bästa tijden at såå Rof-Frö, ty såår man förr, så löper dhet i Stång. Rudbeck Atl. 2: 629 (1689). VetAH 1742, s. 148 (i pl., om ståndarsträngar). — jfr SPARRIS-STÅNG.
d) (†) linje (se d. o. 1 b). Två skifvor bilda .. ett geometriskt oföränderligt system, om de sammanbindas med hvarandra genom tre stänger, som icke skära hvarandra i en och samma punkt. TT 1889, s. 159. Modin Pascal XIII (1890).
e) [sidorna markerades urspr. med stänger] om var o. en av de två långsidorna i en pärk (se d. o. 2). LfF 1877, s. 102. NordIdrL 1900, s. 305. — jfr BAK-STÅNG.
g) om en (gm pressning l. smältning o. stelning i form o. d.) till en vanl. liten stång (i bet. 1) formad mängd av ett ämne; äv. i utvidgad anv., om vara till värde motsv. en stång järn. KKD 10: 7 (1707). En wisz myckenhet waror, af hwad slag som hälst, hwilke i wärde swarade emot en stång jern, kallades (i Gambia) i handels-språket en stång: t. e. tjugu blad tobak, kallades en stång tobak. Ödmann MPark 26 (1800). En stång lack, pomada, plåster, kanel, vanilj m. m. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kuvertstänger: Forma degen till smala stänger. StKokb. 26 (1940). En stång smink, tusch. SvHandordb. (1966). — jfr ANIS-, KANEL-, LACK-, MANDEL-, OST-, PLÅSTER-, RÖK-, SMINK-, SOCKER-, SVAVEL-STÅNG m. fl.
4) ss. måttsord.
a) (förr) om längdenhet motsv. stång (i bet. 2) av en efter tid o. ort varierande längd; särsk. om ett (1739 i Sv. infört, vid metersystemets införande 1875 officiellt avskaffat) längdmått av c. 2,969 m:s längd, motsv. 5 alnar l. 10 fot l. en tiondels rev (se REV, sbst.2 2). Han määlte Förhwset innan porten, thz war een stång til breeddena. Hes. 40: 8 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Samma daghen företogz Stångemålet på Åkrarna emellan förbe(mäl)te grannar .. Och war Stången fem al(na)r. GullbgDomb. 15⁄6 1652. 1 Ref skall utgöra 10 Stänger 1 Stång .. 10 Fot. Alm(Sthm) 1856, s. 35. Jansson (1950). — jfr KVADRAT-STÅNG. — särsk. övergående i användning ss. arealmått för åker- o. ängsmark i sol- l. tegskiftad by, varvid tegbredden angavs i stänger; äv. ss. kameral måttsenhet. En stong jord. BtFinlH 3: 13 (1532). Konungzgården .. medh then engien .. som Jöns i Hunga, Erich och Hendrich i Troosa tilförenne haft hafwa, giör 32 stänger och 2 alnar. PrivSvStäd. 4: 567 (1610). Rosenborg JordbeskH 84 (1860; ss. kameral beskattningsenhet, om förh. på Björkö i Finl. vid mitten av 1500-talet). Både i Viby och Mörby var .. (byamålet) fixerat i stångfall, stänger eller alnar. EtnolKällskr. 2: XXVII (1944). Rig 1979, s. 140.
b) (numera bl. tillf., skämts.) sannol. elliptiskt för kvadratstång. Ett underverk, att en person .. kunde på tre dagar frambringa åtta ref och två stänger oljefärgsmålning. Strindberg NRik. 111 (1882).
c) (om ä. förh. i Jämtl. o. Hälsingl.) om ä. kubikmått, sannol. med rymden av en parm (se d. o. 1) l. en kubikfamn (jfr FAMN II 4 a) l. elliptiskt för kubikstång? Efter vad min far berättade, så hade .. (rallarna år 1880) ett pris på 1:50 per stång för jord i skärning. Rallarminn. 209 (1949). Arbetet (att gräva grunden till ett sågverk) utfördes på ackord och betalades med 25:- kronor för ett kubikmått (utgrävd jordmassa) som kallades ”stång”. Hälsingerun. 1980, s. 18.
Ssgr (i allm. till 1): A: STÅNG-ARM. [jfr t. stangenarm (i bet. 2)] (förr)
1) till 1, på primitiv flygmaskin, om var o. en av de två armar (se arm, sbst. III 4) som bildade vingarna. UB 2: 128 (1873).
Ssg (till -arm 2; förr): stångarms-hål. på slaglås: hål för stångarm. Jochnick Handgev. 21 (1854). —
(1 a α) -AUTOMAT. automatsvarv för bearbetning av stång. SvIndLex. 1: 562 (1948). —
-BALANS.
(1 i) -BARDUN. (numera mindre br.) stängbardun. FSjöbohm Skeppstakl. 63 (1792). Uggla Sjölex. 1125 (1878). —
-BATALJON. (förr) vid befälsövning sammanställd bataljon, varvid manskapet blott representerades av plutonernas flygelmän försedda med stänger; jfr -kompani, -pluton. KrigsmSH 1798, s. 161. Ekstrand Karlbg 70 (1937).
(1 s) -BETSEL. (stång- 1650 osv. stånge- 1658) hippol. betsel med stångbett. BoupptSthm 20⁄4 1650. 1 st. Wintersehla med lokor och tilbehör, stångbetsel och tömar. BoupptRasbo 1756. TIdr. 1882, s. 170.
(1 s) -BETSLING. hippol. betsling med stångbetsel. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 105 (1836). —
(1 s) -BETT. [jfr t. stangengebiss] hippol. munstycke på betsel jämte tillhörande parer- l. sidostänger; jfr bett 8 o. -betsel. Stångbettet skall hvila på hästens laner. Spak HbFältartill. 110 (1873). Cronquist Ekipage 29 (1952). —
-BLOCK. (förr) ”block” (se d. o. 3 f) med en stång mellan de två fotbojorna. SvFlH 2: 238 (1943). —
-BORR. [jfr t. stangenbohrer] (förr) borr (se borr, sbst.1 1) bestående av hopkopplade stänger o. i vilkets nedersta del skäret är fäst (i sht använt vid stenkolsborrning). Stångbårar till Laveter. Grundell UnderrArtill. 219 (1705). NF 2: 926 (1877).
-metod. metod varvid stångborr(ar) brukades. SvGeolU Ca 6: 518 (1915). —
-BROTSCH. (numera föga br.) brotsch bestående av en med skärande tänder försedd stång för profilering av cylindriska hål. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 39. SAOL (1973). —
-BROTT. (förr) på stånggång: ställe där två stänger gick i vinkel mot varandra; jfr brott I 2. Polhem Invent. 60 (1729). Lindroth Gruvbrytn. 1: 295 (1955).
(1 s) -BUCKLA. (förr) buckla (se buckla, sbst. 2) utgörande prydnad på l. till stång. InventVagnHovstall. 1814, s. 139 (: stångpucklor, pl.). Schreber v. Schreeb Lifskvadr. 13 (1942; på betsel). —
-BÄRARE.
