publicerad: 1989
STEN ste4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar (Mark. 5: 5 (NT 1526) osv.), äv. (efter räkneord o. d., numera bl. i fackspr.) = (TullbSthm 1536, s. 78 b, osv.) ((†) -er OPetri Tb. 21 (1524), VRP 1649, s. 406 (: tomptstenerna, pl. best.); -or Kiellberg KonstnHandtv. Juv. 1 (1753)).
Ordformer
(stehen 1561—1570 (: rennestehenen, sg. best.). stein 1568 (: kalchstein)—1668 (: grundstein). sten (sth-, -een, -eenn, -ehn) 1521 (: steenhus(e)t) osv. stenn (sth-) 1535 (: koffrestenn)—1687 (: Hållands Stenn). stennd 1593 (: rennestennd). stin- i ssgr 1640 (: Stinkle)—1840 (: Stinkärl). -stoner, pl. 1536 (: kasterdynies stoner; sannol. felaktigt för -stener))
Etymologi
[runsv. stæinn, fsv. sten; motsv. fd. steen (d. sten), fvn. steinn (nor. dial. stein), got. stains, ffris., fsax., mlt. stēn, mnl. steen (nl. steen), fht. stein (t. stein), feng. stān (eng. stone); liksom kyrkslav. stěna, ry. stená, vägg, mur, n-utvidgning till den rot som bl. a. föreligger i sanskr. styāyate, stelnar, blir hård, stīmá-, trögflytande, avest. stā(y)-, hög, massa, möjl. äv. i STIM, sbst.1, STINN; formen med i sannol. beroende på dialektal särutveckling i ssgr framför k; jfr formerna med i av STENKAKA, ävensom av STENKA, v., o. ENKA, adj. (jfr etymologisk parentes under STENKAKA beträffande formen stin(n)kaka). — Jfr FEM-STENAD, FÖRSTENA, SKORSTEN, STENA, STENKA, v.]
1) löst l. ur jorden uppstickande stycke av bergart som utgör fast naturprodukt (t. ex. granit o. gnejs); äv. dels koll.: stenar (se ovan), särsk. (i fackspr.): stycken (l. korn) med medeldiameter på 20—200 mm (motsatt: grus), dels ss. ämnesnamn; äv. i speciellare anv.: bergart l. mineral (se e); i sg. best. äv. liktydigt med: berggrunden, berget; äv. i utvidgad anv. (se f), om (stycke av) kemisk bildning som liknar sten (i ovan angivna bet.). Hon fick en sten i skon. Hon snavade på en sten. De klättrade upp på en stor sten. Åkern var full av sten. Stenen går i dagen i Bohuslän. Hela tiden stötte de på sten vid brunnsborrningen. OPetri Tb. 7 (1524). Iach sägher idher, ath gudh är mektogh vpwäckia aff thenne stenanar Abrahe söner. Mat. 3: 9 (NT 1526). Han .. stoodh vp j grymheet, ändoch han fast blödde, och såren honom ondt giorde, och lopp genom folcket bortt åt, och steegh vppå en högh steen. 2Mack. 14: 45 (Bib. 1541; Apokr. 1986: klippa). Källor och lefwande Watn, fördeelt vti månge små Bäckiar / Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar. Stiernhielm Herc. 267 (c. 1652, 1668). Somliga med sträckta ben / Sofva godt och snarka ren, / Hvila hufvud mot en sten / På en blomstermatta. Bellman (BellmS) 1: 158 (c. 1771, 1790). För att .. befria åkern från sten, var .. en utgift af 2 R:dr för tunnlandet erforderlig. QLm. 1: 45 (1833). Ingen jord, ingen växtlighet .. bara nakna stenen. Bahr Stockh. 1 (1841). Man indelar bergarts- resp. mineralkornen i (s. k. vattensediment) .. efter storleken i följande grupper: Medeldiameter: .. 200—20 mm: sten (osv.). SvSkog. 29 (1928). Ferlin KulörtLykt. 29 (1944). — jfr BOTTEN-, BROTT-, BULLER-, BUMMEL-, FASETT-, FIGUR-, FLYTT-, GLACIÄR-, GRUND-, HAND-, HUNGER-, HÅL-, HÄLL-, JORD-, JÄTTE-, JÖKEL-, KLAPPER-, KLOV-, KLYV-, KNAPER-, KNATTER-, KRAFT-, KRAPPEL-, KULLER-, KULTER-, KÖRTEL-, LUFT-, LÖNN-, LÖP-, LÖPAR-, MALM-, MAR-, MEN-, METEOR-, MÅN-, NATUR-, ORM-, OVAL-, PLATT-, RAS-, ROCK-, RUCKE-, RUGGE-, RUND-, RUNK-, RYMD-, RÖJNINGS-, SANDKORNS-, SINGEL-, SJÖ-, SKALLER-, SMATTER-, SMÅ-, SNÄCK-, STOR-STEN m. fl. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt; jfr d. Droppen urholkar stenen. På rullande sten växer ingen mossa. Then een groop gör han skal falla ther vthi, och then en steen welter vppå honom warder han kommande. SalOrdspr. 26: 27 (öv. 1536). Then stenen bliffuer fulle wåth, som alle spotta på. SvOrds. C 3 b (1604). (Prästen skall vid bikten) pröfwa syndarens anfechtningh och kraffter, och wachta sigh, at han genom för mycket missgerningens skierpande icke lägger steen på börda. KOF II. 2: 63 (c. 1655). Hårt emot hårt sa kiäringen beet i steen. Celsius Ordspr. 12: 116 (1714). Han flyter, som wattnet ikring stenar .. (dvs.) har ingen fast bo-pål. Rhodin Ordspr. 73 (1807).
b) i förb. med stock(ar), om oländig mark o. d., i sht i uttr. över stock(ar) o. sten(ar), se STOCK, sbst.1 1 c α.
c) om sten som hindrar framfart l. mot vilken man stöter foten; i sht bildl. (jfr d); i sht i uttr. stöta sin fot emot l. på sten l. stöta sig (up)på en sten l. stenar o. d., hindras av l. skada sin fot l. sig på sten(ar); i sht bildl.: hindras l. stötas bort av l. reta sig på ngt som utgör grund till motsättning l. konflikt l. källa till irritation o. d. The skola förwara tigh, och tagha tigh på theres hender, ath tw icke stöter thin foot emoot stenen. Luk. 4: 11 (NT 1526). Han är worden till en huffuudhsteen j hörnet, och till en steen ther man stöter sigh vppå, och til en förargilse clippo, them som stöta sigh på oordhet. 1Petr. 2: 8 (Därs.; NT 1981: stenblock). The skola bära tich på sina hender, at tu icke scal stöta tin foot på steene. Psalt. 91: 12 (öv. 1536). Gack icke then weghen ther tu på falla må, eller ther tu tich på stenanar stöta må. Syr. 32 (”33”): 20 (Därs.; äv. i Apokr. 1986). Konungen fant, at Vesteråsrecessen war den stenen, uppå hwilken menigheten sig stötte. Celsius G1 2: 35 (1753). Der ligga två stenar på historieskrifvarens väg, den ena är förståndets svaghet, som ej begriper historien, den andra är arbetets otillräcklighet att lära känna historien. Svedelius SmSkr. 1: 44 (1856, 1872). Mänskorna hafva .. en instinktiv fasa för andras välgång; de tycker att det är orättvist af ödet att gynna en, och därför söka de återställa jämvikten genom att rulla stenar på vägen. Strindberg Drömsp. 238 (1902). — jfr ANSTÖTS-, STÖTE-STEN.
d) i jämförelser l. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr a, c. En laat menniskia är lijka som en steen then j treckenom ligger. Syr. 22: 1 (öv. 1536). Der låg han, död som en sten. Wigström Folkd. 2: 364 (1881). Han gick till botten som en sten. Strindberg Hems. 109 (1887). Skaffa dig pengar! Annars blir du som jag, — en misslyckad existens, en stackare, en parasit, en sten, som alla anse sig kunna spotta på! Hedberg Guld 137 (1903); jfr det under a anförda språkprovet från 1604. — särsk.
α) (i Finl.) i uttr. gå åt o. d. som (smör) på heta stenar, gå åt osv. i rasande fart l. med en gång; jfr SMÖR 2 d β. Gå åt som på heta stenar. Cannelin (1904). Ergo 1931, s. 294 (: som smör). Hans varor (bl. a. smör) gingo åt som på heta stenar. Allardt Ottesfolk. 129 (1940).
β) i uttr. känna varje sten i det l. det området o. d., fullständigt o. i varje enskildhet känna till det l. det området osv. Fiskare .. som kände hvarje sten i sjön. Runeberg (SVS) 7: 17 (1833).
γ) (i bibeln) i uttr. om den l. den teg då skulle stenarna ropa, bildl., i fråga om ngt som är berättigat o. angeläget l. nödvändigt l. av yttersta vikt att framföra l. ge uttryck åt. Iach sägher idher, ath om the tijgdhe thå skulle stenana ropa. Luk. 19: 40 (NT 1526).
δ) med tanke på stenens hårdhet; äv. i fråga om själslig hårdhet l. okänslighet. Hans hierta är hardt såsom steen. Job 41: 15 (Bib. 1541). Han begynte låta / Så at en steen moste gråta. Prytz G1 E 4 b (1621). Mitt hierta är icke af Sten och Stål, mer än någon annans. Lagerström Molière Tart. 53 (1730). Ni stockar, stenar, mer än känslolösa! / Ni hårda hjertan, grymma män af Rom! Hagberg Shaksp. 12: 5 (1851). Kakan blev hård som sten. SvHandordb. (1966). — särsk.
α') i uttr. frysa till, förr äv. i sten, bli alldeles stelfrusen l. nedkyld. Jag wille gerna, min Fröken .. at I ej satte Eder i fara at frysa til sten, derigenom at wi resa längre i natt. Ekelund Fielding 275 (1765). Frysa i sten. Weste FörslSAOB (c. 1817).
ε) i fråga om ngt som trycker l. tynger ngn; jfr BERG 1 g δ. De flesta gräto, men Viveka hade en propp i halsen och en sten över bröstet och kunde inte gråta. Krusenstjerna Fatt. 3: 434 (1937). Ni har lyft en stor sten från mitt bröst. Hammar Wodehouse FermExp. 60 (1942).
ζ) i uttr. hugga yxan i stenen l. (numera företrädesvis, ngt vard.) hugga, äv. (numera bl. i vissa trakter) bita i sten (jfr BITA I 4 p μ), hugga o. d. fel; ta miste; misslyckas l. komma till korta; jfr HUGGA, v.1 1 k ε. Jag will giärna hiälpa Prof. Dimberg, men det är som jag skulle hugga yxan i stenen. Hermelin BrBarck 57 (1703). Den gången tror jag nådig baron bet i sten .. smaklig måltid! Blanche Våln. 232 (1847). Jag undrar, om någon kan säga, att han som talare .. någonsin har huggit i sten eller misslyckats. LundagKron. 2: 14 (1921). Norrbottens 16-åriga flickor bet i sten ordentligt under helgens IBM-cup i Älvros, Härjedalen. PiteåT 2/6 1966, Bil. s. 2.
η) (†) i uttr. vara så arg o. d. att man kan bita sten, mer l. mindre hyperboliskt: vara våldsamt l. ytterligt arg. Tegnér Brev 5: 253 (1829).
ϑ) (†) slå näsan i sten l. sin näsa i stenen, (riskera att) utsättas för l. draga på sig mothugg l. obehagliga konsekvenser o. d. Den ansvarige Utgifvaren af Argus behöfde .. icke, hvad man kallar slå sin näsa i stenen, för att underrätta allmänheten om det hittills fördolda och äfventyrligaste af Skeppshandeln. ObjGästen 1829, nr 31, s. 2. Carl Johans ökade bevågenhet .. var ett drag af ädelmod at hålla ryggen fri på den, som för honom slog näsan i sten. Crusenstolpe CJ 2: 157 (1845).
ι) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i förb. med het, i uttr. som anger att stenen är mer l. mindre obehaglig l. besvärande för ngn att uppehålla sig på; i sht bildl., särsk. i uttr. stå på (den) heta stenen (jfr 2 i slutet), om brud l. brudpar: inför allmänhetens blickar stå på brudsten. Han sitter lijksom på heeta stenar. Celsius Ordspr. 1: 207 (1708). Stå på heta stenen (brudgumma). Granlund Ordspr. (c. 1880). Ställa någon på heta stenen (d. v. s. i förlägenhet). Därs. Femti hela och runda år se'n Inga och jag sto' på den heta stenen och gifte oss! Sällberg Sockenk. 194 (1899). Fatab. 1922, s. 20. — jfr BRUD-STEN. — särsk. (folklor.) i benämning på pantleken stå på het(a) sten(ar), i vilken den deltagare som blivit ägare till en pant ställer sig mitt på golvet o. yttrar t. ex.: ”Jag står på heta stenar; käre, kom och hjälp mig häna!”, varefter någon annan deltagare träder fram o. leder panthavaren till sin plats. SvForns. 3: 402 (1842).
κ) (i sht i vissa trakter) i sådana uttr. som påstå l. förneka ngt i sten, med största energi l. envishet l. allvar l. anspråk på att bli tagen på allvar påstå resp. förneka ngt. Snellman Gift. 2—3: 19 (1842: yrkat). Vallam Bangungee förnekade .. i sten att han haft någonting att skaffa med skjutandet. Zilliacus Hågk. 147 (1899). Alle man nekte i sten för brännvinsköpet. Högberg Fåg. 65 (1912). Jag bevisar, att .. (judarna) inte har några svansar, och hon påstår i sten att de har. Dahl Leskov Präst. 119 (1949).
λ) [jfr t. stein und bein klagen] med adverbiell anv. (jfr 11), i uttr. klaga sten och ben, klaga starkt l. högljutt l. eftertryckligt o. d. Jag undrar inte alls på att de klagade sten och ben när vi efter dagens arbete samlades kring det sjunde klassens hotellets enda bord. Palm FarvälTropik. 81 (1944).
e) i speciellare anv.: bergart l. mineral l. malm; äv. om stycke av viss bergart osv.; i sht ss. senare led i ssgr betecknande viss bergart osv.; ss. enkelt ord förr äv. i pl. Steenar äre Mineraler, som sammanlöpa aff en torr Jordesk Exhalation, som medh någhon fuchtigh kleemachtigheet sammanbundin warder igenom wärmens wärckande och köldens coagulation, och then infödde mineraliske kraften. Forsius Min. 82 (c. 1613). Förr har varit så, att man hafver mäst läthit giordt kopparen går där uthe (dvs. i utlandet), och vij hafve snart sagt fördt stenen dith uth. RP 9: 187 (1642). Naturkunnogheten (delas) i trenne delar; uti Mineralogie Kunskapen om Stenar, Botanique Kunskapen om Wäxter, ock Zoologie Kunskapen om Diur, Foglar, Fiskar, Matskar, etc. VetAH 1740, s. 411. Herr Forster anmärkte, att stenarne (på Madeira) buro märke efter en förbränning, den han anser för en Vulcanisk werkan. Cook 2Resa 4 (1783). I jorden fanns (enl. P. Gassendi på 1600-talet) .. ett semen lapidificum, hvarigenom stenar frambragtes. Ehrenheim Phys. 1: 132 (1822). Heimer Kaukas. 1: 18 (1907). — jfr ALABASTER-, ALUN-, AMASON-, APATIT-, ARSENIK-, ATLAS-, AVANTURIN-, BECK-, BIL-, BLOD-, BLÅ-, BOCK-, BRUN-, BRYN-, BRÄNN-, DAG-, DROPP-, DRYP-, EPIDOT-, FILT-, FLINT-, FLOTT-, FLUSS-, GIPS-, GNUGG-, GORR-, GRANAT-, GRANIT-, GRYT-, GRÅ-, GUR-, HONUNGS-, HORN-, IRIS-, IS-, JASPIS-, JÄRN-, KALK-, KOL-, KRIT-, KULE-, LABRADOR-, LAVA-, LER-, LIM-, LYS-, MARMOR-, MOCKA-, MYR-, NJUR-, NÅL-, OLIVIN-, OR-, PANTER-, PIP-, PORFYR-, PROBER-, PÄRL-, REV-, ROT-, RÖD-, SALPETER-, SALT-, SAND-, SEG-, SERPENTIN-, SIDO-, SILVER-, SKIFFER-, SKIV-, SKORP-, SKUR-, SKÄR-, SLIP-, SOL-, SPEGEL-, TÄLJ-, ÖLANDS-STEN m. fl. — särsk. (†) i uttr. taga sten om sten med ngn, i fråga om malmbrytning, om gruvföretag: bryta malm liggande intill malm som bryts av annat företag (jfr OM, prep. o. adv. I A 4 c). Leekebergs grufwelag .. hwilcka taga steen om steen med Carlskouga grufwelag. Johansson Noraskog 3: 127 (i handl. fr. 1684).
f) i utvidgad anv.: (stycke av) stenliknande kemisk förening l. (organisk l. oorganisk) bildning i naturen l. mellan- l. avfallsprodukt vid metallsmältning o. d.; utom ss. senare led i ssgr numera bl. i skildring av ä. förh., i uttr. blå stenen, om kopparvitriol (jfr BLÅSTEN 3, GALISENSTEN 2). Fältskiärarne mente med blå stenen bortstryka (K. XII:s uppsvällda varsår), men enär H. M. det såg vara förgiäfves, tog han af dem saxen och klipte sielf bort de starkt upsvälde lepsen (dvs. sårkanterna). HC12H 1: 37 (1734). — jfr BLY-, BLÅ-, BÄRN-, FRÄT-, HELVETES-, KITTEL-, KONCENTRATIONS-, KORALL-, LASUR-, ORT-, PANN-, PUDER-, REV-, SALT-, SILVER-, SINDER-, SKÄR-, SLAGG-, VIN-STEN m. fl.
2) för speciellt ändamål använd l. avsedd naturlig l. konstgjord sten (i bet. 1) l. stenliknande produkt (särsk. om tillhuggen l. på annat sätt tillformad platta l. skiva l. häll o. d. av natursten l. konststen, i sht om sådan platta osv. av natursten l. tegel o. d. för byggnadsverk o. d.); äv. koll. o. ss. ämnesnamn (särsk. om krossten o. d. i teknisk anv.); i ssg förr äv. i utvidgad anv. (jfr 6), om en av sammanfogade stenar bestående enhet (se c); särsk. i uttr. huggen l. ohuggen, äv. tuktad l. otuktad sten, sten som gm huggande o. d. bearbetats o. därigm bringats till viss form resp. sten som icke bearbetats osv. SthmSkotteb. 3: 243 (1524; koll.). Then stenen som bygninges mennenar bort kastadhe, han är bliffuen en huffwudhsteen j hörnet. Mat. 21: 42 (NT 1526). Tu .. skalt scriffua på stenanar (till altaret) all .. laghsens ord clarligha och liusligha. 5Mos. 27: 8 (Bib. 1541). Itt altare aff hela stenar ther intet jern på kommet war. Jos. 8: 31 (Därs.). Til Trapsteg tages huggen Sten der densamma står at bekomma. PH 6: 3832 (1755). En man, som knackade sten mot en upprest tunnas bottenkant, omgifven af tuktade stenar, stenflishögar och sprängda klippdelar. Arsenius Västk. 73 (1905). Det förnämsta räddningsmedlet för Förenta staternas skogar och järnmalmer ligger .. i ett ökadt bruk af naturlig och konstgjord sten. Ymer 1911, s. 46. 5Mos. 27: 6 (Bib. 1917: ohuggna stenar). Grova murar av otuktad sten. Siwertz Sel. 1: 47 (1920). Teglet kördes .. (under perioden 1860—1920) på enbetskärror på vilka man lastade 150—175 sten. Hesselman HusbyggSthm 56 (1941). Under denna sten ligger .. min far. Wassing Dödgr. 17 (1958). — jfr ALN-, ALTAR-, ANFANGS-, BESPARINGS-, BETÄCKNINGS-, BILD-, BIND-, BLOCK-, BLÄND-, BYGGNADS-, BÅL-, DAMM-, DOM-, DOP-, DYN-, FOG-, FOT-, FYLLNADS-, FÄLL-, FÖRBANDS-, FÖRSTU-, GESIMS-, GOLV-, GOM-, GÄNG-, HALV-, HEL-, HJÄRT-, HUGG-, HUVUD-, HÄRD-, HÖRN-, KARM-, KIND-, KLINKER-, KNOT-, KNUT-, KNYT-, KRAG-, KROSS-, KVADER-, LER-, LIST-, MUNK-, MUR-, NYCKEL-, ORNAMENT-, PANEL-, PELAR-, PLAN-, POLYGONAL-, PORT-, PROBER-, PROFIL-, RAD-, RAK-, RAND-, RUSTIK-, RYGG-, RÄNN-, RÖST-, SALT-, SIDO-, SKOL-, SKVAL-, SLUT-, SMYG-, SOCKEL-, SOT-, SPAR-, TEGEL-, TRAPP-, TRÖSKEL-, UTTÖMNINGS-, VALV-, ÄRIL-STEN m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (än står) stenen i grönan dal, i omkväde i folkvisa, vilket har ansetts hänsyfta på en vid gränsen mellan Jämtl. o. Norge stående, ristad sten vars upprättstående tillägges betydelse. När Swänske Män taga vtländske seder, / Kyrkior och Kloster rijfwas neder, / Än ståår steenen j grönan daal. Tempeus Messenius 118 (1612). När min Herre en gång quitterar wettenskaperne och werlden, då ramlar wist stenen i grönan dahl. Linné Bref I. 2: 364 (1776).
b) om byggnadssten l. mursten i vissa anv.; särsk. i emfatiska uttr.
α) angivande att byggnadsverk rivs l. raseras resp. rivits l. raserats mer l. mindre fullständigt o. i sina minsta beståndsdelar o. d., särsk. icke lämna, förr äv. låta sten på sten l. riva (ned) sten från sten resp. icke vara l. finnas sten på sten. Sannerligha sägher iach idher, ath här skal ey latas en sten på then andra som icke bliffuer nedherbruten. Mat. 24: 2 (NT 1526). De .. sade, att der de icke sluppe in medh gode, wille de rÿffwe steen från steen. 2SthmTb. 8: 41 (1589). Hela Limingo slätt var en öcken, der icke sten på sten var öfrig af menniskors boningar. Topelius Fält. 4: 99 (1864). Det finns icke sten på sten av (den nedbrända lantgården). Benedictsson Dagb. 1: 23 (1888). Sanningen är en tyrann som inte lämnar sten på sten i det hus vi bygger åt vårt liv och våra tankar. Siwertz Pagoden 20 (1954).
β) (†) ingen l. icke en sten, i fråga om (fast) egendom: icke något alls, ingenting. Han kom m(ed) them till arfz i fasth och the icke till en sten m(ed) honum. 2SthmTb. 5: 269 (1577). Man måste intet bekymbra sigh om Nürnberg, dher man ingen Steen åger. Grubb 340 (1665).
γ) [elliptiskt för l. utlöst ur förleden i sådana ssgr som STEN-HUS] närmande sig adjektivisk anv.: av sten. Huset tuært offu(er) gatuna halft sten och halfft trææ. OPetri Tb. 132 (1526).
d) om sten ingående i l. avsedd för gatas l. gångbanas beläggning. Björkegren 2734 (1786). Under 60-talet hade den mondäna promenadplatsen i Stockholm varit Norrbro, vars trottoarer voro de enda, som voro helt belagda med tuktad sten. Lewenhaupt Sjuttiot. 183 (1937). — jfr ASFALT-, BORDYR-, BRO-, FÄLT-, GAT-, GULD-, GÅNG-, KANT-STEN m. fl.
e) om sten använd för att utmärka punkt på marken ss. markering av gräns, avstånd, läge o. d.; särsk. i förb. med stav, se STAV, sbst.2 4 slutet. Jos. 15:6 (Bib. 1541). När wägarne .. äro rödde och lagade, skola dhe ock .. mätas med Snören, så at alla Mijhlar blifwa lijka långe .. och wid hwar Mijhl opsättas wisse Stenar och Kännemärcken, den resande Mannen til rättelse. Schmedeman Just. 371 (1664). Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mitt uti. JB 12: 1 (Lag 1734). EkonS 1: 344 (1893). — jfr EN-, FÅR-, FÄLT-, GRÄNS-, HJÄRT-, HÖRN-, LED-, MIL-, MÅL-, MÄRKES-, REN-, RÅ-, RÅGÅNGS-, RÅMÄRKES-, RÖR-, SKILJE-STEN m. fl.
f) om sten försedd med ristning o. dyl. l. anbragt ss. (del av) fristående minnesmärke o. d. Ther som rwnostenar stå, ther haffua och warit begraffningar, och på samma stener finnes intit annat scriffuit vtan theres nampn som ther begraffne äre, och theres som stenen vpsatte. OPetri Kr. 82 (c. 1540). Den stora stenen på Röks kyrkogård i Östergötland, hvars runinskrift .. är den längsta i världen. Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901). — jfr BAUTA-, BILD-, DRAK-, GRAV-, GRIFT-, INSKRIFTS-, LIK-, MINNES-, MUNK-, RESE-, RUN-STEN m. fl.
g) hist.
α) i uttr. Mora sten, äv. sammanskrivet, om den stora sten, belägen på Mora äng i Lagga socken nära Uppsala o. omgiven av 12 mindre stenar, vid vilken svearna förr valde konung; äv. i utvidgad anv., ss. namn på den på Mora äng förr belägna tingsplatsen. (Under konung Inges tid) Bleeff .. (til ewentyrs) beslutat, at alla konungar skulle hyllas widh Morasteen. OPetri Kr. 22 (c. 1540); möjl. med ssgsuttal. The uthgamble monumenta, More sten, ther kongerne plägede kåres. RA I. 3: 385 (1594). Icke långt ifrån Vbsala är en stoor steen på een slätt, then ther aff ålder vthaff Sweriges Inbyggiare, är Morasteen kallat worden, och rundt om kring honom äre tolf andre stenar något smärre. Tempeus Messenius 57 (1612); möjl. med ssgsuttal. Mora sten, en tingsplats på Mora äng. BonnierLex. 10: 101 (1965).
β) i pl., i uttr. Mora stenar, äv. sammanskrivet, om de med bild l. inskription försedda stenar som under senmedeltiden nedlades vid Mora sten (se α) ss. bevis på förrättat konungaval; äv. med inbegrepp av Mora sten; äv. i utvidgad anv., om (tings)platsen (se α). En mil från Uppsala ligga Mora Stenar på Kungsängen, stället för de fordna Svenska konungavalen. Thomée IllSv. 113 (1866). Platsen för sveakonungarnas val, Morastenar. Rig 1925, s. 117. BonnierLex. 10: 101 (1965).
h) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om sten ss. föremål för dyrkan l. vördnad o. d., stenbeläte; äv. om sten i annan kultisk anv.; särsk. i allittererande förb. med stock (jfr 1 b); jfr STOCK, sbst.1 1 c γ. SalWijsh. 14: 21 (öv. 1536). (Hos hedningarna) skalt tu tiena affgudhom, som menniskio handawerck äro, stock och steen, huilke huarken see, eller höra, eller äta, eller luchta. 5Mos. 4: 28 (Bib. 1541). Wij wetom holla oss stadigt til Gudh .. och icke til nogra stumma beläten, som äre giorde af silfuer, stockar och stenar. KOF II. 1: 434 (1659). IllRelH 160 (1924). — jfr BLOT-, DISAR-, HARG-, OFFER-, SEJT-STEN.
i) om sten som kastas l. används ss. projektil; kula l. projektil av sten; äv. bildl. (jfr 6); särsk. i uttr. kasta första stenen (på ngn), se KASTA, v. I 1 l. Joh. 8: 7 (NT 1526). Dauid toogh sina hand j skräppona, och fattadhe ther vth en steen, och slungadhe och råkadhe Philisteen j hans panno, så at stenen gick in j pannona. 1Sam. 17: 49 (Bib. 1541). Fältartilleriet .. bestående af ungefär tjugu Kärrebössor, med pulver och stenar. 1VittAH 1: 136 (1755). Jag är väl den sista, som bör kasta sten på den arma, oförnuftiga Emilie. Knorring Cous. 2: 103 (1834). Hör ni pojkar, ni får inte kasta sten på varann! Östergren (1946). Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus. SvHandordb. (1966). — jfr BÖSSE-, KAST-, SKJUV-, SKOVE-, SKVÄTT-, SLUNG-, SMÖRGÅS-STEN. — särsk. [jfr det ä. bruket att värma vattnet med upphettade stenar] i det ä. folkliga talesättet Petter (l. Peter l. Petrus o. d.) katt (se PETTER 7 a) o. d. kastar heta sten l. den heta stenen (l. en varm sten o. d.) i sjön l. vattnet, ss. uttryck för tanken att vårsolen börjar smälta isarna äv. underifrån den ss. första vårdag angivna 22 februari (kallad Petter katt osv.); äv. i liknande uttr. i fråga om annan vårdag. The gambla hafwa fordom begynt thenna Wåren på St. Päders Dag (dvs. den 22 februari), effter Ordspråket: S. Päder kastar Steen i Watnet. IErici Colerus 1: 41 (c. 1645). Om Matthiæ Dag (dvs. den 24 februari) säijes en warm Steen kastas i watnet, så at stenarne efter then dagen skola förtära Jsen rundt om sig. Bondepract. 58 (1733). 22:dra (februari) .. Peter Katt kastar första heta sten i sjön. AntT VII. 2: 38 (1883). Petrus Cathedralis, Petrus Katt, Petter Katt, Per i stolen (d. 22 febr.) utmärker sig därför, att efter den fräter isen lika mycket under som ofvan. Enligt sägnen har dagen fått denna egenskap därigenom, att Petrus denna dag kastade en varm sten i sjön. Norlind AllmogL 482 (1912). Svensson BondÅr 112 (1945).
j) rättshist. vid exekverande av vissa slag av ådömda straff (i sht för begånget hor): sten som hängdes i kedja l. rep (om halsen) på delinkventen; i sht i pl.; särsk. i uttr. bära stadens stenar, se STAD, sbst.2 1 c γ. Hoorkarlar .. (nödgades vid skampålen i Skänninge bära) stenar med hiärnkädior på halsen hängde. Tempeus Messenius 126 (1612). — jfr SKAM-, SKAND-STEN.
Anm. till j. I nedanstående belägg förekommer sannol. förb. sten och band i bet.: (skamstraff (se d. o. slutet) bestående i att) sten (l. stenar) bars i ett band runt halsen. I Lule .. straffas (skolbarnen) medh sten och band och rijs. Bureus Suml. 25 (c. 1600).
k) om litografisk sten (se LITOGRAFISK slutet). SkandFisk. Titelbl. (1836). Konsten att trycka från sten uppfanns år 1797 av Alois Senefelder. NordBoktrK 1914, s. 325. SFS 1941, s. 187. — jfr FÄRG-, HALVARKS-, HELARKS-, KONTUR-, LITOGRAF-STEN.
l) om (platta l. skiva av) sten använd ss. redskap o. d., i sht för polering l. rivning l. skrapning l. krossning; i sht ss. senare led i ssgr. Sten, färgsten, (att rifva färg på). BokbOrdl. (1899; äv. om skärpsten o. slagsten). — jfr GLÄTT-, GNID-, KNACK-, KROSS-, RAK-, RIT-, SKAV-, SKRAP-, SKÄRP-, SLAG-, SPRÄNG-STEN m. fl.
m) [specialfall av l] om kvarnsten; ngn gg äv. närmande sig anv. ss. mått på kvarns storlek l. förmåga att mala (o. därmed sammanhängande ekonomiska värde). Restada qvarn udij Nysätra sochnn med 2 par stenar. Almquist CivLokalförv. 3: 213 (i handl. fr. 1558). Värderingen (av kvarnen) är skedd endast på the par stenar, som Cronan tillhörde. 2RARP 17: 306 (1747). En hytta med såg och kvarn, stor tre par stenar. Koch GudVV 1: 52 (1916). — jfr BOTTEN-, KVARN-, LIGGAR-, LÖP-, LÖPAR-, MÖLLE-, NORK-, RAFFINÖR-, RED-, SIKT-, SKAL-STEN m. fl.
n) [specialfall av l] om brynsten l. slipsten; i sht ss. senare led i ssgr. Bryne sampt Heenar, sådana Steenar föras frå Daala: / Hoo Ståål wil hwessa, köpe sig thessa, blifwa the fala. Arvidi 166 (1651). PT 1907, nr 106 A, s. 4. — jfr BRYN-, LIE-, OLJE-, RAKKNIVS-, REV-, RUTSCH-, SKJUT-, SLIP-, SMÄRGEL-, VATTEN-STEN.
o) [specialfall av l] (†) = RÖR-STEN, sbst.1 1. Stenar till .. rör — 52 st:r. ArkliR 1561, avd. 2. 6 par nÿe rhör, som inge stener wore vpå. 2SthmTb. 4: 617 (1575).
p) [specialfall av l; jfr motsv. anv. i t.] i vissa sällskapsspel l. lekar: sten använd ss. lekredskap l. pjäs l. bricka. Steen eller Bricka ther medh man spelar i Brädespel. Linc. (1640; under calculus). En bricka eller sten i skjakt-spel. Lind (1749; under roch). Rund sten i biljard. Nordforss (1805). Dalin FrSvLex. 2: 218 (1843). — jfr SCHACK-STEN. — särsk. (i vissa trakter) ss. benämning på lek, i uttr. spela sten, spela pjärr (se PJÄRR) o. i ssgn PJÄX-STEN. (Vi) gjorde tallbössor, safvade björkar och spelade sten. Engström 2Bok 44 (1909). Spela sten. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 257 (1949). PiteåT 24/5 1986, s. 9.
q) sport. i curling: med handtag försedd sten (curlingsten) utgörande tävlingsredskapet; i förb. med tal l. siffra äv. ss. enhet i poängberäkning. Curling .. ett skotskt idrottsspel med stora rundade stenar på glatt isbana. 2NF 5: 973 (1906). Curling spelas på isen med runda stenar, försedda med järnhandtag, och uppgiften är att från en viss kastgräns slunga iväg dessa stenar så, att de glida utefter isen och hamna inom 7 ringar med en fots mellanrum, alltså 14 fots diameter. Därs. 13: 1227 (1910). Hela laget från Djursholms CK sopar för fullt för att få in en sten i VM-turneringen i Winnipeg. Idrottsboken 1979, s. 133.
s) ss. ämnesnamn betecknande (det vanl. av keramiskt gods, förr äv. av täljsten o. d. bestående) materialet i l. till husgeråd l. nytto- l. prydnadsföremål; särsk. (keram.) om materialet i tätsintrat, ogenomskinligt, i regel mörkfärgat gods, som bränts vid 1300—1450° Celsius (stengods); numera bl. ss. förled i ssg. Watu krukor aff steen. Joh. 2: 6 (NT 1526; NT 1981: stenkärl). Sundén (1891). — jfr GRYT-STEN.
3) [specialanv. av 1 o. 2] (i fackspr., i sht guldsm.) sten (i bet. 1 o. 2) av mer l. mindre ädel l. dyrbar l. sällsynt bergart; i sht om slipad o. (för estetiskt l. praktiskt ändamål) infattad l. anbragt sådan sten; äv. om annan sten, använd ss. prydnad; äv. bildl. Ädla och oädla stenar. Infattade och oinfattade stenar. Slipade och oslipade stenar. OPetri Tb. 21 (1524). Konsteligha vthskära och insettia stenar. 2Mos. 31: 5 (Bib. 1541). Solen .. tilreeder medh Firmamentets Kraffter .. alle Metaller i hårde Bärg, såsom ock ädle Steenar i Klippor. Risingh LandB 81 (1671). Een Persianisk Trääskåhl, fattat i gulldh, allehanda ächta Steenar på Örat. Karlson EBraheHem 72 (i handl. fr. c. 1672). Den bästa Sten i Cronan satt / Det enda äckta Smycke / En Lysand' Sol af Konglig Dygd. Frese VerldslD 34 (1715, 1726). Qwinfolk .. äga Frihet, at til salu hålla följande Waror, och inrikes tilwerkade Slögder: nemligen .. Hals- och Armband, Örhängen, och Knappar af oäkta Pärlor och Stenar, Sy- och Knappnålar, med mera sådant. PH 4: 2895 (1749). Kompasskifvan har i midten en hylsa, försedd med en hård sten (safir, rubin e. d.), hvilken hvilar på en stålspets, som står rätt upp från kompass-skålens botten. Wrangel SvFlBok 444 (1898). Hedberg ÖppnFågelb. 25 (1967). — jfr AGAT-, DIAMANT-, DICK-, DJÄVULS-, ELEMENT-, FIRMAMENT-, GLITTER-, GRANAT-, HJÄRT-, KARNEOL-, KASTERDYNIES-, MÄRKES-, ONYX-, PORTRÄTT-, RING-, ROSETT-, RUBIN-, SAFIR-, SIGILL-, SMYCKE-, SOL-, STASS-, ÄDEL-STEN m. fl. — särsk. urmak. om rubin i ur; särsk. i sådana uttr. som 17 stenars ur, ur försett med sammanlagt 17 rubiner i ankare (se ANKARE, sbst.2 II 3) o. ss. lager. 17 stenars Schweizerur. GbgP 1943, nr 285, s. 24. jfr HÄV-STEN.
4) om (sten l. stenstycke med) fossil; ss. senare led i ssgrna HAGEL-, JUDE-, LILJE-, LO-, LODJURS-, MODELL-, NEJLIK-, OLIV-, PADD-, SKRUV-, SKÖLP-STEN.