1) (förr) till 1: person med uppgift att i stångbataljon o. d. bära stång representerande manskapet. KrigVAT 1847, s. 383. Ekstrand Karlbg 93 (1937).
2) (förr) till 1, 2: person som vid lantmäteriförrättning bar stång använd vid förrättningen. Lundell (1893). —
(1 d ε) -BÖNA. [jfr t. stangenbohne] trädg. störböna. 4 skålp. Turckiska Stångbönor. Trolle-Bonde Hesselby 149 (i handl. fr. 1749). Stångbönor eller Turkiska bönor få en lång refwig stjelk och behöfwa långa stöd. Berlin Lsb. 203 (1852). (Varieteterna av trädgårdsbönan) indelas .. i stång- eller störbönor .. samt krypbönor. 2UB 4: 215 (1899). jfr sabel-stångböna. —
-BÖSSA. (förr) handeldvapen vars eldrör via en holk var förenat med det raka, stångliknande skaftet. (En viss typ av lodbössor med långa skaft) kallas vanligen ”stångbössor”. Alm VapnH 44 (1927). —
(1 a α) -CHUCK. (numera föga br.) chuck för fastspänning av stångmaterial (t. ex. vid svarvning). HbVerkstTekn. 2: 595 (1944). IngHb. 6: 191 (1954). —
-CIRKEL. [jfr t. stangenzirkel] (numera bl. i skildring av ä. förh.) cirkel (se d. o. II 1) bestående av en stång med två spetsar vinkelrätt fästa därvid (varav åtminstone den ena vanl. är förskjutbar) o. använd vid uppritning av stora cirklar (se d. o. I 1); jfr -passare. Alle (spanten) giöras aff dubbla Bräden sirklas uth med en Stång Circel. Rålamb 10: 39 (1691). Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 155 (1953). —
-DEL.
1) till 1: del av stång; särsk.: del av tältstång l. del utgörande tältstång. SamlFörfArméen 5: 538 (1867). Lyckligtvis hade vi några stångdelar till tältet. Duse Pingv. 157 (1905).
-DIKE. (förr) täckdike med stänger l. slanor o. dyl. ss. fyllnad; jfr gärdsel-, ribb-dike. Juhlin-Dannfelt (1886). SvSkog. 1394 (1928). —
(1 a α) -DRAGBÄNK~02 l. ~20. tekn. dragbänk (se d. o. 2) för stångdragning. SvTeknUppslB 1: M 82 (1937). —
(1 a α) -DRAGNING. tekn. dragning av stångmaterial genom dragskiva (se d. o. 2). HbVerkstTekn. 3: 444 (1944). —
(3) -EK. bot. (sommar)ek med lång o. rak stam; motsatt: skaftek. Saldo 1943, nr 2, s. 3. Nitzelius BokTräd 138 (1958). —
-EXERCIS. (förr) exercis med stångbärare (se d. o. 1). Byström FrMötespl. 41 (1914; om förh. på 1870-talet). —
-FACKLA. (i sht förr) vid en lång stång fäst fackla. 2VittAH 2: 243 (1787, 1791; om förh. på medeltiden). —
-FALL. (stång- 1555 osv. stånga- 1528—1881. stånge- 1555—1772) [fsv. stang(a)fal]
1) (†) till 1 m, konkret: (tillfällig) gärdsgård l. (tillfälligt) stängsel bestående av stänger. Ihre (1769). ByordnMäl. 29 (1818). jfr LandsmFrågel. 15: 12 (1928).
2) (förr) till 2: mätning av jordareal med stång l. stänger; jfr -fälle o. stånge-mälning. Stongaffall effter halfft byamål, fult lika moth södre gården. BtFinlH 6: 39 (1528). Stång-fall, (dvs.) Åkrens mätning och utdelning genom refstång. Schultze Ordb. 979 (c. 1755). Rig 1938, s. 91.
3) (numera bl. om ä. förh.) byamål (se d. o. 1) enl. stångfall (i bet. 2); äv. i uttr. ligga i stångfall till (gård), ha byamål samman med (gård); jfr -mål 3. Teitt Klag. 249 (1555). En Torpestad nemligh Wästre Hageby, then .. ligger j stångafall til alle Hageby gårderne. BjörkekDomb. 14⁄10 1602. Både i Viby och Mörby var .. (byamålet) fixerat i stångfall, stänger eller alnar. EtnolKällskr. 2: XXVII (1944; om förh. på 1700-talet).
Ssgr (till 2; förr): stångfalls-åker. åker fördelad medelst stångfall. Om (ett hammarskifte i Ivar Flemings jordebok från 1500-talet) .. uppges .. att där jämte stångfallsåkrarna fanns en hammarskiftesåker. Rig 1938, s. 78.
-FJÄDER. [jfr t. stangenfeder (i bet. 2)]
2) (förr) till 1 r: fjäder (se d. o. II 1) med uppgift att införa o. fasthålla stången i nötens spänn. Möller 2: 980 (1785). Alm VapnH 49 (1927). —
(1 n) -FLYGEL. meteorol. flygel (se flygel, sbst.1 2 c) för vattenströmmätning, apterad på stång. Ymer 1907, s. 257. Fennia XXXIX. 6: 21 (1916). —
-FORM. [jfr t. stangenform]
1) form (se d. o. I 1) som en stång har; särsk. till 1 s. KrigVAH 1829, s. 35 (i fråga om betsel). Svaflet gjutes i stångform. Liedbeck KemTekn. 75 (1863). Givet är, att ekar av skaftform vid samma ålder äro betydligt tjockare än ekar av stångform. Ymer 1930, s. 287.
-FORMIG. [jfr t. stangenförmig] stångformad. SvTyHlex. (1851). Dragning af stångformigt material. Bergman HbJärn 2: 191 (1923).
-FOT. fot (se d. o. 4, 4 b) på stång; särsk.