5) om ett i äldre tiders alkemistiska teorier antaget, mineralliknande ämne innehållande principen för allt skapat i dess renhet o. fullkomlighet o. med vars hjälp det bl. a. vore möjligt att av oädla (”omogna” l. ”sjuka”) metaller o. äv. av silver framställa guld o. bota sjukdomar; äv. i bildl. anv. (jfr 6), i sht om (kunskapen om detta ämne, uppfattad ss.) avgörande l. slutgiltig kunskap l. insikt i fråga om de högsta sammanhangen l. de yttersta tingen o. d.; särsk. i uttr. de vises sten, förr äv. de lärdas l. filosofernas sten l. den filosofiska stenen l. kemisk sten (se KEMISK a). Robertus, Biskop i Lincoln .. hafwer skrifwit .. ganska monge Böker, såsom och om then Philosophiske Steenen. Schroderus Os. 2: 719 (1635). Den konstiga de Lärdas steen, hwar med man kan giöra guld. Rudbeck Atl. 1: 666 (1679). Den Tinctur, som brukas (till transmutation), är ej någon flytande materia, utan solid eller pulfveraktig, och kallas Lapis Philosophorum, den Philosophiska Stenen. Wallerius ChemPhys. 1: 224 (1759). Filosofernas sten. Nordforss (1805). Han (har) hört först Fichte, sedan Schelling och nu Hegel utropas såsom den filosofiska stenens slutliga upptäckare. Franzén Minnest. 3: 400 (1839). (Aristoteles') mystiska femte element (fick) namnet ”de vises sten”, och den, som upptäckte denna, skulle med dess hjälp kunna göra hart när allt vad han önskade, ej blott guld och andra ädla metaller utan t. o. m. en levande varelse, en homunkulus. Bolin KemVerkst. 21 (1942). SAOBArkSakkSvar (1986).
6) i vissa speciellare utvidgade l. (urspr.) bildl. anv. av 1.
a) bot. hos frukt: av yttre, mjukt o. saftigt skikt omsluten inre, vanl. stenhård bildning bestående av ett inre skikt av fruktväggen jämte av detta omslutet frö l. omslutna frön, fruktsten; äv.: i fruktkött förekommande sten- l. grusliknande förhårdnad; äv. allmännare, om frukt l. frö som kan ätas, är torr(t) o. har torrt, hårt skal; jfr KÄRNA, sbst.1 1 b. När man spädhe och vnge trädh behändigt upfläcker, och wthtager kärnen af them, så att blåtta ythan blifuer quarr, och sedhan, efter trädgårdz kånst medh flijtt igen förbinder och förplastrar them, bära the skön frucht wthan stenar, såsom kirssbär, Plumon, och krijkon etc. Forsius Phys. 198 (1611). The vptorckade (vindruvorna) äre antingen medh Steenar, och blifwa kallade Rusin; eller vthan, och kallas Corinther. Palmchron SundhSp. 63 (1642). Sten, (dvs.) Grusiga hårdheter i vissa sorter päron, som däraf kallas Stenpäron. Weste FörslSAOB (c. 1817). Mandlar äro stenarne i mandelträdets frukter. Berlin Lrb. 68 (1852). Den som äter körsbär med de stora, får stenarna i synen på sig. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr BERBERIS-, FRUKT-, KÖRSBÄRS-, PERSIKO-, PLOMMON-, RUSSIN-, VINDRUVE-STEN.
b) i sht biol. inkapslad, organisk, mer l. mindre hård, stenliknande bildning, i sht hos djur l. människa; särsk. (i sht med. o. veter.): onormal l. sjuklig, stenliknande ansamling av salter l. organiska slaggpartiklar (i sht i gallblåsa, njure o. urinblåsa); äv.: sjukligt tillstånd orsakat av sådan ansamling osv. VarRerV 15 (1538). Aborer och Girssar, the hafua bådhe stenar i hofuudet. Forsius Phys. 158 (1611). Han hade haft sten i tungan, som af sig sielf brutit sig ut. VetAP 1: 39 (1739). Lassaigne har analyserat en sten ur prostata, som fans innehålla 84.5 (procent) phosphorsyrad kalk, 0.5 kolsyrad kalk och 15 af ett organiskt ämne, analogt med coagulerad ägghvite. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 268. Sten i blåsan är en icke så ovanlig sjukdom. Wretlind Läk. 8: 74 (1900). Svartz MatsmältnSj. 237 (1932). — jfr AP-, BEZOAR-, BLÅS-, CYSTIN-, DJUR-, FOSFAT-, GALL-, GROD-, HJORT-, HÄST-, HÖRSEL-, KAPUN-, KARP-, KRÄFT-, KRÖT-, LUNG-, MJÖLK-, MULLBÄRS-, NJUR-, NÄS-, ORM-, OXALAT-, PIGGSVINS-, PROSTATA-, PÄRL-, RÄK-, SALIV-, SLEM-, SNÄCK-, SPOTT-, TAND-, URIN-, ÖRON-STEN m. fl. — särsk. (föga br.) i det bildl. uttr. reta sten på ngn, reta ngn till ursinne, reta gallfeber på ngn. Visst är det sant, att den gamla ryska byråkratin kunde reta sten på folk — men vad var det mot den nya! Karlgren BolsjevRyssl. 33 (1925).
c) testikel; i sht i pl. Hafwer .. qwinnan then bristen, att hon icke hafwer lust till sin man .. må hon .. låta tagha stenarna ifrån en hiort, bock eller tiur och siuda eller steekia them, sedhan tagha them in .. thett gijfuer henne lusta till sijn man. OMartini Läk. 34 (c. 1600). (Gällaren) kan svära vid sina egna stenar att han ingenting har med deras (dvs. snapphanarnas o. svenskarnas) strider att göra. Lundkvist Snapph. 186 (1968). — jfr BALL-, BI-, PUNG-STEN. — särsk. [jfr span. tener cojónes] (mera tillf.) i det bildl. uttr. ha stenar i pungen, äga mod, ha kurage, vara modig. Om vi hade stenar i pungen, skulle han (dvs. edilen) skratta lagom. Men folket här (dvs. i Rom) de äro modiga därhemma och fega utomhus. VLitt. 1: 512 (1902).
d) (pupill i) öga; numera bl. ss. senare led i ssgn ÖGON-STEN. Ögat inuti rödt med en swart sten. Linné Öl. 88 (1745). Himlen Dig beskydde wäl, / Såsom Stenen i sitt öga! OKolmodin (1746) i 3SAH 15: 340. Ögonens stenar voro nästan klotrunde men den vänstra var aldeles hoptorkad til en skorpa. VetAH 1747, s. 286. — jfr ÖGON-STEN.
8) [jfr 2] byggn. om mått motsv. längd l. bredd hos tegelsten. Vthen för kårswerckett skall mures en steen tiöckt, så att inth(et) trä sÿnes. 2SthmTb. 5: 252 (1577). (Gruvan skulle) fodras uthan till medh tegell, 3 stenar tjock. RP 6: 225 (1636). Stenhus, hwilkas murar så swage upbyggas, at första wåningen icke äger mer än en och en half sten, och den andra består allenast af en stens mur. PH 6: 4640 (1757). Bjelk- eller taklaget omkring skorstenspipan (skall) afvexlas, så att mellan densamma och närmaste trävirke på alla sidor lemnas ett rum af minst en half sten, som genom utskjutning vid skorstenens uppmurning fylles med tät mur. ByggnOrdnNorrkpg 1890, s. 14. — jfr HALV-, HEL-STEN.
9) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) ss. viktenhet av varierande storlek, vanl. motsv. 20—24 skålpund. (En halv) sten pep(er) står betaledh xij (mark). TullbSthm 1535, s. 33 b. Ij Steen røkelsse. Därs. 1539, s. 21 a. Sucker karnari 18 Topp(ar) vogo 3 stenar 8 (skålpund). 2VittAH 8: 113 (i handl. fr. 1546). Ull-Licenten (skall) wid utförszlen i de Pommerske Städerne, intet högre .. tagas än 2 .. (skilling) för hwar sten. Stiernman Com. 4: 1030 (1688). (Linet) från Brandeburg, kostar från 3 til 5 Riks-Dal(er) lätt Mynt per Sten. Bennet Lin. C 1 b (1738). (Sv.) Sten. (fr.) Poids de 22 livres pesant. Nordforss (1805). Judarna (i Polen) .. betala för en sten ull (52 marker) 6 à 10 Rhenska Gyllen, och föra den till Schlesien. JournLTh. 1810, s. 835; jfr Jansson (1950).
10) [sannol. utlöst ur ssgn STEN-MÖNSTER] (†) benämning på mönster vid vävning av dräll. Sten, med krans och (slät list). Ekenmark Dräll. 42 (1828).
11) ss. förled i ssgr (se -DÖD, -DÖV, -KUL, -RIK m. fl.) med förstärkande, adverbiell anv. (jfr 1 d λ): helt, alldeles, fullständigt, totalt l. oerhört, kolossalt; äv. i ordförb. som kan uppfattas ss. emfatiskt uttalad ssg. HH XIII. 1: 131 (1564). Ingen hjelp — pupillen borta, / Pojken blir sten blind Ers Nåd. Lenngren (SVS) 2: 201 (1797). (Han) stod sten still. Stiernstedt Attentat 195 (1942). Dödskass .. Sten kass. Rådström PressRadio 51 (1962).
Ssgr (i allm. till 1): A: STEN-ABBORRE~020. om abborre som (uppehåller sig o.) leker vid stengrund o. på djupt vatten. Sten-aborre (fanns vid ön Ascension). Osbeck Resa 296 (1752, 1757). —
-ALTARE l. (numera nästan bl. i högre stil) -ALTAR. altare av sten. 2Mos. 20: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: altare av stenar). —
-ALV. (numera föga br.)
1) om (markstycke med ytligt l. i dagen liggande) lager av sten (t. ex. kalksten); jfr alv, sbst.1 1, o. -vesa. Åhstrand Öl. 80 (1768).
2) sten l. stengrus o. d. (som ingår i l. utgör del av ytligt jordlager); jfr alv, sbst.1 2. IErici Colerus 2: 140 (c. 1645). —
-ALVAR~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) = alvar. Alvar, såm, stenalvar. Axehielm (c. 1630; under alvar). —
-ANLETE~020. stenansikte; särsk.
-ANSIKTE~020.
3) till 2, om ansikte som (gm sitt stela l. hårda l. uttryckslösa l. livlösa l. slutna l. ogenomträngliga utseende) erinrar om l. tänkes bestå av sten, ansikte av sten; äv. oeg., i metonymisk anv. Strindberg AmerHum. 2: 97 (1879). BraBöckLex. 13: 75 (1978; om Buster Keaton). —
(2) -APPARELL. (†) (svagt l. långsamt sluttande) uppfart av sten; jfr apparelj II. KrigVAT 1840, s. 245. —
(1, 2) -ARBETARE~0200. person som yrkesmässigt utför stenbrytning l. stenbearbetning; jfr -brotts-arbetare, -huggare 2, 3, -läggare. Björkman (1889). —
-ARBETE~020.
1) till 1—3: arbete bestående i brytning l. bearbetning av sten; äv. konkret, om resultat av sådant arbete; jfr arbete 5 b, 9, 11 (b). Carlberg SthmArchitCont. F 3 a (1740; konkret). Sturtzenbecher (1805).
2) till 3 slutet, om (resultat av) urmakeriarbete bestående i (förberedelser för) anbringande av stenar i ur; jfr arbete 5 b, 9, 11 (b). Ericsson Ur. 278 (1911). —
-ART. [jfr t. steinart] särsk.
1) (numera bl. i högre stil) till 1: beskaffenhet l. natur hos sten; jfr art 3. Nordenflycht QT 1746—47, s. 7.
2) (numera bl. tillf.) till 1 e: bergart l. art av mineral. Hiärne Berghl. 452 (1687). Harlock (1944; om mineral).
4) till 3, om art av ädelsten l. prydnadssten. För allehanda Fossilier af Sten-arter bestående, både ädlare och til Slipning tiänlige, såsom Porphyr, Jaspis och Agater, med flere dylike, (medgives såsom utmål) et Fält af 50 famnar i längd och bredd. PH 3: 1770 (1741); jfr 2. —
1) till 1; äv i överförd anv., om karaktär l. prägel o. d. Rinman JärnH 550 (1782). VetAH 1787, s. 104.
2) till 1, 6.
(1, 6 a, b) -AVEL. (†) koll., konkret: (små) stenbildningar (ss. främmande inslag i annan sten o. d.) l. stenlika bildningar (särsk. fruktsten l. njursten o. d.); jfr avel 4 b α. Wallerius Min. 410 (1747). Calculi, Sten-afwel .. äro .. kroppar af en ifrån andra Naturalier (dvs. än sten) skiljacktig sammansättning, ursprung och lynne. Brander NatH 127 (1785). Heinrich (1828). —
-BACKE.
-BAD. (numera bl. i skildring av ä. förh.) beteckning för ett i ä. folkmedicin använt tillvägagångssätt för diagnostisering o. botande av sjukdomar, bestående i nedsänkning av glödgade stenar i vatten o. uttolkande av dessas sätt att därvid fräsa. BonnierLex. (1966). —
-BAND.
1) geol. till 1: gm tjälning uppkommen markformation bestående i band (se band, sbst.1 34) av stenar. Ymer 1934, s. 305.
2) till 2, på nät l. not: vart o. ett av de med jämna mellanrum vid en stenteln fästa band l. linor vid vilka sänkena är fastknutna. GripshR 1555.
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 m: band (se band, sbst.1 15) på kvarnsten. Auerbach (1913). —
-BANK. bank av sten.
3) till 1, 2; jfr bank, sbst.1 I 2. FoFl. 1946, s. 87. särsk. i fråga om vägbyggnad o. d. (jfr bank, sbst.1 I 2 c). Fornv. 1914, s. 204. —
(2) -BARLAST l. -BALLAST. barlast av sten.
(2) -BEKLÄDA. [jfr -beklädd o. -beklädning] bekläda med sten. Carlberg SthmArchitCont. B 2 b (1740). —
(2) -BEKLÄDNAD. (numera mindre br.) abstr. o. konkret: beklädnad med sten; jfr -beklädning, -beläggning. Stenbeklädnad .. utföres efter samma grunder som torfsättning. Zethelius Fältarb. 32 (1892). Polerad stenbeklädnad. Boëthius HistLäsn. 1: 3 (1895). TeknVet. VoV. 2: 295 (1928). —
-BELAGD, p. adj.
(2) -BELÄTE~020. beläte av sten.
1) jfr beläte 1 a. Willman Resa 229 (1667). särsk. motsv. beläte 1 a α. Jensen SvMinn. 25 (1910; i pl., om bl. a. helgonbilder).
-BEN. [jfr t. steinbein, nylat. os petrosum] (†) om klippben. Hoorn Jordg. 2: 90 (1723). Nordforss (1805). —
-BERG. [fsv. stenbiärgh, i bet. 1]
1) berg (se d. o. 1) av sten (motsatt: sandberg l. dyl.) l. med stenen bar; förr möjl. äv. liktydigt med: klippa. VgFmT I. 6—7: 27 (i handl. fr. 1619). Ett brant stenberg, som bär namnet Valhall. Strinnholm Hist. 2: 674 (1836).
(1 e) -BESKRIVNING. (†) petrologisk beskrivning; jfr -kännedom. Holmberg 2: 33 (1795). Meurman (1847). —
-BICKA. [senare leden är möjligen bycka (fisken kan tänkas bita likt en hund); jfr -bit, sbst.2 3] fisken Cobitis taenia Lin., nissöga; jfr -bit, sbst.2 3, -bitare 1, -knok, -lake b. Fischerström Mäl. 187 (1785). —
-BILD.
-BILDNING. bildning (se d. o. 3) av sten; äv. konkret, om resultatet.
4) till 6.
b) med. o. veter. till 6 b; jfr -sjukdom. Stenbildning och cancer i njurarne. TLäk. 1834, s. 504. 2NF 19: 1095 (1913; konkret, om njursten). —
-BIT, sbst.2 [jfr fsv. stenbiter, ett slags fisk; jfr äv. fd. stenbid(de) (i bet. 1 o. 5), t. steinbeisz (i bet. 3); senare ssgsleden är -bit (fisken i bet. 1 suger sig fast vid stenar på botten; i bet. 2—6 har fiskarna sannol. sekundärt förknippats med namnet, emedan de håller till l. står stilla intill sten(ar) på botten; senare leden har då i efterhand kunnat uppfattas ss. identisk med bit] zool. 1) fisken Cyclopterus lumpus Lin., sjurygg; äv. ss. maträtt; äv. om familjen Cyclopteridae; numera företrädesvis (i sht i fackspr. o. i vissa trakter) om hane av sjurygg; jfr kvabb-so. Forsius Phys. 157 (1611). Qwabb-sugga och Stenbit, kallas .. (i Malmö) en och samma fisk, med den åtskilnad, at den större gemenligen kallas Qwabb-sugga, men den mindre Stenbit; och är denna fisken den samma, som på andra ställen kallas Sjuryggfisk eller Cyclopterus. Linné Sk. 188 (1751). Stenbit. (Cyclopterus.) Slägte af taggfeniga fiskar. KonvLex. (1864). StKokb. 286 (1940; ss. maträtt). BonnierLex. (1966; om hane). 2) (i sht i vissa trakter) fisken Salmo trutta Lin., laxöring; numera företrädesvis om öring förekommande i vattendrag l. insjöar, bäcköring, insjööring; jfr -öring. Alrot Gestr. 2: 38 (1722). Svenska namn för .. (laxöringen) äro (bl. a.) .. stenbit, stenöring. Stuxberg Fisk. 545 (1895). 3) (†) fisk av familjen Cobitidae (grönlingar); särsk. om fisken Cobitis taenia Lin., nissöga. Schroderus Comenius 166 (1639). (Sv.) Stenbit .. (t.) Schmerl. Dähnert (1784). Stuxberg Fisk. 531 (1895; om nissöga). 4) (numera bl. i vissa trakter) stensimpa (se d. o. 1); förr äv. om bergsimpa. Cederström Fiskodl. 262 (1857). Stuxberg Fisk. 257 (1894; om bergsimpa). SvFiskelex. (1955; om stensimpa). 5) (numera bl. i vissa trakter) om elritsa. KonvLex. (1864). 6) fisk tillhörande släktet Anarrhichas Lin., havskattfisk (särsk. dels om A. lupus Lin., vanliga havskatten, dels i uttr. blå stenbiten, om A. latifrons Steenstr., blå havskatten); jfr -bitare 2. (Sv.) Stenbit .. (fr.) Loup marin. Nordforss (1805). Blå Stenbiten. Lilljeborg Fisk. 1: 546 (1884). —
-BITARE. [jfr t. steinbeisser (i bet. 1); sannol. ombildning av -bit, sbst.2; med avs. på ordbildningen jfr aspare] (†)
1) om fisken Cobitis taenia Lin., nissöga; i pl. äv. om underfamilj av fiskar innefattande bl. a. C. taenia; jfr -bit, sbst.2 3. Schultze Fisk. 86 (1778). Lilljeborg Fisk. 1: 717 (1884; i pl., om underfamilj).
2) om fisken Anarrhichas lupus Lin., vanliga havskatten; jfr -bit, sbst.2 6. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, s. 287. Holmström Ström NatLb. 3: 92 bis (1852). —
-BJÖRK. [jfr nor. steinbjørk, björk med hård o. saftlös ved] (numera föga br.) björk av underarten Betula verrucosa Ehrh., vårtbjörk, masurbjörk. Synnerberg (1815). Lindman LbBot. 78 (1904). —
(1, 2) -BJÖRN.
2) (i fackspr.) om griptång för användning vid lyft av oregelbundet formade stenar. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 284. —
-BLAD.
1) bot. till 1: växt tillhörande det från Sydafrika härstammande släktet Lithops N. E. Brown (i sht om L. pseudotruncatella (A. Berg.) N. E. Brown). Hylander PrydnV 56 (1948; om L. pseudotruncatella). Ekbrant VVRumsväxt. 230 (1955).
-BLANDAD, p. adj. blandad med sten.
-BLANDNING. särsk. (†) till 1 e, mer l. mindre konkret, om i naturen förekommande blandning av bergarter l. mineral. Kalm Resa 3: 427 (1761). Rinman 2: 362 (1789). —
(1, 11) -BLIND. [fsv. stenblinder] helt l. fullständigt blind; äv. bildl.; stundom äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv.: som kännetecknar l. erinrar om person(s) som är blind osv. LPetri 1Post. a 7 a (1555; bildl.). Ett stenblindt ödes nycker. Valerius 2: 195 (1848). Stenblind envishet. GHT 1896, nr 169, s. 1. Det var som att plötsligt bli stenblind. Brunius Chesterton ManTorsd. 42 (1908). En stenblind går inte i klent väder över fjället. Rosendahl Lojäg. 91 (1956).
Avledn.: stenblindhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stenblind; äv. bildl. HdlCollMed. 9/9 1684. Afzelius Minn. 70 (c. 1870; bildl.). —
-BLOCK. block av sten.
2) till 2.
-BLOMMA. [jfr t. steinblume (i bet. 2)]
(2 s) -BLOMPOTTA. (numera bl. tillf., ngt vard.) blomkruka av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. Karlson EBraheHem 76 (i handl. fr. c. 1672). —
-BOCK. [fsv. stenbukker (i bet. 2) o. stenbukka- i ssgn stenbukka horn, horn av stenbock (i bet. 1); jfr mlt. stēnbuk]
1) zool. vildget tillhörande det i bergstrakter i Europa o. Asien levande släktet Capra Lin.; i pl. äv. om släktet; i sht förr äv. speciellare: (handjur av) alpstenbock. 5Mos. 14: 5 (Bib. 1541). Steenbocken och Steengeten klijfwa (klängia) sigh vp in på branta klippor. Schroderus Comenius 200 (1639). Stenbocken, Capra ibex L., mycket större än en getbock (osv.). Rebau NatH 1: 308 (1879). Nära besläktade (med alpstenbocken) .. äro de stenbockar, som bebo andra bergländer (Kaukasus, Pyrenéerna). 2NF 9: 1091 (1908). BonnierLex. (1966; i pl., om släktet). jfr alp-stenbock.
2) [jfr motsv. anv. i mlt., fht., t., ävensom av lat. capricornus o. gr. αἰγοκερεύς] astron. i sg. best., ss. benämning dels på den tionde i ordningen bland djurkretsens stjärnbilder, dels på det efter denna stjärnbild uppkallade tecknet i djurkretsen; i sg. obest. äv. om person vars födelsetid i astrologiskt hänseende anses samhörig med tecknet l. stjärnbilden. VarRerV 52 (1538). Te 12 Signa Zodiaci hafua Astronomj kallett wäduren .. stenbocken .. och fisken. Luth Astr. 43 (1584). Sydliga stjärnbilder: .. Capricornus, Stenbocken. Bergstrand Astr. 39 (1925). SvOrdb. (1986; i sg. obest., om person). särsk.
a) i uttr. (ut)i stenbocken, vid den tid då solen står i stenbockens tecken. Schwartz Alm. 1656, s. 27.
b) i uttr. Stenbockens vändkrets, förr äv. vändcirkel, den sydliga av jordens båda vändkretsar. Björkegren 2733 (1786: wändcirkel). Nordforss (1805).
-BOK, sbst.1, l. -BÖK. [jfr t. steinbuche; avenboken har mycket hård ved] (numera föga br.) avenbok; förr äv. dels om bok (se bok, sbst.1 1) med särskilt hård ved (särsk. rödbok), dels om järnek. (T.) stein-buche, (sv.) stenbök, hårdt träd. Lind 1: 284 (1738). Möller (1790; om bok). (Sv.) Stenbok .. (fr.) Yeuse. Nordforss (1805). Torén Rebau o. Hochstetter 43 (1851; om avenbok). —
-BOK, sbst.2 [fsv. stenabok (i bet. 2)]
1) (numera bl. tillf.) till 2, bildl., om stenbyggnader med inskrifter av hieroglyfer o. tecken. Beskow Res. 57 (1861).
2) (förr) till 1 e, 3: (medeltida) bok innehållande läran om (ädel)stenar o. deras (medicinska) egenskaper. JBureus (1627) i 2Saml. 4: 108. —
(2) -BOKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om bokstämpel i bokverk (se bokverk, sbst.2) för bokning av sten. Kahlmeter LerArt. 14 (1743). —
(2) -BORD. bord (med skiva) av sten; jfr marmor-bord. OxBr. 11: 784 (1640). jfr nyrnbergar-stenbord. —
(1, 2) -BORR, sbst.1 (i sht i fackspr.) borr för borrning i sten; förr äv. om borr för trepanering, trepan; jfr -borrare 2 o. berg-borr, mejsel-borr. BoupptVäxjö 1784. (Sv.) Stenborr .. (fr.) trépan. Berndtson (1880). —
1) (†) musslan Pholas candida Lin., vanlig borrmussla (som kan borra hål i kalksten m. m.); jfr -borrare 1 b, -borr-mussla. Scheutz NatH 218 (1843). Björkman (1889).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om borrmusslan Saxicava arctica Lin. (som kan borra hål i kalksten); i pl. i ä. systematik äv. ss. sammanfattande benämning på familj av borrmusslor. 1Brehm III. 2: 331 (1876; om familj). Rebau NatH 1: 721 (1879). —
-BORRARE. [djuren borrar l. har trotts borra hål i kalksten]
1) till 1, ss. benämning på vissa havsdjur.
a) [masken bygger rör] (†) ledmask tillhörande familjen Terebellidae (särsk. Lanice conchilega (Pall.) Malmgr.); jfr -gnagare. Retzius Djurr. 105 (1772). ÖoL (1852).
3) till 1, 2: person som borrar i sten; särsk. om person som yrkesmässigt utför borrning i stenbrott. Nordforss (1805). YrkesförtArbFörmedl. 10 (1952; om arbetare i stenbrott). —
-BORR-MUSSLA~020. (numera knappast br.) = -borr, sbst.2 1. Berndtson (1880). TySvOrdb. 2258 (1932). —
-BORRNING.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b: operation bestående i att sten i patients urinblåsa o. d. gm borrning pulvriseras (o. därmed på naturlig väg försvinner ur patientens kropp). Collin Ordl. (1847). Beskow (1855) i 3SAH XXXVIII. 2: 295. —
-BOTTEN.
1) till 1, i hav, sjöar o. d.: botten (se d. o. I 3) av sten l. stenig botten. Månsson Siöb. 46 (1644).
4) (förr) till 2 s, i korg: botten (se d. o. I 1) av sten l. keramiskt gods. BoupptSthm 1679, s. 1082 a. Därs. 1685, s. 419 b. —
(6 b) -BRAND. [fruktämnena blir av sjukdomen hårda] (†) hos vete uppträdande sjukdom förorsakad av svampen Tilletia caries Lk; äv. om svampen; jfr brand, sbst.1 I 4 d. Areschoug Düben 513 (1870; om svampen). NF 16: 1563 (1892; om sjukdomen). —
(2) -BRO. [fsv. stenbro] bro av sten.
2) (numera bl. i södra Sv., bygdemålsfärgat) motsv. bro 2; jfr -gata 1. Linc. (1640; under lithostrotos). Larsson Vandr. 55 (1909).
3) motsv. bro 3; jfr -brygga 2. Sama dag wpböd Kall Jonsson, borgare i Suderciöping, En lykia wed stenn bronn. HammarkDomb. 6/2 1614; möjl. till 1. JBureus (c. 1645) i 3SAH 23: 252.
4) (†) motsv. bro 4, vid strand: lastbrygga l. kaj l. skeppsbro av sten. Osbeck Resa 117 (1751, 1757). ÖoL (1852).
-BROTT. [fsv. stenbrut]
1) (föga br.) till 1, om stens benägenhet att spricka l. klyvas efter bestämt mönster. Erikson HbSmågatst. 19 (1928).
2) till 1, 2: ställe (bergsskreva l. dyl.) som karakteriseras av (lösbrutna l. tvärt avbrutna l. i dagen gående o.) för stenbrytning ägnade klippartier l. av sten bestående markformationer l. (o. numera bl.) ställe där man bryter (l. har brutit) i naturen förekommande sten l. bergart l. mineral, gruva; äv. om anläggning (innefattande byggnader, maskiner o. d.) för brytning av sten på sådant ställe; äv. om för sig bestående fastighet omfattande sådant ställe resp. sådan anläggning; stundom äv. bildl.; jfr -huggeri 2, -industri. Tu wilt och szå förspörie tig att late vpsökie någre sköne stenbrutt ther när widt honden. G1R 16: 628 (1544). ReglGöthCan. 1833, s. 4 (om fastighet). EkonS 2: 239 (1895; äv. i fråga om bergart o. mineral). Allmogen .. hade i ruinen haft ett lönande stenbrott. Schiller DrMargNyck. 74 (1930). ActaOel. 5: 36 (1933; om anläggning). Stenbrotten slutar att gapa som nakna sår när vittringen hinner verka och växttäcket sluter sig. Selander LevLandsk. 193 (1955).
3) (numera bl. tillf.) till 2: stenbrytning (se d. o. 2); jfr brott I 1 b. Stiernman Com. 2: 268 (1640).
4) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) till 1, 2: lösbrutet stycke av sten; jfr brott I 4 (a). MoB 2: 211 (1801). Collinder Kalev. 34 (1948).
Ssgr (till -brott 2): stenbrotts- l. stenbrott-arbetare. jfr stenindustri-arbetare. EkonS 2: 40 (1894).
(2) -BRUK. (†)
(2, 3) -BRUNN. jfr brunn 1. Muræus Arndt 4: 87 (1648). Hos vår allmoge äro cylindriska stenbrunnar i kallmur icke okända i något landskap. Fatab. 1930, s. 179. —
-BRUTEN, p. adj. lant. om odlingsbar mark: gm brytning (se bryta 10) befriad från sten. 2BorgP 7: 150 (1741). —
(2) -BRYGGA.
-BRYT. [växten växer i bergsspringor o. stenklyftor] (†) ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken; jfr berg-spring. Fischerström 1: 246 (1779). Fries Ordb. (c. 1870). —
-BRYTA. [jfr -bruten] lant. med avs. på odlingsbar mark: gm brytning (se bryta 10) befria från sten; äv. utan obj.; äv. bildl. Crælius TunaL 324 (1774). SvBL 1: 5 (1835; bildl.). Jonas började att .. dika och stenbryta. Göth SmeFredrKJ 52 (1936). —
(2) -BRYTANDE. (numera bl. mera tillf.) stenbrytning (se d. o. 2). SthmSlH 2: 29 (i handl. fr. 1695). —
-BRYTARE.
1) (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) till 1: person som bryter (se bryta 10) sten; äv. i utvidgad anv., om redskap avsett ss. hjälpmedel vid sådan brytning. Linc. (1640; under exemptor). Hagström Herdam. 1: 419 (1897; om person). SvInköpsreg. 1937, s. 244 (om redskap).
2) till 2: person som (i sht yrkesmässigt) utför stenbrytning; jfr -industri-arbetare. Linc. (1640; under lapidarius). —
-BRYTNING.
1) lant. till 1: brytning (se bryta 10) av sten ur mark; äv. i individuell anv., om enskild omgång av sådan brytning. PT 1758, nr 42, s. 3. Förskaffande af .. sådane säkra Mechaniska påfund, som mångfaldigt lätta förefallande arbeten vid stenbrytningar. LBÄ 39—41: 62 (i handl. fr. 1793).
(1, 6 b) -BRÅKE. (†) växten Saxifraga granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma; jfr brake. Gadd Landtsk. 2: 206 (1775). —
(1, 6 b) -BRÄCK. [jfr mlt. stēnbreke, t. steinbrech; med avs. på senare leden, se -bräck (B 4445); jfr äv. -bräcka] (†)
1) = -bräcka 1 (a—d); särsk. (motsv. -bräcka 1 a o. b) i uttr. vit stenbräck, om växten Saxifraga granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma, l. Lithospermum officinale Lin., stenfrö. Saxifraga .. (dvs.) steenbreck. VarRerV 58 (1538). Huijt Stenbräck. Forsius Phys. 204 (1611). jfr mur-stenbräck.
(1, 6 b) -BRÄCKA. [fsv. stenbräkka; jfr ä. d. steenbræk(k) (d. stenbræk), mlt. stēnbrēke, fht. steinpreha (t. steinbrech), eng. stonebreak, fr. casse-pierre(s); efter lat. saxifragus, i antiken dels (hos Plinius d. ä.) betecknande växtart med egenskapen att sönderdela o. driva ut njursten m. m., dels (hos den betydligt äldre författaren Sezenus Sammonicus d. y.) betecknande växt med egenskapen att åstadkomma sprickor i berg, av saxum, klippa, sten, o. frangere, krossa, bryta sönder; med avs. på bildningssättet jfr jord-rök 2. — Jfr bräcka, sbst.2 I 3]
1) benämning på var o. en av ett flertal växter tillhörande släktena Saxifraga Lin., Chrysosplenium Lin., Lithospermum Lin., Filipendula Mill., Pimpinella Lin., förr äv. Asplenium Lin. m. fl., av vilka vissa (t. ex. arter av Pimpinella) har använts ss. medel att driva ut njursten o. dyl., o. vissa (t. ex. arterna av Saxifraga) växer i bergsskrevor l. springor i klipphällar o. d.; förr äv. övergående i bet.: växt som kunde användas ss. stendrivande medel; jfr -bräck 1, -bräken. Linc. (1640; under saxifragum). Strindberg Sag. 197 (1903). jfr mur-stenbräcka; jfr: Pimpinella, Brystört, Backört .. är een rätt Stenbräcka, ty man brukar henne huru man wil anten Roten eller Frööt .. så är hon altid nyttig til at bryta Stenen i Menniskian både i Niuren och i Länderne. IErici Colerus 1: 202 (c. 1645). särsk.
a) växt av släktet Saxifraga Lin. (i sht S. granulata Lin., knölbräcka, mandelblomma); ss. förled i ssgr i ä. systematik dels om släktet, dels om familjen Saxifragaceae; äv. om den till samma familj hörande växten Chrysosplenium alternifolium Lin., gullpudra; numera bl. (mera tillf.) om S. granulata; jfr -bråke, -bräck 1 o. berg-bräcka. VetAH 1741, s. 84. 2NF 24: 887 (1916; om S. granulata). Holzhausen Vårblmr 86 (1924; om S. apiculata). jfr häll-stenbräcka. särsk. (†) dels i uttr. vit l. vanlig stenbräcka (jfr b), om S. granulata (som har vita kronblad), dels i uttr. gyllen(e) l. lilla gyllene stenbräcka, om C. alternifolium, gullpudra. Hwijt Stenbräckia, Flengräs. Franckenius Spec. E 2 b (1638). Gyllen Steenbräckia. Därs. D 3 a (1659). Lilla gyldene Stenbräckia. Bromelius Chl. 103 (1694). Vanlig Stenbräcka. Nyman HbBot. 317 (1858).
b) (†) växt av släktet Lithospermum Lin.; särsk. i uttr. vit stenbräcka (jfr a slutet), stor stenbräcka (jfr d), stenbräcka den stora l. större, om L. officinale Lin., stenfrö (som har gulvit krona o. vita frukter); äv. i uttr. lilla stenbräcka (jfr e), möjl. om L. arvense Lin., sminkrot (som är lägre än L. officinale). Hwit Stenbreckia. 2LinkBiblH 4: 76 (c. 1550). Stoor Steenbräckia. Franckenius Spec. C 3 a (1659). Stenbräckia den större. Bromelius Chl. 58 (1694). Lilla Stenbräckia. Därs. Stenfrö. Stenbräckia, Pärlegräs. Linné Ungd. 1: 292 (1731). Stenbräcka den stora. Serenius Iiii 4 b (1757). jfr skogs-stenbräcka.
c) [jfr t. rotsteinbrech] (†) växt av släktet Filipendula Mill. (särsk. F. vulgaris Moench, brudbröd, vars birötter ofta har knöllika förtjockningar); särsk. i uttr. röd stenbräcka. Rödh Steenbreckia. Franckenius Spec. C 1 b (1638). Nyman VäxtNatH 2: 54 (1868). jfr röd-, vatten-stenbräcka.
d) (†) i vissa uttr.
α) stor stenbräcka (jfr b), dels om växten Pimpinella major (Lin.) Huds., stor bockrot, dels om växten Physalis alkekengi Lin., judekörs. Franckenius Spec. A 2 b (1638; om Ph. alkekengi). Serenius Iiii 3 a (1757; om P. major).
β) stenbräcka den mindre, om Pimpinella saxifraga Lin., bockrot. Stenbreckia den mindre. Bromelius Chl. 83 (1694).
e) (†) i uttr. lilla stenbräcka (jfr b), om dels ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken, dels nejlikväxten Herniaria glabra Lin., knytling; jfr -bräken b. Franckenius Spec. A 2 b (1638; om A. trichomanes). Palmberg Ört. 416 (1684).
f) (†) i uttr. tvåkluven stenbräcka, om ormbunken Asplenium septentrionale (Lin.) Hoffm. (vars blad är delade i några få upprätta flikar). Bromelius Chl. 3 (1694).
2) i farmaceutisk anv.
a) (numera mindre br.) rotstock o. rot av växten Pimpinella saxifraga Lin., bockrot (särsk. om drog därav); förr äv. i uttr. vit stenbräcka, om rotstock osv. av Saxifraga granulata Lin., knölbräcka (l. möjl. Lithospermum officinale Lin., stenfrö). jfr -bräck 2. Lindh Huuszapot. 193 (1675). Hwijt Steenbräckia. ApotT 1698, s. 28. Gentz Lindgren 214 (1933).
b) (†) i uttr. röd stenbräcka, (rotstock o. rot av) ormbunken Asplenium trichomanes Lin., svartbräken. Rödh Steenbrecka .. hielper the siuka Swijn. IErici Colerus 2: 220 (c. 1645).
Ssgr (Anm. Nedanstående ssgr kan äv. uppfattas ss. sammansatta med -bräck): stenbräcks- l. stenbräck- l. stenbräcke-art. till -bräcka 1 a, om art av släktet Saxifraga Lin. 3NF 1: 647 (1923).
-frö. (†) till -bräcka 1 b, om frö av Lithospermum officinale Lin. BOlavi 76 a (1578). Bruno Gumm. 72 (1762).
-rot. (†) till -bräcka 1 (a, c o. d), om rot av växt av släktena Saxifraga Lin., Filipendula Mill., o. Pimpinella Lin., o. möjl. fler; särsk. i uttr. röd stenbräcksrot, om rot av Filipendula vulgaris Moench, brudbröd. BOlavi 75 b (1578). Röd Stenbräckie-Rot. ApotT 1739, s. 61.
-vatten. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -bräcka 2 a, om destillat av blandning av pulvriserad stenbräcka o. vatten. Forsius Min. 166 (c. 1613). Roberg Beynon 172 (1727).
(1, 6 b) -BRÄCKARE. (-ere) (†) i uttr. lilla stenbräckare, = mjält-gräs. Franckenius Spec. A 4 a (1659). —
-BRÄKEN, förr äv. -BRÄCKEN. [växterna förekommer på berg l. klippig l. stenig mark] benämning på var o. en av ett flertal ormbunkar, särsk. tillhörande släktena Polypodium Lin., Asplenium Lin., Ceterach Gars. o. Cystopteris Bernh.; numera bl. (bot.) dels om Cystopteris fragilis (Lin.) Bernh., dels ss. förled i ssgn stenbräken-släkte(t), om släktet Cystopteris Bernh.; jfr -bräcka 1. Månsson Ört. 103 (1628). Hylander NordKärlv. 1: 29 (1953; om C. fragilis). särsk.
b) (†) om Asplenium trichomanes Lin., svartbräken; särsk. i uttr. små l. lilla stenbräken; jfr -bräcka 1 e. Små eller Lille Steenbräken. Franckenius Spec. E 1 a (1638). Lilla stenbräken. Lind (1749; under wiederthon).
c) (†) om Ceterach officinarum DC., mjältbräken; särsk. i uttr. stor stenbräken. Stor Steenbräken. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Månsson Åderlåt. 151 (1642).
Ssg (föga br.): stenbräken-släkte(t). bot. om släktet Cystopteris Bernh. ArkBot. II. 1: 92 (1904). —
-BRÄNNING.
1) (förr) till 1: bränning (se bränna, v. I 3 f) av sten för att göra den skör l. få den att spricka. VGR 1801—02.
2) till 2: bränning (se bränna, v. I 3 b) av sten för att bearbeta o. utvinna l. framställa ngt ur denna.
-BRÖLLOP. [jfr diamant-, guld-, järn-, silver-bröllop; möjl. eg. i motsättning till järn-bröllop med skämtsam anslutning till ordparet järn-ålder: sten-ålder] festlighet varmed 70-årsdagen av två äkta makars bröllop firas. SDS 1891, nr 326, s. 3. —
(2) -BRÖSTVÄRN~02 l. ~20. bröstvärn av sten.
(1, 2) -BRÖTEL ~brø2tel, r. l. m.; best. -teln; pl. -tlar. [sv. dial. stenbrötel; senare leden sannol. diminutivbildning till bröt] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenanhopning, stenröse. Åhstrand Öl. 100 (1768). —
-BUNDEN, p. adj.
1) [jfr ler-, sand-bunden o. binda, v. 19 c] om mark, område o. d.: som (helt l. delvis) utgöres av l. är täckt med sten; äv. i överförd anv., om beskaffenhet hos mark o. d.: som kännetecknar stenbunden mark osv. 2RARP 12: 100 (1741). Markens stenbundna beskaffenhet. Widmark Helsingl. 2: 7 (1849).
Avledn.: stenbundenhet, r. l. f. till -bunden 1: förhållandet l. egenskapen att vara stenbunden. Palmblad LbGeogr. 119 (1842). —
-BUNKE.
(2 s) -BURK.
1) burk av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods; jfr -sak 2. Karlson EBraheHem 152 (i handl. fr. 1672).
2) (numera bl. i vissa trakter) blomkruka av sten l. stengods; jfr burk 1 a. Carlén TatS 1: 120 (1866). —
-BUTTA. [jfr t. steinbutt; fisken förekommer på stenig botten] (numera bl. i vissa trakter) fisken Scophthalmus maximus Lin., piggvar; jfr -flundra, -potta, sbst.2 ÖoL (1852). —
-BYGD. (numera bl. tillf.) om bygd (se d. o. I 2) kännetecknad av stenig mark, stenig bygd. FörarbSvLag 7: 296 (1692). —
(2) -BYGGNAD.
1) (utom ss. förled i ssg numera föga br.) byggande l. utförande av byggnadsarbete i sten l. tegel; förr äv. övergående i bet.: stenbyggnadskonst (se d. o. 1). Berch Hush. 123 (1747). Stenarne i den nedra delen (av en mur i Jerusalem) äro af ofantliga proportioner och af en ännu synbar sorgfällig slipning och sammanfogning, olika med nyare tiders stenbyggnad och synnerligen med den Saracenska. Bremer GVerld. 3: 100 (1861).
2) byggnad l. byggnadsverk av sten l. tegel; jfr -bod, -byggning 2, -båk, -fastighet, -gård 3, -hus 2, -kaj, -kloster, -kur, sbst.1, -kyrka, -kåk, sbst.2, -källare, -kölna, -pir, -ruckel, -skans, -skåre, -slott, -sluss, -stall, -tempel, -torn, -trappa, -valv o. -villa. Arnell Stadsl. 420 (1730).
Ssg: stenbyggnads-konst. (fullt br.) till -byggnad 1. 1) om konsten (se konst 3) att bygga med sten ss. material. Egypternas trä- och lerbyggnadskonst har .. i de flesta fall för stenbyggnadskonsten varit utgångspunkten. Hahr ArkitH 6 (1902); jfr 2. Rig 1932, s. 73. 2) om verksamheten att bygga med sten ss. material utövad l. sedd ss. skön konst (se d. o. 4). 2NF 20: 30 (1913). —
(2) -BYGGNING.
1) (†) byggande l. utförande av byggnadsarbete med sten ss. material; jfr -byggnad 1. PrivSvStäd. 3: 577 (1586).
2) (numera bl. mera tillf.) = -byggnad 2. (I) skole .. vara förplichtade att förbättra staden medh sköne sten eller korss värckz byggningar medh taaktegel öfuerteckte. PrivSvStäd. 3: 655 (1589); jfr 1. Östergren (1946). —
(1, 2) -BÅR. [fsv. stenbar; jfr mlt. stēnbōre] jfr bår, sbst.1 1, o. -transportör. BoupptSthm 1689, s. 843 a. —
-BÄNK.
1) (i fackspr.) till 1 e: (tjockt) horisontellt lager (av avvikande beskaffenhet) av l. i bergart; jfr bänk I 6 a. HdlCollMed. 20/7 1734. SamarbetskursLimh. 2: 5 (1974).
2) [sv. dial. stenbänk] (†) till 1, 2: ss. underlag att anbringas på vagn vid transport av sten o. d. avsedd anordning bestående av två med varandra gm grova pinnar förbundna stänger l. stockar. BoupptVäxjö 1895.
-BÄR.
1) [växten växer på stenig mark] bot. till 1: växt av släktet Rubus Lin. (särsk. R. saxatilis Lin.); äv. om växtens frukt; jfr -hallon, -kalvlort o. jungfru-bär 1. Tillandz C 4 a (1683). Allehanda sköna bär och frugter, såsom .. Stenbär. Rudbeck Samolad 8 (1701).
2) [växtens frukt liknar stenbär (i bet. 1)] (†) till 1: växten Crataegus laevigata (Poir.) DC., rundhagtorn; i ssgn stenbärs-träd äv. om C. monogyna Jacq., trubbhagtorn. Rudbeck HortBot. 84 (1685). Bromelius Chl. 78 (1694).
3) (†) till 1, = benved 1 (särsk. i pl., i uttr. svenska stenbär). Rudbeck HortBot. 84 (1685: Swensk stenbär). Lindestolpe FlWiksb. 27 (1716).
4) (numera mindre br.) till 6 a: stenfrukt (se d. o. 1). Stenbäret (drupa). Areschoug LbBot. 322 (1863). BonnierLex. (1966).
5) (†) till 1, 6 a, om (frukt av) gräset Coix lacryma-jobi Lin., Jobs tårar (som odlas ss. sädesslag bl. a. i Indien). Serenius Iiii 4 b (1757).
-BÖSSA, äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) -BYSSA. [fsv. stenbyssa]
1) (i fråga om ä., i sht medeltida förh.) till 2 i: bössa (se d. o. 2 a) avsedd för skjutning med stenkulor (se -kula, sbst.1 2); jfr skärbräcka. G1R 1: 176 (1523).
2) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 2 s: förvaringskärl av sten l. keramiskt gods. Karlson EBraheHem 136 (i handl. fr. c. 1672).
Ssgr (till -bössa 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): stenböss- l. stenbösse-kammare, äv. -kammar. kammarstycke (se kammar-stycke, sbst.1 1 a α) till stenbössa. Hedberg Artill. 457 (i handl. fr. 1542).
-lod. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om projektil till stenbössa; jfr sten-lod. Hedberg Artill. 479 (i handl. fr. 1549).
-låda. (†) lavettage till stenbössa; jfr låda, sbst.1 2 a. Stenbysse Ladur — 5 Falcknete Ladur — 2 Falcknete hiull — 10 par. ArkliR 1555, avd. 6. Därs. 1565, avd. 17 (1566). —
-CELL.
-DADEL. zool. mussla tillhörande (det i Medelhavet förekommande) släktet Lithodomus Cuv. 1Brehm III. 2: 328 (1876; om L. lithophagus Lin.). Ekbohrn (1936; äv. om släktet). —
(2) -DAMM, sbst.1 [jfr t. steindamm]
(1, 1 e) -DAMM, sbst.2 damm (se damm, sbst.2 2 c) bestående av partiklar av sten. VetAH 1741, s. 18.
Ssg: stendamms- l. stendamm-lunga. med. sjukdom orsakad av inandat stendamm; i sht liktydigt med: silikos; jfr sten-huggar-lunga, sten-lunga o. pneumo-konios. SvLäkT 1935, s. 369 (1930). —
-DATT. i sg. best., ss. benämning på springleken tafatt, i vilken den som står på en jordfast sten är fredad; jfr datt, sbst.1, o. -get 2, -kacken, -lacken, -sur. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 188 (1949). —
(2 s) -DESTILLERRETORT. retort av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. HdlCollMed. 4/8 1735. —
(2) -DIKE. (i sht förr) (täck)dike med vattenledande trumma l. dyl. av sten l. bottenfyllnad av sten; jfr -grav 2. Barchæus LandthHall. 17 (1773). —
-DJUR. (†)
-DOCKA.
1) (numera bl. tillf.) till 2 d: docka (se docka, sbst.1 5) för nedstötning av gatsten o. d., jungfru; jfr -jungfru. Wetterdal Grufbr. 174 (1878).
(1, 1 e) -DOFT. (†) om damm l. stoft l. pulver av sten, stendamm. VetAH 1762, s. 7. Gadd Landtsk. 1: 105 (1773). —
-DOSA.
(1, 2) -DRAGARE. [jfr t. steinträger] (†)
(6 b) -DRIVA. [växten har ansetts kunna driva ut njursten o. d.] (†) växten Solidago virgaurea Lin., gullris. Rudbeck HortBot. 118 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 40 (1716). —
(6 b) -DRIVANDE, p. adj. om läkemedel: som kan (l. är ägnad att) driva ut sten i njure o. d. ApotT 1698, s. 78. —
(11) -DUM. (numera bl. ngt vard.) mycket l. utomordentligt l. oerhört dum, stupid. Polyfem V. 38: 2 (1812). —
(1, 2) -DUN. (†) mer l. mindre bildl., om (massa av) fina fibrer av sten; jfr dun, sbst.1 2 b. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 8 (1753; om asbest). —
-DÅDRA. [växten växer på klippig l. stenig mark] bot. växten Alyssum saxatile Lin., praktstenört. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 24 (1946). —
(1, 11) -DÖ. [jfr -död, adj.] (numera bl. mera tillf.) dö helt o. hållet o. ögonblickligen, dö tvärt l. på fläcken. VDAkt. 1680, nr 281. DN 18/6 1984, s. 4. —
(1, 11) -DÖD, r. l. m. [jfr -död, adj] (numera bl. mera tillf.) om tillståndet att vara stendöd. Törneros (SVS) 4: 84 (1826). —
(1, 11) -DÖD, adj. [fsv. stendöþer; jfr motsv. anv. i t. o. eng.]
1) död som en sten, helt o. hållet (o. tvärt l. ögonblickligt) död; äv. mer l. mindre bildl. När hann kom till Kåkebrinckenn, då stalp hann framstupa stendödh. 3SthmTb. 5: 376 (1604). Till att börja med är han död för mig; stendöd. Och så gör jag honom arflös, förstår herrskapet. Arflös! Michaelson Ungk. 209 (1892). Den stendöda liknöjdheten. Hemmer ManSamv. 260 (1931).
2) motsv. död, adj. 9: helt död. Plugga något så stendött som Hedvig Charlotta Nordenflycht. Harrie LegBengtsson 136 (1971). särsk. i fråga om språk: utdöd. Nordenstreng EurMänRas. 147 (1917; om galliskan i Frankrike).
(2) -DÖRR. [fsv. stendyr] dörr av sten.
(2) -DÖS, förr äv. -DYSSJA. dös av sten.
b) arkeol. = dös, sbst.1 c; förr äv. i utvidgad anv., innefattande gånggrift; jfr -grav 3 o. megalit-grav. Schück VittA 7: 367 (i handl. fr. 1814). VittAMB 1873, s. 51 (äv. om gånggrift). —
(1, 11) -DÖV. [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] som helt o. hållet saknar hörsel, fullkomligt döv; äv. bildl.; jfr stock-döv. Gubben var stendöv. Omutligt stendöv för alla böner. Schultze Ordb. 4984 (c. 1755). Nöden trängde på, omutlig, stendöf. Strindberg TjqvS 3: 60 (1887).
Avledn.: stendövhet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara stendöv. Hellström Storm 276 (1935). —
-EK. [jfr t. steineiche]
1) (det i medelhavsländerna hemmahörande) trädet Ilex aquifolium Lin., kristtorn, järnek; förr äv. om träd av släktet Quercus Lin., särsk. Q. petraea (Matt.) Liebl., bergek. Schroderus Dict. 86 (c. 1635). Sten-Ek .. har det märkwärdiga, at den i Södra Europa och Norra Afrika som äro desz hemwist, icke släpper löfwen om wintern, och fäller dem först, när nya framkomma, är således beständigt grön. Retzius FlVirg. 58 (1809). Torén Rebau o. Hochstetter 42 (1851; om Q. petraea). Edfelt Slagf. 69 (1952).
(2) -ENA. [noten förankras vid land med en sten] (i vissa trakter (Norrb.)) ringnot (se d. o. 2) med landfäste; jfr ena, sbst.2 Ekman NorrlJakt 302 (1910). —
-FALK. [jfr t. steinfalk; fågeln häckar ofta i bergstrakter] zool. fågeln Falco columbarius Lin.; jfr berg-falk. Holmberg 1: 837 (1795). —
b) (numera föga br.) om stjärnfall, meteorfall. Berzelius Brev 11: 27 (1819). Kruhs UndrV 4 (1884). —
(2) -FAMN. (numera bl. hist.) famn (bruten (o. tillhuggen)) sten; särsk. i pl., om levererad persedel (se d. o. 3). HFinlKamF 1: 49 (1542). HFinlH 3: 280 (1555). —
(2) -FASON. slag l. typ av (konstlöst) utförande av ram (se ram, sbst.1 2) på vilken list saknas (l. inarbetats l. urtagits i själva ramen); äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; numera bl. (snick.) i fråga om dörr o. d. med ramverk av grovt, gm tappning hopfogat virke o. fyllning av tunt, hoplimmat trä o. vars ramstycken icke är profilerade. GT 1788, nr 70, s. 4 (i fråga om skospänne). Rothstein Byggn. 505 (1859; i fråga om dörrar). —
-FAT. [fsv. stenfat]
1) (†) till 1 e: fat (se d. o. 2) för hopsamling o. transport av bruten (små)malm, malmfat, kimfat. DalHandl. 1610, 13: 6 b; jfr Lindroth Gruvbrytn. 1: 91 (1955).
2) till 2 s; jfr fat 3 o. -sak 2. BeenhammarInvent. 1553. Ett stenfat med mjölk. Höglund Skogsinsp. 10 (1906). jfr hollands-stenfat.
Avledn.: stenfattigdom, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara stenfattig. Hahr ArkitTid. 4: 123 (1928). —
(6 b) -FEBER. (numera bl. i skildring av ä. förh.) (feber förorsakad av) stensjukdom. Linné GenMorb. 9 (1763). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
1) zool. till 1: skorpenfisken Synanceia verrucosa Bloch (vars hud saknar fjäll o. därigm erinrar om sten). DjurVärld 6: 523 (1962).
-FISKE. tekn. stentäkt gm upptagning av sten från sjö- l. havsbotten, vanl. bedriven med hjälp av fartyg. SFS 1899, Bih. nr 50, s. 1. —
-FJÄLL. (i fackspr.) fjäll vars yta mer l. mindre fullständigt täckes l. består av sten; motsatt: gräs-, is- o. moss-fjäll. VetAH 1771, s. 183. —
(2 s) -FLASKA. (i sht förr) flaska av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. BeenhammarInvent. 1553. —
(1, 2) -FLATA. flat yta av sten; ngn gg närmande sig bet.: stenplatta. Randel KällKök 50 (1928). Belagd med breda stenflator. Blomberg Städ. 123 (1931). —
-FLINTA.
1) (†) till 1, 1 d δ, koll. (l. ss. ämnesnamn): flintsten; jfr flinta 1. BröllBesv. 452 (c. 1660; uppl. 1970).
2) (förr) till 2, på flintlåsgevär: flintsten; jfr flinta 2 a. HLilljebjörn Hågk. 1: 102 (1865). Spak Handskjutvap. 47 (1890). —
(1, 2) -FLISA l. (numera bl. i bet. 2) -FLIS. i fråga om sten.
1) (numera mindre br.) = flisa, sbst. 3. SthmSlH 1: 148 (1576). Spisväggarna samt kåpan äro murade av tegel med stenflisor emellan, emedan det fordom var ont om tegel. 2SvKulturb. 7—8: 118 (1937).
(1 e) -FLO. (†) horisontellt liggande lag l. skikt l. flöts av sedimentär bergart. Bergman Jordkl. 95 (1766). ÖoL (1852). —
-FLUNDRA. [fisken förekommer delvis på stenig botten] zool. (numera bl. i vissa trakter) fisken Scophthalmus maximus Lin., piggvar; äv. ss. maträtt; jfr -butta. Wikforss (1804; under steinkarrusche). Sjöberg Singstock 184 (1832; ss. maträtt). —
(1, 2) -FOLK. [jfr -ålder 2] (†) stenåldersfolk. Holmberg Bohusl. 1: VII (1842). Schulthess (1885). —
-FORM l. (numera bl. i bet. 4 o. i denna bet. enbart) -FORMA.
1) till 1: stens form (se d. o. I 1) l. form av sten. Kalken, i stenform eller pulveriserad. QLm. 1: 61 (1833).
2) (i sht i fackspr.) till 1, 2: form (se d. o. I 9) av sten. 2VittAH 14: 17 (1828, 1838; i pl., om typer av sten).
3) till 2 s; jfr form II 1 o. -sak 2. ArkliR 1562, avd. 14. BoupptSthm 1685, s. 1054 b, Bil. (efter sockerbagare).
4) metall. till 2, i smältugn l. ässja: forma (se form III) av sten; jfr ler-forma. BlBergshV 18: 65 (i handl. fr. 1687). —
(6 b) -FOSTER. med., veter. i livmodern kvarliggande, dött o. skrumpnat foster, vars vätskor sugits upp av moderns kropp, litopedion; jfr -barn. Juhlin-Dannfelt 103 (1886). —
(2) -FOT; best. -en; pl. -fötter (Iduna 8: 131 (1820) osv.), äv. (i bet. 2, i sht 2 a slutet) -fotar (Fischerström Dagb. 89 (1773) osv.).
2) fot av sten.
a) jfr fot 4 b; äv. bildl. Rudbeck Atl. 3: 14 (1698; om piedestal). särsk. byggn. jfr fot 4 b α. PrivSvStäd. 4: 555 (1609; om husgrund). Hembygden(Hfors) 1913, s. 39 (om nederdel på klädesplagg).
b) jfr fot 4 c. Nordforss (1805). särsk. (†) motsv. fot 4 c α, om stenskoning på det nedersta närmast vattnet befintliga partiet av åbrink o. d. Fischerström 4: 142 (1792).
3) (i sht i vissa trakter (Finl.), bygdemålsfärgat) om (bostads)utrymme inrett i den i höjd med stenfoten (i bet. 2 a slutet) befintliga delen av ett hus (l. resterna därav), källar- l. bottenvåning. Wallin Bref 147 (1847). Hufvudstadsbl. 21/1 1988, s. 8. —
-FRAGMENT. fragment av sten.
-FRI.
1) till 1: som i högre l. lägre grad icke är fylld l. täckt av l. bemängd med sten, fri från sten; äv. bildl. Chydenius StenBockUpodl. 16 (1752). Din framtida bana (tecknar sig) ljus och stenfri. Hedberg Drömtydn. 196 (1952).
Avledn.: stenfrihet, r. l. f. till -fri 1: förhållandet l. egenskapen att vara stenfri. PropRiksd. 1894, nr 46, s. 34 (i fråga om mark). —
(6 a) -FRUKT. [jfr t. steinfrucht] bot.
1) frukt (se frukt, sbst.1 (2 o.) 3) vars fruktvägg består av ett yttre mjukt o. saftigt skikt omgivande en med hård vägg försedd sten (i bet. 6 a) (l. flera sådana, var o. en) omslutande ett frö; äv. dels om sådan frukt ingående i sammansatt frukt, dels i uttr. sammansatt stenfrukt, sammanfattande, om den sammansatta frukten; stundom äv. bildl.; jfr -bär 4. Stenfruckter: Kiörsbär, Plomon, Persiker, Apricoser, Mandlar, Walnötter, Haszelnötter, Dadlar, Oliver. VetAH 1740, s. 417. Sjelfva Stenfruckten afskalad des köttiga yta, i naturlig storlek. Därs. 1790, s. 225. Verd. 1884, s. 271 (bildl.). Sammansatta stenfrukter består av talrika små stenfrukter (hallon). BonnierLex. 5: 601 (1963).
2) (†) växt bärande stenfrukt (i bet. 1), stenfruktväxt. Rosenhane Oec. 96 (1662). 2UB 4: 222 (1899).
Ssgr (i allm. till -frukt 1): stenfrukt- l. stenfrukts-bärande, p. adj. bot. som bär stenfrukt. Adlerbeth Buc. 72 (1807). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 274 (1857).
-mögel. bot. om svampsjukdom orsakad av svampen Monilia laxa (Ehrenb.) Sacc. & Vogler, som angriper frukten hos ett flertal stenfruktträd. BotN 1903, s. 127.
-släkte(t). om släktet Prunus Lin. (omfattande växter vars frukt är en saftig, oftast enfröig stenfrukt). PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 38.
-träd. träd l. buske som bär stenfrukt, stenfruktväxt; numera bl. (bot.), sammanfattande, om körsbärsträd o. plommonträd. Stenfrukt-träd tolde gemenligen mindre (av sträng köld), än de som bära kärnfrukt. VetAH 1761, s. 141. BonnierLex. (1966).
-vecklare. (†) till -frukt 1, 2: vecklarfjärilen Hedya pruniana Hübn. (vars larver företrädesvis håller till på stenfruktträd), plommonvecklare. Uppl. 1: 155 (1901). Tullgren Skadeins. 80 (1906).
-växt. sammanfattande beteckning för underfamiljen Prunoideae (ofta urskild som egen familj Amygdalaceae l. Drupaceae) av familjen rosväxter. Fam. Drupaceæ. Stenfruktväxter. NormFört. 22 (1894). —
-FRUSEN, p. adj. [eg.: frusen till stenhårdhet] (numera mindre br.) frusen till hårt tillstånd, hårdfrusen, bottenfrusen; äv. mer l. mindre oeg., om person: starkt nedkyld, stel av köld, förfrusen; äv. bildl. Kalff HPedersson D 4 a (1644; bildl.). Där är en så genomträngande köld, att man blir alldeles stenfrusen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Andersson Kolarhist. 24 (1914; om mark). —
-FRÄTSLAV. (†) laven Lecidea lapicida (Ach.) Ach. (som växer (o. förr ansågs fräta) på sten), molav. Acharius Lich. 61 (1798). —
(6 b) -FRÖ. [jfr motsv. anv. i t.]
1) [växten har använts ss. stendrivande medel] (växt tillhörande) släktet Lithospermum Lin.; särsk. o. numera bl. (bot.): växten L. officinale Lin.; jfr -bräcka 1 b, -fylla, -gräs 1, -hirs, -korn 3. Linné AdonisStenbr. 14 (1732; om L. officinale). Fries Ordb. (c. 1870; om släktet). Bolin Åkerogräs. 114 (1926; om L. arvense).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) frö av växt tillhörande släktet Lithospermum Lin. BOlavi 75 b (1578). Nemnich Waarenlex. 107 (1797). Anm. Uppgiften i EconA 1808, sept. s. 125, att ordet skulle avse växten Spergula arvensis Lin., är sannolikt felaktig.
Ssgr (till -frö 1): stenfrö-gräs. (†) = -frö 1; särsk. i uttr. stenfrögräs det mindre, om Lithospermum arvense Lin., sminkrot; jfr sten-gräs 1. Franckenius Spec. D 1 a (1638). Stenfrögräs thet mindre. Lindestolpe FlWiksb. 22 (1716). Serenius Iiii 4 b (1757; om L. officinale).
-leta l. -lätta. (†) = -frö 1; jfr leta, sbst., o. lätta, sbst.1 Liljeblad Fl. 80 (1792). Jönsson Gagnv. 207 (1910).
-FYLLD, p. adj. fylld av sten.
-FYLLNING.
1) till 2: fyllning (se d. o. 1, 1 a) utförd med sten; äv. konkret: fyllning bestående av sten. HC11H 11: 161 (1697; konkret). VetAH 1811, s. 88.
-FÄLT. [jfr t. steinfeld] stenigt fält (se d. o. 1) l. fält (se d. o. 5) av sten. Frey 1850, s. 160 (om stenig svedja). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA.
2) färg (se färg, sbst.1 2) av stenliknande (rödgul, gulgrå o. d.) kulör, (beredd av krita l. sandsten m. m.); färg osv. (av stenliknande osv. kulör) beredd av krita osv.; förr äv. om råmaterial till sådan färg. Stenferga, (dvs.) Itt slagz rödh krijta, eller brun root, ther aff man gör ferga, som är emellan röt och golt. Linc. (1640; under cicerculum). En grågrön stenfärg erhålles af 7 1/2 delar släckt kalk (osv.). TT 1871, s. 351. Den .. beredda stenfärgen kan .. gifvas hvilken nyans som helst, genom tillsats af en annan färg. AHB 83: 86 (1873). —
-FÖRANDE, p. adj.
1) till 1, om vattendrag: som på sin botten o. d. har småsten, klappersten o. dyl. o. bringar denna i rörelse; förr äv. liktydigt med: mineralhaltig. Rinman 2: 674 (1789; om mineralhaltigt vattendrag). Rörande räfflorna på granitbergen finnas som bekant nu 3 skilda theorier: Sefströms stenförande flod, Agassiz' glaciera bildning och v. Buchs slipning under skufningen af öfverliggande granitskal. Berzelius Brev 14: 223 (1844).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b, om kroppshålighet: som innehåller sten. LbKir. 3: 129 (1922). —
(1, 2) -FÖRARE. [fsv. stenförare; jfr mlt. stēnvörer] (†) arbetare som yrkesmässigt forslar (lass av) sten (från stenbrott, tegelbruk l. dyl.). Broman Glys. 2: 163 (c. 1730). —
(1, 2) -FÖRSEL. (numera bl. mera tillf.) om forsling av sten (från stenbrott, tegelbruk l. dyl.). Granander SidSkaraDomk. 24 (i handl. fr. 1598). Stiernman Com. 2: 296 (1640). —
(1, 2) -FÖRSÄNKNING. sjömil. jfr försänkning 1; särsk. konkret: försänkning bestående av sten. Busch Fästn. 87 (1880). —
(1, 4) -FÖRVANDLAD, p. adj. (numera föga br.) förvandlad till sten, förstenad, fossil (se fossil, adj. 2). Linné Bref I. 3: 276 (1760). Berlin Lrb. 110 (1876). —
-FÖRVANDLING.
(2) -GALGE. (†) bildl., om forntida, galgliknande byggnadsverk av sten. Nilsson Ur. 2: 166 (1865). —
-GALLA, förr äv. -GALLE. [jfr t. steingalle; skadan kan uppkomma gm att stenar fastnar mellan sulan och skon] veter. om ett hos häst förekommande, smärtsamt hovlidande bestående i gulaktig l. mörkfärgad, galliknande blodutgjutning i läderhuden i hovens bakre del (o. därmed förbunden svullnad l. inflammation) förorsakad av tryck l. kontusion. IErici Colerus 2: 337 (c. 1645). Juhlin-Dannfelt (1886). —
-GATA. [fsv. stengata]
1) till 2 d: stenlagd gata (se d. o. 2); förr äv.: stenbeläggning (på öppen plats o. dyl. l. utgörande öppen plats osv.); äv. bildl. (Sv.) stengattu, (lat.) lithostrotum. Schroderus Comenius e 1 b (1639). Wij befinne ibland annat, som til .. Städers prydnad och nytto tienar, intet wara det ringaste, at ther i äre goda och wällagde Stengatur. Stiernman Com. 2: 583 (1649). MosskT 1892, s. 13 (bildl.). särsk. (†) i uttr. (sitta l. bo) på stengatan l. på en stengata, (bo) i staden (o. utan jordegendom), motsatt: (bo) på landet; äv.: (leva) i fattigdom l. utan försörjning. Thet är tunkt at sittia på steengatan. OxBr. 12: 219 (1623). Min fattighe hustro och små barn .. hwilka effter min snart tilstundande dödelighe afgång moste här sittia på en baar stengatw och icke haffwa itt korn att inbekomma. KyrkohÅ 1901, s. 219 (1633). (Jag) beder .. att jag måtte af fisco (dvs. kronan) åhrligen huusshyra åthniutha, elliest blif(ve)r det uthe medh migh här på steengatan. VDAkt. 1679, nr 299. (Sv.) bo på stengatan: (fr.) demeurer dans une ville. Schulthess (1885).
2) (numera mindre br.) till 2, om stenlagd gång l. passage; jfr gata 3. Schück VittA 4: 434 (i handl. fr. 1741; i gravhög). Barchæus LandtHall. 79 (1773). —
(2) -GAVEL. (numera i sht i fackspr.) gavel av sten.
1) motsv. gavel, sbst.1 1 (numera bl. övergående i bet. 2); särsk (herald.) bildl., i sg., förr äv. pl.: dubbel, trappstensformad skura (se skura, sbst.4 2). Schlegel o. Klingspor Herald. 39 (1874). Därs. 40 (i pl.). Dahlby SvHeraldUppslB 30 (1964).
(2) -GEN, äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) -GENA. (i vissa trakter) på vad l. not: från stenteln utgående gen (se gen, sbst.1). (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 103 (1923). —
-GET. [fsv. stenget; jfr fvn. steingeit o. mht. steingeiz (t. steingeiss); djuret förekommer i klippig bergsterräng]
1) zool. gems; i ä. uppfattning dels ofta förblandat med l. icke särhållet från: stenbock, dels uppfattat ss.: hondjur av (gems l.) stenbock; äv. bildl. Hoppa l. vara vig som en stenget. The högha berg äre the steengeters tilfluct, oc steenklufternar the kunilers. Psalt. 104: 18 (öv. 1536; Bib. 1917: Stenbockarna). (Eng.) Goat .. A wild she-goat, (sv.) sten-giet. Serenius (1734; under goat). (Sv.) Sten-get, (t.) die Gemse, Gemsin. Lind (1738). Hagberg Shaksp. 4: 96 (1848; bildl., ss. skymfligt tillmäle).
2) (i vissa trakter) = -datt. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 188 (1949; från Hälsingl. o. Värml.). Ssgr (till -get 1): stengets- l. stengetjakt. Atterbom Minn. 320 (1818).
-GILLE. (numera bl. om ä. förh.) gille (se d. o. 2) anordnat i samband med (o. ss. vederlag för) utfört arbete med stenröjning o. d. SamlRönLandtbr. 1: 227 (1775). Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 18 (1949). —
(2) -GLACI, äv. (numera föga br.) -GLACIS, förr äv. -GLACIN. byggn. glaci (se d. o. 2 a) av sten. EconA 1808, apr. s. 16. —
Ssg (†): stenglas-pulver. (ss. läkemedel i ä. tid använd) pulvriserad, glänsande glimmer. IErici Colerus 2: 347 (c. 1645). —
-GLUNGA. (†) laven Aspicilia cinerea (Lin.) Koerb. m. fl. (som förekommer på stenar). Fischerström 4: 94 (1792). —
(2) -GODS. [jfr t. steingut] gods av sten l. stenliknande material; numera företrädesvis (i sht i fackspr.) till 2 s: gods (se d. o. 3) av mycket hårt (vid en temperatur av 1300—1450° Celsius) bränd, tätsintrad (i regel mörkfärgad) lera (dels ss. ämnesnamn, dels koll., om föremål av sådant material); stundom äv. närmande sig bet.: slag l. typ av sådant gods; jfr -porslin 1. Stengods .. (dvs.) kärl och varor af sten, i synnerhet krukmakar-arbete. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det i trakten av Shanghai tillverkade bruna stengodset. Munthe ÖstasK 58 (1925). Krukor av porslin eller glaserat stengods. StKokb. 584 (1940). Saltglaserat stengods av Edgar Böckman. Form 1949, s. 27. —
(2) -GOLV. [fsv. stengolf] golv bestående av (plattor o. d. av) natursten, tegel o. d. 2Kon. 16: 17 (Bib. 1541). —
(2) -GRAV.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om håla l. brott varur sten hämta(t)s l. brytes (brutits); jfr grav, sbst.1 1, o. -grop 2. Loenbom Stenbock 2: 256 (1758).
3) i sht arkeol. forntida grav (se grav, sbst.1 3) byggd (o. täckt) av sten; äv.: grav av huggna stenblock, stenkista; förr äv. liktydigt med: stenåldersgrav; äv. oeg. l. bildl.; jfr -dös b o. gång-grift, häll-kista, megalit-grav. (Fvn.) Steinþro .. (lat.) Sepulchrum lapideum, (sv.) Vt huggen stengraf. Verelius 243 (1681). Nilsson Ur. 2: 73 (1862; i pl., om bronsåldersgravar). Grafvarnas likhet består deri, att stengrafvarna merendels och bronsgrafvarna alltid äro i form af paralellogrammer. Därs. 1: 210 (1866). Fornverldens jättelika ödlor .. som upptagna ur sina stengrafvar väcka vår förvåning. TeolT 1869, s. 149. —
(2) -GRAVYR.
1) gravyr (se d. o. 1) som utföres i sten; särsk. (i fackspr.) till 2 k: gravyr som utföres på en litografisk sten av hårdaste slag; på sådant sätt framställt graverat arbete. Dalin FrSvLex. 2: 77 (1843). (Kartans) samtliga konturer och namn äro framställda i svarttryck från stengravyr. KrigVAH 1897, s. 249.
2) (konstnärlig) bild framställd gm avtryck på papper l. dyl. av stengravyr (i bet. 1). SvFlH 3: 241 (1945). —
(2, 2 k) -GRAVÖR. (i sht i fackspr.) jfr -huggare 4. Dalin FrSvLex. 2: 77 (1843). SvYrkeslex. nr 225, s. 1 (1954). —
(2) -GRIFT. [fsv. stengript] (numera föga br.) jfr grift, sbst.1 1, o. -grav 3. PoetK 1819, 2: 86. Hildebrand FörhistF 359 (1875).
Ssg (numera föga br.): stengrifts-rör. stenröse innehållande stengrav (se d. o. 3). Sjöborg Nomenkl. 6 (1815). —
-GROP.
1) till 1: grop (se d. o. 1) som (delvis) är stenfylld l. stenklädd. Svin och hund kött stekes i uphettade stengropar. Bergman Jordkl. 1: 147 (1773). Selander LevLandsk. 79 (1955; om gropar med stenblock efter tjälskjutning).
2) (numera i sht i vissa trakter) till 2: (större) grop (se d. o. 1) l. schakt där man bryter sten; jfr -grav 1. Lind (1738; under stein-grube). —
(1, 2) -GROTTA. jfr grotta, sbst.2 1. Gadd Landtsk. 3: 543 (1777). särsk. (†) = häll-kista; jfr -stuga 2. Schück VittA 7: 366 (i handl. fr. 1814). VittAH 14: 24 (1838). —
-GROÖRT. (†) växten Sanicula europaea Lin., sårläka; jfr skade-läka. Franckenius Spec. D 4 a (1659). —
-GRUND, sbst.1
1) till 1, i sjö, vattendrag o. d.: stenig botten; jfr grund, sbst.1 I 1 b. Enholm Anm. 1: 13 (1753).
2) (i fackspr., i sht geol.) till 1: stenig grund (se grund, sbst.1 I 2). Tessin Bref 2: 285 (1755).