3) (förr) till 1 p, på karbinstång. Alm Eldhandv. 1: 254 (1933). —
-FRIGÖRARE~0200. mil. o. vap. på vissa (ä.) pistoler: på pistolkolvs baksida placerad skena som frigör stången. TrängRegl. 1940, s. 58. SoldIMtrl 1969, s. 98. —
(2) -FÄLL, n. [senare leden bildad till fälla, v.] (†) om jordstycke uppmätt medelst stångfall (se d. o. 2). (Vi) hafve .. effterlåtit .. Jakob Hendersson och hans effterkommande barn .. frelsse på .. twå skattemarcker i Boolstadh i Siundo sochn med alt det stångfäll eller vthjordh Inessby .. (dvs. Näsby) bor äge innan Engessby ägor. BtFinlH 4: 4 (1561). —
(2) -FÄLLA, -ing (ÖstraHdDomb. 9 (1602)), -ning (GullbgDomb. 2⁄1 1625 osv.). (förr) mäta (jordareal) med stångfall (se d. o. 2); särsk. dels i p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), om jordareal: mätt med stångfall, dels ss. vbalsbst. -ning (förr äv. -ing), dels: stångfall (se d. o. 2), dels om laga bekräftelse l. stadsfästelse på tinget av fastighetsköp, varvid en stång l., urspr., ett spjut fälldes mot tingsbordet; jfr -lägga. (Åt vissa bönder) är efft(er)latit stongefall, och all deel är stongfelt, så när som en eng. Teitt Klag. 220 (1555). Befaltes häredz höffdingenn och nempndenn ij wår och thå bar Jordh Bliffuer att stångfelle sam(m)e by. UpplDomb. 2: 66 (1579). Then store skatte gården i Alzeda sochn .. på huilcken gård Linnert gått lagefångh och stångfellingh bekommit haffuer. ÖstraHdDomb. 9 (1602). SkrInstRättshForskn. II. 2: 232 (i handl. fr. 1661; ss. vbalsbst. -ning, om laga bekräftelse på fastighetsköp). Den siste stånghfällningen, som iagh förnimmer wara skedt effter en ny stångh, som myckit längre ähr än den gamble. Stiernhielm (SVS) III. 1: 224 (1662). SkrInstRättshForskn. II. 2: 220 (1957). —
(2) -FÄLLE, n. [senare leden bildad till fälla, v.] (†) stångfällning. SkrInstRättshForskn. II. 2: 233 (i handl. fr. 1663). Håakan Larsson i Snuggarp igenom sitt kiöpebref af den 18 septemb. 1666 bekiänner sigh hafva såldt till sin systerman Joen Månsson — dömbde tingzrätten detta kiöp krafftigt och fast och gaf stångfälle och fastebref å. Därs. (i handl. fr. 1668). —
-FÖRARE. (i fackspr.) person som för stång; särsk. (fisk.) till 1 h, i fråga om vinterfiske med not: person med uppgift att föra den stång med vilken notlinan föres från vak till vak (jfr -karl). TT 1871, s. 333 (i fråga om stång använd vid distansmätning). Fatab. 1914, s. 207 (i fråga om fiske). —
(1 i) -GATT. (numera föga br.) gatt (se d. o. 1) för stång; jfr -ruta, -spår. FSjöbohm Skeppstakl. 33 (1792). Frick o. Trolle 4 (1872). —
(1 a β) -GULD. [jfr t. stangengold] (i fackspr.) guld i stångform. Lind 1: 1861 (1749). —
-GYLLENLACK~002. trädg. om varietet av växten gyllenlack med rak, på nedre hälften bladlös stam. HbTrädg. 6: 55 (1876). —
-GÅNG. (förr) av en enkel l. (med länkkoppel förenad) dubbel rad av trästänger, upphängda på stolpar, bestående anordning för kraftöverföring från vattenhjul o. d. (i sht för drift av pumpar l. uppfordringsverk o. d. vid gruvor), konstgång (se d. o. 3); jfr -vind. Holmkvist BergslGruvspr. 78 (i handl. fr. 1671). Een Wäderqwarn .. medh en jern Wef up i ändan och påhängd stånggång. Hiärne 2Anl. 212 (1706). Upfordrings-werket i Kong Carl XI:s Schakt, med stånggång af dubbla hwefwar. Polhem Test. 115 (1761). Tvänne Stosshärdar som drifvas med Stånggång. VetAH 1817, s. 204. Lindroth Gruvbrytn. 1: 284 (1955).
-spel. stånggångsdrivet gruvspel. Lindroth Gruvbrytn. 1: 602 (1955). —
(1 m) -GÅRD. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (primitiv l. tillfällig) gärdesgård med horisontella stänger mellan störarna; jfr -fall 1, -hag, -hage. VetAH 1754, s. 118. —
(1 m) -HAG. (stång- 1732. stångs- 1732) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr hag 1 o. -gård. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7. —
(1 m) -HAGE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr hage 1 o. -gård. SvFolket 13: 55 (1940). —
(1 a α) -HAMMARE. (numera bl. mera tillf.) stångjärnshammare. Möller 1: 96 (1755). SvTeknUppslB 1: 597 (1937). —
-HUVUD. huvud (se d. o. 6) på stång; särsk. (förr) på stång i stånggång: stångända. Rinman 2: 882 (1789; i fråga om stånggång). TT 1895, M. s. 99. —
-HÅL. (förr) på stång i stånggång: hål i stångens ända. Rinman 2: 883 (1789). —
(4 a slutet) -HÅLL. (†) i uttr. ligga för så l. så många stånghåll, om jordbruk: räknas ss. så l. så många stänger; jfr ligga 20. Itt skattegodz .. nemp(n)d Kauski gård, ligger för 6 1⁄2 stonghold. Teitt Klag. 254 (1555). —
(3 ?) -HÅRPENNINGAR, pl. [det är oklart vad förleden betecknar] (†) i uttr. stånghår- och dörepenningar, = hår-penningar. Sammaledes måste med alla andra Vexationer, som af en del af under befälet och Profosserne plägar brukas, med Stånghår- och Döre-penningar och hwad mera som plägar wara til Allmogens största beswär och last upfundne, innehållas, och ingalunda tillåtas. LMil. 3: 73 (1692). —
-HÄFTA. (†) koll., om de hakar i en pumpstocks övre ände, vari pumpkolven var fäst. Rinman 1: 1084 (1788). —
(1 k) -HÄST. [jfr t. stangenpferd] (i fackspr.) om var o. en av de hästar (l. den häst) som i spann (se spann, sbst.2 4 b) är anspänd(a) vid stången närmast framför vagnen; motsatt: förlöpare (se förlöpare, sbst.1 2) o. mellanhäst. Lind 1: 524 (1749). Hvarje kanon (är) bespänd med 6 hästar, parvis, kallade förhästarne, mellanhästarne och stånghästarne. Hazelius Förel. 399 (1839). GbgP 1⁄8 1990, s. 23. —
-JÄRN. (stång- 1549 osv. stånga- 1578. stånge- 1539—1687) [fsv. stangaiärn (i bet. 2); jfr äv. fsv. stangisern, stångjärn; jfr t. stangeneisen (i bet. 1)]
1) (förr) till 1. Stångjärn (Stangeneisen) kallas ock vid konst- eller stånggångar til pumpverk uti et stångbrott, de tvenne smala järnstänger, eller band, som gå emellan ändarne på begge armarne. Rinman 2: 887 (1789).
2) metall. till 1 a α: till stång med enkelt snitt utvalsat l. utsmitt smidesjärn; i sht förr stundom (i sht ss. förled i ssgr) allmännare: smidesjärn. Åff .. Tacka Jernn blef wttslaghit Stånge Jern 264 Stänger. Holmkvist BergslHyttspr. 94 (i handl. fr. 1539). Betalning udi smör och stångjern. G1R 26: 578 (1556). (Av tackjärnet) kan genom lämpliga åtgärder framställas stål med en kolhalt af 0,5—2 % och stångjern med en kolhalt af 0,2—0,5 %. Holmström Naturl. 1: 69 (1888). Kjellin 504 (1927). jfr nötnings-stångjärn. särsk. (förr, vard.) bildl., om brännvin; särsk. om tiodubbelt renat brännvin. SöndN 1862, nr 27, s. 3. ”Stångjernet”, det tiodubbelt renade, har stigit med 20 öre kannan. Därs. 1879, s. 177. Jahn DjurJägL 88 (1909; om skånskt brännvin; om förh. på 1870-talet).