-GRUS.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: med sten mer l. mindre starkt uppblandat grus (se d. o. 1); förr äv. i individuell anv.: stenkorn, stenskärva; jfr singel, sbst.1 Hwasse Steengruus. Schroderus Os. 1: 623 (1635). VDAkt. 1690, nr 296.
2) (†) till 2: gm krossning av sten (l. tegel) åstadkommet grus (se d. o. 1 d); jfr kross-grus 2 o. singel, sbst.1 Rinman 1: 283 (1788). SDS 1896, nr 320, s. 4.
3) (†) till 2, koll., = grus 2; äv. i pl.: av sten l. tegel l. dyl. bestående rester, ruiner. Linc. (1640; under rudetum). Man .. torde (icke) gå närmare än på een halff Mijhl när til dhesze Steengruser (efter Babels torn), för dhen myckenheet förgifftiga Drakar och grymma Leyon och Tigrar som sigh dherinne vppehålla. RelCur. 327 (1682). Berndtson (1880; koll.).
(2) -GRUVA. [jfr mlt. stēngruve] (†) stenbrott (se d. o. 2). Helsingius (1587). Schulthess (1885). —
-GRY.
2) (mindre br.) till 1 e: gry (se gry, sbst.1 2) hos stenart; jfr -korn 1. TNCPubl. 29: 21 (1958). —
-GRYN. (†)
(6 a) -GRYNIG. [jfr -gryn 2] (†) om frukt: som innehåller hårda, grynliknande bildningar. Eneroth Pom. 2: 173 (1866). Abelin MTr. 114 (1902).
-GRYT, förr äv. -GRYTE.
1) (numera föga br.) koll.: lösa stenar, rullsten; mark som till övervägande del består av lösa stenar; äv. om avgränsat stycke av sådan mark l. stenrös; äv. bildl.; jfr gryt 1. Så eenträget hade han .. jagat effter Diuret, at han hade aff sigh kastat alla kläderna .. och hade buskarna och steengrytet många städes rispat Huden aff hans läggiar och Foteblad. Verelius Gothr. 3 (1664). Dalin Arg. 1: 266 (1733, 1754; bildl.). Med undantag af sådana ställen, som utgöras af stengryt och stenmo .. har hvarje annan jordfläck i häradet .. varit bruten. Rääf Ydre 1: 13 (1856). Några små stengryt. Fennia XLV. 4: 6 (1924).
2) i sht jäg. i l. under stenröse l. mellan l. under stenar: gryt (se d. o. 2). SvKennelklT 1903, s. 31. —
-GRÅ.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i n. sg. obest., substantiverat: skiffergrått (se skiffer-grå 2). Ekenberg o. Landin 779 (1894). —
(6 b) -GRÄS. [växten har i bet. 1 använts o. i bet. 2 sannolikt använts ss. stendrivande medel]
2) (†) i uttr. lilla stengräs, om växten Ranunculus ficaria Lin., svalört. (Eng.) Celandine .. Small Celandine or Pile-wort, (sv.) lilla swal-ört, lilla sked-ört, lilla sten-gräs, Ranunculus Ficaria. Serenius Iiii 3 a (1757).
4) (numera bl. mera tillf.) ss. läkemedel använt pulver l. dyl. berett av växten Achillea millefolium Lin., rölleka. Lindgren Läkem. (1902). Krook Handköpsben. 136 (1951). —
(2) -GRÄVARE. (†) stenhuggare (se d. o. 2). Serenius (1734; under quarry). Schultze Ordb. 4984 (c. 1755). —
(1, 4) -GYCKEL. (numera knappast br.) i sten förekommande l. av sten(ar) bestående naturlig bildning av säreget l. fantastiskt utseende; jfr gyckel 1 a o. fossil, sbst. 2. Wallerius Min. 398 (1747). Fischerström 1: 247 (1779; om fossil). Klintberg Gotl. 3 (1909). —
-GYTTRING. särsk.
1) (numera föga br.) till 1 f, abstr. o. konkret: gm utfällning av fasta partiklar ur vatten uppkommande l. uppkommen avsättning av (hårdnande) sediment, (hårdnande) sedimentering. Wallerius Min. 327 (1747). Stengyttringar, såsom droppsten, myrmalm o. s. v. Fries LinnéSkr. 2: 202 (1906).
2) till 6, abstr. o. konkret: sammangyttring av stenliknande bildningar.
-GÅNG.
(2) -GÅRD. [fsv. stengardher]
1) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gärdsgård l. mur av sten, stengärdsgård. VgFmT II. 2—3: 90 (1528). SvKulturb. 1—2: 69 (1929).
-GÄRDE.
1) [eg. bildl. anv. av -gärde 3] till 1: av klappersten l. rullsten bestående vall l. jordlager; numera företrädesvis (i fackspr.): stenmal (se d. o. 1 slutet). VetAH 1775, s. 140. SvNat. 1921, s. 29 (om stenmal).
2) till 1: stenig inhägnad mark; numera bl.: stenigt gärde (se gärde 3). Möller (1790). Östergren (1946; om stenigt gärde).
(2) -GÄRDSEL l. -GÄRDSLE. (numera i sht i södra Sv.) stengärdsgård. Feilitzen Tjenare 2: 8 (1891). —
(2) -GÄRDSGÅRD~20, äv. ~02, äv. -GÄRDESGÅRD~002, äv. ~200. gärdsgård bestående av uppstaplade o. mer l. mindre noga till varandra inpassade stenar l. stenblock; jfr -gård 1, -gärde 3, -gärdsel, -hag, -hage, -hägnad, sbst., -mur slutet. Schroderus Dict. 38 (c. 1635). —
-GÄRS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = berg-simpa. ÖfversVetAFörh. 1876, nr 3, s. 129. —
-GÖLP ~jöl2p l. -JULP ~jul2p l. -JULPA ~jul2pa (-gölp 1827 osv. -gölpe- i ssg 1625 osv. -julp 1877 osv. -julpa 1866 osv.) [sv. dial. stengölp, -julp, -julpa; jfr d. stengylp (jfr d. dial. -gjælber, -gælper, -jælpa), nor. dial. steinjupp, -jubb; senare leden är möjl. ombildning av den stam som föreligger i DOLP (jfr fvn. steindelfr, nor. dial. steindelp, -dolp, -dupp) o. DÄLPA, varvid namnet skulle syfta på fågelns sätt att, sittande på en sten, guppande l. bugande föra bakkroppen upp och ned] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -skvätta 1. Leijonflycht (1827). 1Brehm 2: 97 (1875).
-GÖLPARE ~jöl2pare, r. l. m. [senare leden är möjligen en utvidgning av -gölp i en icke anträffad bet.: elritsa (jfr sv. dial. (Gotl.) steingylp, id, ort)] (i vissa trakter) fisken Phoxinus phoxinus Lin., elritsa. SvFiskelex. (1955). —
(1, 1 e) -GÖRANDE, p. adj. särsk. (†) om kraft o. d.: som konsoliderar mjukt sediment till bergart (diagenes). Hiärne 2Anl. 78 (1702). Heinrich (1828). —
-HACKA.
1) till 1, 2: hacka (se hacka, sbst.1 1 a, b) för loss- l. upptagning l. bearbetning av sten; jfr -huggar-hacka. VaruhusR 1539, s. 71 a.
2) arkeol. till 2: hacka med blad av sten (i sht med tanken riktad på bladet); jfr -redskap 1. Cook 3Resa 323 (1787). RedStHMus. 1916, s. 24. —
(2) -HAG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stengärdsgård; jfr hag 1. VgFmT I. 6—7: 37 (1755). —
(2) -HAGE. (numera bl. i vissa trakter, särsk. Norrl.) (in)hägnad av sten, stengärdsgård. Wettersten Forssa 31 (c. 1750). —
-HAGEL. [fsv. stenhaghl]
1) (†) till 1, 1 f: (nederbörd l. skur av) hagelstenar. Herren .. sloogh them nedher medh itt swårt och mechtight steenhaghel. LPetri Sir. 46: 5 (1561). J heela siw daghar .. regnadhe Steen hagel. PPGothus Und. X 7 a (1590).
2) (numera föga br.) till 2 i: omgång l. skur av ss. projektiler kastade stenar. Fréville Söderh. 2: 52 (1776).
3) (förr) till 2 i, till haubits i ä. tid: laddning bestående av (flätad korg innehållande) med beck l. kitt begjutna (mindre) stenar, spikhuvuden o. d., stenkorg (se d. o. 2); jfr hagel, sbst.2 3. Jakobsson ArtillK12Tid. 227 (1943). —
(1, 2) -HAKE. (förr) hake (se hake, sbst.2 1) l. krok för lyftning l. vinschning av sten. ArkliR 1555, avd. 6. —
-HALL, sbst.1 [fsv. stenhal]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2, = hall, sbst.1 1, 2. Osbeck Lah. 125 (1796). Nilsson Fauna II. 1: 254 (1835).
(2) -HALL, sbst.2 i sht konstvet. hall (se hall, sbst.2 3) byggd i sten. Boberg IllRes. 211 (1935; hörande till tempel). —
-HALLON. (numera mindre br.) växten Rubus saxatilis Lin., stenbär; frukten av denna växt. Liljeblad Fl. 202 (1798). Östergren (1946; om frukten).
(2) -HAMMARE.
-HANDLARE.
-HAR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenig l. av sten bestående har (se har, sbst.1). AktsamlKungsådreinst. 129 (1681). —
-HARG, förr äv. -HORG.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2: samling av på marken liggande stenar, stenkummel, stenröse; jfr -härje. Atterbom LÖ 2: 399 (1827).
2) (arkaiserande) till 2: (av stenkummel uppbyggt l. bestående) offeraltare av sten; jfr harg. Heidenstam Svensk. 1: 197 (1908). —
-HINNA. bot. rödalgen Hildenbrandia prototypus Nardo (som bildar skorpor på klippor o. stenar), havshildenbrandia. Krok o. Almquist Fl. 2: 93 (1947). —
-HIRS. (†) växten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. Linc. (1640; under ægonychon). Serenius Iiii 4 b (1757). —
-HJÄRTA. [fsv. stenhiärta]
1) till 1, 1 d δ, bildl.: gentemot medmänniskors behov l. bekymmer l. sorger l. lidanden o. d. likgiltigt l. känslolöst l. skoningslöst l. grymt sinnelag, hjärta av sten, stenhårt l. förstenat hjärta; stundom äv. om hjärta som verkligen föreställes vara av sten; äv. metonymiskt, om person; stundom äv. i överförd anv., om egenskap l. förmåga hos ngt sakligt att bjuda obevekligt hinder l. motstånd. Hes. 11: 19 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). The .. haffua itt sådant steenhierta, at the icke allena intet ynka sigh öffuer theres nästa, vthan ock glädias åt hans olycko. PErici Musæus 5: 134 a (1582). Så hade satan .. förhärdat honom (dvs. Judas), at han hade lika som et steen-hierta, och et koppar-änne. Spegel Pass. 95 (c. 1680). Murarnas stenhjerta rörs ej så lätt! / Det trotsade både machiner och snille. Braun Dikt. 2: 161 (1838). Hagberg Shaksp. 9: 175 (1850; om person).
2) [musslan är hjärtformad] (†) till 1: hjärtmusslan Cardium lithocardium Lin. (T.) Steinherz .. (sv.) stenhjerta, .. (dvs.) musla af hjerta-slägte, Cardium Lythocardium. Möller 2: 994 (1785). Deleen (1836; under stein).
-HJÄRTAD, p. adj. [jfr -hjärta] (numera mindre br.) som till sinnelaget är ytterligt hård, ytterligt hårdhjärtad l. styvsint, som har ett hjärta av sten. Helsingius Ff 6 a (1587). Hagberg Shaksp. 11: 93 (1851). —
(2) -HO. ho (se ho, sbst.1 1) av sten; äv. bildl. VadstÄTb. 28 (1579). Martinson Kap 72 (1933; bildl.). —
(1, 2) -HOP. [fsv. stenahoper]
2) oeg. l. bildl., dels: ruinhög, dels liktydigt med: anhopning av stenbyggnader. Hedningar haffua .. giordt Jerusalem til en steenhoop. Psalt. 79: 1 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Du fremling, som här (dvs. i London) vilse går, / I denna stenhop, höljd af töcken. Franzén Skald. 2: 328 (1796, 1828). —
-HUGGA.
1) skogsv. till 1: (oavsiktligt) hugga (yxa o. d.) i sten o. därigm förstöra skärpan l. skada eggen. Han råkade stenhugga yxan två gånger.
2) [jfr uttr. hugga i sten] till 1 d ζ, skämts. o. ordlekande: taga miste, ”hugga i sten”. ”Nu stenhögg du!” — sa' Smör-Per. Schultz Ordstäf 31 (c. 1865). —
-HUGGARE. [fsv. stenhuggare] J .. (stenhuset) haffde fordom setet philip-p(us) stenhugge(re). OPetri Tb. 42 (1524).
1) (†) till 1 d ζ, skämts., om person som ”hugger i sten”. SöndN 1863, nr 31, s. 3. Därs. 1866, nr 31, s. 4.
2) till 1, 2: arbetare (som bryter loss sten) i stenbrott, stenbrottsarbetare; jfr -arbetare, -industri-arbetare. VarRerV 14 (1538). G1R 25: 179 (1555).
3) till 2: hantverkare som (gm huggande l. filande l. polerande o. d.) bearbetar l. formar sten; äv. i överförd anv., om maskin som bearbetar osv. sten; jfr -arbetare, -industriarbetare. SthmSkotteb. 3: 193 (1521). En godh steenhuggare som kan hugga byssosteen til. G1R 8: 66 (1532). TT 1877, s. 231 (om maskin). jfr slotts-stenhuggare.
4) till 2: hantverkare l. konstnär som utför konstnärlig bearbetning l. formning av sten; jfr -gravör o. bildhuggare. 1588 erhöll ”Mårten Petters stenhugger” 9 daler för ”rosmentet i Slotzkyrckan”. SthmSlH 1: 193 (cit. fr. 1588). jfr slotts-stenhuggare.
Ssgr (i allm. till -huggare 2—4): stenhuggar-, äv. -huggare-arbete. jfr sten-arbete 1. HB 2: 221 (1588). Lind (1749; under einlegen; konkret).
-konst. till -huggare 3 o. 4; jfr konst 3 e o. 4; äv. (numera bl. skämts.) om bildhuggarkonst. Serenius (1734; under mistery). Lundgren MålAnt. 3: 168 (1873; om bildhuggarkonst).
-slev. (†) till -huggare 3 o. 4: murslev; (slevliknande) skavjärn för stenbearbetning. (Sv.) Stenhuggarslef .. (fr.) Truelle. Ripe. Nordforss (1805).
-ålderman. (förr) till -huggare 3 o. 4: ålderman för stenhuggarnas skrå (se skrå, sbst.2 2 a). BoupptSthm 1677, s. 25 a.
-ämbete. (förr) till -huggare 3 o. 4: stenhuggares skrå (se skrå, sbst.2 2 a). MeddNordM 1898, s. 84 (1726). —
1) verksamheten att (gm huggande) bryta l. bearbeta l. forma sten (i sht yrkesmässigt bedriven sådan verksamhet), stenhuggning (se d. o. 2), stenhuggares (se -huggare 2—4), förr äv. bildhuggares verksamhet; stenhuggares osv. yrke l. hantverk; konsten att bedriva verksamhet ss. stenhuggare osv.; äv. konkret, om resultat l. alster av sådan verksamhet; jfr -brott 3, -brytning 2, -huggning 2. Stenhuggeriet skal blifwa et Embete med Laga Ordning och Skrå omfattadt. Stiernman Com. 2: 269 (1640). Stenhuggeriet, siöfogelfänget och hafs-fisket, tyckes .. fordra sine egne särskilte idkare. Gadd Landtsk. 1: 154 (1773). Vår stora och vidtberömda artist uti stenhuggeri, professor Sergel. Tersmeden Mem. 5: 210 (c. 1790). Stenhuggeri .. (dvs.) Gröfre stenarters bearbetning till byggnadsbehof, vaser, kokkärl, bildstoder, m. m. Dalin (1854). Tessin (d. y.) satte kraftiga språng på kornischer och listverk för att skydda sin mur; de bekläddes med stenhuggeri. Josephson Tessin 2: 47 (1931).
2) plats l. verkstad o. d. för bedrivande av stenhuggeri (i bet. 1); förr äv. om bildhuggares ateljé. Ferrner ResEur. 267 (1760). Nordforss (1805; om bildhuggares ateljé).
-arbete. till -huggeri 1, abstr. o. konkret. Eichhorn Stud. 1: 131 (1869). Stenhuggeriarbeten, oslipade, ohyflade. SFS 1906, nr 48, s. 34.
-HUGGNING.
1) till 1: handlingen att stenhugga (se -hugga 1) l. förhållandet att ha stenhuggit yxa o. d. Alm(Ld) 1781, s. 40.
2) till 2: stenhuggeri (se d. o. 1), stenhuggares (se d. o. 2—4), förr äv. bildhuggares verksamhet; stenhuggares osv. yrke l. hantverk; äv. närmande sig bet.: sätt att utföra stenhuggning (i ovan angiven bet.), utförande; i sht förr äv. konkret, om resultat l. alster av sådan verksamhet. Carlberg SthmArchitCont. F 3 a (1740). Stenhuggaren Stenhammar, som ifrån det han warit 16 årig, hållit sig wid stenhuggningen, sågs ännu wid 82 året i god vigeur. Linné Vg. 35 (1747). De gamlas stenhuggningar, målningar och mynt. Bælter JesuH 6: 476 (1760). Främlingen stannar .. (vid bildverket) .. blott för att öfverväga om stenhuggningen svarar mot mästarens rykte. Atterbom Minn. 221 (1817).
3) (†) till 2, om ställe där (brytning o.) huggning av sten utförs, stenbrott; jfr -huggeri 2. Wollimhaus Ind. (1652). Lagerbring HistLit. 302 (1748).
-HUMLA. [insekten lägger sitt bo i stenhögar o. d.] entomol. humlan Bombus lapidarius Lin. Linné Fauna nr 1015 (1746). —
-HUS. [fsv. stenhus]
1) (†) till 1 f, hos skaldjur o. d.: skal (se skal, sbst.1 1 a). (Vissa) Skalkräk lefva särskildt, at befästa sig innom egna stenhus. Linné MusReg. V (1754). VetAH 1759, s. 142 (hos mussla).
2) till 2: hus av sten, tegel l. dyl., stenbyggnad; äv. med inbegrepp av tomt på vilken huset står, fastighet; förr äv. i fråga om allmänna utskylder, om fastighet i stad ss. kameral enhet. SthmSkotteb. 3: 170 (1521). Vij haffve .. uplatid honum och hans effterkommende erffvinger till evärdelige äghe ett stenhuss med thet gårdzrum ther under tilförende varit haffver. G1R 24: 42 (1553). Åhrligen (skall) utgiffves aff alle stenhusz i Stocholms stadh .. aff hvart hundrede march värde enn halff march ortiger. Därs. 27: 87 (1557). Huset .. war et stenhus af tegel. Sahlstedt TuppSag. 23 (1759). jfr hörn-stenhus. särsk.
b) i vissa mer l. mindre bildl. anv.
α) i ordspr. Han haar en heet Maga, han smälter Steenhws .. (dvs.) Han är en slösare. Grubb 300 (1665).
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) betecknande ngt som uppfattas ss. ett hinder omöjligt att rubba l. flytta; förr äv. hyperboliskt, i det negerade uttr. det är intet stenhus, dels om ngt som inte anses tyngre än att det går att rubba, dels, bildl., om förlust: den är mindre betydande, den är överkomlig. Det är intet stenhus. Weste FörslSAOB (c. 1817). Högberg Jim 69 (1909).
-byggnad. Cronstedt PVetA 1741, s. 6. 1) (numera föga br.) i fråga om stenhus: byggande, byggnadsarbete, byggnadsverksamhet. PH 6: 4547 (1757). LBÄ 19—20: 127 (1799). 2) (numera bl. mera tillf.) stenbyggnad (se d. o. 2). PT 1758, nr 50, s. 4.
(2) -HUV. (†) om gravsten, liknande lock på likkista; jfr huv, sbst.1 1. Schück VittA 2: 399 (i handl. fr. 1681). —
-HÅL.
3) urmak. till 3 slutet, i urverk: ss. fäste för sten borrat hål. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 50 (1881). —
-HÅLA. [fsv. stenhula] i stenig l. klippig mark befintlig håla (se d. o. 2). Ekman NorrlJakt 64 (1910). —
-HÅRD. [fsv. stenhardher] hård som sten.
1) i eg. anv., motsv. hård 1; äv. i utvidgad anv., om beskaffenhet o. d.: kännetecknande för ngt som är stenhårt. Linc. (1640; under lapidesco). Stenhård konsistens. LAHT 1912, s. 93.
2) bildl.
β) motsv. hård 2 e. Spegel Pass. 102 (c. 1680; om syndare). Stenhård ståndaktighet. Posten 1768, s. 316.
c) (numera bl. ngt vard.) till 1, 11, motsv. hård 7, 9. Tigerschiöld Dikt. 1: 67 (1888; om möda). Jag .. sof hela natten så stenhårdt, att (osv.). Jensen SerbMonten. 192 (1891). Stenhård rekordsatsning. SvD 21/7 1974, s. 17.
d) motsv. hård 8 a; äv. om persons hjärta o. d. LPetri Sir. E 3 b (1561; om hjärta). Hagberg Shaksp. 5: 168 (1848). —
-HÅRDAD, p. adj. [jfr -hård] (†) bragt l. härdad till stens hårdhet; jfr -härda 1. Wallerius Min. 332 (1747). —
1) egenskapen l. förhållandet att vara stenhård (se d. o. 1). VetAH 1740, s. 205 (hos ett slags kalk).
2) egenskapen l. förhållandet att vara stenhård (se d. o. 2, särsk. 2 a). Nordberg C12 2: 25 (1740; hos person).
-HÅRDNA. [delvis till -hård] (†) om lera, murbruk o. d.: stelna o. därvid bli hård som sten. Lund SvarVetA 27 (1766). Gundberg Tegel 1 (1860). —
-HÅRDNAD. (†) förhållandet att vara l. ha blivit l. bli hård som sten. Tilas PVetA 1742, s. 6. JournManuf. 1: 32 (1825). —
-HÅRDNING. (†) konkret: (av ett flertal olika, sammangyttrade jord- l. bergarter bestående) massa som hårdnat till sten l. stenliknande beskaffenhet l. formation därav; äv. om sådan formation av säregen form l. säreget utseende. Tilas PVetA 1742, s. 24. SvLitTidn. 1820, sp. 19 (i pl., om stalaktiter). —
-HÄLL. [fsv. stenhal]
-HÄLLA, förr äv. -HÄLLE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
-HÄRDA, v. -ning.
1) (†) till 1, 1 e: göra hård som sten l. berg; i pass. äv. närmande sig deponentiell anv.; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret(are), i ä. vetenskaplig systematik, ss. sammanfattande beteckning för vissa uppställda typer av fossil o. sediment (jfr -avel, -gyckel, -gyttring 1 o. -vandla c); jfr härda 1. Linné FörelDjurr. 181 (1751). Stenhärdningar, hwarmed förstås Stengyttringar, Sten-wandlingar, Sten-gyckel och Sten-afwel. Tessin Bref 2: 286 (1755). Huru Naturen i sitt okonstlade tilstånd, sten-härdar desse jordarter (dvs. kalk och lera), det bör först granskas, förrän man genom konst kan eftergöra det. VetAH 1770, s. 190. (Förstening sker bl. a.) Då af en del Insecter och deras Larver samt Zoophyter med det mucilagineusa och Gelatineusa ämnet de hysa, jord och sandkorn ihophäftas och stenhärdas. Därs. 1787, s. 99. Lindfors (1824; ss. vbalsbst.).
2) (i fackspr.) till 2: (gm bränning, behandling med kemikalier o. d.) göra hård som sten; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om resultat av sådan verksamhet. Hvad artificiele stenhärdningar af Lera angår, så äro Urner i Ätte-backar de äldsta här i Norden. VetAH 1770, s. 196. Kalken blifver .. det förnämsta grundämne för .. Cement eller murbruk, allenast man finner någon tilsats, som befordrar snällare sten-härdning och torkning (än sand). Därs. 1773, s. 98. En af svafvel-syra stenhärdad lera. Därs. 1802, s. 106. —
(2) -HÄRDNINGSMEDEL~0020. (numera mindre br.) i fråga om (ömtålig) yta av kalksten, sandsten o. d.: medel (se medel, sbst. 13 b β) för härdning (se härda 1 d) av sten. 2NF (1917). Ekbohrn (1936). —
-HÄRJE l. -HÖRJE, r. l. m.; pl. -ar (VDAkt. 1744, nr 294). (-härjar, pl. 1744. -hörje 1689) [jfr sv. dial. stenhärje; senare leden avledn. av harg; jfr -hörje (se sp. H 2383)] (†) = -harg 1. VDAkt. 1689, nr 588. Därs. 1744, nr 294. —
(1, 2) -HÄVARE. (i sht förr) med hävarm o. vinsch försedd mekanisk anordning för uppbrytning l. flyttning av stenar l. stenblock; jfr hävare 2. Gadd Landtsk. 2: 43 (1775). —
-HÖG. [fsv. stena högher]
-HÖLSTER, äv. -HOLSTER, -HYLSTER. (numera bl. i Finl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = hölster, sbst.1 4. VetAH 1758, s. 111 (: stenholster, pl.). —
-HÖLSTRIG, äv. -HOLSTRIG. [jfr -hölster] (numera bl. i Finl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om mark l. jordlager: som till övervägande del består av sten; särsk.: som till 3/4 består av sten; jfr -bunden 1. Gadd Landtsk. 2: 132 (1775: stenhålstrig). (Om mark bör nyttjas uttrycken) Stenbunden då ½:ten och Stenhöllstrig då 3/4:delen af .. (jordlagret) består af sten. SPF 1840, s. 28. Grotenfelt JordbrMet. 193 (1899). —
-HÖNA. [fågeln förekommer i bergstrakter] zool. fasanfågeln Alectoris graeca Meisner; äv. om A. petrosa petrosa Gmel. 1Brehm 2: 380 (1875). FoFl. 1910, s. 229 (om A. petrosa petrosa). —
-HÖNSSLÄKTE(T)~020. [jfr -höna] zool. fågelsläktet Alectoris Kaup (av underfamiljen fasanfåglar). NF (1891). —
-HÖVER ~hø2ver, m. (NorrlS 1—6: 96 (1798)) l. n. (ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 42); pl. (ss. m.) -hövrar (NorrlS 1—6: 96 (1798)). [sv. dial. stenhöver (med dunkelt ö-ljud), senare leden möjl. bildad till l. på annat sätt besläktad med det ord som föreligger i nor. dial. hov, n., liten hög, sannol. etymologiskt identiskt med hov, sbst.3] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenhölster. NorrlS 1—6: 96 (1798). —
(2) -INDUSTRI. industri (se d. o. 3) som utför brytning o. bearbetning av sten l. bergart l. mineral (i sht för hus- l. vägbyggnad); jfr -brott 2, -bruk 2, -huggeri 2. TT 1871, s. 75.
Ssgr: stenindustri-arbetare. arbetare i stenindustri; jfr stenbrotts-arbetare, sten-brytare 2, -huggare 2, 3, -hyvlare. YrkesförtArbFörmedl. 13 (1936).
-geologi. geologi med uppgift att klarlägga förutsättningarna för industriellt utnyttjande av bergarter. SFS 1921, s. 2203. —
(2) -INDUSTRIELL. [jfr -industri] som rör l. hänför sig till l. utgår från stenindustri, stenindustris, stenindustri-; som utgörs av l. består l. ingår i stenindustri; äv. ss. adv.: vad gäller l. rör stenindustri. För stenindustrielt ändamål. TT 1897, Allm. s. 37. Stenindustriella företag. 2NF 16: 1388 (1912). Stenindustriellt sett. SvIndustri 244 (1935). —
-INSTRUMENT.
1) (†) till 2: (från stenåldern härrörande) redskap av sten; jfr instrument 1. Iduna 6: 63 (1816). Nilsson Ur. I. 1: 3 (1838).
2) (†) till 2, 3, om instrument (se d. o. 1 b) för tandfyllning med spets l. blad av sten. Lenhardtson Tandl. 133 (1897).
3) kir. till 6 b: instrument (se d. o. 1 b) för borttagande av njursten o. d.; jfr -tång, sbst.1 2. Meyerson SerafimInstr. 88 (i handl. fr. 1756). Därs. 16 (1952). —
-IS. (i fackspr.) i arktiska delar av Asien o. Nordamerika förekommande kompakt landis innehållande lager l. skikt av slam o. täckt av grus l. sand l. torv. AB 1898, nr 275 A, s. 3. —
-JORD. (numera bl. tillf.) jord kännetecknad av starkt inslag av sten, stenig jord. Schultze Ordb. 2085 (c. 1755). —
(2) -JÄRN. (numera föga br.) järn (se d. o. 5 b) för brytning l. bearbetning av sten; jfr -knoster. Steenjernn. Holmkvist Gruvspr. 74 (i handl. fr. 1539). Lindroth Gruvbrytn. 1: 36 (1955). —
-JÄTTE. i bildl. l. överförd anv., om ngt jättelikt bestående av sten.
-KAKA, se d. o. —
(2 f) -KALENDER. (förr) i sten inristad kalender (se kalender, sbst.2 1). Nilsson FestdVard. 205 (1925). —
-KALK. osläckt kalk (se kalk, sbst.2 2). Serenius EngÅkerm. 170 (1727). FinSvStorordb. 247 (1968). —
-KALL.
1) till 1: kall som sten l. kall av sten; äv. bildl. Stenkalla blickar. Sätherberg Dikt. 1: 225 (1854, 1862). En stenkall förstuga. Olsson 3Hap. 170 (1967).
2) (ngt vard.) till 1, 11, om sakkunskap: ytterst (kylig o.) behärskad. RöstRadioTV 1961, nr 29, s. 47. —
(2 s) -KALLSKÅLSSKÅL. för servering av kallskål avsedd skål av stengods, förr äv. av sten l. av annat keramiskt gods. BoupptSthm 1689, s. 1050 b. —
(1, 2) -KALM. [sv. dial. stenkalm] stenröse; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): gravröse; jfr kalm, sbst.1 NVexjöBl. 25/8 1848, s. 2. 2SvUppslB 24: 1215 (1952; om gravröse). —
(2) -KAMMARE.
1) arkeol. om (det med väggar, golv o. tak i sten byggda) gravrummet i megalitgrav; jfr kammare, sbst.2 4. 2VittAH 30: 5 (1885).
2) kammare (se kammare, sbst.2 2 a o. c) uppförd av sten l. tegel l. dyl. Gyllenius Diar. 181 (c. 1670; om boningsrum).
Ssgr (till -kammare 1; arkeol.): stenkammar-grav. med stenkammare försedd grav utgörande dös (se dös, sbst.1 c) l. gånggrift l. hällkista, megalitgrav; i sht i pl. Almgren Fornl. 18 (1904).
-KANAL.
3) zool. till 6 b, hos tagghuding: (ofta förkalkad) kanal (se d. o. 1 a) förbindande vattenkärlsystemets ringkanal med kroppsytan genom en med fina hål genomborrad platta (madreporplatta). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 288. —
(2 s) -KANNA. (sten- 1673 osv. stena- 1550) kanna av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. GripshR 1550. —
(2 i) -KANONAD. (förr) om kanonad (se d. o. 1) varvid projektiler av sten avlossas. Tilas Ant. 1: 59 (1765). —
-KANT.
(2) -KANTAD, p. adj. försedd med kant l. kantad av sten(ar). Gripenberg Powell SällsHemv. 138 (1930). —
(2) -KAR. [fsv. stenkar]
1) (i sht i fackspr.) stenkista.
2) kärl l. ho l. tråg o. d. av sten, tegel l. dyl.; jfr kar, sbst.1 1. 2Mos. 7: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: stenkärl).
3) kar (se kar, sbst.1 2) av sten, tegel, cement l. dyl. Murade Stenkar. Alströmer PVetA 1770, s. 39.
4) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i kvarnverk: av sten, tegel l. dyl. uppförd överbyggnad som omger kvarnstenarna; jfr kar, sbst.1 3 d. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 45 (cit. fr. 1586). Auerbach (1913).
6) (†) av sten, tegel l. dyl. uppförd (stenkistliknande) anordning för inramning l. förankring av ngt; jfr kar, sbst.1 4 a. VRP 1639, s. 789 (om öppning i gärdsgård). Tidén BeskrWen. 29/4 1769 (ss. sjömärke). —
-KASSE, sbst.1, l. -KASSA. (†) om kasse (se kasse, sbst.3 1 slutet) med sten(ar) i. På andra Bröllopsdagen, när ungdomen börja fiäsa och fiålla med the så nämda Stenkaszar. Broman Glys. 1: 848 (1746). Därs. 3: 847 (1747). —
-KASSE, sbst.2 (†) berghös, bergknalle (se d. o. 2); jfr kasse, sbst.4 1. Schultze Ordb. 4984 (c. 1755). —
-KAST. (sten- 1526 osv. stens- 1639—1749) [fsv. stenkast]
1) [delvis möjl. överförd anv. av 2] till 1, 2 i: konkret, om sten(ar) som (av explosion l. naturkraft) kasta(t)s.
a) (†) om flyttblock; jfr -kastning 2, geschibe o. jätte-kast 1. Gadd Landtsk. 2: 246 (1775). VetAH 1795, s. 168.
b) (i fackspr.) sammanfattande, om stenar som vid sprängning kastas onormalt mycket längre än övrigt lossprängt berg. TNCPubl. 73: 158 (1979).
2) till 2 i, motsv. kast, sbst.4 I 1: stenkastning (se d. o. 3); förr äv. konkret: sten som kasta(t)s. BtÅboH I. 8: 84 (1636). Katten .. träffades rätt hårdt af ett stenkast. Wallengren EnHvarProf. 11 (1894). särsk. (i fråga om ä. förh.) motsv. kast, sbst.4 I 1 a β, om slungande av sten medelst kastmaskin o. d.; jfr -kastning 3 slutet. KKD 11: 137 (1710).
3) [jfr 2] ss. måttsord, betecknande en sträcka motsv. så långt en ordinärt utrustad person orkar kasta en sten (vanl. uppfattat ss. varierande mellan 30 o. 75 m); äv. förbleknat l. bildl.; jfr käpp-kast o. pil-kast 2. Luk. 22: 41 (NT 1526). Ett stenkast bred och några stenkast lång. SvBotT 1925, s. 440. Han satte aldrig sin fot i kyrkan fast han bodde bara ett stenkast därifrån. Nilsson HistFärs 196 (1940). Ett stenkast från de vuxnas värld härskade drömmens och sagans magiska rike. Olsson Fröding 109 (1950). 2SvUppslB (1953).
(2 i) -KASTA. [jfr -kastning] (numera bl. mera tillf.) kasta sten på (ngt l. ngn); äv. utan obj.; förr äv. med bestämning styrd av prep. på, betecknande det resp. den som utsätts för stenkastningen; äv. bildl. AnderssonBrevväxl. 2: 70 (1848: på). Dåre stenkastar slottet i Kristiania. Upsala 1913, nr 202, s. 6. Törnblom Svartb. 89 (1914; utan obj.). Vallgren Guldrand. 91 (1920; bildl.). —
(2 i) -KASTANDE, n. stenkastning; särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d: slungande av sten medelst kastmaskin o. d. Brahe Oec. 14 (c. 1580; uppl. 1971). En mörsare sprang .. af det stadiga steenkastandet wij giorde. KKD 1: 76 (c. 1710). —
(2 i) -KASTANDE, p. adj. motsv. kasta, v. I 1: som kastar sten. UNT 2/11 1938, s. 1. särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d, om kastmaskin o. d. Holmberg Artill. 3: 173 (1883). —
(2, 2 i) -KASTARE.
2) (förr) kastmaskin (se d. o. 1 a o. b); jfr -bössa 1, ballist, katapult 1, onager 3 o. skorpion 4 d. 1VittAH 1: 165 (1755).
3) (förr) byggnadsarbetare med uppgift att vid grundläggningsarbeten uppkasta sten till grundvalar o. d.; jfr kasta, v. II 3. PT 1900, nr 148, s. 3. —
-KASTNING.
1) (†) till 1, motsv. kasta, v. I 3, hos vulkan: utspyende av stenar. Bergman Jordkl. 331 (1766). MoB 5: 131 (1784).
2) [delvis möjl. överförd anv. av 3] (†) till 1, 2 i, motsv. kasta, v. I 1, konkret: flyttblock; anträffat bl. i pl.; jfr -kast 1 a, geschibe o. jätte-kast 1. Wallerius Min. 41 (1747). QLm. 3: 47 (1833).
3) till 2 i: kastning (se d. o. 1) av sten(ar); företrädesvis om kastning (se d. o. 1 a) av projektil(er); äv. bildl.; jfr -kast 2. Dalin Hist. III. 1: 124 (1761). Strindberg Brev 1: 27 (1870; bildl.). Stenkastningen över liket (i förhistoriskt gravskick) synes ha varit ett av medlen att hämma .. fruktan (för gengångare). SvFolket 1: 71 (1938). särsk. (förr) motsv. kasta, v. I 1 d: slungande av sten medelst kastmaskin o. d.; jfr -kast 2 slutet. Törngren Artill. 3: 2 (1795).
4) (föga br.) till 2, motsv. kasta, v. II 3, konkret: av lösa obearbetade stenar l. stenblock bestående uppkastad fyllning i vall, vågbrytare l. dyl. VägVattenbK 1851—1901 147 (1904).
Ssgr: stenkastnings-maskin. (förr) till -kastning 3 slutet, = sten-kastare 2. Fryxell Ber. 2: 89 (1826).