Ssgr (i sht metall.; till -järn 2): stångjärns-, äv. stångjärn-avhugg. (om ä. förh.) koll.: korta bitar av stångjärn; jfr avhugg 3. JernkA 1869, s. 38. Tulltaxa 1941, s. 174.
-fora. (förr) fora (se fora, sbst.1 1) med stångjärn l. för transport av stångjärn. Bergv. 1: 853 (1733). Dædalus 1947, s. 120.
-försel l. -försla. (†) transport l. frakt av stångjärn. Bergv. 2: 555 (1751). Därs. 583 (1752).
-hammare. (förr) av vattenkraft driven hammare (se hammare, sbst.2 2 a) för uträckning av stångjärn; ofta om industriell anläggning med en l. flera sådana hamrar, stångjärnsverk l. stångjärnssmedja o. d.; jfr stång-hammare. Holmkvist BergslHyttspr. 94 (i handl. fr. 1551). Stångjerns hamrar finnas 11 stycken nu förtiden uti NyEds Socken. Linné Vg. 249 (1747). Nyhyttan i Norbergs socken av Västmanlands län är uppbyggd år 1631 och omfattade då förutom hytta även en stångjärnshammare och en härd. Dædalus 1960, s. 145. särsk. a) i jämförelser. Valerius 1: 177 (1845). Mitt hjärta gick alltjämt som en stångjärnshammare. Silfverstolpe Stevenson Skattk. 197 (1941). b) bildl. Berg Krig. 142 (1915). Hans hjärta slog som förryckt — en stångjärnshammare, som inte kunde styras. Tiselius Larsson LivNödtorft 153 (1934).
-härd. (förr) härd (se härd, sbst.1 3 b) för framställning av stångjärn (ur tackjärn o. d.). Holmkvist BergslHyttspr. 94 (cit. fr. 1550).
-konsumtion. JernkA 1868, Bih. s. 34.
-produktion. abstr. o. konkret, motsv. produktion 3 a, b. SvT 1852, nr 16, s. 4. År 1862 (uppgick) stångjernsproduktionen (i Sv.) till 3,016,000 centner. Thomée IllSv. 24 (1866).
-slev. (förr) slev (se slev, sbst.1 2) varmed stångjärn östes ur stångjärnshärd. LittT 1795, s. 487.
-smed. (förr) smed som (i stångjärnssmedja o. d.) arbetade med uträckning av stångjärn; jfr hammarsmed. BlBergshV 20: 169 (i handl. fr. 1564). Av bruksarbetarna var stångjärnssmederna de förnämsta. Åberg SvH 293 (1978).
-smidare. särsk. (förr) om stångjärnsbruksägare som icke hade egen tackjärnstillverkning. Liljecrona RiksdKul. 201 (1840).
-smide. (förr) färskning av tackjärn till välljärn o. dettas utsmidning till stångjärn; stångjärnstillverkning; äv. dels konkretare, om sätt för sådant smide, dels konkret, om stångjärnsbruk l. stångjärnssmedja o. d. Hiärne Berghl. 459 (1687). Beskrifning om Swenska Stångjärnssmiden. Rinman JärnH 450 (1782). Det här (vid Finspång) belägna bruket med masugnar, stångjernssmide, valsverk (osv.). IllSv. 340 (1873). Stångjärnssmidet var i hög grad kolödande. HT 1941, s. 3.
-smältprocess. Rinman 1: 530 (1788).
-stolpe. (†) om spisstolpe av stångjärn. Klensmedens Stuffue .. 1 stångjärns stolpa. Rig 1932, s. 4 (1642).
-stämpel. (förr) stämpel för stämpling av stångjärn. BoupptSthm 1680, s. 367 a, Bil. (1679). Skogaholms äldsta stångjärnsstämpel, fastställd år 1641. Fatab. 1932, s. 241.
-tillverkare. AdP 1789, s. 802.
-tillverkning. tillverkning av stångjärn; äv. konkret, om tillverkad kvantitet stångjärn. HC11H 13: 86 (1697). Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 53 (1755; i pl., konkret).
-utskeppning. (numera bl. i skildring av ä. förh.) Bergv. 2: 393 (1747).
-utsmidning. Bergv. 1: 257 (1669).
-verk. industriell anläggning för stångjärnstillverkning; vanl. om valsverk för stångjärnstillverkning; jfr -järns-verkstad. HC11H 13: 28 (1697). JernkA 1882, s. 498.
-vikt. (förr) vikt(system) använd (använt) vid vägning av stångjärn. Heckscher SvEkonH 1: 671 (1936; om förh. på 1600-talet).
-vält. (förr) vält bestående av en trumma bildad av på ändstycken fästa, skarpkantade järnstänger; jfr ribb-, stång-vält. Arrhenius Jordbr. 3: 371 (1861).
-ämne. om smältstycke. PH 6: 4235 (1756). —
(3 g) -KANEL. (föga br.) kanel i form av (en stång l.) stänger, hel kanel. Walin Födoämn. 178 (1906). —
((1 o.) 2) -KLAVARE. skogsv. klavare med uppgift att mäta träd med stångklave. SvSkog. 717 (1928). —
((1 o.) 2) -KLAVE. skogsv. vid stångklavning använd klave (se d. o. 2) fäst på en stång. Cnattingius (1894). —
((1 o.) 2) -KLAVNING. skogsv. klavning (se klava, v. 2) med stångklave (varvid rotstockens toppdiameter mätes). SkogsvT 1911, Fackupps. s. 319. —
(1 n) -KLYFTA. (förr) vid linberedning använt redskap bestående av en på en stång anbringad järnskodd trätunga varmed skävorna avlägsnades; jfr klyfta, sbst.2, o. lin-klyfta. Fatab. 1924, s. 148. Anm. Den i nedanstående lexikonkällor angivna bet. ’rännträ’ för stångklyfta torde bero på missuppfattning av linberedningsredskapet. Möller (1790, 1807). Stångklyfta .. ell(er) Rännträ. ÖoL (1852). —
-KNAPP. i sht arkeol. knapp (se knapp, sbst. 2) formad som en stång o. försedd med hål l. ögla. BoupptVäxjö 1782. Fornv. 1958, s. 87. —
(1 n) -KNEKT. (förr) limknekt vars skruv satt på en lång stång. Stål Byggn. 1: 152 (1834). —
-KOMPANI. (förr) jfr kompani 4 o. -bataljon. Byström FrMötespl. 41 (1914; om förh. på 1870-talet). —
(3) -KOMPASS. [med syftning på den långa kompassnålen] (†) inklinatorium. Rinman JärnH 143 (1782). —
-KONTAKT. (numera knappast br.) på elektrisk spårvagn o. d.: kontakt (se d. o. 1 e β) i form av en stång som glider mot kontaktledningen, strömavtagare. 2UB 3: 323 (1897; på spårvagn). Auerbach (1913). —
(1 k) -KOPPEL. hippol. rem l. kedja som förenar stånghästs sele med tistelstångens främre ända; jfr -kappa. PH 11: 28 (1777). Cronquist Ekipage 29 (1952).
Ssgr (hippol.): stångkoppels- l. stångkoppel-ring. ring (se ring, sbst.1 2) som förbinder stångkoppel med vagnsstång. Tigerhielm 31 (1867).
(1 f) -KORV. kok. korv (av portionsstorlek) tillredd av kokt kött o. korngryn som huvudingredienser (o. i ä. tid hängd på stång för torkning). 2Saml. 13: 81 (i handl. fr. c. 1690). Sörmlandsherregårdarnas stångkorf med kapprockspotatis. Lindqvist Dagsl. 2: 205 (1900). Delblanc Homunc. 37 (1965). —
-KRAFT. tekn. i fråga om fackverk (se d. o. I 1): kraft (se d. o. 4) som verkar i stångs längdaxel. HbVerkstTekn. 1: 20 (1944). IngHb. 1: 369 (1947). —
(1 i) -KREJARE. (stång- 1556—1954. stånge- 1555—1840) (förr) krejare (se krejare, sbst.1) med stångmast. G1R 25: 601 (1555). HallHist. 1: 314 (1954; om förh. på 1530-talet). —
-KROK.
2) fisk. till 1 h: fiskeredskap fäst i en i sjöbottnen snett nedstucken stång; jfr -rev o. stånd-krok. Gyllenborg Insjöfisket 25 (1770). Till den stångkrok, som allmännast nyttjas om sommaren, hörer: stången, refven, bågen eller klykan, kroken och agnet. SkandFisk. Bih. 31 (1838). SvFiskelex. (1955).
3) (tillf.) till 1 (j): (som vapen använd) stång försedd med krok. Malmqvist BerTräskmark. 1: 70 (1976).
-klyka. klyka (se d. o. 2) runt vilken stångkroks rev lindas (för att kunna löpa ut då fisken hugger). RedNordM 1919, s. 19. —
-KULA. [jfr t. stangenkugel] (förr) (i sht i befästnings- o. sjökrig använd) artilleriprojektil bestående av två (l. tre) hela l. halva kulor förenade med en kort stång; jfr -lod, -länkekula o. bult, sbst.1 15, kedje-, länk-kula. Rålamb 10: 53 (1691). Stång- och kedje-kulor nyttjas stundom mot fartyg att förstöra segel och tackling. Hazelius Artill. 123 (1833). Hägg TretungFl. 55 (1941). —
(1 k) -KUSK. (i fackspr.) kusk (se kusk, sbst.2 1) som kör stånghäst; jfr -ryttare 3. Karlson EBraheHem 39 (i handl. fr. 1670). —
-KVARN. (i fackspr.) (i sht för malning av malm l. mineral avsedd) kvarn (se d. o. 2) med i en ihålig cylinder anbringade stålstänger som vid malning utför sönderdelningsarbetet. JernkA 1924, 2: 62. SvD(A) 24⁄11 1967, s. 1. —
(1 n) -KVAST. [jfr t. stangenbesen] (förr) kvast med långt skaft; särsk. om sådan kvast avsedd för sotning i ä. typ av öppen skorsten (med stor area); jfr stånka, sbst.2, stånkkvast. SvTyHlex. (1851). VSocLdÅb. 1939, s. 88. —
(1 k) -KÄRRA. (numera föga br.) förställare (se d. o. 2), föreställare (se d. o. II 2). SDS 7⁄3 1924, s. 13. VaruhbTulltaxa 1: 480 (1931). —
-KÖL. [jfr eng. bar keel] (numera bl. tillf.) (på mindre fartyg använd) köl bestående av ett på högkant ställt profiljärn, till vilket bordläggningsplåtarna nitas l. svetsas, hängköl; jfr platt-järns-köl. Stenfelt (1920). —
(3 g) -LACK. (i fackspr.) lack (se lack, sbst.2 1, 2) i form av (en stång l.) stänger. Stånglack och stämpellack. Dædalus 1946, s. 72 (1753). NF 1: 597 (1875). —
-LEDNING. (förr) konkret: ledning (se ledning, sbst.2 2 a, b) bestående av ett antal med varandra sammankopplade stänger; jfr -gång. Wetterdal Grufbr. 307 (1878; om stånggångar). Stångledning för växlarnes manövrering. TT 1899, Byggn. s. 75. Auerbach Tillägg (1918; i gruva). —
(1, 3) -LIK. stångliknande. Eneberg Karmarsch 2: 634 (1862). —
(1, 3) -LIKNANDE, p. adj. som liknar en stång(s), stånglik. Fridegård Offerrök 231 (1949; om påk). —
2) (numera föga br.) till 1 s: linje som stången i stångbetsel bildar. Wrangel HbHästv. 263 (1885). —
-LOD. (stång- 1796—1938. stånge- 1554—1942) (förr) stångkula. G1R 24: 535 (1554). SvFlH 1: 252 (1942). jfr falkone-stånglod. —
(1 n) -LYKTA. (förr) lykta (se lykta, sbst.2 1) med stångformigt handtag. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. —
-LÅS.
2) (förr) Konstlås, eller Stånglås, kallas vid stånggångar konststängernes sammanfogning med järnringar och skrufvar. Rinman 1: 1023 (1788). Lindroth Gruvbrytn. 1: 569 (1955). —
(2) -LÄGGA, -ning. (förr) med avs. på jord: stångfälla. (De) skole .. först refua och stångleggia åkren medh een stång, nije alnar long. VgFmT I. 6—7: 27 (i handl. fr. 1619). ConsAcAboP 12: 84 (1727). —
(1—3) -LÄNGD.
1) längd (se d. o. 1) av l. hos stång; särsk. dels till 1 d γ, dels till 1 m. TT 1874, s. 228 (i fråga om borrning). Skogvakt. 1894, s. 275 (i fråga om gärdsel). Hägg Flagga 25 (1937; i fråga om flaggstång).
2) konkret: längd (se d. o. 6) bestående av en stång. Armar kallas .. vid Stånggångar visse Stockar, som hålla Stånglängderna tilsammans. Rinman 1: 76 (1788). Wetterdal Grufbr. 122 (1878; om borrstång). —
-LÄNKEKULA~0020. (förr) kula som utgjorde en kombination av en stångkula o. en kedjekula; jfr länk-kula o. -kula. KatalFlottUtst. 1897, s. 27. —
(1 i) -MAST. (stång- 1945. stånge- 1543—1544) (numera föga br.) mast med en stång l. stänger. SkeppsgR 1543. UnderbefIKustartill. 1945, s. 160. —
(1, 3) -MATERIAL. (i fackspr.) material (till l.) bestående av (en stång l.) stänger; särsk. till 1 a α. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 62. Dragning af stångmaterial. Bergman HbJärn 2: 191 (1923). IngHb. 6: 191 (1954; om material för svarvning). —
(1 a α) -MATERIEL. (numera föga br.) stångmaterial; jfr materiel 2. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 90. —
-MATNING. (förr) matning (se mata, v. 5) som sker medelst en stång. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 71. Karleboser. 2: 32 (1943). —
Ssgr (förr): stångmin- l. stångmine-båt. (förr) minbåt med l. för stångminor, stångtorpedbåt. KrigVAH 1881, s. 261. Stångtorpedbåtar (i Sverige före 1895 kallade stångminbåtar). 2NF 29: 432 (1919). SvFlH 3: 98 (1945).