(2) -KAVLE l. -KAVEL, förr äv. -KAVLA. (i sht förr) kavle l. vals l. mangelstock av sten. 1 stoor Steenkafwell. BoupptSthm 1675, s. 1157 a (i uppräkning av husgeråd). Wälförfahrne Mästare och folk, som medh Wäfwerij, Blekerij, swart Färgerij, och stoore Steenkaflor omgås kunna. Stiernman Com. 2: 771 (1654). Ödmann StrSaml. 6: 13 (1794; använd av araberna ss. malningsredskap). —
-KEDJA.
1) (†) till 1, 2: kedja (se kedja, sbst. 1) för lyftning av sten medelst kran? Sågelenkior 12 Kranbulthar 13 Stenkedia 1. GripshR 1595, s. 158.
2) till 2, motsv. kedja, sbst. 3 b: avsiktligt anbragt obruten rad av stenar liggande på marken. 2VittAH 14: 14 (1828, 1838). —
-KIL.
2) (i sht i fackspr.) till 1, 2: kil (se kil, sbst.2 II 2) av sten l. för användning i sten. TT 1894, Byggn. s. 22.
3) arkeol. till 2: från stenåldern härrörande kil (se kil, sbst.2 II 1 b) l. yxa av flintsten; jfr -yxa. Schück VittA 8: 336 (i handl. fr. 1827). SörmlH 1: 17 (1889).
4) (†) till 4, om (kilformad) tagg av fossil sjöborre. Wallerius Min. 383 (1747). Heinrich (1828). —
-KILLE l. -KILLA. (†) kid av stenbock l. gems; anträffat bl. i ssgn stenkille-foder, om foder av skinn av sådant kid; jfr -kid. BoupptSthm 1673, s. 1309 a. —
(1 e, f) -KIS. (numera föga br.) om sådan starkt svavelhaltig svavelkis (pyrit) som vid smältning ger god skärsten (se skärsten, sbst.3 1). Rinman 1: 972 (1788). —
(2) -KISTA. [fsv. stenkista; jfr t. steinkiste]
1) kista (se d. o. 2) av sten; jfr sarkofag 1. RP 4: 168 (1634). särsk. arkeol. i utvidgad anv., om forntida grav av stenhällar; jfr -grav 3. Åhstrand Öl. 158 (1768).
2) (i sht i fackspr.) kista (se d. o. 4) fylld med sten. G1R 9: 2 (1534). Rinman 1: 358 (1788). särsk.
a) motsv. kista 4 c, om fundament till bro- l. kajbyggnad o. d.; jfr -kar 1, -väsel o. pål-kista. G1R 14: 16 (1542).
b) fisk. i fråga om förbättrande av fiskeplats, om stenfylld kista som sättes ut i sjö l. vattendrag för åstadkommande av lugnvatten l. ss. stöd för fiskenät; jfr -kar 1 b, -väsel. G1R 17: 135 (1545). Ekman NorrlJakt 385 (1910).
3) (numera bl. i skildring av ä. förh., vard.) av sten l. tegel uppförd fängelsebyggnad. ArbogaRDombP 1623, s. 325. —
(2) -KITT. [jfr t. steinkitt] byggn. för sammanfogning av ytor av sten, glas, porslin o. d. avsett kitt av varierande sammansättning; numera bl. (i sht i fackspr.): kitt med bindemedel av vattenglas försatt med krita l. cement; jfr -lim o. mastix 1. SvMerc. IV. 4: 81 (1759). —
-KLAMMER.
1) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: område l. plats täckt av stenar l. stenblock o. d., stenröse; förr äv. närmande sig bet.: markyta täckt av l. jordlager bestående av stenar osv. Steenklamber. NVedboDomb. Sommart. 1682. Hon wäxer helst i stenklamer och på berg. Linné Örtabok 73 (1725). Parling Motorsåg. 96 (1950).
2) (numera bl. i fackspr.) till 1, 2: klammer (se klammer, sbst.1 1) för användning på l. fastsättning i sten. Nordforss (1805). Rig 1931, s. 2.
Avledn. (till -klammer 1; numera föga br.): stenklamrig. kännetecknad av förekomst av stenklammer. Stenklamrigt läge. HbSkogstekn. 641 (1922). —
-KLAPPER. (numera i sht dels ngt vard., dels i fackspr.) klapper (se klapper, sbst.1 2). RannsaknAntikv. I. 1: 293 (1674). —
-KLE. [jfr t. steinklee; senare leden är t. klee, klöver (fht. klēo), sidoform till den stam som föreligger i klöver, sbst.1] (†) = -klöver 2. Linc. (1640; under melilotus). Broocman Hush. 4: 14 (1736). —
-KLIMP. (numera bl. tillf.) om (mindre) klump l. stycke av sten. Polhem ESkr. 3: 290 (c. 1725; om solen). MoB 5: 131 (1784). —
-KLIPPA. (sten- 1550 osv. stena- 1681) [fsv. stenklippa] jfr klippa, sbst. 1. G1R 21: 234 (1550). särsk. (†) i det mer l. mindre bildl. uttr. på stenklippan, på ett ofruktbart ställe. Weste FörslSAOB (c. 1817). —
2) till 2. Linc. (1640; under discobolus). särsk. arkeol. från (gravar från sen brons- l.) tidig järnålder härrörande, ofta rikt ornerad, klotliknande sten. Tegnér (WB) 9: 140 (1841). —
-KLUMP. klump (se d. o. 1) av sten. Atterbom LÖ 1: 184 (1824). Bremer GVerld. 6: 235 (1862; om solen). —
-KLYFTA, äv. -KLYFT.
1) (numera bl. mera tillf.) bergsklyfta (se berg-klyfta 2). Psalt. 104: 18 (öv. 1536; Bib. 1917: klyftorna).
3) (-klyft) (lager l. parti o. d. av) fast berggrund (fasta berget), i motsats till i jorden löst liggande block l. starkt söndersprängt o. vittrat s. k. rösberg; numera bl. i uttr. fast stenklyft, om fast klyft (se klyfta, sbst.1 9). Fast stenklyft. VetAH 1740, s. 230. Rinman 1: 47 (1788). —
(2) -KLYVARE. (förr) stenarbetare med uppgift att klyva (granit)sten. HB 2: 86 (1572). Böttiger Drottnh. 14 (1889). —
(2) -KLYVNING. (i fackspr.) verksamheten att klyva sten (l. tegelsten). HSH 35: 361 (1659). JernkA 1828, 2: 112.
(2) -KLÄDD, p. adj. om mark l. väggyta o. d.: belagd med skoning (se sko, v. 2 g) av sten l. tegelsten; jfr -lagd. Nyblom i 3SAH 5: 162 (1890; om uppfart). —
(2) -KLÄDER, pl. [jfr lat. vestimenta sepulchri] (†) om gravtäcken? Inuentarium på Sölffuer och Meszekläder wti Vastena kloster anno 1595 .. Sten-kläder 3 st. VadstKlUppbB 154 (1595); jfr Branting TextilSkrud 154 (1920). —
(2) -KLÄDSEL. på markyta o. d.: beläggning l. skoning (se sko, v. 2 g) med sten l. tegelsten. 2NF 6: 601 (1906). —
-KLÄMMA. [sv. dial. stenklämma; beträffande efterleden jfr klämma, sbst. 1] (i vissa trakter) trångt l. smalt, av sten l. berg omgivet l. avgränsat utrymme, bergsklyfta; (på trångt l. smalt ställe liggande) stenigt markstycke l. stenanhopning; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Draken uppehåller sig i stenklämmor och hålskärf, på vilda .. ställen i närheten af kärr och sjöar. Hyltén-Cavallius DrakLindorm. 7 (1884). Det värkte i rygg och arm när små magra, darrande händer lyfte träharfvens kant öfver stenklämmorna. Hedenstierna Jönsson 202 (1894). Inte kommer nån och tar våra gårdar .. Tror du nån vill ha våra stenklämmor? Salje Låg. 290 (1971). —
-KLÖVER, förr äv. -KLÖVAR. [växterna förekommer på stenig mark]
1) (†) ss. namn på vissa växter tillhörande släktet Trifolium Lin.
2) (numera mindre br.) växt av släktet Melilotus Hill (särsk. om M. officinalis (Lin.) Poll.), (äkta) sötväppling, melob; äv. ss. drog; jfr -bräcka 1 g, -kle, -väppling 2. Roberg Beynon 196 (1697: Steenklöfwar; möjl. felaktigt för -klöfwer; ss. drog). ÖoL (1852; om M. officinalis). Krook Handköpsben. 136 (1951). —
(2, 2 d) -KNACKARE. (mans)person som (yrkesmässigt) utför stenknackning; jfr -huggare 2. Vinterg. 1894, s. 213. —
(2, 2 d) -KNACKNING. verksamheten att gm knackning (se knacka 2) bearbeta l. forma sten (i sht gatsten). Auerbach (1913). —
-KNAPP.
1) till 1, 2, motsv. knapp, sbst. 1 (o. med därtill svarande bruklighet): knopp l. knapp av sten; förr äv. om bildning i naturen: litet klot o. d. av sten. HB 1: 223 (1579; på tinnar). Rinman 2: 241 (1789; om paddsten). 2NF 20: 438 (1913; på klubba o. d.).
2) till 2 s: knapp (se knapp, sbst. 2) av sten l. stengods, förr möjl. äv. av annat keramiskt gods. BoupptVäxjö 1775. —
(2) -KNIV. [fsv. stenkniver] i sht arkeol. kniv (med blad) av sten; jfr -redskap 1. Jos. 5: 2 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). —
-KNOK l. -KNUK. [senare leden av sv. dial. knok, knoge, fotknöl; jfr sv. dial. knoka, benknota, knöl, utväxt på träd (se knoka, sbst.); fisken kan ha liknats vid en utväxt på den sten den suger sig fast i; formen knuk är möjl. en felaktig uppsnyggning av en dialektal form] (†) = -bit, sbst.2 3. Wikforss (1804; under steinbeisser). Heinrich (1828). —
-KNOTA. (tillf.)
1) till 1, 2: (ojämnt) stycke av söndersprängd l. sönderslagen sten; jfr knot, sbst.4 Ekhoff StClem. 81 (1912).
2) till 2, bildl., om från markytan upp- l. utstående (del av) gatsten l. kullersten; jfr knota, sbst. 2. Moberg Sedebetyg 69 (1935). —
(6 a) -KNÄCK, äv. -KNÄCKA. (-knäck 1751 osv. -knäcka 1936 osv.) [fågeln knäcker körsbärskärnor o. d. med sin starka näbb] zool. finkfågeln Coccothraustes coccothraustes Lin. Linné Sk. 332 (1751).
-KNÄPPA ~knäp2a r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden av sv. dial. knäppa, liten brant backe; sannol. antingen avledn. av knapp, sbst., l. ombildning av knippa, sbst.2, under påverkan av knäppa, v.2 (i bet. 2 (b)); jfr sv. dial. knäpp, svulst på hästben, nor. dial. kneppa, spatt, vid sidan om nor. dial. knippa, dets. (samhörigt med knipa, v.)] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten backe med berg i dagen. Han hittade honom på den lilla stenknäppan där det brukade växa kattfot om sommaren. Han hade sjunkit ner på den flata hällen och vilade på armbågen. Ekman Häxring. 95 (1974). —
-KOBB. [sälen kan i vattnet erinra om en uppskjutande rund sten l. liten kobbe] (numera föga br.) bildl.: sälen Phoca vitulina Lin., knubbsäl. Schulthess (1885). Auerbach (1913). —
(1 e) -KOL. [fsv. stenkol; av mlt. stēnkolen(e), pl.; ämnet är stenliknande] svart, mer l. mindre sprött kol (se kol, sbst.1 2) bestående av rent kol (se kol, sbst.1 3), kolväten o. obrännbara mineralämnen o. vid låg halt av sådana mineralämnen äv. utgörande högvärdigt bränsle; äv. om enskilt stycke av sådant kol; i fackspr. numera bl.: kol (i ovan angiven bet.) till högst 40 % bestående av minerogent material; i sht i pl. o. ss. ämnesnamn; äv. mer l. mindre bildl.; jfr antracit, brunkol. Helsingius Ff 6 a (1587). Guld, Silfwer .. och Stenkål. PH 1: 359 (1723). Mineralkolens grupp .. omfattar de fyra arterna torf, brunkol, stenkol och antracit. Svenonius Stenr. 128 (1887). Ekbohrn (1936; bildl.). jfr aloe-, gas-, smides-stenkol. särsk.
a) i pl., i vissa uttr.
α) feta l. magra kol, kol som har resp. icke har hög halt av bituminösa ämnen l. som vid gas- l. kokstillverkning ger resp. icke ger mycket tjära ss. biprodukt m. m. Feta stenkol. Klint (1906). SvTeknUppslB 1: 234 (1937; äv.: magra).
β) (numera föga br.) kolade stenkol, om koks (se kox 2). JernkA 1818, 2: 103. Tamm PVetA 1835, s. 2.
-beck. gm destillation av stenkolsolja l. stenkolstjära erhållet beck. Åkerman KemTechn. 2: 251 (1832).
-bensol. (numera föga br.) av stenkol framställt kolbundet väte, bensol, bensen. SAOB B 1184 (1903).
-bildning. jfr bildning 4 a, b; abstr. o. konkret. SNilsson (1823) hos Berzelius Brev 14: 19 (konkret). Berzelius Kemi 5: 1158 (1828; abstr.).
-brott. 1) (†) stenkolsbrytning (ss. verksamhet på viss ort); jfr brott I 1 b. De med oförtruten möda i gång brakte Skånske Stenkolsbrotten. VetAH 1740, s. 225; jfr 2. 2RARP 12: 601 (1741). 2) motsv. brott I 6. VetAH 1740, s. 385 (om kolgruva).
-brytning. brytning av stenkol; äv. konkret, om vad som brytes (på viss tid o. d.). Rinman 2: 17 (1789). JernkA 1877, s. 142 (konkret).
-bädd. (numera nästan bl. i fackspr.) lager l. bädd (se d. o. 6) av stenkol. JernkA 1870, s. 217. särsk. geol. jfr bädd 6 a o. -kolsflöts. VetAH 1739, s. 103.
-fetma. (†) om (konsistens hos) stenkol (med tanken särskilt riktad på dess organiska beståndsdelar); jfr fetma, sbst. 5 b α. Rinman 1: 339 (1788).
-flöts. bergv. flöts (se flöts, sbst.2 1) huvudsakligen bestående av stenkol. Mueller MinnesblHöganäs 9 (i handl. fr. 1738).
-formation. konkret: formation (se d. o. 2) av stenkol. a) jfr formation 2 a α. Wikström ÅrsbVetA 1822, s. 399. b) (numera mindre br.) i sg. best.: karbonsystemet; jfr formation 2 a β. Berzelius Brev 14: 9 (1819; om geologisk tidsperiod). SvGeogrÅb. 1943, s. 19.
-förande, p. adj. om geologisk bildning o. d.: som (huvudsakligen) innehåller stenkol. VetAH 1820, s. 120.
-gas. gm torrdestillation ur stenkol framställd gas (se gas, sbst.1 3 a). VexiöBl. 1817, nr 13, s. 3.
-grävare. (numera föga br.) om arbetare i stenkolsgruva. Wikforss (1804; under steinkohlengräber). ÖoL (1852).
-lager. lager av stenkol. 1) jfr lager, sbst.3 1, o. -kols-flöts. Dædalus 1950, s. 58 (1746). 2) jfr lager, sbst.3 2. Auerbach (1913; om upplag).
-mätare. (förr) (edsvuren) tjänsteman anställd av stad för officiell mätning av stenkol, då sådan begärdes av köpare l. säljare. IT 1791, nr 34, s. 4.
-olja. (numera bl. mera tillf.) mer l. mindre tjockflytande, svart, oljig vätska utvunnen gm torrdestillation av stenkol, stenkolstjära; äv. om sådan vätska utgörande biprodukt vid torrdestillation av stenkolstjära. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 241 (1765). (Ekenberg o.) Landin (1894; ss. biprodukt). särsk. a) (†) i uttr. rektificerad resp. tung stenkolsolja, om renad stenkolsolja (fotogen) resp. om kreosotolja utvunnen ur stenkol. Tung Stenkolsolja. Juhlin-Dannfelt (1886). Rektificerad stenkolsolja. SFS 1891, nr 64, s. 34. b) (mindre br.) = -kols-tjära slutet. Lindgren Läkem. (1902). Krook Handköpsben. 136 (1951).
-period(en). (den) geologisk(a) period under vilken de till karbonsystemet hörande lagren av stenkol bildades, karbonperiod(en). Holmström Geol. 74 (1877).
-sandsten. (numera föga br.) sandsten förekommande tillsammans med stenkol. Svea 1: 86 (1824). JernkA 1825, 1: 238. Därs. 1827, Bih. s. 21.
-sork. (numera föga br.) i fråga om stenkol: sork (se sork, sbst.3 2). JernkA 1875, s. 280. Därs. 1880, s. 58.
-svärta. (†) kolhaltig lerskiffer av jämförelsevis låg hårdhetsgrad. SvGeolU 6: 448 (cit. fr. c. 1737). Svea 1: 85 (1824).
-terräng. (numera mindre br.) om stenkolsfält. Berzelius Brev 14: 9 (1819). JernkA 1828, Bih. s. 10.
-tjära. (numera bl. mera tillf.) vid torrdestillation av stenkol ss. biprodukt erhållen tjockflytande, svart, oljig vätska med karakteristisk lukt; jfr -kols-olja. DA 1825, nr 9, s. 2. Almström KemTekn. 2: 328 (1845). särsk. farm. i utvidgad anv.: gm förädling l. raffinering (torrdestillation) av stenkolstjära (i den i huvudmom. angivna bet.) utvunnen vätska för antiseptisk användning (pyroleum lithanthracis); jfr -kols-olja b. Lindgren Läkem. (1891).
-vandling. (†) gm inkolning bildat fossil (se fossil, sbst. 2); jfr sten-förvandling 2. Retzius Min. 369 (1795).
-verk. 1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) stenkolsgruva. VetAH 1740, s. 225. 2) industriell anläggning för framställning av elektricitet med hjälp av stenkol, kolkraftverk. SvGeogrÅb. 1943, s. 116.
-ådra. (numera mindre br.) = -kols-flöts. Mueller MinnesblHöganäs 5 (cit. fr. 1664). Gummerus Zilliacus 73 (1933).
(2) -KOLOSS. koloss av sten.
1) jfr koloss 1; äv. bildl., om sten av avsevärd höjd. Iduna 9: 86 (1822). Smala eller tunna stenar .. öfver 14 fots höjd (kallas) Stencolosser. 2VittAH 14:10 (1828, 1838).
2) motsv. koloss 2 a, om jättelikt l. gigantiskt byggnadsverk. TurÅ 1941, s. 274 (om Varbergs fästning). —
-KOLV.
1) (†) till 1, 4, om ortoceratit; jfr kolv I 7 d. Linné Vg. 41 (1747). Sandström NatArb. 1: 174 (1908).
2) (förr) till 2 s: kolv (se d. o. I 7 a) av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. Hiärne Förb. 49 (1706). DA 1771, nr 10, s. 3. —
-KOPPA. [utslagen kännetecknas av hårda, sten- l. vårtliknande bildningar] (utom i b, c numera bl. i skildring av ä. förh.) i pl.: benämning på (utslag vid) sjukdom hos människa l. husdjur, vid vilken hårda, vårtliknande pustler uppstår. Möller (1790). särsk.
a) (utslag vid) svinkoppor, möjl. äv.: (utslag vid) vattenkoppor. Rosenstein BarnSj. 102 (1771). Collin Husläk. 1: 128 (1858).
(1, 4) -KORALL. zool. koralldjur tillhörande art (ingående i grupperna Madreporaria l. Rugosa) av vars skelett korall (se korall, sbst.1 1) bildas; äv. i pl., sammanfattande, om grupperna; förr äv. om fossilt koralldjur; jfr korall, sbst.1 3. I Skåne och på Gotland, hwaräst allahanda skiöna stenswampar, Sten-Coraller och Coral-stens wexter i stor ymnighet utur jorden upgräfwes. Bromell Berg. 45 (1730). Stenkorallernes .. region med dess Brachiopoder. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 92. 2SvUppslB (1953; i pl., om grupperna). —
-KORG.
1) (i sht i fackspr.) till 1, 2, på motordrivet fordon: korg (se d. o. 2 e) för transport av sten. SFS 1954, s. 1330.
2) (förr) till 2 i: flätad korg innehållande stenhagel (se d. o. 3). Jakobsson ArtillK12Tid. 46 (1943). —
-KORN.
1) (†) till 1 e: korn (se d. o. 6 f α) av visst mineral l. viss bergart; jfr -gry 2. Wallerius Min. 97 (1747). Hisinger Ant. 4: 145 (1828).
(2) -KORS. [fsv. stenkors] kors av sten.
(2) -KORSVERKSHUS. (†) korsvirkeshus i vilket ramverkets mellanrum är fyllt med murverk av sten l. tegel. PH 6: 4636 (1757). Därs. 6: 4761 (1758). —
(2) -KORSVIRKE. (numera föga br.) korsvirke i vilket ramverkets mellanrum är fyllt med murverk av sten l. tegel. SFS 1896, Bih. nr 104, s. 4. PT 1910, nr 177 A, s. 4. —
(2) -KRABB l. -KRABBE. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) med sänksten försett redskap för förankring av nät; jfr krabba, sbst.2 VetAH 1757, s. 193. —
-KRABBA.
1) (numera bl. tillf.) kräftdjur tillhörande vissa arter av släktet Lithodes Latr., trollkrabbor; i sht i pl., sammanfattande, om nämnda arter; förr möjl. äv. om kräftdjur tillhörande släktet Galathea Fabr., trollhumrar (t. ex. G. strigosa Lin.). På en klippa i Hafwet träffade jag en liten mångfärgad Krabba med en slät, grön och rödstrimig sköld, hwars fötter omwäxlade med rödt, hwitt, gult och grönt, således af förträffligt utseende. Den fick namn af Stenkrabban. Oldendorp 1: 125 (1786; möjl. om G. strigosa). (Sv.) Stenkrabba .. (lat.) Lithodes. Auerbach (1913). 2SvUppslB (1953; i pl., om arter av släktet Lithodes).
-KRAPPEL. (†) = krappel; anträffat bl. i ssgn stenkrappel-jord, = krappel-jord. SockenbeskrHäls. 325 (1790). —
-KRASSA, sbst.1 [senare leden är möjl. krassa, sbst.2 (se krats, sbst.1); fisken förekommer på klippig botten o. den kan till formen, framifrån sedd, möjl. erinra om en krats] (†) fisken Gobius pictus Malm (som förekommer från Nordfrankrike till Trondheimsfjorden), bergstubb? (Sv.) Stenkrasza .. (fr.) Goujon. Nordforss (1805). —
-KRASSE, förr äv. -KRASSA, sbst.2, l. -KRASJE. (-ie 1784) [växterna förekommer på stenig mark l. stenhällar]
1) (numera bl. mera tillf.) = -krassing. Hoffberg Växtr. 159 (1784). Krok o. Almquist Fl. 1: 105 (1903).
2) (†) om växten Sisymbrium supinum Lin., kalkkrassing. Fries BotUtfl. 3: 210 (1864). Krok o. Almquist Fl. 1: 97 (1901).
3) (numera mindre br.) växt av släktet Aethionema R. Br., klippört. Svensson Kulturv. 184 (1893). VåraKulturvN 273 (1977).
4) (bl. mera tillf.) växten Lobularia maritima (Lin.) Desv., strandkrassing. Hylander PrydnV 101 (1948). VåraKulturvN 273 (1977). —
-KRASSING. [växten förekommer på stenig mark l. stenhällar] bot. växten Hornungia petraea (Lin.) Rchb.; jfr -krasse 1. Krok o. Almquist Fl. 1: 141 (1956). —
(2) -KRETS. i sht arkeol. (fornminne utgörande) krets (se krets, sbst.1 8 b) av (upprättstående) stenar l. stenblock ordnade med jämna mellanrum, ofta anbragt kring forntida gravställe; jfr domar-ring. Åhstrand Öl. 162 (1768). En stenkrets af 8—10 meters diameter, bestående af lika många stenar som det fanns gårdar i byn. Almgren Fornl. 52 (1904). —
-KROPP.
-KROSS.
1) (i fackspr.) till 2: kross (se kross, sbst.1 2) för krossning av sten l. malm; jfr -tuggare. JernkA 1869, s. 169.
-KROSSARE.
1) (i fackspr.) till 2: arbetare med uppgift att krossa sten l. malm; äv.: stenkross (se d. o. 1). JernkA 1861, s. 129 (om stenkross). Bergstedt Clément PolEkon. 181 (1868; om person).
2) kir. till 6 b: instrument för utförande av stenkrossning (se d. o. 2); förr äv. om kirurg som hanterade sådant instrument, urulog. Svalin Ordl. (1847; äv. om person). Meyerson SerafimInstr. 112 (1952; om instrument). —
(2) -KROSSERI1004 l. 0104, äv. 3~002. särsk. (numera föga br.): (lokal inrymmande) stenkross (se d. o. 1). PT 1892, nr 303 A, s. 2. —
-KROSSNING.
2) kir. till 6 b: med hjälp av ett i urinblåsan genom urinröret infört instrument (stenkrossare) utförd sönderdelning l. krossning av blåssten. Hygiea 1839, s. 149. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 55.
Ssgr: stenkrossnings-instrument. kir. till -krossning 2; jfr instrument 1 b. Meyerson SerafimInstr. 112 (cit. fr. 1836).
(2 s) -KRUKA. [fsv. stenkruka] jfr kruka, sbst.2 1, o. -sak 2. Joh. 2: 6 (Bib. 1541; NT 1981: stenkärl). —
1) jfr krus, sbst.3 1. För någhra åhr sedan 40 eller 50, sägs at en skulle hafva funnit uti enne grift ett Steenkrus medh tenlock fullt medh godt brunt Öhl. Bureus Suml. 294 a (c. 1600; hskr.); möjl. till 2. Schroderus Os. 2: 472 (1635).
-KRUSA. (†) växten Asplenium trichomanes Lin., svartbräken; jfr berg-spring o. jungfru-hår 2. Rudbeck HortBot. 112 (1685). VetAH 1741, s. 87. —
-KRYPARE. [djuret söker skydd av stenar] zool. enkelfoting tillhörande överfamiljen Lithobiomorpha; särsk. i pl., sammanfattande, om överfamiljen. DjurVärld 2: 265 (1961; äv. i pl.). —
-KRÄFTA.
1) [jfr t. steinkrebs; djuret förekommer på stenig botten] (numera föga br.) till 1: kräftan Astacus astacus Lin., flodkräfta. Schultze Ordb. 2405 (c. 1755). 2NF 15: 147 (1911).
(2 f) -KRÖNIKA. (numera föga br.) i sten inristad runtext innehållande bl. a. i tidsföljd meddelade uppgifter om timade händelser; i sht i pl.; äv. oeg. l. bildl. Schück VittA 4: 63 (i handl. fr. 1696; i pl.). 2VittAH 2: 113 (1787, 1791; om text på skådepenning). —
(11) -KUL. (vard.) oerhört l. kolossalt kul (se kul, adj.). Livet är stenkul. Nyord (cit. fr. 1959). —
-KULA, sbst.1 kula av sten.
1) till 1, 2; jfr kula, sbst.3 1 (b). JernkA 1885, s. 314. Land 1988, nr 36, s. 9 (i pl., om spelkulor). särsk. (numera föga br.) om biljardklot. Nordforss (1805).
-KULA, sbst.2 [fsv. stenkula] (numera föga br.) kula (se kula, sbst.4 1) i stenig mark l. berg. JernkA 1898, s. 369 (1624). Nilsson Ur. 1: Inl. V (1843). —
(2) -KUMMEL, äv. -KUMLE, förr äv. -KUMLA.
-KUMMIN. [jfr t. steinkümmel] (†) växten Seseli libanotis (Lin.) Koch, säfferot. Nordforss (1805). ÖoL (1852). —
(6 b) -KUR, sbst.2 (numera bl. i skildring av ä. förh.) kur (se kur, sbst.3 1) mot stensjukdom. HdlCollMed. 16/5 1681. Schulthess (1885). —
(6 b) -KVARKA. (†) elakartad kvarka kännetecknad av bildning av hårda knutor l. förhårdning av körtlar o. d. utan åtföljande ömhet (o. uppfattad ss. förstadium till rots); äv. liktydigt med: rots. Orrelius Diurr. 35: 5 (1750). SFS 1863, nr 32, s. 20 (om rots). —
2) (i sht i fackspr.) till 2 m: kvarn (se d. o. 1) försedd med kvarnstenar; motsatt: valskvarn. UB 5: 32 (1873).
3) (förr) till 2, 2 m: (med kvarnstenar försedd) kvarn (se d. o. 2) för malning av (ämne utvunnet ur) mineral l. malm. Wallerius Min. 443 (1747). —
-KVITTA. [jfr sv. dial. stenkvittra, avslagen mindre del av en sten; möjl. samhörigt med kvitt, sbst., o. eg. med bet.: en mycket liten l. minsta tänkbara sten] (†) liten (spetsig l. vass) sten; anträffat bl. i pl. Linc. (1640; under scrupeus). —
-byggning. särsk. (numera föga br.) abstr.: byggande av stenkyrka. Hall KultInt. 54 (i handl. fr. 1633). —
(2, 2 s) -KÄGLA. (numera bl. mera tillf.) kägla (se kägla, sbst. 3) av sten l. stengods, förr äv. av annat keramiskt gods; äv. om ”stenavvisare”. Lundin StockhMinn. 1: 53 (1904; om ”stenavvisare”). Alm(Sthm) 1841, s. 45. —
(1 e) -KÄNNARE. (numera föga br.) petrolog; jfr -beskrivare. Wallerius Min. 273 (1747). Schulthess (1885). —
-KÄNNING.
2) till 6 b: känning (se d. o. 8 a) av sten; jfr -sjukdom. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 156. —
(2) -KÄNSA. (i sht på västkusten) känsa i vilken sänke av sten är fäst. Ekström AfhFiska 24 (1845). —
(2 s) -KÄRL. jfr kärl 1 o. -sak 2. Karlson StåtVard. 594 (cit. fr. 1611). särsk. (†) i allmännare anv., betecknande det material av vilket ett kärl består. BoupptSthm 1677, s. 1483 a. Soppskål af stenkärl. Därs. 1824. —
-KÄRNA.
2) till 2: kärna (se kärna, sbst.1 2) av sten. Fornv. 1932, s. 8 (i grav). särsk. motsv. kärna, sbst.1 2 j. Fornv. 1933, s. 266 (om kastal).
3) paleont. till 4: fossil bildat gm sekundär utfyllnad av den fossiliserade organismens inre (o. utgörande avtryck av dess insida); jfr -fyllning 2. Åhstrand Öl. 20 (1768). VäxtLiv. 4: 524 (1938).
4) till 6.
a) (numera mindre br.) till 6 a, i fråga om stenfrukt: kärna (se kärna, sbst.1 1 b). Nordforss (1805). HandHantv. Hand. 7: 129 (1939).
(2) -KÄTTA ~ɟät2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden av t. kette, kedja (se kedja, sbst.), l. möjl. till sv. dial. kätta, slå kätting om (sten) (se kättare)] (i fackspr.) till lyftkran använd inom stenindustrin: lyftredskap bestående av en slinga med två krokar. SAOBArkSakkSvar (1988). —
(2) -KÄTTARE ~ɟät2are, m.; best. -en, äv. -n; pl. =. [ssg med vbalsbst. till sv. dial. kätta, slå kätting om (sten), sannol. av t. ketten, fastkedja o. d. (se kedja, v.), l. möjl. bildat till -kätta] (i fackspr.) stenarbetare som betjänar en stenkätta. SD 1899, nr 205, s. 2. Ordinarie timpenning skall i nedannämnda yrken utgå .. Grundläggeriarbetare: stenkättare och bergbrytare 46 öre, stampslagare, skolare 47 öre, postbas 56 öre. VL 1908, nr 152, s. 5. YrkesförtArbFörmedl. 54 (1952; i registret, ss. sorterande under kategorierna ”Bergsprängare och stenarbetare” och ”Stenbrottsarbetare” men utan motsvarighet under dessa rubriker). —
-KÖL. (i vissa trakter, numera föga br.) av berg l. sten bestående l. bergig l. stenig ”köl” (se d. o. 2 c). Laurell BeskrChart. 17/4 1771. —
(1, 2) -KÖRSEL l. -KÖRSLA, möjl. äv. -KÖRSLE. jfr körsel 2, körsla 2 o. -transport. För stenkiörslan skull. OxBr. 11: 47 (1624). Engebergningen, Tegell och Steen körtzler till murningh. RARP 4: 284 (1649). Helmfrid Holmen. 103 (1954: stenkörslorna, pl. best.).
Ssg: sten-körsle-pengar, pl. (förr) sannol. om offentlig utskyld som trätt i stället för tidigare gällande skyldighet att prestera dagsverken i form av stenkörslor; jfr byggnings-penningar. Af Bevillningarne belopp sig för .. (Sunnerbo) härad .. Stenkörslepengar, 90 d. 6 öre. Hallenberg Hist. 1: 353 (1790). —
(2) -LABYRINT. labyrint av sten.
-LACKEN ~lak2en, sg. best. [senare leden möjl. till lacka, v.3] (i vissa trakter) = -datt. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 188 (1949). —
-LAG.
1) (numera föga br.) till 1 e: (tunt) bergartslager; jfr lag, sbst.3 4 c α. Palmstedt Res. 81 (1779). (Cavallin o.) Lysander 318 (1876).
(2) -LAGD, p. adj. [delvis till -lägga] försedd med täcke l. skoning l. beläggning av sten l. tegel o. d.; i sht dels om gata l. väg o. d.: försedd med stenläggning, stensatt, dels om (golv i) byggnad l. del därav: försedd med golvyta av stenplattor l. tegel; äv. substantiverat; jfr -klädd. VarRerV 36 (1538). I Gärdet ähro och Jordhögar som ähro Steenlagda. RannsaknAntikv. I. 1: 17 (1667). Cammaren näst in till dhen Steenlagde. Karlson EBraheHem 119 (i handl. fr. c. 1672). En Sten lagd Brun. VDAkt. 1747, Syneprot. F III 7. Gården, el Patio, stenlagd med marmor. Kræmer Span. 33 (1860). Strindberg TjqvS 1: 230 (1886; om golv). Kulturen 1949, s. 134 (om gångväg). jfr o-stenlagd. —
-LAGER.
1) till 1, 1 e: lager (se lager, sbst.3 1 a) av sten, förr äv. av viss bergart. Rinman 1: 118 (1788).
3) till 2: lager (se lager, sbst.3 4) av sten. Dædalus 1934, s. 23 (i vattenhjulsaxel; om förh. på 1600-talet).
-LAKE. zool. benämning på fisk av lakeliknande utseende o. (uppfattad ss.) förekommande på stenig botten; i ä. systematik uppfattad ss. speciell art (motsatt: lerlake); ofta sannol. liktydigt med: fisken Lota lota Lin., lake; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels: fisk av familjen Zoarcidae (tånglakefiskar), dels: fisken Cottus gobio Lin., stensimpa. Skinfiskar äre Stenlakar, norssar, Grundlingar Siwryggiar, Nålar &c. Forsius Phys. 158 (1611). Lakar äro .. twänne slag: Leer-lakar .. och Steen-lakar. Tiselius Vätter 1: 107 (1723). Bjurbäcken var full av fisk, ehuru det blott fanns två sorter, gädda och stenlake, den sistnämnda också kallad ålkusa. Moberg Rask. 217 (1927). SvFiskelex. (1955; om tånglakefisken Zoarces viviparus o. C. gobio). särsk. (†)
-LAV. på sten växande lav. Weste FörslSAOB (c. 1817). särsk. (†) lav av släktet Parmelia Ach. (särsk. P. saxatilis (Lin.) Ach.), färglav. VetAH 1791, s. 298. Acharius Lich. 43 (1798). —
-LEJON.
2) (numera bl. mera tillf.) till 2 s, om figur föreställande lejon, gjord av sten l. stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. OxBr. 11: 708 (1637). —
-LEK.
1) till 1, i sg. best., ss. benämning på en av flickor lekt lek i vilken en av flickorna lägger sig ned hopkrupen o. föreställer en sten medan de övriga taga varandra i händerna o. dansa i ring runt omkring den liggande tills denna oväntat reser sig o. söker vidröra någon, vilken därigm blir ny sten. Hubendick FlickLek. 18 (1879).
2) till 2, om lek som leks med tillhjälp av sten(ar). SD(L) 1896, nr 473 B, s. 9 (bl. a. om varpa). —
1) (†) till 1, 1 e, om lera som vid kontakt med luftens syre efterhand blir stenhård. Wallerius Min. 21 (1747). Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) (†) till 1, 1 e: stenhaltig lera; märgel. (Lat.) Marga .. (sv.) Stenler. Linné SystNat. 185 (1748). (Sv). stenlera, (fr.) argile [de gravier]. Schulthess (1885).