-sprängning. VFl. 1929, s. 40.
(1 s) -MUNSTYCKE~020. hippol. munlag (se d. o. 4) med stång; jfr mun-stycke 2. KrigVAT 1854, s. 561. —
(2, 4 a) -MÅL. (stång- 1646—1836. stånge- 1652—1727) (†)
1) = -mått; jfr mål, sbst.3 1 a. ProstbUppvidinge 1715, s. 7. 70 Stångmål god och wäl torkad Furu-Spån, hwart Stångmål räknadt til 10 alnar. VDAkt. 1789, nr 365. 150 stångmål trossbottnar til nya Scholæhuset. VGR 1802, Verif. s. 329. Billing Hipp. 167 (1836; om mätstång).
2) stångfall (se d. o. 2); äv. i uttr. gå stångmål om l. över (jord), med stångfall mäta (jord). Om denna Jordh skall gåås stångmål när åkren är skurin. ÅngermDomb. 23⁄7 1646, fol. 8. Därs. 1647, s. 122 (: öfwer). Samma daghen företogz Stångemålet på Åkrarna emellan förb(emäl)te grannar. GullbgDomb. 15⁄6 1652.
3) = -fall 3. (Kronohemmanen) eger i bya- eller stångemålet af åker och äng 2 1⁄2 stänger. Falkman Mått 1: 234 (i handl. fr. 1727). —
(2, 4 a) -MÅTT. (i fackspr.) mått (se mått, sbst.4 1 a) uppmätt med stång (se d. o. 2) l. innehållande längden av en stång (se d. o. 4 a); vanl. konkret: stång (se d. o. 2). Nordforss (1805). Vallacker av arbetshästtyp, som i höjd över manken hålla högst 153 centimeter stångmått. SFS 1936, s. 1426. För mätning av mankhöjden använder man en måttkäpp (stångmått) eller ett måttband (bandmått). Hästen 71 (1938). —
(1 (d ζ)) -MÄRKE. sjöt. fast sjömärke (se sjö-märke, sbst.1) bestående av en grov, vertikal, vanl. med topptecken försedd stång l. (pyramidformad) konstruktion av trä- l. järnstolpar. KrigVAH 1845, s. 46. Kalle Andersson lägger rodret babord, vi vända och börja kryssa in mot Riddarskärets stångmärke. Engström 1Bok 77 (1905). Rydholm (1967). —
(1 h) -NOT. [benämningen syftar på redskapets bom] fisk. skjutnot; jfr -nät 3. SvFiskelex. (1955). —
-NÄT. [jfr t. stangennetz (i bet. 2)]
1) (förr) till 1: för fraktande av hö o. d. avsedd anordning bestående av ett nät sammanhållet av två stänger. Ymer 1935, s. 211.
-OXE.
1) (om ä. l. utländska förh.) till 1 k: oxe placerad vid tistelstång; jfr -häst. Gosselman SAmer. 161 (1842; om förh. i Sydamerika).
-PAR.
(1, 3) -PARTI. parti av stång; särsk. (i fackspr.) till 3 a, om sådant parti på hjortdjurs horn. Lönnberg Ren. 171 (1909). —
-PASSARE. (i fackspr.) stångcirkel; jfr passare, sbst.2, o. -rör. Mört Weidler 48 (1727). Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 155 (1953). —
-PISKA, förr äv. -PISK. (förr, särsk. om förh. under 1700-talet) hårpiska. Bellman (BellmS) 1: 112 (c. 1780, 1790). Hans (dvs. Movitz) stångpisk styf af blår med svarta pardou-band. Därs. 5: 100 (1783). Generalordern om stångpiskans avskaffande .. gavs år 1805 den 26 juni. Stenbock HskrKB 19 (1913). Dessa intressanta österlänningar (dvs. kineser) i stångpiskor. Lewenhaupt MinnV 191 (1936). Vi ser (J. H. Kellgren) .. i stångpiska och slängkappa. Österling i 3SAH LXII. 1: 10 (1951).
Ssgr (förr, särsk. om förh. under 1700-talet): stångpisk- l. stångpiske-klädsel. klädsel kännetecknad av att man bär stångpiska. Wingård Minn. 8: 62 (1848).
-PLOG. (förr) plog vars ås var utdragen till en stång, vid vilken dragaren (dragarna) anspändes; jfr -krok 1, -årder. Lundequist Landtbr. 110 (1845). —
(3 g) -POMADA. [jfr t. stangenpomade] (förr) pomada i form av (en stång l.) stänger. GT 1786, nr 90, s. 4. —
-PRESS. [jfr t. stangenpresse]
1) (förr) till 1: litografisk press (se press, sbst.1 4) vars rivare (se d. o. 10) satt i änden av en lång stång, galgpress. ASScF VIII. 2: 383 (cit. fr. c. 1820). 2UB 10: 304 (1907).
2) tekn. till 1 (a): press (se press, sbst.1 2) för stångpressning. SvIndLex. 1: 562 (1948). MNC 350: 1 (1953). —
(1 (a)) -PRESSNING. tekn. pressning (se pressa I 1 a γ) varvid stänger formas. HbVerkstTekn. 2: 84 (1944). —
-PROVARE. (förr) krutprovare i form av en liten mörsare l. dyl. som vid provet sköt en stång av viss vikt. KrigVAH 1828, s. 160. —
(1 s) -REMTYG~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) till stångbetsel hörande remtyg. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 30 (1836). —
-REP. (stång- 1865. stånge- 1723)
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 d: rep varmed stång över hölass fästes vid vagn o. d. BoupptToftnäs 1723.
2) (numera föga br.) till 1 i: stängvindare varmed stången hissades på plats. Oxenstierna Vanderdecken 143 (1865). —
(1 h) -REV. (numera knappast br.) ståndkrok; jfr rev, sbst.1 1, o. -krok 2. Dalin FrSvLex. 1: 150 (1842). Schulthess (1885). —
-RIDARE. [jfr t. stangenreiter (i bet. 3)]
1) (förr) till 1, i stånggång: kramla (se kramla, sbst.1) sammanhållande stångändarna. Rinman (1789).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 f: stångryttare (se d. o. 2). Broman Glys. 3: 217 (c. 1730). På en stång i taket till torkning hängande smala korfvar, s. k. stångridare. TIdr. 1895, s. 450.
-RIDNING. [jfr t. stangenreiten (i bet. 1)]
1) till 1 e, om l. ss. namn på lek varvid två deltagare sittande på en upphöjd stång försöker få varandra att falla av stången; jfr -ryttare 1. ÖgCorr. 24⁄12 1966, s. 10.
2) (numera föga br.) till 1 s: ridning med stångbetsel. Wrangel HbHästv. 270 (1885). RidI 1914, s. 184. —
-RING.
1) (förr) till 1: på stånghuvud i stånggång: ring med uppgift att hålla samman träet i stånghuvudet. Rinman 2: 882 (1789).
2) hippol. till 1 s, på stångbetsel: ring i vilken remtyget är fäst. 2VittAH 17: 282 (i handl. fr. 1630). —
(1 m) -RISHAG. (†) risgärdsgård i vilken riset är fäst vid stänger; jfr -gård, -hag, -hage. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7. —
-ROS. [jfr t. stangenrose; stängeln är mycket hög o. stånglik] (†) växten Althaea rosea (Lin.) Cav., stockros (se d. o. 2). Lilja FlOdlVext. 104 (1839). ÖoL (1852). jfr: Lilja kallar i sin flora öfver Sveriges odlade växter .. Lavatera för Stockros, medan Althæa rosea går under namnet Stångros. ArkBot. II. 1: 112 (1904). —
-RYTTARE. [jfr t. stangenreiter (i bet. 3)]
1) (i vissa trakter) till 1 e: stångridning (se d. o. 1). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 137 (1949; från Smål.).
2) [sv. dial. stångryttare (Hof DialVg. 281 (1772)); korven förvarades förr hängande på stänger fästa i taken] kok. till 1 f: (tämligen lång o. smal) vanl. rökt korv (med syrlig smak) framställd (väsentligen) av kokta korngryn o. nöt- l. griskött; jfr -korv o. -ridare 2. SvD(A) 20⁄2 1919, s. 7. Julpost 1929, s. 23.
3) (i fackspr.) till 1 k: ryttare på vänster stånghäst (varifrån ekipaget styres), stångridare (se d. o. 3). Tigerhielm 40 (1867). —
(1 a α) -RÄKNARE. (förr) vid järnvåg (se d. o. 2): anställd med uppgift att räkna järnstänger. Stiernman Com. 3: 888 (1671). —
(1 a α) -RÄTARE. (numera föga br.) arbetare med uppgift att räta stänger vid valsverk, riktare. UNT 15⁄4 1932, s. 8. —
-RÄTT, adv. (numera föga br.) spikrakt, absolut rakt; jfr -rak. RannsaknAntikv. I. 1: 255 (1685). Rosborg StångjSmid. 2 (1809). —
-RÖR. (†) om stångpassare i form av en i ett rör förskjutbar stång med stift? Til salu finnes .. et partie Stångrör, tjenlige för Ritmakare. IT 1791, nr 18, s. 3. —
(1 i) -SALNING. (numera föga br.) salning (se salning, sbst.3) för stång, salning; jfr stäng-salning. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 69 (1796). —
(1 n) -SAX. trädg. på en lång stång anbragt sax använd för beskärning av fruktträd o. d. KatalÅhlénHolm 1913—14, s. 247. Gallringen (av trädet) företages med stångsax. AllmSvTrädgT 1932, s. 183. —
-SEGEL. (stång- 1554—1905. stånge- 1543—1546)
(1 k) -SELE. [jfr t. stangengeschirr] (i fackspr.) sele med stångkoppel l. -kappa för stånghäst. PT 1758, nr 22, Bil. s. 2. Stångkopplen .. tjena at stanna eller tilbakahålla fordonet, och på dessa stångkoppel verka hästarne medelst hintertygen, hvilka, jemte stångkappan, utgöra den egentliga skillnaden mellan för- och stång-selarne. KrigVAT 1839, s. 24. SoldIHäst. 1942, s. 56. —
(3 c) -SELLERI. (numera föga br.) koll., om bladstjälkar av selleri, bladselleri. Simmons Jönsson 138 (1935). —
(1 a β) -SILVER. [jfr t. stangensilber] (i fackspr.) silver i stångform. Lind 1: 1861 (1749). —
(2, 4 a) -SKIFTE. (stång- 1950 osv. stånge- 1555) (förr) skifte (se d. o. 3) varvid jorden fördelades mellan delägarna medelst mätning med stång (se d. o. 2) l. fördelades i stänger (se stång 4 a). (Mannen) haff(ve)r sig inwellet m(ed) them udi Karihald by i stongeskiffte, szå att th(e)r han tilförende icke åtte meere än 1 sto(n)g jord .. haff(ve)r han nu .. wellet sig till igeno(m) gåffver och muthor 4 stenger jord. Teitt Klag. 259 (1555). —
-SKRUV. [jfr t. stangenschraube] (förr) skruv fasthållande stång l. förenande två stänger; särsk. till 1 r, i slaglås: skruv fasthållande stången i fast läge. Rinman 1: 1025 (1788; i stånggång). Jochnick Handgev. 16 (1854; i slaglås). —
-SKRÅ. (förr) skrotskott med stångformat skrot; jfr skrå, sbst.3 2, o. -skott. Grundell AnlArtill. 1: 30 (c. 1695). 36-pund(igt) stångskrå från år 1796. KatalFlottUtst. 1897, s. 26. —
-SKÖT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skarv (se skarv, sbst.3 2) mellan stängerna i en pump; jfr sköt, sbst.3 2. Forsslund FalGruv. 232 (1936). —
(1 s) -SLEJF. (†) vid stång fäst slejf (se d. o. 1 a). Selar, Tömar, skinvaror m. m. .. Försilfradt beslag, genombrutit stjernband och plåtar, stångsleiffer, samt lädertömmar, halfselar. InventVagnHovstall. 1814, s. 62. —
(1 a α) -SMIDE. (†) utsmidning av järnstänger. G1R 16: 556 (1544). —
-SPARRIS. [jfr t. stangenspargel] i sht kok. hel (icke sönderdelad) sparris (i stångform). SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 1. —
-SPEL. (förr) spel (se spel, sbst.3 1) drivet medelst stånggång. Konung Carl then XItes gamla Stångspel. Lindroth Gruvbrytn. 1: 598 (i handl. fr. 1759). En präss med Stång Spel och Lina. Ambrosiani DokumPprsbr. 122 (i handl. fr. 1828). —
(1 i) -SPIRA. (numera bl. tillf.) = stång 1 i; jfr spira, sbst.1 3. Platen Glascock 1: 248 (1836). —
(1 n) -SPORRE. (förr) sporre (se sporre, sbst.1 1) anbringad vid en stång använd vid pelardressyr. Ungern-Sternberg Bourgelat 34 (1752). —
-SPÄNNING. tekn. i stångsystem (se d. o. 2) befintlig spänning (se spänning, sbst.2 2). TT 1888, s. 37. Vid bestämmandet av stångspänningarna i ett fackverk utgår man från det faktum, att en kraft alltid kan entydigt uppdelas på två komposanter utefter två givna, sneda riktningar. HantvB I. 6: 121 (1938). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 309 (1949). —
(1 i) -STAG. (stång- 1691—1906. stånge- 1546) (numera föga br.) stängstag; särsk. i uttr. stora stångstaget, om märsstången. SkeppsgR 1546. Stora stång staget. Rålamb 10: 47 (1691); möjl. ssg med stor-stång. Det stag, som sitter på .. (svåra stångens) topp, benämnes stångstag, emedan det fasthåller stången. 2UB 9: 597 (1906). —
(1 a α) -STÅL. (stång- 1772 osv. stånge- 1551) [jfr t. stangenstahl] metall. i långa, massiva stänger med godtyckligt tvärsnitt framställt stål (ss. formvara o. råmaterial). G1R 22: 9 (1551). Stångstål är egenteligen det garfvade stålet, som försäljes uti fyrkantige 3 ½ à 4 alnars långa stänger. Rinman (1789). SvD 15⁄12 1972, s. 21.