4) (numera knappast br.) till 2 s: lera för framställning av keramiskt gods, krukmakarlera. BoupptVäxjö 1815. Cannelin (1939). —
-LET. [sv. dial. stenlet, m.] (†) i sg. best., om laven Parmelia saxatilis (Lin.) Ach., färglav; jfr -mossa 1 b. Partedi (1729) hos Lönnberg Artedi 41. —
(6 b) -LEVERMOSSA. (†) = -leverört. Lindestolpe FlWiksb. 21 (1716). Lind (1749; under brunnen-leber-kraut). —
(6 b) -LEVERÖRT. [laven användes förr i folkmedicinen bl. a. ss. medel mot stensjukdom] (†) laven Lobaria pulmonaria (Lin.) Hoffm., lunglav; jfr -levergräs, -levermossa, -mossa 1 a, stene-lunggräs o. lever-mossa. Steenleffuerört. Linc. (1640; under lichen). Franckenius Spec. B 4 a (1659). jfr: Bredbladat Wattu Sten Lefwerört, eller Lefwermåsa. Bromelius Chl. 56 (1694). —
-LIKNANDE, p. adj. som liknar l. erinrar om sten(s) l. stenar(s), stenlik. Gellerstedt i 3SAH 16: 21 (1901). —
(1, 1 e) -LIN. [jfr t. steinflachs] (†) om viss trådig asbestvarietet; jfr -lärft o. berg-lin. Lind (1749; under steinflachs). ÖoL (1852). —
-LIND. [jfr t. steinlinde; trädet växer på stenig l. bergig mark] ss. namn på vissa träd.
a) (†) Tilia cordata Mill., skogslind. Lind (1749; under stein-linde); möjl. till b. (Sv.) Stenlind .. (lat.) Tilia cordata. Weste FörslSAOB (c. 1817). Heinrich (1828); möjl. till b.
b) bot. dels Phillyrea latifolia Lin., dels Ph. angustifolia Lin. (som båda förekommer i medelhavsområdet). Synnerberg (1815). Simmons Jönsson 635 (1935; om Ph. latifolia). Linnell Polunin o. Huxley 130 (1976; om Ph. angustifolia). —
(2 i) -LINJE. vapenhist. kaliberlinje angivande den till projektil av sten av viss given vikt svarande kalibern (hos artilleripjäs) o. omvänt; i sht i sg. best. Törngren Artill. 1: 41 (1794). —
(2 i) -LOD. [fsv. stenlodh] (numera bl. i skildring av ä. förh.) vapenhist. om projektil av sten; jfr lod, sbst.4 2. Hedberg Artill. 457 (i handl. fr. 1542). —
(2) -LOSSARE. (mans)person som (yrkesmässigt) lossar (se lossa, v.1 I 7) sten. GHT 1896, nr 159, s. 3. —
-LOSSNING.
1) till 1: förhållandet l. händelsen att stycke av sten lossnar från omgivande massa av sten, berg o. d.; jfr lossa, v.1 II 2, o. lossna, v. I 2. Swedenborg RebNat. 1: 14 (1719).
(1, 2) -LUNGA. med. = -damms-lunga; i pl. äv. om lungor drabbade av sådan sjukdom. TT 1872, s. 10. Wretlind Läk. 7: 21 (1899; i pl.). —
-LUPEN, p. adj.
1) till 1: som (har en yta som) har stelnat l. sammangyttrats till stenliknande konsistens; jfr löpa, v.1 VIII 2. G1R 16: 486 (1544: steenclapne bottnen, sg. best.; felaktigt för steenelupne bottnen). Weste (1807). SFS 1922, s. 308 (om cement). särsk. (numera knappast br.) om krut: som efter att ha blivit fuktigt har klumpat sig (o. blivit omöjligt att åter sönderdela i korn); äv. i utvidgad anv., om patron: vars tändsats innehåller stenlupet krut. PH 15: 529 (1793; om krut). KrigVAH 1833, s. 15 (om patron). Cannelin (1939; om krut).
(1, 2) -LÅS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) anordning l. redskap för lyftning av stenblock o. d. Stål Byggn. 1: 175 (1834). Cannelin (1921). —
(2) -LÄGGA. [fsv. stenläggia] förse (ngt) med täcke l. skoning l. beläggning av sten l. tegel o. d.; i sht med avs. dels på gata l. väg o. d.: förse med stenläggning, dels på (golv i) byggnad l. del därav: förse med golvyta av stenplattor l. tegel; äv. utan obj.; jfr -sätta. SthmSlH 1: 84 (i handl. fr. 1543). Steenlades widh funten och annorstädes i kyrckian medh tegel. BtÅboH I. 11—12: 16 (1656). Konung Olåf lät .. stenläggia gålfwen. Peringskiöld Hkr. 2: 188 (1697). Alla stenbroar böra stenläggas med gatsten. König Mec. 137 (1752). Med propaganda och standardisering .. stenlägges vägen till helvetet på jorden. Frosterus Jord. 23 (1930). —
(2) -LÄGGARE. [fsv. stenläggiare] (mans)person som yrkesmässigt utför stenläggning (se d. o. 1) (förr äv. både stenbrytning (se d. o. 2) o. stenläggning (o. väglagning) o. d.); förr äv. liktydigt med: murare l. hantverkare som vid murning insätter stenar i muren; jfr -sättare 1. HovförtärSthm 1619—20 A, s. 121. Steenläggare brutto steen, fylte och lagade. VDAkt. 1689, nr 587. (Sv.) Stenläggare .. (vid murning) (fr.) Poseur. Weste (1807). särsk. (förr) i sg. best., på pisksnurra, om den ring som nedifrån räknat är den tredje. Norman GossLek. 151 (1878). Kulturen 1959, s. 126.
-LÄGGNING. [fsv. stenlägning]
1) till 2: läggning (se lägga, v. I 7) av sten l. tegel o. d. ss. täcke l. skoning l. beläggning på ngt, i sht dels gata l. väg o. d., stensättning, dels golv i byggnad l. del därav, plattläggning. HovförtärSthm 1619—20 A, s. 19 (på Sthms slott).
2) till 2, i konkret anv. av 1: täcke l. skoning l. beläggning av sten l. tegel o. d.; i sht om beläggning dels på gata l. väg o. d., stensättning, dels på golv, stengolv. Stenläggning på Gålfwena uti Kiellarna. HovförtärSthm 1731, s. 2019; möjl. till 1. PH 2: 1280 (1736). Hedberg StorkSev. 34 (1957). särsk. arkeol. från förhistorisk tid härrörande formation av lagda l. i marken nedsjunkna stenar. Schück VittA 4: 439 (i handl. fr. 1744). NordKult. 1: 59 (1936).
(1 e) -LÄRA. (†) om lära(n) om bergarter, petrologi; jfr -beskrivning. Holmberg 2: 33 (1795). Schulthess (1885). —
(1 e) -LÄRARE. (†) om person som (forskar o.) undervisar i ”stenlära”, (undervisande) petrolog. VetAH 1793, s. 245. —
(1, 1 e, 2) -LÄRFT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om asbestvävnad; jfr -lin. Lind (1749; under aszbest-leinwand). —
-LÖK. (†) växten Sedum album Lin. (som ofta växer vid berghällar), vit fetknopp; äv. i uttr. vit stenlök; jfr hälle-lök. Hwijt stenlöök. Rudbeck HortBot. 104 (1685). Lindestolpe Skörb. 47 (1721; ss. medel mot skörbjugg). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 48. —
-LÖPA. [jfr -lupen o. -löpning] (†) bli stenlupen. Ullenius Ro § 42 (1730). Meurman (1847). särsk. om krut: bli stenlupen. PH 5: 3449 (1752). Cannelin (1939). —
-LÖPNING. (†) förhållandet l. skeendet att bli stenlupen; jfr -löpa. Weste (1807). Schulthess (1885). särsk. i fråga om krut. KrigVAT 1837, s. 15. Fries Krutl. 155 (1869). —
-MAL. (utom i fackspr. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) = mal, sbst.3 1. Verelius 172 (1681). särsk. (i fackspr.) i (tidigare) strandlinje som spolats kal: av moränblock l. klappersten l. rullsten bestående terrass l. vågformigt fält; jfr -gärde 1, -åker 2. SvUppslB (1935).
-MALING. [senare leden avledn. av mal, sbst.3] (†) mal (se mal, sbst.3 1). Hülphers Norrl. 4: 322 (1779). —
-MALÖRT~02 l. ~20. [växten förekommer på alvar] bot. växten Artemisia rupestris Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 36 (1903). —
(2) -MANGEL. mangel (se mangel, sbst.3 1) försedd med fram- o. återgående tyngd bestående av (låda l. kista fylld av) sten. BoupptSthm 1669, s. 1137. —
-MASK, sbst.1 (†)
(2) -MASK, sbst.2 särsk. (tillf.) bildl., om ansiktsuttryck erinrande om mask (se mask, sbst.2 1) av sten; jfr mask, sbst.2 3. Renner Berge o. Lanier 84 (1930). —
-MASSA. massa av sten.
4) till 2, om massa (se massa, sbst.2 3) av använt l. bearbetat material. Crusenstolpe Mor. 2: 128 (1840; om Gripsholms slott).
5) till 2 i, om massa (se massa, sbst.2 4) av använda l. bearbetade föremål av sten. SP 1809, nr 18, s. 4 (i pl., om projektiler). —
(2) -MASUGN~02 l. ~20. (förr) av sten (o. järn) uppförd masugn; motsatt: mulltimrad masugn. BlBergshV 18: 58 (i handl. fr. 1687). —
(2) -MEJSEL.
1) arkeol. (för bearbetning av sten o. d. avsedd) mejsel av (flint)sten. Nilsson Ur. I. 1: 4 (1838).
2) mejsel för bearbetning av sten l. stenliknande material; jfr -huggar-järn, -huggjärn. JernkA 1878, s. 201. —
(3, 4) -MELON. (†) om en ss. fossil uppfattad blodfärgad, melonliknande (agat)sten. Linné SystNat. 3: 179 (1768). Nordforss (1805). —
-METEORIT. geol. o. miner. av silikatmineral huvudsakligen bestående meteorit; motsatt: järnmeteorit. LfF 1871, 1: 333. —
-MISPEL, äv. -MESPEL. [växten trivs på bergig l. stenig mark] bot. växt av släktet Cotoneaster Med. Laurell Träd 14 (1891). —
-MJÄLA l. -MJÄLE, förr möjl. äv. -MJÄL. (numera bl. i vissa trakter, tillf.) finkornig (mjölfin) sand l. mojord mer l. mindre starkt uppblandad med sten; jfr mjäla, sbst.1 Stenmiälen. Broman Glys. 3: 665 (c. 1740). —
(1, 2) -MJÖL. (mjölliknande) pulvriserad sten, stenpulver, stenstoft; särsk. (i fackspr.) om makadam med kornstorlek understigande 2 mm. Linné Dal. 26 (1734). TNCPubl. 46: 25 (1971).
-MO. (numera bl. i vissa trakter) stenig mo; särsk. motsv. mo, sbst. 2. Palmstedt Res. 11 (1778). Widmark Helsingl. 1: 17 (1860). —
(2) -MONUMENT. monument av sten.
1) (numera föga br.) jfr monument 1 (särsk. mer l. mindre liktydigt med: fornminne l. fornsak av sten). Iduna 5: 57 (1814; bl. a. om spjut). (Danska runor förekommer) så wäl å stenmonumenter och andra fornsaker, som ock i böcker. Liljegren Runl. 21 (1832); jfr 2.
-MOSSA. (sten- 1638 osv. stena- 1778)
1) i sht bot. till 1: på sten växande mossa l. (numera föga br.) lav; äv. (bot.) i speciellare anv., om viss art (l. vissa arter) av sådan mossa osv.; numera nästan bl. i pl., sammanfattande, om (arterna tillhörande) familjen Andreaeaceae, sotmossor; jfr berg-mossa. Lindestolpe FlWiksb. 21 (1716). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 41. Orthotrichum rupestre .. är en stenmossa och bör såsom sådan anses fylogenetiskt äldre än trädmossorna. BotN 1925, s. 342. 2SvUppslB 26: 1053 (1953; i pl., om familjen). särsk. (†)
a) laven Lobaria pulmonaria (Lin.) Hoffm., lunglav; jfr -leverört. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Juslenius 208 (1745).
b) (numera knappast br.) laven Parmelia saxatilis Lin., färglav; äv. dels om (färgnyans hos) färg beredd av denna växt, dels om växten ss. färgämne. Linné Fl. nr 1075 (1755). KulturbVg. 1: 162 (1778; om färg). Synnerberg (1815; om färgämne). Cannelin (1939).
Ssgr: stenmossa- l. stenmosse-brun. särsk. till -mossa 1 b, i n. sg. substantiverat. 1) brun färg åstadkommen med färglav. TurÅ 1919, s. 86. 2) färg (se färg, sbst.1 2) beredd av färglav. TurÅ 1959, s. 168.
(2) -MUR. [fsv. stenmur] mur (se mur, sbst.1 1) av sten l. tegel; äv. bildl. Neh. 4: 3 (Bib. 1541). Strindberg Giftas 2: 66 (1886; bildl.). särsk. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stengärdsgård. Risingh LandB 10 (1671). —
(2) -MURAD, p. adj. [delvis till -mur] murad av sten l. tegel l. bestående av l. försedd med mur(ar) av sten l. tegel. En .. stenmurad graf. Nilsson Ur. 1: 57 (1866). —
-MURKLA. bot. svamp av släktet Gyromitra Fr. (särsk. G. esculenta (Pers. ex Fr.) Fr.); i pl. äv. om släktet. Oec. 225 (1730). Fries SystBot. 361 (1897; om G. esculenta). BonnierLex. 10: 211 (1966; i pl., om släktet). —
-MUSEUM.
1) [förleden möjl. delvis utlöst ur ssgn sten-skulptur] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2: museum innehållande samling av (sten)skulpturer; ss. vardaglig benämning på skulptursamlingen i dåvarande Kungliga museum, numera Nationalmuseum. Palmær 120 (1835).
-MUSSLA.
1) (†) till 1: mussla av familjen Pholadidae; särsk. Pholas candida Lin., vanlig borrmussla; jfr -borr, sbst.2 1. Retzius Djurr. 107 (1772). Stenmussla .. (dvs.) Skalmask af slägtet Pholas. Weste FörslSAOB (c. 1817). Björkman (1889).
-MYNTA, förr äv. -MINTA. växt med aromatisk lukt l. smak (särsk. växt av släktet Satureja Lin.); särsk. (o. numera bl., mindre br.) om S. montana Lin. 2LinkBiblH 4: 75 (c. 1550). Kattemynta, Steenmynta. Linc. (1640; under calamintha). Hylander PrydnV 66 (1948; om S. montana). —
-MYRA. (†) om myran Formica fusca Lin., svartmyra (som bl. a. håller till under stenar). Dalman ÅrsbVetA 1821, s. 241. Cannelin (1939). —
-MÅRD.
1) zool. (det i s. o. mellersta Europa levande) mårddjuret Martes foina Erxl. (som ofta bor i stenrös l. under stenblock o. d.). Linné Dal. 135 (1734).
2) skinn l. pälsverk av stenmård (i bet. 1); numera bl. i sg. ss. ämnesnamn l. med koll. bet. BoupptSthm 20/3 1685. Därs. (ss. ämnesnamn).
Ssgr (till -mård 2): stenmårds- l. stenmård-, förr äv. stenmårde-foder. jfr foder, sbst.2 4. BoupptSthm 1668, s. 235.
-rumpa. särsk. (numera bl. mera tillf., ngt vard.) om skinnet från en stenmårds svans. BoupptSthm 1673, s. 1306 b. —
(1, 2) -MÄNGD, p. adj. (numera mindre br.) som har en inblandning av sten, vari sten är inblandad; särsk. (förr) om bröd: uppblandad med sten l. stenmjöl. Adlerbeth HorSat. 24 (1814). —
(1, 1 e) -MÄRG. (numera föga br.) ss. körtlar (se körtel 3) i sandsten förekommande märgel; jfr märg, sbst. 4. Bromell Berg. 2 (1730). Ekbohrn (1936). —
(1, 1 e) -MÄRGEL.
1) (numera föga br.) märgel som vid kontakt med luft helt l. delvis hårdnar till sten; jfr -lera 2, -märg. Wallerius Min. 25 (1747). Man skiljer mellan sten-, skiffer-, mussel- och åkermergel. MosskT 1890, s. 70.
-MÄRKE. [fsv. stenmärki] märke av sten.
(2) -MÄSTARE. [runsv. stenmæstari] mästare (se d. o. 5) i konsten att forma l. bearbeta l. använda sten ss. material för byggande l. åstadkommande av bruksföremål l. alster av konst l. konsthantverk; företrädesvis (konstvet.) om ä. tids, i sht medeltida (konst)-hantverkare l. byggmästare l. arkitekt. 2VittAH 26: 331 (1868, 1869). I landskapet verkade en rad stora stenmästare som funthuggare, skulptörer och kyrkobyggare. Stenberg KyrkSkrud. 61 (1950). —
-MÖNSTER. [jfr t. steinmuster (i bet. 1)]
1) (numera bl. tillf.) till 1, 2, 10: mönster (se mönster, sbst.3 5) liknande l. erinrande om figuration hos sten l. av stenar; jfr -verks-mönster. BoupptSthm 25/5 1694.
2) (mera tillf.) till 2, i fråga om byggnadsverksamhet, om mönster (se mönster, sbst.3 1 a) som en ä. tids stenbyggnadskonst kan utgöra. Näsström SvFunkt. 65 (1930).
3) till 2, om mönster (se mönster, sbst.3 5) hos (stenar i) stenläggning l. stenbyggnader o. d. Brodskij HistBer. 89 (1984). —
-MÖRJA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i fackspr.) stenblandad mörja (se mörja, sbst. 1). Hiärne 2Anl. 305 (1706). —
(2 i) -MÖRSARE. (förr) mörsare (se d. o. 2) för kastning av projektiler av sten. Törngren Artill. 2: 147 (1795). Auerbach (1913).
-NEJLIKA. [jfr t. steinnelke] (numera föga br.) om växt tillhörande familjen Caryophyllaceae, nejlikväxt; i pl. äv. om familjen. Nordforss (1805; i pl.). PT 1909, nr 93 A, s. 3. —
-NYPON. (†) (frukt av) växten Rosa dumalis Bechst., Boul., nyponros. Nyman VäxtNatH 2: 88 (1868). Nathorst SvVäxtn. 47 (1905). —
-NÅL.
2) (†) till 4, om fossil, nålformig tagg av sjöborre (echinoid); jfr nål 2 o. -vandla c. Linné SystNat. 196 (1748). —
-NÄSSLA. (†) växten Stachys sylvatica Lin., stinksyska (som växer invid klippor o. stensamlingar). NorrlS 1—6: 116 (1802). —
-NÄT.
1) (förr) vid säljakt i ä. tid: fångstnät som anbragts runt imiterad sten på vilken säl skulle lockas att skjuta upp. Norrl. 4: 55 (cit. fr. 1559).
-NÖT.
1) (numera bl. tillf.) om sten med yta färgad till utseende av en nöt, nöt av sten. Fryxell Ber. 6: 315 (1833).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) nöt av elfenbenspalm, elfenbensnöt, bennöt; äv. allmännare, om stenhård nöt (med motsv. användning) av vissa andra palmer; ss. ämnesnamn äv. om nötens frövita. I handeln förekomma .. under namn af Sten-nötter frukterna af Möss-Palmen .. ifrån Guiana. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 117. LfF 31: 138 (1865; i pl., om elfenbensnötter). Skoknappar av stennöt med metallögla, som fästs så, att den framträder även på knappens översida. VaruhbTulltaxa 1: 573 (1931). Simmons Jönsson 613 (1935; äv. i allmännare anv.).
Ssgr (till -nöt 2; numera bl. i skildring av ä. förh.): stennöts- l. stennöt-knapp. knapp av stennöt. Freja 1880, s. 62.
-palm. om var o. en av palmerna Phytelephas macrocarpa R. & P. o. Ph. microcarpa R. & P., elfenbenspalm; i uttr. polynesisk stennötspalm äv. dels om palmen Coelococcus salomoniensis Warb., dels om palmen C. caroliniensis Dingl. Jönsson Gagnv. 48 (1910). Polynesiska stennötspalmen. Därs. 49. —
-OL ~ω2l, äv. (numera företrädesvis i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -OR ~ω2r l. 14, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (NorrlS 1—6: 111 (1802) osv.), äv. = (Rosendahl Lojäg. 62 (1956)). (-ol 1802 osv. -or 1742 osv.) [sv. dial. stenor, stenol; senare leden etymologiskt identisk med fvn. urð, nor. dial. urd, ur, äv. or (se ur, nedrasad sten o. d.)] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) (-ol) till 1: (område utgörande) anhopning av stenblock l. stenar o. d.; jfr -ur, sbst.1 NorrlS 1—6: 111 (1802).
(1 e) -OLJA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) petroleum, bergolja; jfr peterolja. Schroderus Comenius 104 (1639). Rosendahl Farm. 473 (1897). särsk. för medicinsk anv. avsedd mineralolja; förr äv. i sådana uttr. som röd l. vit stenolja, röd osv. mineralolja resp. flytande paraffin. Röd Steenollia. ApotT 1698, s. 54. Hwit Sten-Olja. Därs. 1739, s. 54. Krook Handköpsben. 137 (1951).
(6 b) -OPERATION. kir. operation (se d. o. 5) för borttagande av sten, litotomi; jfr -krossning 2, -snitt 3. VetAH 1766, s. 159. —
(6 b) -OPERATÖR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person (kirurg) som utför stenoperation(er), urolog; jfr -skärare 2, -snidare 3. Nordforss (1805). —
-ORMETVÅNG. (†) ormbunken Asplenium septentrionale (Lin.) Hoffm. (som växer i bergskrevor o. d.), gaffelbräken; jfr orm-tvång 2 o. hälle-spring. Franckenius Spec. C 1 b (1638). Serenius Iiii 4 a (1757). —
(2) -ORNAMENT.
1) (†) i fråga om föremål av sten, = ornament 1 a. UpplFmT 4: 12 (1875). (Ekenberg o.) Landin (1894).
(2) -ORNAMENTIK. ornamentik (se d. o. 1) med sten ss. material; äv. konkret, sammanfattande, om ornamental utsmyckning utförd i l. på sten. Uppl. 1: 604 (1905; konkret). Därs. 2: 247 (1906). —
-ORT. (numera föga br.) genom ofyndigt berg driven ort (se ort, sbst.1 I 5). TStawford hos Ruuth PVetA 1813, s. 24. SvGeolU 6: 147 (1915). —
(2) -PACKNING.
1) (i fackspr.) packning (se d. o. 3) av jordlager (för att göra det stabilt o. användbart ss. grund o. d.) gm nedslående av småsten, skärv o. d. (med hjälp av stamp l. dyl.); äv. konkret, om vad som sålunda sammanpackats. Rothstein Byggn. 364 (1859). Fornv. 1956, s. 137 (konkret).
-PANNA.
1) tekn. till 2: panna (se panna, sbst.1 3 d) av sten. Rinman 2: 670 (1789). Nilsson BombiNick 204 (1946).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 s: panna (se panna, sbst.1 1) av stengods, förr äv. annat keramiskt gods. Kockeb. B 4 b (1650). Klint 653 (1906). —
(1 e, 2) -PAPP. [jfr t. steinpappe o. fr. carton pierre (i bet. 2)]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) pappliknande produkt framställd l. åstadkommen gm tillsats till papp l. pappersmassa av ämne(n) l. produkt(er) ur mineralriket o. av animaliska fibrer; särsk. om en för taktäckning avsedd, gm impregnering (o. bestrykning) med stenkolstjära l. asfalt framställd, mer l. mindre vattensäker sådan papp, takpapp. JernkA 1832, Bih. s. 129. Stenpapper och stenpapp förfärdigas af vanlig asbest, tillsammans med pappersmassa. Almström KemTekn. 1: 545 (1844). TTekn. 1860, 1: 358.
2) av pappersmassa l. liknande material med tillsats av cement, lera, krita, lim o. d. framställd, pappliknande produkt för anv. ss. råmaterial för formgivning gm gjutning l. pressning, papier-maché. Åstrand (1855). VaruhbTulltaxa 1: 252 (1931). —
(1 e, 2) -PAPPER. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
1) pappers- l. pappliknande produkt framställd l. åstadkommen gm tillsats till papper l. pappersmassa av ämne(n) l. produkt(er) ur mineral- l. djurriket; särsk. om en gm tillsats av asbest framställd, mer l. mindre brand- o. vattenhärdig, för taktäckning m. m. avsedd produkt; jfr -papp 1. Faxe IVetA 1787, s. 16.
Ssg (till -papper 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): stenpappers-bruk. bruk (se d. o. 9) för framställning av stenpapper. Faxe BrevSAOBArk. 7/1 1789. —
-PARTI.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: av sten bestående l. stenigt parti av markytan, visst landområde l. dyl. JernkA 1828, Bih. s. 7.
2) till 2: av sten avgränsad o. ofta i högre l. mindre grad uppbyggd (del av) trädgård, i vilken blommor, buskar o. d. är planterade; jfr klipp-trädgård. HbTrädg. 6: 14 (1876). —
(6 b) -PASSION. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) lidande orsakat av l. anfall av stensjukdom (i sht i urinvägarna); (plågsam) stensjukdom; jfr passion 3. Kyrkioherden Herr Petter Borup i Tulstorf uti Schåne des Son af särdeles swår Sten passion curerat. Key Inbj. 1892, s. 75 (c. 1730). (Lantmarskalken) förmälte at som K. Maj:t i natt varit opasslig af stenpassion .. så voro (osv.). 2RARP 11: 508 (1739). Jag war på mitt åttonde år, då .. (min fader) i en swår sten-passion afsomnade d. 13 Junii 1719. Hallman Blacksta 82 (1748). SAOL (1973; angivet ss. ålderdomligt). —
-PELARE. pelare av sten (l. tegel).
2) i sht byggn. till 2. SthmSlH 1: 157 (cit. fr. 1578). särsk. till 2 f. UB 1: 180 (1873; om minnesmärke). —
-PENNING. [jfr t. steingeld (i bet. 1) o. -pfennig (i bet. 2)]
1) (förr) till 2, i pl.: fastighet åvilande offentlig avgift l. gentemot annan fastighet gällande onus som trätt i stället för tidigare l. eljest gällande skyldighet att leverera viss myckenhet byggnadssten l. tegel till bygge o. d. UpplDomb. 7: 69 (1553). HFinlKamF 2: 124 (c. 1575).
-PEPPAR. (†) växt av släktet Sedum Lin., sannol. S. acre Lin., gul fetknopp; äv. använd (i torkat tillstånd) ss. läkemedel (för djur); jfr mur-peppar. Muur eller Steenpeppar, Muserompa. Linc. (1640; under aizoon). Tag rödh Steen-Peppar, stött det sönder och gif Hästen in medh sööt Miölck. Rålamb 13: 132 (1690). —
-PERSILJA. (†) sannol. om växten Peucedanum oreoselinum (Lin.) Moench., backsilja. (Eng.) Hill-parsley, (sv.) sten-persilia. Serenius (1734; under parsley); jfr: (Eng.) Hill- or mountain-Parsley, (sv.) mossa-rot, finsk ingefära, (lat.) Selinum, Oreoselinum. Dens. Kkkk 2 a (1757). —
(2 p) -PICK. (†) i uttr. slå stenpick, ss. benämning på lek vid vilken den ene deltagaren gm att kasta stenar sökte träffa o. stöta omkull en av den andre deltagaren uppställd stapel bestående av fyra stenar; jfr pick, sbst.3 Ödmann Hågk. 83 (c. 1805). Karlson ÖrebroSkolH 3: XXXVII (1875; om förh. på 1600-talet). —
(2) -PICKA. [fsv. stenpikka; jfr mlt. stēnbicke] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mindre (hammarliknande) picka (se picka, sbst.1 1) för tillhuggning av sten l. tegelsten, stenhacka l. tegelhammare. ArkliR 1562, avd. 14. 2VittAH 4: 337 (1795). —
(2) -PICKARE. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenhuggare; anträffat bl. i ssgn stenpickare-snäcka, om trädgårdssnäckan Helicigona (Chilotrema) lapicida Lin. (som förekommer bl. a. i stenbrott). FoFl. 1912, s. 191. —
(6 b) -PILLER. (numera bl. i skildring av ä. förh.) piller mot stensjukdom. Darelli Sockenapot. 103 (1760). —
-PIMPERNELLA. (†) växten Pimpinella saxifraga Lin., bockrot (som växer på stenig l. klippig mark). Bromelius Chl. 83 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 28 (1716). —
(1, 2) -PINK l. -PINKA. (förr) för fraktande av (bruten) sten avsedd pink (se pink, sbst.1). Båttzmän opå Stenpinckann. KlädkamRSthm 1561 B, s. 22 b. —
-PIPA.
1) (†) till 1: rör l. pipa (se pipa, sbst.1 3, 11) av sten; särsk. till 1 f, om skeppsmasks kalkgång. Linné MusReg. 96 (1754).
2) (i sht förr) till 2: pipa (se pipa, sbst.1 1) av sten. Ymer 1921, s. 118 (i pl., om visselpipor).
1) (numera mindre br.) från forntiden härrörande, mer l. mindre horisontell stenläggning, ofta av kullersten. 2VittAH 14: 22 (1828, 1838). StEkholm 102 (1934).
2) (numera föga br.) stenlagt parti av golv närmast eldstad, avsett ss. skydd mot brand gm nedfallande gnistor l. glöd; jfr plan, sbst.1 I 4 d. Ambrosiani DokumPprsbr. 58 (i handl. fr. 1830). ByggnOrdnNorrkpg 1890, s. 16. —
-PLANTA. [jfr t. steinpflanze] (†) i ä. systematik, i pl., om klass av havsdjur vilka bygger (stenhårda) rev (t. ex. koralldjur); jfr -djur, -växt 1. Oldendorp 1: 139 (1786). VetAH 1793, s. 251. —
-PLOG. (†) på lokomotivs framsida monterad, plogliknande anordning avsedd att ta upp stötar vid ev. kollision med mindre föremål o. d. WoL 257 (1885). —
(6 b) -PLÅGA. plåga l. smärta orsakad av stensjukdom (i sht i pl.); äv., i sg. l. pl.: stensjukdom (i sht med särskild tanke på smärtorna). Skier .. (en sammandragning i) niurarna eller blåsan, och de innehålla någon sten, så upretas Stenplågan. Rosenstein Comp. 219 (1738). En .. stark dosis opium .. för att döfwa sten-plågorna. JournLTh. 1813, nr 18, s. 3. Gikt och stenplågor .. till sina symtomer så olika sjukdomsformer, äro troligen producter af .. samma organiska process. VetAH 1820, s. 35. IllSvOrdb. (1955). —
-POLEJA. (†) växten Satureja vulgaris (Lin.) Fritsch, bergmynta. Franckenius Spec. B 2 b (1659). Bromelius Chl. 20 (1694). —
(2) -POLLARE. pollare av sten.
(2 s) -PORSLIN.
1) fin fajans (se d. o. 1), flintporslin; förr möjl. äv. om hårt l. äkta porslin; jfr -gods. Sten-Porcellaine är det tyngsta och dyrbaresta (i Kina). Osbeck Resa 149 (1751, 1757). Bæckström Rörstr. 78 (1930; om fin fajans).
(2 s) -POTTA. sbst.1 (numera bl. bygdemålsfärgat l. vard.) jfr potta, sbst. 1, o. -sak 2. Risingh LandB 36 (1671). särsk. (förr) om kokkärl. VetAH 1747, s. 176. —
-POTTA. sbst.2 [sv. dial. stenpotta, stenbotta; ombildning av -butta under anslutning till -potta, sbst.1] (†) flatfisken Scophthalmus maximus Lin., piggvar. Cederström Fiskodl. 262 (1857). Malm Fauna 510 (1877). —
-PRISA. (†) växten Veronica fruticans Jacq., klippveronika (som växer på stenig l. klippig mark). Nyman VäxtNatH 1: 167 (1867). —
(1 e) -PROV.
1) (†) kunskapsgren som arbetar med utförande av kemisk analys av berg- l. jordarter; jfr prov 1. Rinman 2: 823 (1789).
-PULVER.
1) till 1: (naturligt förekommande) pulver (se d. o. 1) av sten. Sand är ej annat, än et fint sten-pulfwer. HushBibl. 1755, s. 11.
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b: ss. stendrivande medel avsett pulver (se d. o. 2). Möller 2: 996 (1785). Bæckström Rörstr. 17 (1930; om förh. 1727). —
-PYRAMID.
1) (numera bl. tillf.) till 1, om sten med formen av en pyramid (se d. o. 1, 2). 2VittAH 14: 10 (1828, 1838).
(6 a) -PÄRON. [fsv. stenpärun; frukten innehåller ofta stenliknande bildningar] (numera mindre br.) päron vars kött innehåller stenliknande förhårdnader, stenigt päron; dels om vildpäron, dels om en sämre sorts odlat päron; äv. om trädet; äv. bildl. Månsson Trääg. 23 (1643). Retzius FlOec. 566 (1806; om trädet). Stenpäron .. (dvs.) Stenigt päron. Weste FörslSAOB (c. 1817). Törneros (SVS) 3: 240 (1838; bildl.). Stenpäron .. (dvs.) frukten af det vilda Päronträdet, äfvensom en sämre sort odlade Päron. Vilda Päron. Fries Ordb. 119 (c. 1870). Östergren (1946). —
1) till 2. Then trafwe / ey snafwe / wid hwar steenraad / som öfwer Skogen wil hinna. Wivallius Dikt. 103 (c. 1643). särsk.
b) till 2 f: rad av stenar utgörande (del av) minnesmärke; särsk. (arkeol.) i fråga om fornminne. RannsaknAntikv. I. 1: 7 (1667). Megalitiska monument äro .. menhiren, cromlechen, triliten och stenraderna. 2NF 17: 1466 (1912).
2) till 3, om rad av ädelstenar. SalWijsh. 18: 24 (öv. 1536; Apokr. 1986: graverade på fyra rader av ädelstenar). —
-RAM.
1) (†) till 1, 2: ram (se ram, sbst.1 3) för lyftning av sten; jfr ramm, sbst.5 1. ArkliR 1567, avd. 25.
2) till 2: ram (se ram, sbst.1 2 f) av sten. Fornv. 1938, s. 299. särsk. arkeol. gravinramning av sten. Nilsson Ur. I. 6: 18 (1843). —
1) till 1; äv. i utvidgad anv.: mark uppfylld l. bestående av stenrammel, stenig mark. VexiöBl. 1815, nr 13, Bih. s. 3. Wulff GrönlDagb. 299 (1917).
-RAND.
1) (numera mindre br.) till 1; jfr rand 1 c (o. 2 b) o. -nät 2; i sht i pl. VetAH 1769, s. 182. 2SvUppslB 24: 798 (1952).
2) (numera bl. tillf.) till 2 f: randliknande formation l. anläggning bestående av stenar o. utgörande del av fornminne. Iduna 10: 293 (1824). —
-RAS. i fråga om sten.
(2) -REDSKAP~02 l. ~20.
1) (i sht i fackspr.) (forntida) redskap av sten (särsk. om sådant redskap härrörande från stenåldern); jfr -hacka 2, -kil 3, -kniv, -verktyg 1, -vält, -yxa. 2VittAH 13: 260 (1830). (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 17 (1962).
2) tekn. redskap för bearbetning av sten l. berg l. malm; jfr -måkare, -verktyg 2. JernkA 1874, s. 371. —
-REGN.
1) till 1: gm naturkatastrof o. d. uppkommet regn (se d. o. 2) av stenar. Wallerius Hydrol. 8 (1748). särsk.
b) (tillf.) i resultativ, bildl. l. överförd anv., om tätt liggande mängd av stenar över markområde. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 48 (1901).
2) till 2 i, mer l. mindre bildl.: (stört)skur av kastade l. avlossade projektiler av sten. AnderssonBrevväxl. 1: 79 (1838). —
(2) -RESA, r. l. f. [jfr sv. dial. (Finl.) stäinräiso, delabialiserad form av sten-rösa (se -röse)] (†) = -röse c. Fennia XVI. 3: 29 (1761). —
(2) -RESNING. (†) av (uppresta) stenar bestående (grund till) byggnadsverk l. anläggning; särsk. till 2 f, i fråga om fornminne: stensättning (se d. o. 4); jfr resning, sbst.2 3. 2VittAH 14: 11 (1828, 1838). Afzelius Sag. 1: 49 (1839; om stensättning). Bergman GotlVisby 20 (1858). —
(2 s) -RETORT. retort av stengods, förr äv. av annat keramiskt gods. HdlCollMed. 17/1 1728. Nyblæus Pharm. 161 (1846). —
-REVEL.
-RIK.
2) till 11: oerhört l. kolossalt rik (se rik, adj. 3); jfr stinnrik. Lagerström Molière Gir. 25 (1731). —
-RIKE(T).
1) (ngt vard. o. skämts.) till 1, 2, om den del av Bohusl. där stenhuggeri företrädesvis bedrivs l. har bedrivits. GbgMP 9/5 1931, s. 1.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 e: den oorganiska naturen, mineralriket (motsatt: djur- o. växtrikena). VetAH 1740, s. 411. —
-RING.
1) till 1: ring (se ring, sbst.1 7) av sten. Bremer GVerld. 6: 17 (1862). särsk. geol. jfr -nät 2. Ymer 1934, s. 305.
2) till 2: ring (se ring, sbst.1 2) av sten l. stenar. 2SvKulturb. 3—4: 96 (1935; i eldstad). särsk. (förr, folklor.) ringformig anordning av stenar i skurverk. Linné Öl. 52 (1745).
3) arkeol. till 2: fornminne bestående av ring (se ring, sbst.1 2, 5) av stenar. RannsaknAntikv. II. 1: 5 (1667).