Ssgr (metall.): stångståls-valsning. framställning av stångstål gm valsning. HbVerkstTekn. 2: 60 (1944).
-valsverk. SvIndLex. 1: 502 (1948). —
(1 l) -STÖRTNING. sport. om en i sht på Gotl. utövad kraftsport varvid den tävlande med båda händerna lodrätt lyfter en lång o. tung stång som stödd mot axeln kastas framåt uppåt o. gör överslag i kastriktningen innan den slår ner; äv. om liknande kraftsport i Skottland (med andra tävlingsbestämmelser). Bergman GotlSkildr. 217 (1882). Stångstörtning är en kraftsport som sedan urminnes tider utövats i Skottland och på Gotland. Sporten 1: 623 (1966). —
(1 a α) -SVARV. metall. svarv för bearbetning av järnstänger. SvIndLex. 1: 296 (1948). —
(1 a α) -SVARVNING. metall. bearbetning av järnstänger med stångsvarv. Sällfors ArbStInd. 409 (1939). —
-SVEP. (i fackspr.) för undersökning av djupförhållanden inom vattenområde använd anordning bestående av en i smäckra vajrar upphängd stålstång som förs fram över bottnen; jfr -svepning. HandlednSjömätn. 48 (1936). —
-SYSTEM.
2) tekn. inom statiken, i fackverk o. d.: system av kraftöverförande stänger. Plant stångsystem. TT 1888, s. 37. Vi kalla .. fackverken och nätverken med ett gemensamt namn stångsystem. Därs. 1889, s. 16. UnivDecimalklass. 49 (1946). —
(1 n) -SÅG. trädg. på en stång fäst såg avsedd för beskärning av fruktträd o. d. Sonesson HbTrädg. 1087 (1919). —
(1 d) -SÄNG. (†) säng med sänghimmel uppburen av stänger i hörnen. Möller 2: 980 (1785). Heinrich (1828). —
(1 i) -TACKEL. (stång- 1856—1913. stånge- 1543—1544) (numera föga br.) stängtackel. SkeppsgR 1543, s. 56 b. Auerbach (1913). —
-TAL. (stång- 1692 osv. stånge- 1554—1884) [fsv. stangatal] (numera bl. i skildring av ä. förh.) antal stänger.
2) till 4 a slutet, i fråga om byamål. G1R 24: 444 (1554). Hwar håller gärdesgård efter Hemmantal och Stångtal. PH 6: 4792 (1758). SvGeogrÅb. 1950, s. 167. —
(3) -TALL. (†) i tätt bestånd växande ungtall med rak, spinkig stam o. få grenar. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 14. Nyman VäxtNatH 2: 281 (1868). —
(1 r) -TAND. vap. i gevärslås, om den främre del av stång som vid låsets spänning infaller i nötens spänn. Jochnick Handgev. 16 (1854). Alm ArmEldhandv. 38 (1953). —
(1 r) -TAPP. (förr) i luntlås: tapp på stången med uppgift att påverka nöten o. därmed hanen. Alm Eldhandv. 1: 50 (1933). —
(1, 3) -TOPP. topp på stång; särsk.
-TORPED. (under slutet av 1800-talet på mindre örlogsfartyg förekommande) sprängladdning fäst i förstäven o. avsedd att detonera vid stöt mot fientligt fartyg, stångmina. (Anslag begäres) för aptering af våra ångslupar och fartyg för stångtorpedos. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 116. VFl. 1934, s. 162.
-utrustning. TSjöv. 1890, s. 20.
-vapen. Sedan stångtorpedvapnet utrangerats 1899, användes stångtorpedbåtarna för vedett-, bevaknings- och transporttjänst. SvFlH 3: 98 (1945). —
-TRÄ. [jfr t. stangenholz] (förr) rundträ för framställning av stänger. Eneberg Karmarsch 1: 47 (1858). —
(1 s) -TYGEL. hippol. för anfästning i stångbett avsedd tygel. BeklBevRegl. 1809, s. 5. SvD 27⁄4 1990, 4: 4.
Ssgr (hippol.): stångtygel-dressyr. (om ä. förh.) dressyr med användning av stångtyglar. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 39 (1836).
(1 d) -TÄLT. tält med central tältstång l. tältstänger. Nu hafva de fleste kringvandrande stammar stångtält. NF 2: 942 (1877). —
Ssg: stångvagns-häst. (†) häst för anspänning vid stångvagn; jfr stång-häst. Möller 1564 (1790). Heinrich 1229 (1828). —
(1 a α) -VALSVERK~02 l. ~20. metall. valsverk för valsning av järnstänger (stångjärn). JernkA 1977, 6: 51. —
(1 i) -VANT. (stång- 1689—1901. stånge- 1698—1730) (numera föga br.) stängvant. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 228. På aftonen sprang stormärsrån tvärt af vid första skålringen om babord, men lyckades det .. att surra den 6 meter långa stumpen till stångvanten. PT 1901, nr 81 A, s. 3. jfr storstångs-vant. —
(1 j) -VAPEN. [jfr t. stangenwaffe] (i fackspr.) vapen (i sht stötvapen) med långt skaft (t. ex. hillebard, pik o. lans). RedKultFören. 1902—03, s. 21. Moberg Rid 115 (1941; om spikklubba). —
-VERK. [jfr t. stangenwerk (i bet. 1)] (†)
2) till 1 a α: stångjärnsverk. Bergv. 4: 407 (1814). —
Ssgr (numera föga br.): stångvindar- l. stångvindare-block. stängvindarblock; jfr block 4. TSjöbohm Skeppstakl. 37 (1792). WoJ (1891).
(1 i) -VINDREP. (stång- 1689—1798. stånge- 1698) [jfr t. stangenwindreep, stengenwindreep] (†) (vind)rep använt vid hissning l. firning av stång; jfr stänge-vindrep, stäng-vindarrep. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 226. Röding SD 89 (1798). —
(1, 3) -ÄNDA l. -ÄNDE. ända på stång; särsk. till dels 1 a α, dels 1 d γ. Rinman JärnH 400 (1782; på järnstång). Hägg Flagga 15 (1937; på flaggstång). —
B (†): STÅNGA-FALL, se A. —
(2, 4 a) -JORD. jord (se d. o. 5) uppmätt med stång l. värderad i stänger. BråboDomb. 9⁄2 1602. Därs. 6⁄7. —
-JÄRN, se A. —
C (†): STÅNGE-BETSEL, se A. —
-FALL, -JÄRN, -KREJARE, -LOD, -MAST, -MÅL, se A. —
(2) -MÄLNING. stångfall (se d. o. 2), stångfällning. UpplDomb. 2: 82 (1579). —
-REP, -SEGEL, -SKIFTE, -STAG, -STÅL, -TACKEL, -TAL, -VANT, -VINDREP, se A.
D (†): STÅNGS-HAG, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content