4) till 3: fingerring besatt med ädelsten(ar) l. prydnadssten(ar). RP 9: 361 (1642). VästerbK 1927, nr 147, s. 1. —
(2) -RISTNING. ristning (se rista, v.2 2) i sten; särsk. i konkret anv., motsv. rista, v.2 2 d; jfr -skrivning. Schück VittA 5: 485 (i handl. fr. 1765; konkret). 2VittAH 26: 331 (1869). —
(2) -RITNING. särsk. (†) konkret(are): inristning i sten; jfr -ristning. Peringskiöld MonUpl. 181 (1710). —
(1 e) -ROT. (†) om sådan svart lerskiffer som täckte stenkolsflötsen vid Boserups stenkolsverk. Rinman 2: 824 (1789). —
(2) -RUCKEL. (numera bl. ngt vard.) jfr ruckel, sbst.1 1, o. -byggnad 2. Holmberg Bohusl. 3: 292 (1845). —
-RUDA. [fisken är en på grund av (möjl. på stenbotten) ogynnsamma näringsförh. förkrympt varietet] (numera föga br.) varieteten dammruda (se d. o.) av fisken Cyprinus carassius Lin., sjöruda; äv. övergående i anv. ss. maträtt. Stenrudor. Tillredas såsom rudorna. Sjöberg Singstock 178 (1832). Rebau NatH 1: 559 (1879). —
(2) -RUTA, sbst.1 (†) ormbunksväxten Asplenium ruta-muraria Lin. (som förekommer på kalkmurar), murruta; jfr ruta, sbst.1 2. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Heinrich (1828). —
(2) -RÅ. (numera föga br.) rå (se rå, sbst.3 1) bestående av sten(ar), råmärke av sten. BtFinlH 3: 285 (1553). FörarbSvLag 7: 202 (1695). —
(1 e) -RÄKNING. geol. räkning (se d. o. 4) av envar av de i en viss, given volym ingående bergarterna o. beräkning av dessas procentuella andel av helheten. Fennia I. 7: 14 (1889). Därs. IV. 5: 13 (1891). —
-RÄV.
1) (†) till 1, om skinn av räven Alopex lagopus Lin., fjällräv, polarräv. Barckhusen Cotossichin 98 (1669).
2) (numera bl. i vissa trakter) till 1, 2; jfr räv, sbst.1 1 f α γ', o. -transportör. KlassFörrådsart. 52 (1883). —
(1, 2) -RÖJA, r. l. f. (i sht i vissa trakter) markparti (i skog) som röjts från sten; jfr röja, sbst.3 1. Brummer 8 (1789). —
(1, 2) -RÖJA, v. [jfr -röjd o. -röjning] med avs. på åker o. d.: röja (se röja, v.3 1 a) från sten. TurÅ 1968, s. 174. —
(1, 2) -RÖJNING. röjning (se röja, v.3 1 b) av sten (från åker, äng o. d.). Barchæus LandthHall. 69 (1773). —
-RÖLLEKA. bot. växten Achillea tomentosa Lin. (som ofta odlas i stenpartier). Hylander PrydnV 29 (1948). —
-RÖR, sbst.1
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2: för ledande av vatten avsedd ränna o. d. med botten (o. sidor) av sten l. tegel o. d.; jfr rör, sbst.3 7. VDAkt. 1727, Syneprot. F III 7. WoH (1904; om täckdike). Auerbach (1913).
2) (numera föga br.) till 2, 2 s: rör (se rör, sbst.3 3) av sten l. keramiskt gods. Lindfors (1824). Auerbach (1913). —
(1, 2) -RÖR, sbst.2 [fsv. stenrör] (utom i vissa trakter numera nästan bl. i b) (naturligt l. av hopsamlade stenar bestående) stenröse; jfr rör, sbst.4 SalOrdspr. 26: 8 (öv. 1536). Moberg Rid 139 (1941). särsk.
a) (numera föga br.) motsv. rör, sbst.4 a, om gränsmärke, råsten. FörarbSvLag 7: 131 (1695). (Sv.) stenrör, (fr.) borne [de pierre]. Schulthess (1885).
b) (fullt br.) arkeol. motsv. rör, sbst.4 b, om minnesmärke. Svedenfors Gränsb. 1: 24 (i handl. fr. 1667). —
(1, 2) -RÖSAD, p. adj. [jfr -röse] särsk. (†) till 1, om kulle o. d.: betäckt med stenröse. VetAH 1757, s. 265. Heinrich (1828). —
(1, 2) -RÖSE l. -RÖS, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -RÖSA. [fsv. stenröse] = röse, sbst.1 1; jfr -kalm, -rör, sbst.2, -rössja. 3SthmTb. 7: 175 (1612). särsk.
d) oeg. l. mer l. mindre bildl.; i sht förr om stenhus i stad. CAEhrensvärd Brev 1: 146 (1788). Lundh Ljungh. 67 (1905; om hus). —
(1, 2) -RÖSIG. [jfr -röse] (†) = -rösad. Stenrösigt land. Ferrner ResEur. 193 (1760). Heinrich (1828). —
-RÖSNING. (†)
1) skeendet att berg(art) vid vittring o. sönderfall bildar anhopning(ar) av lösa stenar; jfr rösa, v. 1. VetAH 1760, s. 22.
2) konkret: stenröse(n); särsk.: gm vittring o. sönderfall av berg(art) bildad anhopning av lösa stenar, naturligt stenröse. VetAH 1757, s. 234 (om naturlig samling av lös sten). (Sv.) Stenrösning .. (t.) ein Haufen gesetzte Steine. Dähnert (1784). (Sv.) Stenrösning. (T.) Steinhäufung, Aufhäufung der Steine. Heinrich (1828). —
(1, 2) -RÖSSJA. (†) = -röse; jfr rössja, sbst.3 1Mos. 31: 48 (Bib. 1541; Bib. 1917: röse). Mörk Ad. 1: 150 (1743; i pl., om stenhögar utgörande ruiner). Johansson Dagb. 3: 165 (1893). särsk.
-SAK.
1) till 2; särsk. arkeol.: av sten tillverkad l. framställd sak (ss. redskap l. verktyg) härrörande från stenåldern; jfr -ho. 2VittAH 13: 249 (1830).
2) (numera i sht ngt vard.) till 2 s: sak (se sak, sbst. 11, 12) av sten (ss. täljsten) l. stengods (förr äv. av annat keramiskt gods); jfr -bunke 2, -burk 1, -bössa 2, -docka 2, -dosa 2, -durkslag, -fat 2, -flaska, -form 3, -gryta, -kanna, -kittel, -kruka, -krus, -kärl, -potta, sbst.1, -salser, -saltfat, -saltkar, -skål 2, -skärva 2, -smörbytta, -tallrik o. -vattenkanna. HusgKamRSthm 1752—53, s. 1219. —
(2) -SAL. (företrädesvis i skildring av ä. förh.) sal (se sal, sbst.2 2 a) med stenlagt golv. HovförtärSthm 1699 A, s. 1691. Salen (i 1600-talets herrgård) brukar vanligen bära namnet Stensalen. SvKulturb. 7—8: 232 (1931). —
(2 s) -SALSER. (numera nästan bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) jfr salser o. -sak 2. TullbSthm 1/10 1583. —
(1 e) -SALT. i sht mineral. bergsalt, halit; äv.: ur bergsalt utvunnet koksalt ss. speceri- l. apoteksvara. BOlavi 4 a (1578). Varulex. Livsm. 387 (1942). —
(1, 1 e) -SAMLARE. samlare av stenar; särsk. (numera bl. mera tillf.) till 1 e, om företrädare för mineralogin, mineralog. Linné MusReg. 53 (1754). —
-SAMLING. samling av stenar.
1) till 1; jfr samla 1 h δ; jfr -anhopning. VetAH 1769, s. 181. särsk. till 1 e; jfr samla 1 h; jfr mineralie-samling. Linné SvArb. 1: 1 (1740).
-SCHERSMIN. bot. den från Nordamerika härstammande, till familjen Saxifragaceae hörande kulturväxten Jamesia americana Torr. & G. Svensson Kulturv. 303 (1893). Törje Växtfört. 1: 59 (1938). —
-SIK. (†) om slag av (i vatten med stenig botten levande) sik. Tiselius Vätter 1: 106 (1723). Cannelin (1939). —
-SIL. (†) karpfisken Phoxinus phoxinus Lin., elritsa (som trivs på stenig botten); jfr sil, sbst.1 Stuxberg Fisk. 493 (1895). —
(1 e, 2) -SILKE. (†) om asbest. Orrelius 16 (1797). —
-SILL. (†) om sill l. silliknande fisk som förekommer på stenig botten? Flatbuk en lijten fisk ock Sten-Sill månd här simma. Œdman Bahusl. 40 (1746). —
-SIMPA.
1) zool. simpan Cottus gobio Lin. (som håller till på sten- o. grusbotten); förr äv. om simpa tillhörande undersläktet Myoxocephalus Tiles; jfr -bit, sbst.2 4, -sugare 2, -sut. Alrot Gestr. 2: 38 (1722). Linné MusReg. 70 (1754; om simpa av undersläktet M.).
-SIPPA. (numera mindre br.) växten Anemone silvestris Lin., tovsippa (som förekommer på stenig mark). Nyman VäxtNatH 1: 275 (1867). Stensippa; torra, steniga och soliga lundbackar. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 491 (1901). Stensippa(,) se tovsippa. Hylander VåraKulturvN 273 (1977). —
-SJUKA.
1) bot. till 6 a: hos päron förekommande missbildning bestående i att sten uppträder i fruktköttet. Lindfors SjOdlVäxt. 44 (1927).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b; jfr -sjukdom. Linc. (1640). Acrel Chir. 376 (1775). —
(6 b) -SJUKDOM~02 l. ~20. av stenbildning (se -bildning 4 b) orsakad l. i stenbildning bestående sjukdom, lithiasis; i sht i pl., om olika slag av sådan sjukdom; jfr -feber, -kolik, -krankhet, -känning 2, -lidande, -passion, -plåga, -sjuka 2, -sot. Berzelius Kemi 6: 467 (1830). Stensjukdomar (dvs.) lidanden l. sjukdomar orsakade av stenar (konkrement) som bildas i något organ. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
(2, 2 f) -SKEPP.
1) bildl.: (tänkt) skepp av sten. Venedig .. är et stenskepp lagt för ankar. Björnståhl Resa 1: 439 (1772).
(2) -SKIFT. (sten- 1778 osv. stens- 1823) skift (se skift, sbst.1 5 a) bestående av murstenar o. d. Palmstedt Res. 26 (1778). GHT 1895, nr 261, s. 2. —
-SKIKT.
(2) -SKILDERI. (numera bl. ålderdomligt, nästan bl. i skildring av ä. förh.) skilderi (se d. o. 1) utfört i sten. AntT 2: 120 (1869). Fornv. 1934, s. 28. —
-SKIVA. skiva av sten.
2) till 2; jfr skiva, sbst.2 1. Holmberg Bohusl. 3: 292 (1845; utgörande del av fornminne). särsk. motsv. skiva, sbst.2 1 d. Sten skifwa till att rifwa färgor på. ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
(2 i) -SKJUTNING. (förr) skjutning (se skjuta, v.1 I 2 b) med projektil(er) av sten. Lind 1: 284 (1738). —
(2) -SKODD, p. adj. försedd med skoning av sten. Hahr NordeurRenässArkit. 292 (1927; om jordvall). särsk. motsv. sko, v. 2 e, med avs. på (med på) släde: skodd med skena av sten. Björnståhl Resa 3: 149 (1778). —
(1 e) -SKORPA. skorpa (se skorpa, sbst. 1) av sten; äv. mer l. mindre bildl. Bromell Berg. 45 (1730). Linné FörelDjurr. 289 (1752; äv. i bild, om skaldjurs skal). —
(1, 1 d) -SKORPNAD. särsk. (numera föga br.) om skorpa av stenliknande ämne. VetAH 1787, s. 105 (hos musselskal). —
(1, 2 i) -SKOTT. (skada orsakad av) händelsen att sten gm trycket mot vägbana från framrullande bilhjul o. d. slungas upp från denna o. träffar ngt (i sht vindruta); jfr skott, sbst.2 2 b α ζ'. Motorför. 1955, nr 12, s. 39. —
-SKRABBA. [fisken förekommer på stenig botten] (†) fisken Cottus scorpius Lin., ulk, rötsimpa; jfr skrabba, sbst.2 1. SÖdmann hos BBergius PVetA 1780, 2: 218. —
-SKRAMMEL. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -anhopning o. skrammel 4. Fries Grönl. 25 (1872). —
(2 d) -SKRAPARE. [jfr d. stensliber o. t. pflasterschleifer, pflasterstreicher] (†) gatstrykare. Här om aftonen bleeff en liten adelsman heeter bukå .. i hiäl stukin på gatun aff de steenskrapare. Ekeblad BrClEkeblad 169 (1654). —
-SKRAVLIG, adj. [jfr -skravel] som är mer l. mindre täckt av l. som kännetecknas av stenskravel. GbgP 14/10 1984, s. 33. —
(2) -SKRIFT. skrift (se skrift, sbst.1 2) i sten (särsk. konkret, om inskription l. inristning); äv.: (typ av) skrift karakteristisk för användning på sten, stenstil (se d. o. 2); äv. bildl. Peringskiöld MonUpl. 1 (1710; i pl., om ristningar). (Sv.) Stenskrift .. (fr.) style .. lapidaire. Berndtson (1880). Victorin Örnung. 61 (1932; bildl.). —
(1, 2) -SKROV. (†) = -beläte 1?; jfr skrov 8 c. På quinfolkssijda (i en kyrka) står ett stoor steen skråff. Murenius AV 22 (1637). —
-SKROVEL. om massa l. anhopning av skrovliga stenar; jfr skrovel 1. Polhem ESkr. 3: 163 (c. 1715). —
-SKROVLIG, adj. [jfr -skrovel] som är mer l. mindre täckt av l. som kännetecknas av stenskrovel; jfr -skravlig. TurÅ 1951, s. 294. —
-SKRUV. [jfr t. steinschraube]
1) (förr) till 2: vid gjutning av mässing använd, med järnskruvar (se skruv, sbst.1 d α) försedd anordning varmed den av sten bestående gjutformens delar pressas samman. Rinman 2: 824 (1789).
-SKRÄCKA.
1) (†) fågeln Cinclus cinclus Lin., strömstare (vilken gärna sitter på en sten ute i en fors). Schroderus Dict. 29 (c. 1635).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Mergus serrator Lin. (som häckar på stenig mark), småskrake; jfr skräcka, sbst.2 VetAH 1785, s. 312. Hortling Fågelnamn 154 (1944). —
(2) -SKULPTUR. skulptur i sten.
2) konkret.
(2) -SKURA, -ning.
1) (förr) med avs. på yta av trä o. d.: skura (se skura, v.3 3 c) med hjälp av sandsten(ar). Nylander Hemma 150 (1909).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. vbalsbst. -ning: fästande av puts vid murverk gm gnidning medelst tegelsten l. dyl. HantvB I. 4: 253 (1936). —
-SKVAL. (i vissa trakter) i fråga om vatten med stenig botten, = skval 1 slutet. TIdr. 1883, s. 147. —
-SKVÄTTA. [fågeln häckar gärna under stenblock o. sitter ofta på stenar]
1) zool. fågeln Oenanthe oenanthe Lin., skvätta; äv. allmännare, om fågel tillhörande skvättsläktet. Man hörer hela natten .. Röstierten, Stensqwettan, Lärckian och månge andre Foglar siunga. Rudbeck Atl. 2: 112 (1689). Sqwätta, en steen-sqwätta, (dvs.) .. Lat. rubecula saxatilis. Spegel 476 (1712). Någon (ringmärkt) svensk stenskvätta, Oenanthe oenanthe, ha vi ej lyckats återfå, men (osv.). Lönnberg SvFåglFlyttn. 73 (1935). (På Ölands södra udde) uppehöll sig en egendomlig stenskvätta. Den frapperade genom sin, särskilt för vintertiden påfallande bleka färg och .. därigenom, att den alldeles saknade stenskvättans vita stjärtteckning. FoFl. 1941, s. 281. jfr röd-stenskvätta.
(2) -SKÅL.
-SKÄGG. (†) den till underordningen Nudibranchiata, nakensnäckor, hörande snäckan Duvaucelia (Tritonia) hombergi Cuv. (som har en skrovlig, med vårtor försedd rygg vars kanter bär utskott). Retzius Djurr. 105 (1772). Björkman (1889). —
-SKÄR.
2) (numera bl. mera tillf.) skär (se skär, sbst.4 2) med naken sten, skär; förr äv. om i vatten utskjutande klippa l. klipprev o. d. (jfr skär, sbst.4 1 a). Fréville Söderh. 2: 116 (1776). Ett ställe, der ett stenskär stiger ut från landet till midten af elfsgrenen. Zetterstedt SvLappm. 1: 165 (1822). I sjön Tjurken (har man) ofta sett, huru ”Sjöråt tvättar byk” eller ”breder ut sina kläder” på stenskären och öarne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 248 (1864). TurÅ 1958, s. 253. —
(6 b) -SKÄRA, -ing. (numera bl. i skildring av ä. förh.) gm skärande (se skära, v.2 1 j) uttaga sten(ar) ur urinblåsa o. d.; i sht ss. vbalsbst. -ing o. ss. sådant äv. konkretare; jfr -skärning 3. Acrel Sår 211 (1745). Taxa för Chirurgi .. Stenskäringar Ifrån 6 .. Til 33 (riksdaler). PH 11: 265 (1777). —
-SKÄRARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
Ssg (till -skärare 1; i sht förr): stenskärar- l. stenskärare-konst. jfr konst 3; jfr glyptik. Tegnér FilosEstetSkr. 334 (1808). —
-SKÄRNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
3) till 6 b, abstr. o. konkret(are); jfr -skära o. -operation. Acrel Sår 213 (1745). Frey 1843, s. 502. —
-SKÄRV.
-SKÄRVA.
1) till 1, 2: skärva (se skärva, sbst.1 1) av sten. Schroderus Dict. 29 (c. 1635). Och finnas på desza (sand-)moar, och hälst i de grymmaste stenskärfwor, den största Furuskogen. Dahlman Humleg. 42 (1748).
-SKÄRVIG. [jfr -skärv o. -skärva] (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om mark, väg o. d.: täckt av l. bemängd l. översållad med stenskärv l. stenskärvor. VDAkt. 1736, F III 7 (om strand). —
(2) -SKÄRVNING. (i sht i fackspr.) skärvning (se skärva, v. 1 a) av sten. Upsala(A) 17/1 1928, s. 1. —
-SLAG, sbst.1 [fsv. stenslagh (i bet. 2); jfr t. steinschlag (i bet. 3)]
3) (i fackspr.) till 2, koll. l. ss. ämnesnamn: krossad sten, stenflis, makadam; jfr slag, sbst.1 31 g. 2UB 9: 96 (1905). —
(2 i) -SLANGA. (förr) slanga (se slanga, sbst.3) för kastning l. skjutning av projektiler av sten. Weste (1807). —
(2) -SLIPAD, p. adj. (numera bl. i skildring av ä. förh.) med hjälp av slipsten slipad (se slipa, v.2 2). Dahlgren LDeGeer 149 (cit. fr. 1646). —
-SLIPARE. (mans)person som (yrkesmässigt) utför stenslipning.
-SLIPERI~002 l. 1004 l. 0104.
1) till 2, = -slipning 1; äv. bildl. Linné Vg. 21 (1747). Om kvällarna mitt stensliperi i prosa. Nerman Service Bluffm. 124 (1925).
2) till 2: verkstad l. anläggning för stenslipning (se d. o. 1). Swedenborg RebNat. 1: 32 (c. 1720).
4) till 3: verkstad l. anläggning för slipning av ädelstenar, prydnadsstenar o. d. CAEhrensvärd Brev 2: 48 (1795). Dalin (1854). —
-SLIPNING.
1) till 2: slipning (se slipa, v.2 2) av sten(ar); stundom äv. konkret(are). Linné Vg. 34 (1747). Stenslipningen var norra Ölands enda industri. Hammar Minn. 1: 28 (1937).
(2 i) -SLUNGA.
(2 i) -SLUNGARE.
2) om redskap o. d. för slungande av sten.
(1, 2) -SLÄP.
(1, 2) -SLÄPARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) (mans)person som (yrkesmässigt) utför stensläpning. König Mec. 108 (1752). —
(1, 2) -SLÄPNING. framforsling av sten medelst släpning (se släpa, v.1 I 1, 1 c). NerAlleh. 1871, nr 17, s. 4. —
-SMOL ~smω2l, n.; best. -et; pl. =. [sv. dial. (Härjed.) smol, etymologiskt identiskt med smul, sbst., o. smål, sbst.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenig, vanligen skoglös o. höglänt (särsk. nära kalfjället liggande) slätmark. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 82 (1737). —
-SMÄCKA ~smäk2a, f. l. r.; best. -an; förr äv. -SMÄCK, m. l. r. (-smäck 1877. -smäcka 1920 osv.) [senare leden sannol. (ytterst) ljudhärmande; jfr smäck, interj.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -skvätta 1. Malm Fauna 164 (1877). FoFl. 1920, s. 107. —
(1 e) -SMÄLTNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) smältning av malm; särsk. om råsmältning. Rinman 2: 455 (1789). —
(1 e) -SMÖR. [jfr t. steinbutter] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om gulaktig, fet l. smörig lerart, stundom förekommande i alunskiffer l. sandsten; jfr berg-smör o. gur. Rinman 2: 826 (1789). 2NF 35: 1260 (1923). —
-SNIDARE. [jfr mlt. stēnsnīder]
1) till 2: (mans)person som (yrkesmässigt) utför (konstmässig l. konstnärlig) bearbetning av sten; jfr -huggare 3, 4, skulptör o. snida, v.1 2 a, b. G1R 22: 458 (1551).
2) (i sht i skildring av ä. förh.) till 3: stenslipare (se d. o. 2); jfr gravör o. snida, v.1 1 b, 2 a, b. Mactsköllen på brystet .. kunsteliga wirkadan med edla stenar, ther the tolff Israels slecters nampn vti graffuen, och j gulde genom steensmijdhare fattade woro. Syr. 45: 11 (öv. 1536; felaktigt för steensnijdhare; Bib. 1541: steensnijdhare; Apokr. 1921: i infattning av guld, ett verk av stensnidarkonst). 2Mos. 28: 11 (Bib. 1541).
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b: stenoperatör; jfr snida, v.1 1. G1R 25: 560 (1555). SErikÅb. 1968, s. 77 (om förh. på 1600-talet).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): stensnidar- l. stensnidare-konst. till -snidare 2; jfr konst 3. 2Mos. 28: 36 (Bib. 1541).
-SNIDERI3~002 l. 1004 l. 0104. [jfr t. steinschneiderei] (numera bl. i skildring av ä. förh.)
1) till 2: stensnidares (se -snidare 1) konst l. verksamhet; äv. konkret(are); jfr -skärning 1. ÖgCorr. 1854, nr 78, s. 3. De skönaste stensniderier. CEichhorn hos Sydow Lübke 660 (1871).
2) till 3: stensnidares (se -snidare 2) konst l. verksamhet, glyptik; äv. konkret(are), om inrättning för sådan konsts bedrivande; jfr -skärning 2, -snidning, -snitt 2. Såsom .. Eric Balck hafwer .. sigh vnderdånigst angifwit, wela .. inrätta ett sådant Stensnideri och vtarbetande, at (osv.). Stiernman Com. 3: 26 (1661). Seitz ÄSvGlas 22 (1936).
(3) -SNIDERSKA. (†) stensnidares (se -snidare 2) hustru l. kvinna (änka) som driver stensnidares rörelse. JBureus (1624) i 2Saml. 4: 84. —
(3) -SNIDNING. (numera föga br.) stensnidares (se -snidare 2) verksamhet l. konst, stensnideri (se -snideri 2), glyptik. Rinman 2: 827 (1789). Flintberg Lagf. 6: 153 (1807). —
-SNITT. [jfr t. steinschnitt (i bet. 1 o. 3)]
1) (†) till 2: konsten l. verksamheten att (utan mellanform) hugga sten till passande form o. storlek; äv. konkret(are) om exempel på sådan konst osv. Stål Byggn. 1: 233 (1834). (Altaret) måste, att dömma af stensnitt och murbruk, blifvit af van Duren ombygdt. Brunius Metr. 21 (1854).
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b: stenoperation i urinblåsa l. urinrör varvid stenen uttages hel; jfr -snideri 3. (Läkares) bemödande att bringa Stensnitten till fullkomlighet. TLäk. 1833, s. 483. Meyerson SerafimInstr. 63 (1952). —
-SNOK. zool. snoken Coluber najadum Eichw. (som förekommer i steniga trakter). DjurVärld 7: 542 (1962). —
-SNULTRA. zool. läppfisken Ctenolabrus rupestris Lin. (som trivs på klippig botten); ss. förled i ssg äv. om (fisk av) släktet Ctenolabrus Cuv. & Val.; jfr berg-snultra. SkandFisk. 45 (1837). SvFiskelex. 525 (1955).
-SNÄCKA. (numera föga br.) snäcka tillhörande familjen Helicidae, trädgårdssnäcka. RelCur. 111 (1682). Dalin (1854). —
-SOPP. [den tjocka, gråaktiga foten kan hos unga exemplar se stenlik ut] bot. rörsvamp av släktet Boletus Fr., rörsopp; särsk. om B. edulis Bull., karljohanssvamp; jfr -svamp 1. Romell Lindblad 78 (1901; om B. edulis). Ryman o. Holmåsen Svampar 223 (1984). —
-SORT. sort (se d. o. 3) av sten.
2) till 2, 2 s. Sthm 2: 272 (1897; om typ av gatsten). särsk. konkret(are), närmande sig bet.: föremål av sten l. stengods, förr äv. annat keramiskt gods, stensak (se d. o. 2). Uti huset N:o 66 wid Kyrkogatan .. emottagas söndriga Porcellainer, Christaller, samt allehanda Stensorter, at båras och ihopsinkas. GT 1788, nr 119, s. 4.
(6 b) -SPARRIS. (-spargiss) [förleden kan möjl. anspela på att växten i ä. tid använts ss. stendrivande medel] (numera bl. i skildring av ä. förh.) vildväxande form av sparris. Franckenius Spec. A 4 a (1659). —
-SPARV. [fågeln lever i steniga o. klippiga trakter] zool. fågeln Petronia petronia Lin., stenfink. 1Brehm 2: 24 (1875). —
(2) -SPEL. spel med sten(ar). Johansson HomOd. 1: 107 (1841, 1844). särsk. (i vissa trakter) liktydigt med: pjärr. Norman GossLek. 84 (1878). —
-SPIGG. (numera föga br.) fisken Gasterosteus aculeatus Lin. (som ofta reder sitt näste mellan stenar), storspigg. Juslenius 163 (1745). Dens. 301. —
(1, 2) -SPRÄNGARE. (mans)person som (yrkesmässigt) utför stensprängning; jfr berg-sprängare. Garney Masmäst. 73 (1791). —
(1, 2) -SPRÄNGNING. sprängning av sten (i sht om sådan verksamhet i stenbrott, gruvbrytning o. d.); förr äv. sammanfattande, om verksamheten i stenbrott; jfr berg-sprängning 1. Linné Sk. 387 (1751). (Sv.) Stensprängning .. (fr.) exploitation d'une carrière. Westee (1842). —
-SPÅDOM. [jfr eng. lithomancy] (†) spådom utförd med hjälp av tecken erhållna från stenar. Serenius Kk 3 b (1757). —
(3) -SPÄNNE. (numera föga br.) spänne besatt med ädel- l. prydnadssten(ar). Möller 2: 996 (1785). Dalin (1854). —
(2) -STAD. område (i stad) väsentligen bestående l. kännetecknad av sammanhängande bebyggelse av sten- l. tegelhus. Ymer 1919, s. 313. —
(1, 1 e) -STADGNAD. (-staggnad) (†) i fråga om grad av ”stadgnad” till stenhård fasthet. VetAH 1746, s. 24. —
-STALP. (numera i sht i vissa trakter) stalp (se d. o. 4) väsentligen bestående av sten. Andersson o. Birger 264 (1912). —
(2) -STIL.
1) = lapidar-stil 1; äv.: boktryckarstil bestående av uteslutande versaler; äv. bildl.; särsk. (boktr.): smal grotesk (se grotesk, sbst. 2); jfr block-stil. Dalin (1854). Björling Klangf. 3 (1880; bildl.). Stenstil, (dvs.) smal grotesk. GrafUppslB (1951).
3) (i sht i fackspr.) inskrift l. dikt utförd i stenstil (i bet. 1 resp. 2); äv. mer l. mindre bildl. Bland Poeters värda skara / Som en skald, båd quick och lärd / Skall du (dvs. Runius) rätt välkommen vara / För din vackra eftegärd, / För din äre-Trappa höga, / Stenstyl, Skaldebref med mer, / Där man aldrig infall tröga, / Länta ord och tanckar ser. Nordenflycht (SVS) 3: 112 (1756); möjl. till -stil 2. SvMerc. 3: 1385 (1758). JGRichert (1837) hos Warburg Richert 1: 361 (bildl.). Samtiden 1873, s. 327 (i pl., om inskrifter).
4) i fråga om jämförelse med (viss individuell) stil som kännetecknar stenbyggnader l. stenarkitektur: stil (hos möbler l. annan inredning) som liknar l. erinrar om l. åsyftar att likna l. erinra om sådan stil. FinMus. 1907, s. 76 (i fråga om altare).
Avledn. (till -stil 2 (l. 3)): stenstilsaktig. som l. vars stil liknar l. erinrar om stenstil. Blanck NordRenäss. 288 (1911; om kapitel). —
(11) -STILLA, adj. o. adv. (numera bl. mera tillf.) alldeles l. helt l. fullkomligt stilla, blickstilla.
(2 j) -STRAFF, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11500). (förr) om straff bestående i att brottslingen tvingades bära en l. flera kring halsen hängda stenar (särsk. stadens stenar, se stad, sbst.2 1 c γ). Rig 1934, s. 125. —
-STRAND. [fsv. stenstrand] av (små)sten mer l. mindre täckt l. bestående strand, stenig l. klippig strand. Månsson Siöb. 41 (1644). —
(2) -STROFF. (numera föga br.) om var o. en av de i sköts (se sköt, sbst.2) undre hörn befintliga öglor (stroffar) i vilka stenar fästes ss. sänken. Arwidsson Strömm. 10 (1913). Därs. 23. —
-STRÄNG. sträng l. rad av stenar.
1) till 1. Desse stensträngar eller stenrader .. (förmodas) vara flods-lemningar, och med Svall-Is .. hit drefne och strandkastade. VetAH 1757, s. 294.
2) arkeol. till 2, om en från gammal, ofta förhistorisk tid härrörande sträng av stenar utgörande rest antingen av (underlag till) väg l. gata o. dyl. l. av (underlag till) markering av gräns l. skiljelinje mellan markytor med skilda funktioner (ss. hägnad l. gärdsgård); särsk. om sträng bestående av block- l. klumpstenar lagda 2—4 i bredd (ofta utgörande förbindande länk mellan hustomtningar o. gravsättningar); jfr -länk, -revel 3, -vast o. jätte-stig. UpplFmT 6: 365 (1912). (En fornminnesgrupp är) stensträngarna. Dessa utgöras av långa linjer av klump- och blockstenar .. till halvannan m:s bredd .. och med större eller mindre mellanrum mellan stenarna. THembygdsv. 1929, s. 48. HT 1969, s. 102. —
(2) -STUGA, äv. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. ngn gg i vitter stil) -STUVA. [fsv. stenstuva] folklor.
1) av sten uppförd stuga; i fråga om ä. förh. äv.: av sten uppförd huvudbyggnad l. mangårdsbyggnad (i motsats till kringliggande, till gård hörande uthus l. bodar av trä o. d.); äv. med tanken särskilt riktad på de inre utrymmena i en sådan byggnad osv., numera företrädesvis (folklor.): enkel o. primitiv, i marken delvis nedsänkt sådan stuga, jordstuga; jfr jord-kula, sbst.2 b. VadstKlUppbB 89 (1557). Attil gå i Stenstuffuan in, / Kalla hijt wår Hoffmästerin. Messenius Disa 21 (1611). TurÅ 1971, s. 40.
2) (†) om hällkista l. (stor) gånggrift; jfr -grotta slutet. Schück VittA 7: 366 (i handl. fr. 1814). Hällkistorna benämnas vanligen ”stenstugor”. Montelius SvFornt. 133 (1874). Den skånska allmogen kallar hvarje stenkammargraf dös eller dyss, och det är endast de allra största gånggrifterna, som benämnas jätte- eller stenstugor. Schnittger FörhistFlintgr. 101 (1910).
Ssgr (till -stuga 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): stenstugu-ugn. VadstKlUppbB 64 (1552).
-STUPA. (†) växten Lactuca muralis Lin.; äv. allmännare: (växt av) släktet Lactuca Lin. (vars arter bl. a. växer vid foten av bergsbranter). Liljeblad Fl. 273 (1792). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-STYCKE.
2) till 2: (lossbrutet l. löst) för speciellt ändamål använt l. avsett stycke av sten. Möller 1: 185 (1745).
-STÖTNING.
1) till 2 d: handlingen l. verksamheten att (med hjälp av redskap, maskin o. d.) stöta ned gatsten o. d. i marken för att göra stenläggningen stadig o. jämn; ss. förled i ssgr.
2) sport. till 2 i: en (i sht i Centraleuropa förekommande) gren av kast (se kast, sbst.4 I 1 b) där en sten (på numera c. 15 kg) stötes med ena handen från axeln. TIdr. 1883, s. 172. BonnierLex. (1966).
-SUGARE.
1) (†) fisk tillhörande ordningen Petromyzontida, nejonögon (vilka kan suga sig fast vid stenar); särsk. om fisken Lampetra planeri Bloch, bäcknejonöga. Broman Glys. 3: 664 (c. 1740). Auerbach (1913; om L. planeri).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Cottus gobio Lin., stensimpa (som ofta håller till under stenar). Linné Vg. 232 (1747). SkandFisk. 35 (1837).
3) (†) karpfisken Gobio gobio Lin. (som på dagen vilar orörlig på sand- l. stenbotten), sandkrypare. Cederström Fiskodl. 263 (1857). Stuxberg Fisk. 488 (1895).
4) (†) smörbulten Gobius minutus Gmel. (som kan suga sig fast vid stenar o. d. med buken), sandstubb. Cederström Fiskodl. 263 (1857).
Ssg (till -sugare 1): stensugar-fisk. (†) i pl., om ordningen Petromyzontida, nejonögon. Holmström Ström NatLb. 3: 91 (1852). —
(1, 2) -SUGGA. (i fackspr.) stensläde; jfr -transportör. Crælius TunaL 334 (1774). BoupptVäxjö 1847. —
(1 e, 2) -SUMP. (numera bl. i skildring av ä. förh.) vid bokverk (se bok-verk, sbst.2 a, b): såll vari det grövsta godset fastnar. Rinman 2: 827 (1789). —
-SUR. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -datt. Tillhagen o. (Dencker) SvFolklek. 1: 188 (1949; från Ångermanl.). —
-SUT. [jfr sv. dial. stensut, liten fisk; snorgärs; gös] fisken Cottus gobio Lin., stensimpa. SkandFisk. 35 (1837). —
-SVALA.
1) (numera föga br.) svalan Ptyonoprogne rupestris Scop., klippsvala. VetAH 1798, s. 272. 2NF (1917).
2) [fågeln häckade förr i klippig terräng] zool. svalan Petrochelidon pyrrhonota Vieill. DjurVärld 10: 241 (1963). —
-SVAMP.
2) till 1, 4, i pl., sammanfattande, om (levande l. fossila) organismer sannol. tillhörande stammen Porifera, svampdjur, l. Spongiaria, spongier, utan närmare avgränsning; numera bl. (mera tillf.) om svampdjur tillhörande ordningen Tetraxonida, kiselsvampar. Bromell Berg. 45 (1730). 2NF 27: 820 (1918; i pl., om kiselsvampar). —
(2) -SVARV. (numera bl. i skildring av ä. förh.) för svarvning i sten avsedd svarv. BoupptVäxjö 1816.
Ssg (förr): stensvarv-bänk. till stensvarv hörande bänk (se d. o. IV o. V). Löfgren TenngjH I. 2: 247 (i handl. fr. 1702). —
-SVARVNING.
1) (†) till 1, konkret, om jättegryta (se d. o. 1). Bergman Jordkl. 341 (1766). Därs. 2: 229 (1774).
-SYRA.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 6 b, om oxalsyra (vilken utgör beståndsdel i blåsstenar o. d.). Gadolin InlChem. 132 (1798). NorrlS 1—6: 103 (1798). —
-SÅDD, r. l. m.
1) (numera bl. i högre stil) till 1; bildl. l. i mytologisk föreställning: sådd av sten; särsk. konkret: utsådd sten. Den hopplösa kärleken .. som .. hvart den blickar, ser endast öde fält, mellan hvilkas stensådd den trånga lefnadsstigen slingrar sin .. bana. Snellman Gift. 1: 23 (1842). Deukalions och Pyrrhas stensådd. Tegnér SprMakt 21 (1880).
(2) -SÅDD, p. adj. bildl., om åker o. d.: beströdd l. översållad med stenar. Lagerlöf Länk. 212 (1894). —
(1, 2) -SÅGERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr -sågare] stensågning; numera bl. konkret: verkstad l. anläggning för stensågning. 1NJA 1940, s. 651.
(2) -SÄTTA. med avs. på gata l. väg o. d., förr äv. (golv i) byggnad l. del därav: stenlägga; äv. med avs. på dike l. slänt l. brunn o. d.: förse med stenskoning; i sht i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. Linc. Bbbb 5 b (1640; i p. pf., om väg). Alle Rännilar, som genom privatorum Tomter löpa, måste Husägarne wid mackt hålla, samt antingen stensättia, eller med Träplanckor fodra, så at wattnet hafwer sitt fria lopp. PH 2: 1279 (1736). Linné Sk. 28 (1751; i p. pf., om ladugård). När ska brunnen stensättas? Wägner Sval. 294 (1929).
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): stensätte-sten. för stenläggning avsedd sten. LdVBl. 1831, nr 28, Bih. s. 4. Därs. 1846, nr 40, s. 4. —
-SÄTTARE.
1) till 2 d: (mans)person som (yrkesmässigt) utför stensättning, förr sannol. äv. (i fråga om golv o. d.) stenläggning. TbLödöse 168 (1590; ss. tillnamn).
2) (†) till 3: (mans)person som (yrkesmässigt) utför infattning av ädel- l. prydnadsstenar, juvelerare. Björkman (1889).
Ssgr (till -sättare 1): stensättar- l. stensättare-docka. jfr sten-docka 1. SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 63.
(2) -SÄTTERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (mera tillf.) om företag som ombesörjer stensättning. UNT 9/6 1943, s. 14. —
-SÄTTNING.
1) (numera föga br.) till 1: gm naturens krafter åstadkommen ansamling l. skiktbildning av stenar. Porthan 5: 374 (1797). särsk. (†) till 1 e: avsättning av mineraliska salter utlösta ur vatten, avlagring l. sedimentering av mineral. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 20 (1820).
2) till 2 d: handlingen l. verksamheten att stensätta; förr äv. liktydigt med: stenläggning (se d. o. 1). Linc. Cccc 1 b (1640).
3) till 2 d, konkret: beläggning av sten (på gata, väg, gårdsplan o. d.); förr äv. liktydigt med: stenläggning (se d. o. 2). Gruset, som under stensättningen kommer at brukas, måste wara hel groft och stadigt, doch utan mycken stenblandning, som uppå jämn Plan til en half alns fylning fordras. PH 2: 1280 (1736); möjl. till -sättning 2. Palmstedt Res. 124 (1780). särsk. (†) på mur: parti l. varv av tegelstenar. TÅbo 1771, s. 172.
4) arkeol. till 2 f: fornminne utgörande (, vanl. rund l. oval), oftast på gravfält förekommande formation bestående av någorlunda likformig(a), mer l. mindre gles(a) rad(er) l. krets(ar) l. geometriskt formade ytor av (liggande l. på högkant resta) stenar l. stenblock; äv.: kring foten av gravhög anordnad cirkelformad stenskoning; förr äv. om stenkammare i forngrav; jfr -resning, -skepp 2, domar-ring, skepps-sättning. Hülphers Dal. 553 (1762). Af så kallade Stensättningar har jag räknat ett antal af emellan 2— och 300 .. De fleste äro cirkelformiga, med en stor sten i medelpunkten. Iduna 7: 206 (1817). Vid undersökning af de yngre kummel-rören .. har man .. inom en kistformig stensättning funnit lerkrukor, med aska efter brända lik, samt redskap och vapen icke blott af sten, utan ock af brons. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 41 (1863). (Bland ättehögar märks) i Gillberga ängshage en med stensättning kring foten. UpplFmT 2: 219 (1882).
6) (numera föga br.) till 6 a: utveckling av fruktsten i stenfrukt. Lundström Trädg. 231 (1852). HbTrädg. 4: 47 (1874). —
-SÖTA. [fsv. stensöta]
1) bot. till 1: växten Polypodium vulgare Lin. (som växer på berg o. stenar); förr äv. i uttr. virginisk stensöta, sannol. om P. virginianum Lin.; jfr -ört 2 d. VarRerV 57 (1538). Wirginisk stensöta. Rudbeck HortBot. 92 (1685).
2) (numera bl. tillf.) till 1: rot av stensöta (i bet. 1), i sht använd i l. ss. farmaceutiskt medel (mot förstoppning, hosta m. m.). Lemnius Pest. 22 (1572; uppl. 1917; ss. laxermedel).
3) (†) till 6 b: växten Lithospermum arvense Lin., sminkrot; jfr -frö 1. Broman Glys. 3: 782 (1724).
Ssgr (i allm. till -söta 1): stensöts- l. stensöte-, äv. stensöt-, förr äv. stensöta-blad. Rosendahl SkogÅbor 118 (1932).
-rot. (numera bl. tillf.) = -söta 2. Lemnius Pest. 22 (1572; uppl. 1917). Wassing GropSkog. 43 (1965).
(2) -TAG.
(2) -TAK. (sten- 1577 osv. stene- 1654) tak av sten, förr äv. av tegel l. stuck. SthmSlH 1: 123 (i handl. fr. 1577; om stucktak). Upmark Lübke 20 (1871; om egyptiskt tempeltak). —
(2 i) -TAL. (förr) om vikt, räknad i antal måttsenheter, hos projektil av sten, avsedd för mörsare. Grundell AnlArtill. 2: 27 (c. 1695). —
-TALL. (numera föga br.) i uttr. italiensk stentall, trädet Pinus pinea Lin., pinje; rysk stentall, trädet Pinus cembra Lin., cembratall; anträffat bl. ss. förled i ssgr betecknande frön l. nötter av (ngt av) dessa träd. Ssgr (numera föga br.):
stentall-frö. särsk. i pl., i uttr. italienska stentallfrön; jfr pinjol 1. Jönsson Gagnv. 139 (1910).
-TAVLA. [fsv. stentafla]
a) om tavla avsedd att skriva på l. rista in skrifttecken på; äv. bildl. OPetri 1: 15 (1526). (Herren) förkunnadhe .. the tiyo ord, och screff them på twå steentafflor. 5Mos. 4: 13 (Bib. 1541). Hammargren Jordkl. 56 (1854; bildl.). jfr räkninge-stentavla.
3) [eg. bildl. anv. av -tavla 2 a; växternas blad har rut- l. tavelliknande mönster] bot. i uttr. Mose(s) stentavlor, ss. sammanfattande namn på växterna Maranta bicolor Ker-Gawl. o. M. leuconeura Morren. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 287 (1947). —
(2) -TELN l. -TELNA. fisk. på nät: undre kantrep vid vilket sänkena (av sten) är fästa; jfr -band 2 o. flarn-teln. Wettersten Forssa 100 (c. 1750). —
-TID. (†) i sg. best.: stenåldern.
(6 b) -TINKTUR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. stendrivande medel avsedd tinktur mot njursten. ApotT 1739, s. 84. —
(1 e) -TORV. (†) om torvliknande lera indränkt med naturlig asfalt l. bergolja. Rinman 2: 1017 (1789). —
(1, 2) -TRANSPORT. transport av sten; jfr -köring, -körning, -körsel, -släp 1. Stål Byggn. 1: 159 (1834). —
(1, 2) -TRANSPORTÖR. redskap l. fordon l. anordning för stentransport; jfr -björn 1, -bår, -dragare 2, -drög, -kärra, -pråm, -räv 2, -släde, -släp 2, -sugga, -vagn, -åka. MeddSvVäginst. 1: 10 (1925). —
-TRAST. zool. fågeln Monticola saxatilis Lin. (som bl. a. förekommer i Sydeuropas o. Centralasiens bergstrakter); jfr berg-trast 1. 1Brehm 2: 98 (1875).
(2) -TRUMMA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) trumma av sten o. d., kulvert. Trolle-Bonde Hesselby 158 (i handl. fr. 1756). —
(2 k) -TRYCK. [jfr t. steindruck]
b) i uttr. kinesiskt stentryck, om litografiskt tryck med hjälp av graverad sten. GrafUppslB (1951).
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) = litografi 3. Iduna 10: 293 (1824). Berzelius Brev 14: 69 (1831).
Ssgr (till -tryck 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): stentrycks- l. stentryck-fernissa. för litografiskt stentryck avsedd (ren linolje)fernissa. JournManuf. 3: 375 (1833).
-färg. för litografiskt stentryck avsedd (, på ren linoljefernissa uppbyggd, pigmentrik) färg. SFS 1874, nr 82, s. 6.
(2 k) -TRYCKA, -ning. (numera bl. i skildring av ä. förh.) med stentryck trycka (ngt). Östergren (cit. fr. 1831). Leijonhufvud Minnesant. 99 (1836). —
(2 k) -TRYCKARE. [jfr t. steindrucker] (numera bl. i skildring av ä. förh.) litograf. MolbechBrevveksl. 2: 4 (1825).
Ssg (numera bl. i skildring av ä. förh.): stentryckar-konst. jfr konst 3 e. Dalin FrSvLex. 2: 77 (1843). —
(2 k) -TRYCKERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr t. steindruckerei]
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) verkstad l. anstalt för stentryck, litografisk anstalt. Sjöberg (SVS) 2: 188 (1824).
(11) -TUFF. [senare leden av eng. tough, seg, hård m. m. (se tå, fägata)] (ngt vard.) om person: (fysiskt o.) psykiskt ytterst uthållig o. hård l. orädd o. motståndskraftig mot hårda o. långvariga påfrestningar; äv. i överförd anv., om ngt sakligt, dels: ytterst hård o. krävande, dels i fråga om utseende, kläder o. d.: som liknar l. erinrar om l. skulle kunna vara stentuff persons; äv. i mer eller mindre förbleknad anv. SvD(A) 1962, nr 48, s. 3. TurÅ 1966, s. 89 (om skeppare). ÖgCorr. 5/7 1967, s. 11 (om byxor). SvD 27/2 1970, s. 14 (om program i TV). En stentuff förhandlare. DN 4/9 1977, s. 26. —
(11) -TUNG. tung som (en) sten; äv. bildl. Warnmark Sinnew. 5 (1687; bildl., om synd). Rosendahl Lojäg. 9 (1956). —
-TUNGA. tungliknande stenformation.
(2) -TVÄTTAD, p. adj. [efter amer. eng. stonewashed] i fråga om behandling av plagg, vävnad o. d. för att gm slitage åstadkomma ett utseende som kännetecknar ett begagnat plagg: tvättad tillsammans med småsten. SvD 10/12 1982, s. 19. —
(2 s) -TYG. (†) husgeråd o. d. av sten l. keramiskt gods. Karlson StåtVard. 609 (cit. fr. 1667). KunstHaandv. 34 (i handl. fr. 1783). —
-TYNGD, r. l. f. tyngd av sten.
(2 d) -TÅ, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; tillf.) i by: stenlagd (fä)gata. Högberg Storf. 224 (1915). —
-TÅGOR, pl. (†)
1) om växten Linnaea borealis Lin. (som har lång, krypande stängel), linnea. Broman Glys. 3: 782 (1724).
-TÅNG, sbst.1
1) (numera föga br.) till 2: tång att gripa om o. hålla l. lyfta sten(ar) med; jfr -sax. Lind (1749; under stein-fang). Björkman (1889).
-TÅNG, sbst.2 (†) alg av släktet Fucus Lin. (vilken växer bl. a. på stenar o. klippor i havet); anträffad bl. koll. l. ss. ämnesnamn. Linné Sk. 211 (1751). —
-TÄCKT, p. adj. täckt av sten.
(2) -TÄKT. tagande l. hämtande av sten (stundom närmande sig bet.: rätt till sådant tagande osv.); äv. konkret, om ställe (l. fastighet) där sten tages (tagits), stentag (se d. o. 2). Om sand-, sten- och torftägt å allmänna skogar. SFS 1894, nr 17, s. 24. Fornv. 1938, s. 4. (konkret). —
a) i sg. best., i uttr. större, resp. lilla l. minsta stenugglan, om Aegolius funereus Lin. (Ae. tengmalmi Gmel.), pärluggla resp. Glaucidium passerinum Lin., sparvuggla. Större Stenuglan. ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3ASScUps. VIII. 7: 13. Lilla eller minsta Stenuglan. Därs.
-UGN.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 e: kalcinerugn för bränning av kisel vid glastillverkning. Schultze PVetA 1762, s. 17.
(1 e, 2) -ULL. [efter eng. rockwool] byggn. isoleringsmaterial (för i sht värmeisolering,) bestående av (mattor l. skivor av) långa, fina fibrer framställda av smält kalksten, diabas o. d., mineralull; jfr slagg-ull. Östergren (cit. fr. 1938).
-UR, sbst.1 (i sht i fackspr.) (stycke mark l. stycke l. område av fjäll o. d. täckt l. bestående av) anhopning av sten(skärvor) l. stenblock (ofta utgörande längs bergssida l. vid foten av klippbrant liggande, nedrasat, vittrande berg); jfr -ol 2. Man har .. högst besvärliga stenurar (moräner) att passera (för att nå Helagsfjällets topp). TurÅ 1895, s. 66. (Till nutidens rätt olikartade geologiska bildningar) hör i första rummet stenuren på bergens öfre delar. Ymer 1901, s. 191. Östergren (1946; om anhopning av sten(skärvor)). Under lämmelfattiga år finner man lämlar särskilt i stenur och blockmark. FoFl. 1947, s. 132. —
-UR, sbst.2 (†) om kringyrande splitter l. stenflis härrörande från nedrasande berg. VetAH 1768, s. 329. Möller (1807). —
(1, 6 b) -USLING. särsk. (†) till 6 b, om person lidande av stensjukdom. Tessin Bref 1: 171 (1752). —
-UV. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ugglan Bubo bubo Lin., berguv; jfr -uggla. Ström SvFogl. 20 (1839). Hortling Fågelnamn 100 (1944).
(1, 2) -VAGN. med låga hjul försedd vagn för transport l. bortforsling av sten; jfr -transportör o. -åka. Schroderus Comenius 456 (1639). —
-VALL, sbst.1
1) till 1: långsträckt, naturlig, av sten bestående l. stenig upphöjning; jfr morän-vall. Swedenborg RebNat. 1: 22 (1719).
2) (†) till 1, vid kolfyndighet: långsträckt, mer l. mindre platt, av hård(a) bergart(er) bestående formation, som skär av (o. överlagrar) kolflöts; jfr besvär IV, -vägg 1. VetAH 1739, s. 101. Deleen (1836; under steinwall).
3) till 2: vall l. mur av sten l. tegel; stengärdsgård. Berch Hush. 164 (1747; i pl., om hägnader). GbgAB 1907, nr 41, s. 2 (om tegelmur). —
-VALL, sbst.2 (numera mindre br.) gräsbärande, (mager o.) stenig (ängs)mark. CivInstr. 274 (1688). —
(1, 4) -VANDLA, -ing. (numera föga br.) förvandla (ngt, äv. ngn) till sten l. ngt som liknar l. erinrar om sten; äv. i pass. närmande sig deponentiell anv.: förvandlas till sten osv.; äv. bildl.; jfr förstena. Wallerius Min. 397 (1747). Oljan (i målarfärgen tycks) hindra de inflytelser af luften som stenvandla kalken. EconA 1807, sept. s. 47. Düben Lappl. 257 (1873). särsk.
a) förvandla (ngt, äv. ngn) till fossil, fossilisera, petrifiera; jfr b—c. Berndtson PVetA 1797, s. 12. 2NF 8: 965 (1907).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. i anv. motsv. a, liktydigt med: fossil (se fossil, adj. 2). Stenvandlade Trän. Wallerius Min. 334 (1747). Adlerbeth Ov. 70 (1818).
c) ss. vbalsbst. -ing, konkret(are), om resultat av stenvandling; förr äv. i anv. motsv. a, liktydigt med: fossil (se fossil, sbst. 2), petrifikat (se d. o. 2); jfr -förvandling 2, -nål 2 o. -tunga 2. Wallerius Min. 332 (1747; om fossil). Rydqvist i 2SAH 12: 468 (1827; bildl.). 2NF 19: 781 (1913).
(2) -VAPEN. vapen av sten; i sht om sådant vapen härrörande från stenåldern. Cook 3Resa 306 (1787). Lidforss SocJourn. 11 (1907; om stenåldersvapen). —
-VARV.
1) (†) till 1 e: lager l. skikt av bergart l. mineral l. malm. Flijsor och steenhwarf. Hiärne 2Anl. 333 (1706). Rinman 1: 512 (1788).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2: skikt l. skift l. lager av (tegel)stenar. Fréville Söderh. 2: 283 (1776). Fridegård Offerrök 92 (1949). särsk. (förr) till 2 i, om varv av stenar i projektil till stenmörsare. Isander Artill. 3: 339 (1827). —
(1, 6 a) -VEJKSEL, äv. -WEICHSEL. [jfr t. steinweichsel; växten förekommer på stenig mark o. dess fruktsten är mycket stor i förhållande till frukten] (numera föga br.) (den i Syd- o. Mellaneuropa hemmahörande) rosväxten Prunus Mahaleb Lin., vejksel. HbTrädg. 3: 8 (1872). Törje Växtfört. 1: 85 (1938). —
(2) -VERK. av sten, tegel l. dyl. bestående, murat l. på annat sätt sammanfogat byggnads- l. inredningsarbete; jfr mur-verk 1. HSH 26: 238 (1633).
-mönster. mönster (se mönster, sbst.3 5) hämtat från l. inspirerat av stenverk; jfr sten-mönster 1. BoupptRArk. 1693. —
(2) -VERKTYG~02 l. ~20.
-VERONIKA. (†) växten Veronica fruticans Jacq., klippveronika. VetAH 1814, s. 92. Liljeblad Fl. 11 (1816). —
-VESA. (†) sten- l. sandblandad alv (se alv, sbst.1 1), mo l. mjäla; jfr -alv 1 o. röd-mo. Cronstedt Min. 84 (1758). Heinrich (1828). —
-VIGG, äv. -VIGGE. vigg av sten.
1) (numera bl. arkaiserande) till 1. NVedboDomb. Sommart. 1775, § 18. Heidenstam Folkung. 1: 23 (1905; i pl., om stenflisor).
2) (förr) till 2: kilformigt stenredskap (för klyvning av ved o. d.). ÅgerupArk. Bouppt. 1766. särsk. (numera föga br.) om blad till stenyxa härrörande från stenåldern. Iduna 6: 65 (1816). Hildebrand FörhistF 78 (1873). —
(2) -VIKT. särsk.
2) (förr) om redskap l. anordning för lyftande av tunga föremål, vilkens väsentliga del utgjordes av en hävstång försedd med viktlod av sten? Tröskmachinen .. tufweplogen och stenwigten äro de machiner, som församlingen (i Algutstorp) åstundar. KulturbVg. 3: 189 (1774).
3) (†) till 2 i, i uttr. det l. det antalet pundig stenvikt, om en ss. projektil avsedd sten av det l. det antalet punds vikt. Grundell AnlArtill. 2: 11 (c. 1695). —
(2) -VIND. [jfr t. steinwinde] (numera bl. i skildring av ä. förh.) i hytta (se hytta, sbst. 2): vindspel (bestående av horisontell stock med lina) för vertikal förflyttning av gjutstenar (se gjut-sten 1). HSH 35: 361 (1659). Heinrich (1814). —
-VRED l. -VRETT. (†) starkt ömmande l. smärtande bulnad l. svulst på fots undersida. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 289 (1864). särsk. (-vrett) hos häst. Möller (1790). Heinrich (1828). —
(2) -VÅRD. (minnes)märke av sten. 1Mos. 35: 14 (Bib. 1541). särsk.: minnesvård över avliden person; numera företrädesvis om gammal l. forntida minnesvård. Sjöborg Nomenkl. VII (1815; i pl., om runstenar). —
-VÅRTA. [jfr t. steinwarze (i bet. 1)]
1) (†) till 1, om alg av släktet Nostoc Ag. (t. ex. N. commune Vauch., skyfallsalg)? Stenwårter funnes på de Stenar, som lågo under Watnet uti Strömmen. Linné Gothl. 181 (1745). Tremella, Skyfall, Limswamp, Stenwårta. Fröredning knapt märkelig i et slemacktigt wäsende. Brander NatH 113 (1785). Stenvårta .. (dvs.) Vattenalgen Tremella verrucosa. Dalin (1854).
2) (†) till 4, om vårtliknande (del av) skal av fossil ekinit. Wallerius Min. 384 (1747). Rinman 2: 834 (1789). —
-VÄGG. [fsv. stenväg]
1) till 1 (e): vägg av sten, bergvägg; förr möjl. äv. = -vall, sbst.1 2; jfr -varv 1. Möller 2: 997 (1785). (Sv.) Stenvägg .. (t.) (Bergv.) Steinkamm. Heinrich (1814).
(1, 2) -VÄLTARE. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (mans)person som utförde (tillfälligt) arbete med att välta stenar. RP 9: 56 (1642). —
-VÄPPLING. (†)
(2) -VÄRA. (†) av sten uppförd fiskebyggnad för laxfångst. Södra Åbygge Byemäns laxkar, bägge så nära in på hwar andra, at allenast sju alnar äro emellan, men grindarne och stenwaran gå nästan tilhopa, och intaga halfwa åhn. AktsamlKungsådreinst. 274 (1748; felaktigt för stenwäran). Grindarne med stenwäran. Därs. 279. —
(6 b) -VÄRK. (numera föga br.) jfr -plåga; anträffat bl. i pl., om (anfall av) smärtor härrörande från stensjukdom. Acrel Chir. 220 (1759). Därs. 360 (1775). —
(1, 2) -VÄSEL. (†) om en (ss. fördämning fungerande) av sten (o. stockar l. pålar) bestående, på ett vattendrags botten anbragt anordning; jfr -kista 2 a, b. Nedanföre uti sjelfwa strömfallet ifrån norra landet, derest den nu warande stenwäseln och innan före bygde Sqwalte qwarnen nu finnes. AktsamlKungsådreinst. 372 (1773). —
-VÄV. (†)
1) mossdjur av släktet Flustra Lin. (som bildar grå l. gråbruna kolonier); särsk.: djuret F. securifrons Pall. Retzius Djurr. 114 (1772). Möller (1790; om F. securifrons). Dalin (1854).
-VÄXT.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1, 4, om (revbyggande) havsväxt l. (växtliknande) havsdjur som utvecklar (stenliknande) kalkskelett; havsväxt osv. med växtplats på ytan av sten; fossil växt; jfr -korall, -planta o. litofyt. Forsius Min. 157 (c. 1613). Man har .. orsak at tro, det Coraller och andre Stenväxter (Lithophyta) äro Polypers bo och byggnad. VetAH 1746, s. 199. Stenväxter kallas växtlika stenar. Rinman (1789). Björkman (1889).
2) (numera bl. tillf.) till 6 b, konkret, om stenbildning (se d. o. 4 b). Bromell Berg. 50 (1730). —
(2) -YXA. i sht arkeol. jfr -redskap 1; äv. bildl. Wallerius Min. 405 (1747). Vennberg Synf. 46 (1954; bildl.). —
-ÅKER.
(1, 2) -ÅL. (†) stenig l. stenklädd djupränna (i vattendrag o. d.)? Är qvarnägaren vorden befriad från deltagande uti någon ström ränsning vidare än i anseende till den vid östra dammen befintelige stenåhl. AktsamlKungsådreinst. 459 (1796). —
-ÅLDER. (sten- 1698 osv. stene- 1698)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1; ss. en i anslutning till antikens myt om de fyra tidsåldrarna (guld-, silver-, koppar- o. järnålder) av O. Rudbeck skapad beteckning för tidsålder, vilken skulle ha närmast efterträtt silveråldern o. kännetecknats av att dess människor skapats av stenar. Rudbeck Atl. 3: 132 (1698).
2) [efter d. stenalder, först använt av L. S. Vedel Simonsen 1813] till 1, 2, i fråga om utvecklingsskeden i mänsklig kultur: tidsålder kännetecknad av att sten dominerade ss. råmaterial till vapen, redskap o. d.; särsk. (arkeol.) i sg. best.: den förhistoriska (i olika områden under varierande skeden inträffade) tidsperiod vid vars början av människan förfärdigade redskap av bl. a. sten först kunnat påvisas (i Afrika för c. 2 miljoner år sedan) o. vid vars slut äv. metall l. legering därav (koppar, brons, järn (se koppar-ålder 2, brons-ålder, järn-ålder 2)) i stor utsträckning användes för redskap, vapen o. smycken; äv. bildl. Iduna 9: 305 (1822). Den s. k. stenåldern går igenom hela bronsåldern och sträcker sig långt fram i jernåldern. Nilsson Ur. 2: 44 (1862). Den tid, då vapnen och verktygen hufvudsakligen gjordes af sten, har blifvit kallad stenåldern. LbFolksk. 330 (1892). Ehuru tillhörande resebeskrifningarnas stenålder .. (röjer en viss reseskildring från 1675) dock öfverallt den vakne och noggranne iakttagaren. Quennerstedt StrSkr. 1: 47 (1919). Selander Pegas. 182 (1931, 1950). särsk.
a) i uttr. äldre, resp. yngre stenåldern, om den tidigare del av stenåldern som kännetecknas av att stenredskap i allm. ej slipades samt av avsaknad av åkerbruk, paleolitikum o. mesolitikum, resp. den senare del osv. som kännetecknas av slipade redskap samt åkerbruk, neolitikum. Den yngre stenåldern. Schulthess (1885). Den äldre stenåldern. Flodström SvFolk 15 (1918).
b) (skämts., ngt vard.) ss. förled i ssgr, i förbleknad, hyperbolisk anv., liktydigt med: (skrattretande) gammal o. föråldrad l. omodern l. urmodig.
Ssgr (till -ålder 2; arkeol.): stenålders- l. stenålder-bebyggelse. bebyggelse härrörande från stenåldern. Sahlström VgStenåld. 5 (1915).
-människa. människa från stenåldern; ngn gg äv. i utvidgad anv., om nutida människa med hänsyftning på att den mänskliga organismen i allt väsentligt icke förändrats sedan stenåldern. Quennerstedt Torfm. 19 (1896). Vi 1970, nr 33—34, s. 9 (om nutida människa).
-sätt. Rig 1960, s. 122. särsk. (skämts., ngt vard.) till -ålder 2 b. DN 22/4 1984, s. 30 (om arbetssätt).
(1, 2) -ÅLDERS, adj.; i predikativ anv. [utlöst ur sådana ssgr som stenålders-liknande l. -artad l. elliptisk bildning till avledn. stenåldersaktig] om organism o. d.: utvecklad under stenåldern (o. sedan dess i allt väsentligt oförändrad); äv. (skämts., ngt vard.) i förbleknad, hyperbolisk anv., liktydigt med: (skrattretande) gammal o. föråldrad l. omodern, urmodig. Nordström Byn 138 (1930). Skyll .. (när du är stressad) på din organism som är stenålders. Vi 1970, nr 33—34, s. 8. SvD 12/12 1970, s. 10 (förbleknat). —
(1, 4) -ÅNGA. (†) enl. ä. föreställning: (med fint stendamm bemängd) ånga, som tänktes kunna åstadkomma fossilisering o. bildning av mineral. Hiärne 2Anl. 79 (1702). Spat och Qvartz växa af Hafsvatnet i bergens sprickor, när sten-ångor tilkomma. Ferrner PVetA 1765, s. 24. VetAH 1796, s. 72. —
-ÅS, förr äv. -ÅSE. av (rull)sten bestående l. stenig ås; jfr berg-ås. HammarkDomb. 10/6 1607. Nära vid inloppet af samma dam, ligger en Sten-åse, hvaraf vid Härads Synen stenar kunde märkas. AktsamlKungsådreinst. 417 (1788). —
-ÄGG.
1) till 1, om äggliknande sten; ss. senare led i ssgn alabaster-stenägg (HovförtärSthm 1644, s. 498).
-ÄPPLE.
1) (†) till 1, om äppelfrukt med stenhård, inre vägg (ss. hos hagtorn). Lindman NordFl. 3: 216 (1903).
2) (†) till 4, om klotformig cystoidé (se cystidé) (särsk. av släktet Echinosphaerites). SAOB C 301 (1905). —
-ÖKEN. stenig öken l. ökenartad mark; äv. bildl. (se särsk. slutet). Palmblad LbGeogr. 51 (1835). Partiet (måste) kasta loss från den parlamentariska stenöknen. Spångberg BanbrHövd. 180 (1939). särsk. nedsättande l. skämts., om stad l. stadsmiljö (med tanke på dess sterila o. artificiella karaktär, o. med ordlekande anspelning på en stads stenhus, stenlagda gator m. m.). Strindberg Giftas 1: 214 (1884). —
-ÖR. Anm. Hos vissa ä. lexikografer, bl. a. Swedberg Schibb. 197 (1716), Lind (1738, 1749), anförs sg. best. stenörn felaktigt ss. sg. obest.
1) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stenblandad jord. Serenius EngÅkerm. 24 (1727). Laga en väg med stenör. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) (långsträckt) mark(stycke) täckt av småsten o. (grovt) grus; stenröse; numera företrädesvis i fackspr., liktydigt med: (stycke) moränmark; äv. i överförd anv.; jfr -ur, sbst.1 Sompt (av utsädet) föll på stenöören ther thet hadhe icke mykin iordh. Mat. 13: 5 (NT 1526; Bib. 1917: stengrund; NT 1981: de steniga ställena). (Sv.) stenöör (lat.) saxorum cumulus. Schroderus Comenius Reg. (1639). Lärdomssådden, som tillfälligtvis råkat falla på stenören. UNT 21/9 1916, s. 5. Fjälltoppen och dess branta sluttningar utgöras af väldiga, nästan vegetationslösa stenör af löst liggande kantiga stenar och smärre block. 2NF 26: 406 (1917).
3) vid strandkant l. i vatten löpande stenig revel l. bank l. rygg. Månsson Siöb. 24 (1644). Broman Glys. 3: 597 (c. 1740).
Avledn.: stenörig. (numera bl. tillf.) till -ör 1: bestående av l. utgörande stenör. IErici Colerus 1: 305 (c. 1645). —
-ÖRING. [fisken leker på grus- l. stenbotten] (i sht i vissa trakter) fisken Salmo trutta Lin., laxöring; företrädesvis om laxöring förekommande i vattendrag l. insjöar, bäcköring, insjööring; jfr -bit, sbst.2 2. Nilsson Fauna 4: 416 (1853). —
-ÖRN. [jfr t. steinadler] (†) örnen Aquila chrysaëtos Lin. (som ofta förekommer i bergstrakter), kungsörn. Lind (1749). ÖoL (1852). —
(2) -ÖRNGOTT. (numera bl. tillf.) om underlag av sten för sovandes huvud. Messenius Sign. 4 (1612). —
-ÖRT. (sten- 1638 osv. stens- 1767)
2) [eg. specialanv. av 1] († utom i b—e) ss. beteckning för vissa växter. Stenört, Millefolium med gul och röd blomster o. s. w. alla thesze wäxter skiöta intet om mycken ansning. Broocman Hush. 4: 31 (1736).
a) (†) växt tillhörande släktet Ononis Lin.; jfr puk-törne. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Serenius Kkkk 2 b (1757).
b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) växten Senecio vulgaris Lin., korsört; äv. dels om korsört använd ss. svinfoder, dels om (krossade växtdelar av) korsört, (använda resp.) använd ss. farmaceutiskt preparat. Linné Fl. nr 690 (1745). VetAH 1776, s. 233 (ss. svinfoder). Hoffberg Växtr. 189 (1784; ss. farmaceutiskt preparat). Bolin Åkerogräs. 107 (1926; från Uppl.).
c) (numera bl. i skildring av ä. förh.) växten Sedum acre Lin., gul fetknopp; äv. om pressad saft från l. dekokt av gul fetknopp, för användning ss. farmaceutiskt preparat. Linné Sk. 240 (1751). Liljeblad Fl. 157 (1792; från Skåne, i farmaceutisk anv.). Björkman (1889).
d) (numera bl. i skildring av ä. förh.) växten Polypodium vulgare Lin., stensöta; anträffat bl. i farmaceutisk anv. VetAH 1767, s. 290.
e) bot. om växter tillhörande släktet Alyssum Lin.
α) i vissa uttr.
β) (numera föga br.) om A. alyssoides Lin., grådådra. HbTrädg. 6: 19 (1876). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 24 (1946).
B (†): STENA-KANNA, -KLIPPA, se A. —
(1, 2) -KRAFT. om den hårda motståndskraften hos sten (i jämförelse med mänsklig kraft). LPetri Job 6: 12 (1563). —
-MOSSA, se A.
C (†): STENE-LUNGGRÄS. laven Lobaria pulmonaria (Lin.) Hoffm., lunglav. Rudbeck HortBot. 94 (1685). —
-TAK, -ÅLDER, se A.
D (†): (2 i) STENS-HUGG. [fsv. stenshug] (brott bestående i) hugg l. slag l. kast med sten; jfr sten-slag, sbst.1 2. ArbogaTb. 3: 338 (1523). Reenhielm OTryggw. 253 (1691). —
-KAST, -SKIFT, -ÖRT, se A.
Avledn.: STENAKTIG.
1) (†) till 1: bemängd med l. mer l. mindre uppfylld l. bestående l. kännetecknad av sten, stenig. Palmchron SundhSp. 22 (1642). Denna skarpa och stenaktiga jordmånnen. Brelin Resa 79 (1758). Luleå Elf .. består af både stenacktig sandig och leracktig botten. Hülphers Norrl. V. 1: 149 (1789).
2) till 1 (e): som liknar l. erinrar om sten l. berg l. mineral l. malm o. d. Twenne tingh som iagh weth, blifwer vthaff .. (hajar) brukat till Medicin, Leffren och Hiernan, som är een steenachtig Materia. Willman Resa 192 (1667); möjl. till 3. Een steenachtig skorpa. Hiärne 2Anl. 77 (1702). 1 Gramm stenagtig vinsten lemnade åt vatten 0,01 gr spottämne. FKM 3: 41 (1810).
3) till 1, 6 a, b: bemängd med l. mer l. mindre uppfylld l. bestående av stenliknande bildningar. Benaktige och stenaktige Starrar i ögonen. Rönnow PVetA 1774, s. 35. Lindfors (1824; om frukt).
Avledn.: stenaktighet, r. l. f.
1) (†) till stenaktig 1: egenskapen l. förhållandet att vara stenig, stenighet; äv. konkret, liktydigt med: stenämne l. sten. Genom Smeltungen skillies rätta skära metallen ifrån sin Steen-, berg- eller Jordaktighet förmedelst Eldens krafft. Hiärne Berghl. 454 (1687). En .. owig man, måste mellan sina socknar för wägens stenacktighet och sankhet skul befahra sig om sit lif. GNykiörk (1719) hos Cavallin Herdam. 4: 187. Ekblad 341 (1764).
STENIG, förr äv. STENOG o. STENOT. (-ig(h) 1587 osv. -ingh 1589. -og(h) 1541—c. 1755. -ot(t) c. 1635—1639. -ug 1698. -ut 1698) [fsv. stenogher] jfr små-stenig.
1) till 1, 2: som (huvudsakligen l. till stor del) består av l. som är uppblandad med sten; som (huvudsakligen osv.) är täckt l. uppfylld av sten; sten-; äv. i utvidgad l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv. (se b, c); jfr stenaktig 1. Stenig mark, åker. Steniga stränder, vägar. The skola ledha henne (dvs. en kviga) in på en stenoghan daal .. och ther j dalen hugga henne halsen aff. 5Mos. 21: 4 (Bib. 1541). (Vägen) är fuller gjord till vagnsväg, men är mycket backot och stenig. HSH 6: 91 (1658). Den steniga alfven. Adlerbeth Buc. 78 (1807). Tvänne block sig väldigt lyfta, / bildande en hålig klyfta, / som af stenig hvalfbro skärmas. Jensen BöhmDiktn. 55 (1894). Bottnen utgöres af hård, stenig lera. TT 1898, Byggn. s. 138. särsk.
a) [sannol. efter t. Das steinige Arabien, oeg. översättning, ytterst av lat. Arabia petraea, Petreiska Arabien (jfr fr. l'Arabie pétrée), namn på den romerska provins, som upprättades av Trajanus 106 e. Kr., omfattande bl. a. nabatéernas (i hellenistisk tid i bl. a. nuv. Jordanien upprättade) rike; till Petra (arab. Al-Batrā´; jfr hebr. Sela), namn på huvudstaden i nämnda provins, av gr. πέτρα, klippa (se petro-); staden — en under antiken viktig karavanstation — ligger i en av höga klippor omgiven dal; (det i Linc. använda uttr. Arabia petrosa torde vara en sen latinisering möjl. av det t. uttr. Das steinige Arabien)] (numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. steniga Arabien, om det landområde i norra delen av Sinaihalvön med angränsande del av nordvästra Arabien, vilket i forntiden utgjorde den romerska provinsen Arabia Petraea; äv. bildl. (Lat.) Arabia petrosa. (sv.) Stenige Arabien. Linc. (1640; under arabia); jfr den etymologiska parentesen. Sedan for iag all den steniga Arabien igenom. JHadorph (1683) hos Schück VittA 2: 410 (bildl., om resa i Uppl.). Det steniga, eller rättare Petræiska Arabien, så kalladt af staden Petra. Ödmann StrSaml. 4: 79 (1789). Klint (1906).
b) i överförd anv., om art av jord o. dyl. l. utseende l. beskaffenhet hos ngt. Johansson Noraskog 3: 246 (i handl. fr. 1684; om art av jord). JernkA 1862, 1: 478 (om utseende hos slagg).
c) mer l. mindre bildl. Gack icke på meensamma wäghar, at tu icke stöter tigh ther stenogt är. LPetri Sir. 32: 20 (1561). Muræus Arndt 1: 353 (1647; om vägen till himlen). Dygdenes stenige foot-spor. Stiernhielm Herc. 308 (c. 1652, 1668).
2) till 1, 2, 6 a, b: som (huvudsakligen l. till stor del) består av l. är uppblandad med l. innehåller ngt som liknar l. erinrar om sten (i bet. 1), stenlik, stenaktig.
a) till 1, 2. Forsius Min. 25 (c. 1613; om alun). Slaggen såg basisk ut med kristallinisk till stenig, gulgrön kärna. JernkA 1886, s. 167. Glaset .. kan .. bli .. ”stenigt”, då små osmälta partiklar förefinnas. 2UB 7: 243 (1903).
b) till 6.
Avledn.: stenighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stenig, stenig beskaffenhet.
1) till stenig 1; äv. konkretare; stundom äv. bildl. Svea 1: 76 (1818). Reselivets stötar och stenigheter. Bergman i 3SAH 51: 213 (1940).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content